onsdag 15 augusti 2018

Sommarens läsning: elva böcker

Sommarens läsning var inte alls så omfattande som den brukar vara. Här är i alla fall vad jag hann med, för er som inte följt mig under sommarmånaderna:


"Fördelarna med en kollaps" - pubertalt trams om en döende man.


"Vi möts på museet" - en brevroman med feelgoodkänsla.


"Vi mot er" - den spännande uppföljaren till "Björnstad".


"Tjänarinnans berättelse" - om en tänkbar framtid utan demokrati.


"De förlorade" - ungdomsroman om en parallell värld.


"Dagbok från ditt försvinnande" om lusten att leva, mitt i övermäktig sorg.


"Going Solo" om ung, ensam engelsman i livsfarliga strider under andra världskriget.


"Himmelstrand" är en blodig skräckbok om mörkret inom oss...


...och "Rörelsen" är en blodig skräckbok om ensamma människor.


"Ormen i Essex" kan väl beskrivas som en klassisk roman.


"Knutbykoden" - om en skruvad kristen sekt.

Det var vad jag hann med under sommaren i år. Nu gäller "Oryx och Crake", men den fixar jag bara att läsa i portioner.


tisdag 14 augusti 2018

Going Solo


Bokens titel: Going Solo
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2016
Antal sidor: 210

Roald Dahl är precis lika underhållande när han berättar om sin egen barndom som när han berättar om listiga rävar, utbytta sköldpaddor, sluskiga gamlingar eller barn som besöker en chokladfabrik.

Jag gillar hans lite syrliga humor blandad med svärta - allt är verkligen inte gulligt eller roligt i hans böcker! - och det gäller lika mycket för självbiografin "Boy - Tales of Childhood" som för alla underbara barn- och ungdomsböcker han skrivit.


Efter att ha läst om Roald uppväxt ville jag såklart veta hur det gick för honom som ung vuxen. Den förra boken slutade med en hint om Afrika och flygplan, så jag blev inte överraskad när "Going Solo" inleds med att den 22-årige engelsmannen reser med ett stort fartyg från London till Mombasa i Kenya. Det tar två veckor och han hinner vara med om en hel del roligt ombord.

Afrika är förtrollande vackert. Allting är helt fantastiskt - utom ormarna, som Roald Dahl fortsatte att vara rädd för hela sitt liv. Hösten 1938 kommer han fram till östra Afrika och reser genom flera länder - vars namn ändrats sedan dess - och njuter av de vackra blommorna, det härliga vädret, de fascinerande djuren och hur uppassad han blir. Han är engelsman på en kontinent där Imperiet roffat åt sig det mesta och där befolkningen förväntas lyda sina härskare.

Det här stör mig enormt, men jag försöker tänka att det var ju faktiskt så här Roald upplevde tillvaron - och det är hans självbiografi. Vi kan inte ta ifrån honom hur han tänkte, vi kan inte i efterhand ändra på det som skedde, vi kan inte sudda ut att det var så här de vita behandlade de svarta och vice versa.

Jag väljer att se det som en nyttig historielektion, berättad av en som var med på den tiden och som var uppfostrad i den andan. En som på plats upplevde rasismen, segregationen och det brittiska imperiets styre.

Roald Dahl är alltså väldigt ung och oerfaren, anställd av Shell som ingenjör och reparatör. Han reser runt massor och får uppleva möten med närgångna lejon, giftiga ormar, giraffer och annat spännande. Han stortrivs!

Den svarta lokalbefolkningen beskrivs som varma, vänliga, generösa, arbetsvilliga, plikttrogna. De lagar god mat, är yrkesskickliga och kunniga inom det mesta. De är vackra och vältränade, snabba och slanka. Men man får väl inse att de helt enkelt inte är så klipska utan det är bäst att engelsmännen förklarar för dem hur saker fungerar här i livet...

Kombinationen underhållande anekdoter från kolonial-Afrika och de utlovade illustrationerna av Quentin Blake (det finns inga i boken, bara på omslaget) förbereder mig inte på det som komma ska:

Kriget.

Dahl får en snabbkurs i flygteknik och sedan skickas han som stridspilot in i döden. Jo, just så. Jag ska inte säga hur, men den nye piloten skickas alltså ut på ett uppdrag som är millimeter från att kosta honom livet.

Efter en konvalescens skickas han vidare till Grekland. De är 16 unga engelska piloter mot tusen (!) tyska. Tretton av dem dog, bara tre överlevde krigets fasor. Befälens beslut gör mig vansinnig. Jag vet att miljoner människor dog i andra världskriget, men jag blir komplett galen när jag läser om hur lättvindigt man skickade iväg unga, friska män i trasiga flygplan utan någon som helst teknisk hjälp för att lätt bli nedmejade av Messerschmittar - och hur befälen sedan bara ryckte på axlarna.

Det gör mig rent illamående. Jag är tvungen att avbryta läsningen flera gånger.

Även Dahl själv får mig att vilja skrika högt. Han konstaterar lakoniskt att nu kom inte den och den hem efter dagens flygning; han visar ingen sorg eller ångest över förlusterna, bara en avsky mot hur de blev behandlade som utbytbara spelpjäser.

"Going Solo" är hemsk. Jag har lust att gråta över alla spillda liv, allt dödande, alla föräldrar som fick besked om att deras söner stupat i främmande land när det handlade om ett cyniskt spel med människoliv.

