Before the coffee gets cold

Bokens titel: Before the coffee gets cold
Författare: Toshikazu Kawaguchi
Uppläsare: Arina Ii
Förlag: Picador, 2019
Antal minuter: 6 tim 52 min

Årets först utlästa bok är "Before the coffee gets cold", en verkligt fin berättelse i låååångsamt tempo.
Ett litet café i Tokyo - under markplan - med bara några få bord och stolar, där utspelar sig precis hela handlingen. Ägarna, servitriserna, stamgästerna. Deras liv är sammanflätade på ett sådär vardagligt sätt som jag tycker är så vackert.

Det finns en möjlighet att resa bakåt i tiden, om man sitter på en särskild stol i caféet - men reglerna är många. Du får bara resa tillbaka en enda gång och du kommer ingen annanstans än till caféet och vad du än säger eller gör kommer inte att påverka historien. Och - viktigast av allt! - du måste återvända till nuet innan kaffet kallnar i din kopp...

Så fin bok! Om föräldrar som förskjutit sitt barn, om makar som glider isär på grund av demens, om kärlekspar som missförstår varann och en ung mor som aldrig kommer att få träffa barnet hon väntar.

Jag lyssnade på den engelska översättningen. 

Bleknande berg

Bokens titel: Bleknande berg

Författare: Kazuo Ishiguro 

Uppläsare: Irene Lindh

Originalets titel: A Pale View of Hills
Förlag: Bonnier Audio

Antal minuter: 6 tim 44 min

Allt jag har läst av nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, har jag tyckt om. Den här boken kände jag dock inte till - den utkom redan 1982 och var författarens debut - men när Sannas bokhylla tipsade om den så tänkte jag att den måste vara bra. 

Laddade ner den som ljudbok och lyssnade till Irene Lindhs ganska gnälliga, snipiga röst. Det var så mycket bättre när hon bara berättade handlingen, men så fort det inbegrep dialoger så kom det där gnälliga fram.

Andra världskriget är slut, atombomberna har fallit över Japan och nu har Nagasaki börjat återuppbyggas. I utkanten av staden bor den unga Etsuko, som är gravid med sitt första barn. Hennes otrevlige man kör med henne och aldrig säger ett vänligt ord. Hans far bor hos dem några veckor. Om jag inte helt missförstått det, har Etsuko känt den äldre mannen innan hon lärde känna den yngre. Varför hon valt att gifta sig med Jiro fattar jag inte, och det är nästan så jag undrar om hon inte blivit med barn med sin svärfar istället, för honom är hon rar emot och han är snäll mot henne. 

Etsuko möter en ung änka, Sachiko, som bor i en enkel stuga alldeles i närheten. Sachiko drömmer om ett nytt liv, tillsammans med amerikanen Frank och allra helst långt borta i Amerika. Att hennes lilla dotter Mariko är traumatiserad bryr sig inte Sachiko om. Hon lämnar barnet vind för våg och visar varken värme eller kärlek. 

Boken kräver lyhördhet och uppmärksamhet; vi serveras fragment som inte helt logiskt hänger ihop. Det mesta är enkelt beskrivet i korta påståenden; den stora dramatiken sker mellan raderna och ställer krav på en läsare (lyssnare!) som är klarar av att notera detaljer och finner sig i att det inte finns några svar. 

Varför har Sachiko övergett sina släktingar? Vem har mördat de småflickor som hittas hängda  i deras grannskap? Dog Sachikos man i kriget och dog Etsukos man senare? Har svärfadern haft en kärlekshistoria? Vad har egentligen svärfadern gjort under kriget, som får Nagasakis unga intellektuella att protestera mot honom? Och vad är det med Jiro, den buttre karriäristen som inte verkar tycka det minsta om sin hustru?

Många år senare är Etusko gift med en engelsman och flyttar med honom och Jiros dotter Keiko till England. Vad har hänt med den förste maken? Vi vet egentligen ingenting. När boken är slut, har jag fortfarande ingen aning om vad som utlöste händelserna den där varma sommaren på 1950-talet eller varför Etsukos liv blev som det blev. 

En sorglig roman med mängder av obesvarade frågor, men lika fantastiskt välskriven som Ishiguros andra. Han har en märklig förmåga att få oss att se vad som händer, även när han inte säger det rent ut. Som i flera av de andra romanerna fångar han så fint vad ensamhet innebär och hur svårt det kan vara att öppna upp sig mot andra människor, våga berätta vad man egentligen tänker och känner.

Red Coconut

Bokens titel: Red Coconut
Författare: Jonas Gudmunds
Förlag: Stratex förlag, 2019
Antal sidor: 399

Politiker som inte håller vad de lovat, det är upprinnelsen till de mord som inleder den här spännande romanen. Genom att till fullo behärska datorer och den digitalisering som smugit sig in i vartenda skrymsle i våra liv, lyckas en person orsaka både död, skräck och stor oreda.

