Brotten som glömdes - 10 kvinnliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm

Bokens titel: Brotten som glömdes - 10 kvinnliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm
Författare: Gunilla Granqvist
Förlag: Storytel Original, 2021
Antal sidor/minuter: Jag läste e-boken, men ljudboken är 5 tim 32 min

I tio korta kapitel får vi följa tio kvinnor i Stockholm under 1920-talet, i små fragment av deras liv baserade på vad som gått att finna i domar och underlag inför rättegångar. De flesta av dem är offer, men någon är förövare. De flesta är unga och kära - eller har varit kära men är det inte längre - och i ett förhållande med en man som hellre tar livet av dem än fortsätter utan dem. 

Jag tyckte om att få en inblick i rättsväsendet för hundra år sedan men också i vanliga människors liv i Stockholm på den tiden. Vilka yrken de hade! Kläderna, maten, boendet, fritidsintressena. Gunilla Granqvist har levandegjort det hela på ett mycket bra sätt; jag kan verkligen se de trånga små lägenheterna framför mig, med möblemang och allt.

Till en början tänker jag att det är intressant att läsa hur samhället slätar över de manliga mördarnas fruktansvärda dåd, hur de slipper undan med mord för att de varit upprörda, förälskade, sjuka eller vad som helst som funkar som ursäkt. Men ju mer jag läser, desto mer tänker jag att det här är alltför likt dagens Sverige. 

Det är en obehaglig tanke. Även om man tar mäns våld mot kvinnor på ett helt annat allvar numera och även om straffen är strängare (vilket jag inte vet om de är, men om), så har morden exakt samma fasansfulla konsekvens då som nu:

1. Det blir tidningsskriverier, skvaller och snack - men efter en kort tid faller de döda kvinnorna i glömska. Alla dessa Ester, Alma, Emilia, Agda - de finns i vår tid med. Kvällstidningsrubrikerna skriker ut deras namn då som nu och visar leende kvinnor från svartvita foton medan brödtexten intill handlar om blodbad och dödsångest.

2. De unga kvinnor som dödades fick inte välja själva hur länge de skulle leva; sannolikt hade de helst velat bli många decennier äldre än de blev, sannolikt hade de velat ha familj och vänner och resor och upplevelser och allt det andra som förgyller livet - men de fick inte välja. Någon annan bestämde sig för att nu var det dags för den här människan att på ett plågsamt sätt sluta sina dagar. Horribelt.

Det fallna imperiet

Bokens titel: Det fallna imperiet - Ryssland och väst under Vladimir Putin

Författare: Martin Kragh
Förlag: Fri Tanke, 2022
Antal sidor: 295 + omfattande källhänvisningar

Nu har det gått mycket lång tid sedan bokklubben läste "Det fallna imperiet", vad jag minns var den nyutkommen då. Vill ändå skriva om den, för den förtjänar att uppmärksammas.

Jag är mycket imponerad av Martin Kraghs enorma kunskap kring rysk politik och jag har lärt mig en hel del av den här boken. Dock! Det fantastiska språkbruket, som lovordats av många, är så avancerat och akademiskt att det är exkluderande. Helt okej, alla böcker kan inte vara för alla! Och "Det fallna imperiet" är knappast något för genomsnittssvensken. 

Göteborgs-Postens recensent (Mattias Hagberg, han måste rimligen ha plöjt forskningsrapporter och doktorsavhandlingar sedan spädbarnsåren) anser att boken har "ett språk som är lättillgängligt och lätt att följa". 

Skämtar du med mig?!

Jag, som är uppvuxen i en storläsande akademikerfamilj och slukar såväl skönlitteratur som dagstidningar varenda dag, tycker att det här är ett språk som är lite trögt att följa med i. Begripligt, javisst. Adekvat. Precist formulerat. Visst fattar jag allt vad där står, men inte kan man påstå att det är en lättsmält text!

Jag kan slå upp vilken sida som helst av trehundra och hitta gammalmodiga meningsbyggnader, extremt sällsynta ord, underliga facktermer, bildade referenser och udda uttryck överallt. Lägg till det en massa ryska personnamn, ortsnamn och begrepp för reformer! Att plocka ut ett enda citat är inte rättvisande, för det är snarare att översköljas av tiotusentals sådana meningar som gör att boken måste läsas långsamt och eftertänksamt. (För min del, åtminstone.)

I gengäld får man en unik inblick i rysk politik som få förutom Martin Kragh lär ha kunnat bjuda på. Här avhandlas tiden från tsarriket via kommunistiska Sovjet till dagens Putin-styre. Mycket lärorikt, insatt och ofta spännande och skrämmande. Extra aktuellt såklart med Ukraina-kriget. Väl värd att läsa för den som orkar.

Försvunnen

Bokens titel: Försvunnen - Handbok i att hitta en medmänniska

Författare: Åsa Erlandsson
Illustrationer: Martin Thelander
Förlag: Bokförlaget Max Ström, 2021
Antal sidor: 141

Som ledare inom Friluftsfrämjandet har jag en god utbildning i Hitta Vilse, förstahjälpen för både barn och vuxna, krishantering, riskkalkylerande och friluftsliv. Jag försöker också läsa på själv, för att vara maximalt förberedd om det skulle hända mig eller "mina" barn något. 

