Bäst var-dag!

Bokens titel: Bäst var-dag!

Författare: Maria Brandel och Siv Svendsen

Illustratör: Leif Wärme

Förlag: Brandel och Skogsborg AB, 2018

Antal sidor: 139 + extra

När jag köpte hund (år 2011) fick jag ganska omgående höra talas om hundtränare som ansågs extra bra. En av dem var Maria Brandel. 

Jag har följt henne lite i periferin sedan dess och jag köpte hennes storsäljare om hur man tränar sin hundvalp till att bli en stjärna. Läsningen fick jag traggla som en skolbok; kollade på DVD:n istället men somnade. Ledsen, men det är sant. 

Jag lärde mig en läxa: man ska inte tro att en aldrig så snygg och pedagogisk bok kan få en hängiven något som man redan från början har aversioner mot. Min valp blev ingen stjärna och det var inte hundens fel utan hade bara att göra med att jag tycker det är för tråkigt med lydnadsträning.

Här är en bok som jag däremot föll för redan på Maria Brandels hemsida: "Vårt mål med den här boken är att precis alla kan och vill läsa den. Den ska vara så enkel att alla förstår och blir motiverade att träna sin hund." Och jodå, precis så enkel är den faktiskt!

Det är kortfattat, tydligt och enkelt skrivet. Varje uppslag är rikt illustrerat i ganska barnsliga teckningar. Övningarna är sånt som att komma på inkallning, gå fint i koppel, lämna tillbaka leksaker, kunna passera andra hundar utan problem, gå in i buren. 

Allt är tydligt formulerat och man förstår tanken bakom varför man ska bete sig på ett visst sätt. Vad vill du uppnå? Varför vill du det? Så här kan du prova att göra!

Mitt omdöme: Andra läsare har kommenterat att Brandels och Svendsens bok borde vara obligatorisk på valp- och allmänlydnadskurser. Själv tänker jag tvärtom: det här är den givna kurslitteraturen för den som bor för långt ifrån en brukshundklubb eller av andra anledningar inte kan ta sig till en ledarledd träning. Perfekta hemmastudier!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Länk till boken på Jami Hundsport: INBUNDEN

Länk till boken på Svenska Brukshundklubben: INBUNDEN

Skuggornas tid

Bokens titel: Skuggornas tid
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2018
Antal sidor: 363

Den nionde boken i "Släkten"-serien hör till mina favoriter. Författaren känner jag inte alls till men hon har gjort ett lysande jobb med att gestalta den unga Elin som förlorar hela sin familj i pesten i mitten av 1300-talet men som själv överlever.

För en gångs skull slipper vi beskrivningarna av personers utseenden och får mest i förbigående veta att en av dem är rödhårig och att Elin och hennes myndling Unni är vackra då de klätt upp sig för kungen - i övrigt handlar det uteslutande om hur de är som personer, deras tankar, känslor och  handlingar.

Det är en fin och lite vemodig berättelse om hur pestens härjningar slår sönder gårdar, byar, städer och hela riken. Hur vänskap prövas och hur man måste bygga upp ett nytt liv då alla runt omkring en är döda och försvunna. Mycket handlar också om hur kungarnas maktlystnad förstör livet för folket.

Det är också en bok där kvinnorna inte hela tiden blir erövrade, köpta, våldtagna och tvingade utan faktiskt har lust och egen vilja.

Såklart hamnar någon i kloster (det gör ju minst en person per bok i den här serien!) men denna gången tycker jag verkligen om det. Klosterlivet handlade inte bara om böner till Gud utan om så mycket annat.

Elins liv med sin nya man Arvid, först på en gård i Västergötland och sedan i ett packhus i Visby på Gotland, är väldigt fint och levande beskrivet. Maten, naturen, vardagssysslorna och högtiderna - allt är mycket trovärdigt. Då Visbys borgare ingår förbund med kung Valdemar och låter den gutiska bondebefolkningen massakreras i tusental utanför ringmuren kan man nästan känna paniken.

Helt klart en av de bästa böckerna i serien, så här långt!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Länk till boken på Bokus: POCKET.

Falkens döttrar

Bokens titel: Falkens döttrar

Författare: Elvira Birgitta Holm

Förlag: Historiska Media, 2017

Antal sidor: 370

Boken börjar spännande med att Jackie Chans rollkaraktär flyr från kejsarens krigare, svingar sig upp i en bambu och kastar sig därifrån till närmaste lilla pagodhus, gör tre snygga kullerbyttor över tegeltaket och landar på innergården i spagat. 

Nej, så var det kanske inte. Men Elvira Birgitta Holm har nog kollat på för många actionrullar från Kina: huvudpersonen Ylva klättrar vigt upp i ett stort vårdträd mitt på gården, lyckas få den stora linden att böja sig (!) och snärta iväg henne så hon flyger tvärs över hela tunet och kan fly från sin make.

Tvillingarna Ingrid och Ylva är döttrar till Sissela, den uppdiktade historiska person som jag tyckt minst om av alla i den långa serien "Släkten" där kvinnor visar vägen genom den svenska historien från järnåldern och framåt. 

Ingrid är rar, medan Ylva snabbt blir en person jag inte tycker om alls. Flickorna är födda i slutet av 1200-talet och hinner leva en bra bit in på 1300-talet. Det är en intressant tidsperiod och småkungarnas maktstrider är horribla; vi får vara med om såväl Håtunaleken som Nyköpings gästabud. Folk bildar pakter, anger vänner, förråder släktingar och stöttar den av kungarna eller prinsarna som man tror sig få ut mest av för egen del.

