måndag 30 mars 2015

Tematrio: Påskrelaterade böcker


Fotot är från förra påsken; jag samlar på gamla påskägg och brukar göra någon tjusig och färggrann installation på köksbänken...

Tematrion hos Lyrans noblesser är denna vecka på det självklara temat PÅSK! Man fick tydligen välja böcker, filmer, godis - rubbet! - men jag fokuserar som vanligt på böcker.

För mig är påsk:
1. Gult, gult, gult och kanske en del fjuniga fjädrar
2. Ägg
3. Godis - i synnerhet Anton Berg-chokladägg
4. Långledigt
5. Påskkärringar som tigger godis
6. Vårkänslor!
7. Jesus, korsfästelse, lidande, död och elände

Min tematrio får bli:


Joanne Harris "Choklad" som har fått nytt, snyggt omslag och säljs sjukt billigt på bokrean just nu. En myspysroman om kärlek och en chokladtillverkande ensamstående mamma i Frankrike.



Sven Nordqvists "Kackel i grönsakslandet" om gubben Pettson och katten Findus som får lite problem med sina sturska höns... Fullständigt underbar bok som jag läst högt för mina barn fler gånger än jag har lust att tänka på.


Roald Dahls "Häxorna" som är en ryslig barnbok, alldeles för hemsk egentligen, om hur häxorna i England avskyr alla barn. Ruggigt spännande bok, en av Roald Dahls bästa!


Som bonus säger jag också Bibeln, för det ingår väl på något vis att man läser ett stycke ur Nya Testamentet (inte för att jag själv brukar göra det, men det känns passande i en tematrio om påskböcker). Om man vill sponsra Livets Ords förlag - om - så kan man köpa Nya Testamentet i ovanstående vackra lilla format - finns även i lila, limegrönt och turkost...
//Joelinda



Karthago


Bokens titel: Karthago
Författare: Joyce Carol Oates
Originalets titel: Carthage
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2015
Antal sidor: 510

Familjen Mayfield är - till en början - en mycket lyckad familj. Mamma Arlette (en undfallande, troende och osjälvständig liten kvinna), pappa Zeno (stor, bullrande, jovialisk jurist och borgmästare) och vackra dottern Juliet. Och så förstås den "fula" dottern Cressida, hon som är så smart - men också så tungsint, avog, rent av elak ibland, högdragen, oförlåtande. De bor i en liten stad, Carthage, i närheten av Adirondackerna med sin farliga, vilda natur.

Unga Cressida dominerar hela sin familj utan att förstå det själv. Hon tror att hon är oälskad, att ingen ser henne, att ingen någonsin genuint brytt sig om henne. I mina ögon är det snarare så att hela familjen tassar på tå för den yngsta dotterns lynniga humör, surmulna blickar och sarkastiska kommentarer.

Hon är en ovanligt liten, tunn och skör flicka med ett utseende som en ung pojke. Hon klär sig i svart och försöker på så vis närmast försvinna, göra sig osynlig för omvärlden som ändå inte tycker om henne. Minsta motgång tar hon som en krigsförklaring. Hennes verklighet är en helt annan än den som de flesta av oss andra lever i: hon tolkar blickar, ord och gester som hot. Lärarnas krav tar hon som en personlig förolämpning. Att hon är smart ger henne inga höga betyg, för hon lämnar inte in uppgifter i tid och struntar i proven.

Cressida lever en stor del av sin barndom i villfarelsen att ingen älskar henne och att familjen egentligen inte vill ha henne, att de gladeligen skulle nöja sig med vackra storasyster Juliet. Släkt och vänner har lärt sig att anpassa sig efter Cressida, ursäkta hennes beteende och alltid vara överseende med hennes nycker och attacker. Föräldrarna gör allt i sin makt för att stödja henne, men det ser hon inte själv.

Boken börjar omedelbart (det här är ingen spoiler) med att Juliets snygge pojkvän Brett, som är en svårt traumatiserad krigsveteran, anklagas för mord på Cressida. En vanlig lördagskväll tillbringar Cressida hemma hos den enda tjejkompis hon har, men ganska tidigt går hon därifrån. Hon kommer aldrig hem. Efterforskningar visar att hon varit ute i ett naturreservat, bland klippor och strida forsar, med storasysterns pojkvän. Han är den siste som sett henne, men han har nästan inga minnen från kvällen. Bara lite blod i passagerarsätet visar att Cressida har varit i hans bil.

Skallgångskedjor sätts in. Brett förhörs. Familjen är förtvivlad. Cressidas försvinnande ödelägger deras liv och orsakar tragiska konsekvenser för många, många inblandade.

Den här boken är precis lika pratig och pladdrig som Oates andra böcker som jag recenserade igår. Jag förstår inte riktigt vad författarinnan tror att hon vinner på det? Det är så mycket som broderas ut och jag antar att det ska syfta till en komplett bild av familjen Mayfield, men för mig känns det mest som att någon borde redigerat hårt och sagt åt Oates att man inte måste skriva 500-600 sidor. Märkligt nog så kan jag verkligen inte säga att jag kommer Cressida eller Juliet inpå livet, trots omfånget.

Det kapitel där pappa Zeno ska berätta hur han upplever mardrömmen är näst intill oläsligt innan jag hittar en sorts rytm i Oates skrivande: det är parenteser inom parenteserna, det är upprepningar, det är kursiv stil på var och varannan fras och ibland även versaler eller understrykningar. Texten känns som en Word-fil som drabbats av ett virus!

Men helheten är ändå: jag måste få veta hur det går för Cressida och hennes kvarlämnade familj. Jag tyckte mycket om boken, gillade blinkningarna åt de grekiska klassikerna och lärde mig på kuppen en hel del om amerikanska fängelser för dödsdömda fångar.


Betyg: Bland det bästa jag läst av Oates, en skickligt uppbyggd och spännande roman om en sönderfallande familj.

Rekommenderas till: alla som känner sig suktade att hugga in på en tegelstensroman med karaktäristiskt Joyce Carol Oates-svammel insprängt bland alla spännande och gripande kapitel om en ung (dysfunktionell) flickas upplevelse av att vara fullständigt oälskad och oviktig.

Snackis: Möjligen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Tack till Bonnier Pocket för recensions-exet! Jag uppskattar verkligen att jag fick en riktig bok med papperssidor istället för de digitala länkar som flera förlag skickar.

söndag 29 mars 2015

Syndaflod


Bokens titel: Syndaflod
Författare: Joyce Carol Oates
Originalets titel: -
Översättare: Elsa Lundgren
Förlag: Natur och Kultur, 2000
Antal sidor. 63

Två små noveller i en bok som har som format som en traditionell pocketbok, men där texten är satt i en större grad och där antalet sidor är en bråkdel av vad man är van vid. Jag gillar serien "Entimmesboken"! Perfekt att ha med sig, lagom att läsa vid många tillfällen där en tjock roman är för tung för att släpa på.

Men det här var en monumental besvikelse.

Den första novellen heter "Syndaflod" (från 1966) och den handlar om en storm (eller om det är en orkan) som sveper in över land och förstör allt i sin väg - och hur ett ungt syskonpar kämpar för sina liv. Då kommer Walter Stuart, en man som skulle kunna rädda dem men som bisarrt nog istället fantiserar om hur han ska ha ihjäl dem. Ja, det är så befängt så man saknar ord. "Kvalificerad skit!" skrev jag i min läsdagbok och eftersom jag är rätt säker på att Joyce Carol Oates inte läser min anspråkslösa lilla blogg så vågar jag vara öppen med den kritiken.

