Vi har alltid bott på slottet

Bokens titel: Vi har alltid bott på slottet
Författare: Shirley Jackson
Originalets titel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima förlag, 2017
Antal sidor: 176 inklusive de 7 sidorna förord av Kristoffer Leandoer

Jag hade läst den här, trodde jag. Kanske har jag också det, för den är bekant men ändå inte? Hur som helst så köpte jag äntligen boken för att vara säker på att åtminstone en gång i vuxen ålder ha läst den.

Tillsammans med samma författares "Hemsökelsen på Hill House" (The Haunting of Hill House, utgiven 1959) räknas "Vi har alltid bott på slottet" (utgiven 1962) som en av de viktigaste skräckromanerna i modern tid och båda böckerna klassas som bland de största inom modern, amerikansk litteratur.

De är skräckromaner i samma anda som senare Stephen King och många andra tagit efter, där det lite skeva och underliga skrämmer mer än det uppenbara. Där människor är avvikande och introverta, håller sig för sig själva och odlar sina märkliga egenheter.

I "Vi har alltid bott på slottet" är temat helt klart utanförskap och mobbning. Det tog mig en stund att förstå vad som egentligen hänt innan vi läsare släpps in i berättelsen och ju mer jag förstod desto obehagligare blev boken.

Den mycket udda Merricat (som egentligen heter Mary Katherine, alltså Mary-Kate) bor med sin snälla storasyster Constance i ett stort hus som måhända faktiskt är ett slott. Merricat är väldigt barnslig och simpel i sitt tänkande, tycker jag, och rabblar hela tiden besvärjelser som ska skydda familjen från omvärlden. Hon gräver ner skatter i jorden, tillåter sig inte att gå in i vissa rum, måste utföra vardagssysslor enligt vissa ritualer. Constance sköter hushållet, Merricat leker trots att hon rimligen borde vara ung vuxen. I familjen finns även deras förlamade farbror Julian.

Resten av familjen är borta - döda efter att (av misstag?) ha ätit gift till middag. Farbror Julian blev också förgiftad men överlevde, dock till ett liv i rullstol och där han är besatt av att skriva ner allt som har att göra med den kvällen. Mamma, pappa, lillebror och faster är alla döda. Endast systrarna lät bli att äta den dödliga efterrätten. Varför då?

Den här boken etsade sig fast, det kan jag säga. Den är kuslig och sorglig om vartannat. I synnerhet en sekvens är vidrig: när Merricat ska bege sig ner till den lilla staden för att skaffa mat. Det här är USA på 1950-talet och i den sekvensen blir det tydligt: flickor i smockklänningar, pojkar i shorts, kvinnor som lagar pajer eller skvallrar med andra hemmafruar och män som arbetar hårt eller sitter på puben. Merricats tur ner till affären blir en sorts Golgata-vandring. Folks avsky vet inga gränser. Senare i boken får man se hur samma mekanismer förvandlar invånarna till en lynchmobb.

Mitt omdöme: Mordgåtan löper som en röd tråd genom boken men är inte alls det intressanta. Den där gotiska skräckstämningen, lite som Familjen Addams men inte det minsta lustig, genomsyrar hela berättelsen. Har man väl lärt känna Constance och hennes knepiga lillasyster i det öde slottet i skogsdungen ovanför staden, så lär man aldrig glömma dem igen.

Nordiska myter

Vacker bok med bronstryck - och mina vackra bronssmycken intill. 

Replikor av gravfynd. Hängsmycket är en brakteat från Vadstena. 

Det treflikiga dräktspännet ska hålla ihop min mantel (när jag väl sytt klart den...)

Bokens titel. Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Norse Mythology
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2019
Antal sidor: 238 + ordlista

Det är oerhört fascinerande med de gamla sagorna om asagudarna, tycker jag. Mytologin är överhuvudtaget intressant, med sina förklaringar kring hur världen uppstått och hur allting fungerar. Det är en spännande tanke, att människor suttit vid elden i ett vikingatida långhus och lyssnat på en god berättare som återgav historierna.