Ylva är inte lätt att tycka om. Hon är ömsom Fru Ylva i vackra klänningar, ömsom junker Y i manliga ridkläder. Hon är gift och ligger med både sin egen man och andras - men hennes stora kärlek är en kvinna (som hon också lever med och har ett sexuellt förhållande med). Hon vill inte ha barn men föder några ändå och knuffar över ansvaret för dem på älskarinnan och systern. Senare sörjer hon de då inte vill kalla henne mor. 

Hon lämnar familjen på vischan och gör karriär hos kungen i Stockholm vilket hon inte trivs med, men avskyr samtidigt att vara hemma bland kvinnor och barn på gården. På ett sätt kan man ju tycka att hon både äter kakan och har den kvar: hon kan vara både man och kvinna i en tid då könsrollerna var stenhårda. 

Jag har följt serien slaviskt och vill veta hur det går för bärnstensringen som skickats i generationer mellan starka, svenska kvinnor. Det här var väl ingen höjdare, en av de sämre i serien faktiskt. Den iskalla Ylva, hennes honungsdoftande älskarinna Disa samt präktiga tvillingsystern Ingrid är platta figurer som jag inte känner särskilt mycket alls för.

Dessutom retar jag mig på att ännu en gång tvingas följa med på en pilgrimsfärd (snälla Släkten-författarna, sluta ta oss med på dessa evinnerligt trista klostervistelser och pilgrimsvandringar!). Nej, raskt vidare till nästa del i serien.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Länk till boken på Bokus: POCKET.

Bottenskrap

Bokens titel: Bottenskrap
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Bunnfall
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind&co, 2018
Antal sidor: 352

Serien om den trevlige kommissarie William Wisting i norska Stavern fortsätter. Eller snarare kanske man ska säga: backar. Vi i Sverige har ju fått läsa hela romanserien i fel ordning och nu börjar översättningarna av de äldsta böckerna komma.

Det är dock inte svårt att hänga med i tidsresorna för oss som läst de nyare böckerna först: hustrun är fortfarande död (bara lite mer nyligen!), dottern är fortfarande en osunt nyfiken journalist (bara lite mer oerfaren), dotterns pojkvän är densamma vi hört talas om förut (även om vi vet att hon inte kommer att hålla fast vid honom). Och Wistings osympatiske chef, Audun Vetti, är exakt lika självupptagen och besserwissrig som alltid!

Den här gången får de ett massmord att lösa: det flyter iland avhuggna vänsterfötter, sannolikt från lik som kastats i havet för ett bra tag sedan. Men var är kropparna? Och hur hänger allt detta ihop med de försvunna gamla männen som alla ingick i en specialstyrka efter andra världskriget?

Parallellt med mordgåtan löper - förstås! - historien om dottern Lines försök att kartlägga hur dömda mördare som avtjänat sina straff ser på detta med fängelsevistelse: blir man bättre av att sitta i fängelse, ångrar man sig, växer man som människa? Hur avgör samhället om det är värre att döda ett barn än en vuxen, en kvinna än en man, en polis än en civilperson?

Intervjuserien som Line gör, är väldigt intressant och den lyfts fram på bokens baksida - men i själva handlingen sjabblas den bort. Jag hade gärna läst mer om den biten, det moraliska i att låsa in folk - och hur man tidsbestämmer ett straff för någon som tagit en annan människas liv.

Mitt omdöme: "Bottenskrap" är en trevlig Wisting-deckare men inte alldeles lysande, den går inte tillräckligt mycket på djupet i vare sig relationer eller mordhistorien för att jag ska bli imponerad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Länk till boken på Bokus: POCKET.

Trick och lekar att lära din hund

Bokens titel: Trick och lekar att lära din hund
Författare: Sophie Collins - med Suellen Dainty
Originalets titel: Tricks and Games to Teach Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & Co, 2018
Antal sidor: 192

Jag har en hund. Innan henne hade jag en annan. Totalt har jag varit hundägare i sju år nu. Jag är verkligen inget proffs och inte överdrivet hundintresserad heller, så jag har köpt en del böcker för att lära mig mer. Men det är så sjuuuuuukt tråkigt! "Belöning hit och belöning dit. Ha tålamod." Jag har dock inget tålamod - varken med övningarna eller hundboksläsningen. De där böckerna ligger inne i ett skåp nu och jag intalar mig att min hund har ett roligt liv trots att hennes matte inte är så kunnig.

Men det här, det är något helt annat!

"Trick och lekar att lära din hund" är på min nivå. Varje uppslag - för övrigt grymt snyggt layoutat! - har en övning. En fotograferad hund gör övningen. Texten förklarar enkelt, steg för steg. Klart! Nästa uppslag, nästa övning.

Jag lovar att den här boken kommer att användas i vårt hem! Perfekt när människan är sjuk och hängig eller om vädret är rent vidrigt ute. Likaså om hunden kanske skadat en tass eller på annat vis är smått konvalescent och måste hållas inne. Då kan man bläddra i boken och välja något man inte tränat på förut.

Här får man lära hunden sånt som att titta åt höger och vänster innan man går över vägen, att nicka en boll, att göra high five, att ligga ner med tassarna i kors, att fånga en godis som legat på hundens nos och mycket annat. Boken är mycket tjockare än jag trodde och innehåller uppskattningsvis 50-60 tricks.

