torsdag 29 januari 2015

Klarhet


Bokens titel: Klarhet
Författare: Lisa Westerlund
Förlag: Lava, 2015
Antal sidor: 251

Klara är ung, vacker och har ett bra jobb, bor i sin egen bostadsrätt i en svensk storstad, har en söt liten hund och stor snygg pojkvän - Rickard. Allt skulle ju vara bra, om det inte vore för de upprepade våldtäkter med sadistiska inslag som Rickard utsätter henne för. Och hånet, spydigheterna, de elaka kommentarerna. Att hon inte får ha smink, att hon inte får gå ut på after work med arbetskompisarna, att hon inte får ha kort kjol.

Men Klara är inte riktigt beredd att inse att hennes pojkvän faktiskt misshandlar henne. Kanske är det ändå hennes fel? Hon är ledsen att de inte längre har det romantiska förhållande de hade i början, men samtidigt är det svårt att bara sluta älska och bryta upp.

När en räcka händelser inträffar inom loppet av några dagar - Klara råkar träffa på sin gamla klasskompis Astrid från gymnasietiden, Astrid har just varit på ett mysigt café i området med sin nya pojkvän, caféet drivs av Leila som själv brutit upp ur ett misshandelsförhållande - råkar det bli så att de tre tjejerna sammanstrålar och blir goda vänner.

Just den biten har jag lite svårt för. Klara och Astrid har ju inte setts på sju år och då gillade de inte ens varann, men nu blir de minsann väldigt nära vänner. Leila är en otroligt god och rar ung kvinna som genast blir vän med de båda andra. På kort tid blir de ett sammansvetsat tjejgäng.

Alla tre verkar dessutom se ohyggligt bra ut. Om jag inte missminner mig så är en av dem rågblond, den andra rödhårig och den tredje har svallande mörkt hår. De beskriver varann som vackra och åtråvärda, de beundrar varandra. Kunde ingen av dem ha fått vara lite sävlig, oattraktiv, klumpig och oglamourös?

En annan sak jag har lite svårt för är rena stavfel. Jag kan inte rå för att korrekturläsaren i mig hatar sånt - och vissa böcker innehåller fler än andra, i synnerhet tycks det gälla för de böcker som är någon form av egenutgivning.

Vad som däremot är bra med Lisa Westerlund är att hon har ett otroligt flyt i texten, som imponerar med tanke på att det här är hennes debut. Kapitlen är korta, snärtiga och lockar till att fortsätta "bara ett kapitel till...". Upplägget liknar närmast en tevedeckare, där scenerna växlar i högt tempo. Layouten är luftig och tilltalande, det är en snygg utgåva i danskt band.

Historien i sig är också både viktig och värd att berättas. Många kvinnor lever idag i förhållanden där de utsätts för psykiska och fysiska övergrepp.

Betyg: Viktigt ämne och en bra debut!

Rekommenderas till: den som vill ha något lättläst med girl power, action, tre kompetenta snyggingar och en lätt osannolik hämnd men ändå en seriös kärna.

Snackis: Ja, ihop med något kompletterande hade denna bok passat i en bokcirkel. Författaren har dessutom gett ut en alternativ version som e-bok, där det är mannen i förhållandet som blir misshandlad. En intressant vändning!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND.
Länk till Lavas egen webbutik: DANSKT BAND.

Tack till Lava Förlag för recensions-exet!




måndag 26 januari 2015

Tematrio: Transporter

Ny vecka, tiden går för fort just nu... Lyrans Noblesser har inlett veckan med att hitta på ett nytt tema för bokbloggarnas Tematrio. Denna gång är det transporter!




Om att flyga: Månen tur och retur (Tintin) av Hergé
Professor Kalkyl bygger en rymdraket. Journalisten Tintin, sjökapten Haddock och den lille terriern Milou bjuds in att delta i färden (i helt underbara specialdräkter!). Förberedelserna är noggranna, men vännerna har inte räknat med skumma skurkar som spionerar och saboterar... Avfärden blir brådstörtad, landningen på månen lyckas dock och det är en rafflande historia innan alla kommer ner på jorden igen. Frågan är bara om de ska överleva utan syrgasmaskerna?


Om att segla: Mäktig mans kvinna av Catharina Ingelman-Sundberg
Prinsessan Ingegerd från Sigtuna gifts bort med en okänd man i Rus (Ryssland), som en sorts gåva för att knyta vänskapsband mellan länder och konungar. Det är en del vikingaromantik (tänk: fotsida kläder av vadmal, hår i tjocka flätor, rejäla karlar som super sig plakata) men också väldigt intressant om man gillar kvinnohistoria.


Om att åka motorfordon: Jakten på svenskheten av Qaisar Mahmood
Mahmood tillryggalägger 900 mil på sin motorcykel, kors och tvärs genom Sverige. Han besöker landsbygd, avfolkade byhålor, levande småstäder och myllrande storstäder i jakten på svenskheten. Vad gör oss till svenskar? Vad förenar oss sinsemellan - och vad skiljer oss från andra folkslag? Mycket intressant bok.

//Joelinda



Främlingen i huset


Bokens titel: Främlingen i huset
Författare: Sarah Waters
Originalets titel: The Little Stranger
Översättare: Ylva Mörk
Förlag: Natur och Kultur, 2010
Antal sidor: 523

På något vis känner jag på mig att jag borde säga att det här är en trevlig och underhållande bok, för att därefter dämpa min iver litegrann. Jag vet inte, men jag misstänker att det här är den sortens bok som man kanske inte ska vara helt lyrisk över för det är ingen tung eller nyskapade litteratur. Men den är så himla härlig!

Intrigen är som upplagd för en underbar film. Det är någon gång under 1940-talet, England är trött och härjat efter världskriget. En landsortsdoktor förälskar sig i ett hus - en ståtlig herrgård omgiven av en enorm trädgård - och kanske även i dess ägarinna.

Doktor Faraday är fattig och han vill till varje pris bli ägare till huset, men hur ska det gå till? Hundreds Hall har i århundraden varit ett berömt georgianskt gods och släkten som äger det har alltid haft en stor förmögenhet (som det dock har gnagts på så länge så av den finns inte mycket kvar).

Doktorn är dock en listig typ, det dröjer inte länge förrän han förlovar sig med husets ägarinna. Då först blir han varse allt som utspelar sig där inne i herrgården. Trädgårdarna förfaller, murarna vittrar sönder, många rum är igenbommade för att spara värmen och möblerna är både slitna och dammiga. Släkten som bor där verkar bära på sorg och svåra hemligheter.

Boken är full av mystik och övernaturliga händelser, beskrivna med ett gammalmodigt språk. Waters är otroligt skicklig på att få en att tro att boken är gammal, skriven då detta utspelade sig under andra världskriget.

För mig (som är måttligt förtjust i ockultism, andeväsen och spökerier...) är bokens stora behållning beskrivningen av klasskillnaderna mellan herrskap och tjänstefolk, doktorn och arbetarna, överklassdamerna och pigorna. Om viljan att kämpa sig upp och få makt och pengar.

Boken sög tag i mig så jag hade svårt att lägga den ifrån mig! Det är en rejält tjock bok men det märker man knappt...

Betyg: Sträckläsningsbok med en stor känsla för tidsandan och språket.

Rekommenderas till: alla som vill sjunka in i en "god bok".

Snackis: Det finns underlag för diskussioner, i de motsättningar som råder mellan huvudpersonerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

lördag 24 januari 2015

Tätt intill dagarna


Bokens titel: Tätt intill dagarna - berättelsen om min mor
Författare: Mustafa Can
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 2007
Antal sidor: 297

Ingen som var vuxen i Sverige år 2003 och som är intresserad av litteratur och kultur, lär väl ha missat Mustafa Cans bejublade prat i "Sommar" som slog alla rekord och som orsakade en fullkomlig lyssnarstorm - men av positivt slag. Tusentals människor ringde eller skrev och berättade om hur enormt hans sommarprat hade berört dem och hur de gråtit under programmets gång. För sitt Sommarprogram belönades han med Stora Radiopriset och fick stor uppmärksamhet.