Förutom att jag alltid bär med mig förbandsväska, fulladdad mobil med SOS-appen nedladdad, reflexer, pannlampor, förstärkningsplagg, mat, dryck, ved, redskap och väldigt mycket annat så känns det bra att ha KUNSKAPEN om hur jag räddar mig själv och andra om vi råkar ut för olyckor eller kriser av skiftande slag.

Största skräcken är att ett barn skulle försvinna i skogen. Därför köpte jag boken "Försvunnen" av Åsa Erlandsson - och jag kan härmed meddela att den blev en omedelbar favorit! 

Jag har redan läst den två gånger och i söndags drillade jag barnen i en del av innehållet. Bland annat gick vi skallgång eftersom vår maskot hade flugit i förväg (han är en kråka!) och nu kunde ingen av oss hitta honom.

Det här är en fantastiskt bra bok: lättläst, perfekt indelad i logiska kapitel, spännande (jo, faktiskt!) och med massor av matnyttig fakta om hur det går till när man själv går vilse eller om någon annan försvinner. Fina och informativa illustrationer av Martin Thelander. 

Jag misstänker att en del av boken lär vara inaktuellt om bara några år, när det gäller procentsatser och arbetssätt. Själva grejen med att överleva när man inte hittar hem, den är nog densamma även om tio år.
Här finns all fakta man kan behöva om polisens arbete, frivilligorganisationernas (stor tyngdpunkt på Missing People genom hela boken), sjö- och fjällräddningen samt hemvärnet. Vi får veta exakt hur allt går till från att larmet kommer in till hur försvinnande prioriteras och hur man arbetar under timmar och dagar därefter. Mycket intressant! Rekommenderas starkt till alla och envar. 

Jag lär läsa min tills den ramlar i småbitar!

Hur ser man djur?

Bokens titel: Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna
Författare: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren, 2022
Antal sidor: 36

Det här är en helt fantastisk bok i alla bemärkelser! Nu tänker jag strö superlativ över den och jag vill betona att jag har inte fått den av förlaget, känner inte författaren och har ingen som helst vinning av det hela. Men vilken bok, alltså! 

Som mullefröken har jag en ansenlig samling djur- och naturböcker i min bokhylla. Brukar försöka ladda upp med bra barnböcker när det är bokrea. Bland favoriterna finns Lars Klinting och Sarah Sheppard och nu har de fått en konkurrent: Björn Bergenholtz. 

Vem ÄR han, egentligen? Jag har aldrig hört talas om honom men han har gett ut sisådär fyrtio barnböcker! Hur kan jag ha missat honom? Ger han aldrig intervjuer? Är han aldrig med på författaraftnar/förlagsfrukostar/mingel/galor? Han verkar inte finnas på sociala medier, så han lär missa mitt översvallande beröm. Och jag har nog missat honom för att hans böcker kom efter att mina egna ungar blivit lite för stora.

Han har gett ut en serie om tio böcker som heter "Känn igen 25..." fiskar/fåglar/småkryp/blommor osv men jag har inte ens lockats att bläddra i dem. Jag vill veta roliga fakta, inte lära mig känna igen en gräsand eller gullviva. Ungefär så har jag tänkt. Korkat! Jag borde åtminstone ha öppnat någon av böckerna så hade jag förstått hur bra de är.

Men "Hur ser man djur?" är inte en sån faktabok. Den är ännu bättre! 

Illustrationerna är helt magiska. Jag älskar dem! Realistiska men gulliga, och tar inte upp all yta. Läsaren får tips om exempelvis hur man kan få syn på grodor och insjöfiskar - vilken tid dagen ska man gå ut, vilka redskap behöver man? Och kommentarer som att "...greppa kräftan över ryggen. Akta dig för klorna! Kräftor kan nypas riktigt ordentligt." Perfekt för barn, med en blandning av fakta och smarta tips kombinerat med underbara illustrationer. Inte löjligt korta texter heller, utan en matig bok!

"Visste du att (---) många fler sniglar och snäckor hasar omkring på natten än på dagen." Haha, så skönt citat! Och "Slemmet gör (---) så att de inte får skrapsår på magen." Jag är lite frälst på den här boken nu, som ni hör.

En bok för alla som gillar att gå på utflykt i vår underbara natur och inte bara kuta genom skogen eller över stranden utan faktiskt ta sig tid att stanna upp, njuta - och leta efter djur!

Hidden Winter

Bokens titel: Hidden Winter - kreativitet och inspiration inför vintern
Författare: Sofia Vusir Jansson
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor: 190

Allt är vackert i den här boken, precis allt. Det är helt underbart inspirerande och estetiskt tilltalande att bläddra i "Hidden Winter", stanna upp på vart och vartannat uppslag och tänka att "det där skulle man nog göra!". 