Neil Gaiman är jag väldigt förtjust i. Just den här boken är väl inte så utpräglat hans, för han var varit varsam med materialet och inte broderat ut särskilt mycket utan hållit sig till källorna.

Det som gör "Nordiska myter" så speciell, är Gaimans lättsamma sätt att berätta om de nordiska gudarnas äventyr; han använder inga ålderdomliga ord, han förklarar tydligt vem som är vem och hans gudar har ett modernt språk när de pratar med varann eller tänker för sig själva. Boken blir på så vis lättläst även för yngre, och jag kan tänka mig att den passar även barn som vanligen inte gillar att läsa.

Vi får veta hur världen skapades, hur gudarna och människorna kom till - och i slutet hur jorden går under och alla dör. (Nästan alla, åtminstone.) Där emellan bjuds vi på den ena historien efter den andra om den busige Loke som stjäl, förstör, intrigerar och ändå charmar så många. Den allvetande Oden, den ganska arge Tor som gärna slungar sin hammare, den vackre Balder som alla älskar.

Gudarna tävlar i vem som kan äta mest, dricka mest, slåss bäst. De har kapplöpningar och stora gillen, de fiskar stora fiskar och slaktar gigantiska oxar. De förälskar sig i frodiga jättinnor, de ger bort sina dyrgripar för att vinna en vacker gudinnas kärlek, de överlistar sluga dvärgar och elaka jättar.

De är fåfänga också, vill alltid vara ungdomliga och friska och vackra! Äter av gudinnan Iduns äpplen, tills dessa försvinner (tillsammans med henne) eftersom Loke lurat iväg henne ut i skogen...

De är på många vis mänskliga: rädda för sina föräldrar, saknar sina familjer, blir kära, är avundsjuka på den som har något finare, känner sig ensamma, längtar efter lediga dagar men sliter hårt när de arbetar. De skrattar åt den som gör bort sig och de gråter när de saknar någon. Det är lätt att tycka om asagudarna, för de är svaga och starka så som vi alla är.

Mitt omdöme: Jag har läst en hel del böcker om fornnordiska gudar och asatro. Det här är en av de bättre! Omfångsrik och detaljerad utan att vara det minsta svårtillgänglig. Underhållande. Inga illustrationer men lättläst, tydlig text som passar såväl barn som vuxna. Det är verkligen ingen utpräglad ungdomsbok - många hemskheter händer! - utan allmänbildande och givande läsning även för oss äldre.

Carmilla

Bokens titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan le Fanu
Uppläsare: Megan Follows
Förlag: Blackstone Publishing
Antal minuter: 3 timmar

Världens allra första vampyrberättelse, "Carmilla", kom ut sisådär 25 år före "Dracula". Jag tycker väldigt mycket om den, för den innehåller precis allt som man kan förvänta sig av en vampyrsaga. Något överraskningsmoment finns inte men är man det minsta upplagd för lite klassisk, gotisk skräck så är det här helt perfekt.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska eftersom "Carmilla" knappt verkar finnas på svenska. Ångrar det inte en sekund, för uppläsaren Megan Follows (kanadensisk skådespelerska) var fenomenal och dessutom tillräckligt artikulerad för att jag skulle kunna hänga med i en roman skriven på 1870-talet.

I korthet handlar det om den unga Laura som bor med sin förmögne far, greven, i ett stort slott i en vacker dal i Österrike. De har tjänstefolk och lever ett bekvämt men väldigt ensamt liv. Inga grannar finns och den närmaste staden är numera övergiven (man får senare veta varför...)

Därför blir det en stor sak den dagen då en hästdroska kommer farande i hög fart på grusvägen utanför slottet, sladdar i en kurva och välter.

Ur vagnen kliver en rik, parant kvinna och hennes sjukliga dotter. Flickan är jämngammal med Laura, ungefär sjutton år. Blek i hyn, långt svart hår, oerhört vackra drag. Hon heter Carmilla. Mamman säger att hon omedelbart måste iväg, hon har ett brådskande och viktigt ärende i en stad långt bort - och kan inte vänta på att dottern ska återhämta sig. Greven lovar att Carmilla kan få bo på slottet tills kvinnan återvänder. De har aldrig träffats förr och vet ingenting om varann, men greven känner sig tvungen att erbjuda sin gästfrihet.

