lördag 31 december 2016

Twelve Days of Christmas: dag sex och sju


Underbara illustrationer av Saylem. Se förklaring nedan.

Ugglan & boken fortsätter på den engelska versen och nu har det hunnit bli många, många fåglar. Nästan tjatigt många, om jag får säga vad jag tycker.

En rapphöna, två turturduvor, tre hönor, fyra calling birds (jag var tvungen att googla vad det är egentligen och tydligen är det en amerikanisering av det engelska uttrycket colly birds som vanligen syftar på koltrastar och just när man pratar om fyra sådana är det Jesu apostlar Markus, Matteus, Lukas och Johannes man avser). Vidare fem gyllene ringar, sex gäss och sju svanar.


Jag har missat utmaningen så jag tar igen den i sista sekund. Här kommer mina förslag på dag 6 "...my true love sent to me six geese a-laying..." vilket ger oss möjligheten att skriva om gäss, ägg eller föräldraskap - och dag 7 "...my true love sent to me seven Swans a-swimming..." vilket ger oss svanar, att simma eller att bada.


En bok om föräldraskap skulle kunna vara "Pojken som kallas Det" av Dave Peltzer - där föräldrarna är ungefär de värsta föräldrar man kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.


En bok om att simma och bada skulle kunna vara "Underbara kvinnor vid vatten" av Monika Fagerholm. Nu är det flera decennier sedan jag läste den men jag minns att den på riktigt innehöll sol, sommar, havsbad och strandhäng. En bra bok! Kanske skulle ta och läsa om den...


fredag 30 december 2016

Miniatyrmakaren


Bokens titel: Miniatyrmakaren
Författare: Jessie Burton
Originalets titel: The Miniaturist
Översättare: Charlotte Hjukström och Leif Janzon
Förlag: Modernista, 2016
Antal sidor: 378

Bara det att boken utspelar sig i Holland (förlåt, Nederländerna ska man ju säga) gör den speciell. Och att handlingen tilldrar sig på 1600-talet är väl ganska ovanligt också - våra svenska historiska romaner handlar ofta om vikingatiden eller om 1800-talet, tycker jag. Upplägget med en rafflande relationsroman i Amsterdam år 1687 är väldigt tilltalande, just för att jag aldrig läst något liknande förr.

Huvudpersonen är 18-åriga bondflickan Nella som gifts bort med en dubbelt så gammal man, Johannes, och flyttar alldeles ensam från sin avlägsna bondby till storstaden för att bli hans hustru.

När hon kommer fram möts hon av hans syster Marin, en genuint otrevlig kvinna som inte verkar kunna säga ett enda snällt ord, samt den unga pigan Cornelia - en mästarinna på att tjuvlyssna vid dörrar - och den svarte och exotiske allt-i-allon Otto som Johannes har köpt loss från en plantage. Men hennes make syns inte till utan förmodas vara ute på en resa i Ostindiska kompaniets tjänst.

Hur ska Nella klara sig bland de här personerna, där allting är främmande, nytt och ovant och där hon inte känner en själ? Hennes äkta man är märkligt frånvarande, låser in sig på sitt arbetsrum, talar knappt med henne. Hennes svägerska härskar över hushållet och har ett humör som man inte vill råka ut för. Otto och Cornelia tisslar och tasslar, men låter förstås inte unga husfrun Nella vara med i gemenskapen. Vilka hemligheter döljs i huset vid kanalen?

Miljöbeskrivningarna är fantastiska, jag älskar dem! Stinkande kanaler, flodbåtar, skepp som seglar mot fjärran länder. Packhusen vid kajen är fulla av kryddor, sidentyger, kinesiskt porslin, sockertoppar. Torgen där fiskmånglare säljer sina varor. Brödbodarna och konditorierna med mandelmassa och sötsaker. Fukten, kylan och det råa som stiger upp ur träskmarker och vattendrag. Husen som är byggda av sten och som vintertid kräver att man går fullt påklädd inomhus. Underbart levande beskrivet!

