Trädens hemliga liv

Bokens titel: Trädens hemliga liv
Författare: Peter Wohlleben
Originalets titel: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren - die Entdeckung einer verborgenen Welt
Översättare: Jim Jakobsson
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 211

När jag ska sammanfatta mina fritidsintressen brukar jag säga att läsa, att fotografera och att vara i skogen. Jag älskar verkligen naturen och i synnerhet de härliga skogarna vi har här i Mälardalen. Jag har dessutom lagt ner ett decennium av mitt liv på att vara barnledare inom Friluftsfrämjandet. Jag är mullefröken och går ut i skogen med andra människors ungar för att lära dem om allemansrätten och om vår fantastiska natur.

Min inställning till träd är att de är mäktiga levande varelser som vi ska värna.

Nu har ni alla säkert redan läst hur denna tyska bok har blivit en försäljningssuccé och stor snackis. Ni vet säkert redan att träden pratar med varann, bildar familj, skriker om de får ont, gråter när de är ledsna, njuter av att dricka sig fulla och lapa solsken, att de bråkar med sina grannar, ammar sina barn och uppfostrar sina tonåringar.

Problemet för mig är inte Wohllebens "upptäckter" som sådana, de är tvärtom mycket intressanta. Problemet är hans infantila sätt att presentera dem.

Exakt allt ska dras paralleller till människorna (se exemplen ovan). Träden är mammor och pappor, de späda träden är barn, telningar och spolingar. Träden har känslor och beteenden som beskrivs med oss människor som referens. Deras bark kallas hud, deras sav kallas blod, de små porer som öppnas för att ta emot vätska är munnar.

Vet ni vad kambium är? Det är det tunna skiktet mellan den yttre barken och den inre veden i ett träd. Det är i kambium som de långa ledningarna (jag menar blodådrorna!) finns, som transporterar saven från rötterna upp genom stammen och ut i alla grenarna. Kan det inte räcka med att beskriva detta i första kapitlet eller behöver läsaren en upprepning i varje enskilt kapitel?

Möjligen är texten ursprungligen skriven som korta kåserier publicerade med långa uppehåll (eller så tror författaren att läsarna är gravt glömska).

Jag tycker det är mycket intressant att läsa om hur snö tynger sönder grenarna, hur stubbar kan fortsätta ge energi, hur unga träd får stå tillbaka och hålla till godo med mindre solljus. Det är massor av saker som är spännande om trädens liv i denna bok. Men tilltalet? Vi behandlas som dagisungar:

"Under sommaren och tidig höst lägger den (brunbjörnen, min anm.) på sig ett tjockt fettlager som den kan leva av under vintern. Precis så gör också våra trädarter. De äter förstås inte blåbär eller lax, men de tankar upp ordentligt med sol och bildar med dess hjälp socker och andra reserver som de lagrar i sin hud på samma sätt som björnen. Men eftersom de inte kan bli tjockare (det blir bara deras benstomme, alltså veden), kan de bara fylla sin vävnad med näringsämnen."

Sammanfattningsvis: Det bästa med boken är att massor av människor kommer att läsa den och känna större vördnad för våra vackra skogar och värdesätta de orörda skogarna mer. Men vill ni läsa en mer positiv recension av boken som sådan, så finns det andra som fallit pladask för den. I skrivande stund är det den tredje mest sålda boken på Adlibris...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.


---


En liten reflektion för den designintresserade, om hur olika man marknadsför samma bok i olika länder (jag tycker att den danska var överlägset bäst):

Ljuset vi inte ser

Bokens titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Originalets titel: All the Light We Cannot See
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag, 2015
Antal sidor: 595

Jag är alltid noga med att inte skriva spoilers (det hoppas jag mina läsare vet vid det här laget!) och jag anstränger mig att inte recensera på ett sånt sätt att andra får sitt läsnöje förstört. Då är det bättre att jag utelämnar delar som jag egentligen skulle vilja kommentera.

