Parmiddagen

Bokens titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor:

Ett suveränt upplägg för en spänningsroman: tonårsdotter med föräldrar ska fira nyår tillsammans med pojkvän och hans föräldrar, i en tjusig villa i fina kvarter i Stockholm. När det plingar på dörren och de båda föräldraparen ska träffas för allra första gången, får flickans mamma en chock - gästerna är ungefär de sista människorna hon vill träffa på jordklotet. En katastrofal kväll väntar, med trerättersmiddag och dramatik ända fram till tolvslaget.

Gillar idén och tycker författaren lyckas över förväntan med genomförandet. De vuxna är komplexa varelser, de unga är trovärdiga skildrade, dialogen är helt naturlig och hur skruvad historien än blir så är allt runt omkring så vardagligt att det är helt verkligt.

Förutom en riktigt bra story är det mängder av små luriga stickspår på vägen, sånt som gör att spänningen håller i sig till sista sidan. En del gissade jag i förväg men ännu fler saker trodde jag mig ha listat ut och fick sedan inse sedan att jag hade fel. 

Precis som i Mattias Edwardssons otroligt bra böcker om skuld, moral och svåra brott så kretsar den här täta historien kring några få personer som verkar vettiga och välanpassade, men som är tämligen dysfunktionella eller åtminstone har en massa svårigheter i sina liv. Sånt som inte syns eller märks till en början. Sedan är det en gnutta "Rosemarys baby" och lite av den där holländska (?) Herman Kochs "Middagen" också. Underbart att slippa övernaturligheter och trams. Det här är ingen kriminalroman, vi slipper helt polisarbetet trots att det redan på första sidan konstateras att några har dött...

"Parmiddagen" är en riktigt bra bok att bli helt uppslukad av!

Mina längsta böcker

"De längsta böcker jag har läst" är utmaningen i Tisdagstrion hos Ugglan denna vecka. Jag misstänker att vi kommer att få se en hel del av samma böcker bland bloggarna idag, för det är ju ändå inte så vanligt att man läser väldigt tjocka böcker.

Mina tjockaste böcker står nog på landstället, för det är där jag orkar ta itu med tegelstenar. En snabb blick i bokhyllan här hemma - den med skönlitteratur, jag inkluderar inte fackböcker nu - visar att de tjockaste är:

Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling: 1.001 sidor 
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: 813 sidor
Trägudars land (inkl. Gryningsfolket och Offerrök) av Jan Fridegård: 789 sidor

Sedan kommer "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George: 675 sidor och "Wolf Hall" av Hilary Mantel: 648 sidor. Den bok jag dock allra helst skulle vilja läsa just nu men inte orkar ägna mig åt, är en riktigt tjock roman som jag längtat efter i ett helt år eller två (tappar räkningen nu med pandemin...). Det är den avslutande delen om Wolf Hall, "Spegeln och ljuset". 877 sidor.

Sex år

Bokens titel: Sex år

Författare: Harlan Coben
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Originalets titel: Six Years
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: StorySide, 2014
Antal minuter: 9 tim 35 min

Jag har läst en eller två böcker av Harlan Coben förut, varav den första var "Berätta inte för någon" - en så usel actionthriller-deckare så jag såg mig tvungen att läsa en till av författarens böcker för att vara säker på att jag verkligen tyckte så illa om dem som jag gör.

Nu har det gått tio år sedan dess och jag ville ge Coben en chans igen. Reine Brynolfsson är en överraskande bra uppläsare, så ingen skugga ska falla över honom. Det är helt enkelt genren jag ogillar. 

Sånt här gör människorna i "Sex år":

Hoppar ut från bil när den kör.

Får händerna avsågade.

Slår med knytnävarna i ansiktet på annan person.

Sparkar i magen på annan person.

Ljuger och luras hela tiden.

Är inte civil utan agent.

Är inte polis utan anhängare till skummis.

Blir relegerad, suspenderad, sparkad.

Får kryptiska mejl.

Hackar sig in i dator utan att kunna lösenordet i förväg.

Är inte polare utan visar sig vara en sorts spion.

Är inte akademiker utan har det bara som täckmantel (gäller flertalet!).