På NOA (Nationella Operativa Avdelningen) på polishuset i Stockholm sitter en småfet, medelålders Jerker Gudmundsson och försöker lösa gåtan med de tre kommunalråd som nyligen har omkommit; är det en märklig slump eller har något med flit tagit livet av dem? Jerker och hans grupp försöker hinna ikapp attentatsmannen samtidigt som rikspolischefen försöker dämpa paniken i riksdagshuset och bland allmänheten.

Storyn är riktigt smart, själva grundidén gillar jag verkligen. Vad händer om någon känner sig totalt sviken av politikerna - och har makten, pengarna och kunskapen att utföra terrordåd för att påverka myndigheterna att ändra sina beslut?

Det här skulle kunnat bli så himla bra! Jag menar det verkligen.

På baksidan sägs att författaren älskar att berätta historier. Det märks! Synd bara att man inte kan säga "Okej, okej, jag fattar. Kan du komma till saken?" som man skulle kunnat göra om man suttit bredvid honom och lyssnat.

Jag skulle föredragit att få höra mer om hur personerna känner, tänker, resonerar. Nu får vi istället veta vilka cigaretter de röker, vilken whiskey de dricker, vilket klädmärke de har på tröjan... Varenda taxichaffis och datahacker har sitt CV med i boken; utbildning, bostadsort, civilstånd, föräldrarnas yrken, examensår. Några sinnessjukt tråkiga sidor handlar om aktieportföljer och börsnoteringar!

Folk kör inte "en sportbil" eller ens "en sportig BMW" utan vi får veta vilken BMW, med årsmodell, bensinförbrukning, hästkrafter och allt om motorn. När smörgåsen är Skogaholmslimpa (istället för "en onyttig, degig limpmacka") med Felix-gurka blir jag trött. För många varumärken, för många bakgrunder, för många detaljer.

Jerker är en vänlig polis som dricker kopiösa mängder sprit även under arbetsveckorna, kollar efter smutsfläckar i kalsongerna, spanar in tjugo år yngre kvinnor, långbajsar efter att ha tryckt i sig massor av rött kött, samt älskar att lura sin kaffemaskin att brygga en kanna till när den egentligen behöver avkalkas.

Jag gillar Jerker och hans grabbiga stil och hans slanguttryck. Att han tänker och pratar sådär macho passar helt med den han ska vara! Synd bara att även ett kommunalråd och en lejd mördare använder identiska uttryck. De tar allihop "en kärra" istället för ett flyg, exempelvis. Alla uttrycker sig likadant trots att de sinsemellan är väldigt olika; mycket slang och slarvigt talspråk. Å, om det bara hade fått stanna vid huvudpersonen - då hade det varit jättebra! Nu tappar karaktärerna i trovärdighet.

Mitt omdöme: Jonas Gudmunds borde spotta ur sig såna här historier och ta åt sig äran för dem, men någon annan borde redigera stenhårt och hjälpa honom att strama upp berättelserna. Inte hans bästa kompis, utan någon som vågar säga "Stryk! Släng!". Eller så skulle man få en filmmakare att nappa på att skapa ett teveseriemanus istället, det vore minsann något.

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag hade väldigt roligt under läsningen.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD
Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

En familjemiddag

Bokens titel: En familjemiddag
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: A Family Supper
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 24

Även för att vara en novell är "En familjemiddag" kortkort. Faktum är att texten är så kort, att jag när jag läst ut boken kände "Nämen vad tusan, var det inte mer? Har jag betalat 38 kronor för några rader?!"

Först var jag besviken, men sedan har jag tänkt på den här berättelsen varenda dag den senaste veckan. Kontentan är att den är så himla bra så det är värt att köpa den ändå.

"En familjemiddag" upptar inte ens de 24 sidorna i denna Novellix-bok; nej för texten börjar på sidan 7 och det blir följaktligen endast 17 (!) sidor text i detta minipocketformat. Snudd på ingenting! Ändå lyckas Ishiguro fånga stämningen perfekt och skapa en tydlig bild av en liten familjs inre slitningar.

Ett gott råd: läs inte översättarens inledning! Den avslöjar nämligen vad som står på de där sjutton sidorna. (Hur kan Novellix få för sig att inte lägga hennes förklaringar sist i boken? Jag blir faktiskt arg.) Här har jag sammanfattat åt er vad ni behöver veta:

1. Kazuo Ishiguro växte upp i strikta, artiga England som son till ett strikt, artigt japanskt par - och blev en strikt, artig man som skildrar miljöer där känslor trycks undan.
2. Fugu är en fisk man inte gärna vill äta.

Läs och njut av en iskall berättelse om de unga vuxna syskonen som återvänder hem till sin känslolöse far för att äta middag hos honom kort efter att deras mor dött...