Själv satt jag på den solvarma trätrappan utanför min mans släktgård, svärmor satte inne på verandan, vi lyssnade bägge två på radion och var djupt tagna av vad vi hörde. En sådan kärleksförklaring till en mamma tror jag inte att jag hade hört förut.

Några år senare dog Mustafa Cans mamma, hon var då i 70-årsåldern och hade levt ett mycket händelserikt liv. Hon var djupt religiös, föddes i en bergsby i turkiska Kurdistan på 1930-talet och giftes tidigt bort. Som 15-åring föddes Güllüs första barn och fler skulle följa. Sammanlagt föddes femton (!) barn, men bara åtta av dem fick leva - de andra dog av röda hund och andra sjukdomar, av fattigdom och svält och nöd. Det är en fruktansvärd berättelse om lidande och om unga människor som åldras av sorg och armod.

Sedan flyttar familjen Can till Sverige för att bygga upp ett nytt liv och barnen integreras snabbt. Kulturkrockarna är många. Güllü Can vill aldrig riktigt berätta om sin uppväxt, sina döda barn, sitt lidande. Hon är uppoffrande på gränsen till självutplånande och lever för sina barn. Och genom sina barn, dessutom. Att de lever friska och lyckliga liv är hennes enda fokus.

Boken ger en inblick dels i hur det är att lämna sitt fädernesland för ett annat. Hur det är att flytta från en fattig by till en välmående förort. Hur man för resten av livet kan sakna vännerna under mullbärsträdet och grannarna som hämtar vatten i brunnen - men ändå vara nöjd med sitt nya liv. Boken beskriver också hur svårt och hårt livet var för de turkiska kurderna fram tills för bara några decennier sedan.

Jag köpte "Tätt intill dagarna" redan 2007 och läste den då, men har vid flera tillfällen senare läst om delar av den. En mycket vacker och tankeväckande bok.

Omslaget: Okej att man inte behöver ha en proffsfotograf i alla lägen - men ett så dåligt foto på en bok från Månpocket och Norstedts.... Mjää. På de danska och norska omslagen ser man ännu tydligare hur dåligt fotot är. Och varför måste författaren se så tuff ut, när han i boken är så mjuk?

Betyg: Väldigt fin och lärorik på många vis.

Rekommenderas till: dem som vill lära sig mer om vad som driver en att bryta upp från sitt hemland och försöka rota sig i ett nytt.

Snackis: en bra bok att prata kring.

Länk till boken: säljs på Adlibris i POCKET för ett hutlöst pris, så jag föreslår att ni letar efter en begagnad istället.




torsdag 22 januari 2015

Pride and Prejudice and Zombies


Bokens titel: Pride and Prejudice and Zombies
Författare: Seth Grahame-Smith (och Jane Austen...)
Förlag: Quirk Books, 2009
Antal sidor: 317

Lizzie och Jane Bennet och deras tre yngre systrar är inga mesiga unga damer - de är tränade av shaolinmunkar, kan hantera japanska svärd och kastknivar, dödar zombies på löpande band och går på bal för att snärja de eftertraktade ungkarlarna mr Bingley, mr Darcy och mr Wickham.

Jane Austens klassiker "Stolthet och fördom" har följts närapå slaviskt, utspelar sig i samma tid (slutet av 1700-talet) och här är fotsida klänningar och hästdroskor helt normalt. Att det kommer zombies ur kyrkogårdens gravar när det regnar och marken blir mjuk, det är inget underligt alls. Det ses närmast som en svår sjukdom som måste bekämpas.

Att originalet följs så tätt är faktiskt ett minus, för boken blir långrandig och skulle hellre ha kortats ner drastiskt. Författaren Seth Grahame-Smith må ha tänkt att om han valde att följa den klassiska boken så strikt, så skulle inte folk uppleva att han tagit sig för stora friheter. För vad ska man annars säga om att hela England befolkas av odöda, som går omkring i horder och mumsar i sig folk som inte hinner undan? Eller att pappa Bennet har uppfostrat alla sina döttrar till att bli förstklassiga ninjor som utan tvekan hugger huvudet av en zombie?

Det kan låta som att hela idén är för skruvad för att kunna fullföljas, men faktum är att just biten med splattereffekter, våldsam död, lik som reser sig ur gravarna - är rätt rolig och underhållande. Boken har också legat högt på New York Times lista och fått genomgående bättre kritik än vad man kanske skulle kunna tro. Språket är en gammalmodig engelska men helt okomplicerat att följa med i, tyckte jag.

Många av de kända huvudpersonerna får också gå ett lite annat öde till mötes än vad vi är vana vid och jag har väldigt skoj åt att läsa vad författaren har gjort med charmören Wickham (stackarn, honom går författaren lös på...), spånet Lydia, grannflickan Charlotte och hennes olidlige make mr Collins. För att inte tala om den sistnämndes mecenat lady de Bourgh, som i denna bok är känd i hela kungariket för sin utmärkta stridskonst.

Hemskt nog så finns det ganska många sidor som jag skumläser. Det gör jag aldrig i vanliga fall! Skulle velat ha en hälften så tjock bok och istället varit oavlåtligt engagerad i handlingen, men nu tappar jag intresset flera gånger och skummar eftersom jag ändå kan grundhistorien utantill vid det här laget.

Omslaget: Man bara måste ju älska det underbara omslaget!

Kommentar 1: Jag gillar påskriften på baksidan: "Jane Austen is the author of Sense and Sensibility, Persuasion, Mansfield Park and other masterpieces of English literature. Seth Grahame-Smith once took a class in English literature." Hahaha!

Kommentar 2: I slutet av boken följer en rad ganska fåniga och roande bokcirkelfrågor. Jag gillar särskilt fråga 7: " Does Mrs Bennet have a single redeeming quality?". Tja, man kan ju undra. Mamma Bennet är verkligen extremt påfrestande...

Betyg: Riktigt rolig periodvis, men skulle mått bra av att kortas kraftigt.

Rekommenderas till: Jane Austen-fans förstås, och zombie-älskare som har läst "Stolthet och fördom" tidigare.

Snackis: Inte alls.

Länkar till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET och ENGELSK INBUNDEN och  SVENSK STORPOCKET.


onsdag 21 januari 2015

Patriarken


Bokens titel: Patriarken
Författare: Trisse Gejl
Originalets titel: Patriarken
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2008
Antal sidor: 408

Här är ännu en av mina favoriter. Om man gillade filmen "Festen" (ohyggligt bra, både manus och skådespeleri) så är det här en perfekt bok. En hederlig nordisk samtidsroman om en dysfunktionell familj!

Harald sörjer sin hustru Kjerstin, som nyligen gått bort. Hans liv tycks tomt och meningslöst utan henne. Deras vuxna barn, Hans och Helle, står inte sin far särskilt nära. Eller snarare; Helle har helt sagt upp bekantskapen med fadern och har inte pratat med honom på flera år. Inte sedan den dagen han sågade hennes bok i en svidande recension - Harald är nämligen tidningsskribent och recensent, en herre med pondus och diktatorfasoner.

Harald blir mot sin vilja ompysslad av svärdottern Birgitte, Hans hustru, som han inte gillar eftersom hon inte följer familjens oskrivna lagar och eftersom hon inte respekterar Haralds små signaler. Hon kan sätta barnbarnen i knäet på honom "om om han vore en stol" eller ta andra initiativ som han inte alls uppskattar: som nu, när hon får för sig att samla hela släkten till en stor middag.

Helle vill inte ha med sin far att göra alls. Hennes lilla dotter Minna kommer dock att spela en avgörande roll i handlingen, då hon försvinner spårlöst och orsakar ett stort polispådrag.

Jag kände igen så otroligt mycket i den här boken, minsta lilla blinkning eller svårtydda gest, de spydiga kommentarerna och stora grälen kring middagsbordet, de undantryckta känslorna och vredesutbrotten, hämndaktionerna och kärleksförklaringarna.