"Miniatyrmakaren" har slagit alla rekord, jag orkar inte ens räkna upp alla utmärkelser den fått och priser den vunnit och upplagor den sålts i. Jag sträckläste boken, men skulle inte säga att det är bland det bästa jag läst i år - för mycket var alltför förutsägbart, för mycket var för osannolikt. Däremot måste jag helt instämma i blurpen på baksidan: "Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa". Mitt i prick!

Mitt foto: Jag hade ett ärvt, handgjort dockskåp när jag var liten. Här är några av möblerna från det. De är min mammas, jag förmodar att de är från sent 1940-tal.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET, POCKET och INBUNDEN

torsdag 29 december 2016

Twelve Days of Christmas: dag fem


Jaha, redan femte dagen efter jul! "On the fifth day of Christmas my true love sent to me five golden rings" lyder versen idag hos Ugglans utmaning. Vi får välja en bok om guld, något gyllene eller ringar.

Jag tänker förstås på Sagan om ringen och i nästa sekund på Guldlock (denna underbara saga!) och Drottningens juvelsmycke, men får väl anstränga mig att hitta på något mer unikt... Problemet är bara att nästan allt jag kommer på som handlar om guld, är sagor. Oftast folksagor, inte romaner, och då känner ju alla redan till dem så det blir inte mycket till lästips.

Men eftersom jag inte hinner lägga ner en massa tid på att hitta något passande så får det bli två av Hergés Tintin-album (inte de bästa i mitt tycke, men Tintin är ju ändå alltid Tintin):





onsdag 28 december 2016

Twelve Days of Christmas: dag fyra


Ugglans utmaning fortsätter och idag lyder versen: "On the fourth day of Christmas my true love sent to me four calling birds" och därför blir uppgiften att hitta en bok som handlar om fåglar.

Jag skulle vilja skriva "Sorgen bär fjäderdräkt" för den ville jag läsa redan när jag såg den i bokkatalogerna långt innan den kom ut. Men jag får vara lite restriktiv med hur mycket jag handlar, så den boken har jag inte haft råd med. Och man kan ju inte gärna tipsa om en bok man inte ens läst, bara för att den verkar otroligt bra.


"Mamma Mu och Kråkan" kommer jag också att tänka på, men det kanske är för barnsligt? Likaså "Kackel i grönsakslandet" som är en fantastisk bok (tror det är den där man får se hur de planterar köttbullar...).


Jag gör det lätt för mig. Jag tipsar om en av de bästa böckerna jag har läst i år, trots att jag redan nämnt den flera gånger: "Korparna" av Tomas Bannerhed.


tisdag 27 december 2016

En yxa i nacken


Bokens titel: En yxa i nacken
Författare: Hans Alfredson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 1994
Antal sidor: 249

Plockade en gammal pocket ur bokhyllan, tänkte att det kunde vara trevlig julläsning: lite puttrigt trevlig Hasse Alfredson-anda. Vem gillar inte Hasse-å-Tage? Titeln är ju också lockande!

Ett litet mord någonstans i Sverige, en pensionerad polis och hans slaktare till son, en förmögen änka och hennes unga dotter som också är en förmögen änka. Lät ju lovande. Men hu, så dåligt det visade sig vara.

Boken berättas av en (manlig) vän till poliskommissarie Albin Winkelryd och det kunde nästan inte vara sämre upplagt. "Först gick vi hit och sedan gick vi dit och sedan sa jag hejdå och sedan gick det tre månader när jag inte hörde mer från Albin men sen så ringde han en dag och sa att han hade löst mordgåtan". Händelserna staplas på varann, ungefär som när skolbarn skriver uppsatser och får förmaningar av läraren att inte inleda varenda jämrans mening med ordet "sedan".

Persongalleriet är platt. Hon som blir mördad kunde lika gärna vara en pappkartong, så ointressant är hon. Jag bryr mig inte det minsta om att hon får en yxa i nacken.