Samtidigt är det lite som att bläddra i inredningsmagasin där formsäkra, förmögna människor köpt en gammal skola i Hälsingland och inrett den med linoljemålad pärlspont, handtryckta tapeter, hemmagjorda trasmattor som perfekt matchar de olikfärgade pinnstolarna med vackert broderade sittdynor och de loppisköpta spetsgardinerna i de spröjsade fönstren. Ni fattar. I den här boken är barnen vackra, deras kläder är otroligt vackra, omgivningarna är vackra - och de huserar i byggnader som är så vackra att man dreglar.

När jag pysslade med mina tre barn satt de vid ett kladdigt köksbord och klippte i färgglada papper med sina grällt färgade plastsaxar, limmade med fula limstift och hällde sedan glitter över allt. Aldrig någonsin att de fick ha fina kläder på sig utan snarare förkläden... 

Därför är jag lite kluven till en så otroligt tjusig bok: skrämmer den iväg eller lockar den? Det är dubbelt. För vem vill inte ha det som på storgodset Julita gård eller det makalösa sommarnöjet Svindersvik från 1700-talet (båda två nu i Nordiska Museets ägo och förvaltning)? Barn som är söta som dockor, klädda i något som ser ut som en av stadsteatrarnas kostymförråd.

Men ändå: hur osannolikt långt från verkligheten detta än är, så ÄR det en inspirerande pysselbok med riktigt fina grejer i gammaldags hantverkstradition. Vika papper är det som fångar mig mest: stjärnor, blommor, girlanger. Ingående beskrivningar av hur man gör, vad man behöver för verktyg, goda råd, lite bakgrundshistoria.

Jag är väldigt glad för den här boken. Tack Bookmark förlag för fint recensions-ex! Denna bok skulle vara perfekt för jullovslediga ungar på besök hos pyssliga mor- och farföräldrar som har tid, ork och lust att knåpa med barnbarnen, tror jag.

Augustas kokbok anno 1898

Bokens titel: Augustas kokbok anno 1898

Författare: Mats Lundqvist
Förlag: Whip Media, 2021
Antal sidor: 165

Detta är en trevlig, inbunden bok med en familjs gamla släktrecept från förra sekelskiftet, varvat med berättelser av hur de drev en restaurang vid järnvägen. Eftersom jag är så intresserad av historia och själv har foton, receptböcker, många gamla brev och minnessaker sparade, blev jag nyfiken på den här kokboken. 

Det var en helt annan sak att laga mat för hundra år sedan än vad det är idag; spisarna eldades med ved och blev säkert både varmare och kallare än vad man tänkt - jag försöker föreställa mig att göra en sockerkaka i en ugn som inte håller 200 jämna grader i en halvtimme, utan kanske 150 och sedan 230 grader beroende på hur jag lyckas elda... 

Tänk att koka grytor och soppor på en stor järnspis som man inte snabbt kunde slå på och av. Eller gröt! Nog måste maten ganska ofta ha blivit bränd? Köttet kanske inte blev genomstekt och potatisen inte färdigkokt just i tid som du planerat - och inte heller samtidigt? En bedrift att på de premisserna servera festliga middagar för många.

För att inte tala om vad knepigt det var att förvara råvarorna, då man saknade kyl och frys. Min mormor (född 1914) har berättat en hel del om isstackar som höll kallt en bit in i sommaren men som man inte kunde lita på. Och konserverade ägg, inlagda grönsaker, saltat kött och torkad fisk. 

Matlagning i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då Augusta levde och verkade, det var en helt annan sak än dagens syssla. Inga diskmaskiner, inte microvågsugnar, inga frysboxar, inga helkonserver, inga digitala kött-termometrar eller effektiva spisfläktar... 

Boken är fylld av fina svart-vita bilder från förr, nytagna färgbilder av Augustas vackert nedskrivna recept, intressanta faktasidor med allt från servettvikning och omvandlingstabeller för gamla måttenheter till kuriosa kring serviser eller vedspisar. Vi får läsa om Augustas familj - författaren är hennes barnbarns barn - och släkt och vänner som arbetade tillsammans med henne på restaurangen.

På det hela taget är den en trevlig, lärorik, underhållande och personligt skriven bok som jag blev mycket glad för (tack förlaget för recensions-exet!). 

Det enda jag har att anmärka på, är att formgivaren gått lös på väldigt många typsnitt; Bickley Script i många av rubrikerna är inte alldeles lättläst, små rubriker har en annan stil, underrubriker en tredje. Brödtexten tycks vara Times - ibland! - och en tunn, kondenserad sans serif i andra fall, varvat med kursivering och fetstil lite hur som helst. Gillar inte.

Fotona av maträtterna ska anspela på att restaurangen låg vid järnvägsstationen. Fotografen har placerat varenda tallrik på oaptitliga grå sprängstenar, av det onaturligt kantiga slag som man hittar vid järnvägar. Några tallrikar är istället utplacerade på syllar (mums, kreosot!) eller dekorerade med järnhård räl. Uppslagen med maten är det sämsta med boken - en layout som är överlastad och bilder som är tagna i stark belysning eller med hård blixt.