Mitt omdöme: Ett stort plus för proffsfotona och den mycket snygga formgivningen. Likaså för de små faktatexterna som avråder vissa hundar från vissa övningar (om de har ont i leder, är gamla, är väldigt stora osv) och den trevliga tonen som på intet vis är mästrande. En superfin presentbok till hundägaren!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: KARTONNAGE

Stort tack till förlaget för recensions-exet.

Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Innanför murarna

Bokens titel: Innanför murarna

Författare: Maria Ernestam

Förlag: Bokförlaget Forum, 2018

Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.

Art matters

Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Familjen jag hade

Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: E-BOK

En dag ska jag lämna allt det här

Bokens titel: En dag ska jag lämna allt det här
Författare: Katarina Bivald
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 445

Det är svårt att motstå en bok som redan på omslaget signalerar "Vi ska alla dö. Vissa redan i första kapitlet". Ett lite annorlunda upplägg, att låta berättaren vara död men ändå närvarande (som en ande) i nuet.

"Jag hoppas att du ska tycka om min Henny" skrev författaren till mig på bokens insida. Jo, det gör jag. Alla gillar nog Henny; hon är varm, rar och väldigt omtänksam. Jag betvivlar att någon skulle prata om mig så där alltigenom positivt om jag skulle bli krossad av en lastbil idag... Henny är helt enkelt snäppet godare än vad jag själv är och de flesta jag känner.

Bokens riktiga huvudperson är snarare MacKenzie, den tuffa tjejen som varit Hennys allra bästa vän ända sedan första klass. Det är hon som sörjer men inte vågar känna, det är hon som ska stanna kvar på motellet de driver tillsammans och försöka sköta det alldeles själv. Det är också MacKenzie som initierat de protester som splittrat den lilla staden förr om åren och även nu: hon är nämligen homosexuell i en stad där många anser att det är en perversitet som smittar, och hon tänker inte sluta kämpa för sina rättigheter.

Hennys pojkvän den stensamlande geologen Michael är en blek bekantskap, men han verkar trevlig. Likaså hennes buttre pappa som på äkta feelgoodmanér tinar upp under läsningens gång. Motellet ligger lite utanför staden, smått risigt och inte så lönsamt men det kommer att bli en samlingsplats för många udda människor. Till och med lastbilschauffören som körde ihjäl Henny kommer dit...

Jag hade tänkt skriva om Camila också, men det är lätt att trassla in sig. Hon är Camila nu, men innan hon blev vuxen var hon officiellt en pojke och hade ett annat namn. Det stör mig att författaren inte låter oss få se Camila som den pojken ("hon var inte så maskulin" står det någonstans i boken och det blir ju en underlig mening när "hon" vid den tidpunkten var en "han"). Eftersom den pojken flydde staden efter high school, åkte västerut mot mer toleranta delar av landet, blev den Camila han väl alltid varit inuti och återvände till hemstaden som kvinna så hade de där åren borta varit en logisk brytning även för läsaren. Men men.

Boken handlar om vänskap snarare än kärlek, om rätten att få vara sig själv och bli omtyckt för det; i en småstad där man har koll på alla och förväntar sig att samtliga anpassar sig till mönstret. Där ingen får sticka ut och vara annorlunda; där det avvikande motarbetas med namninsamlingar och protester.

Jag ser att en del andra läsare menar att temat kring våra olika sexualiteter (kan man ens säga så?) inte är det viktiga, men det håller jag inte med om. Mycket fokus ligger på de kristna som agerar mobb och vrålar ut sitt hat mot de homo- och transsexuella, utan att ens bry sig om att lära känna dem. Tillbakablickarna på en folkomröstning om HBTQ-personers rättigheter är en fundamental del av berättelsen - och av motellets historia.

Mitt omdöme: Överallt finns Henny med, hon som är kvar som en ande långt efter sin död och kan följa med sina vänner när de börjar sina liv utan henne. Det är inte det minsta sorgligt. I mitt tycke hade man kunnat korta ner sidantalet och jaga på det sega tempot för att få en lite tätare berättelse - men det ligger nog i genren att vara lite sävlig.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till författaren för det fina, långa, handskrivna brevet och förstås för boken!

Berget offrar

Bokens titel: Berget offrar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2018
Antal sidor: 299

Så har jag då kommit till slutet i historien om de hemska, underjordiska krafter som släppts lös från gruvorna i Gästrikland och som hotar att svälja allt det goda hos människorna.

De första delarna i trilogin heter "Vattnet drar" och "Jorden vaknar". Ingen av böckerna kan läsas för sig, fristående, utan de hänger ihop så tätt att man lika gärna hade kunnat göra en enda volym av dem.

Jag kan inte avslöja så mycket ens om vilka huvudpersonerna är, för säger jag deras namn så förstår den som bara läst ettan att några figurer försvunnit på vägen. För det har de; i alla romanerna dör det folk.

I Harry Potter-böckerna (J.K. Rowling) och i Cirkeln-serien (M. Strandberg och S. Bergmark Elfgren) kämpar ju ungdomar och vuxna sida vid sida mot onda och uråldriga krafter som behöver tryckas tillbaka - men där är större delen av handlingen fokuserad på allt annat som händer. Många spänningshöjare men sedan kommer inte sammandrabbningarna förrän i slutet av böckerna.