Den andra novellen heter "Vart ska du, var har du varit?" (från 1970) och den är snäppet ännu sämre. Här handlar det om tonårstjejen Connie som gillar sex och konstant dagdrömmer om killar - och som straff för det blir hon ivägsläpad av en mystisk, overklig man som tränger sig in i hennes hus. "Värdelös dynga!" står det i läsdagboken om den novellen.


Betyg: Sämsta möjliga.

Rekommenderas till: folk som fattar vad de här novellerna går ut på (jag gör det inte!) eller som är stora Oates-fans.

Snackis: Det skulle vara intressant att höra en ingående analys av vad novellerna - i synnerhet den sista - egentligen symboliserar och vad författaren vill säga med dem. Det finns säkert massor av symbolik och gömda budskap som går mig förbi. Eller är de kanske "barn av sin tid" och isåfall: hur såg man egentligen på småkåta tonårstjejer kring år 1970? Jag är uppriktigt nyfiken!

Jag har en teori om mannen som kommer för att förföra och förgöra Connie. Han heter Arnold Friend och jag misstänker att det ska stå för "an old friend", men när jag glatt kollar på nätet så ser jag inte att andra tänkt samma tanke, utan tvärtom hävdar att hans namn ska utläsas "arch fiend".... Där ser man. Diametralt olika tolkningar!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Dödgrävarens dotter


Bokens titel: Dödgrävarens dotter
Författare: Joyce Carol Oates
Originalets titel: The Gravedigger´s Daughter
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2009
Antal sidor: 624

Jag sa tidigare om Joyce Carol Oates att hon är för snackig och det gäller även denna bok. Hon skriver lite väl omständligt och med mängder av upprepningar, förklarar alldeles för noggrant för läsaren vad som hänt och varför. Svävar ut i oväsentliga sidohistorier som man helst bara vill skumma igenom. Den här romanen hör till hennes nyare och den har ett omfång på hela 624 sidor! Galet, tycker jag.

Hur kan man sammanfatta en så lång roman som handlar om en familjs öden under tiden för andra världskriget? I korthet: en judisk familj flyr från Tyskland i slutet av 1930-talet, tar sig med båt hela långa vägen till Amerika. Det är Anna och Jacob Schwart, deras två små söner och den nyfödda dottern Rebecca. I det nya landet är det svårt att få jobb, familjen är fattig och illa sedd, de är utstötta judar och har väldigt lite kontakt med omgivningen. Jacob får arbete som dödgrävare och i befattningen ingår en liten stuga alldeles i utkanten av kyrkogården - där installerar sig familjen.

Under resten av boken får vi följa Rebecca Schwarts liv och hur hon försöker bryta upp från sin uppväxtmiljö på sin väg in i vuxenvärlden. Hon får jobb som städerska på ett hotell och träffar den tjusige man som hon blir förälskad i men som ska visa sig vara en kall hustrumisshandlare. När Rebecca blir gravid och föder en son inser hon att hon måste ta sig bort från maken, vilket inte är så alldeles lätt för en ung mor utan egna pengar och goda kontakter i USA under efterkrigstiden.

Rebecca byter namn till Hazel och flackar runt med sin lille son (för övrigt i samma område som i flera av Joyce Carol Oates övriga böcker, i Adirondackernas berg), som visar sig vara en pianobegåvning.

Jag gillade boken men kan i efterhand inte säga varför, för egentligen är många av huvudpersonerna osympatiska och oresonliga. Hazel/Rebecca kommer inte sådär nära mig som jag skulle önskat - och inte de andra, mindre betydelsefulla karaktärerna heller. Nu är det drygt fem år sedan jag läste boken och den har stannat kvar i minnet, så på något vis måste den ändå gjort ett rejält intryck.


Betyg: En lång, pratig och samtidigt mycket engagerande roman om en ung tyskjudisk-amerikansk kvinnas hårda kamp för egen frihet under efterkrigstiden.

Rekommenderas till: alla som gillar romaner med klassificeringen "episk" (själv får jag rysningar av överanvändningen av ordet episk, men här passar det bra).

Snackis: Nej, det är för många trådar att hålla reda på.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.


Älskad, saknad


Bokens titel: Älskad, saknad
Författare: Joyce Carol Oates
Originalets titel: Missing Mom
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnierpocket, 2007
Antal sidor: 431

När man talar om Joyce Carol Oates brukar man ju alltid nämna hur otroligt produktiv hon är, hur böckerna fullkomligt sprutar ur henne i häpnadsväckande takt. Hon är född 1938, gav ut boken "With Shuddering Fall" 1964 då hon alltså var 26 år gammal.

Sedan har hon skrivit hela livet; enligt engelska Wikipedia har hon gett ut 53 böcker till - nu senast i år, 2015, kom "Jack of Spades" ut. Ungefär en roman om året (några av dem skrivna under pseudonym) hela sitt vuxna liv! Ovanpå det har hon publicerat 38 novellsamlingar, alltså också ungefär en om året sedan hon började skriva. Tja, sedan har hon skrivit nio teaterpjäser, otaliga tidningsartiklar och uppsatser.

Jag begriper inte hur människan hinner med, i synnerhet som böckerna ofta är långa. "Älskad, saknad" är i den svenska pocketupplagan 431 sidor, tämligen tätt skrivna.

Men i viss mån - om man nu vågar kritisera en så hyllad författare som Oates - så är hon också väldigt pratig. Böckerna bubblar! De skulle nog kunnat bantas, anser jag, redigerats lite hårdare, kortats något. Ibland blir det upprepningar som inte fyller någon funktion, nästan lite långrandigt. Man vill vidare! Det är som om hon bara pratar på utan att hämta andan eller fundera på om åhöraren (i detta fall: läsaren) orkar lyssna mer eller redan har hört.

"Älskad, saknad" handlar om en ung kvinna - en journalist i 30-årsåldern - som har ett ganska komplicerat förhållande till sin mamma. Själv ser hon sig som frigjord, öppen och modern medan mamman lever ett simpelt liv med kyrkokören som enda nöje och lite förortsskvaller som enda spänning. Helt oväntat dör mamman (inte någon långsam cancerdöd, som är brukligt i romaner...) och Nikki och hennes syster lämnas kvar i ett känslomässigt tumult där de tvingas göra upp med sina känslor inför mamman och hennes våldsamma död, sin barndom och sitt vuxenliv.

Det visar sig, när systrarna tömmer mammans hus, att det är mycket de inte känt till om sin mor. På många vis var hon inte alls sådan som döttrarna uppfattade henne: i hennes liv fanns kärlek, äventyr, hemligheter och engagemang som de vuxna barnen inte hade en aning om. Nu när mamman är borta kan döttrarna få en mer komplett bild av henne.

Boken handlar mycket om sorg och saknad men också om hur lite man egentligen känner till om andra, hur sammansatta och komplexa varelser vi är. Vi får följa Nikkis väg genom sorgen och hur hon ska orka leva med förlusten av sin mor.