Förlaget har dessutom mage att skriva "Med En yxa i nacken har Hans Alfredson skrivit en lika knepig som underhållande kriminalroman med en elegant och överraskande upplösning." Observera orden knepig (historien är tvärtom simpel), underhållande (inte för oss som vant oss vid moderna kriminalromaner med lite djup...), elegant (var fick de det ifrån?) och överraskande upplösning (jag listade ut i första kapitlet vem som var mördaren och det kommer även ni att göra).

Omdöme: Det enda som var överraskande med denna bok var hur enkel intrigen var samt hur torftigt den var uppbyggd.

Boken finns att köpa som e-bok, men vill man ha en pappersvariant trots min elaka recension får man bege sig till antikvariat.

Twelve Days of Christmas: dag tre


Tredje dagen i Ugglans utmaning: versen lyder "On the third day of Christmas my true love sent to me three French hens" och vi får därför skriva om en bok om hönor, Frankrike eller något franskt.



Jag väljer att tipsa om "Presidentens hatt" av Antoine Laurain - en söt liten historia skriven av en fransman, med en handling som utspelar sig i Frankrike och en huvudperson som är en fransk president. Fast mest handlar det om hans hatt och alla människor som är på jakt efter den...

måndag 26 december 2016

Mina bästa läsupplevelser 2016

Bäst i år? I slutet av året ska man ju lista vilka böcker man gillat bäst. Jag försöker hålla mig kort! Här är den mest givande läsningen under 2016, i mitt tycke, utan inbördes ordning:



Blodsbunden av Augustin Erba
Korparna av Tomas Bannerhed

Två uppväxtskildringar som är snudd på självbiografiska. Båda handlar om pojkar, båda växer upp i ett Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden (mestadels 70-tal), båda har föräldrar som sviker dem och båda saknar vänner. Väldigt sorgliga och fantastiskt fina böcker, båda två!

---




Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Life after Life av Kate Atkinson
Överlevarna av Wendy Holden

Dessa tre beskriver andra världskriget på ett sätt som kryper in under skinnet på en.
"Jag heter inte Miriam" utspelar sig växelvis i koncentrationslägren och i Småland, med en ovanlig vinkling.

"Life after Life" skildrar egentligen ett barns födelse, uppväxt och liv som ung vuxen men handlingen är förlagd till London under kriget (och i vissa passager även Hitler-Tyskland).

"Överlevarna" är en faktabok som berättar den osannolika historien om de kvinnor som lyckades dölja sina graviditeter och födde levande barn i koncentrationslägren - men framför allt visar den hur nazismen sakta smög sig in i samhället och möjliggjorde den fruktansvärda behandlingen av judarna.

---



I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Två självbiografier som utspelar sig i ett Sverige av idag. "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" är djupt gripande om sorg, saknad och kampen för att orka leva vidare med den förkrossande sorgen efter livskamraten som dör strax efter hon fött ett barn.

"Min pappa Ann-Christine" är berättelsen om Esters pappa som är präst och på alla vis mycket manlig - tills familjen en dag får veta att han känner sig som en kvinna och nu vill börja leva som sådan fullt ut - och gradvis förvandlas till pappa Ann-Christine.

---


Vinterstängt, Jakthundarna, Grottmannen av Jörn Lier Horst

Det är inte ofta jag faller för deckare och kriminalromaner, men den här serien har något mer att säga. Här blandas samhällsfrågor med spänning på ett bra sätt.

---



Eligible av Curtis Sittenfeld
Det här är en lättviktare, men å så underhållande om man läst "Stolthet och fördom" av Jane Austen eller sett filmen ett antal gånger.


Ett extra omnämnande till Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk för att den visade på en verklighet som jag inte begripit existerade.


Vill gärna lyfta fram Missdådare av Annika Sandén också, för att den är en så otrolig historiebok om brottslingar i Sverige på 1600-talet.


Det var sisådär ett dussin böcker som hamnade på min lista över de bästa böckerna i år. Jag har läst drygt åttio böcker under 2016 och många av dem har varit väldigt bra.

En enda hård julklapp

I år fick jag en (1) bok i julklapp. Jag hade inte ens sagt att jag önskat mig den, så av den anledningen blev jag extra glad att min pappa lyckades pricka in så exakt vad jag gillar. Tror han känner sin dotter...

