torsdag 18 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Pepparkakshuset?


Jag har lärt mig mycket av svaren från er alla - tack! - och bland annat insett att väldigt många har massor att göra men ändå lägger ner mycket tid på sina bokbloggar. Sist (?) av alla är här BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET, här är hennes svar:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Det är bara jag som skriver på den här bloggen.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Egentligen vill jag ha ett inlägg varje dag. Men det lyckas jag sällan med. Lördag är av någon orsak en dag då jag har svårt att få till något inlägg, jag vet inte varför egentligen, jag jobbar inte ens lördagar. Kan är det orsaken, på lördag släpper jag allt och bara är...

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Fyller ut, jag vet inte om jag kallar det att fylla ut, jag tycker nämligen själv det är jätteroligt att läsa andras svar på enkäter, olika utmaningar och så vidare, så därför deltar jag också gärna i sånt! Antalet recensioner beror på hur mycket jag hinner läsa.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jo, jag jobbar heltid. Jag har dessutom ett antal andra intressen som tar en del tid.

En sak som kanske ger mig mer tid för min blogg nu jämfört med förr är att mina barn är stora nu och ganska självgående. Jag behöver bara ibland hålla koll på deras tider och agera taxi - båda kör helst moped dit de ska om det är möjligt, och det är rätt sällan det behövs läxhjälp eller så på kvällarna. När någon av dem vill ha hjälp nuförtiden med läxor kan jag nästan känna mig lite nostalgisk.

Men det ÄR svårt att hinna med bloggen ibland, i och för sig så är min blogg ett fritidsintresse och är det så att jag inte hinner så är det inget som direkt står på spel.

--

Så sant, det där sista: vi skriver ju frivilligt, ideellt och för att det är ett intresse. Det kan inte vara hela världen om man skriver sällan. Tack för dina svar, Sara Pepparkaka!

Hur hinner du blogga, Barnboksbloggen?


Det trillar fortfarande in svar på min enkät! Så roligt, för det visar verkligen på bredden hos oss bokbloggare. Nu är det dags för BARNBOKSBLOGGEN som svarar så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Helst skulle jag vilja lägga ut ett inlägg om dagen, men det är egentligen inte ett realistiskt mål. I perioder lyckas jag uppnå det, oftast för att jag recenserar många böcker åt gången och schemalägger inlägg. Men då kommer istället perioder då det inte blir ett enda inlägg för att det kör ihop sig med jobbet eller skolan.

Det jag mest behöver jobba på är nog balansen där emellan. Hellre exempelvis tre inlägg i veckan kontinuerligt, än tre med många inlägg och därefter åtta veckor utan ett enda inlägg.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag försöker fylla ut, men skulle vilja göra det mer. Tyvärr blir det lätt så att jag fokuserar på recensioner när jag känner mig stressad. Och de senaste åren har jag i stort sett varit stressad hela tiden...

När jag läser andras bloggar tycker jag bäst om de som har en variation när det gäller inlägg, så därför skulle jag också vilja ha mer av det på min egen blogg.

En period hade jag mycket tävlingar och bokbyten, men de tog mycket energi att anordna och trots att det var många som deltog så är det ingen som verkar ha saknat dem. Jag har också försökt skapa egna utmaningar, julkalendrar och så vidare, men de tar tyvärr mer energi än man får tillbaka i form av besökare, kommentarer och feedback.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid, pluggar halvtid och har fyra barn. Ni ser ju, det är en omöjlighet att få till någon slags fritid.

Jag läser inte så mycket som jag skulle vilja och jag bloggar förstås heller inte så mycket som jag skulle vilja. Jag skulle också mycket mer vilja hänga med när det gäller boknyheter, litteraturpriser och så vidare, men det är bara att erkänna att den tiden inte riktigt finns.

Examen är klar i januari om allt går som den ska. Då är jag utbildad bibliotekarie. Jag jobbar på bibliotek redan idag och det är väl min stora räddning. Jag läser varje lunchrast och ibland hinner det bli något blogginlägg på rasten eller innan jobbet börjar också.

Jag tycker att mitt bokbloggande berikar mitt jobb. Både att jag läser mycket, att jag reflekterar över min läsning och att jag läser många andra bokbloggar (där jag exempelvis får tips om böcker jag själv kanske inte skulle läsa, men som jag kan tipsa låntagarna om). Några elever på min skola läser också min blogg för att få boktips. Jag knyter kontakter inför författarbesök och andra arrangemang.

Mitt bloggande hänger alltså till viss del ihop med mitt jobb. Men läsning och skrivande är också mina absolut största fritidsintressen, i stort sett de enda fritidsintressen jag har och kan få in i mitt stressade schema. Därför skulle jag ibland behöva sätta gränser och hitta en balans mellan jobb och fritid, och fundera igenom i vilken av de kategorierna bloggandet hamnar.

Innan jag började plugga till bibliotekarie var jag frilansjournalist och då ingick det i mitt jobb bland annat att skriva bokrecensioner, läsa manus, skriva lektörsomdömen m.m. Då var det lika svårt att skilja mellan jobb och fritid, för en stor del av det jag gjorde på jobbet var sådant jag också skulle ha kunnat göra som fritidsintresse. Så jag är nog inte så bra på det där med balans tyvärr.

Hur som helst så ser jag fram emot att ta examen efter jul. Jag ser fram emot att kunna läsa egenvald litteratur istället för kurslitteratur och jag har en god förhoppning att jag kommer att få mer tid och ork för bloggandet när jag "bara" jobbar heltid och inte längre jobbar 100 procent OCH pluggar 50 procent.

--

Hjälp. Jag blir lite matt bara av att läsa ditt svar! Då har jag ändå själv en rätt pressad situation med jobb, jobb, jobb... Hoppas livet blir lite lättare när du är nyutexaminerad.










onsdag 17 oktober 2018

Spaning: Illustrationer låter oss fantisera själva


Med rätt färger och rätt typsnitt signalerar formgivaren vad vi kan förvänta oss av boken: är det gullig och varm feelgood, är det en skrämmande kriminalroman, är det en seriös fackbok, är det en pretentiös diktsamling eller vad?

Allt det här vet vi ju, reflekterar knappt över det.