Mitt omdöme: Ishiguro är som vanligt fenomenal på att levandegöra människor utan att egentligen säga så mycket om dem, utan mer koncentrera sig på allt osagt, alla slitningar, all smärta som man anar under den polerade ytan.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

Katastrofdoktorn

Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300

Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).

Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?

Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.

Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.

Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.

När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?

Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."

Länk till boken på Adlibris: E-BOK

Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.

Konsten att höra hjärtslag

Bokens titel: Konsten att höra hjärtslag
Författare: Jan-Philipp Sendker
Originalets titel: The art of hearing heartbeats
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 333

Jag har väldigt svårt för det där upplägget med att X frågar Y något och får till svar "Jag ska berätta för dig...", varpå det följer en trehundrasidig sagoberättelse om allt annat än det X frågade om.

Som läsare ska man gissa varför Y väljer att berätta allt det här, gissa vem som är vem i berättelsen, gissa vad som är sens moralen i det hela - och sucka över att X inte bara kan få ett rakt svar på sin fråga.

Den frågande X i det här fallet är unga amerikanska juristen Julia och den luddigt svarande Y är en buddhistmunk i en småstad i Burma. De har träffats eftersom Julia letar efter sin försvunne far och har rest till Burma för att söka efter honom där.

Fadern har sitt ursprung i den lilla staden, men har inte berättat något för sin amerikanska hustru och deras två gemensamma döttrar om sin uppväxt på den burmesiska landsbygden. Faktum är att inte bara hans försvinnande utan även hela hans tidigare liv är höljt i dunkel.

Nu vill Julia hitta sin pappa och fråga honom varför han bara lämnade dem utan ett ord. Munken däremot vill ge henne en evighetslång historia först och sannolikt pådyvla henne sin livsvisdom på kuppen. (Naturligtvis finns det inga visa män i Nordamerika - det måste man åka till Asien för att hitta: det krävs djupröda lakan virade runt en asketisk kropp, ett vänligt leende i ett rynkigt ansikte, en varm röst som berättar sin förlösande historia i snigeltempo allt medan mimosan doftar, teet svalnar och himlen färgas aprikosrosa.)

Berättelsen om Julias pappa urartar till att handla om den vackre ynglingen Tin Win som mist synen (måhända av ren sorg?) och hur han kommer att älska den lika vackra som skönsjungande Mi Mi, som naturligtvis har deformerade fötter och därför inte kan gå. En blind som bär en lam, en lam som leder en blind.

Omdöme: Jag fick boken av en vän som ville ge mig tröstande, mjuk och lättsam underhållning i en tid då jag hade det svårt - och det tackar jag för. Boken fyller sin funktion. Tyvärr måste jag säga att jag har svårt för hela konceptet. Romanen känns som skriven på spekulation, som gjord för att tjäna pengar på (och ja, det har Sendker lyckats med!) och kränga till vad-är-meningen-med-livet?-törstande kvinnor med en fäbless för Österlandets visdom och hjärtslag som fladdrar som fjärilsvingar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET

Nordkorea - nio år på flykt från helvetet

Bokens titel: Nordkorea - nio år på flykt från helvetet
Författare: Eunsun Kim (pseudonym)
Originalets titel: Corée du Nord, 9 ans pour fuir l´enfer
Översättare: Maria Store
Förlag: Libris förlag, 2015
Antal sidor: 220

Boken börjar då Eunsun är elva år och nära att svälta ihjäl i det lilla hus i Nordkorea där hon bor med sin mamma och storasyster. Mormor, morfar och pappa har redan dukat under i hungersnöden. Nu har mamman rest till storstaden med äldsta flickan för att försöka hitta något att äta, Eunsun är ensam hemma och har inte ätit på många dagar. De har inga pengar, inga möbler eller något alls av värde. De heliga fotona av Kim Il Sung och Kim Jong Il hänger inte längre på väggen, trots att det är ett brott belagt med dödsstraff. Mamman har brutit sönder fotoramarna och sålt de ynkliga träbitarna på marknaden som ved, för att tjäna ihop till lite kål åt sin familj.

Efter detta får vi följa Eunsun och systern Keumsun och deras mamma då de flyr från Nordkorea till grannlandet Kina, blir tillbakaskickade, flyr igen, råkar ut för alla möjliga rövare och banditer på vägen och alltid måste leva i skräcken att bli angivna och "hemskickade" till interneringslägren i fosterlandet.

Författaren är en 25-årig kvinna som numera är sydkoreansk medborgare. Hon försöker på alla vis ta igen den skolgång hon missat och hon kämpar för att göra det nordkoreanska folkets röst hörd. Berättelsen har hon skrivit tillsammans med den franske journalisten Sébastien Faletti. Tyvärr är väl ingen av dem riktigt skicklig på att levandegöra en historia... Ofta upprepas samma sak från ett stycke till ett annat, saker vi redan visste om får vi höra en gång till i nästan samma ordalydelse.

