Det fallna imperiet

Bokens titel: Det fallna imperiet - Ryssland och väst under Vladimir Putin

Författare: Martin Kragh
Förlag: Fri Tanke, 2022
Antal sidor: 295 + omfattande källhänvisningar

Nu har det gått mycket lång tid sedan bokklubben läste "Det fallna imperiet", vad jag minns var den nyutkommen då. Vill ändå skriva om den, för den förtjänar att uppmärksammas.

Jag är mycket imponerad av Martin Kraghs enorma kunskap kring rysk politik och jag har lärt mig en hel del av den här boken. Dock! Det fantastiska språkbruket, som lovordats av många, är så avancerat och akademiskt att det är exkluderande. Helt okej, alla böcker kan inte vara för alla! Och "Det fallna imperiet" är knappast något för genomsnittssvensken. 

Göteborgs-Postens recensent (Mattias Hagberg, han måste rimligen ha plöjt forskningsrapporter och doktorsavhandlingar sedan spädbarnsåren) anser att boken har "ett språk som är lättillgängligt och lätt att följa". 

Skämtar du med mig?!

Jag, som är uppvuxen i en storläsande akademikerfamilj och slukar såväl skönlitteratur som dagstidningar varenda dag, tycker att det här är ett språk som är lite trögt att följa med i. Begripligt, javisst. Adekvat. Precist formulerat. Visst fattar jag allt vad där står, men inte kan man påstå att det är en lättsmält text!

Jag kan slå upp vilken sida som helst av trehundra och hitta gammalmodiga meningsbyggnader, extremt sällsynta ord, underliga facktermer, bildade referenser och udda uttryck överallt. Lägg till det en massa ryska personnamn, ortsnamn och begrepp för reformer! Att plocka ut ett enda citat är inte rättvisande, för det är snarare att översköljas av tiotusentals sådana meningar som gör att boken måste läsas långsamt och eftertänksamt. (För min del, åtminstone.)

I gengäld får man en unik inblick i rysk politik som få förutom Martin Kragh lär ha kunnat bjuda på. Här avhandlas tiden från tsarriket via kommunistiska Sovjet till dagens Putin-styre. Mycket lärorikt, insatt och ofta spännande och skrämmande. Extra aktuellt såklart med Ukraina-kriget. Väl värd att läsa för den som orkar.

Trådarna i väven

Bokens titel: Trådarna i väven - På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige
Författare: Maja Hagerman
Förlag: Norstedts, 2019
Antal sidor: 312

En spretigt kåserande bok som jag tyckte mycket om! Undertiteln är mer korrekt än den tjusigare "Trådarna i väven", för detta är verkligen en spaning och det handlar om hembygdsföreningar, hällristningar, rasbiologer, kommunpolitiker, samer, vikingahövdingar, nazister, de fattigaste arbetarna och de rikaste maktmänniskorna. Det handlar om att vi alla är en del av en lång kedja. Att vi är de där trådarna i väven där vi kan se ett mönster men kanske inte helheten och definitivt inte det fullbordade. Vi är de vi är på grund av hur andra varit före oss. 

Det är en löst sammanhållen, ganska pladdrig bok där det är svårt att veta vad Maja Hagerman egentligen hade för uppdrag när hon skrev den; det känns som att hon mest fångat sina egna tankar och iakttagelser medan hon rest Sverige runt för biblioteksframträdanden och bokprat. Det genomgående temat är väl att vi är en parentes i historien, att vårt agerande påverkar kommande generationer och att våra förfäders handlingar har betydelse för oss än idag. 

"Jag hänger i en kedja av tid. Rent konkret kan jag själv överblicka fem generationer. Två bakåt, min mormors och min mors och så min egen, och två generationer framåt, mina barns och mina eventuella barnbarns." 

Jag gillar den här boken. Det spelar ingen roll att den hoppar hejvilt mellan platser, tider och händelser - det intresserar mig, helt enkelt, och det är välformulerat och tänkvärt.