Men det är en bok i min smak, det vill jag avslutningsvis påpeka, då den skapar förståelse för tidigare  generationer och kännedom om maten vi svenskar åt innan pizza, kebab och Oumpf-filéer. Jag minns att vi en gång i åttan fick laga mat från antiken på vår historielektion. Undrar om inte dagens ungar skulle ha nöje av att laga Augustas mat på någon av sina?

Tyrannens tid

Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Att uppfinna världen

Bokens titel: Att uppfinna världen

Författare: Katrine Marcal
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial, 2020
Antal minuter: 7 tim 57 min

Katrine Marcal har en tydlig avsikt med denna faktaspäckade, underhållande bok om hur könsroller spelar en stor roll i tekniska uppfinningar och historiska framsteg: att visa på hur kvinnor inte får erkännanden för sina idéer eller sitt arbete. Vi duger som arbetskraft - billig arbetskraft! - och förstås till att vara vackra, barnafödande hushållsmaskiner...

Jag sträcklyssnade på denna bok i våras (den är otroligt fint uppläst av Philomène Grandin, en stor eloge till henne!) och märkte att även en av sönerna som kom in i rummet medan jag lyssnade stannade kvar extra länge bara för att få höra klart ett kapitel. Det är högt tempo, bra driv, underfundigt och lite spydigt skrivet.

Boken är uppdelad i närmast kåserande avdelningar, som alla kretsar kring varsin stor ekonomisk eller teknisk nymodighet under 1800- och 1900-talen. Det är rent av roligt att lyssna, trots att det är så förskräckligt att höra om kvinnors utsatthet och låga värde genom tiderna.

Ska jag säga något negativt alls om denna bok, så är det att ibland känns det som att Katrine Marcal letar efter ett samband som till varje pris måste vara till kvinnans nackdel och helst bygga på ett ondskefullt patriarkat. (Jag drar mig för att skriva denna mening, för dels misstänker jag att jag kan komma att bli halshuggen för den och dels köper jag själv i stort sett allt hon lägger ut framför mig. Inte förrän jag tog en paus en lyssnandet, insåg jag att det kan vara hälsosamt att inte okritiskt svälja allt som om det bara fanns en enda sida.)

Men! Det är galet välskrivet och snärtigt, det är superintressant och lärorikt. Det är dessutom en bok som kan göra vem som helst till stolt feminist, för det är bedrövligt hur kvinnor i alla tider har utnyttjats av män. Och ljudboken är antagligen bättre än den tryckta, för Philomène är fenomenal!

Onaturlig död

Bokens titel: Onaturlig död
Författare: Richard Shepherd
Originalets titel: Unnatural Causes
Översättare: Svante Skoglund
Förlag: Bokförlaget Nona, 2021
Antal sidor: 398

Jag missade den lilla underrubriken "Liv och död - en rättsläkares memoarer" och hade därför förväntningar på att boken skulle handla nästan uteslutande om hur man genom obduktion kommer fram till olika dödsorsaker. 

Det visade sig dock vara en bok om Richard Shepherd i lika hög grad; om hur hans mamma dog av något hjärtfel när han var nio år, och hur han var rädd för sin koleriske far som han samtidigt beskriver som varm, glad och kärleksfull, fick en konstig styvmor samt pluggade i 16 år (!) för att bli läkare med rättsmedicin som specialitet. Det är skrivet på ett kallt och krasst sätt, där man riktigt hör hur han försöker hitta fina och försonande drag hos samtliga människor i sin uppväxt. Allt är tillrättalagt på ett sätt som stör mig. 

Än värre blir det när Richard bildar familj med Jen som han inte bryr sig så mycket om men ändå lever med i 30 år. Man fattar att hon klagar på att han har svårt att visa känslor. Man fattar att de bråkar jätteofta; han skriver det rent ut men fortsätter att strössla med beröm över den fantastiska Jen och hennes härliga föräldrar. 

Paret får två barn, och Richard är omåttligt stolt över dem trots att de skriker när de är bebisar. Det där sista är bra, för då förstår han hur föräldrar kan känna det som slår ihjäl sina barn. Vad fint, Richard, att du kan leva dig in i det! Överhuvudtaget är Richard en väldigt fin människa. I varje kapitel berättar han om sitt rättesnöre (det inleder för övrigt boken) och hur han hela sitt liv varit en person med en tydlig moralisk-etisk kompass. Sanningen, vetenskapen och rättvisan ska segra. Aldrig någonsin viker han en tum från det. 

Att han i slutet av sin framgångsrika karriär - han poängterar både i boken, på hemsidor och på alla sociala medier att han utfört 23.000 obduktioner under sitt yrkesliv och man förstår att han är något av en rockstjärna bland obducenter - blir anmäld till en granskningsnämnd och hotad med att få sin legitimation indragen, skakar om honom så att han hamnar i en depression. Det är ju omöjligt att han gjort fel! 