Betyg: En väldigt bra bok, helt enkelt. Trots att nästan ingen alls händer efter de första hemska kapitlen är det en spännande berättelse.

Rekommenderas till: alla som gillar relationsromaner och livsfilosofi - eller bara en god bok!

Snackis: Ja, jag tror att boken är en bra snackis.


Länk till boken på Adlibris: ENGELSK 

fredag 27 mars 2015

Bokbloggsjerka: Favviskaraktärer!


Tulpaner i mitt köksfönster. Tyvärr är bilden exakt ett år gammal - nu lyser det minsann ingen vitkall marssol och inte har jag fått några tulpaner på väldigt länge heller, bergis inte sedan den där gången förra året.

Det har definitivt inte funnits en halv sekund över för att skriva bokrecensioner de senaste veckorna. Känns lite trist, i synnerhet som jag började få lite flyt på bloggandet och en kontinuitet som jag inte hade förr. Men idag ska jag unna mig en kort paus i allt korrekturläsande, formgivande och bildredigerande. Jag tror jag ska vara lite "wild and crazy" och prova något nytt - testa att delta i bokbloggsjerkan, till exempel!

Det är Annikas litteratur- och kulturblogg som drar igång en bokbloggsjerka varje fredag, där man hoppar runt mellan olika bloggar och läser deras (underhållande och lärorika) svar. Tycks vara en välbesökt begivenhet! Själv har jag inte varit med tidigare, men jag har många gånger tyckt att hon väljer så roliga och genomtänkta ämnen.

Veckans ämne är "Är det bara jag som är sjukligt förtjust i en karaktär i en bok?". Nejmen, såklart inte, Annika! Vi är nog många. Du nämner också teveserier och biofilmer, men jag tycker det är lite skillnad på just en figur som lever sitt liv inne i bok och en karaktär i en spelfilm, så jag väljer att fokusera på enbart böckerna här.

Jag fastnar för de mest osannolika karaktärer, inte alls nödvändigtvis såna med djup och intelligens. Det kan vara så banalt som:
  • Joona Linna i Kepler-böckerna - äntligen en tyst, kontemplerande, snygg, vänlig och helt sjukt übersmart kriminalare som inte är dysfunktionell och nersupen. 
  • Thomas Lynley i Elizabeth Georges evighetslånga svit om den engelska adelsmannen som utmärker sig vid New Scotland Yard, med sin briljans och sitt skarpsinne och sitt osvikliga överklassmanér.
Det är något med de där två männen som tilltalar mig. Så svala och oberörda på ytan, men så otroligt klipska och inkännande. Deras artiga sätt, deras snygga kläder, deras världsvana. Hur patetiskt som helst, men jag är mycket förtjust i dem som huvudrollsinnehavare. Vill helst inte göra en djup analys av vad jag ser hos dem och varför de tilltalar mig, vi lämnar psykologin åt sidan.

Eller så är det barn- och ungdomsböckerna där man sugs in nästan osunt mycket:
  • Lucy och i viss mån hennes syskon och lejonet Aslan i Narnia-serien. Å, vad jag önskade att jag kunde kliva in i en garderob och komma till deras underbara värld!
  • Harry Potter och hans Hermione, Severus Snape, Sirius Black och flera av de andra i Rowlings fantastiska saga. Fast jag är vuxen önskar jag att jag kunde få springa in på en perrong som inte syns från utsidan och åka tufftufftåg till Hogwarts!
Det finns så många, men jag hinner inte springa iväg och kolla i bokhyllan just nu. Bland teveserier finns det ännu fler, för där är det ju fokus på blickar, gester, uttal. Eller en hel kropp, för den delen. Det blir inte riktigt samma sak med böcker, men båda delarna är bra på sina olika sätt.
//Joelinda




måndag 16 mars 2015

Tematrio: Vilja-läsa-böcker

Tematrion hos Lyran denna vecka handlar om alla dessa böcker som man vill läsa, men inte kommer sig för med. Genast tänker jag på alla klassiker man borde läsa; såna som jag läste delar av när jag gick på gymnasiet och vår lärare hade dille på antologier. Ni vet, en massa ryska och franska och grekiska litteraturklassiker som det hör till allmänbildningen att ha läst.


När jag tittar i min bokhylla är den några böcker som står och skriker "ta mig, ta mig!" och så väljer jag bort dem i alla fall. Inte så att jag inte vill läsa dem, utan det är bara det att andra böcker pockar på och ser lite mer lockande ut.



1. "Maken" av Gun-Britt Sundström
Först ville jag läsa denna, plöjde en massa recensioner, tänkte att jag verkligen, verkligen ville ha den. Sedan köpte jag den och.... öppnade den och insåg att den är 546 sidor i pocketformat, satt i yttepytteliten myrskrift. Jag orkar liksom inte! Fast jag jättegärna vill läsa den och är rätt övertygad om att det är en bok i min smak.



2. Något av Guillou
Det här är en hemskt otrevlig (och besynnerlig) sida av mig: jag vill inte läsa böcker som är för populära, för upphaussade, för omtalade. Om folk säger "Men guuuuuud, har du inte läst den? Det MÅSTE du göra!" - då känner jag att nej, jag kommer definitivt inte att läsa den.

Jag kanske borde gå i terapi, men så här är det.

Av den anledningen missade jag hela Hamilton-serien som Guillou skrev när jag var ung vuxen. Och sedan missade jag Arn, trots att jag älskar historiska romaner. Kunde inte förmå mig att köpa en Arn-bok när "alla" läste dem och det gick skytteltrafik med busslaster med hängivna läsare som skulle resa i Arns fotspår. Jag har inte läst hans nyaste serie - den om hans släkt (?) heller - men det beror inte på att den blev omtalad, för där var det inte alls samma masshysteri.

Nu har jag dock bestämt att jag ska läsa "Ondskan", för det känns som att det är en bok man bör ha läst. Lite pinsamt att jag inte har läst den, trots att den står i bokhyllan och samlar damm.



3. Stadsviten av Per Anders Fogelström
Det bär mig emot att skriva detta. Jag tror jag kommer att ångra mig när jag tryckt på "publicera"-knappen. Man kan inte vara född på Söder i Stockholm och ha bott i eller i närheten av huvudstaden hela sitt liv och INTE ha läst sviten som handlar om Henning och Lotten på Södermalm i slutet av 1800-talet.

Någon gång ska jag väl kunna hitta tiden att läsa alla fem böckerna, för det här är stockholmiana som jag tror att jag kommer att älska.

//Joelinda



Ett stulet liv


Bokens titel: Ett stulet liv
Författare: Jaycee Dugard
Originalets titel: A Stolen Life
Översättare: Lars Ahlström
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Norstedts, 2014
Antal sidor: 271

Jag brukar dra mig för att läsa såna här böcker och kanske ännu mer för att säga att jag har läst dem. Det känns lite tabu. Ska man frossa i andras olycka?

"Ett stulet liv" ville jag läsa eftersom jag kom ihåg när 11-åriga Jaycee Dugard försvann på väg till skolan en dag i början av sommaren 1991 och jag kommer ihåg när tevenyheterna visade hur hon återfunnits i augusti 2009. Hon var då 29 år och hade tillbringat arton år hos sin kidnappare, grovt våldtagen ända sedan de första dagarna och satt i en fasansfull isolering. Med sig vid frisläppandet hade hon sina två döttrar som fötts i fångenskapen. Fadern var förstås den man som med en elpistol förlamade lilla Jaycee och slängde in henne i sin bil, förde henne till ett ruckel och låste in henne under hela hennes uppväxt.