Det var Karin Bojs och Peter Sjölunds "Svenskarna och deras fäder". Ser verkligen fram emot att läsa den!


Twelve Days of Christmas: dag två


Utmaningen fortsätter! Idag lyder versen: "On the second day of Christmas my true love sent to me two turtle doves..." och därför ska vi tipsa om en bok som innehåller ett kärlekspar.




Jag tipsar om "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg. Har man händelsevis inte läst denna klassiker och kanske tänker att det är en lastgammal bok - suck, stön, säkert urtrist, något man "borde" läsa bara för att kunna säga att man har gjort det - så föreslår jag att man ger den en chans. Det här är nämligen en roman som har klarat av att stå sig trots att den utkom första gången redan 1905 (!).



söndag 25 december 2016

Twelve Days of Christmas: dag ett

Idag börjar Ugglan & boken:s julutmaning som bygger på den engelska julsången The Twelve Days of Christmas". Första versen är "On the first day of Christmas my true love sent to me a partridge in a pear tree" och vi ska tipsa om en bok vars titel eller innehåller har att göra med frukt, träd eller rapphöns.


Jag tipsar om Moa Martinsons romandebut (utkom tydligen redan 1933!) som heter "Kvinnor och äppelträd".



fredag 23 december 2016

En viktig bok: lucka 23


En bok vars viktiga ämne har berört mig mycket, är "Att hela de levande". Eftersom årets bokbloggstafett handlar om just böcker som är viktiga vill jag ta tillfället i akt att skriva några rader om denna lilla pärla.


Inledningen är fantastisk - och skrämmande! - då vi får följa en några tonårskillar som är på väg till det kalla havet för en allra sista surf det året. Hur de packar sina våtdräkter, lastar brädorna på biltaket, åker till stranden i gryningsljuset. Som vi genast förstår, kommer inte detta att sluta bra.

Nittonårige Simon överlever inte den dagen.

I boken får vi följa hans närmaste familj och deras enorma förtvivlan över sjukhusets besked. Men vad vi framför allt får följa är hans organ. Familjen bestämmer sig för att donera Simons lever, njurar och hjärta till behövande - och nu börjar ett febrilt arbete för sjukhuspersonalen. Man måste omedelbart kontakta allt från kirurger och specialistläkare till koordinatorer och de patienter som ska bli mottagare av organen.

"Att hela de levande" av Maylis de Kerangal, utgiven på Sekwa förlag, är en oerhört gripande bok om den livsviktiga organdonationen och om känslorna hos de många inblandade. Mycket vackert skriven. Svår att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar den varmt! Och jag önskar att så många som möjligt går in på Livsviktigt och anmäler sig själva, utifall att...

---

Igår var det bloggen I regnet som skrev om en viktig bok som faktiskt handlar om just att vara viktig och att det duger att bara vara vanlig. Imorgon är det dags för Lilla bus innan stafetten är slut för i år. Tack för initiativet, Sofie på Sofies bokblogg!

torsdag 22 december 2016

Julens firande och läsning

Johannas deckarhörna ställer två korta frågor till alla bokbloggare:
Hur ska ni fira julen 2016?
Och vilka böcker planerar ni att läsa i helgen?

I vår familj är det där med maten viktigt. Inte bara ATT viss mat finns på julbordet, utan hurdan den är. Läs: ekologisk, närproducerad, hemlagad, ofta efter traditionellt recept eller något som kommit att bli storfamiljens nya tradition. Fina råvaror, noga utvalda. Ibland kan jag känna att det är lätt absurt, men samtidigt resonerar jag oftast likadant som resten av gänget.


Vi firar alltid hemma hos oss, med min sida av släkten. Vårt hus är stort och praktiskt, det är ingen match att få plats med 12-13 pers till jullunch eller senare till julklappsutdelningen.

Det är inte knytkalas, för de första åren provade vi att dela upp matlagningen mellan oss och det slutade bara med hårda ord och besvikelser. Jag tror det skulle funka bättre nu för den rivaliserande generationen är borta sedan många år...