Mitt foto: Yllegarnet på bilden har jag färgat själv! Det är fläderbär som gett den fina färgen.

Mamma, kommer du att glömma oss nu?

Bokens titel: Mamma, kommer du att glömma oss nu?
Författare: Ulrika Harmsen och Sofia Edgren
Förlag: Norstedts, 2023
Antal sidor: 159

Jag såg att "Och dagarna går..."-Anna hade tipsat om den här boken och strax därpå även författaren Christina Lindström. Eftersom jag och Anna gillar samma sorts böcker (eller, jag korrigerar mig själv: eftersom jag gillar i stort sett allt som Anna tycker om) så var det här ett boktips värt att kolla upp. 

Journalisten Sofia Edgren har skrivit denna bok tillsammans med Ulrika Harmsen, som är lärare och trebarnsmamma från Göteborg. Efter en hjärnskakning på skolgården får Ulrika allt svårare med minnet och koordinationen, men framför allt står hon inte ut med ljud och ljus. Nog borde hjärntröttheten gå över?! En lång sjukskrivning ska väl räcka?

Ett långt och jobbigt år efter fallolyckan då Ulrika smällde i huvudet så olyckligt, visar det sig att hennes problem kommer sig av att hon fått Alzheimers sjukdom. Hon är 44 år gammal, har tusen projekt och mängder av idéer hon vill förverkliga. Hennes barn är i förskole- och skolåldern, de klarar sig inte själva än. Nu reduceras Ulrikas liv till att sitta i ett ljudisolerat rum hemma, gå promenader i närområdet och besöka en dagverksamhet för unga dementa. Hon är konstant trött, minns saker dåligt och tappar helt aptiten.

Allt det där som var Ulrika - vad händer med det? Och hur tacklar man vetskapen om en för tidig död? Vad svarar man dottern som frågar "Kommer du att glömma oss nu?". Hur står man ut med de fruktansvärda tankarna på att vara en börda för sin make och sin mor? När ska man ta farväl av sina vänner?

En liten bok som jag läste på mobilen, hela tiden med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Så oerhört fint sammanställt av Sofia Edgren och så generöst av Ulrika Harmsen att dela med sig av sin sjukdomshistoria. Det är varmt och fint skrivet, med mycket kärlek till maken, mamman, döttrarna och livet. Ingenstans hängs någon ut, jag känner aldrig att vi läsare klampar in i familjens privata sfär - utan vi hålls i närheten men på respektfullt avstånd. Bra balanserat!

Det här är en bok som väcker många tuffa tankar. Jag brukar strunta i att sätta betyg på Storytel, men den här boken (som jag läste, inte lyssnade på) gav jag faktiskt fyra stjärnor. Så bra är den.

Det tomma boet

Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut

Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.

En ensam plats

Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 

Dubbelporträtt

Skärmdump från Västerbottenskuriren. 

Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.

Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv. 

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Att uppfinna världen

Bokens titel: Att uppfinna världen

Författare: Katrine Marcal
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial, 2020
Antal minuter: 7 tim 57 min

Katrine Marcal har en tydlig avsikt med denna faktaspäckade, underhållande bok om hur könsroller spelar en stor roll i tekniska uppfinningar och historiska framsteg: att visa på hur kvinnor inte får erkännanden för sina idéer eller sitt arbete. Vi duger som arbetskraft - billig arbetskraft! - och förstås till att vara vackra, barnafödande hushållsmaskiner...

Jag sträcklyssnade på denna bok i våras (den är otroligt fint uppläst av Philomène Grandin, en stor eloge till henne!) och märkte att även en av sönerna som kom in i rummet medan jag lyssnade stannade kvar extra länge bara för att få höra klart ett kapitel. Det är högt tempo, bra driv, underfundigt och lite spydigt skrivet.

Boken är uppdelad i närmast kåserande avdelningar, som alla kretsar kring varsin stor ekonomisk eller teknisk nymodighet under 1800- och 1900-talen. Det är rent av roligt att lyssna, trots att det är så förskräckligt att höra om kvinnors utsatthet och låga värde genom tiderna.