Det är ruggigt bra skrivet av någon som rimligen måste ha varit med om det mesta av detta själv. Romanfigurerna kom väldigt nära och känns helt realistiska.

Betyg: "Om det hade varit en svensk författare hade den utan tvivel blivit Augustnominerad"" säger Magnus Utvik på SVT Morgon - och jag håller med.

Rekommenderas till: folk som älskar att läsa om trassliga familjerelationer, allra helst i en igenkänningsbar nutida skandinavisk miljö.

Snackis: Stor snackis!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.


tisdag 20 januari 2015

Pappaskildringar


Ett tag publicerades den ena "pappaskildringen" efter den andra, där duktiga nordiska författare gjorde upp med sin barndom och sina föräldrar. Det har väl i och för sig alltid förekommit, men jag tyckte det kändes väldigt frekvent under några år.

Göran Rosenberg skrev om sin pappa (och mamma) i "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och belönades med Augustpriset för den prestationen.

Hanne-Vibeke Holst (ni vet hon med "Kronprinsessan", "Drottningoffret" och "Kungamordet") har skrivit som sin pappa - kanske inte så välkänd i Sverige, men tydligen en uppburen författare i Danmark. Boken hette "Knud, den store" och kom ut 2014.

"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, en helt makalös barndomsskildring och beskrivning av en både destruktiv och kärleksfull far, kom ut 2007 och gjorde omedelbart succé.

Alex Schulman - känd från ingenting och för ingenting men ändå märkligt känd - skrev om sin likaledes kände pappa Allan i boken "Skynda att älska" som utkom 2009. Alex överraskade nog många med att han kunde skriva överhuvudtaget...

"Allt vi här drömma om" hette Erik Wijks pappaskildring av en minst sagt udda fadersgestalt.

En bok som jag gärna ville läsa, men ännu inte har köpt eller lånat, är "Blåbärsmaskinen" som Nils Claesson skrev 2009, ett år efter att hans far Slas (Stig Claesson) hade avlidit. Jag har alltid tyckt mycket om Slas böcker men också hans fantastiska teckningar. DN:s recension är så lockande, jag måste ta och köpa den där boken nu!

Kommer ni på några fler?
//Joelinda

Tematrio: Deckare

Det här med att lista tre deckare är inte alldeles lätt. Jag gillar att läsa sånt, men det är inte vad jag huvudsakligen köper eller lånar. Nu när jag ska hitta tre utmärkta deckare att tipsa om (tänker försöka mig på Lyrans Noblessers utmaning även denna vecka!), inser jag att inte en enda av de 27 som hittills recenserats i den här bloggen är en sån där höjdarbok som jag vill lyfta fram den...

Jag noterar att någon eller kanske flera har tipsat om Ann Cleeves "Svart som natten", som även DN:s Lotta Ohlsson har på sin Topp-100-lista över deckare. Men för mig var den enbart tidsfördriv och underhållning för stunden.


De svenska deckarna ger jag inte mycket för, de få som jag har läst: Roslund & Hellström ("Tre sekunder") eller Hjorth & Rosenfeldt ("Fjällgraven") exempelvis. Det känns alltför mycket som om man plockat ner deckarna i beståndsdelar, analyserat dem och sedan skrivit en lista över nödvändiga ingredienser så att man fortsättningsvis kan koka den ena försäljningsframgången efter den andra...



Jag kollade igenom bokhyllan och såg Scott Turows bok "Misstänkt" från 1987, som jag minns som ohyggligt spännande "advokat-blir-anklagad-för-mord"-deckare. Men jisses, vad de här 25-30 åren hade förvandlat den till stel och mossig! Den kan jag inte heller lyfta fram.

Jag gillar ju Agatha Christie-böcker, men där kan jag inte välja ut en särskild - det är mera grejen att slappa tillsammans med en myspysig gammal Hercule Poirot-deckare, strunt samma vad som egentligen händer i boken.







Jag får helt enkelt säga, att bland mina deckare så finns det en enda serie som sticker ut rejält och det är den om kommissarie Lynley och hans kollega Havers, som inte bara löser mord i härligt engelsk miljö utan även  - framför allt! - har mängder av relationsdramer, livskriser samt politiska och etiska frågor invävda.

Jag har de flesta av Elizabeth Georges böcker. Tänkte ett tag att författaren nog inte kunde prestera något nytt, men när jag väl köpte en bok och läste så var jag helt fast i Thomas Lynleys, Barbara Havers, Winston Nkatas och Deborah St. James värld igen och insåg att jag fäst mig vid huvudpersonerna. Några kärleksförhållanden och dödsfall är av den arten att jag till och med känner en viss saknad ("Neeej, så fick det ju inte sluta - nej, hur ska det gå nu?!").

Så min tematrio blir snarare ett enda tips - sorry! - som inkluderar sisådär 15-16 böcker. Kriminalromaner med spänning, mord, kärlek och intelligens.
//Joelinda

Den hemliga historien


Bokens titel: Den hemliga historien
Författare: Donna Tartt
Originalets titel: The Secret History
Översättare: Nille Lindgren
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 559

Det finns böcker i min bokhylla som jag har markerat med en självhäftande guldstjärna, ni vet en sådan där som man använder på julklappar eller andra paket. En sorts markering till mig själv: detta är en favorit bland favoriterna.

"Den hemliga historien" utkom på engelska redan 1992 och var författarinnans debutroman. Jag köpte den inte förrän långt senare, 2003, då den var översatt till svenska och gavs ut som pocketbok.
Jag formligen slukade den och efteråt tänkte jag att det måste vara en av de bästa böcker jag läst. Och sedan har jag inte vågat läsa om den! Jo, det är sant. Jag är rädd att jag inte skulle bli riktigt lika begeistrad ännu en gång och vill inte förstöra bilden av att detta är en mästerlig roman.

Nu när jag plockar fram mitt gamla pocket-ex så inser jag att
1) den är vansinnigt tjock, hela 559 sidor
2) den är satt i ett typsnitt som för mina nu tolv år äldre ögon ser ut som myrskrift
3) om jag ska läsa den igen så ska jag banne mig kosta på mig ett inbundet exemplar som man kan läsa utan förstoringsglas
4) och jag tror faktiskt jag ska göra det sistnämnda, för boken förtjänar en omläsning.


På omslaget står "En thriller för tänkande människor", citat från Newsday. Jag håller med. Det här är en spänningsroman för tänkande människor, men visst låter det lite uppblåst att säga så (samtidigt som man själv hyllar boken) för då påstår man ju att man själv är en tänkande person. "Den hemliga historien är ingen deckare av traditionellt slag, utan mer ett intensivt relationsdrama", citat från Nöjesguiden. Ja, det kan jag i allra högsta grad hålla med om. Vem som dör och vem som har dödat är inte det intressant - utan de inbördes relationerna, maktstrukturerna och grupptrycket.

Boken utspelar sig på en internatskola - Hampden College - i USA, dit de mest förmögna familjerna skickar sina tonåringar för den finaste utbildningen. Bland alla de andra eleverna, som fokuserar mer på status, utseende, rikedom, materiella attribut, finns en liten klick elever som pluggar latin, klassisk grekiska och antikens historia. De blir snabbt sammansvetsade på ett närmast ohälsosamt sätt. Även läraren Julian är involverad utanför vad som är brukligt.

Det är många komplicerade relationer i den lilla gruppen, som består av Camilla, Francis, Bunny, Henry och Charles samt nykomlingen Richard som är berättarrösten. De talar latin med varann, sluter sig samman mot omvärlden, har backanaler med sprit, sex och droger. Dock är de inte riktigt mogna att ta konsekvenserna av sitt handlande och de förstår inte fullt ut hur svårt det är att bemästra känslor som kärlek, avund och hat förrän det är försent.

Det här är en fantastisk roman och jag, som själv gick humanistisk linje och läste latin, franska, tyska, engelska, mycket historia och religion, tycker att den är helt underbar med alla sina referenser.