Men i stort sett lagar och bakar jag exakt allt. Och serverar på gammalt porslin, manglade linnedukar, vackra glas, silverfat under sillen, mormorsmors silverbestick till upplägg och mormors adventsljusstake. Det där med arvegods har varit enormt viktigt i min familj, som om en del av identiteten sitter i sakerna vi ärvt och ägt.


Eftersom jag legat sjuk är det inte pyntat, inte städat, inte bakat, nästan ingenting. Och ingen mamma, förstås. Men alla vet ju om det, så de förväntar sig väl inte att det ska vara som vanligt heller.

Och jag fick ett tydligt exempel idag på hur bra det är att vara med i en bokklubb: två av de andra tjejerna i min lilla bokklubb har kommit över med hyacinter, lussebullar, hembakta pepparkakor, massor av chokladkola och annat egentillverkat godis. Hur gulligt är inte det? Kära bokklubbsvänner!

Svaret på fråga två då? Jag ska läsa något som resten av bokbloggarna har läst för länge, länge sedan. Men det finns inget bäst-före-datum på böcker, så jag bryr mig inte! Jag ska läsa "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton.


God jul, alla!



Beklämmande besöksstatistik

Först blev jag jätteglad när jag gick in i inställningarna för min blogg och såg att besöksantalet fördubblats de senaste veckorna. Sedan blev jag bara ledsen. Eller besviken, kanske.

Eller lite Edward Snowden-rädd, snarare.

Besöksantalet på Boktanken har varit hyfsat konstant de senaste åren, sedan jag började skriva mer aktivt. En strid ström kommer in hit varje dag - men jag misstänker att många är samma som återkommer hela tiden (även om jag emellanåt för mejl och meddelanden från människor som hittat bloggen via Google eller Adlibris).

Men så plötsligt för tre veckor sedan sa det bara PANG! Dubbelt så många varje dag. Hur är det möjligt?

Förklaringen har jag inte ens lust att skriva ut i klartext, för jag antar att det inte är riktiga människor utan programmerade sökmotorer som klickar sig in här och driver upp besöksantalet drastiskt.


Man skulle väl kunna hinta något om österland, tsarer, smetana, lökkupoler, ishockey och arbetsläger... för att bara säga en bråkdel av vad jag associerar till. Och Snowden, förstås. Är han kvar där än? Och vad sjutton är det som är intressant med en svensk bokblogg som knappast någonsin uttrycker några politiska åsikter, statshemligheter eller militära truppförflyttningar?!

Himla trist. Jag skulle vilja blocka hela det där jättelandet från min blogg, men det går ju inte. Känns som att jag inte med rent samvete längre kan säga "si och så många kollar på Boktanken varje dag" och stolt sträcka på mig, för i några veckor nu har hälften av besöken inte varit av vanliga bokläsande svenskar...

onsdag 21 december 2016

I en förvandlad stad


Bokens titel: I en förvandlad stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1966
Antal sidor: 286

Det är uppenbart att Fogelström försökt ordna så att man kan läsa denna roman helt fristående från serien den ingår i - han berättar hela tiden hur saker ligger till och vem som är släkt med vem. Jag tror ändå att det är rätt meningslöst att hoppa rakt in i Staden-serien och läsa denna, utan att först ha tagit sig igenom Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900) och Minns du den stad (1900-1925).

I denna fjärde bok om Stockholm har vi kommit till år 1925 och får följa de bekanta familjerna fram till krigsslutet 1945. Mycket kretsar kring de gamla syskonen Emelie och August, som har nått slutet av sin levnad och som gärna hemfaller åt nostalgi och gamla minnen av ett svunnet Stockholm, en barndom som ligger ett halvt sekel bak i tiden och tankar på alla de människor som de mist under årens lopp.