Ska jag säga något negativt alls om denna bok, så är det att ibland känns det som att Katrine Marcal letar efter ett samband som till varje pris måste vara till kvinnans nackdel och helst bygga på ett ondskefullt patriarkat. (Jag drar mig för att skriva denna mening, för dels misstänker jag att jag kan komma att bli halshuggen för den och dels köper jag själv i stort sett allt hon lägger ut framför mig. Inte förrän jag tog en paus en lyssnandet, insåg jag att det kan vara hälsosamt att inte okritiskt svälja allt som om det bara fanns en enda sida.)

Men! Det är galet välskrivet och snärtigt, det är superintressant och lärorikt. Det är dessutom en bok som kan göra vem som helst till stolt feminist, för det är bedrövligt hur kvinnor i alla tider har utnyttjats av män. Och ljudboken är antagligen bättre än den tryckta, för Philomène är fenomenal!

Män visar kuken för mig

Bokens titel: Män visar kuken för mig
Författare: Caroline Hainer
Förlag: Mondial, 2017
Antal minuter: 5 tim 23 min om man lyssnar (jag läste e-boken på mobilen)

Jag fastnade för det snygga och fyndiga omslaget som passar perfekt till en bok om dickpics. "Män visar kuken för mig" har några år på nacken, men har ni inte läst den så gör det. Mycket bra!

Jag har aldrig fått en snoppbild i hela mitt liv och har därför uppfattat det hela som något obskyrt som många känner till men ytterst få ägnar sig åt. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja skicka en (ful mobil-)bild av sitt erigerade kön?! Det är helt obegripligt för mig. Och just för att det är så obegripligt - och för att jag inte har hört mina väninnor prata om att de får såna här bilder - har jag trott att det är ovanligt.

Redan inledningsvis konstaterar dock författaren Caroline Hainer att just så resonerar många människor. Kanske i synnerhet alla vi som har vårt på det torra och slipper vara ute och ragga. "Om inte jag har varit med om det så existerar det knappt" tänkte jag och med många med mig. Men som Hainer visar i denna lilla essäsamling så är det tvärtom fascinerande vanligt!

Jag läste boken på min mobil istället för att lyssna på den. Bra tempo, kul vinklingar, snyggt skriven. Gillar särskilt att författaren bemödar sig om att ha en varm ton rakt igenom: vi ska inte förlöjliga någon, håna någon, skämma ut någon. Här är rimliga förklaringar till ett fenomen, inte hatiskt skuldbeläggande. 

Jag gillar verkligen den här boken för dess smarta, kåserande ton. Varför skickar någon ett sånt här foto - oombedd? Vad tror han att mottagaren ska känna när hon ser bilden? Vad är syftet, drivet och incitamentet? Är det ett sätt att markera revir gentemot andra hannar? Att skrämma och hota en tjej? Att locka och förföra? Handlar det om makt och dominans? Är det sexigt, eller rent av lite kul? Kanske är det en logisk följd av mäns besatthet genom årtusenden att stoltsera med sitt kön - från grottmålningar till dickpics?!

En klart läsvärd liten bok med många intressanta tankar.

Mitt liv som dront

Bokens titel: Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering

Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 58 min

Jag har visserligen läst Helena von Zweigbergks tidigare romaner, men i ännu högre grad är hon för mig en av de briljanta deltagarna i radioprogrammet Spanarna. Alltid lika genomtänkt och välformulerad, rolig utan att vara elak, och sådär beundransvärt behärskat lugn.

Här är en självbiografisk betraktelse, inte en roman (och tack gode gud inte en sån där autofiktion som det går tretton på dussinet av numera!). Författaren har hunnit fylla 60 år och ser tillbaka på sitt liv, gör upp med sitt förflutna, vrider och vänder på sina erfarenheter.

Varför tänker hon på sig själv som en dront, ett utdött djur? Varifrån kommer uppfattningen att hon var ett blygt och lite kuschat barn som ständigt ville vara till lags och inte vågade opponera sig? 