P.S. Jag föreställer mig hela tiden - både då jag läste boken och nu fortfarande - att figuren Camilla skulle spelas av Gwyneth Paltrow om boken blev film: en smal, tunn, nästan bräcklig ung kvinna som ändå är rakryggad och stark - och förstås så där Gwyneth Paltrow-elegant som bara hon kan vara.

Betyg: En absolut favorit!

Rekommenderas till: tja, ska vi avrunda lite snobbigt med att säga "tänkande personer"?

Snackis: Jag skulle inte vilja bokcirkelprata sönder min upplevelse.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Så här ful är pocketboken nuförtiden (hur i helskotta kan man välja det typsnittet till en bok om antiken, överklassungar och latinstuderande?!):



Måste bara visa några av alla (det finns många!) fantastiskt fina omslag som den engelskspråkiga världen har:




måndag 19 januari 2015

Två hus vid slutet av en väg


Bokens titel: Två hus vid slutet av en väg
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2007
Antal sidor: 200

Boken är så kort (exakt tvåhundra sidor, med typsnitt i stor grad, massor av luft, breda marginaler och stort radavstånd) och lättläst. Därmed inte nödvändigtvis lättsmält.

"Två hus vid slutet av en väg" är skriven av Conny Palmqvist som även gett ut dokumentärromanen "Hejdå, allihopa", en fantastiskt fin liten bok som jag tydligen glömt att recensera - måste återkomma till den.

Jag ska inte säga så mycket mer. Handlingen kretsar kring en misshandlad pojke, Gustav, som är i 13-årsåldern. Han växer upp utanför en liten by på skånska landsbygden, helt ensam och utlämnad till sin vansinniga mor och elake far. Men så får han två vänner: Kalle och Mathilda. Nu kan jag nästan inte säga mer, än att det slutar ju inte bra för kamraterna. Gustav och Mathilda möts i vuxen ålder och pratar om vad som egentligen skedde där ute bland veteåkrarna och pilträden och havsvågorna...

Det här är otroligt sorgligt, poetiskt, vackert och skrämmande. Ingenting för den som redan är nedstämd eller känner sig ömtålig. En jättefin liten berättelse om Gustav som tänker tillbaka på sin barndom.

Betyg: Så vackert och skrämmande på samma gång. Mycket begåvad författare!

Rekommenderas till: alla som vill läsa om svåra uppväxter (utan att det blir det minsta snaskigt).

Snackis: Ja, om man orkar.

Jag kan inte hitta boken bland nätbokhandlarna. Men håll utkik på loppisar och antikvariat eller gå till bibblan, för den här boken förtjänar att läsas!

Sommarsquash tokolosh!


Bokens titel: Sommarsquash tokolosh!
Författare: Rachel Zadok
Originalets titel: Gem Squash Tokoloshe
Översättare: Karin Andrae
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Damm Förlag, 2008
Antal sidor: 259

Vissa böcker vinner på att ligga till sig och mogna. Den här boken - med den synnerligen märkliga titeln "Sommarsquash tokolosh!" - är en sådan.

Medan jag läste boken tyckte jag att den var lite konstig. Riktigt bra, men ändå lite konstig. Nu när det har gått mer än sex år sedan jag läste den kommer jag fortfarande ihåg den otroligt väl och minns den som en djupt gripande bok.

Rachel Zadok har ett lite annorlunda sätt att skriva; det är poetiskt och ofta luddigt. I synnerhet den halva av boken som skildras ur ett barns synvinkel är otydlig och saknar de bitar som kanske en vuxen skulle se och uppfatta. Skickligt gjort att inte lägga in för många pusselbitar och förtydliganden, när barnets värld blir lite lätt obegriplig för oss vuxna.

Romanen handlar om en sydafrikansk flicka, Faith, som växer upp på landsbygden. Det är 1980-tal, så detta är modern historiebeskrivning, skulle man kunna säga. Nära i tiden (för mig!) men ändå redan trettio år tillbaka. Faith har en mamma som odlar grönsaker att sälja på marknaden och en pappa som är handelsresande. Faith älskar sin gård på landet, sina föräldrar och tjänstefolket, men hon är rädd för tokoloshen som bor i deras källare och alla de andra trollen, älvorna och andarna som gården befolkas av.

En upprivande händelse förändrar hela hennes värld: fadern bedrar modern, denna skaffar sig en älskare - och en barnflicka skjuts ihjäl. Mamman blir djupt deprimerad och verklighetsfrånvänd.

Som vuxen kommer alla hemska minnen ifatt Faith när mamman dör. Hon bestämmer sig för att göra upp med det förflutna och resa hem igen för att få ett avslut på historien.

Omslaget: Tramsigt och det förminskar själva berättelsen, tycker jag. Såpbubblor i en roman om misshandel, psykisk ohälsa, dråp och ett utsatt barn?! Det engelska omslaget ser ut så här (observera att älvorna har afrokrull - så himla härligt tycker jag! - jämfört med det svenska omslaget där älvan är vit med långt, rakt hår):



Betyg: En mycket vacker och gripande och lite udda historia.

Rekommenderas till: alla som gillar berättelser om maskrosbarn eller vill läsa mer om Sydafrika, kanske.

Snackis: Jag tror att det här är en bra snackis.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 17 januari 2015

Neshov-trilogin


Bokens titel: Berlinerpopplarna
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Berlinerpoplene
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2007
Antal sidor: 233


Släktberättelsen börjar i "Berlinerpopplarna", då en gammal mor ska dö och hennes tre söner i övre medelåldern kommer för att ta farväl. Kvinnan, en excentrisk och hård människa, bor på en gård utanför Trondheim i Norge, där hon och äldste sonen Tor har fött upp svin.

Nu kommer mellansonen Margido dit, en märklig begravningsentreprenör som håller så hårt i sina känslor att han framstår som fullständigt iskall.

Yngste sonen Erlend är en charmerande man, utstött ur familjen eftersom han är homosexuell, som bor i Köpenhamn med sin pojkvän där de lever ett tämligen lyxigt liv.

Vem ska nu ta över gården och alla grisarna? Knappast Erlend som är van vid champagne, fina krogbesök, har en samling av Swarowskikristaller och en dansk pojkvän som nog inte vill flytta till norska landsbygden. Är det givet att Tor ska överta gården - och vill han isåfall göra det?

De tre bröderna bär på så många känslor och minnen. De har inte träffats på länge och när de återser varann är det många gamla oförrätter som kommer fram och måste ventileras på nytt. Mitt i allt detta finns även deras far, han som bara benämns "den gamle", en svag man som mest bara sitter och väntar på att livet ska ta slut. Och så kommer Torunn dit, Tors okända dotter som ingen har hört talas om.

Den här boken är så otroligt bra, ja, hela serien är så fantastiskt välskriven och skickligt komponerad. Det är helt omöjligt att inte bry sig om de tre gamla bröderna, deras märkliga föräldrar och den unga Torunn som sveper in som en flaska Ajax och bokstavligt talat gör rent hus i svinstian.

-

Bokens titel: Eremitkräftorna
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Eremittkrepsene
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2008
Antal sidor: 236


I "Eremitkräftorna" får man fortsätta följa Torunn, som nu har blivit en viktig del av familjen på gården och etablerat en god kontakt med alla tre bröderna - även om de sinsemellan fortfarande inte pratar med varann.

Hon har jobb och bostad i storstaden, men funderar ändå på att åka upp till gården för att hjälpa sin far när han bryter benet och inte kan sköta grisarna. Hennes mamma blir rasande, hennes vänner förstår henne inte, men det är något som lockar henne dit i alla fall.

Språket är så lätt, boken är en sträckläsningsbok som man snabbt slukar, och karaktärerna växer fram ännu tydligare. För mig blev Tor, Margido och i synnerhet Erlend väldigt levande. Jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mig så mycket, men det är en okonstlad och enkel berättelse om väldigt knepiga familjeförhållanden och trassliga relationer. I Norge har böckerna sålts i ofantliga upplagor och blivit kallade "en modern klassiker".