Därför stör det mig att de stora dagstidningarna har en tendens att berätta alltför mycket om sånt som läsaren inte skulle upptäckt förrän halvvägs in i boken. När "Ljuset vi inte ser" recenserades i exempelvis Corren berättades avgörande detaljer som gör att deras recension är så ohyggligt mycket bättre formulerad, intressant och levande än vad min kommer att vara - men då får det väl vara så, då.

Om man får en bok som är fullkomligt översållad av priser, utmärkelser och lovord så är det svårt att inte påverkas av det. Enligt Adlibris har "All the Light We Cannot See" fått femstjärnigt toppbetyg av inte mindre än etthundra tusen läsare (!), den har mängder av citat på pärmens insida från stora tidningar som höjer den till skyarna, den har vunnit Pulitzerpriset 2015 och legat 82 veckor på New York Times bestsellerlista, den har vunnit så många priser världen över att jag inte ids skriva ner dem alla. En helt enastående bok, med andra ord!

Kapitlen är i klass med Da Vinci-kodens: oftast endast två-tre sidor långa och med tydliga (och ganska avslöjande) rubriker. En riktig bladvändare, en sträckläsningsbok där man lockas att hela tiden läsa lite till.

Handlingen kretsar kring ungdomarna Marie-Laure och Walter som båda växer upp i krigets Europa. De känner inte varann, men deras liv har ändå flera beröringspunkter.

Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon är blind och spenderar sina dagar bland forskarna på Naturhistoriska museet, där hennes (oerhört godhjärtade) pappa arbetar som låssmed. Pappan är ett snille på att göra små askar som fungerar som Rubicks kub för att man ska kunna öppna dem (vilket naturligtvis Marie-Laure klarar på nolltid). Han bygger också fantastiska modeller av deras bostadskvarter för att dottern ska kunna lära känna alla hus och gator och kunna hitta i staden trots att hon inte ser.

När kriget kommer till Frankrike flyr Marie-Laure med sin far till den lilla kuststaden Saint-Malo för att bo hos en excentrisk gammelfarbror som aldrig gått utanför dörren sedan första världskriget. Mellan farbror Etienne och flickan växer en fin vänskap fram. Hon får också se vad Etienne gömt på vinden... och det är där beröringspunkten med bokens andra huvudperson finns.

Werner är ett fattigt, hungrigt, föräldralöst barnhemsbarn i Tyskland, med en närmast osannolik begåvning för radioapparater, matte och teknik. Han värvas av nationalsocialisterna som inser att pojkens genialitet kan användas i kriget. På nazisternas kadettskola får han vara med om ofattbara grymheter och han längtar ofta tillbaka till sin lillasyster och den moderliga barnhemsföreståndarinnan - men tvingas istället ut i kriget, som alla andra unga män.

Nu ska jag säga vad som är bra med denna bok:
Den har ett alldeles makalöst vackert språk, fullt av liknelser och en hel del naturromantik.
Den behandlar andra världskriget på ett nytt sätt, när man trodde att det inte var möjligt.
Den har en viktig uppmaning till unga människor att inte glömma de fruktansvärda övergrepp som skedde - och att inte tro att kriget ligger långt tillbaka i tiden.
Den är förhållandevis oblodig, om än skrämmande och hemsk på sina ställen.
Den visar på värdet av kunskap, teknik, utbildning.
Den är mycket lättläst.

Och det som är dåligt:
Werner, hans lillasyster Jutta, deras barnhemsmamma Frau Elena, Werners bäste vän Frederick, Marie-Laure och hennes förträfflige far, gamle farbror Etienne och alla andra - de så goda så jag storknar. Jag efterlyser fula och smutsiga känslor, elaka och missunnsamma handlingar, klantiga misstag och farliga fel, ilska och hat. Personerna är slätstrukna och man kommer dem inte så nära. Jag får inte hjärtklappning ens när det dyker upp en person som liknar en Obersturmbannführer i Indiana Jones-filmerna, ni vet en sån där mager, elak tysk med kalla ögon och ont sinne...

Och apropå Indiana Jones så har Anthony Doerr klämt in en motsvarighet till den filmens heliga ark: en ovärderlig diamant som alla skurkar är på jakt efter och som alla goda försvarar med sina liv. Det ni! Lite rafflande action mitt i en krigsskildring.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Andra som bloggat om boken är Beas bokhyllla, Boklysten, Breakfast Bookclub och Carolina läser.