Bokens stora behållning är det jag köpte den för: beskrivningarna av hur man kan fastställa vad som är sjukdom, olycka eller förvållad död; självmord, dråp, mord. Det är intressant och lärorikt, men inte äckligt och ruskigt som man skulle kunna tro. Han berättar om massmord, om terrordåd, om drunkningskatastrofer och stora tågolyckor men även om ensamma människor som dör utan att någon märker det, prostituerade som slås ihjäl, barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd, unga kvinnor som sexmördas av en galning och gamla gubbar som tar livet av sig själva.

Som helhet: lättläst, läsvärd, i viss mån lärorik. Jag tyckte om den, men hade önskat mig mindre av en memoar och mer av en fackbok. 

Konsten att skära i kroppar

Bokens titel: Konsten att skära i kroppar

Författare: Lindsey Fitzharris
Originalets titel: The Butchering Art:
Joseph Lister´s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine
Översättare: Martin Kaunitz
Förlag: Atlantis, 2020
Antal sidor: 242 + en författarens tack, personregister och massor av noter

Den här boken har jag längtat efter i något år, ända sedan jag snubblade över den engelska utgåvan. När den nu äntligen gavs ut på svensk pocket så kastade jag mig över den. Tänk att få veta mer om den läkekonst och kirurgi som föregick dagens! Alltså det som ändå räknas som modern tid: mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet. 

"Konsten att skära i kroppar" är en fackbok men den är mycket spännande samtidigt som den är lärorik. Jag tyckte väldigt mycket om den, rakt igenom, och vår bokklubb bestående av sex medelålders kvinnor gillade den allihop (det är sällan vi är så överens).

Här får vi följa operationer där enormt skickliga kirurger - bokstavligt talat hantverkare - skar ut tumörer, kapade ben och sydde störtblödande sår på patienter som låg i amfiteaterliknande rum för att kunna ses av så många läkarstuderande som möjligt. Ingen bedövning fanns, i värsta fall fick man drämma något hårt i huvudet på patienten så hen höll tyst och låg still när man skulle skära av en kroppsdel...

Vidare in på de exceptionellt skitiga sjukhusen där smittan spreds som en löpeld. Jag har hört mycket om barnmorskor som bar döden med sig, då de gick från en födande kvinna till en annan. Hemförlossningar var bättre än sjukhus-dito. Det förtydligas i denna bok att barnmorskorna var mycket renligare av sig än läkarna och hade avsevärt färre nyförlösta kvinnor som dog i barnsäng - det var de manliga läkarstuderande som tog mödrarnas liv: de kom direkt från obduktioner där de skurit i döda, infekterade kroppar... och gick raka vägen till de unga kvinnornas sköra underliv i förlossningssalarna. Hu.) Golven var fulla med spottloskor och kroppsvätskor från sjuka. Man bytte inte ens lakan mellan patienterna. Man rengjorde inte instrumenten mellan ingreppen. 

Man kände inte till bakterier, helt enkelt. 

Bokens handling kretsar kring Joseph Lister och hans livslånga gärning för att kartlägga vad vi egentligen blir sjuka av. Är det något som uppstår av sig själv? Kommer det med djur? Finns det i våra kroppar? Sprids det genom vatten och luft? Är det mögel, parasiter, amöbor - eller inbillning? Hur uppstår de små partiklar som smutsar ner sår och gör så man kan dö av blodförgiftning?

En mycket bra bok, historielektion och medicinhistoria på samma gång. Givande små anekdoter och verkliga berättelser ur engelsmännens och skottarnas 1800-talsliv, där små barn blev överkörda av hästdroskor och där fattiga byggarbetare föll ner från höghusbyggen eller skadades svårt i den nya industrins trånga fabrikslokaler. Äckligt och sorgligt, men verkligt bra!

Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

Första hjälpen för din hund

Bokens titel: Första hjälpen för din hund

Författare: Jennifer Parker
Originalets titel: First Aid for Dogs
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & co, 2020
Antal sidor: 187

Det här är inte en av alla de vanliga böckerna om hur du uppfostrar, aktiverar, tränar eller hanterar din hund. Det är en praktisk, illustrerad bok som visar hur du tar hand om din hund om den blir sjuk eller skadad. 

Boken är indelad i tre delar där den första handlar om den friska hunden: hur man borstar tänder, klipper klor, tar bort fästingar, håller hunden i god form.

Den andra delen handlar om att ta pulsen, ta tempen, vad som ingår i ett husapotek, hur man rengör sår, hur man transporterar en skadad hund, hur man behandlar ögon- och öronproblem, knepen för att kunna ge hunden medicin och mycket annat. Det finns till och med ett kapitel om "hundens säkerhet vid en katastrof" där man får tips på hur man kan agera vid brand, orkan, jordskalv, översvämning...

Den tredje delen heter "Nödsituationer" och handlar uteslutande om hur du hjälper en hund som hamnat i chock, blöder, har satt något i halsen, håller på att kvävas, har bränt sig eller brutit ett ben, nästan har drunknat - eller varit i våldsamt slagsmål med andra hundar. 

En bok proppfull av foton, illustrationer och tydliga texter med faktarutor. En bok som varje nybliven valpköpare borde klicka hem - och många av oss andra hundägare borde definitivt ha den hemma för konsultation. 