Jag ville gärna veta mer om Nordkorea och hur livet ser ut där, men Eunsun är för ung då hon flyr för att egentligen kunna berätta något om hur folket lever i världens strängaste diktatur. Istället får vi veta desto mer om hur det är att leva på den kinesiska landsbygden. Ärligt talat är det lite svårt att leva sig in i berättelsen, för den är mest en lång räcka "först hände det här och sedan hände det här". Antagligen för att författaren bara var ett barn då hon genomlevde alla strapatserna.

Exempelvis får modern ett nytt barn och detta lämnar hon kvar i Kina. Hur känns det? Det får vi inte veta. Däremot får vi veta vid åtminstone tre tillfällen att det är Eunsun som står lillebrodern närmast - inte mamman! - för det är hon noga med att påpeka. Jag undrar om mamman skulle instämma... Hur var det för mamman att bli våldtagen av den kinesiske mannen som gjorde henne med barn? Eller var det kanske inte våldtäkter, de levde ju som gifta i flera år - kanske kände hon något för honom? Dottern berättar om hemska gräl, men vad var det som hände? Trodde de på allvar att de skulle stanna livet ut hos den kinesiske mannen och att det var bra taktik att bli gravid så man hade en hållhake på honom? På slutet får vi några ledtrådar men det är mest krassa fakta, väldigt få känslor.

Det är en intressant bok som framför allt belyser det här med gränser och möjligheten att fritt röra sig mellan länder. Den lilla familjen tar sig från Nordkorea till Kina, därifrån till Mongoliet och vidare till Sydkorea. Hela tiden med gränsvakter, poliser, militärer och tulltjänstemän som bevakar sina respektive länders gränser och ser till att ingen obehörig tar sig in eller ut.

Omdöme: Med risk för att framstå som totalt hjärtlös måste jag säga att denna bok inte berörde mig så mycket som jag hade föreställt mig. Lite för naivt skriven.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.

Saffransköket

Bokens titel: Saffransköket
Författare: Yasmin Crowther
Originalets titel: The Saffron Kitchen
Översättare: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Prisma, 2007
Antal sidor: 227

Jag föll för titeln, "Saffransköket", den lät så lockande och annorlunda.

Bokens baksidestext lät också så bra:
"Maryam är uppvuxen i de bergiga gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan, men har bott i London i många år. Hon är gift och har en dotter, Sara."
Dels att det handlar om London, en härlig stad som myllrar av liv, och dels om Iran och Afghanistan som är ett område som fascinerar mig, med sin karga natur och opiumodlingar och talibaner och bergsfolk.

"En dag händer det Sara något dramatiskt, något som får tragiska konsekvenser och som Maryam delvis är skyldig till. I den pressade situation som uppstår ger Maryam efter för en önskan att fly från alltihop."
Det lät ju spännande! Vad kan det vara som en mor gör mot sin vuxna dotter som är tragiskt och dramatiskt?!

"Hon reser hem. Hem till det land där hon som ung var tvungen att dölja ansiktet bakom en slöja, strida med sin far för att inte bli bortgift mot sin vilja, där hon inte tilläts vara vän med pojken hon älskade och inte fick studera."
Den här biten visade sig vara den finaste och mest givande att läsa. Det är ju en så komplett annorlunda värld mot vår.

I övrigt handlar romanen om Sara och hur hon försöker förstå sin mamma, begripa hennes reaktioner och lista ut vad som egentligen hände i hennes barndom innan hon kom till England.

Crowther skriver inlevelsefullt och vackert om en kvinnas uppväxt i Iran och hennes flykt under revolutionen undan sin despotiske far - och hur hon från England längtar tillbaka till Iran hela sitt liv. Det är rörande på många vis. Jag funderar över vad hemlängtan är för mig och vad som skulle krävas för att jag skulle fly från mitt fosterland.

Delar av boken är väldigt konstlade på ett sätt som jag har svårt för, men på det hela taget har författarinnan lyckats mycket bra med beskrivningarna av både människorna och deras miljöer.

Betyg: En bok att bli berörd av.

Rekommenderas till: alla som vill läsa mer om Mellanöstern och Sydasien, i synnerhet livet för kvinnor där. Om man gillar "Kartor för vilsna älskande" så är det här en bok som passar.

Snackis: Ja, i viss mån.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD och ENGELSK STORPOCKET

Jag är Malala

(Jag lånade boken på biblioteket, så här får ni nöja er med förlagets bild. Den nya, inbundna boken är tydligen från Massolit förlag, mitt ex var från ICA Bokförlag.)


Bokens titel: Jag är Malala
- Flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna
Författare: Malala Yousafzai (eller Yusufzay enligt biblioteket) med Christina Lamb
Originalets titel: I am Malala
Översättare: Johanna Svartström, Kjell Waltman, Lena Öhrström
Förlag: ICA Bokförlag, Forma Books, 2013
Antal sidor: 272 + extra

Nu är jag väl den sista på jordklotet att läsa denna bok, men men... Bokklubben valde "Jag är Malala" till fredagskvällens bokdiskussion och då läser man boken oavsett om "alla andra" läst den eller inte. Jag har redan läst en hel del om Pakistan, Afghanistan och Mellanöstern samt sett flera dokumentärer och intervjuer med Malala Yousafzai så det kändes väl som att boken kanske inte kunde tillföra så mycket mer.

