onsdag 19 juli 2017

Rök


Bokens titel: Rök
Författare: Dan Vyleta
Originalets titel: Smoke
Översättare: Birgitta Wernbro Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2017
Antal sidor: 500

Föreställ er en engelsk 1800-talsvärld med stora drag av Charles Dickens romaner; där de fattiga är totalt utarmade, hungrande, smutsiga och nästan utan hopp, lever i rännstenen, äter mögligt bröd, behandlas värre än boskap, är klädda i tygpaltor så smutsiga att man inte längre kan föreställa sig vilken färg de en gång haft. Lägg så till smygande dimma, ondska, förtryck och oro.

Addera sedan en gnutta steampunk med glänsande mässingsrör, ångpuffande maskiner, läderremmar som spänns fast kring märkliga maskiner, tickande klockor och vetenskap som gränsar till fantasi. Det får mig att tänka på Jules Verne.

"Rök" handlar om skam, skuld, makt och klass. Överklassiga snorungar på den fashionabla men pennalistiska internatskolan där lärarna smyger med hemligheter i korridorerna om nätterna och där eleverna pryglar varann för att upprätthålla hierarkier. Gruvarbetare djupt nere i underjorden, fabriksarbetare i städernas misär. Religiösa fanatiker som gärna ser andras synd men inte sin egen. Slottsherrar, rika baroner, mäktiga män och maktlystna kvinnor.

Jag älskar sånt här! Det är lika uppslukande som att försvinna in i barndomens Narnia-värld - men i en eländig och smutsig Londonmiljö där husfasader och människor är impregnerade av svart sot.

Vi har nämligen förflyttats till 1800-talet, men inte i den verkliga historien, utan hamnat i ett isolerat England som helt brutit med kontinenten, där man förnekar all historia före 1600-talet och hatar modern vetenskap. Ett land där befolkningen lever med Röken. Ni får läsa mer själva, men Röken sipprar alltså ut ur människokropparna då man tänker fula tankar, skäms, är arg eller begår någon synd. Ingen människa kan följaktligen hålla sig helt ren. Ändå finns de - de vitklädda, rika, mäktiga. Hur bär de sig åt? Och hur ska resten av folket ta sig ur sitt rykande fängelse, där ingen kan dölja skamfyllda känslor?

Det är en tjock bok på 500 tättskrivna sidor, om unga Charlie och Thomas som blir vänner på den fina internatskolan och som under jullovet besöker Thomas stenrika och något mystiska faster på hennes slott. Där möter de kusin Livia, som lever ett helgonlikt liv och har lärt sig att trycka undan sina känslor så att hon bara släpper små ljusgrå puffar istället för hela slingor av mörkgrå stinkande rök.

De tre nästan vuxna ungdomarna befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt, skulle man kunna säga, för deras jullov tar en oväntad vändning och det är med knapp nöd de överlever.

Omdöme: De första fyrahundra sidorna är ren läsglädje, en flykt till en svunnen tid som aldrig ens har existerat men känns verklig. De avslutande hundra sidorna är däremot ett antiklimax, ett segdraget slut som kunde kortats ner avsevärt. Synd på en så härlig historia att upplösningen är både lång, tjatig och dåligt uttänkt.

Länk till boken på Adlibris: kommer vid lämpligt tillfälle.

lördag 15 juli 2017

Ester Blenda

När jag läste "Flugfällan" alldeles nyligen så fick jag åter igen höra talas om Ester Blenda Nordström. Det var inte så väldigt länge sedan jag fick lära mig att hon anses vara den första svenska wallraffande journalisten. Det var hon som skrev "En piga bland pigor" - utkommen redan 1914 - om hur hon tar anställning som bondpiga och sedan redovisar i reportageform hur slitigt det är. I "Flugfällan" berättas att hon under några år var gift med vetenskapsmannen och upptäcktsresanden René Malaise, med vilken hon bland annat reste till Kamtjatka.


Foto taget 1920: Ester Blenda Nordström, 29 år gammal. 