Laura är överlycklig! Hon har äntligen fått en vän. Carmilla och Laura tillbringar mycket tid ihop, men nykomlingen sover större delen av förmiddagarna och är så svag att hon måste stötta sig mot väggarna då hon går omkring på eftermiddagarna. Hon äter nästan inget, men dricker rödvin. Det tar inte lång stund innan hon börjar lägga an på den oerfarna Laura - och snart blir de ett kärlekspar.

Då börjar det hända saker. Mjölnarens dotter dör oförklarligt. Carmilla är borta om nätterna. Och Laura, hon drömmer hemska mardrömmar om att någon tar tag runt hennes hals...

Mitt omdöme: Jag är förvånad över hur spännande jag tyckte det var och hur lätt det var att ta till sig en så otroligt gammal berättelse.

Dr Jekyll & Mr Hyde

Bokens titel: Dr Jekyll & Mr Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Uppläsare: Harald Leander
Originalets titel: The Strange Case of Dr Jekyll & Mr Hyde
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Bakhåll
Antal minuter: 3 tim 15 min.

Alla kan historien om den timide doktor Jekyll som förvandlas till den ondskefulla mister Hyde. Vi har sett den i mängder av tappningar, ofta som något komiskt. Jag tänker på doktorn som en farbror i vit rock som böjer på nacken och häller i sig innehållet från ett provrör av glas: en grön vätska som bubblar och fräser. Med ens blir den beskedlige mannen en kurande, luden man med hest skratt och gula tänder. En karl helt utan medkänsla med sin omgivning. En mördare, till och med!

Men sedan då? Vem ger doktorn drycken och varför tar han den och hur får han tag på mer? Varför slutar han inte dricka den om hans andra "jag" är en så förskräcklig person?

Jag tänkte att jag skulle vilja höra hela historien, utan att den gjorts om till lättläst för ungdomar eller något sånt. Det har kommit en nyöversättning, så jag valde att lyssna på den. Harald Leander heter han som är uppläsare, och han har en mycket behaglig och vilsam röst. Boken är drygt tre timmar lång, vilket motsvarar ungefär ungefär 100 sidor. En kortroman, alltså.

Jag blev förvånad över hur något som är skrivet 1886 (för 134 år sedan!) kan vara så pass lätt att lyssna på, spännande och håller intresset uppe hela vägen. Extra kul var det att höra alla små detaljer som Robert Louis Stevenson själv tyckte var alldagliga men som nu är fantastiskt roliga att höra, om Londons stadsliv under slutet av artonhundratalet. Jag tyckte det var riktigt roligt med just den biten, hur staden såg ut och hur människorna var.

Och så fick jag svar på alla mina frågor kring vilka doktorn och monstret egentligen var - och advokat Utterson som på många vis är bokens riktige huvudperson.

Mitt omdöme: Väl investerade timmar!

Nässlorna blomma

Bokens titel: Nässlorna blomma
Författare: Harry Martinsson
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 8 tim 45 min

Min mormor pratade alltid om hur bra den här boken var, ja, hur bra nästan allt var av Harry Martinsson. En klassiker! En bok om en bortauktionerad unge som far illa hos alla han hamnar hos. Gripande skildring av fattig-Sverige. Författaren fick tydligen Nobelpriset i litteratur också.

Det här är en sån bok man måste ha läst. Sannolikt måste man tycka om den också.

Men alltså: det är nio timmar som känns som tjugonio. Och då tycker jag ändå att Torsten Wahlund är mycket behaglig att lyssna till! Det är såååå långsamt och det händer för lite. Jag blir knollrig av otålighet.

Lille Martins familj har det ganska gott ställt egentligen, men så dör både pappan och Martins syster i någon lungsjukdom, TBC kanske - strunt samma, de dör. Mamman får då den lysande idén att sticka till Kalifornien för att söka lyckan. Ungarna lämnar hon hemma, kommunen får väl placera ut dem bäst de vill.

