Ett system så magnifikt att det bländar

Bokens titel: Ett system så magnifikt att det bländar

Författare: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts, 2020
Antal sidor: 599

Det är näst intill omöjligt att sammanfatta en sån här bok, som består av så många vindlande tankar och stickspår. Uppenbarligen klarar inte ens förlaget av det, för baksidestexten är bland det dummaste jag läst på länge (tro inte på den!).

Jag har svårt att läsa mycket och länge - pga taskiga ögon - men den här boken var ren njutning för mig, trots att den är sexhundra sidor lång. Jag prickade för mängder av stycken, som jag gladeligen hade läst högt om någon bara ville lyssna. 

Amanda Svensson är helt fantastisk på att skriva, hon framstår som blixtrande intelligent och mycket påläst, måste rimligen ha en enorm fantasi och lyckas dessutom få dessa nästan feberdrömsliknande scener att kännas helt rimliga. 

Trillingarna Sebastian, Clara och Matilda är unga vuxna och har sedan några år gått skilda vägar. Kvar i uppväxtstaden Lund finns mamma kyrkoherden; pappa har dragit till Berlin för att förverkliga sig och hitta en ny kvinna. 

Clara är tokneurotisk och rädd för exakt allt. Av en mycket speciell anledning bestämmer hon sig för att åka till Påskön - inte för att se de märkliga stenstatyerna utan för att träffa Jordan, en jordens-undergång-är-nära-profet med Jesus-vibbar som har en känd blogg och numera en liten klan runt omkring sig som bor på stranden och väntar på domedagen.

Matilda kallar sig själv för en elak människa, tänker på sig själv som den av trillingarna som alltid obstruerat och bråkat. Hon har åkt in på psyket ett antal gånger men nu medicinerar hon och mår bra. Eller nja, hon mår jättedåligt för hon får ont i huvudet av färgen blå. Jobbigt, när så mycket runt oss är blått! Billy, hennes pojkvän, kommer från Berlin (men ingen av dem vet att Matildas pappa är där) och har en dotter med samma namn som mobiltelefonernas automatiska svarare. Matilda tycker inte att hon förtjänar Billys kärlek, eller någon annans heller, allra minst Siris.

Sebastian ska vara den lugna, trygga och stabila av trillingarna men han mår fruktansvärt dåligt efter att hans flickvän begått självmord. Han reser till London och får genast jobb på ett institut som är bland det märkligaste man kan tänka sig; lite som en mix av James Bonds MI5, "The talented mr Ripley" och andra spionhistorier. Där ska Sebastian forska på spektakulära, mänskliga hjärnor - levande sådana! Till sin hjälp har han en gorilla med osvikligt god moral och hög integritet samt en bindgalen snygging som tycker sig se chiffrerade utmaningar och hemliga koder i allt. Kanske har hon rätt? Vad Sebastian inte vet, är att hans mystiske chef har väldigt bra koll på allt som sker inom institutet och att han har en helt egen agenda.

Mitt omdöme: Det här är rasande bra! Helt underbar bok om man önskar sig en tjock roman att bara försjunka i och njuta av, trots att den osar av ångest och deppighet. Klipsk är den också. Och lite läskig, eftersom namn och händelser upprepar sig och återkommer på ett ganska skrämmande sätt. Det är väl just det som gett boken dess titel: att allt hänger ihop, allt ingår i ett system - och det är inte bara så imponerande så det bländar, det är också i sig ett bländverk.

Låt mig ta din hand

Bokens titel: Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2016
Antal sidor: 471

Detta är den andra boken jag läser av Tove Alsterdal och jag är lika förtjust denna gång. Ska dock inleda med att säga att det är ytterst missvisande med den knallröda blaffan mitt på framsidan som deklarerar "DECKARAKADEMIN: ÅRETS BÄSTA SVENSKA KRIMINALROMAN 2014". Det här är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen mordgåta.

Det är en oerhört välskriven roman, punkt slut.

De två små systrarna Camilla och Helene växer upp hos en fostermamma i Jakobsberg utanför Stockholm på 1970- och 80-talet. Deras pappa är en alkis som sitter på parkbänkarna i samma område, oförmögen att ta hand om sina barn. Deras mamma är en folkhögskoleelev som blivit kär i en karismatisk argentinare som flytt hit från juntans skräckvälde. Utan att ens ta farväl åker mamman ifrån sina små döttrar för att tillsammans med sin nya kärlek strida för det argentinska folket. Hon kommer aldrig tillbaka.

Boken kretsar i första hand kring den vuxna Helene, men vi får även glimtar av systern Camilla (numera kallad Charlie, förstås, för så heter ju var och varannan tuff tjej i svenska romaner) och deras hemlöse pappa.

I inledningen ramlar Charlie ut från tionde våningen och mosas mot en lekplats. Blev hon kastad? Hoppade hon? Ramlade hon av misstag? Det är den ganska ointressanta vinklingen som gör att detta kallas kriminalroman. För min del spelar det ingen roll, knappt för författaren heller skulle jag tro för hon serverar flera tänkbara svar och alla känns lika sannolika.

Helene och hennes familj upptar kanske halva boken, resterande ägnas hennes unga mamma Ing-Marie som ger sig ut på livsfarliga uppdrag i Buenos Aires i slutet av 70-talet och försvinner tillsammans med tiotusentals andra argentinare.