På ett sätt gör den dock det. Dels får man en inblick i hur pakistaniernas vardag ser ut på landsbygd och i småstäder. Dels får man ingående läsa om staten Pakistans grundande, dess styre, alla klaner, religionens roll i samhället och de gamla traditionerna. Dels får man veta mer om hur oerhört känd Malala var redan innan hon blev skjuten; hon höll tal för församlingar av hundratals politiker, hon fick skolor och fonder uppkallade efter sig, hon medverkade i teve och radio, hon bloggade för BBC - långt innan omvärlden hörde talas om flickan som blivit skjuten i en skolbuss och slussades till England för specialistvård och senare fick Nobels fredspris.

Boken är lite tyngre och långsammare än jag hade förväntat mig. Det beror nästan enbart på att det är en vansinnig massa historiebeskrivning i kronologisk ordning där regeringschefer, diktatorer, befriare, klanledare, imamer och maulaner presenteras vid namn och därutöver måste man hålla reda på fyrtioelva förkortningar för olika organisationer, myndigheter och politiska partier. Om man, som jag, läser vartenda ord och faktiskt försöker sätta sig in i hur talibanerna kunde ta över så stora delar av Pakistan och Afghanistan så blir själva läsningen lite långsammare än brukligt. Det går inte att skumma igenom eller läsa snabbt om man ska kunna ta in all information. För "Jag är Malala" är en ytterst faktaspäckad bok!

Den stora behållningen är väl att läsa dels om Malala själv, även om vi allihop i bokklubben ansåg att man gärna hade haft en tydligare uppdelning mellan det som är Malalas egen röst och det som är historiebeskrivningarna (sannolikt gjorda av Christina Lamb). Jag hade velat veta mer om hennes mamma och bröder också. Pappan är närmast satt på piedestal och honom får vi veta en hel del om.

En annan sak jag uppskattade var de vackra beskrivningarna av landskapet, skönheten i bergen och floderna, alla fruktträd och de myllrande bazaarerna. När man ser bilder från denna del av världen så är det alltid i en grå-brun-beige färgskala där allt, allt, allt tycks vara sten, berg, lera, sand, grus - och död.

Betyg: Bra, men jag kan inte säga att det var en stor läsupplevelse.

Rekommenderas till: alla som vill läsa en lärorik berättelse om ett sönderslitet land, om fredspristagaren Malala och hennes far, om talibanernas framväxt och om vikten av utbildning.

Snackis: Ett bra underlag för diskussioner om utbildning och vad kunskap spelar för roll i varje samhälle.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET .

Tio tusen sorger

Bokens titel: Tio tusen sorger - Ett koreanskt adoptivbarns levnadsöde
Författare: Elisabeth Kim
Originalets titel: Ten Thousand Sorrows - The Extraordinary Journey of a Korean War Orphan
Översättare: Kate Kalmström och Sigge Kalmström
Förlag: B. Wahlströms, 2000
Antal sidor: 224

Det är en mycket passande titel: "Tio tusen sorger", för vad huvudpersonen utsätts för i den här boken är så rakt igenom sorgligt så man tror knappt det är sant.

Elizabeth Kim är en oäkting, en horunge, en blandras, en utstött. Hon är en icke-människa i sin konfucianska by i Sydkorea, en honhyol. Det här utspelar sig i slutet av Koreakriget (bör ha varit kring 1953). Hennes mor har slitit sig loss ur det extremt inrutade och patriarkala bysamhället, flytt till Seoul och velat starta en karriär som sångerska istället för att slita på risfälten och ständigt foga sig i byns många hårda regler.

Hon träffar en amerikansk man, en soldat som berättar för henne om vapenstilleståndet som hon själv inte kände till. De blir kära och snart är hon gravid. Såklart lämnar soldaten henne och far hem till USA. Ensam kvar står den unga kvinnan som inte ser någon annan möjlighet än att åka tillbaka till byn och föda sin oäkta blandrasunge. Föraktet i den meningen är inte mitt, utan så som hon bemöttes vid återkomsten.

Hennes familj förskjuter henne, vill att hon säljer sitt barn som slav för att på något vis kompensera för att hon fött ett vitt barn, utom äktenskapet dessutom. Hon vägrar. För det får hon plikta med sitt liv, och lilla Elizabeth (som då inte har något namn) ser på när mamman dödas. Inledningen till boken är helt horribel, något annat går inte att säga.