-


Bokens titel: Vila på gröna ängar
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Ligge i grönne enger
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2007
Antal sidor: 222


Det går inte att låta bli att läsa den tredje delen; såklart måste man se hur det går för Torunn och hennes pappa, farfar och farbröder! Jag var rädd att inte Anne B. Ragde skulle kunna skriva lika fängslande en tredje gång, men även om det finns passager som är lite segare i denna bok, så tycker jag att hon som helhet har lyckats oerhört bra.

Vad som särskilt tilltalar mig, är att författarinnan inte knyter ihop alla trådar, inte förklarar exakt allting, inte berättar "hur det går", inte lägger allt tillrätta inför trilogins sista sidor. Så som livet är! En del saker får sin förklaring, en del saker avslutas - men väldigt mycket bara pågår och förändras allt eftersom.

-

Betyg: Den här serien är en av mina favoriter!

Rekommenderas till: alla dem som gillar skandinavisk litteratur som utspelar sig i nutid och som innehåller lika delar sorg och glädje och många komplexa relationer.

Snackis: En bra snackis, i synnerhet om man läser de tre böckerna i följd och får en helhetsbild.

Länk till böckerna på Adlibris: FINSK SAMLINGSVOLYM och DANSK SAMLINGSVOLYM och NORSK SAMLINGSVOLYM - och varför har ingen gjort en svensk dito?!?


Svårt att recensera favoritböckerna

Jag håller på att tömma bokhyllan på vår övervåning. Alla böckerna ska packas ner i kartonger och invänta att vi har råd att låta en snickare bygga en riktigt rejäl, platsbyggd bokhylla speciellt för det fina allrummet vi har där.


Och om vi inte får råd inom rimlig tid (känns så nu...) så får jag väl köpa något på IKEA och försöka pussla ihop det så att det ser specialanpassat för rummet.

Jag tänkte att jag skulle passa på att skriva små recensioner av böckerna som står där, innan de hamnar i kartongerna. Det är därför det dyker upp allehanda gamla gulnade pocketböcker i den här bloggen. Oftast finns de trots allt att få tag på och då tycker jag att man kan puffa för dem. Det är inte bara nyutgivna böcker som förtjänar att läsas!

Men vad mycket svårare det är att skriva om favoriterna än om hatobjekten eller alla de där "lagom" bra böckerna...

Jag inser att om jag skulle plocka ut en hög med pocketböcker och recensera dem så skulle sannolikt många av dem beskrivas med superlativer - för det är många av favoriterna som står kvar i bokhyllan. Jag drar mig för att recensera dem för jag tänker att jag lätt sveps med och låter helt onyanserad; allt är så fantastiskt välskrivet och spännande och engagerande.

Tur att jag fortfarande har några högst ordinära böcker kvar! Men nu ska jag försöka ge mig i kast med att skriva om alla de där böckerna jag verkligen älskar och som har betytt mycket för mig.
//Joelinda

torsdag 15 januari 2015

Otroligt men sant


Bokens titel: Otroligt men sant
Författare: John Searles
Originalets titel: Strange but True
Översättare: Anna Strandberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med B. Wahlströms Bokförlag, 2007
Antal sidor: 347

Jag har funderat på att skaffa en etikett som heter "usel". Där skulle bara ett fåtal böcker hamna. Känns dock lite olustigt, för det finns ju svenska böcker som jag skulle klassa som usla och då får jag dåligt samvete gentemot författarna (som kanske går in hit, läser och blir ledsna). Så jag har valt bort märkningen av de böcker jag tycker allra sämst om; ni får själva dra slutsatsen bara genom att läsa vad jag skriver.

"Otroligt men sant" är så sanslöst dålig så jag övervägde att inte ens skriva om den. Ska man verkligen recensera vilket dravel som helst? Men kan jag skriva om "Ett sista livstecken" och "Trogen hustru sökes" så får jag väl skriva om den här också...

Så här står det i min läsdagbok från 2007 (då jag läste boken):
Bortkastad tid. 
Detta är en splittrad historia om Melissa som blir gravid utan sex, om hennes döde pojkvän Ronnie och hans kompis, om Melissas tvillingsyster, om alla knäppa föräldrar som de här ungdomarna har, om Ronnies brorsa Philip som är bög och om Philips hyresvärds konstiga liv - och dessutom om det mordiska par som äger Melissas lilla stuga. 
Helt värdelös bok!

Så: vill ni läsa om en totalt idiotisk historia om en helt blåst tjej som tror på jungfrufödsel och som jagas av en mördare - varsågoda...

Betyg: Noll.

Rekommenderas till: bokbål.

Snackis: Ja, man skulle nog kunna diskutera allt möjligt och garva rått åt det mesta. En flaska vin också, så skulle man kanske kunna ha riktigt kul åt den här bedrövliga smörjan.

Boken är slutsåld och lär knappast tryckas på nytt. Länk till boken på Adlibris: ENGELSKA.


onsdag 14 januari 2015

Fågelbovägen 32


Bokens titel: Fågelbovägen 32
Författare: Sara Kadefors
Förlag: Pocketförlaget, 2007
Antal sidor: 363 + extramaterial

Helt underbar berättelse som är välskriven och lätt att leva sig in i. Den har en mycket viktig frågeställning: Är man god om man hjälper en fattig flykting att bli städerska i ens hem? Jag har läst flera böcker av Kadefors och den här är nog den bästa. En alldeles utmärkt bokcirkelbok, eftersom den kan dra igång hetsiga diskussioner och meningsskiljaktigheter.

Jag har så svårt att gå förbi alla dessa tiggande romer som sitter utanför varenda mataffär. Överallt är de! Invirade i fula gamla filtar, påbylsade i smutsiga täckjackor, bara en kartong att sitta på - inte ens ett rejält sittunderlag som dämpar kylan. Jag lider med dem! De måste frysa något fruktansvärt. Och vad har de råd att äta? Maten är dyr i Sverige. Hur står de ut med att sova i iskalla bilar eller på snöiga trottoarer?

Och jag undrar: skäms de över att de måste tigga för att försörja sig? Eller tycker de snarare att de flesta av oss är ofattbart snåla, som inte delar med oss av vårt överflöd? Och jag undrar: hur resonerar man när man slänger ner en guldtia i deras pappmuggar - man understödjer ju ett tiggeri, man uppmuntrar deras passivitet? Kan tycker man att man är lite förmer och godhjärtad, kanske vill man döva sitt dåliga samvete. Hur resonerar man om man bara går rakt förbi dem, inte ens bevärdigar dem med en blick? Kanske till och med spottar efter dem eller skriker okvädingsord.

Det är inte alldeles lätt att veta hur man ska göra, för att vara sann mot sig själv och sina ideal och för att vara en godhjärtad, empatisk medmänniska. I DN har jag följt en hel serie texter om varför man bör ge pengar till tiggarna och varför man inte borde göra det. Vilka följder får det för romerna själva, på gott och ont? Hur kan man bäst hjälpa dem?
Läs gärna den intressanta artikeln Tiggeri, ekonomi och moral. Calmfors följde sedan upp den med Kan vi ge tiggarna jobb?

Tillbaka till boken. Den handlar alltså om gynekologen Karin, som är en god och osjälvisk människa. Hon arbetar gratis några kvällar på en läkarmottagning för papperslösa. Där träffar hon en ung kvinna från Moldavien som behöver komma bort från den svenska familj hon bor och arbetar i. Karin tar hem kvinnan, Katerina, och låter henne bo i gästrummet. Så god hon är nu! (Karin är inte en alltigenom symptisk huvudperson, men hon tycker antagligen det själv...)

Tyvärr blir det inte riktigt så som Karin har föreställt sig - hon såg nog framför sig att Katerina skulle vara ödmjuk, tacksam och stå i skuld till sin välgörare. Men se, Katerina är inte ett offer. Ingenting blir som Karin hade trott.

Mitt foto: Flyktingen Katerina får komma hem till välbeställda Karin och städa - men vem av dem ska vara tacksam för det?

Betyg: En riktigt bra bok som lyckas få läsaren att fundera över vad som är sann godhet.