Nu fokuserar jag på illustrationer, eftersom jag är väldigt förtjust i när förlagen faktiskt betalar någon för att göra omslag som inte trycker ner i halsen på mig hur huvudpersonen ser ut eller vilken miljö man vistas i. Förr i tiden var även vuxenböckerna illustrerade på omslagen, nu är det mest barnböcker som är det.

Men det finns fina undantag! Tack Norstedts för fina omslag, jag snodde bilderna från er. Utom "När isarna smälter" här ovan som är från Sekwa.


Mönstret på Anyurus bok är inte unikt, jag har sett liknande på flera böcker. Men så vackert! Rent, enkelt, dramatiskt med den svarta bottnen.


Jag vet inte vad boken handlar om, med de där blommorna ser ju minst sagt rätt sexiga ut... Maffig illustration, synd bara att namnet författarens namn och boktiteln fastnar lite i den röriga bakgrunden och inte framträder så tydligt (trots extremt lättläst typsnitt). 


Det här är ett praktexempel på spännande omslag: vad gör människan egentligen? Drar av sig en tröja och knäcker armarna ur led samtidigt? Är det en hon eller en han? Vad är det röda högst upp?! Gillar verkligen!


Rävarna har jag visat tidigare; de är så fina! Den nedre ser vi underifrån, den övre ser vi ovanifrån - det skapar ett spännande moment som också är orealistiskt och väldigt tilltalande. Jag snokade reda på den danska utgåvan och den illustreras av ett tråkigt ormbunksblad.


Befriande oblodig vampyr! Jag tror aldrig jag sett en bok om vampyrer där man inte fallit för frestelsen att visa huggtänder... Härligt att någon har tänkt till. Här hade ett foto inte varit så intressant, men en målning är det.



Å, om jag hade en tiondel av Lotta Kühlhorns talang, kunskap och förmåga. Jag har beundrat hennes mönster hela mitt vuxna liv. Grön av avund över denna fantastiska bok som inte verkar handla om hennes formgivning men som ändå illustreras av den. Är inte det här vansinnigt mycket mer tilltalande än ett foto? Och ruggigt skickligt genomfört.

Slutligen måste jag visa min favorit för tillfället: "Glasmannen", illustrerad av något som Google säger är Bo von Zweigbergks självporträtt. Så otroligt fint! Dessutom en underbar layout, där allt verkligen samspelar. Bland de snyggaste bokomslagen jag sett på väldigt länge.

tisdag 16 oktober 2018

Spaning: Illustrerade bokomslag


Jag älskar att titta på bokomslag och dissekera dem.

Det finns så många vackra böcker, men också så många ogenomtänkta omslag. Jag kan sitta och bläddra på nätbokhandlarnas och förlagens hemsidor bara för att njuta av alla duktiga formgivares fantastiska alster och emellanåt rysa åt det jag tycker är fult och oproffsigt.

Något jag är svag för är illustrationer.

Jag kollade på Norstedts hemsida, för de är duktiga på att låta illustratörer ta plats. Alla bilder i inlägget är därifrån, utom just "Älskaren" som inleder inlägget (den är från Albert Bonniers).

Fotografier, alltid fotografier. Själv kan jag tycka att foton ger en för tydlig bild av vad jag "ska" tänka om bokens innehåll. Det finns för lite mystik i många foton, för lite valfrihet.

Näst efter rena fotografier verkar det vanligaste vara att någon har gått lös på ett foto i Photoshop och förvandlat det till någonstans mellan illustration, foto och kollage.

Här är två exempel på vad jag menar, där det ena har förvandlats till ett vackert konstverk i brytningen mellan realistiskt foto och airbrush-målning - och det andra är ett klämkäckt, överlastat kollage i stil med forna tiders klipp-och-klistra-ur-glättade-veckotidningar:



Men ingen av dem är en illustration i den bemärkelsen som jag menar. Foton eller manipulerade foton det allra vanligaste på svenska bokomslag.

Ska man se ett konstverk - målningar i olja, akryl eller gouache, teckningar i blyerts eller tusch, grafiska mönster, illustrationer framtagna på digital väg - då är det påtagligt ofta ett känt konstverk som föreställer en död kung eller en högadlig kvinna alternativt en tavla som förlaget kan räkna med att folk känner till, för att den är så berömd.



Det här är konst! Vem som målat av Agneta Horn vet jag ej, 
men tavlan av Peter Tillberg känner väl de flesta av oss igen.

I nästa inlägg ska jag ge några exempel på lysande illustrationer som jag spanat in och vidareutveckla varför jag tycker så mycket om dem.





Hur hinner du blogga, Mias bokhörna?


Senaste bidraget till min lilla enkät kommer från MIAS BOKHÖRNA.

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam, om inte de två katterna räknas.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Nej, jag har ingen plan - eller jag hade en, men det gick inte så bra.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag skriver nog lite om privatlivet med, fast mest om böcker.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid och det är ganska tufft eftersom jag inte är helt kry.

--

Svaren är korta, eftersom Mia inte mår riktigt bra: Starkt att ändå blogga, tycker jag! Stort tack för att du svarade trots tröttheten och orkeslösheten.

Och om jag får lägga till något till svaren, så är det att Mia ju anordnar "Helgfrågan" varenda torsdag, där alla vi andra bokbloggare kan vara med och svara.

måndag 15 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Bokslukaren?


Jag har fått ännu ett svar från en bloggare, denna gång BOKSLUKAREN. Hon har brottats med många av de frågor jag själv har.

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam och tycker att det känns skönt trots att det blir mycket mer jobb. Jag vill dock försöka utveckla någon form av samarbete med andra bokbloggare och BookTubers då det kan bli ensamt att sitta själv på rummet. Ett samarbete kan också vara bra när inspirationen tryter för att man kan inspirera andra.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Mitt mål är att det ska publiceras ett inlägg varje dag på bloggen och en video varje vecka på min BookTube-kanal. 

Bloggen brukar det oftast gå att hålla ganska bra. BookTube har däremot gått lite sämre att hålla och nu är det länge sedan något kom upp. Just nu har jag lagt fokuset på planeringen till min kanal och försöker fräscha upp den lite, men planerar att nästa video ska komma snart.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Eftersom jag publicerar ett inlägg varje dag så finns det inte i min värld att bara publicera recensioner. Sedan jag började lyssna på ljudböcker har det dock blivit lite fler recensioner, då jag hinner med fler böcker när jag kan lyssna på bussen.