Titeln "Ett stulet liv" är mycket passande, för Jaycee var så liten då hon kidnappades att hon inte ens hann gå klart grundskolan, inte hann bli kär eller få en första kyss under skoltiden, inte fick ta studenten eller körkortet, inte fick delta i skolbaler eller tonårsfester, inte fick ha tjejkompisar eller pojkvänner, inte hade något som ens liknade ett ungdomsliv. Hon kom knappt ihåg hur hennes mamma såg ut och hennes småsyskon växte upp utan att ha minsta minne av henne.

Berättelsen är fasansfull, för hur ska man annars sätta ord på ett en vuxen man tilltvingar sig fullbordade samlag var och varannan dag av en liten flicka på 11 år? Hon får sitta isolerad i ett förråd, utan mat och vatten mer än då han kommer in till henne. Ingen toalett, bara en hink att uträtta behoven på. Och en massiv längtan efter mamma...

Det är hjärtskärande att läsa om hur hon får en kattunge som hon knyter an till men sedan fråntas den. Hur hon måste utföra avancerade sexlekar med en drogpåverkad kidnappare. Hur hon blir gravid och inte själv förstår det - och måste föda sina barn utan någon hjälp. Det är hemskt.

Hennes liv blir lite lättare efter att hon långt senare får en dator, får uppgifter att utföra, börjar umgås med kidnapparens fru, får barn att fokusera på och flera katter att ta hand om. Men vid det laget är hon så hjärntvättad att hon inte tror att det finns ett liv för henne utanför murarna. Trots tillgång till internet och telefon vågar hon inte på alla år leta reda på sin familj och försöka kontakta dem.

Mitt foto: Jag satte boken "bakom galler" för att symbolisera Jaycees fångenskap. Så här ser boken ut i sin helhet:



Betyg: Det är svårt att betygsätta något som mest går ut på att förklara för omvärlden hur man 1) överlever detta hemska och 2) inte förmår ta sig därifrån ens när man har chansen. Men Jaycee Dugard lyckas bra med föresatsen att sakligt berätta i tur och ordning hur förövaren agerar och hur hon formas av det.

Rekommenderas till: tja, vad ska man säga om det?

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och en alldeles ofattbart dyr (felmärkt?) POCKET

lördag 14 mars 2015

Jag är Malala


(Jag lånade boken på biblioteket, så här får ni nöja er med förlagets bild. Den nya, inbundna boken är tydligen från Massolit förlag, mitt ex var från ICA Bokförlag.)


Bokens titel: Jag är Malala
- Flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna
Författare: Malala Yousafzai (eller Yusufzay enligt biblioteket) med Christina Lamb
Originalets titel: I am Malala
Översättare: Johanna Svartström, Kjell Waltman, Lena Öhrström
Förlag: ICA Bokförlag, Forma Books, 2013
Antal sidor: 272 + extra

Nu är jag väl den sista på jordklotet att läsa denna bok, men men... Bokklubben valde "Jag är Malala" till fredagskvällens bokdiskussion och då läser man boken oavsett om "alla andra" läst den eller inte. Jag har redan läst en hel del om Pakistan, Afghanistan och Mellanöstern samt sett flera dokumentärer och intervjuer med Malala Yousafzai så det kändes väl som att boken kanske inte kunde tillföra så mycket mer.

På ett sätt gör den dock det. Dels får man en inblick i hur pakistaniernas vardag ser ut på landsbygd och i småstäder. Dels får man ingående läsa om staten Pakistans grundande, dess styre, alla klaner, religionens roll i samhället och de gamla traditionerna. Dels får man veta mer om hur oerhört känd Malala var redan innan hon blev skjuten; hon höll tal för församlingar av hundratals politiker, hon fick skolor och fonder uppkallade efter sig, hon medverkade i teve och radio, hon bloggade för BBC - långt innan omvärlden hörde talas om flickan som blivit skjuten i en skolbuss och slussades till England för specialistvård och senare fick Nobels fredspris.

Boken är lite tyngre och långsammare än jag hade förväntat mig. Det beror nästan enbart på att det är en vansinnig massa historiebeskrivning i kronologisk ordning där regeringschefer, diktatorer, befriare, klanledare, imamer och maulaner presenteras vid namn och därutöver måste man hålla reda på fyrtioelva förkortningar för olika organisationer, myndigheter och politiska partier. Om man, som jag, läser vartenda ord och faktiskt försöker sätta sig in i hur talibanerna kunde ta över så stora delar av Pakistan och Afghanistan så blir själva läsningen lite långsammare än brukligt. Det går inte att skumma igenom eller läsa snabbt om man ska kunna ta in all information. För "Jag är Malala" är en ytterst faktaspäckad bok!

Den stora behållningen är väl att läsa dels om Malala själv, även om vi allihop i bokklubben ansåg att man gärna hade haft en tydligare uppdelning mellan det som är Malalas egen röst och det som är historiebeskrivningarna (sannolikt gjorda av Christina Lamb). Jag hade velat veta mer om hennes mamma och bröder också. Pappan är närmast satt på piedestal och honom får vi veta en hel del om.

En annan sak jag uppskattade var de vackra beskrivningarna av landskapet, skönheten i bergen och floderna, alla fruktträd och de myllrande bazaarerna. När man ser bilder från denna del av världen så är det alltid i en grå-brun-beige färgskala där allt, allt, allt tycks vara sten, berg, lera, sand, grus - och död.

Betyg: Bra, men jag kan inte säga att det var en stor läsupplevelse.

Rekommenderas till: alla som vill läsa en lärorik berättelse om ett sönderslitet land, om fredspristagaren Malala och hennes far, om talibanernas framväxt och om vikten av utbildning.

Snackis: Ett bra underlag för diskussioner om utbildning och vad kunskap spelar för roll i varje samhälle.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET .

torsdag 12 mars 2015

Doften av en bok



Den särskilda doften av en biblioteksbok, när man slår upp första sidan. Mmmm! Få saker luktar väl så gott. Är det de gulnade pappersfibrerna i kombination med andra människors tumavtryck och närvaron av tusentals gamla böcker som sätter den där speciella bibliotekslukten?

Eller doften av en nytryckt tidning som fortfarande luktar trycksvärta, när man öppnar den. Det glättade pappret som har ett alldeles eget ljud när man drar isär de blanka, färggranna sidorna. Fast jag jobbar med tryckerier hela dagarna, så blir jag fortfarande så lycklig när jag kommer in bland tryckpressarna och kopieringsmaskinerna och känner doften av färg och papper - jag tröttnar aldrig på det.

För att inte tala om glädjen i att öppna en alldeles ny, egen bok som knakar i ryggen och där man kan skära sig på pappret eftersom det är så vasst skuret. Jag älskar nya böcker! Det finns inget som går upp mot att få böcker i julklapp eller hämta en beställning från nätbokhandeln och glädjas åt alla dessa olästa sidor.