Och sedan, som vuxen: hur uppstår de där konflikterna mellan två personer i en relation, mellan Helena och hennes man - han som numera är hennes föredetta och som väl de flesta av oss känner till och har läst något av. Hon funderar kring invanda mönster, förväntningar och hur man dansar den där pardansen som ett äktenskap är.

Jag valde att lyssna till ljudboken, för jag tycker så mycket om Helenas egen röst. Just att det här är en bok där hon betraktar sitt yngre jag gör att man kommer extra nära när det inte är en utvald uppläsare, utan författaren själv.

"Mitt liv som dront" är fem timmar av kåserande berättande där jag kan känna igen mig själv i somliga delar, och där jag kommer på mig själv med att hett önska att Helena var min storasyster eller väninna eftersom hon uppenbarligen lyckats med sånt jag själv skulle vilja. Stänga några dörrar, avsluta några kapitel, komma till något avslut med det som varit - och tänka på sig själv med värme, överseende och ett krasst "det var så här livet blev". 

Helena, jag önskar mig en dos av dina tankar lite oftare, en "Spanaren von Zweigbergk" som bjussar på berättelser ur verkliga livet - om hur man gör för att acceptera sin ålder och sina livsval så där som du lyckas göra.

Mitt omdöme: Lyssna hellre än läs. "Mitt liv som dront" borde tilltala många medelålders människor som känner ett behov av att lämna det gamla och fokusera på ett liv i nuet.

Det här är hjärtat

Bokens titel: Det här är hjärtat

Författare: Bodil Malmsten

Uppläsare: Bodil Malmsten

Förlag: Bonnier Audio, 2015

Antal minuter: 34 min

Den här boken har jag sett lovordas hur många gånger som helst, men har ännu inte tagit mig för att läsa den. Så hittade jag att författaren själv har talat in den som ljudbok. 

Jag säger bara det: Lyssna! Det är trettiofyra ynka minuter av ditt liv. En text (ska man verkligen kalla det dikt?) om det sår som en närståendes död orsakar. Om den bottenlösa sorgen, om ilskan, om att ingen fattar. Om att man vill följa med, för nu är livet inte värt mycket.

Det är inte mycket mer att tillägga. Bodil läser med enorm inlevelse, en lite raspig röst som darrar till i de svåraste passagerna. Boken blandar stycken med krassa fakta kring hjärtat, det anatomiska alltså, och vackra diktrader där sorgen manglas repetitivt - precis som den tenderar att göra i verkligheten. Om och om igen: kom tillbaka!

Var rädd om dig

Jag är rädd

Ingenting får hända dig

Nej, vad säger jag?
Allt måste hända dig!

Och det måste vara underbart

Kom tillbaks.

Jag ska inte göra en längre analys, för det här gick rakt in i mig och det är så lätt att leva sig in i om man någon gång mist en person man älskar.

Ditt livs affär

Bokens titel: Ditt livs affär
Författare: Fredrik Backman
Uppläsare: Fredrik Backman
Förlag: Bokförlaget Forum / Bonnier Audio
Antal minuter: 56 min

Texten skrevs av en sönderarbetad, utmattad Fredrik Backman en sen kväll innan julen 2017 för att publiceras i en större dagstidning. Kanske var han extra vidöppen själv när han skrev det här, för det är en sorgsen, vemodig och tät berättelse med mycket innerlighet.

Det här är den Backman jag gillar! Rak, eftertänksam, smått poetisk (och utan de där tjatiga flosklerna som ibland staplades på varann i några av hans senare romaner). Mer tillbaka till de kåserier som jag först föll pladask för, långt innan "Ove". Naket och avskalat, på något vis, med mycket kärlek i varje mening.

En saga om Döden som finns där kring oss hela våra liv, beredd att ta oss med eller skydda oss från att gå för tidigt. Döden som stickar vantar i grått yllegarn och inte tillåts titta sina offer i ögonen, eftersom hon inte får börja känna för de utvalda, utan bara måste göra sitt jobb. Döden som bär runt på en fulltecknad pärm med de utvaldas namn, som stryks ett efter ett...