Om jag har varit helt lyrisk över de tre första böckerna, känner jag mig betydligt mer tveksam till denna. Visserligen är jag glad att jag får veta hur det går för alla syskon, barn och barnbarn, och det är roligt att få glimtar av det liv som mina egna mor- och farföräldrar upplevde som ungdomar och unga vuxna under 20-, 30- och 40-talet, men beskrivningarna av staden är inte många. Jag skulle velat veta mycket mer om hurdant Stockholm var, istället för att mest få läsa om hur ytterområdena och förorterna bebyggdes.

Livet i huvudstaden under andra världskriget är också ganska torftigt skildrat. Några ransoneringskort och någon som gör militärtjänstgöring är ungefär allt.

Omdöme: Välskrivet och intressant för den som följt Maj, Jenny, Emelie, Ida, Elisabeth, Tyra och de andra - men den mest intetsägande av böckerna, lite känsla av transportsträcka inför finalen.


Länk till boken på Adlibris: POCKET.

tisdag 20 december 2016

Trädens hemliga liv


Bokens titel: Trädens hemliga liv
Författare: Peter Wohlleben
Originalets titel: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren - die Entdeckung einer verborgenen Welt
Översättare: Jim Jakobsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 211

När jag ska sammanfatta mina fritidsintressen brukar jag säga att läsa, att fotografera och att vara i skogen. Jag älskar verkligen naturen och i synnerhet de härliga skogarna vi har här i Mälardalen. Jag har dessutom lagt ner ett decennium av mitt liv på att vara barnledare inom Friluftsfrämjandet. Jag är mullefröken och går ut i skogen med andra människors ungar för att lära dem om allemansrätten och om vår fantastiska natur.
Min inställning till träd är att de är mäktiga levande varelser som vi ska värna.


Nu har ni alla säkert redan läst hur denna tyska bok har blivit en försäljningssuccé och stor snackis. Ni vet säkert redan att träden pratar med varann, bildar familj, skriker om de får ont, gråter när de är ledsna, njuter av att dricka sig fulla och lapa solsken, att de bråkar med sina grannar, ammar sina barn och uppfostrar sina tonåringar.

Problemet för mig är inte Wohllebens "upptäckter" som sådana, de är tvärtom mycket intressanta. Problemet är hans infantila sätt att presentera dem.

Exakt allt ska dras paralleller till människorna (se exemplen ovan). Träden är mammor och pappor, de späda träden är barn, telningar och spolingar. Träden har känslor och beteenden som beskrivs med oss människor som referens. Deras bark kallas hud, deras sav kallas blod, de små porer som öppnas för att ta emot vätska är munnar.

Vet ni vad kambium är? Det är det tunna skiktet mellan den yttre barken och den inre veden i ett träd. Det är i kambium som de långa ledningarna (jag menar blodådrorna!) finns, som transporterar saven från rötterna upp genom stammen och ut i alla grenarna. Kan det inte räcka med att beskriva detta i första kapitlet eller behöver läsaren en upprepning i varje enskilt kapitel?

Möjligen är texten ursprungligen skriven som korta kåserier publicerade med långa uppehåll (eller så tror författaren att läsarna är gravt glömska).

Jag tycker det är mycket intressant att läsa om hur snö tynger sönder grenarna, hur stubbar kan fortsätta ge energi, hur unga träd får stå tillbaka och hålla till godo med mindre solljus. Det är massor av saker som är spännande om trädens liv i denna bok. Men tilltalet? Vi behandlas som dagisungar:

"Under sommaren och tidig höst lägger den (brunbjörnen, min anm.) på sig ett tjockt fettlager som den kan leva av under vintern. Precis så gör också våra trädarter. De äter förstås inte blåbär eller lax, men de tankar upp ordentligt med sol och bildar med dess hjälp socker och andra reserver som de lagrar i sin hud på samma sätt som björnen. Men eftersom de inte kan bli tjockare (det blir bara deras benstomme, alltså veden), kan de bara fylla sin vävnad med näringsämnen."

Sammanfattningsvis: Det bästa med boken är att massor av människor kommer att läsa den och känna större vördnad för våra vackra skogar och värdesätta de orörda skogarna mer. Men vill ni läsa en mer positiv recension av boken som sådan, så finns det andra som fallit pladask för den. I skrivande stund är det den tredje mest sålda boken på Adlibris...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.


