torsdag 26 december 2013

En julsaga (och En julgran)


Bokens titel: En julsaga
Författare: Charles Dickens
Illustratör: Robert Ingpen
Originalets titel: A Christmas Carol
Översättare: Christina Westman
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag, 2013
Antal sidor: 192

Som ni kanske minns, har jag tidigare skrivit om Wahlströms serie med barn-, ungdoms- och äventyrsklassiker. Mitt mellanbarn har numera flera böcker i den underbara samlingen:
J. M. Barries "Peter Pan och Wendy" (från 1921),
Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (från 1865),
Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" (från 1883) och
Rudyard Kiplings "Djungelboken" (från 1894).
Nu har jag fått den nyutgivna "En julsaga" (från 1843) som recensions-ex och ingen kunde vara gladare för det!

Till skillnad från de flesta böcker som kallas klassiker, är dessa inte alls träliga att ta sig igenom. Pappret är styvt som i en påkostad konstbok, matt och tjockt och härligt för en pappersnörd som jag själv. Typsnittet är rent, enkelt och tydligt spärrat. Layouten är luftig med breda marginaler och tilltaget radavstånd.

Det här måste vara första gången som jag ser klassiker som är gjorda för att avnjutas! Många andra har man väl plågsamt pallat sig igenom på ren vilja, genom tättskrivna sidor på gulnat biblioteksbokpapper, kanske med ett svart tryck av en gravyr på några enstaka uppslag.

Präglingen på "Skattkammaröns" framsida:


Alla böckerna är vackert inbundna och präglade på framsidan: Skattkammarön har en dödskalle, Djungelboken en elefant, Peter Pan en älva och så vidare. Alla böckerna har fina skyddsomslag med ljuvliga illustrationer och metallictryck i texten.

Fyra av min sons fem böcker:


Alla böckerna har minst hundra år på nacken och är översatta till svenska av Christina Westman, som gjort dem mycket lättbegripliga för dagens unga utan att tramsa till det (jag tänker med rysningar på Maj Bylock som har styckat sönder varenda ungdomsklassiker och förvandlat dem till rena dyngan...).

I min Peter Pan-bok står det Damm Förlag, men i alla övriga B. Wahlströms - jag vet inte varför de bytte mitt i serien.

När jag snokar lite på AdLibris, hittar jag även "Trollkarlen från Oz" - den utkom redan 2011 men jag har inte sett den förrän nu - som jag aldrig har läst och känner mig lite allergisk mot efter att ha sett snuttar av filmer på teve. Men där finns också "Jorden runt på 80 dagar" som ju är en helt fantastisk bok; måste införskaffas! Dessutom "Den hemliga trädgården" som jag redan recenserat här i bloggen och "Alice i Underlandet" som min son har någonstans i sin bokhylla.

Skattkammarön är verkligen en skatt i sig! Här är omslaget och ett uppslag. Inuti är den rikt illustrerad med kartor och annat spännande:



Tillbaka till recensionen. Charles Dickens klassiker lever vidare och här får vi en smak av hur England tedde sig på 1840-talet, med smog och smuts, isande kyla om vintern och ingen värme i bostäderna, en fattigdom och svält som är svår att begripa. Ebenezer Scrooge är den stormrike affärsmannen som varken har vänner eller bekanta och som tackar nej till allt umgänge med släkten. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv - tills tre andar besöker honom på julaftons natt och visar honom de jular som varit, den som är och de som ska komma. Under denna natt får Scrooge upp ögonen för hur han har förvandlats från att själv ha varit en fattig pojke till en snål och ensam man som ingen kommer att sakna då han dör.

Två uppslag från boken "En julsaga":




"Djungelboken" är väl kanske inte för de minsta - den är mer tättskriven och innehåller långa ramsor och dikter. "Peter Pan och Wendy" är betydligt mer lättläst och sagoboksaktig. Boken "En julsaga" innehåller även "En julgran" och dessa båda är också lättare att ta till sig, skulle jag tro. "Skattkammarön" är den mest kompakta av böckerna, med en mindre grad på fonten och lite mastigare - enligt mitt barn, som fick jobba lite med att läsa den.

Här är inledningen till "Peter Pan" och ett uppslag med den berömde kapten Krok:



Vad vore väl serien utan Robert Ingpens illustrationer? De är helt magiska. Jag visade ju några uppslag ur Djungelboken i min förra recension:




Det enda trista i sammanhanget är att man naturligtvis inte kan göra så enormt vackra och påkostade böcker här i Sverige. Mig veterligt har i stort sett alla bokbinderier lagt ner, utom ett i Västerås, och det är med en djup suck jag konstaterar att Wahlströms serie är tryckt i Kina. Jag hade gissat på Estland, där man numera trycker många svenska böcker, men tydligen är även esterna för dyra... Jag antar att det är marknadsekonomins krafter och att man bara får foga sig, men det är himla trist när ett så fantastiskt hantverk dör ut och faller i glömska - och när vi inte ens har råd att anlita svenska tryckerier och bokbinderier eftersom de är för dyra.

Just Charles Dickens "A Christmas Carol" har jag läst på engelska då jag bodde i USA och jag har sett den i otaliga teateruppsättningar och filmer. Ändå läser jag boken med stor behållning. Någon har sagt att det är världens första feelgood-roman och det kanske man kan instämma i. Sens moralen överträffar Bamses präktiga moralkakor... Det gäller att vara god och omtänksam, annars blir man ensam och avskydd!

Jag hade så gärna velat hinna recensera denna bok i god tid innan julafton - men blev sjuk och hann inte med det - för det här är en härlig högläsningsbok som man gott skulle kunna ha som tradition att läsa under adventshelgerna.

Efter min förra recension fick jag ett mejl från Christina Westman som översatt så förtjänstfullt. Jag tycker mycket om hur hon lyckas hitta ett sånt flyt i texten och ändå få den att kännas lite gammalmodig (för alla dessa böckerna är ju från 1800-talet ursprungligen).
"Läste just dina entusiastiska tankar om B Wahlströms klassiker och i synnerhet Djungelboken. Du gjorde mig så glad (jag har översatt hela serien hittills) eftersom just den är min favorit. Bra historier med driv i berättandet, det märks att Kipling började sitt skrivande liv som reporter. (---) Strax kommer Dickens En julsaga, den ska du titta i också."
Christina, jag tycker att du har lyckats minst lika bra med "En julsaga" som med "Djungelboken". Med tanke på att texten är 170 år gammal så skulle den kunna vara svårbegriplig för dagens barn, men jag tycker tvärtom att den är lätt att ta till sig.

Mitt foto: Min morsmorsmors julprydnad - en piprensartomte med bokmärksansikte och en halmbock under armen - får symbolisera en gammaldags jul.

Betyg: Välskrivet, fängslande och så väldigt vackert. Vad är väl en e-bok mot något sånt här?!

Rekommenderas till: alla som skulle vilja läsa en äventyrsklassiker men som hittills tyckt att det är jobbigt att ta sig igenom dem. Jag skulle säga att detta är en fin dopgåva eller present till ett skolbarn.

Snackis: En sedelärande historia som nog tål att diskuteras än.

Recensions-ex: Jag säger som förra gången: jag må vara helt översvallande men recensionen är faktiskt helt uppriktig och hade sett likadan ut även om jag hade betalat för boken.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.


måndag 16 december 2013

Att skriva - en hantverkares memoarer


Bokens titel: Att skriva - en hantverkares memoarer
Författare: Stephen King 
Originalets titel: On Writing - A Memoir of the Craft
Översättare: Tove Borglund Jansson 
Förlag: Bra Böcker, 2011
Antal sidor: 256

Jag har tänkt - jag som ungefär varannan svensk! - att jag någon gång ska skriva en bok. Vissa perioder skriver jag och lägger undan (inga manus i skrivbordslådan men halvdana bokskisser i datorns hårddisk...) och vissa perioder prioriterar jag annat skapande. Nu har jag dock köpt ett antal böcker om konsten att skriva.

När vi i bokklubben fick i uppgift att läsa Olof Lagercrantz "Om konsten att läsa och skriva" så snappade jag upp att många, många menar att Stephen Kings "Att skriva - en hantverkares memoarer" är den bästa i hela genren. Jag hade aldrig hört talas om den förut, trots att den kom ut redan år 2000. Men ju mer jag läste om den, desto mer insåg jag att det var något för mig.

Vilken bok! Det här är lysande underhållning och undervisning på samma gång.

Den första halvan av boken handlar om Kings barndom, uppväxt och liv som ung vuxen - och hur han hela tiden skriver. Det lockar till skratt och tanke, det är enormt underhållande och självutlämnande. Jag får en helt annan syn på mannen som för mig tidigare varit synonym med den blodiga tonårstjejen Carrie, den otroligt hemska Jack Nicholson-filmen The Shining, den helt vidriga Det (It) om en clown som kan få vem som helst att hata clowner för resten av livet, Jurtjyrkogården, Lida, Den gröna milen och många andra skräckböcker. Jag visste egentligen inget alls om King som person. Hans uppväxt i USA under 1950- och 60-talen är onekligen intressant. Dessutom sprudlar boken av berättariver och en passion för skrivande.

Den andra halvan av boken fokuserar på själva skrivandet, dess verktyg och hur man lägger upp arbetet. Författaren kommer med många tips, ytterst få pekpinnar, mängder av inspiration och ryggdunkningar och "det här fixar du!". Det är lärorikt och roligt - och garanterat en bok jag kommer att läsa om när jag hunnit lite längre i min strävan efter att själv ge ut en bok. Jag håller med alla de som sagt att det här måste vara den bästa boken i ämnet. 

Betyg: enbart positivt, uppmuntrande, enormt underhållande och lättslukat skrivet!

Rekommenderas: till de som antingen planerar att ge ut en novell eller roman - eller som är nyfikna på den ofantligt framgångsrike skräckförfattaren Stephen King.

Snackis: Ja, tillsammans med andra nybörjarsförfattare skulle man kunna få en intressant diskussion.

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET.

torsdag 5 december 2013

Kabal


Bokens titel: Kabal
Författare: Theodore Bergqvist
Förlag: RiotMinds Förlag, 2013
Antal sidor: 326

Theodore Bergqvist har dedicerat denna bok till sina döttrar, men jag får väl hoppas att de väntar med att läsa den - för det här är i snaskigaste laget om man inte är vuxen. Uppsprättade bukar och folk som misshandlas sönder och samman förekommer i vartenda kapitel.

Jag fick detta recensions-ex ungefär samtidigt som jag fick "Stockholm Octavo". De har onekligen en hel del likheter! Båda böckerna utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, båda beskriver varsin sammansvärjning mot kungen, båda har en ung manlig huvudperson.

"Kabal" är tidsbestämd till 1747 då landet styrdes av kung Fredrik I som jag inte minns att jag någonsin lärt mig något om i skolan - och det har nog sin förklaring i att han var en tysk greve som gifte in sig i kungahuset, inte gjorde en vettig grej mer än retade upp adeln, förlustade sig, hade älskarinnor och levde ett allmänt dekadent liv alltmedan han aldrig lärde sig tala svenska. "Stockholm Octavo" utspelar sig 1791 och handlar om uppviglingarna som ledde till kung Gustav III:s död.

Båda böckerna beskriver Stockholm som ofattbart smutsigt, fattigt och farligt. Det tycks finnas fler horor och tiggare än hederliga människor. Folk kan döda för en brödbit. Barn dör som flugor, folk är konstant sjuka och svältande, trasiga och lever i armod. Kontrasten är i båda böckerna mycket skarp till den överklass som frotterar sig med kungahuset; här finns sidenprasslande klänningar, vackra dräkter, dyrbara solfjädrar, musköter av silver, dignande matbord, droskor dragna av fina hästar.

Jag hade lite svårt för att man aldrig riktigt lärde känna huvudpersonen i "Stockholm Octavo" och tyvärr gäller detsamma för Johan Hjortenberg som virrar runt i "Kabal". Visst får man veta en del om honom, men man kommer honom aldrig nära och hans livsval tycks obegripliga. Han är groteskt elak mot sin hustru Lina, bedrar henne medan hon är långsamt döende i en sjukdom och säger de hemskaste saker till henne. Han tycks endast ha två vänner, förutom sin bror, och han verkar inte vårda dem särskilt väl.

Inte är han sympatisk heller. Jag har svårt att känna med eller för honom! Johan är rätt platt som romanfigur betraktat men fyller sin funktion - lite av en Tintin, tänker jag när jag ser honom framför mig men med sorg, hat, smärta och svartsyn i sig. Han är dock äventyrlig och handlingskraftig, det får man ge honom.

Kring Johan Hjortenberg finns bara död, död, död. Utan att säga för mycket så kan man konstatera att författaren inte låter Johan behålla särskilt många närstående i livet...

När jag ska recensera boken inser jag att intrigen är tämligen tunn och konstlad, människoödena ganska så kulissartade. Bryr jag mig om ifall Johan kommer att hitta den eftertraktade boken han söker efter, den som han riskerar livet för? Bryr jag mig om ifall kungen dör? Bryr jag överhuvudtaget mig om ifall Mästaren lyckas hitta ett dussin unga flickor att döda och våldta och använda i sina magiska riter? Egentligen inte. Men boken är mycket mustigt skriven, har ett bra språk, högt tempo, stort driv och är spännande. Theodore Bergquist verkar påläst, insatt i historia, har ett rikt ordförråd och en god förmåga att beskriva miljöer. Jag läser sida upp och sida ner, trots att jag tänker att det är en ganska tunn berättelse.

Det här är action i en synnerligen rå 1700-talsmiljö. Det är grabbigt så det förslår, med hemliga sällskap och mystiska riter och vackra älskarinnor och det hejdlösa supandet på Stockholms otaliga små ölstugor. Det är (i min smak) onödigt många hängda män, uppsprättade män, sönderslagna män - toppade med några ceremoniellt offrade tonårsflickor. Dolkarna glimmar i skenet av talgdanksljusen, blodet droppar från knivseggen, skriken ekar över kullerstenstorgen. Om det hade varit en actionfilm så skulle hästarna ha galopperat med fladdrande manar och gruset stänkande kring hovarna, som en variant på James Bonds sportbilar.

Det förekommer några solfjädrar och en hel del vackra kläder, nogsamt beskrivna, men det är ingenting mot vad "Stockholm Octavo" innehöll. Jag föredrar det här.

Betyg: Spännande skrivet med ett språk jag tycker mycket om!

Rekommenderas till: den som gillar action à la Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme blandat med en smutsig dåtid, historiska referenser, ockultism, adelsmän, dekadens och våldsamheter.

Snackis: Nej, detta är underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄR.
Tack för recensions-exet, RiotMinds!