Tack för recensions-exet, Lind & co, en mycket användbar och vettig bok!

Familjen

Bokens titel: Familjen
Författare: Johanna Bäckström
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial
Antal minuter: 8 tim 24 min

Jag blev avrådd från att lyssna på "Familjen". Inte alls för att den är dålig eller så, utan för att den tydligen är obegriplig i högläsning: man behöver se namnen framför sig för att hålla isär den ene personen från den andra.

Jag håller faktiskt inte med. Det här är en reportagebok om en släkt som sedan flera decennier härskar i några av Göteborgs stadsdelar, där de styr över sina forna landsmän och terroriserar andra som står utanför. De är som maffiosos där de värnar om sina egna och tar om "flocken" men straffar människor hårt om de bryter mot de regler som släkten har satt upp. Det är en kriminell klan, där småpojkar uppfostras i sina fäders, bröders och farbröders anda. 

Jag bestämde mig tidigt för att familjen Al Asim - jag tror inte att de heter så, men något snarlikt - får ses som en enhet och att det inte var viktigt för mig att begripa om det var äldste sonen, yngste sonen, farbrodern eller en kusin det pratades om. Alla namnen lät likadana och många av dem var de facto identiska, men för mig var det helheten som räknades ändå. Vem som gjorde vad är mindre intressant.

Familjen Al Asim är på en gång artiga, charmerande, omhändertagande och trovärdiga - och samtidigt våldsbenägna maktutövare. Jag är helt fascinerad av berättelsen och sträcklyssnar mig igenom den eminenta uppläsningen. 

"Parallellsamhälle" brukar det pratas om, och sällan har det väl varit tydligare än i den här fackbokens redogörelser för hur skolan, socialtjänsten, hyresgästföreningen, polisen, åklagarmyndigheten och alla de andra försöker råda bot på den otrygghet som invånarna i Angered upplever. 

De vill rädda den uppväxande generationen från att gå i sina pappors fotspår och de vill sätta fäderna bakom lås och bom. Det måste bli ett slut på våldet, drogerna och kriminaliteten i förorten. Folk vågar inte säga emot, inte ens när de får sina förråd kapade och lås utbytta så att de inte längre själva har tillgång till det som är deras. Människor skjuts ihjäl. Familjer hotas. Barn slås ner eller "talas till rätta" på brutala vis. 

En otroligt bra fackbok som öppnar upp för en värld som jag inte kände till. Johanna Bäckström är så nyanserad, gör ett sånt gediget försök att visa en rik och sammansatt bild av såväl klanen Al Asim som de människor som kämpar för att eliminera deras terrorvälde i Angered. 

Jag uppskattar särskilt hur hon parallellt med faktaredogörelsen berättar en uppdiktad historia om en kvinna som lever under konstant dödshot av familjen - hur hon hamnade där och vad hon gör för att ta sig ur det. Det ger fart åt berättandet och gör det än mer tydligt varför vi aldrig kan acceptera privat rättsskipning, gangsters som kallar sig problemlösare och en kultur där man varken studerar eller arbetar utan försörjer sig på mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Mycket läsvärd och förtjänar helt klart sin Augustprisnominering! 

Ålevangeliet

Bokens titel: Ålevangeliet

Författare: Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 7 tim 56 min

En fantastiskt vacker omslagsbild täcker denna Augustprisvinnare (2019). Jag har inte läst boken förrän nu, men måste säga att den är en synnerligen värdig vinnare!

Om ålar visste jag inte mycket mer än att de ser ut som slemmiga vattenlevande ormar, är rödlistade, äts luade (man har väl löst korsord!) och att de är otroligt feta i köttet - samt att de simmar till och från Sargassohavet för att para sig. 

Litegrann hade jag väl hört om ålar som levt i hundratals år i en brunn eller som krälar ut genom hästhuvuden i läskiga filmer... men på det hela visste jag inte mycket om ålen innan jag började lyssna på "Ålevangeliet". 

Det är en underbar bok! Precis så där ljuvligt nördig som jag gillar med essäer av Fredrik Sjöberg ("Mamma är galen och pappa är full", "Flugfällan", "Flyktkonsten") och Morten A. Ströknses ("Havsboken"). 

Den går igenom exakt varenda detalj i ålens liv, alla dess förvandlingar, metamorfoser, och alla stadier i dess liv. Men allra mest berättar den om människorna som letat efter ålen; de som studerat den, ägnat sitt liv åt den, lagt varje krona de äger på att forska om den. Parallellt löper berättelsen om författaren som barn och hur han fångar ål med sin far under varma skånska sommarnätter.

En fin och sorglig berättelse som slukade mig totalt. Jag har lärt mig massor om ålen nu, men även om  forskare och vetenskapsmän. En mycket gripande fackbok, som blandar klimatförstörelse och massutplåning med utrotningshot och överlevnadsvilja. En del filosofiska betraktelser om Gud och Jesus förbryllar mig men det är också det enda negativa jag har att säga om hela boken. Bortsett från de styckena så går texten rakt in i mig. Ålen är ett fascinerande djur, och det är vi människor också.