---


En liten reflektion för den designintresserade, om hur olika man marknadsför samma bok i olika länder (jag tycker att den danska var överlägset bäst):












söndag 18 december 2016

Skrika-av-sig-blogg



Min ljuvliga lilla Frodo, tre månader gammal. Så knasig han var!

Förut hade jag en hundblogg - en blogg som startade då jag väntade på familjens valp och som sedan följde hundens alla hyss, upptåg, idiotier och framgångar. Jag hade en blogg om vårt husbygge också och där lade jag upp foton allteftersom bygget framskred. Båda bloggarna var väldigt frekvent lästa av släkt och vänner, med mängder av kommentarer. Nu har jag stängt de där bloggarna, de är inte aktuella längre. Bara den här bokbloggen finns kvar.



Den underbara känslan att själv rita sitt hus och få se det förverkligat. 
Det är en av de uppfyllda sakerna på min "bucket list".

Och här skulle jag ju hålla mig helt till litteratur. Inte alls skriva något om mig själv - eller huset eller hunden. Jag skulle inte ens säga vad jag heter eller visa några bilder på mig själv. Det höll ett par år, men sedan blev det både krångligt och lite löjligt att inte kunna vara öppen.

Nackdelen med Boktanken är dock att alla kan läsa - medan mina andra bloggar var lösenordsskyddade och därmed inbjöd till en sluten värld. Här på Boktanken-sidan avhåller jag mig från att visa foton på mina barn eller diskutera politik eller lägga ut tokiga bilder på familjen eller berätta för privata grejer.

Men just idag saknar jag den ventilen som bloggarna ändå var. När bygget stod och stampade, när byggjobbarna strulade, när kommunen tjafsade. När hundvalpen pinkade inomhus, när han grävde upp hela tulpanrabatten, när han bet oss i hälarna eller gnagde sönder en pinnstol på hundklubben... Då var det skönt att kunna avreagera sig i bloggen.

På Facebook är ju alla så lyckliga. Och lyckade. Där är meningslöst att skriva. Idag behöver jag skrika någonstans, men finns det forum för sånt?!


Bondkakor. Fotot är några år gammalt, såklart.

Alla vi som inte hunnit julstäda, julpynta, julklappshandla, julbaka, julfixa - och ser hur rikets största högtidshelg kommer rusande med stormsteg. Ve den medelålders morsa som inte stoppat sin egen korv, huggit sin egen gran, rimmat till alla paketen, manglat linnedukarna och kokat Ernst Kirchsteigers senaste kola.

Ge mig en blogg där man får skrika ut lite vanmakt och desperation!

För att det är så jävla orättvist att min mamma skulle dö i höstas.
För att jag inte kan ta in att hon är borta för alltid.
För att jag inte fattar hur livet kan vara som vanligt runtomkring oss när det inte är det för mig.

För att jag saknar hunden som utan förvarning dog mitt i livet i våras.
Saknar honom massor, fast jag får ha hans systerdotter här som vår nya hund.

För min kompis fru som dog i cancer i somras.
För min egen vän som dog i cancer i höstas.
För bekantingen som ligger för döden just nu. Tre kvinnor i min egen ålder, inte femtio ens.


För att jag varit så himla sjuk i sjutton dagar nu, efter att ha hostat i fem veckor dessförinnan.
Och nu orkar jag inte mer. Bort med bacillerna, jag tänker inte gå omkring och ha ont i halsen och värk i öronen och hosta så mycket så jag nästan kräks. Doktorn har skickat iväg mig på två röntgenundersökningar och en astmautredning.
Nu vill jag bli frisk till jul, så jag får ta hit min familj och fira med dem, så gott det nu går första julen utan mamma.

Och jag blundar för Facebookvännernas foto-terror med glittrande julgranar, perfekta familjer där alla solidariskt hjälper till, gräddade vörtbröd och tusentals rullade köttbullar, söta barn som skriver tydliga önskelistor och äkta män som tycker det är såååå roligt med julförberedelser. Det får bli som det blir.