Ursäkta en alldeles för lång recension, men jag blir verkligen berörd. Krig är vidrigt! Även när det gått åttio år och även om hemskheterna berättas av en sagoförfattare.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD


fredag 10 augusti 2018

Vi möts på museet


Bokens titel: Vi möts på museet
Författare: Anne Youngson
Originalets titel: Meet me at the museum
Översättare: Camilla Jacobsson
Förlag: Sekwa förlag, 2018
Antal sidor: 262

Detta är en brevroman - och det är ju lite speciellt tycker jag, när man saknar en berättarröst eller ett "jag", och istället får följa ett skeende genom två olika personer som brevväxlar sinsemellan.

Den ena brevskrivaren är den medelålders museiintendenten Anders som arbetar på museet i Silkeborg i Danmark där man förvarar Tollundmannen (ni vet, det där mossliket som är så välbevarat). Han är änkling och mycket ensam, eftersom barnen flyttat hemifrån och han helt tycks sakna vänner. Jobbet är hans allt, tills han får kontakt med en engelsk kvinna. Hon skriver till museet för att ställa några ganska luddiga frågor - och Anders gör allt för att svara korrekt på dem.

Den andra brevskrivaren är alltså Tina, den engelska kvinnan i 60-årsåldern som drömmer om att någon gång få åka till Danmark och se Tollundmannen. Hon lever i ett äktenskap med en lantbrukare som mest ser henne som hushållerska. De tre vuxna barnen arbetar på gården, men Tina är ändå ensam eftersom hennes bästa väninna nyss dött i cancer.

Den formella brevväxlingen övergår till att bli något mer privat, där Anders och Tina hittar en potentiell vän i varandra. När de båda två råkar ut för svårigheter hemma - jag ska inte avslöja vilka! - så finns den andre där med goda råd, stöd och framför allt nya infallsvinklar.

Deras vänskap ger styrka när allt annat känns nattsvart. Det låter sliskigt, men är det inte. Romanen är en berättelse om varm kärlek mellan människor som aldrig någonsin har träffats eller ens pratat med varann. 

Jag har själv haft många brevvänner - både som barn och nu som vuxen - och vet av egen erfarenhet att man faktiskt kan få vänner för livet bara genom att skriva brev. Det är inte osannolikt eller underligt alls. I brev kan man kanske tillåta sig att säga sånt man inte skulle våga om man stod ansikte mot ansikte. Dessutom tar man sig nog oftare tid att välja sina formuleringar, till skillnad från i ett verkligt möte där man kan kasta ur sig något obetänksamt.

Mitt omdöme: Detta är en feelgood i dess rätta bemärkelse med saknad, vemod och trassliga relationer där värme, omtanke och välmening ändå dominerar. En skön må-bra-bok!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till förlaget för recensions-exet!

torsdag 9 augusti 2018

Sorglig Roald Dahl och ännu sorgligare Atwood

Jodå, jag finns kvar. Dock har jag inget att rapportera på bokfronten. Läste just ut Roald Dahl andra självbiografi "Going solo" - och den var hemsk på alla möjliga vis. Håller nu på med Margaret Atwoods "Oryx och Crake" som är så deprimerande att jag bara orkar några kapitel i taget. I vanliga fall ägnar jag massor av tid åt att läsa på somrarna, men så har det inte blivit i år.



onsdag 1 augusti 2018

Puzzle i Reno - i morfars bokhylla

I min egen bokhylla står numera även ärvda romaner som min mormorsmor, mormor och morfar har ägt. Det är inte ofta jag läser någon av dem, men ibland tar jag fram dem och bläddrar litegrann. Och drar in doften av gulnat papper och trycksvärta, förstås!


"Pappa och vi" av Clarence Day utkom på Albert Bonniers förlag år 1940. Den är tämligen trasig nu, men jag kan inte se att det saknas några sidor. Mitt exemplar köptes av mormors mor Sigrid, det kostade 6 kronor och 25 öre.

På baksidan står:
"Clarence Days "Life with Father" hör redan till de mindre klassikerna. Det är nu några år sedan den kort efter författarens död första gången utgavs, men sedan dess har dess popularitet varit i oavbrutet växande.
I slutet av förra året kunde den amerikanske förläggaren notera 126,940 tryckta exemplar, varjämte tusentals människor gjort bekantskap med Pappa och hans familj via den scenbearbetning som var den stora teatersuccén i New York förliden vinter och som snart torde komma att uppföras även i Stockholm."


Patrick Quentin minns jag väldigt bra, för det fanns nämligen böcker av Quentin Patrick också! Det var min morfar som köpte dem. De kallades "detektivkomedi i romanform". Samme författare skrev även under namnet Jonathan Stagge. Jag vet inte vilket av alla namnen som var hans riktiga, om ens något. Mitt exemplar av "Puzzle i Reno" utkom på Skogslund Bokförlag år 1946 och såldes för 6 kronor och 75 öre.

"Det mest anmärkningsvärda med denna bok, som på svenska fått titeln PUZZLE I RENO är att den kanske är Quentins b ä s t a  b o k  h i t t i l l s !" står det på baksidan (versaler och spärrningar helt enligt originalet...).


Klassikern "Varg-Larsen" av Jack London hittade jag också i mormors bokhylla, när sommarhuset städades ut då hon var gammal och sjuk. Den gavs ut av Forum, trycktes 1946 och kostade "per volym" 4 kronor och 50 öre.

En lite beskäftig baksidestext deklarerar:
"Ingen klassisk bok kommer in i serien (Forumbiblioteket, min anm.) enbart därför att den är berömd (---). Ingen modern bok kommer med enbart därför att den haft stor framgång, den måste först och främst vara god litteratur som har utsikter att stå sig genom tiderna."

De hade godkänt "Stolthet och fördom" (Austen) samt "Candide" (Voltaire) och "Klockan klämtar för dig" (Hemingway) noterar jag. Personligen skulle jag bli avskräckt av en sån baksidestext, men mormor verkar inte ha brytt sig.



måndag 30 juli 2018

Pocket vackra nog att rama in






Ibland ramlar man ju över omslag som är så snygga att man nästan "måste" ha boken, trots att man kanske redan äger den. Eller ännu värre: trots att man inte ens har några planer på att läsa den! Vissa omslag är så otroligt snygga att jag får ett begär att köpa böckerna för att slakta dem och rama in.

Norstedts har gett ut fyra Haruki Murakami som pocket, designad av några som kallar sig Noma Bar/Dutch Uncle och de är just sådär supersnygga.

I synnerhet omslaget till "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" är ju genialiskt - och katten i "Kafka på stranden" är otroligt snitsigt ritad. Dreglar litegrann över så här fina bilder! Och gläds åt det fina hantverket.


Rätt signaler för en chiclit

Jag sitter i åskmuller, tryckande värme och klibbig luft och slösurfar på nätbokhandlarnas sidor för att se vad som ska komma ut i höst.

Inser att jag just sett samma bok - eller typ samma bok! - i fem olika upplagor intill varann. Vad är det här? Kollar lite noggrannare och ser:
  • Det är böcker som utkommit nu under 2018, helt nya alltså.
  • Det är böcker skrivna av kvinnor och sannolikt FÖR kvinnor (eller åtminstone förväntas dessa böcker mestadels köpas av kvinnor).
  • Det är skönlitterärt, lite feelgood, lite chiclit, lite trevlig trassliga-relationer-som-löser-sig-till-slut.
  • Det är lätt pastellfärgat och rart.
  • Det är en bortvänd kvinna på varenda en, varav flertalet dessutom vandrar ut ur bilden.
  • Det är inte en serie skriven av samma författare, utan helt olika romaner skrivna av helt olika människor och utgivna på olika förlag.
  • Det är väldigt snarlika kursiva typsnitt på samtliga omslag. Gaaaaah!
Jag har sorterat bort ett gäng andra böcker där omslagen också var söta och hade titlar i kursiv stil, behöll dessa för att de är så ruggigt lika varann så man lätt kan tro att de hänger ihop. 

Ett perfekt exempel på hur man nischar en bok för att sälja den till den tänkta målgruppen. Lätt att känna igen, när ögonen snabbt scannar av nyheter i såväl virtuella som verkliga bokhandlar.











Bingobricka nr 8, 9 och 10


Bingobricka nr 8, 9 och 10 kommer här:

"En bok med vanliga kvinns" får representeras av Tjänarinnans berättelse, där helt vanliga moderna kvinnor tvingas in i en absurd men inte helt otänkbar situation.

"En bok med skolmiljö i" - där placerar jag De förlorade, som beskriver hur den intelligenta men väldigt udda högstadieeleven Adam råkar ut för hallucinationer i skolan och blir förlöjligad av klasskamrater och lärare.

"En bok om något smutsigt" är lite långsökt, men jag lägger in Fördelarna med en kollaps där, eftersom huvudpersonen lever i en vidrig ungkarlslya med odiskade tallrikar, lakan som aldrig tvättats och själv är så grisig att han får tvingas in i duschen av sin åldrige far...

Jag har alltså sex böcker kvar att läsa innan sommaren är slut, om jag ska pricka in alla rutorna. Men HUR hittar man en bok om något Brighton-likt? Ska jag tvingas läsa en av alla dessa "lilla caféet på stranden"-böckerna?

söndag 29 juli 2018

De förlorade - Den sista illusionen


Bokens titel: De förlorade - Den sista illusionen.
Författare: Henrik Fexeus
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017
Antal sidor: 335

Lagom till förra sommaren kom ett recensions-ex i min brevlåda, utan att jag ens hintat att jag önskade läsa boken. Det var "De förlorade" av Henrik Fexeus, tillsammans med ett brev där han berättar hur han som barn "slukade allt som stod på den "konstiga" hyllan på det lokala biblioteket". Liksom att recensions-exet är en "skönlitterär bok för unga vuxna: fantasythrillern De förlorade".

Ledsen, men jag gillar inte fantasy och konstiga böcker. Och inte böcker som sägs vara för unga vuxna (eller ännu värre: young adults).
Och inte en roman vars huvudperson heter Ky, eftersom jag (av någon anledning som sannolikt borde sökas terapi för) gillar att begripa hur namnet ska uttalas och om det är en tjej eller kille.
Och absolut inte baksidestexter som avslutas med "Ky dras in i en kamp för att försöka rädda staden - och världen - från undergång".

Så boken hamnade i en dammig hög. Ett helt år blev den liggande, och sannolikt skulle jag aldrig någonsin läst den om det inte vore för den där bokbloggarfrukosten på Rabén & Sjögren under försommaren.

Då var Henrik Fexeus där och pratade så vansinnigt inlevelsefullt och tokengagerat om del två i serien, boken "De ihåliga". Jag tänkte att den måste jag ju läsa! Något om en hemlig gång under Riddarholmskyrkan och att Henrik själv kravlat omkring därnere på prov, tja, det lät ju jättespännande!

Nu har jag alltså läst den första delen och kan säga att jag tar tillbaka allt jag skrivit här ovan.

Handlingen inleds redan på första sidorna med ett moment som jag fullkomligt älskar - vanlig hiss fortsätter upp till ett våningsplan som inte finns, blommig tapet vattnas så rosorna får liv, stort klädskåp med malätna pälskappor rymmer en helt annan värld (tre av mina favoritböcker!) - och i det här fallet är det en tavla som bankas fast lite väl bryskt i gipsväggen, så att det blir ett stort hål som blottar ett hemligt utrymme...

Där var jag fast! Jag är barnsligt förtjust i sånt.

Huvudpersonen Ky är en mjuk-tuff tjej som bor med sin deprimerade alkisfarsa i en liten lägenhet. Hon är snitsig på att dyrka upp lås och hennes idol är Houdini. Det är också han som är motivet på den tavla hon tänker sätta upp i sitt rum, då hon råkar göra hål i väggen och hittar en smal gång där bakom. Såklart kryper hon in och utforskar de trånga, vindlande gångarna som leder till väldigt spännande äventyr under Stockholms gator. Ky får både goda vänner, möter kärleken och blir utsatt för en elak ledartyp.

Jag väljer att blunda för att "monstren" är löjliga och att det är lite svårt att begripa vad som egentligen är deras syfte. Världen under stan, med tunnlar och schakt, kulvertar och kloaker, är bra beskriven. Jag gillar det skarpt och nu måste jag försöka få tag på uppföljaren!

Extra bonus: till Henrik Fexeus för att inte trilla i en enda genusfälla. Tjejerna är smarta, starka, kompetenta, jävliga mot varann, griniga, kärlekstörstande och lättlurade samtidigt som de är kvicktänkta och logiska. Killarna är tuffa, känslokalla, hårda, gråtmilda, svaga, ömsinta, stukade och analytiska. Det är vanliga människor som skildras, just så komplexa som vi alla är. Pluspoäng på sånt!

Mitt omdöme: En handfull ungdomar på gränsen till vuxenlivet träffas när de är på flykt undan märkliga, intelligenta monster under storstaden. En bok som passar allt från läshungriga elvaåringar via fantasytokiga tonåringar och upp till sagoälskande mammor i 50-årsåldern.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

lördag 28 juli 2018

Fördelarna med en kollaps


Bokens titel: Fördelarna med en kollaps
Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: One Last Thing Before I Go
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Gilla Böcker, 2013
Antal sidor: 319

För första gången - tror jag - har jag känt ett engagemang med en boks huvudpersoner och tänkt att författaren själv inte gör det.

De har något att säga, något potentiellt intressant att berätta, de tänker på livet och döden och kärleken och försöker reda ut sina trassliga relationer. Men författaren, han som faktiskt skapat dem, sumpar precis allt för han verkar inte höra sina egna figurers intressanta tankar om livet.

Jag har läst det mesta av Jonathan Tropper, inte för att jag på något vis beundrar honom men ändå. Den här romanen var den sista.

Det är som att läsa en Adam Sandler-film fast utan Sandlers charmiga leende. Erigerade penisar och tankar på allt vad de kan göra, sida upp och sida ner. Jag står inte ut! Tropper får män att verka lågintelligenta, hormonstyrda och oförmögna att sätta sig upp mot trista mansroller.

Jag läste ut boken eftersom jag hela tiden tyckte att det låg och lurade viktigare saker under ytan, men trots att de fyra huvudpersonerna kämpar för att få uttrycka sig så fokuserar författaren enbart på pubertalt trams.

Om ni inte redan slutat läsa recensionen så följer här en kort summering av romanens handling: Rich är en snäll, godhjärtad, omtänksam kirurg som ställer upp på allt och alla. Han ska snart gifta sig med Denise. De är båda medelålders och Denise har en 18-årig dotter - Casey - tillsammans med sin ex-man Silver. Casey har inte mycket kontakt med sin far, eftersom han är en skitstövel som mest bryr sig om sig själv och aldrig anstränger sig för någon annan.

Men så får Silver en stroke och hans dotter och ex-fru med blivande make skyndar sig till sjukhuset, där även hans mycket judiska familj vakar. Silver kommer att dö om han inte genast genomgår en operation - vilket han dock motsätter sig. Istället börjar han interagera med alla dessa släktingar och vänner som han struntat i under så många år. Och vad värre är: han pratar rakt ut om allt han tänker, utan filter.

Det skulle kunna vara bra, men det är det inte. Det är väldigt mycket "knulla" och "runka" och tusen andra redogörelser för kroppar som köttsligt sugs mot varann. Silver tycker också att kvinnor är obegripliga (men det gör alla män i alla Jonathan-Tropper-romaner).

Omdöme: Du ska dö eftersom du avstår från en livräddande operation. Du drabbas av underliga effekter som att du säger högt allt du tänker, samtidigt som det enda som du kan tänka på är hur du ska få ligga med din ex-fru. Nej, det är inte värt att lägga tid på den här läsningen.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND och POCKET.

torsdag 26 juli 2018

Tjänarinnans berättelse


Bokens titel: Tjänarinnans berättelse
Författare: Margaret Atwood
Originalets titel: The Handmaid´s Tale
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Bokförlaget Prisma, 1987
Antal sidor: 350

Det här måste vara bland det bästa jag läst i år!

För något år sedan plockade jag fram "Tjänarinnans berättelse" ur bokhyllan och tänkte att den måste jag läsa. Men så hände inget förrän det blev ett himla surr om teveserien "The Handmaid´s Tale" som ungefär varenda människa tydligen såg (inte jag dock).

Men nu, nu har jag läst boken som utkom 1985 i USA och 1986 i Sverige och där jag alltså har en av de allra första upplagorna.

Vilken fantastisk roman! Den har verkligen allt. Ohyggligt skrämmande, nervkittlande, kärleksfull och sorglig - och samhällskritisk! - i något som närmast liknar dystopisk science fiction.

Jag tänker på bilder jag sett från Iran på 1970-talet, Egypten på 1990-talet, från Syrien, Jordanien, Libanon, Turkiet, Tunisien... där kvinnor går i jeans eller korta kjolar, röker, skrattar, slänger med håret, bär solglasögon men inte sjal, pluggar på universitetet, tjänar pengar, kör bil, dansar, reser utomlands. Och sedan tänker jag på bilder av idag.

I "Tjänarinnans berättelse" berättar en kvinna - som vi aldrig får veta namnet på - fragment av sitt bevakade och hårt styrda liv som barnaföderska. Hon är drygt trettio år och utkommenderad till ett hushåll där hon förväntas bli gravid med husets herre, Anföraren, under en ceremoni som är bisarr men syftar på Bibelns historia om Rakel och Lea.

Hon får inte lämna huset annat än för att handla mat och då alltid i sällskap av en annan tjänstekvinna. Hennes familj och alla hennes vänner har dödats eller tagits ifrån henne. Hon sitter instängd i ett rum utan att få äga en enda sak eller bestämma något över sitt liv och sin framtid.

Hela staden är strängt bevakad och man kan bli straffad eller dödad för minsta förseelse mot de nya, strikta regler som påbjuder separata liv för män och kvinnor. Vi får i tillbakablickar se kvinnans liv under 1980-talet, med pojkvänner, festande, jobb och plugg. Hon lever ett utåtriktat och modernt liv i USA, men bokstavligt talat över en natt förändras livet. Hon blir uppsagd från jobbet, får sina pengar konfiskerade, tillåts inte klä sig hur som helst och kan inte prata med vem hon vill.


Omslaget var så trasigt att jag klippte ut det och klistrade in på pärmens insida. Så här såg det ut!

Mitt foto: Repet syftar på en fruktansvärt obehaglig scen vid en offentlig avrättning, där alla tjänarinnor måste delta.

Mitt omdöme: En välskriven bok med ett brännande aktuellt ämne. Svår att lägga ifrån sig och svår att sluta tänka på.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.


torsdag 19 juli 2018

Rörelsen


Bokens titel: Rörelsen - den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront pocket, 2016
Antal sidor: 274

Beröringspunkterna är många mellan "Himmelstrand" och "Rörelsen", mycket känns igen. Ändå skulle jag tro att det går alldeles utmärkt att läsa dem var för sig i vilken ordning som helst eller bara den ena av dem.

"Rörelsen" har inte alls de fantastiska personbeskrivningarna som jag hittade i "Himmelstrand". Här är fokus på författaren själv, en 19-årig John, och det är väldigt intressant på många vis. De andra figurerna är dock mer av statister och jag har svårt att alls känna något för dem. Det är nästan så jag tänker på Mary Poppins eller Alice i Underlandet, där man träffar en galning, en tjockis, en gamling, ett talande djur och så vidare - men att de bara finns där i utkanten egentligen.

Stockholmsbeskrivningarna är underbara, även om bokens John säger att han inte tänker lägga ner tid på att beskriva gator och torg för det kan andra göra bättre. För mig som gått igenom tunneln under Brunkebergsåsen varenda dag som 19-åring är det otroligt roligt och jag tänker att jag mycket väl skulle kunnat träffa på författarens yngre jag - vi är jämngamla och vistades uppenbarligen på samma ställen! Tunneln ser inte alls likadan ut längre och inte heller omgivningarna, så jag njuter av att läsa om platser som är levande för mig men som är helt annorlunda nuförtiden.

Författaren talar direkt till oss vid ett flertal tillfällen, refererar till sina utgivna böcker och figurer som förekommer i dem, konstaterar att även han var ung och kåt och kärlekstörstande men att det kryllar av beskrivningar av sådana unga män så han tänker inte uppehålla sig vid just den biten. Han nämner sina föräldrar, sin uppväxt och sina romaner så ofta och ingående att hela "Rörelsen" framstår som en autentisk dagbok från mitten av 80-talet (även om jag begriper att det inte är så och för Ajvide Lindqvists skull hoppas att han inte varit så ensam, utelämnad och vilsen).

I den här boken får vi alltså följa John som bor i ett gårdshus på Luntmakargatan och får de mest besynnerliga grannar. För att inte tala om vad som gömmer sig i badrummet som ligger innanför den gemensamma tvättstugan... Deras längtan efter att bli sedda, älskade, bekräftade och att ingå i en stor varm gemenskap är så stark att den driver dem till blodspillan, våld, kriminalitet och fruktansvärda handlingar.

Den här boken är långt mycket mer begriplig än "Himmelstrand", och jag tycker om den även om jag också tycker att personerna kring John är som pappfigurer och även om jag får god lust att krama om författaren och fråga "inte var du väl med om allt det där hemska?!", för jag känner så med honom.

(Länkar kommer senare, har för dålig uppkoppling för tillfället.)

Boken blir nominerad till Augustpriset 2015.

Bingobricka nr 7


En bok om att sticka iväg - ja, där passar "Rörelsen" in! Allt handlar om att fly från vardagen, depressionerna, saknaden och ta sig till en annan plats i en annan dimension.

Himmelstrand


Bokens titel: Himmelstrand - den första platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront pocket, 2015
Antal sidor: 411

Jag är så kluven, så jag vet knappt vad jag ska tycka - än mindre skriva. Det är ett fantastiskt persongalleri, otroligt fina beskrivningar av människor och deras inbördes relationer, men det är väldigt väldigt väldigt konstigt och svårbegripligt.

Fotbollsproffset Peter kommer till campingen med sin undersköna hustru Isabelle och deras monstruösa dotter Molly. Peter och Isabelle är utåt sett ett framgångsrikt, lyckat och vackert par men deras äktenskap är en total katastrof - och det är ändå ingenting mot hurdan deras lilla dotter i femårsåldern är... Hon är förskräcklig, ett monster i en docksöt kropp.

På campingen finns även lanthandlaren Stefan, en mesig tönt med stort hjärta, och hans riviga hustru Carina. De har med sig sin älskade son Emil, som är i lilla monster-Mollys ålder. Det här är en familj där man visserligen inte vet allt om varandra, men där det spelar mindre roll eftersom kärleken är stor och lojaliteten med familjen är ännu större.

En morgon när familjerna vaknar på campingen finns alls inget kvar - mer än perfekt klippt grönt gräs så långt ögat når. Utan slut, i all oändlighet. Och över det en blå himmel utan sol. Vad hände med resten av världen? Alla andra på campingen? Människorna? Solen?! Kontakten med omvärlden är bruten.

Det finns ytterligare några som är strandade på samma ställe: ett förmöget pensionärspar och två bönder som har en udda och underbart beskriven vänskaps- och kärleksrelation. Ett dussin människor som är märkta - bokstavligt talat - och som tvingas möta sin värsta skräck.

Det är blodigt och snaskigt och läskigt som i en splatterfilm. Det är kärleksfullt och vackert och ömsint. Det är stundtals larvigt också, med konstiga vita människovarelser à la marshmallows...

Jag gillar boken, men begriper mig inte på den. Vacker och skrämmande och mycket märklig.

(Länkar kommer senare, när jag har bättre uppkoppling.)

lördag 14 juli 2018

Att läsa i sommar

Det där med att planera läsningen är inte min grej. Jag väljer efter vad jag känner för i stunden. Men den här sommaren tror jag att det bland annat blir...


…en bok om Gamla Uppsala, verkar otroligt spännande!


...en bok jag köpte på bokrean och har sett fram emot men inte riktigt orkat med.


...ett recensions-ex som jag inte alls hade lust att läsa (ungdomsbok som jag inte hade bett om) 
förrän jag var på bokbloggarfrukost och hörde Henrik Fexeus berätta om den - och framför allt 
om fortsättningen. Nu känner jag tvärtom att den här måste jag ju läsa!


...fortsättningen på boken jag nyss avslutade.

En hel drös med böcker ligger i en trave i arbetsrummet och skriker "ta mig först, MIG!" men det är ju omöjligt att hinna allt.


fredag 13 juli 2018

Bingobricka nr 6

"Himmelstrand" får hamna på rutan som handlar om uppenbarelser, för i denna läskiga skräck- och kärleksroman får varenda en av de tio huvudpersonerna en uppenbarelse. Det är en stor del av bokens berättelse, till och med.

Detta är John Ajvide Lindqvists första bok i en trilogi. Jättekonstig, förskräcklig och underbar på samma gång... Jag hugger direkt in på uppföljaren som visar sig vara en "prequel" och hoppas att jag kan begripa liiiiite mer av "Himmelstrand" efter den.

måndag 9 juli 2018

Bingobricka nr 5


Det är väl inte att avslöja för mycket, att en feelgood-roman kan betecknas som "varm"? Därför får "Vi möts på museet" av Anne Youngson hamna på bingobrickan för böcker om eller med värme. 

Boken jag just börjat på är däremot förskräckligt långt ifrån feelgood… Hu! En ryslig John Ajvide Lindqvist, som verkar otroligt bra men också otroligt läskig.

söndag 8 juli 2018

Myspysig brevroman


På bokfrukosten hos Sekwa häromveckan fick vi romanen "Vi möts på museet" av Anne Youngson, en brevväxling mellan en medelålders engelsk kvinna och en ungefär lika gammal dansk man. Recension kommer i augusti, när boken släpps!

onsdag 4 juli 2018

Dagbok från ditt försvinnande


Bokens titel: Dagbok från ditt förvinnande
Författare: Malin Lagerlöf
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2016
Antal sidor: 217

Den här boken griper tag i mig så mycket att jag faktiskt har svårt att skriva något vettigt om den, det blir ofta så med de böcker jag gillar allra bäst. Jag har läst många böcker om sorg och sorgebearbetning men "Dagbok från ditt försvinnande" är den jag gillat mest. Ska skriva ett eget inlägg sedan på det här temat, har jag tänkt.

Regissören Daniel Lind Lagerlöf har jag ingen relation till och inte heller till hans fru Malin. Den tragiska historien känner nog de flesta av oss till; hur Daniel rekade inför en filminspelning på västkusten och (sannolikt) tog ett felkliv på de hala klipporna, sögs ner i de starka strömmarna och drunknade. Detta var hösten 2011 och jag minns att det stod mycket om händelsen i tidningarna.

Jag har sett foton av dem båda, var för sig, och ska ärligen erkänna att jag tycker att de ser ganska tuffa, lite hårda, kaxiga ut. Men vad rör sig inne i en människa? En varmare, mjukare och vackrare kärleksbeskrivning än Malins är svår att hitta!

Det är inte sötsliskigt gulligt, det är inte ett dugg romantiserande. Det är inte heller fullständigt tårdrypande även om jag blir väldigt blank i ögonen vid flera tillfällen. Nej, berättelsen känns helt rimlig och sanningsenlig. Inte förskönande men ändå så sprängfylld av kärlek.

Mest av allt handlar det om att gradvis ta sig igenom chock, blytung sorg, handlingsförlamning och initiativlöshet och sakta men säkert återerövra livet - nu som en annan version av Malin, en ny som inte har Daniel att luta sig mot men inser att hon klarar mycket ändå och att hon är lycklig som är den som får fortsätta leva.

Det finns så mycket jag skulle vilja stryka under i den här boken! Massor av meningar som jag tänker "Det HÄR måste jag komma ihåg!" eller "Det här borde jag skriva upp!".

"Jag har ingen som helst föreställning om att vakar över mig eller att vi kommer att ses igen. Döden är tystnad, kontakten är bruten. Det som finns kvar av dig här på jorden är det avtryck du gjorde i mig och i andra. Kastanjerna du planterat. Allting du byggt."

Jag känner så väl igen många av känslorna, ja, mycket av det andra också. För mig blev mycket av det hon upplever och delar med sig av sånt som går att applicera i mitt eget liv, min egen sorg, mina egna erfarenheter. Det är inte bara gripande, det är också oerhört välskrivet - långt mycket bättre än vad ordet "dagbok" brukar signalera i en titel. Malin Lagerlöf är en skicklig författare och här har hon varvat dagboksanteckningar med sin berättelse på ett mycket välformulerat och genomtänkt sätt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

måndag 2 juli 2018

Bingobricka nr 4


"Dagbok från ditt försvinnande" är en bok om sorg och saknad - och att komma ut på andra sidan när den mest förlamande sorgen släppt sitt grepp. Om att börja känna glädje och lycka, att hitta sig själv i en ny version och balansen mellan saknad och framtidshopp. En fantastiskt bra bok! Jag känner för att skriva både en recension och ett särskilt inlägg bara om sorg, efter att ha läst den här.

Boken är drygt tvåhundra sidor, så jag klassar den som "en bok som inte är så lång" på sommarens bokbingo.

söndag 1 juli 2018

Ormen i Essex


Bokens titel: Ormen i Essex
Författare: Sarah Perry
Originalets titel: The Essex Serpent
Översättare: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 426

Det är alltid en risk med att läsa en bok som kritiker höjt till skyarna, som bokhandlare överträffar varann i att lyfta fram, som bibliotekarier gärna skyltar med och som bloggare kollektivt älskar. Till exempel tror jag ofta - insåg jag under läsningen av "Ormen i Essex"  - att en sådan bok inte bara ska underhålla utan på något vis sticka ut, vilja säga något, engagera, ha en avsikt. Vara lite förmer än andra böcker, kanske.

Men "Ormen i Essex" är för mig bara njutningsfylld läsning. Sarah Perry är en skicklig författare, jag tycker om hennes språk, gillar hennes liknelser trots att jag i vanliga fall är lätt allergisk mot just sånt. Gillar även att hon inte berättar övertydligt vad vi bör tycka om de olika personerna i boken - och de är många! - utan överlåter på läsaren att se vad som händer och hurdana de olika karaktärerna är.

Det ska föreställa en viktoriansk era men den är påtagligt modern, i efterordet berättar författaren också att hon velat visa att människor då och nu är desamma. Jag tycker hon flyter lite väl generöst mellan tidsepokerna, det är svårt att avgöra om det är verklighetstroget.

Huvudpersonen Cora, en mycket ung änka, är rik och ganska vacker och otroligt trött på att plågas av sin numera döde make och av konventioner. Hon överlåter sin autistiske son till hushållerskan (som även är något av en väninna och kanske möjligen älskarinna) och ger sig ut för att leva livet. Cora iklär sig manskläder, går milslånga promenader, lortar ner sig, blir svettig, pratar med vem hon har lust, slösar pengar på vad hon känner för, skaffar sig vänner och ovänner. Hon tar sig till Essex - med sonen och hushållerskan - för att samla information om sjömonstret som sägs finnas där, men möter istället en präst som hon både förälskar sig i och retar sig kopiöst på.

Det här är ingen gullig kärlekshistoria utan främst en berättelse om vänskap och kärlek och hur den växlar över tid. Någon du inte trodde betydde så mycket i ditt liv kan vara den som gör att du vill fortsätta leva. Någon du trodde att du inte älskade kan vara ditt livs kärlek. Någon du bara sett som en bekant kan vara din bästa kamrat.

I myllret av andra berättelser om social misär och trångboddhet i Londons fattiga kvarter och drakliknande ormar som sväljer småflickor och prästhustrur som tynar bort i tuberkulos och kirurger som experimenterar med levande patienter är den stora behållningen för mig att människorna utvecklas.

De ändrar åsikter, de ändrar livsstil, de ifrågasätter sina val, de växer och mognar. De flyttar ihop eller går ifrån varann. Hela boken visar att livet är bra nu, men det kan vara bra i framtiden också i en helt ny konstellation och med andra människor. Livet är föränderligt.

Mitt omdöme: En fin berättelse om att se och uppskatta vänskap, och våga acceptera att livet ständigt skiftar. Glöm alla liknelser med Dickens "David Copperfield", med Mantels "Wolf Hall" och med Stokers "Dracula". Strunta i alla utmärkelser och priser. Bara läs och uppskatta en riktigt god bok!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 28 juni 2018

Bingobricka nr 3

En till bingobricka på plats. Jag vet inte om "Ormen i Essex" har kallats just bladvändare, men däremot är den ju höjd till skyarna, prisbelönt, omtalad och bästsäljande. Tror det duger.




onsdag 27 juni 2018

Knutbykoden


Bokens titel: Knutbykoden
Författare: Eva Lundgren
Originalets titel: Knutbykoden
Översättare: Silje Lundgren
Förlag: Modernista, 2012
Antal sidor: 377 varav 301 är själva boken och 76 (!) är olika slags bilagor.

När jag läst klart "Knutbykoden" har jag fortfarande många frågor. Det är väl oundvikligt, i en så skruvad värld som Filadelfiaförsamlingen i Knutby är. Eller var - för nu i maj upplöstes församlingen efter nästan hundra år.

En helt annan fråga är: Har författaren pratat norska med Helge Fossmo?

Ja, det är väl en struntsak förstås - men jag undrar. Inte förrän jag läst klart inser jag nämligen att boken är översatt från norska. Jag har hela tiden tagit för givet att Eva Lundgren är svenska eftersom hon varit professor vid Uppsala universitet. Helge har vuxit upp i Värmland. Finns det verkligen intresse i Norge för att läsa om en svensk frikyrkoförsamling som blir alltmer extrem och till slut klassas som sekt?

Vi som var vuxna vid millennieskiftet lär väl minnas den fasansfulla historien i Knutby, där en pastors unga hustru sköts ihjäl av en barnflicka - och en ung man i grannhuset sköts i ansiktet, överlevde men skadades för livet.

Församlingen visade sig vara en obegriplig röra av relationer. Det var inte alldeles lätt att begripa hur barnflickan kunde stå ansvarig för mordet, när hon såg ut som en späd flicka och hävdade att hon fått sms från gud.

Min uppfattning är helt annan efter att ha läst boken. Det är alldeles uppenbart att ingenting var så enkelt som i kvällstidningarna där några karismatiska manliga pastorer styrde några veka kvinnor.

Det behövs en förklarande karta för att man ska hålla reda på de många Knutbypastorernas äktenskap, kärleksaffärer, sexpartners, syskon och ingifta. Av allt jag läste, var nog detta det som berörde mig mest. Hur man skyfflar runt sina äkta hälfter - både män och kvinnor - och byter med varann på de mest förödmjukande sätt. Hur många som är släkt med varann. Hur många arrangerade äktenskap som finns. Hur otroligt frekvent det var att ha älskare, älskarinnor, byta partners med varann både öppet och hemligt.

En stor del av det som hände grundades förstås i den täta, sektliknande stämningen där gud genomsyrade allt och kunde "ta hem" (församlingens uttryck för att låta dö) människor vid lämpliga tillfällen för att de inte var "rena" - ofta enormt lägligt när man tröttnat på sin partner och ville ligga med en annan.

Den väna barnflickan Sara som försökte klubba ihjäl sin arbetsgivare Alexandra Fossmo med en hammare och som senare lyckades döda henne med ett pistolskott, var exempelvis tre år äldre än Alexandra. Tre år äldre! Hon var inte barnflicka heller, hon passade förvisso Helge Fossmos barn - som han hade från ett äktenskap innan det med Alexandra, för henne fick han aldrig barn med - men hennes huvudsakliga roll var att ligga med Helge, medan den unga hustrun fick finna sig i att sova i gästrummet en stor del av tiden.

Den mördade Alexandra var lillasyster till församlingens mäktiga ledstjärna Åsa, en vacker och karismatisk människa som kallade sig själv för drottning och ansåg sig vara Jesus tillkommande brud. Och ungarna som Helge hade sedan tidigare, dem hade han fått med sin första hustru som olyckligtvis ramlade och slog ihjäl sig i sitt badkar, drogad, strax efter att den upphöjda Åsa börjat ligga med Helge och ville ha honom för sig själv.

Dörrar står öppna i alla husen, man kommer och går som man vill. På mordplatserna befinner sig ett stort antal människor som inte ens bor där.

Vilken soppa.

Boken är rätt träig att läsa eftersom den är så detaljerad och ingående, lite väl akademisk och torr, men samtidigt möjliggör det för läsaren att faktiskt begripa hjärntvätten, mobbingen, utnyttjandena, alla sexuella förhållanden och alla kärleksrelationer som annars hade varit obegripliga.

Sorgligt och skrämmande. Jag är glad att jag läste det här, även om jag inte vet riktigt vad jag ska göra med kunskapen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

måndag 25 juni 2018

En gudomlig bok


Så här generad blir man om man ser Noa ligga naken på marken utan att skyla sin blygd. 
Ja, alltså det där uttrycket "skyla sin blygd" det minns jag mer än resten av berättelsen 
- det var konstiga ord för en nioåring. 

Hinner inte riktigt med allt just nu (ojdå, har jag sagt det här förut?!) men jag gör mitt bästa för att lägga ut några inlägg ändå. Ska snart skriva om "Knutbykoden" och "Ormen i Essex" och har några fler på gång.

Idag ägnade jag mig dock mest åt Bibeln. Insåg att jag kommer ihåg ganska mycket av de härliga berättelserna i Gamla testamentet; det är alla möjliga spännande intriger, hemskheter, rivaliteter och kärlekshistorier - när jag såg taket i Täby kyrka. Fantastiska målningar av valar (med huggtänder), lejon (som bruna klumpar med fyra ben), änglar, helgon, och framför allt helt vanliga människor.


Det cinnoberröda hade mörknat till brunt och svart. Den här gubben hade alltså 
en röd tunga och snygg rouge på kinderna - men nu har allt svartnat.

Jag insåg att rätt mycket har fastnat, trots allt... Min årskull var den allra sista som hade kristendomslära i skolan - ja, så bisarrt gammal är jag! - och jag kommer ihåg hur otroligt roligt det var när jag gick i trean och fröken berättade de här sagorna om Moses och brinnande buskar, manna som regnade från himlen, stackars Josef och Benjamin som hade taskiga storebröder, gräshoppor som invaderade och gulliga bebisar som flöt i flätade korgar i floden.