Nu stod det i DN att hennes reseskildring "Byn i vulkanens skugga" har getts ut på nytt. Vilket sammanträffande! Just som jag sagt att jag är nyfiken på denna Ester Blenda Nordström och hennes märkliga liv. Här är en LÄNK till artikeln och bokrecensionen.

torsdag 13 juli 2017

O-bokigt: Krollilja

Mrs B bad mig lägga ut en bild på min bisarrt dyra krollilja när den väl behagar blomma, så här kommer ett foto på hundrakronorslöken som slog ut igår:


Det var inte så här jag hade föreställt mig den. För det första så hade jag köpt några vita - och det har inte kommit upp en enda vit blomma i trädgården. Jag får väl ge mig till tåls. Det kan ta sju år (!) från att man har planterat löken...

För det andra så hade jag förvisso köpt rosa krolliljor med orange stänk, men då trodde jag att de skulle vara lysande i färgen, inte smutsiga. Inte alls kul färger! Och de ska ju krulla ihop sig till en krona - varför ser mina ut som att de inte riktigt orkar det?

Så här fina blommor hade grannen förra året (i år har de gått lös med grästrimmern och råkat kapa blomstängeln, tror jag). Jag fotograferade deras planta och beställde något som jag trodde var likadant, men nähä:


måndag 10 juli 2017

En etapp av 3x3 avklarad!

Bokbloggen Ugglan och boken har en lättsam läsutmaning i år, som passade mig. Den kallas 3 x 3 och går ut på att man väljer tre teman som man sedan läser tre böcker var inom. Exempelvis tre böcker från Zimbabwe, tre böcker skrivna av Dostojevskij eller tre böcker som handlar om amerikanska inbördeskriget. Helt valfritt!

Jag skrev ett inlägg HÄR med en snabb sammanfattning av vad alla deltagare valt för teman. Kan säga att det var väldigt spretigt och inspirerande!




Ett av mina teman var 3 x Neil Gaiman och nu har jag uppfyllt det. Har under senaste tiden läst "Odd och frostjättarna", "Kyrkogårdsboken" och "Den sovande och sländan". Alla tre var riktiga favoriter.

Nästa tema jag ska ge mig i kast med är 3 x Augustpriset och där har jag valt "Livläkarens besök" av Enquist, "Skraplotter" av Ekman och "Och i Wienerwald står träden kvar" av Åsbrink. Lite tyngre än ovanstående tre...


söndag 9 juli 2017

Den sovande och sländan


Bokens titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Originalets titel: The Sleeper and the Spindle
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 69

Det var en gång en saga... och den var alldeles, alldeles underbar!

Jag passar mig noga för att säga för mycket - om jag själv fått glädjen att på var och varannan sida tänka "men va?" eller "å, är det HON!" eller "ahaaa, är det SÅ det hänger ihop!" så ska jag inte förstöra för någon annan. Historien är genialiskt sammansatt och ingenstans är den övertydlig.

Noterar att andra bokbloggare som recenserat har gjort likadant, medan dagstidningarna vräker på och berättar på tok för mycket. Till och med en så enkel sak som vilka som figurerar i boken är onödigt att berätta, det är nämligen inte alldeles självklart först utan blir en härlig upptäckt.

Så mycket kan jag säga, som att man bör läsa in sig på bröderna Grimms sagor om man inte redan kan dem utantill - de gamla, hemska, råa folksagorna som inte har några större likheter med pastellfärgade sagoprinsessor av idag.

Det här är makalöst bra! Jag kunde inte släppa boken när jag väl börjat läsa den. Den riktar sig till ungdomar men passar precis lika bra till vuxna (däremot verkligen inte till barn...)


Framsida - utan skyddsomslag.


Baksida - utan skyddsomslag.


Baksida - med det jättefina skyddsomslaget.


Ett av uppslagen.

Gruvligt hemsk, med oväntade och överraskande vändningar hela tiden. Ljuvliga illustrationer - titta noga på alla dödskallar, spindelnät, hemska troll och kavata dvärgar! Här är härliga sammankopplingar mellan kända sagofigurer, sånt fullkomligt älskar jag. Prinsessorna är unga, vackra, slanka och har midjelångt hår men de är också tuffa, bestämda, orädda och handlingskraftiga. Girl Power! Trånsjuka prinsar avfärdas med en trött suck.