Kvalar givetvis in i kategorin "Favorit".

Det står ett rum här och väntar på dig - del 2

Nu har jag lyssnat på klart på "Vad är en bragd?", del två av boken "Det står ett rum här och väntar på dig". Drygt elva timmar lång är redogörelsen för Raoul Wallenbergs tid i Budapest i Ungern under de sista åren av andra världskriget. 

Det är en fruktansvärd skildring av judarnas lidanden men också det idoga arbetet hos Raoul Wallenbergs stora stab som med alla medel försökte rädda så många liv som möjligt. Man använde alla tänkbara medel och stor kreativitet när man utfärdade skyddspass till alla judar med minsta anknytning till Sverige - och hur man räddade många tusen judar undan koncentrationslägren.

Man kan inte säga annat än att Ingrid Carlberg är beundransvärd i sin kartläggning av Wallenbergs liv och gärning. Hon lyckas göra det både underhållande, skrämmande och spännande. Jag har lärt mig mycket även av denna andra del av den digra fackboken. Nu återstår den sista tredjedelen: den där hjälten tillfångatas av ryssarna...

Det står ett rum här och väntar på dig - del 1

Det tar sin lilla tid att lyssna klart på den första delen av tre: "Vad formar en människa?". Närmare bestämt tio timmar... Det är absolut värt den tiden, det tycker jag, men ändå känns det som en evighet innan jag lyssnat klart på de övriga två delarna av "Det står ett rum här och väntar på dig".

Jag hade vaga kunskaper om Raoul Wallenberg innan jag lyssnade på Ingrid Carlbergs ofantligt genomarbetade, detaljerade och fängslande bok. 

För mig är familjen Wallenberg synonymt med SEB, så min föreställning var att Raoul var en av bröderna i bankfamiljen, att han skickades ut i Europa för att på något vis rädda judar undan förintelsen och att han blev tillfångatagen av ryssar i krigets slutskede - och därefter aldrig mer hördes av. Att han faktiskt lyckades rädda tiotusentals människor från koncentrationslägren visste jag, men inte exakt hur. 

I denna första del får jag lära mig mycket om släkten Wallenberg och om Raouls föräldrar. Den unge Raoul Oscar som dog i cancer medan sonen ännu låg i sin mammas mage. Den ännu yngre Maj, som blev änka och mor samma år som hon fyllde tjugo. Det lilla barnet Raoul som växer upp utan en pappa men med en krävande farfar - Gustaf, bror till Knut och Marcus - som in i minsta detalj styr sin sonsons liv och planerar hela hans skolgång.

Mycket, mycket bra inläst av Irene Lindh som har en behaglig, välartikulerad röst som egendomligt nog låter lite gammaldags (hur nu en gammaldags röst låter?!). Hon passar perfekt för den här sortens ljudbok.

Ingrid Bergman - Mitt liv

Bokens titel: Ingrid Bergman - Mitt liv

Författare: Ingrid Bergman och Alan Burgess
Originalets titel: My Story
Översättare: Ann Henning Jocelyn
Förlag: Norstedts, 2015
Antal sidor: 525 + efterord och källhänvisningar

Ingrid Bergman är tveklöst en av Sveriges största stjärnor, men fram tills nyligen visste jag ingenting om henne (mer än att hon har en dotter som heter Isabella Rossellini - varför jag nu lagt en sån sak på minnet?). Jag har inte sett några filmer med henne i huvudrollen, inte ens "Gasljus" eller "Casablanca" och jag har inte heller haft någon lust att göra det.

Nu har jag tagit mig igenom den över femhundra sidor tjocka biografin om henne och lärt mig en hel del om villkoren för filmstjärnor i Hollywood, slitet som skådespelare, hur tidningarna skrev och paparazzi-fotograferna inte lämnade Ingrid ifred. 

Ingrid, född 1915, framstår i mina ögon som en oerhört kavat och handlingskraftig flicka. Familjen bodde på Strandvägen i Stockholm, nära Dramaten. Mamman dog när Ingrid bara var ett par år så hon hade aldrig några minnen av henne. Pappan dog då hon var tretton och den kära faster Ellen dog när Ingrid var fjorton år. 

Alldeles ensam i livet, flyttade hon till sin farbror och hans fru. Det var då mellankrigstid i Stockholm och Ingrid var visserligen duktig i skolan men längtade efter att få börja på scenskolan eller arbeta vid teatern.

Så blir det ju också! Sedan sker allt i rask takt: hon blir snabbt populär, hon gifter sig med den betydligt äldre Petter, får barn, flyttar till Amerika i stort sett med bebisen fortfarande i navelsträngen, klampar in i Hollywood och vägrar fixa sitt utseende, står på sig mot kändisregissörer, får den ena fina rollen efter den andra, blir en megakändis av stora mått och tjänar enorma pengar - som hennes make förfogar över och pytsar ut som hushållspengar till henne om hon nödvändigtvis måste ha en ny klänning på en galaföreställning. Hon spelar in filmer på löpande band och uppträder för de inkallade under krigsåren. Pladask blir hon kär i en italiensk regissör, dumpar Petter och flickebarnet Pia, flyttar med älskaren Roberto Rossellini till Italien, blir gravid innan hon hunnit skilja sig och orsakar därmed massiv skandal. (Senare gifter hon sig med honom, får tvillingflickor, skiljer sig från honom och blir snudd på tvungen att överge även de tre barnen...) 

