måndag 30 september 2013

Askungens syster


Bokens titel: Askungens syster
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Bonnierpocket, 2006
Antal sidor: vet inte, finns ingen paginering

En liten förkrympt pocketbok med "girl power" som dels berättar Disney-versionen av Askungen, men denna gång sedd ur den elaka styvsysterns synvinkel (här framstår Askungen som äckligt präktig, självgod och faktiskt riktigt taskig) och dels en version av Bröderna Grimms gamla saga, där man får se den betydligt mycket mer brutala gamla sagan men med en tvist att Askungen inte direkt är bildskön och vän, utan frimodig, tuff och knubbig.

Det här är en tankeväckande serietecknad roman som man slukar i ett nafs. Mycket fin! Skulle passa att dela ut till sjätte- och sjundeklassare som är precis sådär äckligt utseendefixerade och självmedvetna och konstant tvivlande på sig själva. En klassuppsättning borde varje skola ha!

På Bokus hittade jag följande citat av författaren:
"När jag var sju år läste jag Disneys Askungen. Berättelsen oroade mig eftersom jag inte alls identifierade mig med den söta, goda Askungen. Istället hörde jag ekon av mig själv i de modersbundna, avundsjuka, egoistiska, stornästa och storfotade styvsystrarna. 

Det som var allra mest förvirrande var att jag på en sjuårings känslomässigt genomkloka, men samtidigt helt oformulerade vis, förstod att jag kände med helt fel person. Något hade gått snett och det slog mig aldrig att det kunde vara sagan det var fel på. 

Eftersom bilden av Askungen är avgörande för hur vi definierar vackert och fult, bra och dåligt, gott och ont, värdigt och ovärdigt, har jag nu dammat av den gamla berättelsen och skapat min egen version av vem Askungen och hennes elaka styvsyster är. Om min Askunge och hennes syster börjar kräva en plats i vår gemensamma inre bildbank, då har jag lyckats."

Mitt betyg: Det här är två annorlunda versioner av Askungen och de utgör ett bra komplement till den ursprungliga sagan.

Rekommenderas till: alla föräldrar som har prepubertala döttrar och alla döttrarna själva.

Snackis: Kanske inte diskussionsämne för en hel, lång kväll - men helt klart pratvänlig och intressant om vilka ideal som gäller för dagens tjejer.

Tyvärr verkar boken vara slut på förlaget och finns inte att köpa varken på Adlibris eller Bokus. Testa Bokbörsen, de brukar ha det mesta!


lördag 28 september 2013

Ett år av magiskt tänkande


Bokens titel: Ett år av magiskt tänkande
Författare: Joan Didion 
Originalets titel: The Year of Magical Thinking
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bokförlaget Atlas, 2007
Antal sidor: 254

"En fantastisk bok". (DN)
"Ingen kan skriva som Joan Didion." (Dagens Industri)
"Hennes ofattbara tragedi ger oss lindring." (Expressen)
"Jag är säker på att jag kommer att bära den med mig resten av livet." (Helsingborgs Dagblad)

Det ska sägas med en gång att dessa fyra tidningars kulturredaktioner sannolikt är mer kompetenta att bedöma litteratur än vad jag är - så om ni inte är uppriktigt intresserade av att läsa en recension skriven av en helt vanlig bokmal så kan ni sluta läsa nu genast.

Det här är nämligen inte alls en bok som jag kommer att "bära med mig resten av livet". Aldrig att jag skulle använda epitet som "fantastisk", "en gåva", "svindlande vacker", "lysande" och allt annat som recensenterna skrivit och som förlaget gladeligen använder på pocketupplagans omslag.

Värst av allt är nog Isobel Hadley-Kamptz på Expressen som tydligen tycker att boken handlar om "en ofattbar tragedi". Men hallå, Isobel, hur tänkte du nu?! Vad är det som är så ofattbart tragiskt i den här berättelsen? Jag begriper det uppriktigt inte.