Mitt problem har emellertid varit att jag inte tycker att tags och liknande saker är så intressant, så jag har lagt mycket av min tid de senaste åren på att hitta bokiga saker som jag vill blogga om på min blogg. Det är mycket bokomslag då jag tycker att det är roligt att diskutera och istället för att göra en tag så tar jag de frågor jag tycker är intressanta och låter den frågan bli ett eget inlägg.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag går sista året på gymnasiet, så det och läxor tar mycket tid. Jag försöker att skriva alla mina inlägg under samma dag och sedan tidsinställa dem på bloggen. Det gör att jag känner mig mindre stressad över det under resten av veckan för att jag inte konstant behöver tänka på vad jag ska skriva för inlägg. Det gör det lättare att fokusera på annat när jag behöver.

En annan viktig grej som jag vet att jag är oerhört dålig på är att kombinera det på ett hälsosamt sätt då jag om jag har ont om tid sitter uppe halva natten istället för att bara släppa det och ha en veckas paus.

--

Jättekul att du ville vara med, Elin Bokslukaren! Men lova att vara lite mer rädd om dig själv - en bokblogg kan aldrig vara värd en natts sömn eller att gå omkring med stress i kroppen!

lördag 13 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Hyllan?


Nästa enkätsvar kommer från HYLLAN (som jag tycker är en väldigt stilren, snygg blogg):

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag har min egna blogg, hyllan, där jag skriver allting själv. Sen är jag också en av åtta i bloggkollektivet Kulturkollo där vi turas om att skriva inlägg.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Nej, inte på min egna blogg. Den är totalt kravlös men följer ändå en viss plan i och med att jag recenserar allt jag läser. Jag brukar skriva 2-3 inlägg i veckan.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Nej inte längre. Det är väldigt sällan jag gör något för utfyllnad.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag har heltidsjobb, familj och hund, jobbar i perioder mer än heltid och dessutom lektörsläser jag manus vid sidan om allt annat. Fast allt annat är inte så mycket annat än jobbet och hunden egentligen. Det är vad man prioriterar.

Jag städar inte och håller på med hushållsarbete i onödan och jag tränar inte. Jag bloggar ibland på lunchen, ibland en stund efter middagen, ibland på lördagsmorgonen innan någon annan vaknat.

Jag skriver ganska snabbt tror jag. Jag har aldrig sett det som ett problem att kombinera bloggandet med att jobba - det är snarare att hinna med att läsa som är problemet...

--

Tusen tack för svaret! Jag förstår inte hur man kan hinna läsa två-tre romaner i veckan och skriva om dem, men jag ser ju på Hyllans fina blogg att det uppenbarligen går. Imponerande!

fredag 12 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Bloggbohemen?


Jag har fått ett svar från BLOGGBOHEMEN, där jag känner igen mig i mycket. Så här lyder det:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam och har alltid gjort det. Trivs bäst med det.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Den enda plan jag numera har är att skriva om den utlästa boken samma dag eller möjligen dagen efter. Det funkar ofta, men på senaste tiden har det blivit mer att jag skriver blogginläggen på helgen.

Tidigare har jag haft perioder då jag deltagit i olika typer av veckovist återkommande bloggaktiviteter som andra bloggare initierat, men orken finns inte riktigt längre. Tyvärr. Bloggen blir ju roligare om det är mer variation, så det är lite synd.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Se ovan. Besvarar enkäter lite då och då.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid i ett yrke som är väldigt människo- och kontaktintensivt, vilket är både roligt och ibland lite uttröttande. Men mest roligt! Min arbetsplats skall tyvärr lägga ner så vi befinner oss nu i nedläggningsfasen.

De senaste åren har det varit väldigt många förändringar i mitt liv, med flyttar hit och dit till både nya och gamla bostadsorter, nya jobb med allt vad det innebär särskilt då flera av yrkesrollerna varit helt nya, men också en del förändringar privat. Allt det har väl gjort att bloggen inte fått högsta prioritet då vardagen och livet i stort liksom ska orkas med. Det har också påverkat vad jag läser och hur mycket jag läser.

Periodvis kan jag kan mig stressad över att jag inte prioriterar bloggen, men ännu mer stressad blir jag av att ha många olästa rec.ex hemma. Därför har jag medvetet skurit ner på antal rec.ex jag vill ta emot. Jag vill läsa dem inom något så när rimlig tid, men ändå känna mig fri att läsa det jag har lust till för stunden.

På sistone har jag funderat en del över om bloggen tar mer energi än vad den ger, men jag är nog inte redo att släppa den än. Även om den just nu blir lite satt på undantag medan jag försöker landa i livet och hitta den riktiga läslusten och det riktiga läsflytet igen.

--

Tack för ditt svar, hoppas det blir lite lugnare i ditt liv så du orkar fortsätta med din fina blogg!

Hur hinner du blogga, Boklysten?



Nästa att svara på min enkät är BOKLYSTEN som skriver så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Skriver ensam.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Har inte en direkt plan men jag har några fasta inlägg som återkommer varje vecka.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Lite både och - har lite av varje på bloggen för att innehållet ska bli så varierande och intressant som möjligt.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag är sjukpensionär, eller det heter väl numera att jag får sjukersättning, så jag bestämmer själv hur mycket tid jag vill och orkar lägga på bloggandet. Vissa dagar blir det mycket men inte alltid, jag har en del annat att göra också.

Fördelen med att bestämma själv över sin tid är att jag också kan t.ex. skriva en mall (dvs faktauppgifter på boken, lägga in länkar, leta rätt på annat material jag vill ha med i recensionen osv) i förväg och sedan bara skriva in omdömet när det är dags att recensera.

När jag jobbade hade jag definitivt inte hunnit med att blogga för på den tiden upptog jobbet en stor del av dygnet, jag jobbade nog ca 10-12 timmar per dag då. Jag började inte blogga förrän nästan 10 år efter att jag blivit sjukpensionär och behövde något nytt att göra när jag la en annan av mina hobbies på hyllan.

Rådet jag kan ge om man vill göra fler inlägg men inte orkar hålla på varje dag, är att ta en dag och skriva färdigt lite inlägg så att man antingen kan schemalägga dem för publicering vissa dagar i veckan eller om man vill göra det manuellt, bara behöver publicera dessa när man känner för det. Kommer man sen på något mer så är det ju bara att skriva spontant något inlägg när man känner för det.