Flickan är ju inte alldeles liten, hon beskriver själv sin mor och sin hembygd samt minns människorna där och hon vet att hon når sin mor upp till midjan. Hon kommer ihåg att ingen någonsin tilltalar henne, mer än den utstötta mamman. Byborna kastar sten på dem varje dag när de går till risfälten.

Men den lilla koreanska flickans lidande är inte slut med mordet på mamman. Hon hamnar på ett barnhem och därifrån adopteras hon av en amerikansk familj. Den engelska titeln är "The extraordinary journey of a Korean war orphan", vilket säger lite mer än den svenska översättningen. Man får komma ihåg att USA var delaktiga i Koreakriget och förlorade hundratusentals soldater där.

Att komma som "blandrasbarn" till USA var inte lätt, men livet i Sydkorea var långt värre. Flickan var inte bara av kvinnligt kön, född utom äktenskapet och avlad av en vit amerikan utan minst lika illa var att hon inte hade ett födelsedatum eller ett eget namn. Detta är så skamfyllt i Korea (enligt författaren) att man lika gärna kan dö - man är värd mindre än ett djur.

Tror ni eländet tar slut i USA? Nehej. Såklart är adoptivföräldrarna rena fundamentalisterna, djupt kristna och så känslokalla att man baxnar. Elizabeth får det inte lätt som ung vuxen heller, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Misshandel och elakheter är hennes lott i livet.

Det är ändå på något sjukt vis intressant, fast jag nästan äcklas av mig själv över att jag vill läsa mera. Boken är lättläst och välskriven, men rent fasansfull.

Betyg: Böcker om misshandlade barn brukar sällan ha några litterära kvaliteter, men denna är faktiskt välskriven. Och jag vet inte på vilket sätt jag kan använda mig av all information jag får eller vad den tjänar till, men det är intressant och gripande.

Rekommenderas till: folk som klarar av en mycket fint skriven bok om självupplevda fasor.

Snackis: Jag vet inte om jag skulle mäkta med det.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET, boken verkar inte finnas på svenska längre.

The Bonesetter´s Daughter

Bokens titel: The Bonesetter´s Daughter
Författare: Amy Tan
Förlag: Ballantine Books, 2002
Antal sidor: 403

Jag har tyckt om Amy Tans böcker sedan jag läste "Joy Luck Club" för hundra år sedan. Även  "Köksgudens hustru" och "Hundra hemliga förnimmelser" är väldigt bra, bättre än den första faktiskt. Den här boken, som heter "Bendoktorns dotter" på svenska, valde jag att köpa som engelsk pocket eftersom jag inte orkade vänta på en översättning (detta var 2005).

Det är lite tråkigt att se hur Amy Tan behandlas av svenska läsare och förlag, att döma av vilka böcker som går att köpa genom internetbokhandlarna. Nästan ingenting finns på svenska, utan man måste välja de engelska originalen. Nu är inte Tans engelska särskilt svår att hänga med i, men ändå. Förknippar man henne alltför mycket med filmatiseringen av Joy Luck Club? Eller är det hennes boktitlar som låter för mycket som tramsigt tantsnusk - det kan jag själv nämligen tycka, men böckerna som sådana är ju inte hälften så söta som titlarna.

Amy Tan har en underbart rörig och fult designad hemsida som jag rekommenderar att ni går in på, om ni gillar henne och hennes romaner: HÄR. Hon skriver att det finns en tanke bakom att ha en så plottrig förstasida (ja, vi får veta vilken!) och hon tackar sina förfäders andar för inspirationen.

De där förfäderna har ju spelat en stor roll i alla hennes vuxenromaner och så också i denna bok. Än idag kan jag förflyttas till den kinesiska landsbygden i tanken bara av att hålla boken "The Bonesetter´s Daughter" i handen. Det är en mäktig roman om kvinnors slitsamma liv med mycket intressanta beskrivningar av Kina före kulturrevolutionen, om arrangerade äktenskap, om andetro och familjeband, om spöken och förbannelser, om en familjs isolering och en ung flicka som vill gå sin egen väg.

På många vis liknar den Tans tidigare böcker - och hennes eget liv - genom att grundhistorien bygger på att en gammal kinesisk kvinna i USA berättar för sin mycket amerikaniserade dotter om sitt spännande förflutna och om sitt liv i hemlandet för flera decennier sedan. Dåtid och nutid blandas om vartannat. Mamman och dottern lär i slutänden känna varann på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Det är fascinerande skrivet om två kvinnors öden (eller många kvinnors egentligen). Jag tycker absolut bäst om de delarna som avhandlar Kina i dåtid.

Betyg: Jag tycker verkligen om den här boken!

Rekommenderas till: alla som gillar Kina och österlandets historia.

Snackis: Kanske.

Länk till boken på ENGELSK POCKET.