Jag är inte sorten som gillar mobiltelefoner. Nog för att jag har en, men den används inte till att läsa böcker och tidningar på. Har ingen läsplatta heller och tror knappast jag kommer att skaffa någon. Nu när jag inte längre pendlar in till Stockholm för att jobba, är min restid till arbetet så minimal så det är inte läge att läsa en bok på vägen. Vad ska jag då med en läsplatta till?

För mig blir det alltså riktiga böcker vid matbordet på lunchen eller i sängen när jag har lagt mig på kvällen. Det lockar mig inte det minsta att ha en elektronisk, lysande, platt skärm med en nedladdad bok! Jag vill lägga ett fint bokmärke på den sidan där jag slutat läsa, vrida boken så jag ser hur många sidor som återstår, lägga undan på nattduksbordet till imorgon.

Jag vill ställa boken i bokhyllan också, hur barnsligt det än är, även om jag har ändrat mig radikalt på den punkten och numera klarar av att slänga eller skänka bort böcker. Förut sparade jag exakt varenda bok, även de jag inte gillade. Status att ha många böcker: Kolla vilken välfylld bokhylla jag har. Ja, det här är ju mitt stora intresse - som synes. Jodå, jag har läst alla böcker i bokhyllan. Minsann är jag inte en mycket beläst människa?

Men så funkar jag inte längre, det där har runnit av mig, jag måste inte bevisa något nuförtiden. Jag har slängt så mycket böcker och skänkt bort ännu fler - och även om jag grät när jag stod där på soptippen och hivade den ena papperskassen efter den andra, så infann sig också en massiv lättnadskänsla. Jag måste inte visa upp att jag äger alla dessa böcker eller stoltsera med hur mycket jag har läst. Jag måste inte spara detta, så mina barn tvingas sortera ett hus fyllt med gammal gulnad litteratur på det sätt som jag själv fått göra efter så många släktingar.


Det här var ett stickspår. Jag vill ha mina böcker, de flesta av dem. Jag kan låna av vänner eller på bibblan, men jag älskar mina egna böcker. Och jag vill ha dem i pappersform.

Min blogg hör ju inte till de stora och välbesökta, men jag har ungefär 1.600 besökare i månaden. Det är långt många fler än jag hade trott när jag startade denna oansenliga lilla blogg med ambitionen att bjuda på rena recensioner och egna foton till.

Det händer att jag får recensions-ex att läsa, i synnerhet av små, alternativa förlag. Det är förstås fantastiskt roligt och mycket generöst. Jag är väl medveten om vad det kostar att trycka en bok och distribuera den.

De större förlagen skickar inga böcker om jag inte frågar. Och det vågar jag ju knappt göra. Någon gång har jag ändå tagit mod till mig och skrivit att "Just den där författaren är jag förtjust i och jag ser att ni ska ge ut en bok av henne denna vår - och skulle jag möjligen kunna få ett recensions-ex, fast jag inte heter Bokhora, Breakfast Bookclub eller Kulturkollo?" Någon enstaka gång får jag faktiskt det och då skuttar jag av glädje de där sextio meterna från brevlådan fram till huset.

Men ganska ofta får jag från de större förlagen några vänliga rader och en länk, där jag kan ladda ner en digital version av den önskade boken till min icke-befintliga läsplatta.

Såklart jag fattar att det är både billigt och extremt smidigt för förlagen. Herregud, jag skulle antagligen göra samma sak själv om jag satt som ansvarig på ett förlag och fick mängder av förfrågningar från folk som driver små betydelselösa bloggar.


Saken är den, att då får det vara för mig. Jag vill ha en pappersbok.

Jag köper den hellre själv (vilket förstås förlaget tjänar på) än laddar ner den. För mig finns inte pendeltåg som står still på grund av nedrivna kontaktledningar. Jag åker inte på jobbresor, flyger aldrig, står överhuvudtaget aldrig i en busskö, väntar sällan på barnen på deras träningar längre. Jag sitter i en bekväm fåtölj och läser en pappersbok - annars får det vara. Och bläddrar bland bladen, bedömer gramvikten på pappret, känner doften av trycksvärta och tjuvkikar hur långt det är kvar på kapitlet.

Jag får dåligt samvete för att jag har en så snål inställning till moderna e-böcker och för att jag är så otacksam som inte skuttar av glädje över att få en länk till en "bok" som inte är en bok utan en text som magiskt ska lysa från en elektronisk skärm jag inte har.

//Joelinda


Drottningkronan


Bokens titel: Drottningkronan
Författare: Ingrid Kampås
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2014
Antal sidor: 339 + extra

Det här är den femte delen i släktkrönikan (med det fyndiga namnet "Släkten") där vi får följa en svensk ätt från tidig vikingatid och framåt. Jag har läst de första böckerna och recenserat dem här i bloggen. (Gå till inlägget "Helenas hämnd" så finns alla de tidigare böckerna där med bilder och länkar.)

Jag har tyckt väldigt mycket om den här serien, dels för att den fokuserar på kvinnor, dels för att den är skriven efter omfattande research om människors liv förr, dels för att den visar både på vardagsliv och fest, dels för att jag alltid har tyckt det är intressant med historia. Det är också en rolig idé att låta författare skriva varsin del i en serie, där det enda de tvingas hålla reda på är släktträdet (så att det hela tiden finns en koppling mellan huvudpersonerna, oftast inte helt i rakt nedstigande led men så gott som) och ringen. Det finns nämligen en viktig silverring med en infattad bärnsten, som förs vidare i generation efter generation.

I den förra boken hade handlingen förflyttat sig från mina trakter i Uppland ner till Västergötland. Folket var i en brytningstid då man började kristnas. Inte nödvändigtvis överge de gamla asagudarna - man kunde ju tro på både dem och Vite Krist - men det skedde ändå en förändring.

Under en tämligen tråkig passage red Helena ner till Italien för att göra en pilgrimsvandring. Författaren Maria Gustafsson hade ändå gjort bästa möjliga av situationen och lyckades få mig att läsa allt trots att jag egentligen är komplett ointresserad av korståg och årslånga ritter där fromma kristna drömmer om påvar, biskopar, reliker och katedraler.

Döm om min besvikelse när boken "Drottningkronan" inleds med att Helenas dotterdotter Ester ska gå i kloster. Nej! Ska jag läsa en hel bok om en nunna?!

Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det - tack och lov! - inte blev så, eftersom Ester inte stannade i klostret. Men hon måste ju nödvändigtvis ner till Tyskland för att bo i ett nunnekloster en lång tid, lite senare i boken. Och till min fasa upptäcker jag att den senaste boken, som jag inte har läst, handlar om hur en av Esters ättlingar går i kloster. Suck.

Negativt med "Drottningkronan" är att detta nog är den svagaste länken i serien, en lite platt roman där huvudpersonerna är för endimensionella. Särskilt stör jag mig på att Ester och Thore ältar sin ungdomskärlek ett helt liv, trots att de båda är lyckligt gifta. Varje gång de ses så tittar de varandra djupt i ögonen och minns exakt samma ljuva ögonblick för hundra år sedan. Känns helt osannolikt.

Positivt är att jag åter igen förflyttas till medeltiden och njuter av att föreställa mig hur det var att leva då, för själva beskrivningarna av gårdarna och vardagslivet är utmärkta. Det är ett helt annat Sverige, som inte var enat under en enda kung utan styrdes av mängder av hövdingar istället. Som helhet kan man väl säga att eftersom jag så gärna vill tycka om den här serien så har jag överseende med stereotyperna och kastar mig in i den här världen som är en del av vår svenska historia.