I den här serien är vi på helspänn exakt hela tiden och det är faktiskt rätt utmattande. Det är svårt som läsare att orka vara rädd igenom tre böcker! Jag hittar ingenstans att hämta andan: det är våldsamt nästan hela tiden och när det inte är rent fysiskt brutalt så ska man istället sitta på helspänn och oroa sig över smygande faror.

Våldet är exempellöst. Kroppar sparkas ihjäl, knivhuggs, slås med knytnävar och tillhyggen till blodiga slamsor. Kvinnor våldtas och utnyttjas på ohyggligt sviniga sätt. Blodet stänker och rinner utmed väggarna. Många djur får lida, i synnerhet katter - det är en strykande åtgång på katter som slaktas och tappas på blod och stympas. Åtskilliga huvudpersoner stryps, misshandlas, förnedras, svimmar, invaderas på hemska sätt - och dör.

Det köttiga sexet, de bultande könen, de upphetsade kropparna från de tidigare böckerna finns inte alls kvar - nu handlar allt bara om överlevnad.

Författaren har inget förbarmande med sina egna figurer utan tar livet av dem som det passar i historien, utan att fjäska för favoriterna. Småbarn blir utsatta för våld och fara, gamlingar likaså. Allt får inte ett lyckligt slut. De givna kärleksparen nuddar knappt vid varann, medan däremot de som är par går ifrån varann... Lite uppfriskande!

Det är välskrivet, har ett bra driv, är mycket lättläst och antagligen väldigt tilltalande för många unga eftersom det alltid är spännande.

Mitt omdöme: Jag gillar Bäck som författare, men värjer mig mot våldet och att personerna inte kan få vila en halv sekund. Hade velat ha mer runt omkring, i relationer och vardagshändelser, än action utan uppehåll.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

Ett fjärran krig

Bokens titel: Ett fjärran krig
Författare: Göran Redin
Förlag: Historiska media, 2018
Antal sidor: 365

Det börjar så bra: småbonden Jon blir utkastad i vinterkölden eftersom hans hustru Karolina ska föda barn. Det är år 1610 och vi befinner oss någonstans i Östergötland, i en liten socken med en skruttig kyrka och några få gårdar. Karolina föder tvillingar och till allas häpnad överlever de båda barnen: flickan Karin och pojken Erik.

Sedan får vi följa med på guidad mäklarvisning av gården: här ligger svinstian, här ligger vedboden, till vänster om den är brygghuset och intill det en stig till grinden. Ungefär så. De saker i husen som är lite märkliga för oss nutida människor förklaras på ett förnumstigt sätt, genom att författaren presenterar deras syfte och sedan tillägger "men det visste ju Jon såklart".

Språket är medvetet gammalmodigt, lite styltigt som det gärna blir när man skriver ord som lönndom, intet, blott, kungöra, ty, förlöpa och liknande (nu plockade jag bara ord på måfå när jag bläddrade igenom boken) men det är ändå ord som jag förutsätter att vuxna har i sitt ordförråd. "Ett fjärran krig" är en oerhört lättläst bok.

Erik och Karin visar sig vara smartare än sin storebror Anders och sin lillasyster Ebba. Ja, de är faktiskt smartare än alla andra i socknen. Så till den milda grad att prästen lovar att utbilda dem utan någon kostnad, för han vill inte se deras begåvning kastas bort.

Tyvärr får familjen lida svårt för en händelse som - i mitt tycke totalt orimligt! - får en viktig granne att hata Erik och hans föräldrar för resten av livet. Denna händelse gör att Erik tvingas ta värvning i kungens här och senare även att Karin tvingas iväg som hushållerska. Det känns osannolikt att bagatellen i tonåren skulle påverka tvillingarnas liv, men så är det bestämt.

Nu varvas berättelser av eländet i regementet, där Erik lär sig rida och hoppas få följa med kung Gustav Adolf ut i strid nere på kontinenten (jag skummar, för jag bryr mig inte det minsta - Erik är inte en trevlig kille och jag är gravt ointresserad av truppförflyttningar, flanker, värjor och krigsstrategier) med berättelser om hur Karin fostras av sin farmor till att bli en klok gumma och blanda blodstillande salvor av örter (ska vi gissa EN gång att hon kommer att bli kallad häxa i kommande böcker och hotas med bålet?) samt körs ut ur hemmet för att flytta hela vägen till Finspång där hon ska sköta bokföring och hushåll åt en holländare som handlar med malmen på orten.

Jag känner inte särskilt mycket för henne heller, faktiskt. Ingen i hela boken griper egentligen tag i mig. De är platta figurer som är inskrivna för att befolka det 1600-tal som författaren uppenbarligen känner så varmt för. Jag kan riktigt känna hur han älskar de här miljöerna, den här tiden och brinner av iver att förmedla det: så här var det att leva i Sverige för fyrahundra år sedan. Det lyser igenom och det är bra. Miljöerna är fina och historiebeskrivningen tidvis intressant.

Det finns tre böcker till i serien men jag kommer inte att läsa dem trots att jag tycker så väldigt mycket om historiska romaner.

En bokklubbsväninna sa till mig "räkna med att slutet är mycket otillfredsställande". Ja, det var ju dagens underdrift! Slutet är inte otillfredsställande, inte heller en cliffhanger. Slutet är bedrövligt. Punkt. Man släpper inte av läsaren mitt i berättelsen och säger "ha-ha, där fick du, nu måste du läsa bok två för att få se vad som händer" i något som närmast är att likna en avbruten mening.

Mitt foto: Tvillingarnas far Jon får slita för att få ihop till den skatt som läggs på honom för att finansiera kungens dyra krig.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ett hållbart liv

Bokens titel: Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv
Författare: Johanna Stål m.fl.
Illustratör: Nadia Nörbom
Förlag: Bonnier Fakta, 2018
Antal sidor: 218

Jag vill gärna stödja Naturskyddsföreningen och därför köpte jag deras nyutkomna årsbok när jag såg att de annonserade om den. Fina illustrationer och 365 tips på hur man kan leva mer miljövänligt och hållbart i vardagen. Värt pengarna!

Boken är otroligt lättläst. Luftig layout, enkelt språk. Uppdelad i kapitel som "Barnen", "Resorna" och "Affären", där man i korta stycken (numrerade från 1 till totalt 365) får lära sig alla möjliga knep för att vara rädd om vår natur och miljö.

Illustrationerna är underbara, skickliga och genomtänkta: det är en morfar som steker pannkakor till barnbarnen (föreställer jag mig), en inte-så-pinnsmal mamma med tatueringar som bär sitt lilla barn i bärsjal, en lätt mörkhyad kvinna som hurtfriskt vandrar med stavar och tung packning (brukar annars illustreras av personer med väldigt "nordiskt" utseende så fort det handlar om att gå på tur, fjällvandra eller knata Upplandsleden...), en kvinna som läser innehållsförteckningen på en schampoflaska - inte ett dugg konstigt om det inte vore så udda att hon har svart sjal på huvudet, lappade jeans och träskor (!).

Texterna blir ju som man kan förvänta sig i en sån här bok. Några av oss har hunnit långt i miljötänket och då kan uppmaningar som "ta med dig en kasse när du handlar" eller att man ska samåka i bilen vara så mycket grundkurs att man bara suckar djupt. Å andra sidan vet jag inte hur man ska kunna ge ut en bok om hållbar vardag utan att nämna sånt här - det vore ju direkt fel! - så det är väl bara att skumma förbi istället för att reta sig på det.

En del texter är också av den klämkäcka sorten som uppmanar till aktivism, att ha vegetariska middagar där man bjuder in kreti och pleti från grannskapet eller att barn minsann mår bra av att vara ute i skogen. Jag har lite svårt för det, men åter igen kan jag inte se hur man skulle kunna undvika såna tips om man verkligen vill skriva en matnyttig bok med tips.

Det finns förstås mycket som är bra och lärorikt också. Huvudsaken är ändå: boken ger inspiration!

På insidan av pärmen finns en (tryckt) etikett där man uppmanas lämna vidare boken, så att den återbrukas (detta populära ord!). Gillar idén och kanske kommer jag faktiskt att ge vidare "Ett hållbart liv" till någon behövande.

Länk till boken på Naturskyddsföreningen: INBUNDEN.

Nattrodd

Bokens titel: Nattrodd
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 40

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra en novell kan fungera: ett kort och spännande utsnitt ur en människas liv, lätt att leva sig in i, engagerande, samtidigt som återblickarna är förklarande och tydliga.

"Nattrodd" är en ruskig skräcknovell, men denna gång utan zombies och de inre monster som annars kännetecknar John Ajvide Lindqvist. Jag skulle säga att det här är bland det bästa han skrivit, inräknat de många romaner som vunnit så stor publik. Jo, faktiskt.

Det som särskilt tilltalar mig är den vackra och lite vemodiga beskrivningen av Alice och Monika, barndomsvänner som delat det mesta genom sjuttio år. Förälskelser, flera äktenskap, många barn, framgångsrika karriärer (här lyckas Lindqvist vara väldigt aktuell och får mig dessutom att tänka att den upphöjda författaren Monika nog har lånat en släng av Kerstin Ekman...)

Nu är kvinnorna drygt åttio och närmar sig slutet av sina liv. En sista gång ger de sig ut på sin årliga övernattning på en klippö, så som de gjort varenda sommar. Dricker vin, pratar, samlar ved till lägerelden. Och upptäcker en ilandfluten gammal eka...

Mitt omdöme: Gillar massor! Vacker vänskapsskildring, mycket spännande.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

Snöblandat regn

Bokens titel: Snöblandat regn
Författare: Stig Dagerman
Förlag: Novellix, 2017
Antal sidor: 24

Novellen "Snöblandat regn" utkom 1947 och sjuttio år senare gav Novellix ut den igen. Jag tyckte väldigt mycket om den, men misstänker att jag skulle behövt mina eminenta bokklubbsväninnor för att begripa den. Det hade varit bra att få deras infallsvinklar och smarta analyser!

Dagerman lyckas med nästan inga ord alls få en att känna sig som att man är på plats där ute i ladan där familjen sitter och blastar morötter i rasande fart. De måste hinna klart så mycket som möjligt innan de gör sig fina och förbereder sig för att mammas faster ska komma på besök från Amerika. Hon har inte varit hemma på tjugo år - men idag kommer hon.

Frågan är varför mamma är så rasande hela tiden och varför morfar tjurar som en småunge och hur Alvar vågar käfta emot när de alla vet att man inte ostraffat säger åt morfar. Lille Arne sitter tyst och iakttar de vuxna.

Om jag ska ha en invändning mot texten, så är det att när man har några ynka sidor på sig att berätta om en familj så får det gärna framgå rätt fort vem som är vem, vilken relation personen har till de andra och gärna ungefär hur gamla de är. Här kastas vi bara in i att Sigrid, Alvar, morfar, mamma och berättar-jaget Arne sitter och blastar morötter - men vilka är de egentligen i förhållande till varandra?

Det är stort att få besök från Amerika och hela familjen är spänd. Det känns hela tiden som att det är något vi inte riktigt får veta; är faster verkligen morfars syster? Finns det en dold historia här? Jag tror det men trots att jag läste om novellen kunde jag inte bena ut vem som isåfall är vem... Jag räknar och kalkylerar med deras åldrar, deras släktskap, deras beteenden, men det är inte helt begripligt i alla fall.

Hur som helst: detta är mästerligt berättat ur Arnes synvinkel och eftersom inte han begriper allt som sker på gården den där dagen med snöblandat regn då mammas faster äntligen återvänder hem, så måste inte heller jag.

Omdöme: En underbar liten novell, älskar språket och tidsresan till 1930-talet.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

Jorden vaknar

Bokens titel: Jorden vaknar

Författare: Madeleine Bäck

Förlag: Natur & Kultur, 2017

Antal sidor: 360

Jag har lite svårt att formulera mina tankar kring den här boken. Den är en direkt fortsättning på "Vattnet drar", i så hög grad att den fortsätter precis där den förra slutade som om de egentligen är samma roman styckad i två delar. Man kan inte läsa den ena utan den andra.

"Jorden vaknar" är rappt skriven, med så kallade cliffhangers hela tiden. Bra språk och trovärdiga dialoger, berättad ur flera människors perspektiv utan att det blir det minsta rörigt. Men våldet är bara för mycket för mig; det här får mig att tänka på Quentin Tarantino. Skulle inte sätta denna "Young Adult"-bok i händerna på en tonåring utan att tänka mig noga för. 

Dels är det monstruösa urtidskrafter som slåss, stryper, slingrar sig, övermannar och dödar. Dels är det unga människor som beter sig som om de är både psykotiska och påtända - och deras våld är så besinningslöst (och detaljerat beskrivet...) att jag nästan inte klarar av det. Snabbläser och vill bläddra förbi. Jag mår inte alls bra av att se hur forna vänner slår ihjäl varann med knytnävarna - i utdragna scener dessutom.

Eftersom böckerna följs åt så tätt så är handlingen egentligen densamma - bara stegrad - och med samma huvudpersoner: 

Viktor och Calle som tillsammans med två tvillingbröder och en flickvän stjäl en antik madonna från en kyrka. Det borde de inte gjort för i kyrkan har ortsbefolkningen gömt en magisk sten för många hundra år sedan... De här fem ungdomarna går bärsärkagång genom de två romanerna och jag tar mycket illa vid mig av allt våld de både utsätts för och själva utdelar. 

Bästa kompisarna Beata och Celia, som bokstavligt talat håller på att slukas av de uråldriga krafter Viktor släpper lös. 

Den vidriga spritlangaren Harta som har polare bland hårdföra mc-gäng (och en mamma som är kommunalråd!) och som säljer hembränt till traktens ungdomar.

En journalist och en ung fotograf som undersöker allt detta - och råkar illa ut. Många fler därtill, men det blir för tjatigt att rada upp. Det är inte alls svårt att hålla isär karaktärerna och alla fyller en roll. Pluspoäng för att det är såväl ungdomar som vuxna i alla åldrar och av båda könen samt att de inte så stereotypa som man skulle kunna föreställa sig.

Men tänk er en amerikansk långfilm som är spännande i över två timmar, det förtar på något vis slutstriden när precis hela filmen är action, action, action. Så känner jag med "Jorden vaknar"; den hämtar aldrig andan, tar det inte lugnt en sekund. Det är strider på liv och död genom hela boken - och för mig är det omöjligt att tycka att något är spännande om det är spännande hela tiden. Historien hade mått bra av passager där inte huvudpersonerna hotas av död och förintelse i varje andetag.

Mitt omdöme: Quentin Tarantino på roadtrip i Gästrikland? Ett besinningslöst våld och en spänningsnivå som är 10 av 10 hela tiden. En skicklig författare som jag är mycket imponerad av!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

P.S. Min bokbloggarvän Sanna har ju ett "hundskadeindex" då hon recenserar böcker. I den här boken skulle det passa med ett kattskadeindex... Utan att avslöja allt för mycket kan jag ändå säga att katterna dör på löpande band och att vi får vara med om slakten och styckandet.

Återträffen

Bokens titel: Återträffen

Författare: Camilla Sten och Viveca Sten

Förlag: Bonnier Bookery, 2018

Antal sidor: 210

Ett lite udda sätt att sluka en roman: att sitta framför datorn och kolla på en pdf! Jag fick erbjudandet att läsa en text av duon Sten & Sten - och eftersom jag aldrig tidigare läst något alls av någon av dem så nappade jag.

Vad jag förstår så är det här egentligen en ljudbok, inläst av Alexandra Rapaport, som tar tre timmar att lyssna på. Själv lyssnar jag ju inte på ljudböcker och läser inte heller något på läsplatta, så jag är väl inte förlagets huvudsakliga målgrupp (milt uttryckt...). Men en trevlig kortroman tackar jag inte nej till!

Här möter vi fem kvinnor som var bästa vänner och pluggade tillsammans när de var i slutet av tonåren och unga vuxna. Nu har tjugo år gått och Lisen har bjudit in de andra fyra till en återträff, förlagd till hennes fashionabla skidstuga i Åretrakten. "Stugan" visar sig vara en överdådigt lyxig villa, en statussymbol av ett slag som bara ett litet fåtal kan ha råd med.

Maria, Ulrika, Karin och Sara kommer dit och möts av den perfekta värdinnan, av god mat och härlig skidåkning - men också av ansträngda relationer, förljugna fasader, tillbakatryckta känslor och gammal sorg. Efter några glas champagne pratar de ut och gör upp på det där sättet som aldrig brukar vara särskilt lyckat...

I mitt tycke är det för många och för långa redogörelser av kläder och skor, inredningsdetaljer och möbler, frisyrer och utseenden. Det spelar förvisso en enormt stor roll i berättelsen, men samtidigt hade jag önskat mig lite mer tilltro till att läsarna begriper det ändå, för nu staplas beskrivningarna på varann. Men visst, jag förstår avsikten - och den fyller sin funktion.

I en kortroman hinner man såklart inte lära känna fem personligheter på djupet, men jag tycker ändå att författarna lyckas bra med att mejsla ut karaktärerna och skapa en tydlig bild av såväl lyxhuset i fjällvärlden som de fem kvinnorna inuti det.

Mitt omdöme: Jag tänker på den sortens mysrysare som fanns när jag var liten på 70-talet, och på veckotidningarnas skräcknoveller illustrerade av Hans Arnold, och på Roald Dahls korta rysarhistorier; lite så känns den här berättelsen. Snöstorm, ödsliga fjälltrakter och fem grälsjuka väninnor - det är som upplagt för dramatik.

Länk till boken på Adlibris: E-BOK och LJUDBOK.

Jag brukar ju enbart länka till Adlibris, trots att det finns massor av fina bokhandlar och nätbokhandlar - det är av ren lathet eftersom jag själv brukar köpa mina böcker därifrån. Vill dock tipsa om att denna ljudbok även finns att hitta på BookBeat och Readly.

Tack till förlaget för pdf:en!

Vattnet drar

Bokens titel: Vattnet drar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2017
Antal sidor: 422

Den här boken figurerade flitigt på andra bokbloggar för något år sedan, men inte min. Av någon underlig anledning tyckte dock förlaget att jag senare kunde få del 2 och 3 i serien. Som ni förstår så kändes det lite meningslöst att läsa dem utan att först ha tuggat i sig del 1.

Nu har jag läst "Vattnet drar" och kan konstatera att den slutar så mitt i handlingen att det är omöjligt att inte läsa resten av trilogin. Det är närmast som om någon slitit ut de sista fem kapitlen ur en roman - man vet alldeles säkert att här tar det inte slut!

"Vattnet drar" är en rå, suggestiv, äcklig och oväntat spännande berättelse om en bruksort i Gästrikland i förfall och de ungdomar som mest tycks driva vind för våg där, utan inblandning av vettiga vuxna.

En av de unga råkar av misstag släppa lös urgamla krafter som kloka gummor i århundraden försökt tygla och trycka undan. Nu hotar en katastrof men ingen verkar ens begripa hur illa ställt det är förrän man hittar lik vid badstranden, unga vuxna försvinner, skolungdomar drabbas av masspsykos och fågelflockar beter sig som en mobbande pöbel.

Jag hade inte väntat mig något så brutalt, när boken vänder sig till ungdomar. Det är väldigt, väldigt mycket av klösande naglar, hjärtslag som dånar, susande öron, flimrande ögon, bultande kukar, vrålande munnar, krampande magar - köttigt och rått, sexuellt och våldsamt.

Omslaget förtjänar ett särskilt omnämnande eftersom det är så otroligt snyggt.

Mitt omdöme: En bok som inte lämpar sig för alltför unga eller ömtåliga människor. Spännande och brutalt, bra persongalleri bestående av allt från småflickor till farmödrar. Tyvärr är det inte en fristående bok eller ens en bok i en serie, utan mer som den första halvan av en roman som någon skar mitt itu eftersom den annars blev för tjock.

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet (som jag fick nu, långt efter de senare delarna).

Oryx and Crake

Bokens titel: Oryx and Crake
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago, 2004
Antal sidor: 433

Bokklubbsväninnan valde denna bok och eftersom den inte fanns att köpa på svensk pocket längre, så rotade jag i mina föräldrars bokhylla: där fanns ett ex som min mamma köpt i England när boken var nyutkommen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av handlingen eftersom titeln är tämligen obegriplig och inte avslöjar något om vad som väntar.

Det här är en bok som knockade mig, på många vis. Den är förskräckligt tung att läsa, eftersom den utspelar sig i en nära framtid där klimatet gått bärsärkagång, miljön är förstörd, pandemier härjar och där dessutom demokratin tycks utsuddad.

Jag blev snudd på deprimerad av den. Klimatångest de luxe! Och började fundera på "finns det något för mina barn att se fram emot?" och "blir det inbördeskrig i Sverige om rent vatten?".

Riktigt jobbigt. Jag var inte den enda i bokklubben som kände att det var läsning man bara klarade i några kapitel i taget, sedan blev det för svart. Men vi var alla eniga om att det är en mycket läsvärd bok, intrikat komponerad  och välskriven. Atwood har en förmåga att bygga upp fantasivärldar som känns helt sannolika.