The taliban cricket club

Bokens titel: The Taliban Cricket Club
Författare: Timeri N. Murari 
Förlag: Allen & Unwin, 2013
Antal sidor: 325

På ett sätt skulle man kunna säga att det här är en feelgood-bok, en varm och vänlig historia om kärlek och vänskap och hur man tar sig igenom svårigheter tillsammans. Lite av Mma Ramotswe, tyckte vi alla i bokklubben, och på bokens omslag jämförs den med "Skruva den som Beckham". Ändå kan man inte säga att det är en bok som bara passerar eller som enbart kan betraktats som mysig.

Den unga Rukhsana bor sin yngre bror Jahan och sin döende mor i ett hus strax utanför Kabul i Afghanistan. Hennes farmor, farfar och pappa har dött då en vägmina exploderade under deras bil. Nu får Jahan och Rukhsana klara sig bäst de kan och vårda sin mor vars dagar är räknade. Jahan är lite för ung för arbete och kvinnor tillåts inte göra något alls mer än leva i det fördolda. För att överleva säljer de allt av värde som de har ärvt. Att Rukhsana är en lysande journalist och skribent är inte intressant, talibanerna har förbjudit kvinnor att arbeta. 

Rukhsana planerar att fly till USA där hennes trolovade Shaheen bor. Hon måste bara vänta tills dess att mamman har dött. Egentligen är hon inte kär i Shaheen, utan i den indiske Veer som hennes familj dock varken känner till eller skulle tillåta att hon gifter sig med. 

Det handlar om veckor innan Rukhsana kan skicka bud till USA om att hon behöver pengar till smugglare och flygplansbiljetter - snart är hon fri från talibanernas välde. Men under den korta tid som återstår av mammans liv (och därmed av hennes egen fångenskap i Kabul) hinner allt ställas på ända.

Den fruktade ministern Zorak Wahidi - som har många människors liv på sitt samvete - blir förälskad i Rukhsana och kräver att få gifta sig med henne. Hon vägrar. Även hennes överhuvud i familjen, den yngre Jahan, vägrar att ge sitt tillstånd. Då börjar ministerns klappjakt på den unga kvinnan och han är villig att göra allt för att fånga henne.

Samtidigt som Rukhsana måste försöka ta sig ut ur landet och bort från tvångsgiftet ska hon alltså vårda sin döende mor och göra sitt yttersta för att komma i kontakt med Shaheen därborta i Amerika. Varför svarar han inte i telefon?

Men så bestämmer sig Jahan och ett dussin av hans kusiner för att ställa upp i talibanregimens utlysta tävling om vilket lag som kan bli Afghanistans bästa - och officiella - cricketlag. Vinner man tävlingen får nämligen hela laget fri lejd ut ur landet för att öva cricket i Pakistan. 

Det är bara ett litet problem: varken Jahan eller hans många kusiner har någonsin spelat cricket. Den enda de känner som gjort det är.... Rukhsana!

Betyg: Mycket gott betyg till en tankeväckande berättelse som förvisso är förutsägbar, något av en skröna, självfallet rätt overklig och där huvudpersonen är närmast mytiskt smart, god och stark. Men för mig var det hemskt att läsa om talibanernas fruktansvärda förtryck av den afghanska befolkningen i allmänhet och av kvinnorna i synnerhet. Bara tanken på att leva isolerad och iklädd en burka ger mig rysningar...

Rekommenderas till: alla möjliga - här finns kärlek och spänning, saga och verklighet i en skön blandning.

Snackis: Vår bokklubb hade en helkväll kring den här boken, så nog finns det en hel del att säga! Bokförlaget själva har en lista med frågor som passar en bokklubb. De föreslår också att man parallellt läser "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" som jag recenserade för inte så länge sedan. HÄR kan du läsa vad jag tyckte om den boken. Håller med om att det helt klart finns många likheter.

Omslaget: Visst är det ett vackert omslag! Jag gillar det skarpt. Men den första utgåvan hade en lite annorlunda variant. Där ser man bilden i sin helhet - med staden i bakgrunden och många fler detaljer.

Märkligt nog hittar jag den i tre andra utföranden också, båda på engelska. Så här ser de ut:

Den sista i ordningen känns bara spekulativ på något vis. Det förekommer inga små barn i historien och bilden ska väl spela på ens känslor: kvinnor helt täckta i burkor och ett litet nyfiket barn...
Den där med cricketattiraljer och en handgranat känns som gjord för en mer manlig publik.
Den mellersta ska väl symbolisera frihet.
Jag gillar de två allra översta bäst: Rukhsana som övervakar sitt cricketlag i Kabul.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD 2013 eller INBUNDEN eller HÄFTAD 2012

Ta hand om min mor

Bokens titel: Ta hand om min mor
Författare: Kyong-Sook Shin
Originalets titel: Omma rul Put´akhae (enligt boken)
Originalets titel: P'aju-si Kyonggi-do (enligt AdLibris)
Översättare: Molle Kanmert-Sjölander
Förlag: Norstedts 2013
Antal sidor: 250

En sån underbar bok!