Så här är det: Joan Didion är en självupptagen tant som i 40 år varit gift med John. En kväll ramlar han ner på vardagsrumsgolvet och dör i en hjärtinfarkt. Han är en bit över 70 år, om jag förstått rätt. Är det ofattbart tragiskt att en man med hjärtproblem dör i 70-årsåldern? Jag tycker faktiskt inte det. Det är vad man borde kunna kalkylera med. Det är inte en tragedi heller. Förskräckligt sorgligt för familjen och säkert jättejättejobbigt för Joan. Men en tragedi?! Då har man urholkat ordet tragedi på samma sätt som man effektivt lyckats förstöra ordet chock, tycker jag.

Men om jag låter bli att hänga upp mig på ordvalet, så är det förstås ändå så att det här är hemskt och förfärligt och sorgligt och livsomvälvande för Johns änka. Och där hade det ju kunnat komma ut en alldeles underbar bok om sorgebearbetning och hur man väljer livet även när ens älskade dör. Det var väl något sånt jag förväntade mig att läsa när jag köpte den här boken direkt då den kom ut och blev så omtalad.

Joan Didion skriver sida upp och sida ner om dyra hotell, lyxiga restauranger och märkvärdiga resor. Hon skriver om folk hon känner, folk hon kände; det är "namedropping" och man ska begripa att hon är bildad och berest och har frotterat sig med betydelsefulla personer.

Det här hade kunnat bli något fantastiskt. Det blev en bästsäljare - och en kritikerrosad sådan, dessutom - men det här är inte en bok som kommer att följa med mig resten av livet eller som ger mig en större förståelse eller djupare insikt. För övrigt undrar jag hela tiden vad som är "magiskt" i Didions tänkande.

Mitt foto: Det är inte jag som är en usel fotograf, det är boken som har ett fult omslag som dessutom är så matt så boken ser ut att ha en mjölkig hinna. 

Betyg: lågt betyg till en av de mest ointressanta böcker om sorg som jag har läst.

Rekommenderas: till alla som föredrar att lyssna på proffsen framför att tro på mig.

Snackis: Döden är väl ett bra samtalsämne?

Länk till boken på AdLibris: POCKET .

fredag 27 september 2013

Djungelboken (och Ingpens andra klassiker)



Bokens titel: Djungelboken
Författare: Rudyard Kipling
Illustratör: Robert Ingpen
Originalets titel: The Jungle Book
Översättare: Christina Westman
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 2013
Antal sidor: 192

För några år sedan fick ett av mina barn en alldeles underbar version av J. M. Barries "Peter Pan", illustrerad av Robert Ingpen som jag är en stor beundrare av. Boken "Peter Pan och Wendy" ingår i en serie som B. Wahlströms Förlag ger ut med klassiska barn- och ungdomsböcker i alldeles fantastiska utföranden: de är lyxigt inbundna, de är tryckta på tjockt matt papper, de har vackra omslag, de är genomtänkt layoutade, de är lätta att läsa, de har en härlig tyngd - och de har dessa underbara illustrationer av Ingpen.

Den här boken fick mitt mellanbarn och den är bokstavligt talat alldeles sagolik:



Jag var helt lyrisk över "Peter Pan"-boken och köpte därför även "Alice i Underlandet" till mitt barn. I serien har jag också hittat "Skattkammarön" som jag dock inte har köpt. (Det är möjligt att det finns fler, men det nya AdLibris har ju en komplett idiotisk sökfunktion...) Tyvärr växte mina barn upp och var måttligt intresserade av att få fler barnboksklassiker i julklapp, trots att deras ömma moder mer än gärna skulle gett dem dessa i present.





Skattkammarön, Alice i Underlandet, Peter Pan och Djungelboken är ju böcker som man kan hitta på vilket bibliotek som helst i mängder av utgåvor. Gärna kallade "Klassiker" och med ett fint omslag men med en träigt tråkig insida som gör att alla moderna ungar stupar redan i första kapitlet.