Beskrivningarna av militärjuntan och dess makt över invånarna är fasansfull. Jag mår rent dåligt av att läsa. Buenos Aires har jag aldrig besökt, men efter den här boken känns det nästan så. Människorna, de gamla husen, de grönskande trädgårdarna, den täta biltrafiken, tangomusiken, caféerna, de stora avenyerna och små gränderna. Jag får nästan ångest när handlingen växlar från den mediokra "mordgåtan" i nutida Jakobsberg till kapitlen om informationssmuggling, kodade meddelanden, hemliga möten, angiveri, "försvinnanden" och tortyr i Argentina för några decennier sedan.

Det är en oerhört välskriven roman som gott kan läsas av många fler än dem som gillar deckare, ja, den förtjänar att läsas av många för att påminna om något som hänt för inte alltför länge sedan.

Boken som helhet känns lite för lång för mig - 471 sidor är en tjock pocketbok, varför ska alla skriva så långt?! - och jag har lite svårt för att upprätthålla intresset. På slutet ska det knytas ihop diverse trådar på ett dramatiskt sätt; jag kunde varit utan den biten.

Omdöme: Alsterdal är en skicklig och påläst författare, miljöerna beskrivs mycket trovärdigt och människorna är nyanserade. Knorren med ett eventuellt mord krävs väl för att paketera det övriga innehållet så att inte bara en liten krets historie- eller politikintresserade läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.

Gräset är alltid grönare i Brasilien

Bokens titel: Gräset är alltid grönare i Brasilien - 
En resa genom världens bästa fotbollsland

Författare: Henrik Brandão Jönsson

Förlag: Offside Press, 2013
Antal sidor: 230 + faktasidor

Själv skulle jag aldrig kommit på tanken att läsa denna bok, men en av tjejerna i bokklubben valde den och då är det klart att man läser den. Och vilken tajming! Läsa om fotboll och politik i Brasilien samma år som det ska hållas allmänna val där - och fotbolls-VM förstås. Dessutom var Brandão Jönsson helt okänd för mig, tills nu då ser hans namn överallt som sportkåsör och Brasilienkännare.

Jag har sagt till mina bokklubbstjejer att det här är en bok som jag fick TUGGA i mig och det är sant, för den är lite mastig på sina ställen och inte helt lättsmält att ta sig igenom. Sanningen att säga läste jag den parallellt med två skönlitterära romaner. Men bli inte avskräckt för det! Jag kan varmt rekommendera att man läser "Gräset är alltid grönare i Brasilien" - och att man gör det noga. Själv tog jag mig igenom exakt vartenda fotbollsreferat och varenda liten detalj av mötena med de stora fotbollsidolerna, för att riktigt insupa atmosfären och få en känsla för livet i Brasilien.

Vad jag inte gillar med författarens sätt att skriva, är hans "name-dropping" och förkärlek för att strössla namn runt omkring sig på ett närmast skrytsamt sätt. Alla han träffat, alla han lyckats nästla sig in hos, alla han fått en unik intervju med, alla namn han känner till. Det blir ruggigt många namn (flertalet på bokstaven R) och väldigt mycket känsla av att Henrik Brandão Jönsson är en kille som är sjukt skicklig på att få brasilianska fotbollsspelare och deras tränare att öppna sig för honom.

Vad jag borde gilla men inte gör, är själva landet Brasilien. Jag antar att man ska få en längtan dit (och det fick alla de andra bokklubbsmedlemmarna utom jag) för författaren har ju själv flyttat dit - emigrerat, får man väl säga - och skaffat både fru och barn och jobb där borta. Han vill nog att vi ska tycka om det här stora, varma, vackra landet. Själv känner jag bara "jävla idioter!" rätt många gånger. Ursäkta svordomen, men jag tycker den är på sin plats. Det är knark och kvinnoförakt och korruption så det bara stänker om det. Jag klarar inte av det. Jag hade ingen lust att åka till Brasilien innan och har det ännu mindre nu.

Vad jag däremot gillar med boken är:
Den är uppdelad i bra kapitel som behandlar en händelse eller en spelare vardera, som är lagom långa och som avslutas som en färdig berättelse fristående från de andra kapitlen.
Den är lättläst, välskriven, rolig och helt vansinnigt fotbollsnördig men ändå enormt underhållande för alla oss som gillar fotboll utan att vara maniska.
Den är skrämmande i sina skildringar av slaveri, fattigdom, korruption, våld, byråkrati och militärdiktatur.
Den är helt klart skriven av en kunnig och insatt författare - ingen tvekan om det.
Den är ju helt rätt i tiden, med ett fotbolls-VM som hägrar inom kort och med en valrörelse som kommer att pågå under tiden. Jag är glad att jag fick lära mig mer om brasiliansk politik just nu!
Den är på något märkligt vis faktiskt spännande, med många gripande människoöden.

Mitt foto: En cocosnöt är väl rätt mycket "drink i solen på den vita sandstranden i Rio" tänker jag, antagligen äckligt fördomsfullt.

Betyg: Det räcker med att gilla fotboll och ha ett hum om såna som Pelé och Ronaldo samt ett genuint intresse av att lära sig mer om andra länders politik och historia så har man en härlig läsupplevelse framför sig.

Rekommenderas: Till dem som uppfyller ovanstående kriterier.

Snackis: Vi lyckades fylla en hel kväll med prat om Brasilien och fotboll. (Och varenda en av oss kunde berätta vad vi hade gjort under fotbolls-VM i USA 1994, visade det sig till min stora förvåning.)

Länk till författarens läsvärda BLOGG.

Länk till boken på AdLibris: HÄFTAD.