Kanske är jag onödigt mottaglig, men den här boken lämnade en sorgsen känsla kvar i mig och bet sig fast ordentligt.

Starkt kul

Bokens titel: Starkt kul: Inledning - Du kan bli så stark som du vill
Författare: Micael Dahlén
Uppläsare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Antal minuter: 1 tim 14 min.

Micael Dahlén har jag läst några böcker av tidigare; han är påläst, intressant och lättbegriplig - och fullkomligt sprudlar av berättarlust. Så även denna gång! Detta är en kort introduktion till pappersboken "Starkt kul". Riktigt underhållande att lyssna på, eftersom boken kryllar av goda idéer kring hur man kan bli stark, snabb, vig och vältränad.

Det börjar inte så bra. Dels hakade jag upp mig på att ljudkvaliteten inte var den bästa, dels säger författaren (för det är han själv som talat in manuset) att "Kan du så kan jag".

Nu råkar det vara så att jag genuint hatar den meningen. Vad är det för skitsnack att bara för att DU kan, så kan JAG? Okej, Micael är nog inte så rik så han kan omge sig med personliga tränare och dietister och inspiratörer och coacher - men det finns faktiskt ingenting som säger att jag kan lyckas med min träning bara för att han har lyckats med sin. Påtagligt ofta kommer den idiotiska påståendet från unga människor med antingen för mycket pengar, för mycket ledig tid eller alldeles fantastiska förutsättningar (i form av kontakter med rätt människor - eller "rätt" efternamn).

Micael Dahlén återkommer senare till just det där med Hollywoodkändisar och andra som faktiskt har möjligheten att få all hjälp att bli tjocka, smala, vackra, fula - vad man nu vill uppnå - nästan på beställning. Skönt att han klargjorde det; att livet faktiskt ser annorlunda ut för de flesta av oss.

Under en timme berättar han inspirerande om många små knep till att få sju minuters träning, eller tjugosju eller fyrtiosju - men aldrig en timme, för varför envisas vi med att mäta tiden i just timmar? Och han säger inte bara det där vi redan hört (ta trapporna istället för rulltrappan, gå av en hållplats tidigare när du kliver av bussen... suck) utan har andra småtokiga knep på hur man kan hitta träningstillfällen i vardagen.

Gillade den här! Och jag slutade reta mig på ljudkvaliteten redan efter några minuter, eftersom ämnet var intressant, så det var inte så farligt med det heller.

Läget i landet

Bokens titel: Läget i landet
Författare: Po Tidholm
Förlag: TEG Publishing, 2017
Antal sidor: 95

"Läget i landet" är en fyndig titel, när man vet vad boken handlar om - men särskilt intresseväckande är den ju inte och inte heller det oengagerat designade omslaget. Men: nu hade ju bokklubbsväninnan bestämt att vi skulle läsa den här lilla boken och då gör man det oavsett hur trist framsidan ser ut.

Och vilken överraskning! Det här hör garanterat till det bästa jag läst den här sommaren. Po Tidholm är en "jätteduktig journalist" (det är inte jag som påstår det, utan han själv!) som här har skrivit 89 korta tankar om varför landsbygden är viktig även för storstadsborna. Eller borde vara det, åtminstone!

Tankarna är korta och mycket välformulerade. Jag föreställer mig att han lagt ner en hel del tid på formuleringarna, för de är exakta, kärnfulla och lättbegripliga på ett sätt som är svårt att åstadkomma när man ska begränsa sig.

Jag kom på mig själv med att anteckna mängder av passager, som jag tyckte var extra bra och som jag ville ta upp i bokklubben.

#67: "Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov."

#87: "Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för strukturerna. Och det är ju trots allt strukturerna som är viktiga, allt annat är egentligen bara berättelser. På ett mänskligt plan kan jag förstå att det behövs, men i arbetet med att förändra svensk landsbygd är de ett hinder i det intellektuella arbetet."