Jag har själv läst Alice i Underlandet flera gånger som barn, men aldrig orkat ta mig igenom den tråkiga Djungelboken eller Skattkammarön. Här kan jag lova att det blir bättring, för någon har verkligen tänkt till när det gäller att göra lättlästa uppslag! Tydligt satt text i lagom stor punktstorlek och gott om luft mellan raderna. Massvis med illustrationer, breda marginaler, tydliga kapitelrubriker.

 En normalgod läsare i skolåldern ska inte ha några problem med att ta sig igenom dessa underbara klassiker som här verkligen kommer till sin rätt.

Tänk vilken lycka när jag - för en gångs skull! - får ett recensions-ex, och det är just Djungelboken i nyutgåva med Robert Ingpens illustrationer. Jag blev jätteglad! Inte för att någon av mina ungar vill ha boken nu, men jag paxar på den själv och får väl drömma om den dag då jag har barnbarn att krypa upp i soffan med och får högläsa denna fina bok för dem.

Jag måste få visa er några av illustrationerna i Djungelboken så ni förstår varför jag är så himla glad över denna bok:




Som grafisk formgivare är jag extra glad över att se att man lagt ner omsorg på typsnitt, layout och sättning. Det är mycket viktigt att boken är inbjudande att läsa om man ska locka en ung publik. Det här är ju snäppet svårare än Lasse-Maja och alla dessa böcker om hästflickor och fotbollspojkar - och vill man verkligen delge unga människor detta kulturarv, dessa bokskatter, så måste man formge romanerna så att man behåller läsviljan. De vackra bilderna förtrollar ju mig, men jag misstänker att yngre läsare inte orkar ta sig igenom dessa barnboksklassiker från början av förra århundradet bara för att det är "fina teckningar" i dem. En eloge till det ursprungliga förlaget - Palazzo Editions Ltd - som inte sjabblat förbi den viktiga formgivningen.

Mitt foto: Mowgli växer ju upp i den indiska djungeln och uppfostras av en vargflock. Den lilla vargungen på bilden är ett Världsnaturfonden-gosedjur som jag snott av mitt yngsta barn (den är döpt till Ylva men kallas vanligen bara Vargen...)

Betyg: Högre betyg kan en bokserie inte få av mig. Betyg för de enskilda böckerna avstår jag ifrån här, för alla har vi våra favoriter bland klassikerna. Personligen skulle jag gärna se "Mary Poppins" i den här serien! Men ett ord om just Djungelboken: den är spännande, exotisk, annorlunda och inte alls som Disneysnutten man ser på julafton...

Rekommenderas till: dem som uppskattar en vacker spänningsroman och inte minst alla de vuxna som skulle vilja läsa ett antal klassiker men tycker att det är segt att traggla sig igenom dem.

Snackis: Nja, det finns väl just inte mycket att säga om själva boken i övrigt.

Recensions-ex: Ja, jag vet att jag är helt översvallande och ja, jag är glad att jag fick den här fina boken - men recensionen är faktiskt helt uppriktig och hade sett exakt likadan ut om jag så hade pyntat de där 183:- för boken.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.




torsdag 26 september 2013

Allt vi här drömma om + Glasslottet


Bokens titel: Allt vi här drömma om
Författare: Erik Wijk
Förlag: Bokförlaget Atlas, 2010
Antal sidor: 413

Kanske hade jag för höga förväntningar på denna bok? Kanske fastnade jag alltför mycket för baksidestexten? Kanske hade jag trott att boken på något vis skulle likna Åsa Linderborgs betraktelser om familjen och uppväxten eftersom jag hört att Erik Wijk var hennes man och att de parallellt skrev sina uppväxtskildringar.

"I ett societetsbröllop i Göteborg 1930 förenades en redarfamilj av världsformat, Broström, med den respekterade köpmannafamiljen Wijk. Allt var mycket lyckat. Men när ende sonen dör mer än 70 år senare har han i decennier levt ensam i en stuga i skogen utan el eller telefon, med miljoner på banken men utan kontakt med sina barn eller några vänner."