Gifter sig men det är bara teater.

Är gift med flera på samma gång.

Är inte kär, bara låtsas vara det.

Är jättekär, men låtsas som ingenting.

Blir uppsprättad.

Sväljer cyanidkapsel.

Blir pepprad av maskingevär.

Smyger i mörk skog.

Är hårdkokt tuffing dygnet runt och blir givetvis aldrig trodd av någon utan måste kämpa på egen hand.

Positivt: Coben skriver rappt och med oväntat mycket humor samt har roliga liknelser. Det är aldrig segt, men huvudpersonen blir alltså jagad - och jagar själv - från första sidan till sista.

Speciella omständigheter

Bokens titel: Speciella omständigheter
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2019
Antal minuter: 59 min.

Ett innerstadspar väntar barn och behöver en större bostad, men det är dyrt med stora lägenheter i Stockholm så de sneglar mot radhus och villor i norrförorterna istället. En trevlig villa, lantligt belägen i Vallentuna, fångar deras intresse eftersom den är så mycket billigare än alla andra - och eftersom det tydligt framgår redan i annonsen att den säljs "på grund av speciella omständigheter".

På den välbesökta visningen samlar mäklaren ihop alla spekulanter i vardagsrummet och berättar vad de där omständigheterna är och varför ägaren har insisterat på att friskriva sig från allt ansvar. Något lever i källaren...

Det här var en mysryslig novell, som jag uppskattade. Lite snällare än Lindqvists vanliga. Den påminde mig mycket om barndomens skräckhistorier som vi kompisar viskade när vi sov över hos varandra, och halvt skrämde vettet ur oss. Noveller är finfin underhållning, tycker jag!

(Jag lyssnade på John Ajvide Lindqvists egen uppläsning. Hade hellre läst boken själv, men nu funkade inte det så det här var det näst bästa.)

Kaffe med mjölk

Bokens titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal minuter: 3 tim 49 min

"Kaffe med mjölk" är en kort, koncentrerad berättelse om en mor-dotter-relation som sätts på hårda prov. Det är en oerhört tät text, som helt fokuserar på två personer: den unga kvinnan Tilda som studerar juridik i Stockholm och bor med sin hund i en minimal lägenhet, och hennes mamma Agneta som längtat ut men blivit kvar i uppväxthemmet i Gällivare, där hon sliter i äldrevården och bor med en karl som hon mest har som sällskap. 

Trots att Agneta inte ens fyllt femtio, räknar hon med att dö snart. Frågan är bara: hur ska hon kunna berätta det för Tilda? Den älskade dottern som är så långt ifrån henne, på så många vis. 

De hörs ibland på telefon, men har inte mycket att säga varann. Agneta berättar aldrig något väsentligt för Tilda: som att hon ska dö, som att Jörgen har flyttat in hos henne, som att hon älskar sin dotter mer än allt annat. Även dottern håller sig för sig själv och bjuder inte in sin mamma till närhet och samtal, utan sätter upp en hård fasad och demonstrerar sitt oberoende. 

Flera gånger tar Agneta sats och tänker berätta att tiden rinner ut, att hon kommer att dö ung, att det inte är långt kvar. Men det är så förtvivlat svårt att säga! Så mycket lättare att smussla med medicinerna, klä sig så att venporten inte syns, hoppas att Tilda inte begriper varför Agneta blivit så mager...

Mamman åker till huvudstaden för att träffa sin dotter, men det blir inte mycket lättare av det. I tunnelbanan hörs högtalarrösten ropa ut sitt "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform", och det blir så tydligt att det är just ett sånt avstånd som finns mellan mor och dotter. Dagarna hos Tilda visar i alla fall att det finns starka band mellan dem, precis som de vävda samiska band som figurerar i berättelsen och som gått i arv - bokstavligt och bildligt! - från mormorn till mamman till dottern.

Allt annat än Agneta och Tilda är suddig bakgrund; det verkliga dramat utspelas helt i orden som inte sägs. En vacker, vemodig och plågsamt äkta berättelse med fin känsla för detaljer. Skickligt läst av Marie Richardsons lugna stämma. Den här boken är en av få som jag ger etiketten "favorit".