Det är mycket spännande att få en inblick i hennes liv och i filmhistorien. Tråkigt nog känns boken, rent litterärt, väldigt passé. Den skrevs för fyrtio år sedan, 1980, vilket gör att den känns rätt dammig. Alan Burgess staplar händelserna på varann ungefär som jag gjorde här ovan. Först hände det, sedan det här, och kolla nu har vi ett långt och tråkigt brev! Gott om "name dropping" också, varenda 40- och 50-talskändis som någonsin existerat ska nämnas vid namn.

Inget som helst ifrågasättande, inte petande i historien, inga djupdykningar, inget klia-på-sårskorporna. Bara: så här levde Ingrid Bergman. Varför blev hon kär i gubbstrutten Petter? Varför fann hon sig i Rossellinis tyranni? Hur kunde hon överge Pia och tycka att det var okej att träffa dottern bara på somrarna? Varför tog hon inte hand om sina egna pengar? Hur stod hon ut med att lämna de tre yngsta barnen vind för våg med barnflickor? Och de här älskarna hon hade...?!

Layoutmässigt är boken sällsynt uselt upplagd: Alan Burgess stycken går sömlöst över i huvudpersonens egna, så meningarna inpå varann kan det stå "hon" och "jag". Vem är det egentligen som berättar? 

Mitt omdöme: En biografi av 2020 hade aldrig sett ut så här, men tydligen var det okej 1980. Boken hade mått bra av hårdare redigering, fler foton, färre brev. Om Ingrid ville berätta sitt liv i kronologisk ordning utan att utelämna en enda sak, så kunde ändå förlaget ha krävt lite mer av medförfattaren att rota i sånt som får en att skratta och gråta. Som det är nu, så känner jag inte särskilt mycket alls med henne.

Hundens 50 favoritlekar

Bokens titel: Hundens 50 favoritlekar
Författare: Suellen Dainty
Originalets titel: 50 Games to Play With Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & c:o, 2020
Antal sidor: 125

Man kan vara säker på att husdjursböcker från Lind & c:o håller hög klass och är snyggt formgivna. Även den här boken har mängder av fina frilagda fotografier av hundarna som utför de olika aktiviteterna, snygg layout, trevliga faktarutor samt lättlästa och korta texter. Jag gillar också det nätta formatet, ungefär en A5:a. 

Ändå blir inte den här boken min favorit - och det finns en enkel anledning till det. 

Jag lämnade vidare boken till min man, som älskar hundböcker. Han kom med samma invändning. Jag satte boken i händerna på en kompis som snart får hem sin nya valp - hon kommenterade på exakt samma vis. Lät boken ligga på soffbordet i vardagsrummet och hörde ena sonen yttra exakt samma invändning som alla vi andra:

Den här innehåller inte femtio favoritlekar. 

Den innehåller inte femtio trix och knepiga övningar. 

Den innehåller inte femtio hjärngympa-aktiviteter heller. 

Den är ett hopkok av lite allt möjligt och just därför blir den oanvändbar. 

Om man är ny hundägare så vill man kanske ha enkla knep som "vacker tass". En hundägare som måste hitta på svåra övningar för att få sin hund stimulerad gillar säkert sånt som "öppna kökslådan med hjälp av en repstump". En rutinerad hundägare kanske köper en bok om rallylydnad eller nosework. Det här är inget och allt - och den blandningen funkar varken för nybörjare eller avancerade.

Kasta en frisbee. Leka dragkamp med ett grovt rep. Krypa genom en tygtunnel. Gömma godisar, som hunden får leta efter. Några exempel på "favoritlekar" (!) som knappt ens tjänar som inspiration, det är så basalt så man förväntar sig inte att hitta det i en bok. Jag ser det som ren utfyllnad. 

Flera sidor ägnas åt att man kan promenera eller vandra med sin hund. (Nähä, menar du?) "En promenad runt kvarteret är inte samma sak som en vandringsled i fjällen. Både du och hunden bör vara i god form innan ni ger er iväg på långa vandringar." Slut på de goda råden. Känns oseriöst att tipsa om att campa med hund om det är på den nivån! Jag har skrivit två hela uppslag i vår klubbtidning där jag tipsade om reseapotek för hunden, klövjeväskor, tass-skydd, lämplig övernattningsutrustning, hur man bär med vatten och proviant, vilken träning som är bra innan. Jag kanske skulle ge ut en egen hundbok? 

Boken utkom första gången 2012 (i Sverige - då hade den redan några år på nacken) och detta tycks vara en snyggare nyutgåva. 

Som sagt: Lindh & c:o har så många fina hundböcker. Investera i någon av dem istället.

Varmt tack till förlaget som skickade detta recensions-ex!