Jamen, håll med - låter det inte otroligt spännande?! Det här är ju en släktkrönika av enorm potential. Varför vänder sig en rik och välutbildad man bort från världen och förvandlas till en enstöring bosatt ute i skogen? Vad kan Erik nysta ut om sin pappa och hans släkt?

Min första tanke när jag läst ut boken är en trött gäspning och djup suck inombords. Vill man verkligen läsa om författarens totalt psykotiske faders handskrivna anteckningar från yttre rymden? Nej. Nej, det vill man inte. Men det är vad som levereras. En ändlös räcka med detaljerade beskrivningar av en - ursäkta mig, Erik Wijk med familj - fullständigt rubbad människas liv i ensamhet. Och det var ju inte alls det jag ville läsa, åtminstone inte i den utsträckningen. Jag vill veta hur Erik känner inför det här, hur pappan påverkade honom och vilka slutsatser han kan dra om sin familjs historia.

Rent intellektuellt kan jag ju tycka synd om författaren, för det är så sorgligt med barn som längtar efter en frånvarande förälder. Dessvärre känner jag inte riktigt med hjärtat, för det är svårt att komma författaren in på livet.

I boken läser jag att Erik Wijk tidigare har utkommit med "satirer, noveller, essäer, samtidsbekännelser, dokument, existentiella humoresker, analyser, rättskritik, tankeböcker och debatter". Jag tror det passar honom bättre. Han skriver ju bra, helt klart, men det kanske är svårt att granska sin egen familj och samtidigt lägga in känslor som man själv bär på?

Betyg: Jag blev besviken även om författaren säkerligen gjort sitt yttersta och är duktig på research och skrivkonst.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av ockultism och verkligt udda människor.

Snackis: Visst kan man hitta något att prata om. Det kan man alltid i uppväxtskildringar.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.




Bokens titel: Glasborgen
OBS! Denna bok heter numera Glasslottet i översättning!
Författare: Jeannette Walls
Originalets titel: The Glass Castle
Översättare: Micka Andersson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2006
Antal sidor: 359

Att jag tussar ihop "Glasborgen" med "Allt vi här drömma om" beror på att de känns lite snarlika. Jeannette Walls föräldrar är excentriker, enligt baksidestexten. Haha! Det är bara en mild västanfläkt av vad de egentligen är. Ungefär som att Erik Wijks pappa inte direkt var någon vanlig enstöring... Föräldrarna är så märkliga så man undrar om de verkligen existerat på riktigt.

Jeannette Walls är snäppet äldre än Erik Wijk, om jag fattat rätt. Hon föddes i USA på 1960-talet, inte i Sverige på 1970-talet. Som barn tvingas hon flacka runt i en trasig bil (som hon sover i) med sina hippieföräldrar, bor i yttersta fattigdom och är med om de underligaste saker. Hennes föräldrar beter sig fullständigt skruvat, men boken igenom försvarar författaren dem och ursäktar deras närmast sjukliga beteende mot barnen.

Jag blir så förbannad av hennes berättelse! Här är en uppväxtskildring där jag verkligen känner starkt med den som berättar. Hur tusan kan man utsätta sina barn för sådan behandling som Jeannettes föräldrar gör? De bryr sig inte det minsta om barnens välbefinnande. Att de är hungriga, trötta, trasiga, frusna - det verkar inte spela någon roll. Fullblodsegoister! Och varför i hela fridens namn fortsätter Jeannette att försvara dem, även långt upp i vuxen ålder? För det här är märkligt nog en kärleksfull beskrivning av en väldigt annorlunda barndom tillsammans med två vuxna som enligt min åsikt inte borde fått ha barn överhuvudtaget.

Jag blir arg, upprörd och har lust att skrika åt mamman och pappan att de får ta och skärpa till sig och se vad de utsätter sina barn för! Och så får jag lust att skaka om författaren och gapa lite på henne också, för det är fasen inte normalt att sympatisera med folk som gjort en så illa.

Betyg: Gott betyg till en berättelse som dessvärre är sann. Vemodig, varm och omöjlig att inte beröras av.

Rekommenderas: till dem som samlar på knasiga, trasiga barndomar.

Snackis: Hett stoff för en bokcirkel!

Kommentar: Boken gavs ut inbunden på Bazar förlag förra månaden och under nytt namn - och med nytt omslag. Mitt ex är inköpt 2006 som pocket och från annat förlag. Så här ser boken tydligen ut nu:




Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

måndag 23 september 2013

Böcker att verkligen längta efter...

Det händer emellanåt att jag läser om en bok på DN:s kultursidor eller bland AdLibris nyheter eller någon annanstans och tänker att den boken är ett måste.

Inte bara "Den verkar bra, den skulle jag vilja läsa" eller "Det där var intressant - kanske man skulle köpa boken?" eller "Åh, det där verkar vara en roman som passar mig!", utan ännu mer. Inte heller som när nästa bok i en serie kommer ut och man skyndar sig att köpa den för man har gillat de tidigare böckerna och det är roligt att läsa ytterligare en . Nej, ännu mer än så.

"Den! Den där bara SKA jag ha. Å, när kommer den ut? Inte förrän om flera månader..." och så följer en tid av uppriktig längtan efter boken.

En bok som jag förhandsbokade och sedan räknade ner dagarna för var den sista delen av Harry Potter. När den väl damp ner i brevlådan rusade jag in i sovrummet och slet upp paketet och började läsa. Mellanbarnet gapade "Jag såg nog! Du tjuvläser Harry Potter!" men jag var bara tvungen att läsa boken från pärm till pärm innan jag släppte ifrån mig den till ungarna.


En annan bok som jag längtade efter i flera månader var Philip Pullmans "Grimm tales for young and old". Det var som en fantastisk present, med kombinationen Pullman (en enastående författare!) och de ursprungliga gamla Bröderna Grimm-sagorna. En närmast komplett samling sagor i så gott som ursprungligt skick, men med Pullmans varsamma omskrivningar på sina ställen. Han har gjort ett otroligt jobb, tycker jag, och i slutet av varje saga förklarar han exakt hur han har tänkt och vilka ställen han har ändrat - och varför. En sagosamling som är både vacker och underhållande!


Den nyaste boken som jag känt så där starkt för, är "Från Holmes till Sherlock". Den gav jag till mig själv i födelsedagspresent eftersom ingen annan gjorde det. Trots att den var dyr (och inbunden och nyutkommen). En bok om sir Arthur Conan Doyle och allt om Sherlock Holmes - det är något man inte får gå miste om! Inbunden och vacker, full med illustrationer, fakta och anekdoter, tjusigt formgiven och mycket intressant.


Märkligt nog har jag inte skrivit om en enda av de här böckerna i bokbloggen. Jag får försöka bättra mig! Vilka är era längtansböcker?
//Joelinda


fredag 13 september 2013

Tempelbranden


Bokens titel: Tempelbranden
Författare: Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag: Pocketförlaget, 2011
Antal sidor: 394 + extramaterial

Jag har ju en viss förkärlek för det där med vikingar och tidig nordisk historia. Eller, för all del, ALLA slags romaner som handlar om Sverige förr i tiden - om det så handlar om riddare, häxbål, första fackföreningarna, fattighjon och statare, vikingar eller renässansfolk. Det här är med andra ord en bok helt i min smak!

Omslaget får man ju dölja i ett snyggt pocketfodral - det är väl ungefär lika pinsamt som om man skulle läsa Harlekinböcker - men låt inte detta avskräcka er. Författarinnan är en hejare på att levandegöra vikingatiden och få den att inte kännas avlägsen. Boken ingår i serien "Släkten" där varje roman skrivs av en ny författare och handlingen förflyttar oss från järnåldern och framåt medeltidens slut, om jag förstått rätt.

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den och lär nog inte göra det heller. Så här ser den ut:


Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den tidigare. Ni kan läsa mina tankar om den här. Så här ser den boken ut:



Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden" - och den vet ni ju redan hur den ser ut...:


Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Den släpps på pocket om några dagar och då ska jag genast köpa den! Så här ser den ut:


Det har kommit en femte del också men den gavs ut för bara några veckor sedan, så den får jag lugna mig med ett tag.

Tempelbranden är en skönlitterär roman men baserad på omfattande research av svensk historia. Den innehåller alla ingredienser man kan önska sig: spänning, våld och hemskheter, kärlek och sex, vänskap och fiender, stora slag såväl som enkelt vardagsliv. Det är en bok i första hand om rikets kristnande och hur asatron till varje pris skulle förintas. Det är också en mäktig beskrivning av människors liv under vikingatiden, vad man åt, hur man reste, vilka man gifte sig med, vad man arbetade med, hur dagarna såg ut.

Bokens huvudperson är flickan Åsa som växer upp hos den sluge, förmögne och kristne Jarlabanke och hans mor Estrid i Täby. För mig som bor i de här trakterna är det extra roligt eftersom jag läst mycket om Estrid, besökt Jarlabankes runstenar i Täby och även de flesta andra historiska platser som omtalas i boken. Det är en extra krydda att veta att dessa personer faktiskt har levt och att deras hus en gång stod här - även om mycket är uppdiktat så är stora delar av boken byggd på den fakta man har om tiden.

Åsa gifts bort mot sin vilja med den vackre Torulf som är Jarlabankes högra hand. Tillsammans med kung Inge ska de två männen och deras stora hird besegra hedningarna i Mälardalen en gång för alla. Men Åsa, som inte är Jarlabankes äkta dotter, kommer från en asatroende familj och vägrar låta sig kristnas. Hon kämpar alltså mot sin adoptivfar och sin make och alla sina släktingar för rätten att få tro på Oden, Tor och Frej medan de med våld försöker tvinga resten av befolkningen att omvända sig till Vite Krist.

Det är mycket spännande att se hur kristendomen framstår som precis lika löjeväckande och svår att ta på allvar som våra gamla asagudar. Det är lätt att skratta åt Tor med sin åska, Oden med sitt enda öga, Frej med sin stora fallos - och glömma att för vikingarna måste det ha låtit minst lika absurt då missionärerna kom hit för att frälsa nordborna genom att predika om Guds ende son som återuppstår från de döda och som kan gå på vattnet och vars blod och lekamen man äter vid nattvarden varje söndag.

En tankeställare fick jag mig av att se hur de hedniska kvinnorna levde i jämförelse med de kristna. Man kan ju inte annat än undra hur kvinnans ställning skulle varit i Sverige under det gångna årtusendet om vi inte hade övergått till kristendomen utan fortsatt att tro på den nordiska mytologin. Det kan vi aldrig få veta, men det är en intressant tanke.

Ibland dyker det upp saker som man (läs: jag!) tänker att "Det där kan ju inte rimligen ha sagts eller förekommit eller hänt på den tiden". Som att Åsas dotter säger mamma till henne - sa man inte bara mor? Jag vet inte, det bara för kändes modernt med ordet mamma. Eller att Åsa pratar med en badande man om en tvål. Fanns det verkligen tvål i Sverige på den tiden - nej, det tror jag faktiskt inte! Eller att en av hedningarna utbrister "Men herregud!" - han som inte tror på en enda Herren Gud utan flera, borde han inte ha sagt "Gudars skymning!" eller "Vid alla gudar!" eller något sånt?

Diverse stavfel hittar jag förstås också, men en del av sakerna ovan som jag hakar upp mig på förklarar författarinnan i efterordet och det kan man ju uppskatta. Bra att veta hur hon tänkte.

Mitt foto: Åsa är runristare så därför fick min pocketbok ligga på ett stycke huggen granit.

Betyg: Jag är sedan tidigare mycket förtjust i Catharina Ingelman-Sundbergs sätt att levandegöra historia och jag blev inte besviken denna gång heller. Väl utfört arbete!

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria - eller bara gillar en spännande bok i en annorlunda miljö.

Snackis: Gott om diskussionsämnen: allt från arrangerade äktenskap till påtvingad religion eller varför inte en diskussion kring fruktbarhetsriterna för Frej med mass-samlag utanför Uppsala Gamla Högar?!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

söndag 8 september 2013

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz


Bokens titel: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Författare: Göran Rosenberg
Förlag: Bonnier Pocket, 2013
Antal sidor: 284

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" är just i detta nu en av Sveriges mest sålda pocketböcker. Det innebär säkert att massor redan har läst den - inbunden då den kom ut, därefter när den säkerligen haussades eftersom den vann självaste Augustpriset och sedan då den släpptes som billig pocket. Skulle tro att det kryllar av bokrecensioner bland dagstidningarna (jag har med flit inte kollat, för att inte råka bli influerad) och bloggarna.

Det innebär att min recension är tämligen överflödig. Förlaget bryr sig knappast - de har en kassako allaredan. Författaren bryr sig inte - han är känd så det räcker och blir över och kan nu även stoltsera med att hans bok fått det förnäma Augustpriset, så bevisligen har han knåpat ihop något enastående. Och läsarna bryr sig förmodligen inte heller - det finns för många andra bloggar och min försvinner i mängden.

När jag först börjar läsa "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig och därför fastnar jag litegrann på Rosenbergs märkliga sätt att skriva. Han berättar om Barnet som bor i Staden och om Tåget som far genom Staden och om Tåget som tagit Mannen som ska bli Barnets far till just denna Staden. Och hur Staden kväver Mannen som ska bli Barnets far, medan Barnet som ska bli Göran Rosenberg minsann gör Staden till sin. Ja, just så.

Sedan fastnar jag på ordet eufemism. Det tror jag att Göran Rosenberg också har gjort. Lite som när man hör ett lågstadiebarn lära sig ordet "positiv" och genast måste använda det i tid och otid. Det kryllar av eufemismer i tyska språket under andra världskriget, får vi lära oss, och på några ställen i början av boken används uttrycket eufemism så flitigt att om jag hade lämnat in detta som en skoluppsats hade min svenskalärare gått bärsärkagång med rödpennan och skrivit "UPPREPNING!" överallt i marginalerna. Kanske har Rosenberg just lärt sig vad ordet eufemism betyder - eller är han helt uppslukad av nazisternas förmåga till omskrivningar?

När man så har lyckats ta till sig att författaren skriver på ett pretentiöst sätt - just så som en överambitiös elev, tänker jag många gånger! - med upprepningar in absurdum, då framträder det som verkligen är det intressanta i berättelsen. Småstads-Sverige i mitten och slutet av 1940-talet. Polska ghetton. Judarnas ofattbara lidande under andra världskriget. Krigsindustrins blomstrande affärer. Folkhemmet. De osannolika människoöden som utspelar sig i Europa under nazisternas förtryck. Det svenska omhändertagandet av krigsfångar som man godhjärtat låter vila upp sig och äta sig mätta men sedan helst skulle se att de försvinner igen.

Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något med Rosenbergs sätt att skriva som jag inte riktigt gillar. Dels det där nästan lite löjliga med "Kvinnan som kom att bli min mor" och "Staden som är min första Plats i världen". Dels något med hur han försöker göra texten poetisk, men för min del blir det mest bara patetiskt - jag orkar inte leta reda på exempel just nu men det hänger mycket ihop med alla dessa upprepningar. Horisonter som inte öppnar sig. Fler horisonter som inte öppnar sig. (Ni kommer att förstå när ni läser texten!) Att boken fick Augustpriset är välförtjänt. Att den fick det i kategorin Skönlitteratur är helt obegripligt. Det här är en reportagebok skriven av en journalist, som jag ser det.

Och när jag slukar boken - för det gör jag! - och begråter judarnas öden och hatar de förbannade byråkraterna inte bara i Nazi-Tyskland utan även i efterkrigstidens Sverige - så fortsätter jag att störa mig på texten, för nu har ordet eufemism upphört och istället kommer ordet språkförbistring in.

Sida upp och sida ner: språkförbistring. Allt är språkförbistringens fel. Ordet används så flitigt så jag hakar upp mig på det, ser det överallt.

Tidningsartiklar citeras, brev citeras, människor citeras och hela tiden sägs att det är språkförbistringen som ställer till det. Mycket märkligt, för Rosenbergs föräldrar verkar snabbt lära sig svenska språket, kan läsa och studera på svenska trots att det inte är deras modersmål, och ändå dessa språkförbistringar. Inte ens jag ser dem alltid, där Göran Rosenberg ser dem - och jag borde väl kunna?

Men han tycks också använda ordet som en metafor: "Språkförbistring är det ord jag sätter på den osynliga vägg som reser sig mellan er och Platsen, inte en vägg mellan språk så mycket som en vägg mellan världar, mellan den värld ni bär med er och den värld ni vill göra till er; en vägg som inget språk kan genomtränga."

Det här är inte en skönlitterär roman utan att rekapitulation av David Rosenbergs liv som polsk jude under andra världskriget och hur hans liv blir då han mot alla odds överlever förintelselägren, hittar sin ungdomskärlek Hala som också klarat sig med livet i behåll, flyttar till Sverige och börjar sitt nya liv här. Han gör sitt allra yttersta men de tidigare upplevelserna hemsöker honom, liksom det faktum att hans familj och allt han ägt är borta. Depressionen blir allt svårare och ingen förmår riktigt se hur dåligt han mår.

Vad kan man säga? Det är så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt så det går utanpå allt annat. Det tror jag vi alla kan enas om, att förintelsen av romer, homosexuella och judar under 1940-talet är i det närmaste obegriplig. Hur kan man ens tänka tanken? Hur klarar man av att genomdriva det?

Här ser jag också att det är inte bara koncentrationslägren som är bestialiska, utan behandlingen av judarna i ghettot, på tågen där de trängs i boskapsvagnar och kläms eller svälter ihjäl innan de ens hunnit fram till koncentrationslägren, på marscher där de vandrar tills de faller döda ned, i städerna där man tvingar föräldrar att lämna ifrån sig sina småbarn - till döden - för att skona de arbetsföra.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet imponerad av Rosenbergs sätt att skriva, men det är av underordnad betydelse i just denna bokrecension - trots att det skulle vara av största vikt i varje annan. Han ger oss en unik inblick i livet för både en enskild jude och de stora massorna samt samhället så som det såg ut runt omkring. Tack för det, Göran Rosenberg! Nu när mina tonårsbarn tycker att "andra världskriget var ju för hundra år sedan" och talar om nazismen som om det skedde på dinosauriernas tid är det ju oerhört viktigt att lyfta fram autentiska människoöden och visa hur fruktansvärt resultatet kan bli om man anser att en människa är mer värd än en annan.

Mitt foto: En karta över mellersta Europa, från en kartbok tryckt kring sekelskiftet 1900, får illustrera det Europa som David Rosenberg fick lämna - och där man längst till höger ser Lodz.

Betyg: Högt betyg för att detta är en krass, torr, faktaspäckad och väl underbyggd berättelse som samtidigt är så sprängfylld med känslor från en vuxen son till sin förlorade far.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av Förintelsen - och dem som förnekar den eller bagatelliserar den!

Snackis: Det här är en bok som har gott om samtalsämnen för en bokklubb. Kanske ska man på förhand välja ut ett? Här finns oändligt många aspekter att diskutera.

Länk till boken på AdLibris: POCKET eller STORPOCKET