Aimée & Jaguar

Bokens titel: Aimée & Jaguar - en kärlekshistoria
Författare: Erica Fischer
Originalets titel: Aimée & Jaguar
Översättare: Eva Liljegren
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 1998
Antal sidor: 276

Vissa böcker är svårare än andra att sammanfatta och sätta ett betyg på. Det här är en sådan. Ännu en av alla böcker jag läst om andra världskriget, men den är samtidigt annorlunda. På många vis är den så osannolik så man tänker att den kanske är ett filmmanus.

I Berlin 1942, mitt under brinnande krig, träffas Elisabeth Wust och Felice Schragenheim. De båda kvinnorna blir förälskade i varann. På många vis är de är ett udda par: Elisabeth, kallad Lilly, är 29 år och gift och har redan fyra söner, Felice är endast 20 år och lever ett helt annat liv. Deras kärlek måste förstås hållas hemlig, på 40-talet skyltar man inte öppet med att man är homosexuell - och i krigets Tyskland är det direkt livsfarligt eftersom nazisterna har som mål att utplåna alla homosexuella.

Som om det inte var nog med åldersskillnaden, familjeförhållandena, otroheten och nödvändigheten av att hålla det lesbiska förhållandet hemligt så är Felice judinna. Gestapo är på jakt efter henne och hon måste fly för sitt liv. Och Lillys man är en övertygad nazist...

Lilly får ett smeknamn av Felice: Aimée - den älskade. Själv kallar sig Felice för Jaguar, som ett snabbt och smidigt kattdjur. De unga kvinnorna har en intensiv kärlekshistoria och skriver massor av brev till varann, oftast undertecknade "Aimée" och "Jaguar".

Det här är en fullständigt sann berättelse, nedtecknad av Erica Fischer i början av 1990-talet. Hon har fått tillgång till material som Lilly hållt undangömt i årtionden: dagböcker, mängder av brev, foton.

Boken är på många vis en fruktansvärd läsning. Jag får alltid ett sug i magen av sorg och oro när jag tänker på alla dessa levnadsglada, vackra, smarta, kompetenta, unga människor som placerades i gaskamrarna och utrotades för sin religions skull. Vad vi har gått miste om, för att de och deras familjer utplånades!

Felice var en av dem. Hon dog under en av de ökända dödsmarscherna mellan två koncentrationsläger. Man vet inte exakt när men det bör ha varit några månader innan freden. Hon var 22 år gammal.

Lilly levde ända till 2006, hon var 93 år då hon dog. Det hemska är att jag har så svårt att tycka om henne. Hon framstår som hård och kall, omogen och väldigt egocentrisk. Även författaren inflikar ibland personliga kommentarer där hon upplever att Lilly skarvar för att framställa sig själv i bättre dager. Det är svårt att riktigt ha den där sympatin för Aimée, men det gör också att boken verkligen visar att det är två riktiga människor det handlar om - inte en Hollywoodprodukt.

Betyg: Hur kan det någonsin bli annat än gripande att läsa om omöjlig kärlek?

Rekommenderas till: alla som har intresse av Förintelsen.

Snackis: Kanske.

Boken finns inte längre på svenska, men på tyska och engelska om man inte hittar ett begagnat exemplar.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Bokens titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?
Författare: Hans Fallada (pseudonym)
Originalets titel: Kleiner Mann - was nun?
Översättare: Aimée Delblanc
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 389 + efterord

Det har varit tyst i bloggen ett tag. Det beror på att jag skulle läsa ovan nämnda bok och att det tog avsevärt mycket längre tid än vad jag hade fått för mig att det skulle göra.

Alltså, av någon anledning hade jag fått för mig att det var en tunn liten bok. Istället är det 389 tämligen tättskrivna sidor om man räknar bort efterordet. Jag läser fort, men jag läser vartenda ord - för det här är en bok vi ska prata om i bokcirkeln och jag har ingen lust att skumma igenom texten för att kunna hänga med nödtorftigt och vill dessutom inte råka missuppfatta händelser.

Boken är en bästsäljande klassiker från 1932 och nu har den fått ett enormt uppsving i och med att Lind & c:o låtit översätta den på nytt och gett ut den i pocket. Titeln har ändrats från "Hur skall det gå med Pinnebergs?" till den betydligt modernare varianten "Hur ska det gå för Pinnebergs?" och jag antar att det gäller hela innehållet också.

Men trots att det är lättläst och välformulerat och bitvis mycket intressant, så är det som om jag måste släpa mig igenom texten. Hela tiden retar jag mig på något. Som att de heter Pinnebergs. Vad är det för ett jädrans namn, rent ut sagt?! Det här är vad jag ser framför mig:

Och det hemska är att jag fortsätter att se det framför mig hela tiden. Huvudpersonen heter Johannes Pinneberg, men kallas aldrig för det vackra namnet Johannes - en gång kallas han Hannes, en gång Hans men resten av boken "Herr Pinneberg" eller "Gubben".

Gubben! Han är tjugotre år gammal, Johannes Pinneberg. Han kallas gubben. Jag förmodar att det ska föreställa vara sött, som "lilla bubben", men det är bara jobbigt att läsa. Antingen en pinne eller en liten ihoptorkad gubbe - när han i själva verket är en ung, viril man som nyss flyttat hemifrån!

Den som kallar honom "gubben" är hans unga hustru Emma, som dock bara heter så när hon måste presenteras för myndigheter. I alla övriga fall heter hon "Lämmchen", det lilla lammet. Jamen, herregud...  Nu hakar jag upp mig på det också. Ett så vackert namn som Emma, ett så fult smeknamn som Lämmchen?!

Tillbaka till bokrecensionen. I korthet: Gubben och unga Lämmchen har inte en mark över, men de väntar barn så de måste illa kvickt hitta en billig lägenhet att bo i. Det misslyckas och de får istället hyra ett möblerat rum ute på vischan. Där står de knappt ut eftersom damen som hyr ut är så deprimerad, så de flyttar tillbaka till Berlin och tar in hos Pinnebergs excentriska mor, Mia, som röker, super, svär, spelar kort och är en mansslukare. Naturligtvis håller inte heller detta, utan det unga paret måste söka sig vidare. Pengarna sinar och deras vardagsliv blir allt hårdare. De vänder på slantarna, sparar in på allt som går, äter magert och köper ingenting nytt.

Detta är år 1932 och det är ont om arbetstillfällen i den tyska huvudstaden. Antisemitismen flödar och man ser upptakten till det som skulle hända under Kristallnatten några år senare. För Herr Pinneberg som är småborgerlig och drömmer om en karriär och ett finare liv är det hårt att arbeta på varuhusets herrkonfektion med att på ackord sälja rockar och kostymer. Lämmchen gör just ingenting, hon är ju gravid, men hon sköter det minimala hushållet.

Vi får följa Pinnebergs under något år, medan de trillar allt längre ner - drömmarna krymper, verkligheten blir svartare, livet hårdare. Men Lämmchen ler sitt soliga leende, ser positivt på allt, hittar alltid en lösning. Pinneberg själv är naiv och lite dyster, enkel på ett sätt som får mig att tänka att han nästan är lite ointelligent, står sällan upp för sig själv (utom mot sin alkoholiserade mor) och låter sig köras med.

Aftonbladet, SvD och DN tycker att Hans Falladas författarskap är enastående, boken är ett mästerverk osv. Ni får läsa deras recensioner istället, för det är uppenbarligen något jag missar här.

Det är svårt för mig att genuint känna med Johannes och Emma Pinneberg. Jag känner mest med deras son, Klimpen: man låter honom ammas var fjärde timme hur mycket han än skriker dessemellan, låter honom vara ensam i vaggan medan föräldrarna går på bio, vägrar bära honom om han är ledsen, spänner fast honom i spjälsängen medan föräldrarna arbetar...

Även förlossningsvården och kvinnornas liv med inköp, tvätt och liknande var intressant att följa. Men till stora delar är Lämmchen på tok för godmodig och gladlynt för att jag ska orka med henne. Det blir osannolikt att någon kan ta allt med en klackspark på det vis hon gör. Pinneberg tycker jag synd om, men samtidigt angår han mig inte riktigt, trots att jag förstår hans desperation och vånda.

Betyg: En bra bok om tiden strax innan andra världskriget, men för mig är det inget mästerverk.

Rekommenderas till: alla som är intresserade av nutidshistoria, vardagsliv under depressionsåren på 1930-talet, som gillar en enkelt berättad men angelägen historia.

Snackis: Jag tror det.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

En tyst minut

Bokens titel: En tyst minut
Författare: Siegfried Lenz
Originalets titel: Schweigeminute
Översättare: Jörn Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thoren & Lindskog, 2011
Antal sidor: 109

Visst känns det som om man blivit snuvad på något, när andra förstår att uppskatta det som man själv tycker är... rätt bla-ha?

Om man sitter på en föreläsning som ska inspirera och runtomkring sitter folk som tända ljus, nickar och hummar med - men själv så tänker man "vilka floskler"? Eller en teaterföreställning där publiken skrattar så de nästan kissar på sig medan man själv tänker "buskis, suck".

Eller om man läser en bok där det står på omslaget att Svenska Dagbladets recensent sagt "Berättelsen har goda utsikter att bli en framtida klassiker bland litterära kärleksskildr­ingar" och man själv mest tänker "Jaha, säger du det?". Och flera bokbloggare menar att det här är så vackert, boken får mängder av stjärnor i betyg och ständiga lovord vart man än vänder sig.

Jag har just läst ut en minimal liten bok som heter "En tyst minut" och som handlar om den unge Christian, kanhända är han i 18-årsåldern, som går sista året i skolan och som på fritiden hjälper sin far att fiska stenar på havets botten. (Jo, ni läste rätt.) Det hela utspelar sig på en kust någonstans nere på kontinenten, sannolikt i Tyskland. Han råkar möta sin unga, vackra och mycket karismatiska engelskalärarinna Stella där nere vid havet och hon visar ett intresse för att få se stenfiske och få följa med Christian ut till öarna.

Så tar en kärlekshistoria sin början och på några få sidor får vi följa Christian och Stella under en skimrande sommar som blev hennes sista.

Det bästa jag kan säga om boken är att den manar fram en bild av glittrande vatten, kluckande vatten, skimrande vatten, ett dis över havet, kulörta lyktor över strandfesten i den mörka sommarnatten, varma torra backar med tallbarr, doften av mat och skriet av fiskmåsar. Det är som en målning där solen blänker i havet så det sticker i ögonen och du kisar så du inte ser riktigt allt - för i kanterna är historien totalt utsuddad, det enda som existerar är det du har mitt framför ögonen: den unge studenten och hans ödesdigra och opassande kärlek till den unga lärarinnan.

På minuskontot: Berättelsen växlar mellan subjekt och objekt i samma mening, typ "Jag såg dig när du kom gående på stranden och jag hörde Stella ropa mitt namn" (helt påhittat, men fullt trolig mening där man blixtsnabbt ska begripa att "dig", "du" och "Stella" är densamma trots att de förekommer i samma mening...). Dessutom sliter jag mitt hår i förtvivlan över den ofattbart dåliga avstavn-ingen som först-ör läsbarh-eten i texten totalt.

Mitt foto: En båt på havet är ytterst central i denna berättelse.

Betyg: Medelmåttigt, för det här är en banal liten historia som inte lämnar några spår hos mig.

Rekommenderas till: dem som vill läsa något kort, något om kärlek?

Snackis: Gäsp.

Omslaget: Gå in på AdLibris och sök på Bokförlaget Thorén & Lindskog så får du upp en radda böcker varav de flesta tycks komma från Tyskland: kolla vilka otroligt snygga omslag de har och hur fint de passar tillsammans. Jag skulle vilja ha dem allihop bara för utseendets skull! Formgivaren heter Laurenz Bick - ett namn värt att lägga på minnet.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.