Jag köpte den här romanen eftersom jag en gång kände en koreansk flicka som blivit adopterad till USA efter att hon kommit bort från sin familj på tågstationen i Seoul. Hon fick bo på barnhem ett kort tag innan man slutade leta efter hennes riktiga familj. Hon var några år gammal men kunde inte säga hela sitt namn. Till slut lät man ett amerikanskt par adoptera henne.

Jag minns att hon sa till mig "Jag vill så gärna veta om de tappade bort mig på stationen - om vi bara råkade komma ifrån varann - eller om de med flit lämnade mig där, eftersom de inte längre kunde ta hand om mig" och hur ont det gjorde mig att höra det. Det var hennes storebror som hade ställt henne på stationen och sagt "Stå kvar här, jag kommer strax".

Kyong-Sook Shins bok har blivit mycket omskriven och jag föreställer mig att få andra sydkoreanska författare fått ett sådant internationell genomslag. Åtminstone har inte jag själv läst någon författare från Korea förr - och inte har jag hört mina vänner eller bokklubbskompisar göra det heller.

Kortfattat och utan att avslöja för mycket kan man säga att detta handlar om en äldre kvinna på den sydkoreanska landsbygden, som reser till Seoul med sin make för att besöka ett av sina fyra vuxna barn i den gigantiska storstaden. Där på stationen tappar hon sin man ur sikte och är sedan försvunnen.

Hennes man och deras två döttrar och två söner ger inte upp sökandet i första taget. Boken blir en fantastisk betraktelse sedd ur deras ögon - och även berättad av den försvunna kvinnan själv. Först när hon är borta, inser familjen hur oerhört mycket hon betyder för dem alla och hur mycket hon har fått försaka för deras skull.

Det här är en sorglig, vemodig bok med en gnutta sentimentalitet - men också en intressant, tankeväckande, lärorik och underhållande berättelse. Och utan minsta gnutta av snyft och dravel, vill jag påpeka. En underbar liten bok. Läs den!

Mitt foto: Jag valde en matta som bakgrund, som ger associationer till lantbruk och åkrar eftersom den försvunna mamman var enastående duktig på att få grödor att växa (vilket spelar en central roll i boken).

Betyg: Högt betyg för en enormt berörande bok om livet som man väljer och livet som bara "händer". Välskrivet och dessutom något så ovanligt som en bok som till stora delar är skriven i andra person singular - det är minsann inte vanligt!

Rekommenderas: till dem som funderar på relationerna mellan den generation som är ung medelålder nu och deras förhållande till sina föräldrar - och till dem som intresserar sig för livet i Korea.

Snackis: Det här är en perfekt bok för en bokcirkel och för att göra personliga reflektioner.
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Mangon som sprängdes

Bokens titel: Mangon som sprängdes
Författare: Mohammed Hanif
Originalets titel: A case of exploding mangoes
Översättare: Johan Nilsson
Förlag: Pocketförlaget, 2011 efter en överenskommelse med Brombergs Förlag
Antal sidor: 391

Det är inte så många böcker i min bokhylla som handlar om fundamentalistiska muslimska diktatorer och deras maktfullkomlighet, deras strävan efter att leva gott, deras iver att framstå som närmast ofelbara, deras rädsla för attentat och - inte minst! - hur många intriger som frodas i deras "hov", bland militära överstar och andra undersåtar som hatar eller avgudar sin president.

"Mangon som sprängdes" är en härlig bok om den pakistanske översten Shigri som hittas hängd och om hans son - också högt uppsatt militär - som misstänker att pappan inte alls tagit livet av sig utan istället blivit mördad av någon inom statsapparaten.

Sonens Alis liv på militärbasen, där han har en romantisk kärlekshistoria med en av de unga männen, skildras på ett både roligt och spännande sätt. Boken har egentligen "allt": här finns ond bråd död och hemska fängelsehålor, elaka agenter och snälla ambassadörer, en världskänd terrorist (Usama bin Laden), en from muslim tillika Pakistans president, kärlek och sex, droger och pengar.

Utan att berätta för mycket om historien så kan man väl säga att den handlar om mäns behov av makt, om otaliga försök att mörda presidenten, om vänskap och svek och kärlek. Det mesta uppblandat med en skön dos sorgsenhet och en rejäl portion humor. En mycket bra bok som det är svårt att lägga ifrån sig! Lite klurig är den också och man blir inte serverad helheten direkt, utan den växer så sakteliga fram.

Mitt foto: En alldeles äkta mango, måhända inte sprängd utan skuren.

Betyg: Högt betyg till en bok som sticker ut ur mängden!

Rekommenderas till: alla som gillar underfundiga, roliga romaner med en gnutta vemod.

Snackis: Det finns säkert ganska många sätt att uppfatta de olika vänskapsbanden, kärlekshistorierna, maktkamperna och släktrelationerna - där har man något att diskutera.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.