torsdag 20 juni 2013

En lögn att lita på



Bokens titel: En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts, 2012
Antal sidor: 634

Man vet vad man får när man läser en Elizabeth George-deckare! De är likadana allihop - men inget ont i det. Nu var det åratal sedan jag läste en bok av henne, men ett tag följde jag hennes utgivning noga för att inte missa ännu en ny kriminalroman om Havers och Lynley.

Jag har för mig att George var den som introducerade "kriminalromanen", till skillnad från detektivromaner och andra mordhistorier. Hennes böcker är alltid mycket mer än ett mord eller två - de handlar framför allt om förvecklingar i privatlivet för de fem personer som löser mysterierna: fotograf Deborah St James och hennes make Simon som är någon sorts rättsläkare eller patolog, inspektör Thomas Lynley och hans hustru Helen, deras kollegor inom kåren på New Scotland Yard - och i synnerhet då Barbara Havers.

I varje bok finns något personligt problem, en intrig som lockar mer än själva mordgåtan, och som kretsar kring de fyra vännerna Helen, Thomas, Deborah och Simon. Nu har ju författarinnan gjort sig av med den förtjusande Helen genom att låta henne dö härom boken, men det finns andra som är redo att hoppa in i hennes ställe...

Lynleys assistent Barbara Havers är extra tacksam att skriva historier om. Hon är sjavig på alla vis, manhaftig och burdus, röker massor, äter bara rostat bröd med vita bönor i tomatsås (och godis!), går klädd i mjukiskläder, har ingen man och inga barn, men ett strålande intellekt och obrottslig lojalitet mot Lynley och några få utvalda vänner. Hon har en trasslig bakgrund och hon vårdar sin dementa gamla mor. Hon bor granne med en elegant man (lite känslor som spirar där, hmmm?) vars lilla dotter hon nästan tar som sitt eget barn.

Under årens lopp har man fått stöta och blöta det mesta i dessa personers liv. Det mixas med samhällsfrågor om klass, ras och liknande, men just den sidan blir sällan intressant eller trovärdig.

Nu var det som sagt åratal sedan jag läste något av George, men det är bara att hoppa in i historien och låta sig dras med! Har man ett hum om huvudpersonerna sedan tidigare så är det inga problem att komma in i intrigen. Mordet - om det ens är ett sådant! - i denna bok är av underordnad betydelse. Någon har en kärleksaffär i största hemlighet. Någon vill ha barn men kan inte bli gravid. Någon utnyttjas av pedofiler. Någon hämnas gruvligt på sina föräldrar. Någon är inte alls den som han eller hon utger sig för att vara.

Det är spännande, det är som vanligt välskrivet, det är mycket bra översatt (av samma tjej som översatte "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" upptäckte jag av en slump), det är fritt från stavfel, det är ytterst genomtänkt - och det är en tegelsten så tung att man inte kan ligga på rygg och läsa den.

När man lägger ifrån sig den utlästa boken så är det med en förnöjd suck, ungefär i stil med en myspysig Mma Ramotswe-bok en regnig sommardag. Jag kommer knappt att komma ihåg vad boken handlar om, men det spelar ingen roll eftersom det är god underhållning.

Min bild: Havers blir beordrar att piffa till sig: skaffa tandställning, klippa håret, köpa nya kläder. Hon brukar hugga in på håret med en sax när hon står i duschen.

Betyg: Kriminalromanernas mästarinna slår till igen - med samma recept som i de tidigare böckerna och med samma resultat.
Rekommenderas: till dem som gillar radarparet Lynley och Havers.
Snackis: Nej, alldeles för tunnsått med diskussionsämnen.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET och vanlig POCKET.

onsdag 5 juni 2013

Nå, AdLibris, hur blir det med "pingade" länkar?

Jag har sett lite här och var att mina medbloggerskor gruffat om att AdLibris tagit bort länkarna som kopplar ihop deras böcker med äldre blogginlägg. Kan det verkligen vara sant?

Jag beslöt mig för att kolla. Många av mina egna länkar från de tidigaste recensionerna funkar inte längre. Eller har de aldrig funkat? Plötsligt blir jag osäker. Tänk om jag inte riktigt fick till det i början? Det var inte alldeles lätt att få min blogg att "pinga" AdLibris och tvärtom (jag fick hjälp av Metta på www.bockerx3.com till slut).

Jag har skrivit till AdLibris men inte fått något svar.



Hej!
Stämmer det att ni börjat plocka bort länkar till gamla blogginlägg, som ”pingat” er? Jag har sett flera bokbloggerskor som hävdar detta, och vid en kontroll inser jag att de äldsta av mina blogginlägg inte längre har en obruten länk mellan min blogg och AdLibris, trots att jag manuellt gått in och ”pingat” bokens sida hos er.

Jag skriver på min blogg (längst ner i varje recension) ”Länk till boken på AdLibris”. Men vad är vitsen? Jag får ju inte betalt av er för den gratisreklamen, inte heller några rabatter eller recensions-ex. Jag ser det som en tjänst till mina bloggläsare och ett sätt att uppmuntra den internetbokhandel som jag själv använder.

Jag har läst att andra bloggare kommer att gå över till Bokus, men jag har ingen relation till dem utan lär fortsätta handla mina böcker hos er. Däremot är jag måttligt intresserad av att leta reda på länkar till er och ”pinga” dessa om ni ändå har något slags bäst-före-datum...

Har inte fått något svar. Hoppas de hör av sig!

Hela vitsen med bloggen är ju att jag vill dela med mig av vad jag har läst, vad jag tyckte om det jag läste, vilka böcker jag kan rekommendera (och inte!) samt i förlängningen att jag hoppas att jag skulle få några recensions-ex som tack för besväret, ett litet bevis på någon slags uppskattning.

Pengar kommer jag aldrig att tjäna på det här, men det tar en hel del tid att skriva noggranna recensioner och fotografera personliga bilder. Kunde man inte åtminstone tänka sig att nätbokhandlarna - de som drar in pengarna! - lät våra bokbloggar få ha sina recensioner och känna glädjen av att andra bokslukare läser det vi skrivit?