Omdöme: "Den sovande och sländan" har allt för den som kan sina folksagor och tycker det är extra kul när de vrids om några varv. Om man dessutom uppskattar illustrationer så är den här ett måste. I just den här sagan förekommer dessutom inte en enda man som ska ställa allt till rätta eller som rider på en vit häst eller räddar några damer i nöd - tjejerna klarar sig själva. Jag kommer att läsa den igen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN med ett superfint omslag.


fredag 7 juli 2017

Favoriter under första halvåret


Idag är det dag 188 av 2017 års alla dagar. På dessa dagar har jag hunnit med 35 böcker. Det är en bok var femte dag ungefär. Låter rimligt med tanke på att jag visserligen läser mycket men också har haft fullt upp med jobb och annat sedan nyår.

Scrollade igenom recensionerna av de där 35 böckerna för att se vilka som var mina favoriter. Utan inbördes ordning var det dessa fem som jag gillade bäst: Flugfällan, Störst av allt, Tiden är inte än, Vänd dig inte om och Kyrkogårdsboken. Mycket läsvärda allihop!






Helgfrågan: Bok att vara nyfiken på

Helgfrågan hos Mias bokhörna denna vecka handlar om vilken bok man är mest nyfiken på i sin sommarbokhög. Oj, vad svårt!


Det är antagligen Anne B Ragdes nyutkomna fortsättning på Neshov-trilogin, "Det finns alltid förlåtelse". Jag har höga förväntningar på den eftersom jag tyckte så väldigt mycket om de tre tidigare böckerna, som numera har ett antal år på nacken.

Nya omslag har de tidigare böckerna fått, för att matcha denna senkomna fortsättning.


 Mina gamla pocketböcker är inte alls lika fina, gulnade är de också.


torsdag 6 juli 2017

Flugfällan


Bokens titel: Flugfällan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2012
Antal sidor: 233

Förra årets IG-nobelpris (även kallat det alternativa Nobelpriset) i litteratur gick till "Flugfällan" av Fredrik Sjöberg och det var i samband med detta som jag hörde talas om boken.

"Flugfällan" utkom dock redan 2004 och då nominerades den till Augustpriset, tillsammans med en bok om Kafka, en om hur man odlar på tak i storstäder, en om gamla tapeter, en om kvinnokamp och en om europeisk idéhistoria. Att nomineras utan att vinna var tillräckligt för att Fredrik Sjöberg skulle få se sin bok sälja "hyggligt bra" (enligt författaren själv, vilket är mer än 30.000 ex bara i Sverige) i ett drygt decennium efteråt och kräva ett antal ny- och omtryckningar under årens lopp. Den har översatts till danska, norska, tyska, franska, spanska, italienska, ryska, engelska och ett gäng andra språk (ja, jag är lite imponerad...).

Med sitt oansenliga omslag, konstiga titel och obegripliga innehållsförklaring blev boken direkt en favorit hos mig. Den har verkligen allt! Ett fantastiskt språk med underfundiga och precisa ordval, formuleringar som lockar till skratt, dråplig humor, precis lagom svärta och vemod för att balansera, ett personligt tilltal och djupt känt intresse för ämnet. Och ovanpå det så serverar författaren det ena spännande livsödet efter det andra.

Omöjlig att motstå! Det här är en sån där bok där jag skulle kunna skriva en blurb (blurp? blubb? alltså, en löjligt positiv text för förlaget att citera på bokens omslag) eftersom den verkligen är en liten pärla. Vilken berättarkonst!


Ester Blenda Nordström och hennes make René Malaise, under en resa till Kamtjatka.
Foto: Världskulturmuseernas samlingar.

Vi får veta lite om allt möjligt som har att göra med författaren själv - han är entomolog och samlar blomflugor - och hans roliga iakttagelser kring skillnaden mellan att forska på vackra fjärilar och fula flugor.

Allra mest får vi dock läsa om svensken René Malaise som verkar ha varit lite smågalen och åkte på upptäcktsfärder i gudsförgätna länder precis så som man gärna föreställer sig att välutbildade, förmögna unga män gjorde på den här tiden då fortfarande luftballonger till Nordpolen gav hjältestatus och ett välfyllt herbarium med pressade växter var obligatoriskt.