Rekommenderas till: alla som gillar att fundera kring skuld och tacksamhet, altruism och egoism.

Snackis: Definitivt!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

tisdag 13 januari 2015

Tematrio: Jobba, jobba, jobba!


Okej, jag gör ett försök. Jag vet inte riktigt hur en tematrio fungerar eller hur lång tid man har på sig att svara eller om man måste rapportera till någon - men här är i alla fall mina funderingar.

Tack Helen som initierade det hela! Aktiviteten är tydligen något som leds av Lyrans Noblesser; om jag fattar det så dyker det hela tiden upp nya utmaningar. Hoppas att jag inte bryter mot några spelregler eller okända bloggetikettregler nu...

Tematrio: Jobba, jobba, jobba!

Frälst, förmögen, förskingrad av Ewonne Winberg är en mycket bra bok, som har stannat kvar i mig i flera år. Den skildrar Hanna Lindmarks resa från att vara ett fattighjon till att bli en av Sveriges mest förmögna kvinnor. Hon startar en restaurang och expanderar senare. Man skulle med rätta kalla henne för en superentreprenör och hon skulle verkligen ha platsat i "Dragon´s Den" om det hade funnits i 1900-talets början.

Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren är inte på något vis en arbetarroman, men jag gillade den skarpt och författarens beskrivning av hur huvudpersonen går till sitt jobb som förskolelärare (och senare föreståndare för samma förskola) är helt otroligt bra. Full, bakfull eller ångerfull är den stackars föreståndaren dessutom - och inte undra på...

Av kött och blod av Henrik Johansson fick jag som recensions-ex av författaren och jag har inte sett om den blev en försäljningsframgång eller inte. Men ändå: det här är en roman om arbetsvillkoren för restauranganställda: diskare, kallskänkor, kockar, serveringspersonal som utnyttjas hänsynslöst av sina stressade chefer. Just den biten är riktigt bra och boken förtjänar att lyftas fram.

//Joelinda

STHLM Confidential


Bokens titel: STHLM Confidential
Författare: Hanna E Lindberg
Förlag: Förlaget Orda, 2014
Antal sidor: 345

Det ska väl sägas direkt, att jag är ungefär så långt ifrån en trendig storstadsvarelse som man kan komma. 

I min värld existerar inte sånt som ett ta en taxi hem framåt småtimmarna efter en helkväll på stan, eller att snorta kokain och dricka drinkar på en innekrog, eller att lägga upp lättklädda bilder av mig själv på Instagram. Jag har inte silikontuttar i en svindyr bikini eller långsmala vaxade ben, klär mig inte i dyra märkeskläder och högklackade skor som huvudpersonerna i "STHLM Confidential". 

Mig veterligt umgås jag inte med några skrupelfria kriminella som ingår i nätverk med andra ljusskygga. Och jag har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel, men det har garanterat romanfigurerna gjort...

Däremot har jag faktiskt en hel del att göra med fotografer, art directors, redaktörer och journalister eftersom jag är grafisk formgivare och driver ett eget företag här i huvudstaden. När Hanna E Lindberg mejlade och frågade om jag ville ha ett recensions-ex av hennes debutroman, tackade jag genast ja av de två anledningarna att det 1) alltid är roligt att upptäcka en ny författare och 2) att jag ju rör mig i Stockholms mediavärld, om än inte hälften så farlig eller glamourös som den som Hannas romanfigurer bebor.

Boken är alltså hennes debut, men det kan man verkligen inte tro. Den känns så proffsig på alla sätt och vis, att jag har svårt att tro att det här är det första Lindberg ger ut.

Jag gillar i synnerhet de korta kapitlen, som gör att boken är perfekt när man får stjäla sig tid att läsa: på tåget, på bussen, på lunchtimmen, en stund innan man somnar. Språket är lätt, rappt och snabbläst utan djupare resonemang eller krångligare formuleringar. Lite av en sträckläsningsbok och jag tror den kommer att sälja bra som billigare pocketbok (snarare än den här fina utgåvan i danskt band). 

Bland det första som händer är att det dyker upp en Bingo Rimér-artad flickfotograf tillika tidningsredaktör för en snaskig grabbtidning: Lennie Lee. (Stopp, stopp. Där har jag lust att lägga ner boken direkt. Man kan inte välja ett namn som Lennie Lee! Men såklart fortsätter jag och får till min oerhörda glädje höra att han egentligen heter Martin Lenholm och att han kommer från någon liten håla och bara vill skapa sig ett helt nytt liv i storstaden. Tack, annars hade jag inte stått ut.) 

I centrum för händelserna står nämnde Lennie Lee och hans tidningsredaktion samt alla de tjejer som han dejtar eller plåtar. Och den förmögne affärsmannen Jakob Adler, med sin tveksamma bakgrund och sitt stora inflytande. Den egentliga huvudpersonen är dock journalisten Solveig (nej, hon är inte 67 år utan snarare 27 och jag tänker hela boken igenom att hon borde heta Hedvig) som driver bloggen Sthlm Confidential och som syltar in sig totalt i en värld som hon nog borde hållt sig utanför.

Karaktärerna är inte direkt platta, men ungefär så ytliga som de brukar vara i kriminalromaner. Vi får egentligen inte veta så mycket om dem och jag kan inte känna att de angår eller berör mig. Strunt samma, det här är inte den sortens bok där man måste veta allt om Solveigs barndom eller Lennies innersta tankar. Det är underhållning, lite död och mycket action i Stockholms krogliv och det är imponerande bra för att komma från en debutant.

Betyg: Lättläst glamourunderhållning i snabbt tempo, kryddat med ond bråd död. 

Rekommenderas till: alla som tror de skulle gilla Lars Keplers kriminalromaner (med sina superkorta kapitel) mixat med snaskigt skvaller om B-kändisar.

Snackis: Nej, tror inte det.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE och DANSKT BAND.

Tack till Förlaget Orda och Hanna för recensions-exet!


söndag 11 januari 2015

Hantera svåra kriser och kidnappa en gorillaunge

Nu gör jag en puff för "Nödrop" här nedan, så fler får upp ögonen för den.

Nu hände det nämligen IGEN att mina recensioner (denna gången av "Legenden om Sally Jones" och "Nödrop") inte syntes på sökmotorerna förrän nästan ett dygn efter att jag lagt ut dem.


Enligt Blogger-statistiken har totalt fyra (4) personer sett inläggen och då känns det rätt meningslöst att ens skriva något... Jag vill ju nå fler när jag tipsar om bra böcker!

Mig veterligt har jag inga så kallade följare och tror inte heller att någon annan bokbloggare har lagt till mig i sin blogglista. Inte marknadsför jag mina egna inlägg på Facebook heller. Enda sättet att hitta hit är genom bokbloggar.nu eller Google, om man inte klickar på en specifik recension inne på Adlibris hemsida.
//Joelinda

lördag 10 januari 2015

Legenden om Sally Jones


Bokens titel: Legenden om Sally Jones
Författare och illustratör: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2008
Antal sidor: 108

Jag bläddrar andäktigt i "Legenden om Sally Jones", läser sidorna mycket långsammare än jag behöver, tittar noga på varenda illustration och hoppas att boken på så sätt räcker lite längre.

"Legenden om Sally Jones" sorteras in bland barnböckerna, om man tittar på Adlibris och Bokus, där de menar att man bör vara 9-12 år för att uppskatta den. Jag gav bort den i present till mitt då 12-åriga barn som uppskattade den mycket. Därmed inte sagt att det här är en barn- och ungdomsbok, inte alls. Jag skulle snarare säga att den tilltalar alla åldrar.

Jakob Wegelius tecknar makalöst fint en historia om en gorillaunges vedermödor på resor över hela jordklotet. Apan, Sally Jones, får vara med om många äventyr och ser mängder av länder men en stor del av hennes liv är faktiskt lidande och sorg. Det är långt ifrån en glad och rolig barnbok.

Själv är jag ju svag för de där små detaljerna. Det är väl är en sorts arbetsskada; exempelvis älskar jag typsnittet som jag misstänker att författaren själv har gjort (det heter nämligen Jakob4!). Otroligt snyggt och passande! Likaså det högsmala formatet, det tilltalar mig mycket. Och de underbara illustrationerna som alltid fyller en hel sida - där faller jag pladask för de fina och genomtänkta ramarna runt varje teckning.


Överhuvudtaget märker jag att det jag främst uppskattar är det rent grafiska: omslaget, formatet, typsnittet, illustrationerna, ramarna. Historien som sådan är förvisso klurig och bra, men den är lite barnslig för en vuxen (och jag har ingen unge som jag kan högläsa för längre). Det är Jakob Wegelius som står för såväl text som illustrationer och formgivning - en riktig multikonstnär, i mina ögon.


Det finns bara en enda invändning från min sida: jag får ibland en känsla av "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" eller "Pojken och tigern". (Ni som inte har barn som gått i skolan under 1990-talet vet förhoppningsvis inte vad jag pratar om. Tro mig, ni har inte gått miste om något - bara Sveriges sämsta och mest ökentråkiga lärobok. När man har plågat sig igenom "Pojken och tigern" med tre barn under tre långa läsår så vill man aldrig mer se den.) Det är nämligen en hel del kartor, ortsnamn, länder och förflyttningar som beskrivs på ett sätt som får mig att undra om författaren med avsikt vill lära läsarna geografi på kuppen.

Betyg: Alldeles underbar!

Rekommenderas till: målgruppen är nog alla åldrar men främst till folk som gillar tecknat, serier, illustrerade romaner och en gammaldags äventyrshistoria.

Snackis: Kanske inte.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE.

Nödrop


Bokens titel: Nödrop - När krisen kommer
Författare: Lottie Knutson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 210 + 50 sidor fördjupningsmaterial

Jag kände stor tveksamhet kring den här boken. Å ena sidan ville jag så gärna läsa den, för Lottie Knutson verkade ha något viktigt att berätta (och så är jag nyfiken på hurdan hon egentligen är, allas vår beundrade Lottie).

Å andra sidan ville jag inte läsa den, för jag mäktar inte med mer om tsunamin just nu. Alla tevedokumentärer, alla artiklar i morgontidningen, alla nyhetsinslag, alla andra påminnelser om den fruktansvärda katastrofen. Jag orkade bara inte.

Även om jag inte själv förlorade någon i flodvågorna, så har jag vänner som gjorde det. Folk i grannskapet dog i tsunamin och ligger begravda här på kyrkogården. Klasskompisar och lärare överlevde men berättade hemska historier. Jag har läst så många böcker och tidningsartiklar - och nu orkar jag inte ta in mer, det är bara för hemskt, jag måste värna om mig själv också.

Men "Nödrop - När krisen kommer" är inte i första hand om bok om tsunamin i Sydostasien på annandag jul 2004; det är en bok om krishantering. Inte så mycket personlig krishantering, utan mer fokus på hur myndigheter, företag och stora organisationer tacklar en katastrof. Oavsett om katastrofen består av hundratals döda människor eller om den handlar om att rädda ett företags goda anseende.

Det är mycket, mycket intressant även om det kanske låter som en managementbok.

Lottie Knutson skriver med ett flyt och en lätthet. Det är enkelt, sakligt och logiskt formulerat. Kapitlen är korta och varvar verkliga händelser med vetenskapliga rön, fakta och Knutsons egna tankar kring ledarskap och handlingskraft. Boken avslutas med fördjupningsmaterial som består av hur olika organisationer har fört loggbok mitt i en kris eller hur deras krishanteringsplaner har förbättrats.

Bland kapitlen ingår förstås många skildringar av arbetet efter tsunamin, men därutöver även kort om mordet på Anna Lindh inne på NK, avancerad mobbning på en arbetsplats, Ericssons stora personalnedskärningar, evakueringen av svenskar i Libanon och flera andra kriser. Mellan varje sådant kapitel avhandlas alla tänkbara aspekter på krishantering: hur man informerar allmänheten, vilka budskap man går ut med, vikten av att delegera, hur man möter pressen, olika kroppsliga reaktioner på stress, hur man vågar säga ifrån, ja allt som har att göra med hur man klarar av (eller inte!) en svår situation.

Författaren känns påläst och väl insatt i ämnet. Jag skulle tro att hon har haft boken "i huvudet" en längre tid, för det känns som att kapitlen är sällsynt väl sammanfogade: en skildring av en katastrof och därefter en genomtänkt analys av vad som hände eller en konklusion av hur man borde ha agerat - och därefter ett nytt kapitel på ett snarlikt tema men med en annan infallsvinkel.

Mitt foto: Det kändes helt självklart att illustrera med en visselpipa: mest förstås för att man med den kan varna andra för fara och kanske rädda livet på sig själv, men även för att det i boken berättas om "whistle blowers" som uppmärksammar andra på missförhållanden på arbetsplatser.

Betyg: Mycket högt betyg till en mycket intressant bok.

Rekommenderas till: varenda VD i Sverige borde läsa den här. Och en bunt självgoda mellanchefer på ett stort företag i Stockholm som jag har lust att skicka varsitt ex av boken till, med förhoppningen att de kanske lär sig något...

Snackis: Bör vara en äkta snackis, och då inte om flodvågskatastrofen utan om arbetsplatsers sätt att hantera oväntade och tuffa situationer.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

torsdag 8 januari 2015

Jag vill också synas!



Igår skrev jag ett inlägg klockan 09:32 på förmiddagen. Det kom aldrig upp i bokbloggar.nu:s flöde, där många andra bokbloggare tittar efter nya inlägg. När jag gick och lade mig sent på kvällen hade det ännu inte hittats.

Nu imorse hade sökmotorerna hittat mitt inlägg, men eftersom de läggs in i den ordning de publicerats hamnade mitt inlägg på sidan fem...

Det här får bli ett litet test. Vad är det som gör att just min blogg har haft strul sedan den 1 januari och varför tar det så lång tid innan den hittas? Hela vitsen med en blogg är ju att få läsare!
//Joelinda

onsdag 7 januari 2015

Hur ska jag hinna läsa hundra sidor om dagen?


Måste skynda mig att läsa, så jag hinner läsa hundra böcker i år! Eller tvåhundra kanske.
De senaste dagarna och veckorna har bokbloggarnas uppdateringar till stor del handlat om
1) hur många böcker man hann läsa 2014
2) vilka de böckerna var, ofta rangordnade efter omdöme dessutom
3) vilka utmaningar man tänker ta sig an 2015.

Och väldigt, väldigt många skriver att de har läst på tok för få böcker. Vad är det för "läsa-så-många-böcker-som-möjligt"-fenomen? Det är väl ingen tävling? Vi läser väl för att vi vill underhållas, utvecklas, utbildas? Vi vill väl hinna ta till oss vad vi läser, inte bara skumma igenom texten?

Jag vet att jag läser fort. Det vet jag. Det är bara att jämföra med nästan vilken kompis eller släkting som helst, så ser jag att jag mycket snabbare kan ta mig igenom en text än många andra. Men jag skumläser så gott som aldrig, utan läser varje ord och varje mening. Författaren har ju valt orden med omsorg, säkert strukit massor och redigerat om otaliga gånger. Han eller hon har en särskild tanke med varje formulering.

Jag har flera vänner som forskat eller som pluggat på universitetet i många år eller som jobbat på ställen där man förväntas skriva långa rapporter, utlåtanden och ansökningar i stort sett jämt, och de människorna kan verkligen konsten att skumläsa en bok.

Många gånger missar de dock en hel del, det märker man tydligt om man senare sammanfattar boken eller pratar om den. Ibland orsakar det missförstånd, som skulle undvikits om de faktiskt hade läst hela boken istället för att snabbt bara ta sig igenom den. Då undrar jag om inte tekniken att snabbt ta sig igenom en komplex text är helt förfelad i sammanhanget. Det är väl stor skillnad på att läsa en härlig roman på fritiden och att läsa en engelsk rapport på 400 sidor om det ekonomiska läget i Zimbabwe?