Huvudpersonen Snowman är en ung man som lever avskild från mänskligheten (om den ens finns kvar...) i något som liknar ett träsk. Han är trött, ledsen, smutsig, letar mat och dryck i rester av civilisationen. Han blickar tillbaka och minns fragment av sin uppväxt då han ännu hette Jimmy och bodde med sina föräldrar i ett inhägnat område reserverat för intelligentian; forskarna, vetenskapsmännen, akademikerna. De bodde i bostäder som hörde till företaget Organ Inc Farms, där man sysslade med extremt hemliga experiment på djur.

Boken växlar mellan Jimmys barndom och uppväxtår (den biten gillar jag bäst) och nutid, då civilisationen tycks ha störtat samman, varvat med fragment av hur Oryx - den asiatiska flickan som är ett prostituerat barn och senare lär känna Jimmy och hans killkompis Crake - växer upp och tvingas sälja sin kropp (den biten tycker jag inte alls om och kan inte se att den tillför så mycket heller). Vi förs allt närmare katastrofen. Det är spännande och sorgligt på samma gång.

Mitt omdöme: Sammantaget är det lysande - men väldigt tungt att läsa. Atwood är en fenomenal berättare!

Boken finns på bibblan, eller som begagnad - eller på engelska i åtskilliga (dyra) utgåvor.

Going Solo

Bokens titel: Going Solo
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2016
Antal sidor: 210

Roald Dahl är precis lika underhållande när han berättar om sin egen barndom som när han berättar om listiga rävar, utbytta sköldpaddor, sluskiga gamlingar eller barn som besöker en chokladfabrik.

Jag gillar hans lite syrliga humor blandad med svärta - allt är verkligen inte gulligt eller roligt i hans böcker! - och det gäller lika mycket för självbiografin "Boy - Tales of Childhood" som för alla underbara barn- och ungdomsböcker han skrivit.

Efter att ha läst om Roald uppväxt ville jag såklart veta hur det gick för honom som ung vuxen. Den förra boken slutade med en hint om Afrika och flygplan, så jag blev inte överraskad när "Going Solo" inleds med att den 22-årige engelsmannen reser med ett stort fartyg från London till Mombasa i Kenya. Det tar två veckor och han hinner vara med om en hel del roligt ombord.

Afrika är förtrollande vackert. Allting är helt fantastiskt - utom ormarna, som Roald Dahl fortsatte att vara rädd för hela sitt liv. Hösten 1938 kommer han fram till östra Afrika och reser genom flera länder - vars namn ändrats sedan dess - och njuter av de vackra blommorna, det härliga vädret, de fascinerande djuren och hur uppassad han blir. Han är engelsman på en kontinent där Imperiet roffat åt sig det mesta och där befolkningen förväntas lyda sina härskare.

Det här stör mig enormt, men jag försöker tänka att det var ju faktiskt så här Roald upplevde tillvaron - och det är hans självbiografi. Vi kan inte ta ifrån honom hur han tänkte, vi kan inte i efterhand ändra på det som skedde, vi kan inte sudda ut att det var så här de vita behandlade de svarta och vice versa.

Jag väljer att se det som en nyttig historielektion, berättad av en som var med på den tiden och som var uppfostrad i den andan. En som på plats upplevde rasismen, segregationen och det brittiska imperiets styre.

Roald Dahl är alltså väldigt ung och oerfaren, anställd av Shell som ingenjör och reparatör. Han reser runt massor och får uppleva möten med närgångna lejon, giftiga ormar, giraffer och annat spännande. Han stortrivs!

Den svarta lokalbefolkningen beskrivs som varma, vänliga, generösa, arbetsvilliga, plikttrogna. De lagar god mat, är yrkesskickliga och kunniga inom det mesta. De är vackra och vältränade, snabba och slanka. Men man får väl inse att de helt enkelt inte är så klipska utan det är bäst att engelsmännen förklarar för dem hur saker fungerar här i livet...

Kombinationen underhållande anekdoter från kolonial-Afrika och de utlovade illustrationerna av Quentin Blake (det finns inga i boken, bara på omslaget) förbereder mig inte på det som komma ska:

Kriget.

Dahl får en snabbkurs i flygteknik och sedan skickas han som stridspilot in i döden. Jo, just så. Jag ska inte säga hur, men den nye piloten skickas alltså ut på ett uppdrag som är millimeter från att kosta honom livet.

Efter en konvalescens skickas han vidare till Grekland. De är 16 unga engelska piloter mot tusen (!) tyska. Tretton av dem dog, bara tre överlevde krigets fasor. Befälens beslut gör mig vansinnig. Jag vet att miljoner människor dog i andra världskriget, men jag blir komplett galen när jag läser om hur lättvindigt man skickade iväg unga, friska män i trasiga flygplan utan någon som helst teknisk hjälp för att lätt bli nedmejade av Messerschmittar - och hur befälen sedan bara ryckte på axlarna.

Det gör mig rent illamående. Jag är tvungen att avbryta läsningen flera gånger.

Även Dahl själv får mig att vilja skrika högt. Han konstaterar lakoniskt att nu kom inte den och den hem efter dagens flygning; han visar ingen sorg eller ångest över förlusterna, bara en avsky mot hur de blev behandlade som utbytbara spelpjäser.

"Going Solo" är hemsk. Jag har lust att gråta över alla spillda liv, allt dödande, alla föräldrar som fick besked om att deras söner stupat i främmande land när det handlade om ett cyniskt spel med människoliv.

Ursäkta en alldeles för lång recension, men jag blir verkligen berörd. Krig är vidrigt! Även när det gått åttio år och även om hemskheterna berättas av en sagoförfattare.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD