Tyrannens tid

Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 

Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

Familjen

Bokens titel: Familjen
Författare: Johanna Bäckström
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial
Antal minuter: 8 tim 24 min

Jag blev avrådd från att lyssna på "Familjen". Inte alls för att den är dålig eller så, utan för att den tydligen är obegriplig i högläsning: man behöver se namnen framför sig för att hålla isär den ene personen från den andra.

Jag håller faktiskt inte med. Det här är en reportagebok om en släkt som sedan flera decennier härskar i några av Göteborgs stadsdelar, där de styr över sina forna landsmän och terroriserar andra som står utanför. De är som maffiosos där de värnar om sina egna och tar om "flocken" men straffar människor hårt om de bryter mot de regler som släkten har satt upp. Det är en kriminell klan, där småpojkar uppfostras i sina fäders, bröders och farbröders anda. 

Jag bestämde mig tidigt för att familjen Al Asim - jag tror inte att de heter så, men något snarlikt - får ses som en enhet och att det inte var viktigt för mig att begripa om det var äldste sonen, yngste sonen, farbrodern eller en kusin det pratades om. Alla namnen lät likadana och många av dem var de facto identiska, men för mig var det helheten som räknades ändå. Vem som gjorde vad är mindre intressant.

Familjen Al Asim är på en gång artiga, charmerande, omhändertagande och trovärdiga - och samtidigt våldsbenägna maktutövare. Jag är helt fascinerad av berättelsen och sträcklyssnar mig igenom den eminenta uppläsningen. 

"Parallellsamhälle" brukar det pratas om, och sällan har det väl varit tydligare än i den här fackbokens redogörelser för hur skolan, socialtjänsten, hyresgästföreningen, polisen, åklagarmyndigheten och alla de andra försöker råda bot på den otrygghet som invånarna i Angered upplever. 

De vill rädda den uppväxande generationen från att gå i sina pappors fotspår och de vill sätta fäderna bakom lås och bom. Det måste bli ett slut på våldet, drogerna och kriminaliteten i förorten. Folk vågar inte säga emot, inte ens när de får sina förråd kapade och lås utbytta så att de inte längre själva har tillgång till det som är deras. Människor skjuts ihjäl. Familjer hotas. Barn slås ner eller "talas till rätta" på brutala vis. 

En otroligt bra fackbok som öppnar upp för en värld som jag inte kände till. Johanna Bäckström är så nyanserad, gör ett sånt gediget försök att visa en rik och sammansatt bild av såväl klanen Al Asim som de människor som kämpar för att eliminera deras terrorvälde i Angered. 

Jag uppskattar särskilt hur hon parallellt med faktaredogörelsen berättar en uppdiktad historia om en kvinna som lever under konstant dödshot av familjen - hur hon hamnade där och vad hon gör för att ta sig ur det. Det ger fart åt berättandet och gör det än mer tydligt varför vi aldrig kan acceptera privat rättsskipning, gangsters som kallar sig problemlösare och en kultur där man varken studerar eller arbetar utan försörjer sig på mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Mycket läsvärd och förtjänar helt klart sin Augustprisnominering! 

Ålevangeliet

Bokens titel: Ålevangeliet

Författare: Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 7 tim 56 min

En fantastiskt vacker omslagsbild täcker denna Augustprisvinnare (2019). Jag har inte läst boken förrän nu, men måste säga att den är en synnerligen värdig vinnare!

Om ålar visste jag inte mycket mer än att de ser ut som slemmiga vattenlevande ormar, är rödlistade, äts luade (man har väl löst korsord!) och att de är otroligt feta i köttet - samt att de simmar till och från Sargassohavet för att para sig. 

Litegrann hade jag väl hört om ålar som levt i hundratals år i en brunn eller som krälar ut genom hästhuvuden i läskiga filmer... men på det hela visste jag inte mycket om ålen innan jag började lyssna på "Ålevangeliet". 

Det är en underbar bok! Precis så där ljuvligt nördig som jag gillar med essäer av Fredrik Sjöberg ("Mamma är galen och pappa är full", "Flugfällan", "Flyktkonsten") och Morten A. Ströknses ("Havsboken"). 

Den går igenom exakt varenda detalj i ålens liv, alla dess förvandlingar, metamorfoser, och alla stadier i dess liv. Men allra mest berättar den om människorna som letat efter ålen; de som studerat den, ägnat sitt liv åt den, lagt varje krona de äger på att forska om den. Parallellt löper berättelsen om författaren som barn och hur han fångar ål med sin far under varma skånska sommarnätter.

En fin och sorglig berättelse som slukade mig totalt. Jag har lärt mig massor om ålen nu, men även om  forskare och vetenskapsmän. En mycket gripande fackbok, som blandar klimatförstörelse och massutplåning med utrotningshot och överlevnadsvilja. En del filosofiska betraktelser om Gud och Jesus förbryllar mig men det är också det enda negativa jag har att säga om hela boken. Bortsett från de styckena så går texten rakt in i mig. Ålen är ett fascinerande djur, och det är vi människor också.

Kvalar givetvis in i kategorin "Favorit".

Det står ett rum här och väntar på dig - del 2

Nu har jag lyssnat på klart på "Vad är en bragd?", del två av boken "Det står ett rum här och väntar på dig". Drygt elva timmar lång är redogörelsen för Raoul Wallenbergs tid i Budapest i Ungern under de sista åren av andra världskriget. 

Det är en fruktansvärd skildring av judarnas lidanden men också det idoga arbetet hos Raoul Wallenbergs stora stab som med alla medel försökte rädda så många liv som möjligt. Man använde alla tänkbara medel och stor kreativitet när man utfärdade skyddspass till alla judar med minsta anknytning till Sverige - och hur man räddade många tusen judar undan koncentrationslägren.

Man kan inte säga annat än att Ingrid Carlberg är beundransvärd i sin kartläggning av Wallenbergs liv och gärning. Hon lyckas göra det både underhållande, skrämmande och spännande. Jag har lärt mig mycket även av denna andra del av den digra fackboken. Nu återstår den sista tredjedelen: den där hjälten tillfångatas av ryssarna...

Det står ett rum här och väntar på dig - del 1

Det tar sin lilla tid att lyssna klart på den första delen av tre: "Vad formar en människa?". Närmare bestämt tio timmar... Det är absolut värt den tiden, det tycker jag, men ändå känns det som en evighet innan jag lyssnat klart på de övriga två delarna av "Det står ett rum här och väntar på dig".

Jag hade vaga kunskaper om Raoul Wallenberg innan jag lyssnade på Ingrid Carlbergs ofantligt genomarbetade, detaljerade och fängslande bok. 

För mig är familjen Wallenberg synonymt med SEB, så min föreställning var att Raoul var en av bröderna i bankfamiljen, att han skickades ut i Europa för att på något vis rädda judar undan förintelsen och att han blev tillfångatagen av ryssar i krigets slutskede - och därefter aldrig mer hördes av. Att han faktiskt lyckades rädda tiotusentals människor från koncentrationslägren visste jag, men inte exakt hur. 

I denna första del får jag lära mig mycket om släkten Wallenberg och om Raouls föräldrar. Den unge Raoul Oscar som dog i cancer medan sonen ännu låg i sin mammas mage. Den ännu yngre Maj, som blev änka och mor samma år som hon fyllde tjugo. Det lilla barnet Raoul som växer upp utan en pappa men med en krävande farfar - Gustaf, bror till Knut och Marcus - som in i minsta detalj styr sin sonsons liv och planerar hela hans skolgång.

Mycket, mycket bra inläst av Irene Lindh som har en behaglig, välartikulerad röst som egendomligt nog låter lite gammaldags (hur nu en gammaldags röst låter?!). Hon passar perfekt för den här sortens ljudbok.

Augustprisvinnare - min utmaning

Det var ju det här med att läsa samtliga Augustprisvinnare... En gång i tiden hade jag den ambitionen. Här är den kompletta listan över de 71 böcker jag planerar att plöja. Det är alla vinnare i kategorierna skönlitterärt respektive fackbok, samt några få vinnare av barn- och ungdomsbokspriset. Däremot inga av de nominerade - jag har läst många av dem och de har varit jättebra, men de platsar inte i denna utmaning. Recensioner kommer efterhand, och då numrerade enligt nedan från 01 till 71.

71.    2020: Samlade verk av Lydia Sandgren
70.    2020: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

69.    2019: Osebol av Marit Kapla
68.    2019: Ålevangeliet av Patrik Svensson

67.    2018: Aednan av Linnea Axelsson
66.    2018: Svälten av Magnus Västerbro

65.    2017: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
64.    2017: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

63.    2016: De polyglotta älskarna av Lina Wolff
62.    2016: Gutenberggalaxens nova av Nina Burton

61.    2015: Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
60.    2015: Min europeiska familj av Karin Bojs

59.    2015: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

58.    2014: Liv till varje pris av Kristina Sandberg
57.    2014: Naturlära av Lars Lerin

56.    2014: Mördarens apa av Jakob Wegelius

55.    2013: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
54.    2013: Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma

53.    2012: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
52.    2012: "Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlberg

51.    2011: Korparna av Tomas Bannerhed

50.    2011: Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

49.    2011: Pojkarna av Jessica Schiefauer

48.    2010: Spill - en damroman av Sigrid Combüchen

47.    2010: Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

46.    2010: Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

45.    2009: De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg

44.    2009: Att överleva dagen av Brutus Östling

43.    2008: Ett annat liv av Per Olov Enquist

42.    2008: Regi Bergman av Paul Duncan

41.    2008: Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius

40.    2007: Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

39.    2007: Med livet som insats av Bengt Jangfeldt

38.    2006: Svinalängorna av Susanna Alakoski

37.    2006: Qin av Cecilia Lindquist

36.    2005: Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

35.    2005: Ninas resa av Lena Einhorn

34.    2004: Gregorius av Bengt Ohlsson

33.    2004: Världens ordning och mörkret i människan av Sverker Sörlin

32.    2003: Skraplotter av Kerstin Ekman

31.    2003: Idéer om livet - en biologihistoria av Nils Uddenberg

30.    2003: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell

29.    2002: Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

28.    2002: Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? av Lars-Olov Larsson

27.    2002: Adjö herr Muffin av Anna-Clara Tidholm

26.    2001: Underdog av Torbjörn Flygt

25.    2001: Minnets stigar av Per Wästberg

24.    2000: Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi

23.    2000: Stora döden av Dick Harrison

22.    2000: Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum

21.    1999: Livläkarens besök av Per Olof Enquist

20.    1999: Engelska - öspråk, världsspråk, trendspråk av Jan Svartvik

19.    1998: Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström

18.    1998: Svenska vägar till S:t Petersburg av Bengt Jangfeldt

17.    1998: Resan till världens ände av Henning Mankell

16.    1997: Aprilhäxan av Majgull Axelsson

15.    1997: I skuggan av framtiden av Sven-Eric Liedman

14.    1996: Sorgegondolen av Tomas Tranströmer

13.    1996: Spåren av kungens män av Maja Hagerman

12.    1995: Hummelhonung av Torgny Lindgren

11.    1995: Tusen år i trädgården av Maria Flinck

10.    1994: Synden av Björn Ranelid

09.    1994: Musiken i Sverige av Leif Jonsson

08.    1993: Händelser vid vatten av Kerstin Ekman

07.    1993: Ofredsår av Peter Englund

06.    1992: Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

05.    1992: Gyllene Äpplen av Gunnar Broberg

04.    1992: Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl

03.    1991: Livets ax av Sven Delblanc

02.    1990: De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin

01.    1989: Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Helgfrågan: Jodå, EN utmaning har jag!

Helgfrågan hos Mias bokhörna rivstartar året med att fråga om vi bloggare ska vara med i några (bokliga) utmaningar under 2021. 

Helst skulle jag vilja läsa mycket mer, recensera mer, skriva superintressanta inlägg, engagera alla litteraturälskare i hela landet, ta fina foton och ha tiotusen följare på Instagram. (Eller, varför skulle jag behöva ha det - egentligen?). Men jag hinner helt enkelt inte.

Om jag lovar att jag ska läsa femton engelska klassiker, tio svåra Nobelpristagare eller fem ryska samtidsromaner så kommer jag ändå inte att lyckas uppfylla det.

Min egen bokbloggutmaning ska jag dock försöka hinna längre med i år: den som går ut på att läsa varenda Augustpristagare som funnits. Det var ju en av anledningarna till att jag startade för en massa år sedan. Håller på med en av dem just nu, faktiskt.

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 

Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.

Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!

Kråkorna

Bokens titel: Kråkorna

Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.

Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.

Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.

Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 

De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 

Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

Rörelsen

Bokens titel: Rörelsen - den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront pocket, 2016
Antal sidor: 274

Beröringspunkterna är många mellan "Himmelstrand" och "Rörelsen", mycket känns igen. Ändå skulle jag tro att det går alldeles utmärkt att läsa dem var för sig i vilken ordning som helst eller bara den ena av dem.

"Rörelsen" har inte alls de fantastiska personbeskrivningarna som jag hittade i "Himmelstrand". Här är fokus på författaren själv, en 19-årig John, och det är väldigt intressant på många vis. De andra figurerna är dock mer av statister och jag har svårt att alls känna något för dem. Det är nästan så jag tänker på Mary Poppins eller Alice i Underlandet, där man träffar en galning, en tjockis, en gamling, ett talande djur och så vidare - men att de bara finns där i utkanten egentligen.

Stockholmsbeskrivningarna är underbara, även om bokens John säger att han inte tänker lägga ner tid på att beskriva gator och torg för det kan andra göra bättre. För mig som gått igenom tunneln under Brunkebergsåsen varenda dag som 19-åring är det otroligt roligt och jag tänker att jag mycket väl skulle kunnat träffa på författarens yngre jag - vi är jämngamla och vistades uppenbarligen på samma ställen! Tunneln ser inte alls likadan ut längre och inte heller omgivningarna, så jag njuter av att läsa om platser som är levande för mig men som är helt annorlunda nuförtiden.

Författaren talar direkt till oss vid ett flertal tillfällen, refererar till sina utgivna böcker och figurer som förekommer i dem, konstaterar att även han var ung och kåt och kärlekstörstande men att det kryllar av beskrivningar av sådana unga män så han tänker inte uppehålla sig vid just den biten. Han nämner sina föräldrar, sin uppväxt och sina romaner så ofta och ingående att hela "Rörelsen" framstår som en autentisk dagbok från mitten av 80-talet (även om jag begriper att det inte är så och för Ajvide Lindqvists skull hoppas att han inte varit så ensam, utelämnad och vilsen).

I den här boken får vi alltså följa John som bor i ett gårdshus på Luntmakargatan och får de mest besynnerliga grannar. För att inte tala om vad som gömmer sig i badrummet som ligger innanför den gemensamma tvättstugan... Deras längtan efter att bli sedda, älskade, bekräftade och att ingå i en stor varm gemenskap är så stark att den driver dem till blodspillan, våld, kriminalitet och fruktansvärda handlingar.

Den här boken är långt mycket mer begriplig än "Himmelstrand", och jag tycker om den även om jag också tycker att personerna kring John är som pappfigurer och även om jag får god lust att krama om författaren och fråga "inte var du väl med om allt det där hemska?!", för jag känner så med honom.

(Länkar kommer senare, har för dålig uppkoppling för tillfället.)

Boken blir nominerad till Augustpriset 2015.

Berömda män som varit i Sunne

Bokens titel: Berömda män som varit i Sunne
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1998
Antal sidor: 276

Jag har inte tidigare läst något av Göran Tunström, trots att han räknas som en av de stora svenska författarna. Tunström föddes 1937 och dog innan han hunnit fylla 63 år. Han hade tydligen hjärtproblem och lungcancer och kanske gav det honom en del existentiell ångest och grubblande över livet - vad vet jag? - för huvudpersonerna i romanen jag just läst har såna tankar. "Berömda män som varit i Sunne" utkom 1998 och gav honom Augustpriset, bara ett drygt år innan han dog.

Sunne är en liten stad i Värmland, en sömnig stad vad det verkar, där just ingenting händer. Åtminstone inte under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär, eller kanske en lanthandel snarare. Han är medelålders, ensamstående, lite långsam i huvudet. Nyfiken och intresserad av att lära sig nytt - men inte särskilt klipsk. Full av känslor som han ägnat ett liv åt att trycka undan.

När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva ett kapitel i en minnesskrift där även kyrkan och idrottsföreningen presenteras. Kapitlet ska heta "Berömda män som varit i Sunne". Problemet är väl att det inte funnits några berömdheter att tala om...

Stellan Jonsson Lök (jo, han heter så!) börjar i alla fall skriva men väver in alldeles för mycket av sig själv och sina vänners levnadshistorier. Texten refuseras och skriften skrinläggs eftersom pengar saknas för utgivning. Nu bestämmer sig Stellan för att fortsätta skriva; han vill berätta sin egen historia och den hänger han upp på de märkvärdiga män som har - eller inte har, men borde ha! - kommit till Sunne. Ärkebiskopen, Fred Astaire och månfararen Aldrin bland andra...

Omdöme: Bitvis är boken svamlig och trasslar in sig i stickspår som bara är tråkiga och överdrivet intellektuella. I övrigt är det en alldeles underbar historia, så skickligt framtrollad genom den lätt infantile Stellans beskrivningar av sin miserabla uppväxt och sitt sorgligt kärlekslösa vuxenliv. Det är fascinerande hur en så händelsefattig bok kan kännas engagerande, då den ena pusselbiten efter den andra gör att läsaren förstår hur det egentligen ligger till.

Boken köpte jag på antikvariat. Den verkar inte säljas i bokhandeln längre.

---

P.S. När jag hunnit ett fyrtiotal sidor in, kommer några rader som jag kan utantill och läst i otaliga dödsannonser. Visste inte att det var Tunström som skrivit dem och även om jag hört det någon gång så visste jag i alla fall inte att det var från boken "Berömda män som varit i Sunne".

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."

Flugfällan

Bokens titel: Flugfällan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2012
Antal sidor: 233

Förra årets IG-nobelpris (även kallat det alternativa Nobelpriset) i litteratur gick till "Flugfällan" av Fredrik Sjöberg och det var i samband med detta som jag hörde talas om boken.

"Flugfällan" utkom dock redan 2004 och då nominerades den till Augustpriset, tillsammans med en bok om Kafka, en om hur man odlar på tak i storstäder, en om gamla tapeter, en om kvinnokamp och en om europeisk idéhistoria. Att nomineras utan att vinna var tillräckligt för att Fredrik Sjöberg skulle få se sin bok sälja "hyggligt bra" (enligt författaren själv, vilket är mer än 30.000 ex bara i Sverige) i ett drygt decennium efteråt och kräva ett antal ny- och omtryckningar under årens lopp. Den har översatts till danska, norska, tyska, franska, spanska, italienska, ryska, engelska och ett gäng andra språk (ja, jag är lite imponerad...).

Med sitt oansenliga omslag, konstiga titel och obegripliga innehållsförklaring blev boken direkt en favorit hos mig. Den har verkligen allt! Ett fantastiskt språk med underfundiga och precisa ordval, formuleringar som lockar till skratt, dråplig humor, precis lagom svärta och vemod för att balansera, ett personligt tilltal och djupt känt intresse för ämnet. Och ovanpå det så serverar författaren det ena spännande livsödet efter det andra.

Omöjlig att motstå! Det här är en sån där bok där jag skulle kunna skriva en blurb (blurp? blubb? alltså, en löjligt positiv text för förlaget att citera på bokens omslag) eftersom den verkligen är en liten pärla. Vilken berättarkonst!

Ester Blenda Nordström och hennes make René Malaise, under en resa till Kamtjatka.

Foto: Världskulturmuseernas samlingar.

Vi får veta lite om allt möjligt som har att göra med författaren själv - han är entomolog och samlar blomflugor - och hans roliga iakttagelser kring skillnaden mellan att forska på vackra fjärilar och fula flugor.

Allra mest får vi dock läsa om svensken René Malaise som verkar ha varit lite smågalen och åkte på upptäcktsfärder i gudsförgätna länder precis så som man gärna föreställer sig att välutbildade, förmögna unga män gjorde på den här tiden då fortfarande luftballonger till Nordpolen gav hjältestatus och ett välfyllt herbarium med pressade växter var obligatoriskt.

Herr Malaise utvecklade en flugfälla som används än i denna dag. Han var också gift ett kort tag med Ester Blenda Nordström som jag nu har fått ett enormt sug att läsa mer om (och av). Hon tycks ha varit en häpnadsväckande kvinna!

Omdöme: Klart Sjöberg skulle haft Augustpriset för "Flugfällan"! Nu blev det inte så, men jag uppmuntrar er alla att läsa boken och njuta av skrivkonst på hög nivå. Intelligent, påläst, tankeväckande och väldigt, väldigt roligt!

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Arktis: liv i en värld av is och snö

Bokens titel: Arktis: liv i en värld av is och snö
Författare: Felix Heintzenberg och Ole Jörgen Liodden
Förlag: Bio & Fokus Förlag, 2016
Antal sidor: 207

Vad förväntar jag mig av en bok om Arktis?
Att den ska vara bländande vacker. Att den ska få mig att bli arg och uppgiven och djupt sorgsen över hur vi människor systematiskt förstört klimatet och naturen och dödat de vackra djuren. Att den ska få mig att känna hopplöshet över miljöförstöringar och skövling. Att den ska få mig att själv längta efter att få se åtminstone en bråkdel av det författarna sett.

Alla förväntningarna blir uppfyllda då jag läser "Arktis: liv i en värld av is och snö".

Detta blir en kort recension. Andra som skrivit om den här boken är Boktokig, Just här just nu, Boklysten. Samtliga ger boken högsta betyg. Gå gärna in och läs deras recensioner som motvikt till min! För tyvärr faller jag inte alls för upplägget, även om bilderna är överjordiskt vackra och ämnet mer än angeläget.

Layouten förstör hela läsupplevelsen för mig. Jag började förklara mig i ett längre inlägg, men har nu strukit alla mina invändningar. Kan bara konstatera att för mig personligen är det ett exempel på layout som inte är läsvänlig eller lockande - den känns inte alls genomtänkt. (Och jag gillar inte stavfelen och inkonsekvenserna.) Det är inte ofta jag stör mig så mycket på en boks formgivning men den här gången gör jag verkligen det.

Innehållet då? Där finns mycket att lära sig om de fantastiska djuren i Arktis och hur deras livsvillkor har förändrats. (Orden "specialist" och "extrem" förekommer oräkneliga gånger.) Det är på samma gång sorgligt och spännande att läsa om rödrävens inkräktande på fjällrävens territorier, om fåglarnas överlevnad i kylan, om växterna som spirar mot alla odds, om de höga granarna som sakta förflyttar sig mot polen och konkurrerar ut de mer köldtåliga träden, om jaktkvoter som hotar hela djurbestånd...

Det ligger ett gigantiskt arbete bakom denna bok och den innehåller mängder av fakta från de senaste årens klimatuppgörelser och avtal om miljön, de senaste rönen och den nyaste statistiken. Jag uppskattar den biten, som gör att "Arktis: liv i en värld av is och snö" skiljer sig från mycket annat jag läst i genren.

Omdöme: Författarna skriver oerhört engagerat och kunnigt. Fotografierna är magiska. Men det här är inte en bok jag lockas av och det beror enbart på formgivningen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till Bio & Fokus Förlag för recensions-exet!

1947

Bokens titel: 1947
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 277 + 20 sidor källförteckningar

När jag först träffade min man var jag så fascinerad av hans samling med När Var Hur-böcker - flera hyllmeter med små tjocka årsböcker som sammanfattade åren från hans födelse och fram till det föregående året. Vad skulle man med de där böckerna till, undrade jag. Långt senare tyckte jag däremot att det var underhållande att bläddra i de knubbiga små faktaböckerna och bli påmind om händelser som skett många år tidigare och som fått stor betydelse.

Elisabeth Åsbrink har verkligen inte nöjt sig med några När Var Hur-böcker, utan plöjt kopiösa mängder dagstidningar - både svenska och internationella - samt rotat i arkiv för att riktigt kunna analysera vad som hände det specifika året 1947.

När man är mitt uppe i det, är det förstås svårt - eller omöjligt? - att inse att det som händer kan förändra ens eget liv eller hela världshistorien. Det är först i backspegeln som man ser vad som ledde till det ena eller det andra. Vad som är viktigt för en person är inte alltid viktigt för en annan - men så finns det ju beslut som påverkar stora delar av mänskligheten, även om vi inte till fullo förstår det just när det händer.

Boken "1947" beskriver ett enda år, gör nedslag månad för månad i kronologisk ordning, såväl i Sverige och Europa som resten av världen. Åsbrink skriver som alltid så väldigt vackert, noga valda ord, poetiskt och tankfullt.

De små korta utdrag hon valt ut följer författaren George Orwell som sitter på en vindpinad ö och skriver "1984", den svenska naziströrelsens framväxt, krigsrättegångarna i Nürnberg, mannen som ville införa begreppet folkmord, Simone de Beauvoir som blir handlöst förälskad, Dior som slösar metervis med dyra tyger på tjusiga kjolar, Thelonius Monks musicerande - och till stor del om olika aspekter av Palestinas delning sedd ur judiskt och muslimskt perspektiv.

Vi får också följa Åsbrinks far i små fragment; en ungersk pojke med judiskt påbrå som tvingas välja mellan att flyttas med barnhemsbarnen till Palestina eller stanna i ett hatiskt Ungern med sin mamma och styvfar.

Jag skulle gärna ha sett lite fler notiser insprängda här och där i texten, små snuttar liknande dem som man faktiskt hittar i dagstidningar och som skulle gett en bild av hur livet såg ut i Sverige på den tiden. Ni vet de där små annonserna om vad kaffe kostade, vilka filmer som gick på bio och vad barnen önskade sig i julklapp blandat med någon demonstration, bygget av en ny stadsdel, invigningen av ett nytt monument. Inte mycket, men bara så att känslan för detta årtal (som ligger så långt bort att mina föräldrar var bebisar) skulle bli mer levande.

I övrigt tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att visa hur historien spelar roll för oss än idag, hur händelser för hundra eller femtio år sedan  - eller i detta fall sextionio! - påverkar oss i nuet. Och följaktligen hur det som sker 2016 kommer att påverka kommande generationer.

Omdöme: Mycket engagerat, kunnigt och spännande - och som sagt väldigt vackert skrivet.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Natur & Kultur för recensions-exet!

Andra som läst boken är Just här - just nu och Enligt O och En trave böcker.

Fattigfällan

Bokens titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront, 2016
Antal sidor: 256

Den uppmärksamme läsaren kanske minns mitt inlägg om 2009, mitt eget annus horribilis? Det var året då tre nära släktingar avled, den ena efter den andra. Det var också det året då vi fem i familjen tvingades klämma in oss i en trång lägenhet med hög hyra samtidigt som vi byggde ett försenat hus som kostade oss skjortan - och inte hade lyckats sälja det gamla huset. Och ovanpå det kom en massa annat skit som gjorde att jag minns 2009 som det gråaste, hemskaste, torftigaste och fattigaste året i mitt liv. Jag har nog aldrig haft sån ångest över pengarna - de icke-existerande - som det året.

Jag tänker på det när jag läser om Beata Silfvergrahn som bor på Östermalm i Stockholm och är egenföretagare (jag föreställer mig att hon har ett kreativt arbete, eftersom hon får in oregelbundna beställningsuppdrag) och som under en längre tid har känt sig krasslig men negligerat kroppens signaler. Det är hon som är huvudpersonen och berättar-jaget i "Fattigfällan".

När kroppen till slut får nog - vi får inte veta vilken allvarlig sjukdom som drabbat Beata, mer än att den är fysisk, inte utmattning/utbrändhet/gå-in-i-väggen - så läggs hon in på sjukhus. Där börjar nerförsbacken.

Som egenföretagare i en enskild firma har du ingen som kan utföra dina uppdrag om du blir sjuk, ingen som betalar dina räkningar, ingen som drar in nya uppdrag eller smörar för befintliga kunder. Du har inte råd eller tid att bli sjuk. Att ta ut sjukpenning när du har enskild firma är i praktiken omöjligt.

Jag vet plågsamt väl hur det är... Jag och Beata har många likheter och det skrämmer mig: vi är båda medelålders kvinnor med kreativa, konstnärliga yrken som bedrivs hyfsat framgångsrikt i det egna företaget. Vi är beroende av den viktiga F-skattsedeln och att ständigt få in nya uppdrag, det är inte så att pengarna rasslar in när man jobbar i den här branschen men vi tycker båda att våra jobb är fantastiskt roliga och en del av vår identitet.

Men Beata kommer efter med skatten eftersom hon legat på sjukhus flera veckor. Hyran ska betalas, lånen ska amorteras. Elektricitet, telefonabonnemang, försäkringar, prenumerationer och miljoner andra utgifter måste genast in - annars kommer inkassokraven och där har man redan fått straffavgifter och räntepåslag.

Beata sjukskrivs och kommer hem till en tillvaro där plötsligt allt, allt, allt handlar om att få rätsida på den havererade ekonomin. Det går fort undan att hamna hos Kronofogden och inkassobolagen!

"Fattigfällan" är förbaskat tung att läsa, för det är på tok för lätt att leva sig in i den. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett personligt skyddsnät i form av släktingar, för det är uppenbart att jag själv hade kunnat vara Beata. Tveklöst är det så. Och jag har föreställt mig att jag som varit pliktskyldig skattebetalare och ostraffad medborgare faktiskt skulle få bidrag för att ordna upp oredan. Men efter att ha läst den här boken är jag inte så säker...

En del av det som är jobbigt i boken är att konfronteras med Beatas elände. Så här ska man inte behöva ha det!

En stor del av det jobbiga är dock att inse att jag faktiskt till stor del tänker (tänkte!) som hennes väninnor. Jag skulle kunna bjuda på en fin lunch, sitta och prata om problemen, ge en tröstande kram. Jag skulle kunna säga "du måste höra av dig om det krisar". Jag skulle kunna tro att vännen överdriver när hon berättar om hur svårt det är att få hjälp i samhället. Jag skulle hellre köpa ett presentkort än langa över en stor sedel.

Boken är väldigt repetitiv, "jaget" upprepar sig gång på gång, men det är också en del av hur man upplever Beata - först närmast chockad, sedan förtvivlad, uppgiven, handlingsförlamad för att bli förbannad och revanschlysten. Bokens tjatande och upprepande är hennes sätt att nå fram till omgivningen: "men lyssna då, hör vad jag säger!"

Nu har jag flera gånger strukit mycket av det jag vill säga. Får sammanfatta så här istället: läs boken om du är det minsta intresserad av hur lättvindigt socialtjänstemännen strösslar pengar över arbetsskygga människor här i Sverige. Gör det! För mig var det en ögonöppnare att man knappt ens får pengar till det mest basala när man är i yttersta nöd.

Mitt foto: Två guldtior i min hand ska symbolisera dels hur lite Beata har att röra sig med, dels hur hon får tigga både hos vänner, släktingar och myndigheter. (För övrigt tycker jag att det var klantigt av förlaget och omslagsmakaren Elina Grandin att välja att kalkera jättegamla enkronor - såna där hittar man ju knappt nuförtiden.)

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Ordfront för recensions-exet! På Augustprisets nomineringsevent var Jenny från Ordfront och Charlotta von Zweigbergk några av de få jag vågade hälsa på och prata med i det stora vimlet efteråt. Jag önskar dem lycka till inför galakvällen och tror de har goda chanser att kamma hem vinsten i år.

Glömskans bibliotek

Bokens titel: Glömskans bibliotek, en essä om demens, vansinne, litteratur
Författare: Ulf Karl Olov Nilsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 217 + källhänvisningar

Efter förra årets Augustprisnomineringar läste jag professor Karin Johannissons "Den sårade divan" och kände mig så otroligt obildad.

Det var inte det att jag inte förstod orden eller vad författaren ville säga - men jag var inte alls van vid uttrycken, kände att jag inte behärskade dem sådär som man skulle önska. Det gjorde att jag inte fick något riktigt flyt i läsandet, trots att jag egentligen tyckte ämnet var intressant.

Eftersmaken var inte helt angenäm. Är jag korkad? Går jag bara omkring och inbillar mig att jag är allmänbildad, beläst och hyfsat upplyst? I själva verket kanske jag borde hålla mig till Kalle Anka & c:o? Det är inte särskilt roligt att upptäcka att man får traggla sig igenom en bok, när man är van vid att behärska det mesta, men "Den sårade divan" gick över huvudet på mig.

Bland årets Augustprisnomineringar finns en bok som genast får mig att tänka på det där. Nämligen "Glömskans bibliotek" av Ulf Karl Olov Nilsson. Intressanta ämnen, det där med demens och minne. Vem är man om man inte har minnen av sitt tidigare jag?

Författaren skiner igenom i texten och ger ett sympatiskt och nyfiket intryck. Ämnet är spännande. Hans exempel tagna ur egen erfarenhet som psykolog är underhållande (om man får säga så om hemska människoöden). Men vad vill han säga? Det är något alldeles infernaliskt vad han vrider och vänder på allt! Blir jag ett dugg klokare av det här? Nej.

Jag inser också att jag har svårt för Freud. Trodde att det bara var i filmer som folk lade sig på en psykologs soffa och analyserade varför de spontant tänkt på... hmmm, säg apelsiner, när de kom in i mottagningsrummet. Och vad apelsiner kan tänkas säga om dem som personer. Eller vad apelsiner symboliserar. Naturligtvis hoppar inte bara ord och bilder fram utan någon mening, det måste ju nödvändigtvis betyda något att man tänker på en apelsin.

Beskrivningarna av hur Freud resonerar får mig att vilja sparka bakut. Som hans idé om att allting härstammar ur något rent och oförfalskat "ur-" i forntiden. Eller att han läser in så mycket som tycks härröra ur det tyska språket och därför faller platt på alla andra språk: "Släktingar i allmänhet betyder i drömmen oftast könsorgan". Detta baseras på att ordet Geschlecht avser såväl släkt som kön i tyska språket. Efter det kan jag inte ge mycket för hans idéer kring drömtolkning...

Ulf Karl Olov Nilsson ställer massor med frågor, vrider och vänder på allt, leker med ord, funderar på betydelsen av ord, frågar ännu lite till - och jag känner mig inte ett dugg klokare efter att ha läst den här essän, tvärtom.

Mitt foto: En mängd USB-stickor får symbolisera "minne". (Observera att det inte är jag som är oskicklig fotograf, utan oskärpan beror på att bokens omslag är gjort av ganska hård transparent plast som reser sig lite.)

Omdöme: Snygg bok. Supersmart kille. Spännande ämne. Svårbegripligt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack för recensions-exet, Norstedts!

Jag drog en vinstlott, tycker jag.

Kvinnan i orangerött är Nina Burton som skrivit en bok om 1500-talets medierevolution - den ser jag mycket fram emot att läsa!

Det var komplett omöjligt att ta några bra foton eftersom ett gäng tevekameror dels hade paxat på bästa platsen och dels rörde sig hela tiden. Jag brukar vara snabb på att ta bilder och lyckas därför ofta bra, men kvällens fotografering från Augustprisets nominering var bedrövlig eftersom jag hela tiden fick någon tevegubbe framför mig. Strunt samma: det fanns ju proffsfotografer på plats och ni får hålla till godo med mina amatörbilder för skojs skull.

Tjejen med alla blommorna (och de fina näbbpjucken!) är Ann-Helén Laestadius som skrivit en ungdomsroman som utspelar sig i Kiruna "Tio över ett".

Charlotta von Zweigbergk, mitt i bild i modigt turkos klänning, blev nominerad för "Fattigfällan" vilket jag nästan tog ett litet skutt av glädje när jag hörde. Jippie! Den boken vill jag ju gärna läsa, om hur våra sociala skyddsnät kan tillåta en att ramla ner till marken och närapå slå ihjäl sig.

Själv känner jag mest att jag drog världens vinstlott när jag blev utsedd till att övervaka faktaböckerna. Varenda en av dem vill jag läsa! Allihop verkar intressanta, lärorika och spännande.

Men skönlitteraturen... Jag menar, Lars Noréns dagbok? Är DET vad man kunde vaska fram bland hundratals inlämnade verk? Där vi får läsa om "hans jakt på nya färgband". Det måste ju vara en väldigt liten krets som är intresserade av Noréns dagboksanteckningar (del tre, dessutom...).

Av sex nominerade böcker lyckades jag faktiskt pricka in två på förhand:

Vikten av att kunna sälja sig själv

Förra året var jag med på Augustprisets nominerings-event (som den gången kallades gala, vilket var hyfsat missvisande...) och blev fascinerad över hur olika författare "säljer" sig själva. Hur viktigt det är att de verkar gilla sin egen bok, sitt ämne, sitt skrivande. Jag har inte tänkt så tidigare - eftersom böcker oftast är något jag läser utan att ha sett författaren! - men den gången blev det så tydligt.

Jag gillar redan Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och såg fram emot att hennes bok "Min europeiska familj" skulle bli nominerad, så visst hade hon ett försprång under paneldiskussionen den gången: jag tyckte hon gav ett så glatt, sprudlande och intelligent intryck. Likaså John Ajvide Lindqvist som jag läst det mesta av - jag gillar ju hans böcker redan, men insåg att han som person var fängslande och underhållande att lyssna till.

 

Sedan fanns det författare som jag inte hade väntat mig skulle vara så underhållande, som exempelvis Agneta Pleijel vars bok "Spådomen" nominerades - hon gav ett så gott intryck och jag fick en helt annan bild av henne som författare. Verkligen roligt!

Men så var det ju tyvärr även en författare som pratade om sin bok på ett sånt sätt att jag inte kunde låta bli att undra om hon själv tröttnat på ämnet hon valt att skriva om. Hon såg så uttråkad ut under paneldiskussionen att jag kände "nej, den här boken ska jag inte läsa!". Jag tänkte att det nog hade varit bättre att bara visa upp hennes bok och den fina motiveringen, än att låta henne prata om boken.

Ikväll var jag återigen på Augustprisets nominerings-event och såg samma sak hända igen: en av författarna hade ingen förmåga att sälja in sig själv. Inte hos mig, i alla fall. Om man ser ut som att alla frågorna är svåra, felställda eller irrelevanta och att man helst inte vill svara på något alls, då kanske man inte passar i en paneldiskussion. Boken kan ju vara fantastisk! Ja, sannolikt ÄR den just det, eftersom den valts ut bland många hundra andra - och författaren är antagligen oerhört begåvad på alla vis (utom just det där med att utstråla någon karisma som märktes till oss i publiken).

Tack och lov är det ändå bokens innehåll som är det viktiga.

Det fanns härliga överraskningar åt anda hållet också; Linda Bondestam som illustrerat en av de nominerade barnböckerna. Hon var den enda av det 20-tal författare som presenterades ikväll som lyckades få hela publiken att gapskratta!

Flera gånger skrattade folk åt hennes tokiga inpass och allra mest åt kommentaren att hon hade tröttnat på att studera uppstoppade djur på naturhistoriska muséer och istället vänt sig om för att teckna av besökarna, som var mycket roligare. (Nu lät det väldigt platt när jag skulle återge det, men som hon sa det så tror jag hela salongen skrattade.) Effekten blir genast att jag får god lust att läsa hennes och Ulf Starks bok "Djur som ingen sett utom vi". Hon entusiasmerade med sitt sätt att berätta och fick mig nyfiken på en bok jag annars skulle valt bort.

I viss mån spelar det nog roll hurdana författarens sociala förmågor, gå-genom-rutan-utstrålning eller marknadsföringskunskaper är - men återigen: tack och lov är det bokens innehåll som är det viktiga.

Finaste priset?

Enligt Wikipedia (ja, jag har försökt hitta info på andra sidor men gått bet...) får man en medalj och en pengasumma om man tilldelas Nobelpriset i litteratur. Det var väl upplysande?! Undrar varför man inte kan få veta exakt hur mycket pengar som delas ut i år. År 2012 var det åtta miljoner kronor, påstår Wikipedia, och summan ändras beroende på hur mycket det finns i potten varje år.

Alma-priset för barn- och ungdomslitteratur till Astrid Lindgrens minne innebär en stor ära och även en rätt rejält tilltagen prissumma: fem miljoner kronor! Liksom Nobelpriset kan även internationella författare få Alma-priset, det är inte på något vis förbehållet svenskar.

Vårt fina svenska litteraturpris, Augustpriset, blir man däremot inte rik på. En tjusig bronsstatyett av konstnären Mikael Fare och en check på 100.000 kronor. (Inte för att jag skulle tacka nej till hundratusen, men det är inte något man kan leva på i åratal.) Men äran! Och jag skulle tro att man får sälja många, många fler böcker också...