#25: "Samtidigt som medborgarens upplevelse är att grannarna flyttar, kommunen krymper, ekonomin minskar, butiker försvinner, välfärdstjänster försämras och vakanserna på arbetsmarknaden uteblir, så berättar kommunen och regionen alltid om hur bra allting går. Helt enkelt därför att det politiska systemet så kräver. Varje utspel måste göras i förhållande till konkurrenten: den andra kommunen, den angränsande regionen."

Det är tänkvärt och insiktsfullt och rakt igenom intressant att läsa Tidholms tankar om landsbygdens problem - och hur de i allra högsta grad gäller storstaden också.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till svägerskan på Göteborgs stadsbibliotek som återigen lyckades hitta en bok som är helt hopplös att få tag i här hemma!

Den utbrände kronofogden som fann lyckan

Bokens titel: Den utbrände kronofogden som fann lyckan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2011
Antal sidor: 302

Jag har gillat allt jag läst av Sjöberg hittills; han är smart och välformulerad, har humor och berättar om saker man inte ens visste att man saknade kunskap om.

Men jag begrep inte att boken jag köpte var en samling kåserier, essäer och tankar som är 15-20 år gamla och inte hänger ihop sinsemellan. Jag blev rätt besviken, faktiskt. Har alltid känt att jag lär mig så mycket av hans underhållande, kunniga kåserande - men nu var det spretigt, rent av tråkigt på sina ställen. Inga djupdykningar, som han annars är duktig på. Det där nördiga sättet att hitta ett smalt ämne och skriva insatt om det.

I den här pocketboken ryms inte mindre än 34 korta essäer. Det är texter om Linnés rival tillika bästa kompis, om Darwins rival tillika lojale beundrare, om varför människor har sex för skojs skull (året runt), en tråkig text om Nabokov som inte bara skrev "Lolita" utan tydligen samlade på blå fjärilar som han kategoriserade... och mycket om Runmarö och ännu mer om hur sorgligt det är att folk nuförtiden inte vet namnen på diverse halvt utdöda fåglar och flygfän.

I den sista texten berättas om hur Sjöberg blir haffad av en lärare ute i skogen, och ombedd att spontant föreläsa för en grupp elever på exkursion. Han hittar på en undanflykt för att slippa - för det är ju så jobbigt att vara den där som alla så gärna frågar hela tiden, den där som kan alla svar och förväntas vilja dela med sig av sin kunskap i alla lägen.

Och jag som hade tänkt att om jag fick den där klassiska frågan "Vem skulle du vilja ta med dig till en öde ö?" eller "Vem skulle du vilja bjuda på middag?" eller "Vem skulle du vilja ha som bordskavaljer/bordsdam på Nobelfesten?" - så har ett av mina förslag varit just Fredrik Sjöberg.

Nu inser jag att det var ett dumt val. Han vill skriva sina böcker. Han vill fånga sina fjärilar och bananflugor ifred. Han vill sannolikt inte alls prata en hel kväll med en begeistrad humanist som älskar böcker, konst och friluftsliv.

Mitt omdöme: Texterna hade tilltalat mig om jag läst dem en-och-en i en söndagsbilaga, men inte en hel bok som inte ens har ett gemensamt tema eller känns aktuell.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Mamma är galen och pappa är full

Bokens titel: Mamma är galen och pappa är full
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 233

Jag undrar hur det skulle vara att sitta och prata med Fredrik Sjöberg. Jag föreställer mig att man sitter i varsin sliten, mysig fåtölj (en sån där armstöden börjar bli så nötta att man ser igenom tygets väv och där så många rumpor satt sig att det blivit en permanent grop i sitsen) i ett svalt rum i otätat gammalt sommarhus i skärgården - ett sånt med nötta brädgolv och prassel av möss i väggarna och två bokhyllor fulla av Svenska Turistföreningens årsbok från 1907 och framåt - med varsin stor kopp te i två koppar av en 50-talsservis och mumsar på rostbröd med hemlagad apelsinmarmelad.