Herr Malaise utvecklade en flugfälla som används än i denna dag. Han var också gift ett kort tag med Ester Blenda Nordström som jag nu har fått ett enormt sug att läsa mer om (och av). Hon tycks ha varit en häpnadsväckande kvinna!

Omdöme: Klart Sjöberg skulle haft Augustpriset för "Flugfällan"! Nu blev det inte så, men jag uppmuntrar er alla att läsa boken och njuta av skrivkonst på hög nivå. Intelligent, påläst, tankeväckande och väldigt, väldigt roligt!

Länk till boken på Adlibris: POCKET

onsdag 5 juli 2017

Surr, surr


Megasyrphus Erraticus. Bild lånad från nationalnyckeln.se

Läser just avslutande kapitlen i en alldeles oerhört bra bok, en sån där jag är riktigt lycklig över att ha hittat. Visst är det härligt när man känner att allt klaffar; språket, tonen, innehållet, längden, uppbyggnaden? Imorgon kommer en recension!

Kaninjägaren


Bokens titel: Kaninjägaren
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 572

En MC-brutta får mitt i natten ett telefonsamtal som gör att hon måste kasta sig iväg utan dröjsmål, så hon drar sitt skinnställ över trosorna och sticker iväg. Såklart har hon inte nattlinne när hon sover. Såklart har hon inte tid att sätta på sig behån. Såklart blir hon varm efter en vansinnesfärd i 220 km/h på E4:an, svetten rinner naturligtvis mellan hennes snygga bröst, men hon kan inte dra ner blixtlåset på det efterföljande mötet eftersom hon är snudd på näck inunder.

Hon är för övrigt så otroligt vacker så det går utanpå allt annat, folk blir lamslagna och bara gapar. Hennes skönhet är exceptionell. Kanske är det därför hon heter Saga, eller så kommer sig namnet av att hon är släkting till sagotecknaren John Bauer. Hursomhelst är hennes vita långa hår och smärta vältränade gestalt något nästan överjordiskt.

Jag har träffat många vackra människor under mitt liv och är det en - en! - sak jag lärt mig så är det att folk har väldigt, väldigt olika uppfattning om vem som är vacker. Det jag tycker är "jo hon ser bra ut" kan för någon annan vara det vackraste man sett. Att samtliga personer i ett rum skulle uppfatta samma människa som så vacker som Saga Bauer är, det är helt osannolikt.

Annat som är osannolikt är det antal hjärnor som skvätter ut i denna bok. Inklusive detaljerade beskrivningar av skallbensfragment som slår med ett hårt ljud i golvet, blod som skvätter upp på tapeterna, hjärnsubstans som fastnar på offrets kamrater. Inte bara hjärnor utan tarmar och allt möjligt mjukt som kan välla ut ur en människokropp...

Skjutvapen redogörs detaljerat för i kaliber, ingångshål, patroner, utgångshastighet och magasin. Folk blir avrättade, skjutna av misstag, skjutna bara för att det blir mer spännande så, skjutna genom munnen för att de vill ta livet av sig, skjutna genom ögonen för att det är så spektakulärt.

Och hela tiden spänns de manliga bicepsen medan det på kvinnorna är blusarna som stramar över de rejäla brösten.

Varför läser jag det här? Vad är det som driver mig?

Jag gillar Joona Linna, den smarte kommissarien. Jag tycker det är kul med beskrivningarna av mina hemtrakter. Jag tycker om de korta kapitlen och de osannolikt bisarra äventyren (även om jag alltid avskytt Lars Keplers val av namn på sina figurer, men det har jag ordat tillräckligt om...). Jag tjusas av cliffhangers och nedräkningar. Men jag borde inte köpa såna här böcker för jag blir så irriterad på alla machomän, idiotchefer, superskurkar och det ursinningslösa underhållningsvåldet.

Intrigen får ni läsa om på baksidestexten eller i någon annan recension. Nu har jag sagt mitt.

Mitt foto: Det är inte så kul att vara känd mästerkock i den här boken...

Omdöme: Saga Bauer och Joona Linna tonas ner rätt rejält, istället är det Kaninjägaren och hans offer som spelar huvudrollen - i synnerhet tevekocken Rex som är en osedvanligt komplex och älskansvärd person för att figurera i en Kepler-bok. Jag må vara kritisk mot att blodet sprutar från varenda sida men spännande är det likväl.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET och POCKET

---


Jag har tidigare läst Hypnotisören (bok #1) och recenserat Paganinikontraktet (#2), Eldvittnet (#3), Sandmannen (#4), Stalker (#5) och nu alltså Kaninjägaren (#6). Jag förmodar att jag får svårt att hålla mig borta från den sjunde boken trots att jag borde...

lördag 1 juli 2017

Två sekunder i Byron Hemmings liv


Bokens titel: Två sekunder i Byron Hemmings liv
Författare: Rachel Joyce
Originalets titel: Perfect
Översättning: Katarina Jansson
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 397

Jag föll pladask för den här historien beroende på att författaren pratar till oss läsare genom pojken Byron och att vi begriper mer än vad han själv gör. Byrons föräldrar har en bjudning för de andra föräldrarna i hans klass (där det bara går "fina" familjer med gott om pengar):

"-Nyrika människor, hörde han en mamma säga. Och Byron förmodade att det väl var bra, nu när man hade infört det nya myntsystemet.
Hans pappa gick förbi just som kvinnan fällde sin kommentar, och Byron undrade om han också skulle tycka att det var bra, men fadern verkade istället hitta något otrevligt i sin vol-au-vent med svamp. Seymours (pappans, min anm.) ansikte närmast rasade ihop, men han hade ju aldrig tyckt om grönsaker utan kött."

Jag uppskattar verkligen sånt, där vi själva får lista ut hur saker ligger till.

Pappa Seymour har ett enormt bekräftelsebehov, han köper en villa som slår det mesta, han placerar barnen i en fin skola, han ger sin vackra hustru en Jaguar i present. Vi läsare förstår hans ilska över att bli kallad nyrik, men sonen tolkar saken annorlunda. Och så fortsätter det rakt igenom hela berättelsen - många gånger ser vi läsare vad som ska hända innan huvudpersonerna begriper det. Pappans groteska känslokyla gör nästan ont - han kramar inte sina barn, han visar dem ingen kärlek eller närhet ens när de som mest behöver det.

Mamma Diana är helt annorlunda. Hennes ursprung sägs det inget om - även om vi läsare förstår det rätt snart - och hon hålls snudd på fånge i det vackra hemmet. Året är 1972 och de andra mammorna klär sig i kaftaner, har utsläppt hår och söker frigörelse. Den unga Diana tvingas gå i damiga dräkter och får inte opponera sig mot sin man.

Jag tycker väldigt mycket om vartannat kapitel: där Byron och hans lillasyster konfronteras med mamma Dianas totala förändring under ett sommarlov. Upprinnelsen är en Jaguar-incident som får katastrofala konsekvenser...

Vartannat kapitel handlar om den psykiskt sköra Jim, som är medelålders och bor i en husvagn och kämpar med sina tvångstankar, sin stamning och sin ensamhet. De kapitlen utspelar sig i nutid och är så sega så jag har lust att snabbspola dem.

Enligt Evening Standard ska jag sitta med öppen mun i total förvåning över författarens smarta läste-jag-verkligen-rätt-twist... Jomenvisst. Det krävdes ingen högre IQ för att begripa den vändningen på ett tidigt stadium. Jag ska inte säga vad den handlar om, men det tog mig inte ens halva boken att genomskåda den fåniga "överraskningen".

De två sekunderna som åsyftas i den svenska titeln sjabblar författaren effektivt bort. Jag fattar inte varför hon ens lade till detta till historien, det tillför ingenting utan är mest bara obegripligt...




Omdöme: Att följa Byrons tragiska uppväxt under 1970-talet är bokens stora behållning och jag tycker väldigt mycket om skildringarna av hans föräldrar, bästa vännen, olycksoffret, klasskamraternas mammor och senare barnflickorna. Tyvärr tror jag att författaren känt sig pressad att göra något större - något episkt! - och därför lagt till en nutidshistoria som inte tillför något.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

En som klarade att skriva kort, kärnfullt och underhållande är Sannas bokhylla HÄR.