Jag har rått kritiserat omslagen till pocketböckerna förut, men omslagen till de inbundna böckerna är etter värre. De är snudd på komiska.

Vackra, mystiska kvinnor med långt hår, misstänkt lika sminkade och hårbalsamerade 2000-talskvinnor med ett suddigt filter lagt över allting. Rent förskräckligt dåligt - varför har man inte valt miljö- och stämningsbilder? Jag börjar luta åt att de skrattretande pocketomslagen är ganska bra, trots allt, för de visar åtminstone blod, jord, smuts och slit. De inbundna böckerna skulle jag sätta omslagspapper på.

Betyg: I serien är det här den plattaste boken - men, men... Det är god underhållning och jag sträckläste boken även om jag gärna skulle velat ha personbeskrivningar som inte var fullt så klyschiga och enkla.

Rekommenderas till: alla de som läst de tidigare böckerna. Har svårt att tro att den här klarar sig ensam.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

onsdag 11 mars 2015

Någon annanstans i Sverige


Bokens titel: Någon annanstans i Sverige
Författare: Hans Gunnarsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2007
Antal sidor: 293

Först och främst: jag tycker väldigt mycket om Hans Gunnarsson som författare. Han är fullkomligt lysande i sina krassa beskrivningar av svenskt vardagsliv, tristess och rätt sorgliga figurer. Orden är väl valda, en underfundig humor lyser igenom allvaret, de små detaljerna som vi alla känner igen har han lyckats fånga och beskriva. Det är ju inte direkt någon upplyftande läsning; alla hans böcker som jag läst har varit tämligen sorgsna och gråa, men jag är inte typen som gräver ner mig för det utan uppskattar hans beskrivning av en trist vardagslunk.

Men just i den här boken måste jag säga att det är mer än lovligt segt i vissa passager! Virriga förvecklingar i en gudsförgäten by på vischan, sett ur olika människors perspektiv. Gunnarsson skriver träffsäkert men borde begränsat eller redigerat sig själv lite hårdare denna gång.

Vi får följa livet i lilla Borunda, där byns alkis är en av huvudpersonerna. En serie mord inträffar - hur hänger de ihop med bygdens folk och vem kan tänkas vara förövaren? Familjekonstellationer och grannsämja sätts på prov, folk är inte de som de utger sig för att vara. Några hamnar i djup sorg, andra ser tvärtom en chans till ett nytt liv. Dödsfallen ruskar om byn och förändrar livet för många.

Betyg: En bra bok.

Rekommenderas till: folk som gillar att skratta åt sorgliga historier.

Snackis: Tror inte det.

Länk till boken på Adlibris: POCKET med nytt omslag - verkar som att den har filmatiserats.


tisdag 10 mars 2015

Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek


Bokens titel: Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek
Författare: Oscar Hijuelos
Originalets titel: The Mambo Kings Play Songs of Love
Översättare: Gull Brunius
Förlag: Brombergs, 1992
Antal sidor: 421

Ibland bara lämnar en bok en varm och behaglig känsla i en. Och långt senare, när man glömt intrigen, kan man fortfarande komma ihåg känslan av värme, glädje och välmående. Så är det med "Mambo Kings" som jag läste 1992 och som jag i ärlighetens namn inte orkar läsa om igen för att kunna skriva en bättre recension - men varje gång jag ser pocketboken i vår bokhylla tänker jag "Den gillade jag, den var riktigt bra!".

Boken handlar om Cesar och Nestor Castillo, två kubanska bröder som kommer till New York i slutet av 1940-talet. De försörjer sig på att skriva smäktande kärleksballader och heta, sensuella kubanska rytmer. I nattklubbslivet i storstaden förvandlas bröderna Castillo till The Mambo Kings. De spelar ångande mambo och dansar nätterna igenom. De förför och charmerar. Musiken betyder allt för dem! Kvinnor flockas kring bröderna, musiker vill spela med dem.

Vi får följa Cesar och Nestor under 1950-talet och inte bara dem utan även deras flickvänner, fruar, älskarinnor, alla deras musiker och vänner. Det är vemod och hemlängtan och nostalgi blandat med framtidstro, passion och vänskap. Det är svettigt och erotiskt och musiken dunkar hela tiden i bakgrunden. En massa nya ord fick jag lära mig, som jag tyvärr glömt bort, men som har med musik att göra.

Boken belönades med Pulitzerpriset då den kom ut och nu firar den 25-årsjubileum och trycks i nya upplagor. (Dock på engelska, har inte sett någon svensk nyutgåva.)

Betyg: En fantastiskt fin bok om en värld som jag egentligen vet väldigt lite om: kubaner i USA, latinomusiken, 1950-talet. En feelgoodroman!

Rekommenderas till: alla som vill läsa en (nu måste jag använda det där ordet jag brukar undvika:) mustig roman att försvinna in i.

Snackis: Visst går den att prata om i en bokcirkel.




Länk till boken på Adlibris: ENGELSK och ENGELSK JUBILEUMSUPPLAGA


måndag 9 mars 2015

När pengar spelar huvudrollen

Nu har minsann Lyran kört för fort och straffats med böter, så veckans tematrio hos Lyrans Noblesser är: PENGAR! Vi ska välja tre böcker där pengar spelar en stor roll. Hmm. Inte alldeles enkelt.



Jillian Flynn: "Mörka platser"
Obehaglig deckare och splatterroman i ett. Slaktad familj. En överlevande dotter som tjänar grova pengar på mordet. En överlevande son som förmodas vara mördaren. Försäkringspengar. Skulder. Här - som i många kriminalromaner - spelar pengar en fullständigt avgörande roll.



F. Scott Fitzgerald: The Great Gatsby"
Alla kan väl redan historien, men i korthet kan man säga att en ung man beundrar en annan ung man och önskar att han var lika rik, lika vacker, lika framgångsrik och lyckad. Allt handlar om pengar, yta, framgång och överflöd. Men de rika är inte så lyckliga som man skulle kunna tro och både död och lögner lurar runt hörnet...



Inger Alfvén: Allt vi aldrig gjorde med varandra
En bortskämd ung kvinna slår på stort när hon ska gifta sig, låter pappan betala och planerar själv ett hejdundrande bröllop på släktgården. Problemet är att hennes pappa är alldeles utfattig, men det har han inte vågat säga till någon.

//Joelinda


Blåbärsmaskinen


Bokens titel: Blåbärsmaskinen
Författare: Nils Claesson
Förlag: Ruin, 2009
Antal sidor: 180

Jag äger tre böcker av Slas, men jag tror han skrev åttioåtta. Enormt produktiv! Och mängder av kåserier och tidningsartiklar utöver det. Förutom att han målade och tecknade, förstås. Slas - Stig Claesson - var jämngammal med min mormor och morfar. De bodde på Södermalm i Stockholm, precis som han gjorde. De tre böckerna jag har, är sådana som mormor gett mig. Kanske för att jag skulle få en smak av ett liv på Söder som hon trodde att jag annars inte skulle känna till.

Jag funderar på vem Slas är för mig. Jag har aldrig sett några foton av honom, han är en anonym figur. Men jag minns livligt hans teckningar, underbara skisser av stadsmiljöer framför allt. Och så har jag ett luddigt minne från min barndom av ett barnprogram på teve där en mansröst talade till teckningar (fula, grova teckningar!) och att min mamma sa att "Det där är Slas!".

I min bokhylla står alltså "Män i min ålder", "En mörts drömmar" och "Svart asfalt, grönt gräs". Jag har inga minnen av dem alls. Det är helt blankt när jag tänker på dem. Jag skulle inte för mitt liv kunna berätta vad de handlar om.

När jag såg att Slas äldste son skulle ge ut en bok om sin pappa, blev jag genast nyfiken. Har väntat på en pocket, men nu kom den fina inbundna boken på rean istället. Tänkte att jag borde läsa om mina tre Slas-böcker innan jag högg in på "Blåbärsmaskinen", men det blev inte av. Och nu lär det aldrig hända, kan jag säga. Böckerna åker tillbaka in i bokhyllan och lär samla damm för resten av mitt liv. Nu har jag tappat lusten att läsa Slas romaner.


"Blåbärsmaskinen" är inte alls en uppväxtskildring och det blev jag mycket besviken över. På baksidan står "Det är också berättelsen om en uppväxt i Stockholm på 1960- och 70-talet, om kulturkrockar och ett Sverige i förvandling". Jag vet inte om förlaget möjligen har läst en tio gånger tjockare bok som sedan strukits ner, men jag känner att den baksidestexten är påhittad. Vilket Sverige i förvandling?! Kulturkrockar mellan mammans kanadensiska arv och pappans svenska, det får vi prov på. Men de tre barnen som växte upp i denna skruvade familj - får vi egentligen veta något alls om deras uppväxt? Ytterst lite. Man lär inte känna Nils och hans syskon. Och definitivt inte ett Sverige i förvandling, vad har de fått det ifrån...?

Däremot är det en oerhört välskriven berättelse om Slas. Jag tycker boken är fantastisk, faktiskt, men inte i bemärkelsen jag-och-min-pappa, för det handlar nästan uteslutande om pappan, inte sonen. Med korta meningar och väl valda ord växer Nils bild av pappan fram. Och inte är det en sympatisk bild, kan jag säga. Nog för att Slas var begåvad på många vis och verkar ha varit generös, sprudlande och impulsiv - men vilken egocentrisk människa!

Jag tror att Nils Claesson försöker skriva snällt, men att det lyser igenom i precis varenda rad att hans far i själva verket mest brydde sig om sig själv och sina behov. Hustrun fick stå tillbaka, henne var han rent elak mot. Mängder av andra kvinnor fanns i hans liv, en älskarinna tycks ha levt ett parallellt liv med honom under barnens uppväxt. Beundrare och vänner tillbringade kvällarna på Söders pubar och krogar med honom, medan familjen satt hemma och väntade med kall middagsmat.

Slas var alkoholist, knaprade piller, sålde sina alster och levde upp pengarna. Han verkar inte ha brytt sig om sina barn överhuvudtaget och bilden jag får av honom är en enormt självupptagen människa.

Betyg: Mycket välskriven om att växa upp med en alkisfarsa som hela Sverige beundrar.

Rekommenderas till: svårt att säga, men man bör väl ha ett intresse för svenska 1900-talsförfattare och dito konstnärer.

Snackis: kan vara en bra bok att diskutera kring.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.


söndag 8 mars 2015

Precis min typ - en bok om typsnitt


Bokens titel: Precis min typ
Författare: Simon Garfield
Originalets titel: Just my type - a book about fonts
Översättare: Pär Svensson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2013
Antal sidor. 313 + extra

"Precis min typ" tilltalar precis min typ. Jag har ett stort intresse för typsnitt och typografi. Jag kan fastna i att studera en vackert formgiven bokstav. Jag stör mig på illa valda typsnitt. Hela mitt jobb går ut på att ha en åsikt om vilka typsnitt som passar till vad! För mig är det här oerhört viktigt och jag läste boken som en bibel.

Det är en underhållande faktabok om världens mest kända typsnitt och dess formgivare, om tidsåldrarna då de uppstod och hur de togs emot, om användningsområden genom århundradena och exempel på ställen där man valt just dessa typsnitt.

Jag tror att många kan ha glädje av att läsa boken och känna igen allt från Futura, Helvetica, Calibri och Verdana till Times New Roman, Baskerville och Cooper Black. Men för mig var det här långt mer än så. Det här var en nostalgitripp utan dess like! När jag började min yrkesbana var det genom att sälja s.k. gnuggisar. Därefter jobbade jag som originalare på en reklambyrå, där jag satte texterna på en liten PC vars hårddisk var mindre än en usel mobiltelefons idag. Man tog en diskett och travade iväg till något av Stockholms alla sätterier, väntade där en lång stund medan en surmulen sättare menade att något annat jobb skulle prioriteras, fick med sig ett tjockt kuvert med underbara pappersutskrifter - som man sedan gick tillbaka till byrån och limmade fast på ett annat papper. Därefter vidtog det krävande arbetet att skära ut bokstäverna (eller orden eller meningarna) med skalpell och flytta dem som att de fick perfekt kerning. Vilket pillgöra! Men jag älskade det.

Vad jag gör idag framför datorn går så rasande fort. Jag skulle aldrig kunnat drömma om detta i början av 1990-talet. Men konkurrensen har också ökat. Plötsligt är det inte jag och en handfull andra som kan sätta en bok eller layouta en affisch - alla kan göra det i sina egna datorer. Även typografernas roll har helt förändrats i och med digitaliseringen och det får man lära sig mer om i denna bok.

Det var länge sedan jag läste en bok som jag hade så svårt att lägga ifrån mig! Hela tiden tänkte jag "ett kapitel till!". Om man är genuint intresserad av serifer och staplar och kerning och fontfamiljer så är det här en underbar bok - men för många andra kan den säkert vara underhållande och lärorik.

Mitt foto: Några av mina gamla verktyg: en gethårsborste som man sopade bort suddgummirester med från originalen (aldrig med handen!), en "gnuggpinne" som man applicerade gnuggisar (självhäftande bokstäver) med och ett falsben som man bigade pappersark med.

Betyg: Toppbetyg i faktaboksklassen! Jag hade gärna läst dubbelt så mycket.

Rekommenderas till: formgivningsintresserade.

Snackis: nej, inte i första hand.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 7 mars 2015

Skuggorna


Bokens titel: Skuggorna
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2015
Antal sidor: 393

Efter min långa redogörelse för hur mycket jag tycker om Wennstams serie med Shirin Sundin, Charlotta Lugn, Maria Allende och Madeleine Edwards som på olika sätt involveras i viktiga, samhälleliga frågor - ofta gällande mäns våld mot kvinnor - så konstaterade jag att jag får väl invänta att den senaste boken kommer ut på pocket. Och så damp ett recensions-ex ner i brevlådan, mycket påpassligt och mycket uppskattat!

Den här boken handlar i huvudsak om fyra ytterst kompetenta yrkeskvinnor som bestämmer sig för att ge igen på hustrumisshandlare genom att utsätta dem för exakt samma våld som de själva utsatt sina kvinnor för. Varken mer eller mindre. Man iscensätter misshandeln så att den till punkt och pricka följer rättegångsprotokollen. Männen är - i de flesta fall - redan dömda och har avtjänat sina straff. Ska de verkligen straffas en gång till?

Boken är ytterst intressant eftersom den ställer många viktiga frågor. Vilket straffsystem är bäst: det där man låser in förövare på tidsbestämda straff eller det där "öga för öga, tand för tand" gäller? Hur viktigt är det för offren att få denna upprättelse? Och vad gör det med männen som kollektiv, när de inser att de kan bli utsatta för nästa hämndattack? Plötsligt går många män omkring i Sverige och oroar sig för gamla slagsmål och våldtäkter som de hade hoppats var glömda.

Det är mycket bra, tankeväckande, hyfsat spännande (även om jag ganska snart listar ut vilka de fyra kvinnorna är) och en viktig bok om offer och gärningsmän.

Jag har väl samma invändningar som jag haft i de tidigare böckerna: Shirin Sundin, denna übersmarta, klipska, vackra åklagare och försvarsadvokat som har persiskt ursprung slipper inte undan en halv sekund från just sin invandrarbakgrund. Det förekommer sällan kapitel där fokus ligger på henne själv - utom då hon resonerar med gamla älskare, arbetskamrater eller sin ex-man - utan mycket handlar om vad som förväntas av henne i egenskap av vuxen dotter - en persisk vuxen dotter! - eller syster. Jag blir lite trött på det, rakt igenom hela serien.

Charlotta Lugn är en lesbisk polis. Hon har en fru. Detta får vi veta ungefär varenda gång Charlotta kliver in i handlingen. Till slut tröttnar jag på det också.

Tänker lesbiska kvinnor bara på sex och vackra kvinnokroppar? Charlotta verkar göra det. Hon har en trasslig relation till sin mamma - och i denna bok är mamman (äntligen) död, så då blir det problematiskt - och till sin fru. Visserligen har frun ett namn, men hon benämns oftare frun än Agneta. Jag jämförde med övriga huvudrollsinnehavare och deras män och fruar får oftare heta sitt namn. Nu är jag kanske lite överkänslig i detta, eftersom jag tycker uttrycket "min fru" är så possessivt och jag avskyr när min man (ja, han har ett namn - men inte på denna blogg!) säger så om mig. När det gäller Charlotta och Agneta så antar jag att författaren vill trumma in i läsarna att homosexuella också kan gifta sig.

Charlotta är för övrigt inte vidare värst trevlig, men det är bara bra. Jag gillar när författare vågar låta kvinnor vara burdusa, känslokalla, väldigt upptagna med sex, snäsiga och allmänt rätt odrägliga.

En positiv sak är att samtliga kvinnor som figurerar i boken är duktiga på sina yrken, smarta och så långt från våp man kan komma. Det är också en signifikant skillnad mot många, många andra romaner: att alla kvinnorna gärna har sex och att de själva väljer när, med vem, hur och allt annat runt omkring. De har tagit makten över sin egen sexualitet och det känns så ovanligt att läsa något annat än 1) gulligullromantiska älskog eller 2) hårdhänt tilltvingade samlag att deras njutningsfyllda vardagssex framstår som något nästan unikt. Det säger ju lite om hur kvinnors sexliv skildras i böcker...

Som jag skrivit tidigare, så är det här mer av "Uppdrag: Granskning" mixat med lite kriminalroman och det är mycket, mycket bra. En journalistisk roman, på något märkligt vis. Alla Wennstams böcker får mig att fundera igenom vad jag egentligen anser om makt, våld och olika relationer. För övrigt tycker jag att boken har en hel del beröringspunkter med Torbjörn Flygts "Verkan" som också handlar om detta att ta lagen i egna händer.

Betyg: Fantastiskt att hon lyckas skriva lika engagerande och spännande igen!

Rekommenderas till: alla som läst och gillat Wennstams tidigare böcker. Såklart går denna att läsa helt fristående, men den vinner helt klart på att man känner till huvudpersonerna sedan tidigare.

Snackis: En bra snackis!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Tack till Bonnier Pocket för recensions-exet. Vilken perfekt tajming! Här är inlägget om Smuts och de andra böckerna.



måndag 2 mars 2015

Tematrio: Kvinnor

Lyran har gjort det lätt för sig denna vecka och valt Tematrio: Kvinnor - rimligen borde minst varannan bok i världen handla om kvinnor! Eller så är det just det de inte gör? Kanske är det något sånt hon vill påvisa, en ojämlikhet så här inför Internationella kvinnodagen? Vad vet jag. Det kryllar i alla fall av böcker om kvinnor, av kvinnor, för kvinnor.


Här får jag chansen att lyfta fram en av mina absoluta favoriter (igen!): Antologin "Min mormors historia". En fantastiskt fin samling mer eller mindre sanna berättelser om kvinnor - ofta väldigt starka och kompetenta sådana dessutom. Läs den! Jag har skrivit en recension här.


Min mamma var medlem i Fredrika Bremerförbundet och hos oss fanns en hel del litteratur om kvinnor. Jag minns Marilyn Frenchs "Kvinnorummet" och Erica Jongs "Rädd att flyga". Och så kommer jag ihåg hur vansinnigt högt alla tanterna (herregud, de var var 30 år men lilla jag tyckte att de redan var tanter...) skrattade åt Gerd Brantenbergs "Egalias döttrar".


Naturligtvis läste jag alla böckerna, jag med, ibland alldeles för tidigt. Vad kan en mellanstadieunge veta om äktenskap och kärleksförbindelser? Men jag tyckte om dem!

Ni får ursäkta, men jag orkar inte sammanfatta böckerna så det här är väl en rätt usel tematrio. Jag förlitar mig på att de är så kända så jag slipper skriva ner handlingen. Dags att hoppa ner i sjuksängen igen - men jag snart tillbaka och har läst fler böcker och har lite mer ork än i kväll!
//Joelinda


Så sjuk så man inte ens kan läsa...



Vilken bedrövlig sportlovsvecka! Jag har legat helt utslagen i sju dagar, med frossa och feber upp till 40 grader, hostat så magmusklerna håller på att gå sönder och snörvlat litegrann. Kroppen är som kokt spagetti, hjärnan verkar ha kopplat ner till något slags överlevnadsläge där den inte klarar några längre resonemang eller särskilt intelligenta uppgifter. Detta är den värsta influensan sedan jag hade svininfluensan 2009.

Lite har jag kunnat läsa, men större delen av tiden har inte ögonen klarat att fokusera (!) på bokstäverna. Skrämmande faktiskt. Tror jag har sovit bort större delen av en vecka.

Idag har jag i alla fall duschat, satt på mig riktiga kläder och klarat att äta en macka till frukost. Nu vänder det!

Negativt på bokfronten: Jag hade bokat "Jag är Malala" på bibblan inför vår bokklubbsträff, men nu har jag missat den chansen för att jag låg sjuk. Först vänta i tre veckor, sedan sumpa boken när den väl kom in för att jag låg sjuk...

Positivt på bokfronten: Jag har fått Katarina Wennstams "Skuggorna" som recensions-ex och det var ju extra kul med tanke på min recension nyligen, där jag skrev att jag skulle invänta den boken på pocket. Den är mycket intressant ur flera synvinklar och kan dra igång bra diskussioner om moral, etik och straffpåföljder.

//Joelinda