Och så pratar Fredrik. Och pratar och pratar och pratar, fast man lite snyggt försöker säga "ska jag sätta på lite mer te?" eller "jag är lite kissnödig, om du ursäktar?" eller "du, det börjar mörkna nu - kanske dags att dra sig hemåt?". Och allt han säger är så fantastiskt så man undrar om han kanske hittar på; kan det verkligen stämma, är det inte lite väl märkvärdiga sammanträffanden?

Jag vet inte hur han ser ut, hur gammal han är, hurdan han är - men i mitt huvud är han alldeles på pricken som min mormor (men kanske fyrtio-femtio år och man istället).
Hon kunde också hundrafyrtioelva förgreningar av varje människas släkt, visste alla pikanta detaljer, kände till oväntade äktenskap och hemliga affärer, berättade om kopplingar till adeln eller släktingar som adopterats bort, visste vilka som tagit livet av sig och vilka som hamnat på sinnessjukhus. Hon sparade på kvitton, vykort, visitkortsfotografier, biljetter och allt mellan himmel och jord. Det var som om hon hade ett inbyggt kartotek med alla sina vänner, släktingar och bekantskaper.

Det är alldeles underbart att ha en sån där sprudlande berättare i sin närhet, kan jag säga! En sån som inte riktigt kan behärska sig, för det finns alltid något mer att berätta.

"Mamma är galen och pappa är full" är en liten bok om konstnären Ivar Arosenius som gifte sig med den rika Eva Adler och fick en liten dotter med henne - Lillan, som vi alla känner till från "Kattresan" - och sedan dog, samt om Evas nye man Anton Dich, den danske konstnären som ytterst få minns.

Mycket handlar om Eva och hennes syskon som föddes kring 1880; de var unga vuxna då första världskriget bröt ut. Reste genom Europa, levde lyxliv, gifte sig med judiska män som flydde eller "försvann" under andra världskriget, fick små barn som dog och andra som de försummade. De levde spännande, omtumlande, händelserika (och inte nödvändigtvis lyckliga) liv.

Mitt omdöme: Det här är inte en bok för alla; men jag tycker den är underbar. Dessutom är formgivningen utsökt både in- och utvändigt och formatet väldigt trevligt; Nina Ulmaja är otroligt duktig har jag sagt länge.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Nuckan

Bokens titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor: 117

Den illgröna lilla boken i danskt band kallas för "en essäistisk berättelse" och det är nog en bra beskrivning. Malin Lindroth berättar på ett väldigt krasst och utlämnande sätt om hur det är att vara den ratade. Hon som aldrig hittar en livskamrat, trots att hon längtar och försöker så förtvivlat. Hon som alltid blir vald sist, som aldrig klarar konkurrensen. Hon som ofrivilligt får leva ensam, trots att hon verkligen vill leva med någon.

Det är ingen lång text, men den är stark och mycket berörande. Jag fastnar särskilt för det där med att vi lär redan våra små barn att man förväntas leva i par, att "det finns någon för alla", att det är skamligt att inte vara vald till hustru, flickvän, partner.

Att vara "nucka" är inte att vara singel, det är författaren noga med. Den som är singel tenderar ofta att ha avslutat ett förhållande och njuter av ensamlivet innan det är dags för nästa relation. Inte ens änkor är nuckor, de har ofta haft ett långt liv tillsammans med någon.

Men det finns ju en massa kvinnor - för nu är det just ensamma kvinnor det handlar om, inte män så mycket - som faktiskt aldrig har haft ett längre förhållande, varit gifta, levt ihop med någon. De är den där trevliga kompisen, snälla mostern, schyssta tjejen, kanske någon man har sex med - men ingen man delar livet med.

Jag blev väldigt berörd av Lindroths lilla essä, det är en sorglig bok men med stor revanschlusta!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND
Länk till boken på Bokus: DANSKT BAND

Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Art matters

Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN