söndag 9 december 2018

Bottenskrap


Bokens titel: Bottenskrap
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Bunnfall
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind&co, 2018
Antal sidor: 352

Serien om den trevlige kommissarie William Wisting i norska Stavern fortsätter. Eller snarare kanske man ska säga: backar. Vi i Sverige har ju fått läsa hela romanserien i fel ordning och nu börjar översättningarna av de äldsta böckerna komma.

Det är dock inte svårt att hänga med i tidsresorna för oss som läst de nyare böckerna först: hustrun är fortfarande död (bara lite mer nyligen!), dottern är fortfarande en osunt nyfiken journalist (bara lite mer oerfaren), dotterns pojkvän är densamma vi hört talas om förut (även om vi vet att hon inte kommer att hålla fast vid honom). Och Wistings osympatiske chef, Audun Vetti, är exakt lika självupptagen och besserwissrig som alltid!

Den här gången får de ett massmord att lösa: det flyter iland avhuggna vänsterfötter, sannolikt från lik som kastats i havet för ett bra tag sedan. Men var är kropparna? Och hur hänger allt detta ihop med de försvunna gamla männen som alla ingick i en specialstyrka efter andra världskriget?

Parallellt med mordgåtan löper - förstås! - historien om dottern Lines försök att kartlägga hur dömda mördare som avtjänat sina straff ser på detta med fängelsevistelse: blir man bättre av att sitta i fängelse, ångrar man sig, växer man som människa? Hur avgör samhället om det är värre att döda ett barn än en vuxen, en kvinna än en man, en polis än en civilperson?

Intervjuserien som Line gör, är väldigt intressant och den lyfts fram på bokens baksida - men i själva handlingen sjabblas den bort. Jag hade gärna läst mer om den biten, det moraliska i att låsa in folk - och hur man tidsbestämmer ett straff för någon som tagit en annan människas liv.

Mitt omdöme: "Bottenskrap" är en trevlig Wisting-deckare men inte alldeles lysande, den går inte tillräckligt mycket på djupet i vare sig relationer eller mordhistorien för att jag ska bli imponerad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 6 december 2018

Helgfrågan om önskelista och julgodis

Mias bokhörna tycker att det börjar bli dags att sätta ihop önskelistan. Vad vill vi andra bloggare ha i julklapp?
Tja, jag kan tänka mig massor av saker som har att göra med fred, frihet, jämlikhet, rättvisa och en ljus framtid - MEN om vi skippar det där som inte går att köpa för pengar så önskar jag mig:


Mästerlig skräckillustratör!

En tavla av Hans Arnold
Ett våffeljärn som kan göra två våfflor samtidigt
En uppsättning högtalare, förstärkare och sånt, så jag kan lyssna på musik i köket

Mia undrar också om vi köper eller tillverkar något speciellt godis till jul. Vi har faktiskt inte så mycket godis i vår familj utan mer sånt som lussebullar och bondkakor till sött. Men EN sak har vi varje år och det är min pappas djävulskt sega chokladkola. Mums! Som pappa brukar säga "Ta en bit och håll tyst!" (jag lovar att man inte har något val: det tar tio minuter innan man kan öppna käften igen).


Jag brukar ta en kökskniv modell mördarförskärare, sätta den mot den stelnade kolasmeten och trycka till med hela min kroppstyngd, så knakar kolan sönder i ett antal oregelbundna bitar...

onsdag 5 december 2018

Trick och lekar att lära din hund


Bokens titel: Trick och lekar att lära din hund
Författare: Sophie Collins - med Suellen Dainty
Originalets titel: Tricks and Games to Teach Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & Co, 2018
Antal sidor: 192

Jag har en hund. Innan henne hade jag en annan. Totalt har jag varit hundägare i sju år nu. Jag är verkligen inget proffs och inte överdrivet hundintresserad heller, så jag har köpt en del böcker för att lära mig mer. Men det är så sjuuuuuukt tråkigt! "Belöning hit och belöning dit. Ha tålamod." Jag har dock inget tålamod - varken med övningarna eller hundboksläsningen. De där böckerna ligger inne i ett skåp nu och jag intalar mig att min hund har ett roligt liv trots att hennes matte inte är så kunnig.

Men det här, det är något helt annat!

"Trick och lekar att lära din hund" är på min nivå. Varje uppslag - för övrigt grymt snyggt layoutat! - har en övning. En fotograferad hund gör övningen. Texten förklarar enkelt, steg för steg. Klart! Nästa uppslag, nästa övning.



Jag lovar att den här boken kommer att användas i vårt hem! Perfekt när människan är sjuk och hängig eller om vädret är rent vidrigt ute. Likaså om hunden kanske skadat en tass eller på annat vis är smått konvalescent och måste hållas inne. Då kan man bläddra i boken och välja något man inte tränat på förut.

Här får man lära hunden sånt som att titta åt höger och vänster innan man går över vägen, att nicka en boll, att göra high five, att ligga ner med tassarna i kors, att fånga en godis som legat på hundens nos och mycket annat. Boken är mycket tjockare än jag trodde och innehåller uppskattningsvis 50-60 tricks.

Mitt omdöme: Ett stort plus för proffsfotona och den mycket snygga formgivningen. Likaså för de små faktatexterna som avråder vissa hundar från vissa övningar (om de har ont i leder, är gamla, är väldigt stora osv) och den trevliga tonen som på intet vis är mästrande. En superfin presentbok till hundägaren!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Stort tack till förlaget för recensions-exet.

tisdag 4 december 2018

Veckans topplista: Julböcker

Johannas deckarhörna har en ambitiös bloggutmaning: att varje vecka skriva en topplista på ett aktuellt tema (som hon bestämmer). Jag kan sällan klämma ur mig tio boktitlar sådär, så jag är oftast inte med. Men nu gör jag ett försök!

Böcker om julen? Ja, då måste jag ju först och främst säga "Julfritt" av John Grisham! En kort, lättläst, underhållande och tänkvärd liten roman om vad som händer om en familj strejkar från julen och vägrar delta i pyntandet och förberedelserna...


Sedan minns jag att den osannolika monster-mördar-hämnar-action-boken "De vackra döda" av Belinda Bauer utspelar sig i en engelsk juletid och där både julskyltning och enorma julgranar spelar en roll i handlingen.


Planeringsboken "Julens vänner" av Maria Stenberg var en av de första böcker jag fick som recensions-ex. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att det är den sortens bok som den julälskande författaren mest skriver för sitt eget höga nöje och inte med någon direkt tanke på att den ska sälja - det här är statistik (som säkert hunnit bli gammal), reflektioner (helt personliga) och traditioner (som vi alla ändå känner till). Men en mycket trevlig bok!


För mig är julböcker snarast barnböcker, främst alla Astrid Lindgren-sagoböcker som handlar om julen.

måndag 3 december 2018

Nedräkning för jobbhetsen

Äntligen börjar jag kunna se ett slut på det här hetsiga jobbandet. Det brukar alltid vara så här på hösten (och en period på våren), men vartenda år blir jag ändå lika överrumplad.

Efter en lång sommar då jag aldrig har några uppdrag brukar beställningarna välla in vid skolstart. Plötsligt ska företag ha foldrar och broschyrer, mässmontrar och rolluper, visitkort, flygblad, nya logotyper, fotografier, illustrationer, en "social media manager", kundtidningar, rapporter...

Först är jag glad och förväntansfull inför alla uppdrag, sedan lite förvånad över att det fortsätter, och därpå lite stressad men uppe i varv.

Därefter kommer den där hemska stressen; den som gör att jag inte sover på nätterna, oroar mig för att jag inte ska hinna klart, får magkatarr. Den som gör att jag snäser åt maken, inte hinner ringa väninnorna, tvingas prioritera bort fikastunder och promenader och annat socialt.


Hela september, hela oktober, hela november. Det har varit roligt, men jag har många gånger tänkt "nu går jag snart in i väggen!". Märker att jag lätt glömmer saker, är dödstrött, inte kan fokusera lika hårt. Jag har jobbat sju dagar i veckan hela hösten och inte blir jag vare sig rik eller framgångsrik.

Nu är vi inne i december och jag börjar kunna bocka av de sista uppdragen. Jippie! (Nu kommer det där andra: köpa julklappar, baka, städa huset, planera julen - men det är mest kul och dessutom inte livsviktigt.)


Att vara egenföretagare är inte hälften så glassigt som många tycks tro. Det innebär stor frihet, men också att det är svårt att tacka nej till uppdrag och lätt att må illa av oro för hur man ska få ihop till en vettig lön.

Men jag värdesätter det ändå. Varje dag börjar med att jag en långpromenad med min hund. Ingen mobiltelefon, ingen musik i öronen, inget som låter mer än den monolog jag för med min hund som artigt lyssnar och lägger huvudet på sned.

Jag har gått på läkarbesök utan att behöva be chefen om lov. Jag har varit på bokträffar mitt på arbetsdagen eller på tidiga mornar. Jag har storhandlat när inga andra kommer loss, mer än pensionärer och föräldralediga.

Jag har världens roligaste jobb och jag älskar verkligen det jag gör, även om det hade varit taktiskt att bli ingenjör eller något annat nyttigt och efterfrågat istället för att arbeta inom konst, media och formgivning.


De senaste veckorna har inte varit kul, det händer att jag gråter av trötthet. Ändå tänker jag: vad lyckligt lottad jag är som kan styra över mitt liv. Och nu är snart hetsen över, nu kan jag snart läsa böcker och blogga igen. För att inte tala om att jag kommer att hinna vara en bättre kompis och roligare mamma.



torsdag 22 november 2018

Tipsa mig om ungdomsböcker!

En av böckerna som jag själv tipsade om.


Nu behöver jag lite backning från mina bokbloggarvänner! Kan ni hjälpa till?

Jag behöver hitta böcker till en tolvåring som är van läsare och gillar böcker, men som tröttnat på sånt som PAX-serien och alla dessa mysterier som man förväntas gilla när man är i gränslandet mellan barn och ungdom. Nej, hon föredrar riktiga människor och verkliga händelser ur vardagen.

Det får ju inte vara för brutalt och hemskt eftersom det inte är högläsning som man kan sitta och diskutera, utan böcker hon kommer att läsa själv. Hon är mogen och medveten, men man behöver ju inte nödvändigtvis kasta all världens elände i ansiktet på henne ändå (tänker jag, men det är inte mitt barn så det är ju inte jag som bestämmer).

Jag har gett hennes föräldrar flera tips redan men de tar glatt emot mer! Behöver inte vara nyutgivet, kan lika gärna vara äldre böcker att låna på bibblan. Överös oss!

Lena Andersson - livs levande!

(Visste väl att rubriken kunde locka hit någon.) Idag samlades jag och bokklubbsväninnorna snudd på mangrant på det lokala biblioteket för ett författarsamtal med Lena Andersson om boken "Sveas son". Mycket givande! Vi var väldigt nöjda efteråt. Riktigt intressant att höra hennes egna tankar kring folkhemmet. Åhörarsalen var fin och vi åt lunch vid långbord under tiden. Det var fullsatt till sista plats.

Extra kul förstås att hon avslutade lunchen med att läsa högt ur det mejl hon fått från oss, med våra frågor! Vi kände att vi verkligen fick svar på det vi undrat och spekulerat kring på vår egen bokträff i fredags. Det ger onekligen en extra dimension till läsandet att få höra författaren själv berätta om sina intentioner och hur hon själv ser på bokens huvudpersoner och den tid de levde i.

onsdag 21 november 2018

Sveas son


Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Innanför murarna


Bokens titel: Innanför murarna
Författare: Maria Ernestam
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.

torsdag 15 november 2018

Helgfrågan

Helgfrågan hos Mia denna vecka verkar vara helt utan litterär anknytning.


Bild från 2015.

1. Har du någon adventskalender?
Här skulle jag vilja säga "ja, en fin tekalender" eller "ja, 24 Novellix-böcker" men ack nej. Däremot har vi alltid Bamses julkalender, trots att barnen inte längre slåss om att få öppna luckorna. Eller - om man ska vara helt ärlig - inte ens vill öppna en enda lucka. Det är bara jag som tycker att man ska hålla på traditionerna.

2. Chips eller choklad? 
Hmm. Lakrits.

söndag 11 november 2018

Kvinnor som överanalyserar sina egna tankar


Jag läser Maria Ernestams nyaste bok och försöker, försöker, FÖRSÖKER verkligen att sugas in i den och känna att den är precis så fantastisk som jag trodde att den skulle vara.

Jag har slukat allt hon skrivit, gillat precis allt - och så kom förra boken, den som hette något om en pianist, och den var så sjukt tråkig så jag klarade inte av att läsa ut den. Men det kan omöjligt att ha varit författarens fel, det måste ha varit något fel på mig just då. Jag har höga tankar om Ernestams författarskap.

Märkligt nog så gillar jag inte den här boken något vidare heller. Vad är det som har hänt?! I båda böckerna är det medelålders kvinnor med risiga äktenskap och struliga relationer som flyr långt bort och sedan sitter och har analytiska samtal med sig själva, funderar över varenda liten tanke och varje liten känsla. De reagerar så himla starkt för småsaker, grubblar över petitesser, bleknar över svar på ställda frågor, tar åt sig av varje menande blick.

 Jag kanske är en iskall robot men jag skulle aldrig orka gå genom livet och hela tiden fundera på varför jag funderar på något, eller hela tiden grubbla över vad allt kan betyda egentligen. "Men bara SLÄPP DET!" har jag lust att skrika till de här överanalyserande kvinnorna.

Jag förstår inte vad som hänt, det känns som två helt olika författarskap. Nyfiken på om någon annan läst "Innanför murarna" och den där romanen om pianisten och tycker att de skiljer sig markant från de tidigare böckerna.

onsdag 7 november 2018

Folkhemmet personifierat


Nu har jag läst klart "Sveas son" till bokklubben - avvaktar med recension tills vi haft vår träff nästa fredag - där Lena Andersson skriver om folkhemmet.

"Ragnar ser den (staten, min anm.) som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter" har Lena Andersson tydligen sagt.

Har dessutom bokat in att lyssna på författaren när hon pratar om sin bok på ett biblioteksevent; det ska bli spännande att höra hur hon presenterar Ragnar och hans förhållande till sin åldriga mor (en kvarleva från bondesamhället) och sin unga dotter (en för honom obegripligt självcentrerad person). Är det fler här som läst boken?

tisdag 6 november 2018

Ett tusen inlägg!


Men, va?! Ett tusen inlägg, hur kan det vara möjligt? Kollade statistiken för en gångs skull och såg till min förvåning att jag nu har publicerat 1.000 inlägg.
Det är värt att fira. Allt som KAN firas, BÖR firas! En mugg limoncello-glögg tror jag det får bli.

lördag 3 november 2018

Art matters


Bokens titel: Art matters - because your imagination can change the world
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Headline, 2018
Antal sidor: 97 (om jag räknat rätt)

Neil Gaiman hör till mina favoritförfattare och hans vapendragare Chris Riddell hör till de bästa illustratörerna jag vet.

Här är nu en liten bok med den för mig attraktiva titeln "Art matters" om att vara frilansare inom ett konstnärligt yrke, skriven och illustrerad av dessa båda. Klart jag köpte den! Men ärligt talat blev jag rätt besviken.

Först och främst är den SKRIVEN I VERSALER RAKT IGENOM, vilket är rätt tröttande att läsa. I synnerhet som det är handskrivet i en lite slarvig stil.

Sedan har jag invändningar mot kapitlet om hur viktiga bibliotek är och hur betydelsefullt det är med läsning för barn och ungdomar och vilken samhällsinsats bibliotekarier gör. Fint, jättefint, men det intresserar mig inte det minsta.

Det är som att sparka in en öppen dörr. Klart jag tycker barn ska lära sig läsa och att vi ska ha bibliotek - jag älskar ju böcker! - men nu köpte jag faktiskt den här lilla godbiten för att läsa om konsten att skriva, teckna, fotografera, skapa.

Inte förrän jag läst halva boken kommer jag till kapitlet "Make art" och där är det jag letat efter. Varför det är viktigt att följa sina drömmar, varför konst betyder något, vad som gör just min konst unik och hur den kan få plats i en värld som svämmar över av filmer, foton, texter, illustrationer och mäktigt hantverk.

Mitt omdöme: "Neil´s words are some of the wisest I´ve found" skriver Chris Riddell i inledningen. Nja, det håller jag inte med om. Mycket av det här är självklarheter som hade passat som inlägg på sociala medier eller i en morgontidnings söndagsbilaga. Då hade jag gillat dem, helt klart! Men en hel bok, njäe. Den tillförde inte mitt liv något särskilt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

fredag 2 november 2018

Familjen jag hade


Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 1 november 2018

Våra liv är en droppe som faller i tidernas ström...

Allhelgonahelg. Jag har vid några tillfällen tidigare lagt in dikter här, bland annat då min hund dog. Nu är det dags att tända ljus på gravarna igen, men i år känner jag mig inte helt knäckt. Det här året har jag fått läka lite efter alla sorger som var åren dessförinnan.

Idag besökte jag en kyrkogård tillsammans med en arbetskamrat vars lille barnbarn dog vid födseln; vi stod vid bebisens grav och begrundade livet och döden. Hur lite man vet om vad som väntar, hur lite man egentligen kan planera och förutsätta.


Foto från vårt landställe i somras.

Den här dikten förekommer ibland i dödsannonser och påstås då vara skriven av Nils Ferlin men lite googlande visar att den inte är det, utan plockades upp av ett hårdrockband som sett en anonym dikt i tidningen och använt den i en av sina låtar. Oavsett vem som skrivit den så tycker jag att den är fin. Så kort tid vi lever! Om vi har tur får vi hundra år var, på ett jordklot som levt i miljarder år.

Våra liv är en vindfläkt, en saga, en dröm, en droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut, brister och faller och drömmen är slut.

När jag läste Göran Tunström (jag har ju en idé om att läsa alla Augustpristagare, och det här var en av de böcker jag skulle avverka) så hittade jag de här raderna som man också ofta ser i dödsannonser:

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.

Så är det.
Jag vill säga "jag klarar mig bra utan dig" men nej, ibland gör jag faktiskt inte det.

onsdag 24 oktober 2018

En dag ska jag lämna allt det här


Bokens titel: En dag ska jag lämna allt det här
Författare: Katarina Bivald
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 445

Det är svårt att motstå en bok som redan på omslaget signalerar "Vi ska alla dö. Vissa redan i första kapitlet". Ett lite annorlunda upplägg, att låta berättaren vara död men ändå närvarande (som en ande) i nuet.

"Jag hoppas att du ska tycka om min Henny" skrev författaren till mig på bokens insida. Jo, det gör jag. Alla gillar nog Henny; hon är varm, rar och väldigt omtänksam. Jag betvivlar att någon skulle prata om mig så där alltigenom positivt om jag skulle bli krossad av en lastbil idag... Henny är helt enkelt snäppet godare än vad jag själv är och de flesta jag känner.

Bokens riktiga huvudperson är snarare MacKenzie, den tuffa tjejen som varit Hennys allra bästa vän ända sedan första klass. Det är hon som sörjer men inte vågar känna, det är hon som ska stanna kvar på motellet de driver tillsammans och försöka sköta det alldeles själv. Det är också MacKenzie som initierat de protester som splittrat den lilla staden förr om åren och även nu: hon är nämligen homosexuell i en stad där många anser att det är en perversitet som smittar, och hon tänker inte sluta kämpa för sina rättigheter.

Hennys pojkvän den stensamlande geologen Michael är en blek bekantskap, men han verkar trevlig. Likaså hennes buttre pappa som på äkta feelgoodmanér tinar upp under läsningens gång. Motellet ligger lite utanför staden, smått risigt och inte så lönsamt men det kommer att bli en samlingsplats för många udda människor. Till och med lastbilschauffören som körde ihjäl Henny kommer dit...

Jag hade tänkt skriva om Camila också, men det är lätt att trassla in sig. Hon är Camila nu, men innan hon blev vuxen var hon officiellt en pojke och hade ett annat namn. Det stör mig att författaren inte låter oss få se Camila som den pojken ("hon var inte så maskulin" står det någonstans i boken och det blir ju en underlig mening när "hon" vid den tidpunkten var en "han"). Eftersom den pojken flydde staden efter high school, åkte västerut mot mer toleranta delar av landet, blev den Camila han väl alltid varit inuti och återvände till hemstaden som kvinna så hade de där åren borta varit en logisk brytning även för läsaren. Men men.

Boken handlar om vänskap snarare än kärlek, om rätten att få vara sig själv och bli omtyckt för det; i en småstad där man har koll på alla och förväntar sig att samtliga anpassar sig till mönstret. Där ingen får sticka ut och vara annorlunda; där det avvikande motarbetas med namninsamlingar och protester.

Jag ser att en del andra läsare menar att temat kring våra olika sexualiteter (kan man ens säga så?) inte är det viktiga, men det håller jag inte med om. Mycket fokus ligger på de kristna som agerar mobb och vrålar ut sitt hat mot de homo- och transsexuella, utan att ens bry sig om att lära känna dem. Tillbakablickarna på en folkomröstning om HBTQ-personers rättigheter är en fundamental del av berättelsen - och av motellets historia.

Mitt omdöme: Överallt finns Henny med, hon som är kvar som en ande långt efter sin död och kan följa med sina vänner när de börjar sina liv utan henne. Det är inte det minsta sorgligt. I mitt tycke hade man kunnat korta ner sidantalet och jaga på det sega tempot för att få en lite tätare berättelse - men det ligger nog i genren att vara lite sävlig.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till författaren för det fina, långa, handskrivna brevet och förstås för boken!


måndag 22 oktober 2018

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när...

...tro på när allt är så här? (nynnar på Tomas di Levas trallvänliga sång).

I reklambranschens tidning Resumé läser jag om en människa - förlåt, en INFLUENCER! - som heter Johanna E Olsson. Någon som vet vem hon är? Nähä. Inte jag heller, har aldrig hört talas om henne förr, men hon har ofattbara 493.000 följare. Nära en halv miljon!

Denna unga kvinna har fejkat sina foton till den milda grad att hon klippt in bilder av sig själv i andras foton för att ge intryck av att hon besökt Paris när hon inte har varit där. Eller rättare sagt: hon var där, men fotona blev inte så bra så hon fixade egna när hon kommit hem igen.


Bild från Resumé som i sin tur tagit dem från Instagram.

Jag jobbar med foton och retuscheringar, jag vet hur mycket som fixas med bilderna innan de går i tryck eller läggs ut på nätet.

Jag gillar vackra foton men det är klart att jag reagerar på att vi inte låter något vara så som det ser ut i verkligheten: allt från kläder och bilar till människokroppar och bostäder stylas och retuscheras stenhårt.

På något vis tycker jag ändå att det är extra märkligt när en privatperson - för jag antar att Johanna E Olsson bara en snygging som genom sitt så kallade varumärke förmodas påverka sina följare att köpa det hon omger sig med - gör såna stora förvanskningar av verkligheten.

Att lägga på ett filter för att inte visa rynkor, att fiffla med fotot så det får tuffa skuggor och glamouröst blänk - tja, det är väl bara att hacka i sig. Så gör visst "alla".

Men att se ut som att man ÄR någonstans där man inte är?

Det mest intressanta i de tre korta reportagen är i mitt tycke detta:
"Jag tycker att det här är lite löjligt, folk blir som galna av detta. (---) Olika magasin vill tala med mig och folk vill flyga in mig så att jag kan tala i tv om mitt "fejk"-resande", kommenterar Johanna Emma Olsson på Instastory på Instagram.
Att Johanna Emma Olsson bryr sig så pass lite visar att autencitetsfaktorn som influencer marketing erbjuder kanske inte är efterfrågat som många tror. 
(De har antagligen glömt ett litet "så" i den sista meningen: "kanske inte är så efterfrågat", min anm.)

Influencern tycker alltså att det här är löjligt, inget att hetsa upp sig över. Vad spelar det för roll att hon använder Photoshop och någon annans bild av Paris för att montera in sin egen kropp?

Många inom reklam- och marknadsföringsbranschen håller med henne. Att både hon och reklamfolket rycker på axlarna och menar att autencitet inte är så viktigt, DET är verkligt spännande!

Jag trodde ärligt talat inte vi var där än. Jag trodde att folk förstod att sociala medier är tillrättalagda och förskönande, men inte att vi förväntas acceptera att det är rena fotomontage och osanningar. I en helsidesannons i ett glassigt magasin, med en dyr produkt och en känd modell hade jag inte reagerat, men ett Instagramkonto?!


Skärmdump från Instagram.

Å andra sidan finns ju aspekten som en av hennes följare påpekar: det här är ett miljövänligt alternativ till att flyga ner till Paris för att plåta några meningslösa modekläder. Jag är benägen att hålla med!

(Funderar på om jag ska retuschera in mig själv och någon nyutkommen bok i ett passande landskap på andra sidan jordklotet. Kanske kan jag bli bokbloggarnas nya stjärna med en halv miljon följare som ivrigt väntar på att få se hur jag tar plats bland köttbullarna i Pettsson och Findus grönsaksland eller i omklädningsrummet inför en quidditch-match...)





torsdag 18 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Pepparkakshuset?


Jag har lärt mig mycket av svaren från er alla - tack! - och bland annat insett att väldigt många har massor att göra men ändå lägger ner mycket tid på sina bokbloggar. Sist (?) av alla är här BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET, här är hennes svar:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Det är bara jag som skriver på den här bloggen.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Egentligen vill jag ha ett inlägg varje dag. Men det lyckas jag sällan med. Lördag är av någon orsak en dag då jag har svårt att få till något inlägg, jag vet inte varför egentligen, jag jobbar inte ens lördagar. Kan är det orsaken, på lördag släpper jag allt och bara är...

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Fyller ut, jag vet inte om jag kallar det att fylla ut, jag tycker nämligen själv det är jätteroligt att läsa andras svar på enkäter, olika utmaningar och så vidare, så därför deltar jag också gärna i sånt! Antalet recensioner beror på hur mycket jag hinner läsa.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jo, jag jobbar heltid. Jag har dessutom ett antal andra intressen som tar en del tid.

En sak som kanske ger mig mer tid för min blogg nu jämfört med förr är att mina barn är stora nu och ganska självgående. Jag behöver bara ibland hålla koll på deras tider och agera taxi - båda kör helst moped dit de ska om det är möjligt, och det är rätt sällan det behövs läxhjälp eller så på kvällarna. När någon av dem vill ha hjälp nuförtiden med läxor kan jag nästan känna mig lite nostalgisk.

Men det ÄR svårt att hinna med bloggen ibland, i och för sig så är min blogg ett fritidsintresse och är det så att jag inte hinner så är det inget som direkt står på spel.

--

Så sant, det där sista: vi skriver ju frivilligt, ideellt och för att det är ett intresse. Det kan inte vara hela världen om man skriver sällan. Tack för dina svar, Sara Pepparkaka!

Hur hinner du blogga, Barnboksbloggen?


Det trillar fortfarande in svar på min enkät! Så roligt, för det visar verkligen på bredden hos oss bokbloggare. Nu är det dags för BARNBOKSBLOGGEN som svarar så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Helst skulle jag vilja lägga ut ett inlägg om dagen, men det är egentligen inte ett realistiskt mål. I perioder lyckas jag uppnå det, oftast för att jag recenserar många böcker åt gången och schemalägger inlägg. Men då kommer istället perioder då det inte blir ett enda inlägg för att det kör ihop sig med jobbet eller skolan.

Det jag mest behöver jobba på är nog balansen där emellan. Hellre exempelvis tre inlägg i veckan kontinuerligt, än tre med många inlägg och därefter åtta veckor utan ett enda inlägg.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag försöker fylla ut, men skulle vilja göra det mer. Tyvärr blir det lätt så att jag fokuserar på recensioner när jag känner mig stressad. Och de senaste åren har jag i stort sett varit stressad hela tiden...

När jag läser andras bloggar tycker jag bäst om de som har en variation när det gäller inlägg, så därför skulle jag också vilja ha mer av det på min egen blogg.

En period hade jag mycket tävlingar och bokbyten, men de tog mycket energi att anordna och trots att det var många som deltog så är det ingen som verkar ha saknat dem. Jag har också försökt skapa egna utmaningar, julkalendrar och så vidare, men de tar tyvärr mer energi än man får tillbaka i form av besökare, kommentarer och feedback.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid, pluggar halvtid och har fyra barn. Ni ser ju, det är en omöjlighet att få till någon slags fritid.

Jag läser inte så mycket som jag skulle vilja och jag bloggar förstås heller inte så mycket som jag skulle vilja. Jag skulle också mycket mer vilja hänga med när det gäller boknyheter, litteraturpriser och så vidare, men det är bara att erkänna att den tiden inte riktigt finns.

Examen är klar i januari om allt går som den ska. Då är jag utbildad bibliotekarie. Jag jobbar på bibliotek redan idag och det är väl min stora räddning. Jag läser varje lunchrast och ibland hinner det bli något blogginlägg på rasten eller innan jobbet börjar också.

Jag tycker att mitt bokbloggande berikar mitt jobb. Både att jag läser mycket, att jag reflekterar över min läsning och att jag läser många andra bokbloggar (där jag exempelvis får tips om böcker jag själv kanske inte skulle läsa, men som jag kan tipsa låntagarna om). Några elever på min skola läser också min blogg för att få boktips. Jag knyter kontakter inför författarbesök och andra arrangemang.

Mitt bloggande hänger alltså till viss del ihop med mitt jobb. Men läsning och skrivande är också mina absolut största fritidsintressen, i stort sett de enda fritidsintressen jag har och kan få in i mitt stressade schema. Därför skulle jag ibland behöva sätta gränser och hitta en balans mellan jobb och fritid, och fundera igenom i vilken av de kategorierna bloggandet hamnar.

Innan jag började plugga till bibliotekarie var jag frilansjournalist och då ingick det i mitt jobb bland annat att skriva bokrecensioner, läsa manus, skriva lektörsomdömen m.m. Då var det lika svårt att skilja mellan jobb och fritid, för en stor del av det jag gjorde på jobbet var sådant jag också skulle ha kunnat göra som fritidsintresse. Så jag är nog inte så bra på det där med balans tyvärr.

Hur som helst så ser jag fram emot att ta examen efter jul. Jag ser fram emot att kunna läsa egenvald litteratur istället för kurslitteratur och jag har en god förhoppning att jag kommer att få mer tid och ork för bloggandet när jag "bara" jobbar heltid och inte längre jobbar 100 procent OCH pluggar 50 procent.

--

Hjälp. Jag blir lite matt bara av att läsa ditt svar! Då har jag ändå själv en rätt pressad situation med jobb, jobb, jobb... Hoppas livet blir lite lättare när du är nyutexaminerad.










onsdag 17 oktober 2018

Spaning: Illustrationer låter oss fantisera själva


Med rätt färger och rätt typsnitt signalerar formgivaren vad vi kan förvänta oss av boken: är det gullig och varm feelgood, är det en skrämmande kriminalroman, är det en seriös fackbok, är det en pretentiös diktsamling eller vad?

Allt det här vet vi ju, reflekterar knappt över det.

Nu fokuserar jag på illustrationer, eftersom jag är väldigt förtjust i när förlagen faktiskt betalar någon för att göra omslag som inte trycker ner i halsen på mig hur huvudpersonen ser ut eller vilken miljö man vistas i. Förr i tiden var även vuxenböckerna illustrerade på omslagen, nu är det mest barnböcker som är det.

Men det finns fina undantag! Tack Norstedts för fina omslag, jag snodde bilderna från er. Utom "När isarna smälter" här ovan som är från Sekwa.


Mönstret på Anyurus bok är inte unikt, jag har sett liknande på flera böcker. Men så vackert! Rent, enkelt, dramatiskt med den svarta bottnen.


Jag vet inte vad boken handlar om, med de där blommorna ser ju minst sagt rätt sexiga ut... Maffig illustration, synd bara att namnet författarens namn och boktiteln fastnar lite i den röriga bakgrunden och inte framträder så tydligt (trots extremt lättläst typsnitt). 


Det här är ett praktexempel på spännande omslag: vad gör människan egentligen? Drar av sig en tröja och knäcker armarna ur led samtidigt? Är det en hon eller en han? Vad är det röda högst upp?! Gillar verkligen!


Rävarna har jag visat tidigare; de är så fina! Den nedre ser vi underifrån, den övre ser vi ovanifrån - det skapar ett spännande moment som också är orealistiskt och väldigt tilltalande. Jag snokade reda på den danska utgåvan och den illustreras av ett tråkigt ormbunksblad.


Befriande oblodig vampyr! Jag tror aldrig jag sett en bok om vampyrer där man inte fallit för frestelsen att visa huggtänder... Härligt att någon har tänkt till. Här hade ett foto inte varit så intressant, men en målning är det.



Å, om jag hade en tiondel av Lotta Kühlhorns talang, kunskap och förmåga. Jag har beundrat hennes mönster hela mitt vuxna liv. Grön av avund över denna fantastiska bok som inte verkar handla om hennes formgivning men som ändå illustreras av den. Är inte det här vansinnigt mycket mer tilltalande än ett foto? Och ruggigt skickligt genomfört.

Slutligen måste jag visa min favorit för tillfället: "Glasmannen", illustrerad av något som Google säger är Bo von Zweigbergks självporträtt. Så otroligt fint! Dessutom en underbar layout, där allt verkligen samspelar. Bland de snyggaste bokomslagen jag sett på väldigt länge.

tisdag 16 oktober 2018

Spaning: Illustrerade bokomslag


Jag älskar att titta på bokomslag och dissekera dem.

Det finns så många vackra böcker, men också så många ogenomtänkta omslag. Jag kan sitta och bläddra på nätbokhandlarnas och förlagens hemsidor bara för att njuta av alla duktiga formgivares fantastiska alster och emellanåt rysa åt det jag tycker är fult och oproffsigt.

Något jag är svag för är illustrationer.

Jag kollade på Norstedts hemsida, för de är duktiga på att låta illustratörer ta plats. Alla bilder i inlägget är därifrån, utom just "Älskaren" som inleder inlägget (den är från Albert Bonniers).

Fotografier, alltid fotografier. Själv kan jag tycka att foton ger en för tydlig bild av vad jag "ska" tänka om bokens innehåll. Det finns för lite mystik i många foton, för lite valfrihet.

Näst efter rena fotografier verkar det vanligaste vara att någon har gått lös på ett foto i Photoshop och förvandlat det till någonstans mellan illustration, foto och kollage.

Här är två exempel på vad jag menar, där det ena har förvandlats till ett vackert konstverk i brytningen mellan realistiskt foto och airbrush-målning - och det andra är ett klämkäckt, överlastat kollage i stil med forna tiders klipp-och-klistra-ur-glättade-veckotidningar:



Men ingen av dem är en illustration i den bemärkelsen som jag menar. Foton eller manipulerade foton det allra vanligaste på svenska bokomslag.

Ska man se ett konstverk - målningar i olja, akryl eller gouache, teckningar i blyerts eller tusch, grafiska mönster, illustrationer framtagna på digital väg - då är det påtagligt ofta ett känt konstverk som föreställer en död kung eller en högadlig kvinna alternativt en tavla som förlaget kan räkna med att folk känner till, för att den är så berömd.



Det här är konst! Vem som målat av Agneta Horn vet jag ej, 
men tavlan av Peter Tillberg känner väl de flesta av oss igen.

I nästa inlägg ska jag ge några exempel på lysande illustrationer som jag spanat in och vidareutveckla varför jag tycker så mycket om dem.





Hur hinner du blogga, Mias bokhörna?


Senaste bidraget till min lilla enkät kommer från MIAS BOKHÖRNA.

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam, om inte de två katterna räknas.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Nej, jag har ingen plan - eller jag hade en, men det gick inte så bra.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag skriver nog lite om privatlivet med, fast mest om böcker.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid och det är ganska tufft eftersom jag inte är helt kry.

--

Svaren är korta, eftersom Mia inte mår riktigt bra: Starkt att ändå blogga, tycker jag! Stort tack för att du svarade trots tröttheten och orkeslösheten.

Och om jag får lägga till något till svaren, så är det att Mia ju anordnar "Helgfrågan" varenda torsdag, där alla vi andra bokbloggare kan vara med och svara.

måndag 15 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Bokslukaren?


Jag har fått ännu ett svar från en bloggare, denna gång BOKSLUKAREN. Hon har brottats med många av de frågor jag själv har.

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam och tycker att det känns skönt trots att det blir mycket mer jobb. Jag vill dock försöka utveckla någon form av samarbete med andra bokbloggare och BookTubers då det kan bli ensamt att sitta själv på rummet. Ett samarbete kan också vara bra när inspirationen tryter för att man kan inspirera andra.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Mitt mål är att det ska publiceras ett inlägg varje dag på bloggen och en video varje vecka på min BookTube-kanal. 

Bloggen brukar det oftast gå att hålla ganska bra. BookTube har däremot gått lite sämre att hålla och nu är det länge sedan något kom upp. Just nu har jag lagt fokuset på planeringen till min kanal och försöker fräscha upp den lite, men planerar att nästa video ska komma snart.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Eftersom jag publicerar ett inlägg varje dag så finns det inte i min värld att bara publicera recensioner. Sedan jag började lyssna på ljudböcker har det dock blivit lite fler recensioner, då jag hinner med fler böcker när jag kan lyssna på bussen.

Mitt problem har emellertid varit att jag inte tycker att tags och liknande saker är så intressant, så jag har lagt mycket av min tid de senaste åren på att hitta bokiga saker som jag vill blogga om på min blogg. Det är mycket bokomslag då jag tycker att det är roligt att diskutera och istället för att göra en tag så tar jag de frågor jag tycker är intressanta och låter den frågan bli ett eget inlägg.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag går sista året på gymnasiet, så det och läxor tar mycket tid. Jag försöker att skriva alla mina inlägg under samma dag och sedan tidsinställa dem på bloggen. Det gör att jag känner mig mindre stressad över det under resten av veckan för att jag inte konstant behöver tänka på vad jag ska skriva för inlägg. Det gör det lättare att fokusera på annat när jag behöver.

En annan viktig grej som jag vet att jag är oerhört dålig på är att kombinera det på ett hälsosamt sätt då jag om jag har ont om tid sitter uppe halva natten istället för att bara släppa det och ha en veckas paus.

--

Jättekul att du ville vara med, Elin Bokslukaren! Men lova att vara lite mer rädd om dig själv - en bokblogg kan aldrig vara värd en natts sömn eller att gå omkring med stress i kroppen!

lördag 13 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Hyllan?


Nästa enkätsvar kommer från HYLLAN (som jag tycker är en väldigt stilren, snygg blogg):

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag har min egna blogg, hyllan, där jag skriver allting själv. Sen är jag också en av åtta i bloggkollektivet Kulturkollo där vi turas om att skriva inlägg.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Nej, inte på min egna blogg. Den är totalt kravlös men följer ändå en viss plan i och med att jag recenserar allt jag läser. Jag brukar skriva 2-3 inlägg i veckan.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Nej inte längre. Det är väldigt sällan jag gör något för utfyllnad.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag har heltidsjobb, familj och hund, jobbar i perioder mer än heltid och dessutom lektörsläser jag manus vid sidan om allt annat. Fast allt annat är inte så mycket annat än jobbet och hunden egentligen. Det är vad man prioriterar.

Jag städar inte och håller på med hushållsarbete i onödan och jag tränar inte. Jag bloggar ibland på lunchen, ibland en stund efter middagen, ibland på lördagsmorgonen innan någon annan vaknat.

Jag skriver ganska snabbt tror jag. Jag har aldrig sett det som ett problem att kombinera bloggandet med att jobba - det är snarare att hinna med att läsa som är problemet...

--

Tusen tack för svaret! Jag förstår inte hur man kan hinna läsa två-tre romaner i veckan och skriva om dem, men jag ser ju på Hyllans fina blogg att det uppenbarligen går. Imponerande!

fredag 12 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Bloggbohemen?


Jag har fått ett svar från BLOGGBOHEMEN, där jag känner igen mig i mycket. Så här lyder det:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam och har alltid gjort det. Trivs bäst med det.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Den enda plan jag numera har är att skriva om den utlästa boken samma dag eller möjligen dagen efter. Det funkar ofta, men på senaste tiden har det blivit mer att jag skriver blogginläggen på helgen.

Tidigare har jag haft perioder då jag deltagit i olika typer av veckovist återkommande bloggaktiviteter som andra bloggare initierat, men orken finns inte riktigt längre. Tyvärr. Bloggen blir ju roligare om det är mer variation, så det är lite synd.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Se ovan. Besvarar enkäter lite då och då.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar heltid i ett yrke som är väldigt människo- och kontaktintensivt, vilket är både roligt och ibland lite uttröttande. Men mest roligt! Min arbetsplats skall tyvärr lägga ner så vi befinner oss nu i nedläggningsfasen.

De senaste åren har det varit väldigt många förändringar i mitt liv, med flyttar hit och dit till både nya och gamla bostadsorter, nya jobb med allt vad det innebär särskilt då flera av yrkesrollerna varit helt nya, men också en del förändringar privat. Allt det har väl gjort att bloggen inte fått högsta prioritet då vardagen och livet i stort liksom ska orkas med. Det har också påverkat vad jag läser och hur mycket jag läser.

Periodvis kan jag kan mig stressad över att jag inte prioriterar bloggen, men ännu mer stressad blir jag av att ha många olästa rec.ex hemma. Därför har jag medvetet skurit ner på antal rec.ex jag vill ta emot. Jag vill läsa dem inom något så när rimlig tid, men ändå känna mig fri att läsa det jag har lust till för stunden.

På sistone har jag funderat en del över om bloggen tar mer energi än vad den ger, men jag är nog inte redo att släppa den än. Även om den just nu blir lite satt på undantag medan jag försöker landa i livet och hitta den riktiga läslusten och det riktiga läsflytet igen.

--

Tack för ditt svar, hoppas det blir lite lugnare i ditt liv så du orkar fortsätta med din fina blogg!

Hur hinner du blogga, Boklysten?



Nästa att svara på min enkät är BOKLYSTEN som skriver så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Skriver ensam.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Har inte en direkt plan men jag har några fasta inlägg som återkommer varje vecka.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Lite både och - har lite av varje på bloggen för att innehållet ska bli så varierande och intressant som möjligt.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag är sjukpensionär, eller det heter väl numera att jag får sjukersättning, så jag bestämmer själv hur mycket tid jag vill och orkar lägga på bloggandet. Vissa dagar blir det mycket men inte alltid, jag har en del annat att göra också.

Fördelen med att bestämma själv över sin tid är att jag också kan t.ex. skriva en mall (dvs faktauppgifter på boken, lägga in länkar, leta rätt på annat material jag vill ha med i recensionen osv) i förväg och sedan bara skriva in omdömet när det är dags att recensera.

När jag jobbade hade jag definitivt inte hunnit med att blogga för på den tiden upptog jobbet en stor del av dygnet, jag jobbade nog ca 10-12 timmar per dag då. Jag började inte blogga förrän nästan 10 år efter att jag blivit sjukpensionär och behövde något nytt att göra när jag la en annan av mina hobbies på hyllan.

Rådet jag kan ge om man vill göra fler inlägg men inte orkar hålla på varje dag, är att ta en dag och skriva färdigt lite inlägg så att man antingen kan schemalägga dem för publicering vissa dagar i veckan eller om man vill göra det manuellt, bara behöver publicera dessa när man känner för det. Kommer man sen på något mer så är det ju bara att skriva spontant något inlägg när man känner för det.

---

Tack för svaren och tack för alla goda råd!

torsdag 11 oktober 2018

Hur hinner du blogga, Vargnatts bokhylla?



Först ut att svara på mina frågor är VARGNATTS BOKHYLLA som skriver så här:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?
Jag skriver ensam! Blev inspirerad av en vän för flera år sedan att börja bokblogga och det kändes bara naturligt att göra en egen blogg.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?
Jag siktar på att ha ett inlägg varje vardag och har lyckats hålla mig till det ganska bra. Men världen går inte under om jag inte hinner med det! Fredagar har det blivit så att jag lägger upp ett videoinlägg.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?
Jag har inte bara recensioner utan tar in lite allt möjligt bokrelaterat. Jag är med i Johannas topplista på tisdagar ibland, skriver inlägg om böcker jag är nyfiken på, gör mina videoinlägg och svarar på en del bokiga enkäter.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?
Jag jobbar 75% och har utöver det en hund att ta hand om. Men eftersom böcker är en så stor del av mig och mitt liv hittar jag oftast tid att läsa också. Lunchrasterna går ofta till en bok, kvällarna när hunden fått mat och blivit road går ofta till läsning. Sedan har jag alltid varit en snabb läsare så jag hinner med ganska mycket bara jag sätter mig ner och fastnar i boken.

---

Tack för svaren, det var verkligen roligt att läsa! Så ambitiöst att lägga ut något varje dag, tycker jag.

Enkät: Hur hinner man bokblogga?


Foto från nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm. Dit ska jag i alla fall gå, vad som än händer!



Jag känner en sån frustration när jag blickar tillbaka på vad jag hunnit med under 2018. Jag trodde nog att jag skulle hinna vara betydligt mycket mer kulturell än vad jag varit. Det här skulle bli året då jag kunde ägna mig mer åt muséer, utställningar, föreläsningar, konserter - och böcker!

Istället har jag jobbat massor och varit väldigt trött på kvällarna. Så pass att jag inte hunnit läsa mycket: tidigare läste jag väl sisådär 80 böcker om året, men 2018 ser det ut att bli hälften.

Det spelar förstås ingen som helst roll. Jag tävlar ju inte med någon! Men om folk ska orka gå in och läsa på bloggen så krävs att man upprätthåller en dialog, lägger ut nya inlägg, förnyar sig och är aktiv.

Det verkar som att man bör delta i bloggutmaningar, svara på enkäter, gå på bokmässor, intervjua författare, mingla på bokreleasepartyn. Vara med på bokfrukostar, recensera gratisböcker, ordna utlottningar, jobba (oavlönat) som ambassadör/influencer för diverse bokmässor, litterära event och priser.

Men hur sjutton hinner man?!

Hur gör ni andra? Jag har skrivit och frågat några av de personer vars bloggar jag läser så gott som dagligen. Förhoppningsvis svarar de! (Om jag inte har mejlat till dig och du gärna vill vara med, skriv till boktanken@gmail.com så får du samma frågor som alla andra.) Ser fram emot en serie peppande svar från unga och gamla bloggare över hela landet.


Vinjetten som jag har gjort, som får inleda enkätsvaren.