---

Tack för svaren och tack för alla goda råd!

torsdag 11 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Vargnatts bokhylla?



Först ut att svara på mina frågor är VARGNATTS BOKHYLLA som skriver så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam! Blev inspirerad av en vän för flera år sedan att börja bokblogga och det kändes bara naturligt att göra en egen blogg.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Jag siktar på att ha ett inlägg varje vardag och har lyckats hålla mig till det ganska bra. Men världen går inte under om jag inte hinner med det! Fredagar har det blivit så att jag lägger upp ett videoinlägg.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag har inte bara recensioner utan tar in lite allt möjligt bokrelaterat. Jag är med i Johannas topplista på tisdagar ibland, skriver inlägg om böcker jag är nyfiken på, gör mina videoinlägg och svarar på en del bokiga enkäter.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar 75% och har utöver det en hund att ta hand om. Men eftersom böcker är en så stor del av mig och mitt liv hittar jag oftast tid att läsa också. Lunchrasterna går ofta till en bok, kvällarna när hunden fått mat och blivit road går ofta till läsning. Sedan har jag alltid varit en snabb läsare så jag hinner med ganska mycket bara jag sätter mig ner och fastnar i boken.

---

Tack för svaren, det var verkligen roligt att läsa! Så ambitiöst att lägga ut något varje dag, tycker jag.

Enkät: Hur hinner man bokblogga?


Foto från nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm. Dit ska jag i alla fall gå, vad som än händer!



Jag känner en sån frustration när jag blickar tillbaka på vad jag hunnit med under 2018. Jag trodde nog att jag skulle hinna vara betydligt mycket mer kulturell än vad jag varit. Det här skulle bli året då jag kunde ägna mig mer åt muséer, utställningar, föreläsningar, konserter - och böcker!

Istället har jag jobbat massor och varit väldigt trött på kvällarna. Så pass att jag inte hunnit läsa mycket: tidigare läste jag väl sisådär 80 böcker om året, men 2018 ser det ut att bli hälften.

Det spelar förstås ingen som helst roll. Jag tävlar ju inte med någon! Men om folk ska orka gå in och läsa på bloggen så krävs att man upprätthåller en dialog, lägger ut nya inlägg, förnyar sig och är aktiv.

Det verkar som att man bör delta i bloggutmaningar, svara på enkäter, gå på bokmässor, intervjua författare, mingla på bokreleasepartyn. Vara med på bokfrukostar, recensera gratisböcker, ordna utlottningar, jobba (oavlönat) som ambassadör/influencer för diverse bokmässor, litterära event och priser.

Men hur sjutton hinner man?!

Hur gör ni andra? Jag har skrivit och frågat några av de personer vars bloggar jag läser så gott som dagligen. Förhoppningsvis svarar de! (Om jag inte har mejlat till dig och du gärna vill vara med, skriv till boktanken@gmail.com så får du samma frågor som alla andra.) Ser fram emot en serie peppande svar från unga och gamla bloggare över hela landet.


Vinjetten som jag har gjort, som får inleda enkätsvaren.

onsdag 10 oktober 2018

Berget offrar


Bokens titel: Berget offrar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2018
Antal sidor: 299

Så har jag då kommit till slutet i historien om de hemska, underjordiska krafter som släppts lös från gruvorna i Gästrikland och som hotar att svälja allt det goda hos människorna.

De första delarna i trilogin heter "Vattnet drar" och "Jorden vaknar". Ingen av böckerna kan läsas för sig, fristående, utan de hänger ihop så tätt att man lika gärna hade kunnat göra en enda volym av dem.

Jag kan inte avslöja så mycket ens om vilka huvudpersonerna är, för säger jag deras namn så förstår den som bara läst ettan att några figurer försvunnit på vägen. För det har de; i alla romanerna dör det folk.

I Harry Potter-böckerna (J.K. Rowling) och i Cirkeln-serien (M. Strandberg och S. Bergmark Elfgren) kämpar ju ungdomar och vuxna sida vid sida mot onda och uråldriga krafter som behöver tryckas tillbaka - men där är större delen av handlingen fokuserad på allt annat som händer. Många spänningshöjare men sedan kommer inte sammandrabbningarna förrän i slutet av böckerna.

I den här serien är vi på helspänn exakt hela tiden och det är faktiskt rätt utmattande. Det är svårt som läsare att orka vara rädd igenom tre böcker! Jag hittar ingenstans att hämta andan: det är våldsamt nästan hela tiden och när det inte är rent fysiskt brutalt så ska man istället sitta på helspänn och oroa sig över smygande faror.

Våldet är exempellöst. Kroppar sparkas ihjäl, knivhuggs, slås med knytnävar och tillhyggen till blodiga slamsor. Kvinnor våldtas och utnyttjas på ohyggligt sviniga sätt. Blodet stänker och rinner utmed väggarna. Många djur får lida, i synnerhet katter - det är en strykande åtgång på katter som slaktas och tappas på blod och stympas. Åtskilliga huvudpersoner stryps, misshandlas, förnedras, svimmar, invaderas på hemska sätt - och dör.

Det köttiga sexet, de bultande könen, de upphetsade kropparna från de tidigare böckerna finns inte alls kvar - nu handlar allt bara om överlevnad.

Författaren har inget förbarmande med sina egna figurer utan tar livet av dem som det passar i historien, utan att fjäska för favoriterna. Småbarn blir utsatta för våld och fara, gamlingar likaså. Allt får inte ett lyckligt slut. De givna kärleksparen nuddar knappt vid varann, medan däremot de som är par går ifrån varann... Lite uppfriskande!

Det är välskrivet, har ett bra driv, är mycket lättläst och antagligen väldigt tilltalande för många unga eftersom det alltid är spännande.

Mitt omdöme: Jag gillar Bäck som författare, men värjer mig mot våldet och att personerna inte kan få vila en halv sekund. Hade velat ha mer runt omkring, i relationer och vardagshändelser, än action utan uppehåll.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

måndag 8 oktober 2018

Önskelista för en mer harmonisk tillvaro

Det här är vad jag skulle vilja ha just nu. Kunde jultomten möjligen tänka sig att komma tio veckor för tidigt?!

Gott te. Särskilt den här sorten (Kusmi Tea Prince Wladimir) som är dyr, god och levereras i en fin burk.


Några av de böcker som jag önskat mig ända sedan jag hörde att de skulle komma ut, men som jag inte köpt, fått eller hunnit låna. Till exempel Bannerheds "Lugnet" och Västerbros "Svälten" eller den nyaste Stephen King-boken, "Outsidern".




En inbjudan till en sån där trevlig bokfrukost skulle jag inte heller tacka nej till, det brukar vara otroligt roligt att höra författarna prata om sina egna böcker. En helt annan sak än att bara läsa om dem!

Lite mer tid vore också bra. Jag jobbar för mycket, sover för lite, latar mig aldrig så där totalt som man kan göra under sommarsemestern. Nej, jag skulle behöva mer tid till ingenting!

Lite mindre klimatångest skulle sitta fint. Lite mindre åldersnoja likaså... Lite mer uppskatta mig själv i min yrkesroll och det jag har uppnått i mitt företag och allt jag kan rent professionellt, utan att ständigt vikta det mot allt jag inte hunnit lära mig (och som "alla andra" kan...) till min egen nackdel. Ibland är det knepigt att resonera med sig själv.

En resa till Norge för att se på "nordlyset" vore toppen! Det är kanske det jag behöver. Komma bort ett tag, göra något helt annat. Se en bit av vårt väldiga universum och strunta i hur liten jag själv är i det hela.


Foto: Aftenposten.


lördag 6 oktober 2018

Ett fjärran krig


Bokens titel: Ett fjärran krig
Författare: Göran Redin
Förlag: Historiska media, 2018
Antal sidor: 365

Det börjar så bra: småbonden Jon blir utkastad i vinterkölden eftersom hans hustru Karolina ska föda barn. Det är år 1610 och vi befinner oss någonstans i Östergötland, i en liten socken med en skruttig kyrka och några få gårdar. Karolina föder tvillingar och till allas häpnad överlever de båda barnen: flickan Karin och pojken Erik.

Sedan får vi följa med på guidad mäklarvisning av gården: här ligger svinstian, här ligger vedboden, till vänster om den är brygghuset och intill det en stig till grinden. Ungefär så. De saker i husen som är lite märkliga för oss nutida människor förklaras på ett förnumstigt sätt, genom att författaren presenterar deras syfte och sedan tillägger "men det visste ju Jon såklart".

Språket är medvetet gammalmodigt, lite styltigt som det gärna blir när man skriver ord som lönndom, intet, blott, kungöra, ty, förlöpa och liknande (nu plockade jag bara ord på måfå när jag bläddrade igenom boken) men det är ändå ord som jag förutsätter att vuxna har i sitt ordförråd. "Ett fjärran krig" är en oerhört lättläst bok.

Erik och Karin visar sig vara smartare än sin storebror Anders och sin lillasyster Ebba. Ja, de är faktiskt smartare än alla andra i socknen. Så till den milda grad att prästen lovar att utbilda dem utan någon kostnad, för han vill inte se deras begåvning kastas bort.

Tyvärr får familjen lida svårt för en händelse som - i mitt tycke totalt orimligt! - får en viktig granne att hata Erik och hans föräldrar för resten av livet. Denna händelse gör att Erik tvingas ta värvning i kungens här och senare även att Karin tvingas iväg som hushållerska. Det känns osannolikt att bagatellen i tonåren skulle påverka tvillingarnas liv, men så är det bestämt.

Nu varvas berättelser av eländet i regementet, där Erik lär sig rida och hoppas få följa med kung Gustav Adolf ut i strid nere på kontinenten (jag skummar, för jag bryr mig inte det minsta - Erik är inte en trevlig kille och jag är gravt ointresserad av truppförflyttningar, flanker, värjor och krigsstrategier) med berättelser om hur Karin fostras av sin farmor till att bli en klok gumma och blanda blodstillande salvor av örter (ska vi gissa EN gång att hon kommer att bli kallad häxa i kommande böcker och hotas med bålet?) samt körs ut ur hemmet för att flytta hela vägen till Finspång där hon ska sköta bokföring och hushåll åt en holländare som handlar med malmen på orten.

Jag känner inte särskilt mycket för henne heller, faktiskt. Ingen i hela boken griper egentligen tag i mig. De är platta figurer som är inskrivna för att befolka det 1600-tal som författaren uppenbarligen känner så varmt för. Jag kan riktigt känna hur han älskar de här miljöerna, den här tiden och brinner av iver att förmedla det: så här var det att leva i Sverige för fyrahundra år sedan. Det lyser igenom och det är bra. Miljöerna är fina och historiebeskrivningen tidvis intressant.

Det finns tre böcker till i serien men jag kommer inte att läsa dem trots att jag tycker så väldigt mycket om historiska romaner.

En bokklubbsväninna sa till mig "räkna med att slutet är mycket otillfredsställande". Ja, det var ju dagens underdrift! Slutet är inte otillfredsställande, inte heller en cliffhanger. Slutet är bedrövligt. Punkt. Man släpper inte av läsaren mitt i berättelsen och säger "ha-ha, där fick du, nu måste du läsa bok två för att få se vad som händer" i något som närmast är att likna en avbruten mening.

Mitt foto: Tvillingarnas far Jon får slita för att få ihop till den skatt som läggs på honom för att finansiera kungens dyra krig.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

fredag 5 oktober 2018

Ett hållbart liv


Bokens titel: Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv
Författare: Johanna Stål m.fl.
Illustratör: Nadia Nörbom
Förlag: Bonnier Fakta, 2018
Antal sidor: 218

Jag vill gärna stödja Naturskyddsföreningen och därför köpte jag deras nyutkomna årsbok när jag såg att de annonserade om den. Fina illustrationer och 365 tips på hur man kan leva mer miljövänligt och hållbart i vardagen. Värt pengarna!

Boken är otroligt lättläst. Luftig layout, enkelt språk. Uppdelad i kapitel som "Barnen", "Resorna" och "Affären", där man i korta stycken (numrerade från 1 till totalt 365) får lära sig alla möjliga knep för att vara rädd om vår natur och miljö.

Illustrationerna är underbara, skickliga och genomtänkta: det är en morfar som steker pannkakor till barnbarnen (föreställer jag mig), en inte-så-pinnsmal mamma med tatueringar som bär sitt lilla barn i bärsjal, en lätt mörkhyad kvinna som hurtfriskt vandrar med stavar och tung packning (brukar annars illustreras av personer med väldigt "nordiskt" utseende så fort det handlar om att gå på tur, fjällvandra eller knata Upplandsleden...), en kvinna som läser innehållsförteckningen på en schampoflaska - inte ett dugg konstigt om det inte vore så udda att hon har svart sjal på huvudet, lappade jeans och träskor (!).


Texterna blir ju som man kan förvänta sig i en sån här bok. Några av oss har hunnit långt i miljötänket och då kan uppmaningar som "ta med dig en kasse när du handlar" eller att man ska samåka i bilen vara så mycket grundkurs att man bara suckar djupt. Å andra sidan vet jag inte hur man ska kunna ge ut en bok om hållbar vardag utan att nämna sånt här - det vore ju direkt fel! - så det är väl bara att skumma förbi istället för att reta sig på det.

En del texter är också av den klämkäcka sorten som uppmanar till aktivism, att ha vegetariska middagar där man bjuder in kreti och pleti från grannskapet eller att barn minsann mår bra av att vara ute i skogen. Jag har lite svårt för det, men åter igen kan jag inte se hur man skulle kunna undvika såna tips om man verkligen vill skriva en matnyttig bok med tips.

Det finns förstås mycket som är bra och lärorikt också. Huvudsaken är ändå: boken ger inspiration!

På insidan av pärmen finns en (tryckt) etikett där man uppmanas lämna vidare boken, så att den återbrukas (detta populära ord!). Gillar idén och kanske kommer jag faktiskt att ge vidare "Ett hållbart liv" till någon behövande.



Länk till boken på Naturskyddsföreningen: INBUNDEN.

onsdag 3 oktober 2018

Nä, nu får Erik rida iväg och dö på slagfältet...

… jag bryr mig inte. Försöker ta mig igenom de sista kapitlen om tvillingarna Erik och Karin som struttar omkring på sina gårdar i Östergötland på 1600-talet*. Erik kan gott få rida ut med kungen och stupa i fält, Karin unnar jag inte ett öde med den infantile grannen som hon hotas giftas bort med men i övrigt orkar jag faktiskt inte bry mig om vad som händer med henne.

Recension kommer när jag hämtat andan. Just nu är det måttligt kul att vara egenföretagare. Upp klockan sex, stupar i säng vid midnatt, läser två sidor i en bok och somnar innan jag hunnit vända blad...

* Fortfarande:


tisdag 2 oktober 2018

Kladdkakor


Det finns böcker om allt, precis allt! Jag upphör aldrig att förvånas. Av någon obegriplig anledning föreslog Adlibris på det där klämkäcka storebror-ser-dig-viset ("Du kanske också gillar..." och "Andra som har köpt denna har också köpt...") att jag på allvar kunde vara intresserad av en bok om kladdkakor (se bild). Vet inte var de har fått det ifrån.
Efter lite scrollande insåg jag att det finns minst tre moderna böcker på svenska om enbart kladdkakor! Finns det ens en marknad för det?



Högläsning


En bokklubbsretreat ute i skärgården för att fira tio års vänskap, gemensam läsning och ambitiösa träffar - det är väl vad jag hunnit med sedan sist. Vi åt god mat, pratade om den valda boken och tusen andra ting medan solen gick ner över Stockholms skärgård och det sprakade hemtrevligt i braskaminen. 

Värdinnan hade bestämt att vi skulle avsluta kvällen med högläsning, så jag hade med mig en Novellix-bok. Det lästes en dikt och en kort skräckhistoria och en väldigt vacker liten novell av Strindberg - "Ett ark papper" - som jag tror berörde oss alla. Och sist fick jag läsa min novell av Elin Wägner - "De blå silkesstrumporna" - som tyvärr halva bokklubben somnade medan jag läste...

--

I övrigt har jag försökt traggla mig igenom de två böcker jag håller på med (samma som i förra inlägget) men inte lyckats eftersom jag kollapsat redan efter några sidor. Misstänker att höstmörkret i kombination med arbetsbördan framkallat den här massiva tröttheten som jag uppenbarligen inte är ensam om.

onsdag 26 september 2018

Besöksrekord, bokklubbsjubileum och några saker jag INTE ska göra...

Jag bollar tre böcker just nu och kan därför inte skriva några vettiga recensioner än på ett tag. Det är bokklubbsväninnans val "Ett fjärran krig" av Göran Redin, tegelstenen "Gamla Uppsala" av Kristina Ekero Eriksson och recensions-exet "Berget offrar", skriven av Madeleine Bäck.

Jag ser ju hur många andra bokbloggare lägger ut ett inlägg om dagen, men om jag ska kunna göra en sån sak så måste jag skriva annat än bara bokrecensioner och enstaka bloggutmaningar - då måste det bli allt möjligt som handlar om litteratur, bokmässor, författare eller helt andra grejer. Det mäktar jag inte med. (Förstår faktiskt inte hur andra klarar av att vara så produktiva.)


Någon Bokmässa i Göteborg blir det inte för mig i år. Jag har aldrig varit där men det är säkert roligt om man är utåtriktad och vågar gå runt och snacka med författare.

Själv ser jag istället fram emot något alldeles extraordinärt: vår bokklubb firar 10-årsjubileum nu i dagarna och vi sex som ingår har avsatt helgen för ett litet retreat, skulle man kunna säga, där vi isolerar oss med varann och diverse böcker.

Förra året blev jag tillfrågad om jag åter igen ville vara Augustprisambassadör. Då tackade jag nej, med motiveringen att jag inte har ett instagramkonto eller en särskild Facebooksida för bloggen. I år var det ingen som frågade mig, så nu har jag antagligen försuttit chansen. Hade varit fantastiskt kul att bevaka just facklitteraturen i år, eftersom jag har flera favoriter där.

Men något jag istället kan glädjas över, är mitt förra inlägg, det om novellen "Nattrodd". Tack vare förlagets vänliga gest att länka till min blogg, fick jag rekordmånga besökare. Mångdubbelt mer än en vanlig dag! På ett enda dygn var det 1.322 personer som gick in på Boktanken. Wow!

torsdag 20 september 2018

Nattrodd


Bokens titel: Nattrodd
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 40

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra en novell kan fungera: ett kort och spännande utsnitt ur en människas liv, lätt att leva sig in i, engagerande, samtidigt som återblickarna är förklarande och tydliga.

"Nattrodd" är en ruskig skräcknovell, men denna gång utan zombies och de inre monster som annars kännetecknar John Ajvide Lindqvist. Jag skulle säga att det här är bland det bästa han skrivit, inräknat de många romaner som vunnit så stor publik. Jo, faktiskt.

Det som särskilt tilltalar mig är den vackra och lite vemodiga beskrivningen av Alice och Monika, barndomsvänner som delat det mesta genom sjuttio år. Förälskelser, flera äktenskap, många barn, framgångsrika karriärer (här lyckas Lindqvist vara väldigt aktuell och får mig dessutom att tänka att den upphöjda författaren Monika nog har lånat en släng av Kerstin Ekman...)

Nu är kvinnorna drygt åttio och närmar sig slutet av sina liv. En sista gång ger de sig ut på sin årliga övernattning på en klippö, så som de gjort varenda sommar. Dricker vin, pratar, samlar ved till lägerelden. Och upptäcker en ilandfluten gammal eka...

Mitt omdöme: Gillar massor! Vacker vänskapsskildring, mycket spännande.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

onsdag 19 september 2018

Det här med iscensatta bokfoton...



Jag trodde jag skulle slippa undan med att lägga ut en bild där Stig Dagermans fiktiva, morotsblastande familj illustrerades med ett Gravensteiner - men det visade sig att både bloggläsare och Instagram-bekanta undrade över det där äpplet.

Kanske får jag skylla mig själv, för jag BRUKAR ju vara genomtänkt i mina bildkompositioner och då kan man inte bara improvisera plötsligt och tro att ingen märker det.

Idag skulle jag fotografera en novell jag läste på lunchen igår. Var tvungen att ta mig hem till mina föräldrars hus där det ligger en gammal eka. Vad gör man väl inte, då novellen handlar om en ilandfluten gammal tjärad eka?

tisdag 18 september 2018

Snöblandat regn


Bokens titel: Snöblandat regn
Författare: Stig Dagerman
Förlag: Novellix, 2017
Antal sidor: 24

Novellen "Snöblandat regn" utkom 1947 och sjuttio år senare gav Novellix ut den igen. Jag tyckte väldigt mycket om den, men misstänker att jag skulle behövt mina eminenta bokklubbsväninnor för att begripa den. Det hade varit bra att få deras infallsvinklar och smarta analyser!

Dagerman lyckas med nästan inga ord alls få en att känna sig som att man är på plats där ute i ladan där familjen sitter och blastar morötter i rasande fart. De måste hinna klart så mycket som möjligt innan de gör sig fina och förbereder sig för att mammas faster ska komma på besök från Amerika. Hon har inte varit hemma på tjugo år - men idag kommer hon.

Frågan är varför mamma är så rasande hela tiden och varför morfar tjurar som en småunge och hur Alvar vågar käfta emot när de alla vet att man inte ostraffat säger åt morfar. Lille Arne sitter tyst och iakttar de vuxna.

Om jag ska ha en invändning mot texten, så är det att när man har några ynka sidor på sig att berätta om en familj så får det gärna framgå rätt fort vem som är vem, vilken relation personen har till de andra och gärna ungefär hur gamla de är. Här kastas vi bara in i att Sigrid, Alvar, morfar, mamma och berättar-jaget Arne sitter och blastar morötter - men vilka är de egentligen i förhållande till varandra?

Det är stort att få besök från Amerika och hela familjen är spänd. Det känns hela tiden som att det är något vi inte riktigt får veta; är faster verkligen morfars syster? Finns det en dold historia här? Jag tror det men trots att jag läste om novellen kunde jag inte bena ut vem som isåfall är vem... Jag räknar och kalkylerar med deras åldrar, deras släktskap, deras beteenden, men det är inte helt begripligt i alla fall.

Hur som helst: detta är mästerligt berättat ur Arnes synvinkel och eftersom inte han begriper allt som sker på gården den där dagen med snöblandat regn då mammas faster äntligen återvänder hem, så måste inte heller jag.

Omdöme: En underbar liten novell, älskar språket och tidsresan till 1930-talet.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

måndag 17 september 2018

Jorden vaknar


Bokens titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Förlag: Natur & Kultur, 2017
Antal sidor: 360

Jag har lite svårt att formulera mina tankar kring den här boken. Den är en direkt fortsättning på "Vattnet drar", i så hög grad att den fortsätter precis där den förra slutade som om de egentligen är samma roman styckad i två delar. Man kan inte läsa den ena utan den andra.

"Jorden vaknar" är rappt skriven, med så kallade cliffhangers hela tiden. Bra språk och trovärdiga dialoger, berättad ur flera människors perspektiv utan att det blir det minsta rörigt. Men våldet är bara för mycket för mig; det här får mig att tänka på Quentin Tarantino. Skulle inte sätta denna "Young Adult"-bok i händerna på en tonåring utan att tänka mig noga för. 

Dels är det monstruösa urtidskrafter som slåss, stryper, slingrar sig, övermannar och dödar. Dels är det unga människor som beter sig som om de är både psykotiska och påtända - och deras våld är så besinningslöst (och detaljerat beskrivet...) att jag nästan inte klarar av det. Snabbläser och vill bläddra förbi. Jag mår inte alls bra av att se hur forna vänner slår ihjäl varann med knytnävarna - i utdragna scener dessutom.

Eftersom böckerna följs åt så tätt så är handlingen egentligen densamma - bara stegrad - och med samma huvudpersoner: 
Viktor och Calle som tillsammans med två tvillingbröder och en flickvän stjäl en antik madonna från en kyrka. Det borde de inte gjort för i kyrkan har ortsbefolkningen gömt en magisk sten för många hundra år sedan... De här fem ungdomarna går bärsärkagång genom de två romanerna och jag tar mycket illa vid mig av allt våld de både utsätts för och själva utdelar. 

Bästa kompisarna Beata och Celia, som bokstavligt talat håller på att slukas av de uråldriga krafter Viktor släpper lös. 

Den vidriga spritlangaren Harta som har polare bland hårdföra mc-gäng (och en mamma som är kommunalråd!) och som säljer hembränt till traktens ungdomar.

En journalist och en ung fotograf som undersöker allt detta - och råkar illa ut. Många fler därtill, men det blir för tjatigt att rada upp. Det är inte alls svårt att hålla isär karaktärerna och alla fyller en roll. Pluspoäng för att det är såväl ungdomar som vuxna i alla åldrar och av båda könen samt att de inte så stereotypa som man skulle kunna föreställa sig.

Men tänk er en amerikansk långfilm som är spännande i över två timmar, det förtar på något vis slutstriden när precis hela filmen är action, action, action. Så känner jag med "Jorden vaknar"; den hämtar aldrig andan, tar det inte lugnt en sekund. Det är strider på liv och död genom hela boken - och för mig är det omöjligt att tycka att något är spännande om det är spännande hela tiden. Historien hade mått bra av passager där inte huvudpersonerna hotas av död och förintelse i varje andetag.

Mitt omdöme: Quentin Tarantino på roadtrip i Gästrikland? Ett besinningslöst våld och en spänningsnivå som är 10 av 10 hela tiden. En skicklig författare som jag är mycket imponerad av!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

P.S. Min bokbloggarvän Sanna har ju ett "hundskadeindex" då hon recenserar böcker. I den här boken skulle det passa med ett kattskadeindex... Utan att avslöja allt för mycket kan jag ändå säga att katterna dör på löpande band och att vi får vara med om slakten och styckandet.

fredag 14 september 2018

Finns Katarina Bivald på riktigt?!


Ja, det är klart att hon gör! Hon har skrivit boken "Läsarna i Broken Wheels rekommenderar", vilken jag inte har läst, och nu även "En dag ska jag lämna allt det här".

Den sistnämnda boken kom i ett överraskningspaket hem till mig tillsammans med ett brev och en godisklubba. Kul! För det var verkligen inget jag väntat mig.

Hemsk som jag är - det är garanterat en yrkesskada, normala människor är sannolikt inte funtade på detta vis - så tänkte jag att det är komplett omöjligt att Katarina Bivald skriver ETT HELT A4 för hand till mig. Det är orimligt att tro att hon har tid med det.

Alltså var jag tvungen att slicka lite på pekfingret och testa att smeta ut mitt namn för att bevisa för mig själv att det var personligt adresserad reklam från förlaget.

Pinsamt nog så BLEV faktiskt mitt namn smetigt. Alltså har människan med största sannolikhet suttit och skrivit sådär långt till mig, en helt okänd bloggare. Det ser varken ut som digitalprint, bläckstråleskrivare eller laser enligt min mening - utan en klassisk roller ball-penna (roller ball har en liten kula längst fram i pennan och bläcket är vattenbaserat så det flyter ut så där flödigt, lätt och snyggt till skillnad från de vanliga bläckkulspetspennorna som har en trögflytande smet till bläck och ofta lämnar hårdare avtryck i pappret).

Jaha. Så här är det när man som ung jobbat heltid i en affär som säljer papper och pennor och när man numera jobbar med proffstryckerier hela dagarna.

Tack Katarina om du händelsevis läser detta! Jag är så glad för din långa och handskrivna hälsning och för den fina boken.


torsdag 13 september 2018

Ingenting att se


"Ingenting att se" är en nyutkommen roman, skriven av bokbloggaren Robert Warholm. Han är en av de första personer i den här härliga blogg-gemenskapen som tog kontakt med mig och skrev något litet på min blogg emellanåt.

Jag såg att han på sin blogg nämnde ett manus som han satt och filade på - och frågade om jag möjligen fick läsa det. Så kom det sig att jag för några år sedan läste korr på "Ingenting att se" och kom med synpunkter och kommentarer om både handlingen och upplägget. Senare har jag fått nya versioner, där Robert arbetat vidare på texten. Och så kom ju hans böcker "Skam" och "Synd", som gavs ut före denna, som jag också har fått läsa och tycka till om.

Tre romaner, bra jobbat Skriv-Robert! Och varmt tack för boken som kom med posten idag. Det känns verkligen roligt att ha fått vara med och se de här tre romanerna växa fram.

Det här är en bok som spänner över merparten av ett liv - en liten flicka som i början av förra seklet hamnar i rullstol och därmed hindras från en hel del som andra kan uppleva; vi följer hennes uppväxt, vuxenliv och ålderdom. Hela tiden bor hon i sitt barndomshem, där det finns en vindstrappa som leder till en våning hon aldrig fått komma upp till. Vad finns där? Var det något mor gömde, något far höll hemligt? Ett helt liv undrar hon.

tisdag 11 september 2018

Bokserier som slutar mitt i

Himla tråkigt när bokserier slutar mitt i, och man aldrig får chansen att veta hur det gick. Tänker på Hilary Mantels "Wolf Hall" och "För in de döda" som jag älskade - men där vi tydligen får vänta förgäves på den tredje boken i den ofullbordade trilogin.




Ett annat exempel är "Vei bok 1" av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnson som jag köpte i julklapp till ett av mina barn förra året. Alltså i december 2017. Anledningen till att jag kunde göra det, trots att det är första delen av två, är att fortsättningen skulle komma våren 2018 precis lagom till barnets födelsedag i maj.

Perfekt! Först en bok i julklapp, och några månader senare en bok i födelsedagspresent! Bara det att det kom ju aldrig någon "Vei bok 2"...

Om man leker detektiv så kan man dock hitta att Vei har ett eget Facebook-konto och där har författarna tillkännagivit att fortsättningen släpps i april 2019. Ett helt år senare än vad som var sagt! Glad att jag behöll boken för egen del, tror nämligen att mitt barn hade blivit grymt besviken över att få en halv bok och sedan vänta i 16 månader på att få andra halvan...



Ett väldigt irriterande exempel är en bokserie - som kallas trilogi när den ges ut i England, men som i Sverige är sex böcker fördelade på tre par - där det svenska förlaget visst tröttnade halvvägs. Ojsan, tänk så tokigt det kan bli! (Grrrrrr.)

Jag skulle kunna köpa böckerna på engelska men nu har jag ju redan fyra på svenska, snyggt designade och samstämda. Och att fortsättningen någonsin kommer på vårt modersmål har jag gett upp hoppet om. Alltså: varning för att betala för "Vindens namn" och "En vis mans fruktan" av Patrick Rothfuss, för de slutar mitt i historien. Plus att det är väldigt märkligt att dela upp de två böcker som utkommit på svenska i fyra delar. Jag är ganska förgrymmad på Massolit förlag.