Jag funderar på det där med att bokbloggarna är så självkritiska, rackar ner på sig själva, bannar sig: Nästa år måste jag läsa mer! Så här kan jag inte fortsätta, jag har bara läst 42/63/88/109 böcker i år. Skärpning! Men varför då? Är någon annan människa på hela jordklotet uppriktigt intresserad av om jag har läst 35 eller 85 böcker på ett år?

Vi bokälskare läser ju i vilket fall som helst många fler böcker än de allra flesta andra människor. Vi läser sannolikt även fler tidningar och magasin, andra bloggar och hemsidor. Gillar man att läsa så gör man ju det i alla sammanhang.

Jag gör ett försök till snabb överslagsräkning. En bok innehåller ungefär 350 sidor (ett dåligt mått, jag vet, men jag måste ju ha något att utgå ifrån). Om jag ska hinna läsa minst hundra böcker på ett år så måste jag läsa två böcker i veckan, det är ju givet. Två böcker i veckan! De flesta svenskar kanske läser två böcker i månaden eller två böcker i kvartalet.

Nåväl, två böcker i veckan är ungefär 700 sidor att läsa på 7 dagar.
Hundra boksidor om dagen, alltså.

Jag hinner inte med det. Inte en chans! Om jag pendlade mellan Stockholm och Västerås varje dag med tåget, det vore en annan sak. Eller om jag inte hade något annat alls att göra så fort jag slutade jobba. Men som de flesta andra har jag heltidsjobb, flera barn och en krävande fritidssysselsättning, ett hushåll att sköta, vänner att höra av sig till, en man som kanske vill ha några minuters uppmärksamhet också... Det är helt enkelt omöjligt för mig att hinna läsa två böcker i veckan, så länge jag inte slutar jobba.

Jag tänker: jag är lyckligt lottad som äger så många böcker och har råd att köpa ännu fler. Jag är lyckligt lottad som har ett bibliotek så nära mig, med gratis utlåning av böcker. Jag är glad att jag slipper jobba dubbelt för att försörja mig, utan istället har en stund över varje kväll att läsa. Jag har en familj som förstår mig, när jag säger "Jag går hellre och läser min bok" än sitter och kollar på teve med dem. Jag har den här bokbloggen. Jag har min fina bokklubb med andra litteraturintresserade tjejer. Jag har en egen dator, en snabb internetuppkoppling och därmed möjlighet att läsa vad alla ni andra bokbloggare tycker och tänker om böcker. Är inte det långt mycket bättre än vad en stor del av jordklotets befolkning har det?

Jag bör känna mig nöjd med att jag har möjlighet att läsa så mycket som jag gör. Om det är mer eller mindre än någon annan, är inte viktigt.
//Joelinda

måndag 5 januari 2015

"Stolthet och fördom" ur många olika vinklar

Jane Austens klassiker "Pride and Prejudice", först publicerad i England år 1813, handlar om systrarna Bennet som lever med sina föräldrar på godset Longbourn i en lantlig by i Hertfordshire inte alltför långt från London.

De fem systrarna är tonåringar och unga vuxna, men ingen av dem är ännu gift. Moderns enda livsuppgift är att få döttrarna bortgifta - helst med så förmögna och inflytelserika män som möjligt - och i övrigt att kokettera, beklaga sig eller skvallra.

Fadern tvingas utstå ändlösa diskussioner om klänningar, baler, kavaljerer och visiter trots att han helst skulle vilja sitta i sitt bibliotek och läsa hela dagarna.


Vagnar som dessa användes i "Stolthet och fördom". Läs gärna mer i den fantastiska bloggen Jane Austen i Vermont.

På den engelska versionen av Wikipedia finns en givande artikel om boken: HÄR.

Handlingen utspelar sig under skiftet 1790-tal och 1800-tal, som jag förstår det. Det är en mycket intressant bok att läsa även om man så struntar helt i kärlekshistorierna, bara för att det är roligt att få en inblick i överklasslivet i England för exakt tvåhundra år sedan.

Tänk själva: inga telefoner, inga datorer, inga bilar. Inte ens några cyklar! Man gick till fots eller färdades med häst och vagn. Ville man lämna meddelanden kunde man skicka ett bud med en skriven not. Besökte man vänner så sov man ofta över, för ingen ville ge sig ut med hästdroska på dåliga landsvägar i mörkret.

Kokerskan planerade matlagningen redan på morgonen - några elektriska spisar, mikrovågsugnar, elvispar, mixerstavar eller vattenkokare fanns inte. Kläderna kunde inte slängas in i tvättmaskinen då de blev smutsiga, utan skulle handtvättas av pigorna med hjälp av aska och lut.

Jean-Baptiste Greuze, 1761:


När det var min tur att bestämma tema för bokklubben nu under hösten, valde jag "Huset Longbourn" (men jag läste den på engelska och då heter den bara "Longbourn"). Det är en ny bok som har använt sig av "Stolthet och fördom" in i minsta detalj - men beskrivit situationerna ur tjänstefolkets synvinkel. Riktigt rolig vinkling!





För att jag överhuvudtaget skulle komma ihåg vem som var Lizzie och vem som var Jane och varför Lydia är så odräglig, så ville jag läsa originalet först. Det var nog helt rätt tänkt! Annars hade jag blivit tokig på allt prat om mr Bingley och mr Darcy och mrs Bennet.

Jag hade en gammal pocketutgåva på svenska, men den kändes inte så lockande. Beställde en ny. Sedan insåg jag att jag inte skulle hinna läsa boken alls, innan jag måste klämma i mig "Longbourn". Därför köpte jag en DVD med filmen istället och kunde på så sätt lära känna familjen Bennet och den snorkige mr Darcy på bara några timmar!

Jag såg den nyaste inspelningen, den med Keira Knightley och en rätt ful "mr Darcy", men mycket välspelat och underhållande. De andra tjejerna valde den äldre BBC-dramatiseringen med charmige Colin Firth. Strunt samma, viktigast är ju att man har koll på karaktärerna.



Efter att ha sett originalet och läst den nya vändningen om tjänstefolket, hade jag inte fått nog. Och i julhelgen visade SVT en mordkomplott skriven av ingen mindre än P.D. James: "Death comes to Pemberley". Tjoho!

Den utspelar sig alltså på mr Darcys stora slottsliknande gård Pemberley, när han och hans hustru Elizabeth (man kan väl inte kalla det en spoiler när boken är 202 år gammal och en av världshistoriens mest omskrivna?) ska ha en stor bal, men tvingas ställa in eftersom det inträffar ett brutalt dödsfall på ägorna strax innan.

Lizzies lillasyster Lydia är involverad, liksom flera andra av familjens släktingar, vänner och tjänstefolk. Vem har dödat och varför? Jag satt som klistrad framför datorn och kollade på SVT Play i efterskott. Har förstått att även i England har teveserien (den gick i tre avsnitt) blivit mycket uppskattad. BBC har en egen sida om den: HÄR. Jag tyckte mycket om den!


"Döden kommer till Pemberley" från BBC.

Och nu läser jag en bok som maken gav mig redan för sex år sedan, men som blivit stående i bokhyllan. Vet inte varför jag inte har haft lust att läsa den, men nu passar det mig utmärkt att den blivit bortglömd.

Just nu har jag ju full koll på alla namn i ursprungsromanen och inga som helst problem att hänga med i de snabba svängarna. Det är den hysteriska "Stolthet och fördom och zombies" som ligger på nattduksbordet!

Här har systrarna Bennet studerat kampkonst och springer runt med kastknivar och dödar zombies på löpande band. Deras stora problem - några kapitel in i boken - är att de smutsar ner sina klänningar, får färg på kinderna av ansträngningen och beter sig allmänt okvinnligt (bland annat måste de lyfta på sina kjolar ovan ankelhöjd för att kunna göra en karatespark). Oväntat rolig, så här långt, och den följer originalet till punkt och pricka.


//Joelinda