Martin är liten till växten och bara sju år om jag minns rätt, och han skickas från den ena hemska gården till den andra. Han får frysa, vara hungrig, slita hårt och jobba långa dagar. Han blir aldrig kramad, aldrig sedd, aldrig får han ens ett vänligt ord. Husbonden slänger honom i väggen eller ger honom en massa stryk.

Martin flyr in i dagdrömmeri och böckernas värld. Han lallar ramsor och uråldriga folkvisor och jag är nästan tvungen att snabbspola Wahlunds berättande för att stå ut.

Ingenting bra händer med Martin. Hans liv är ett nattsvart helvete. Boken slutar när han är elva år gammal och har varit med om fler hemskheter än de flesta av oss erfar under en hel livstid. Det är vidrigt. Det är plågsamt att detta var sant för bara hundra år sedan!

Men det är faktiskt en ganska tråkig bok i långa stycken. Ideliga stickspår som inte tillför historien något. Jag är glad att jag har läst (lyssnat på) den här romanen med starkt självbiografiska drag och det var intressant att veta mer om förra sekelskiftets Sverige, men någon längtan efter uppföljaren känner jag inte.

--

För övrigt begriper jag inte hur man kan släppa en ljudbok som är identisk med den omoderna CD-boken, och behålla speakerrösten som tio gånger förkunnar "Torsten Wahlund läser Nässlorna blomma av Harry Martinsson CD fyra", CD fem, CD sex, CD sju... Varför klipptes det inte bort?!

Pälsen

Eftersom jag inte lyckas ta en skärmdump av Storytels omslag, 

får ni nöja er med ett gammalt foto av min egen ljuvligt varma lottapäls.

Bokens titel: Pälsen
Författare: Hjalmar Söderberg
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 9 min

Patienterna har slutat komma till doktorn, kanske har de blivit krya allihop eller så har de börjat gå till någon annan. Doktorn är fattig och sjuklig, pengarna sinar, snart är det jul och han måste som vanligt låna lite från sina rikare kollegor för att klara storhelgens utgifter.

Ute är det kallt och snöigt, den gamla vinterrocken duger inte mycket till. Doktorn får inte bara låna en hundring av sin vän, utan även en värmande päls. Och något förändras i hela honom, när han går hem genom ett kallt, vintrigt Stockholm iklädd en dyrbar pälsrock...

Verkligt fin liten novell, kortkort formulerat, tog bara nio minuter att lyssna på - men den sorgliga berättelsen kommer att finnas kvar i mig ändå. Torsten Wahlund har en underbar röst att lyssna till, den passar perfekt för en klassiker som denna.

I en förvandlad stad

Bokens titel: I en förvandlad stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1966
Antal sidor: 286

Det är uppenbart att Fogelström försökt ordna så att man kan läsa denna roman helt fristående från serien den ingår i - han berättar hela tiden hur saker ligger till och vem som är släkt med vem. Jag tror ändå att det är rätt meningslöst att hoppa rakt in i Staden-serien och läsa denna, utan att först ha tagit sig igenom Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900) och Minns du den stad (1900-1925).

I denna fjärde bok om Stockholm har vi kommit till år 1925 och får följa de bekanta familjerna fram till krigsslutet 1945. Mycket kretsar kring de gamla syskonen Emelie och August, som har nått slutet av sin levnad och som gärna hemfaller åt nostalgi och gamla minnen av ett svunnet Stockholm, en barndom som ligger ett halvt sekel bak i tiden och tankar på alla de människor som de mist under årens lopp.

Om jag har varit helt lyrisk över de tre första böckerna, känner jag mig betydligt mer tveksam till denna. Visserligen är jag glad att jag får veta hur det går för alla syskon, barn och barnbarn, och det är roligt att få glimtar av det liv som mina egna mor- och farföräldrar upplevde som ungdomar och unga vuxna under 20-, 30- och 40-talet, men beskrivningarna av staden är inte många. Jag skulle velat veta mycket mer om hurdant Stockholm var, istället för att mest få läsa om hur ytterområdena och förorterna bebyggdes.

Livet i huvudstaden under andra världskriget är också ganska torftigt skildrat. Några ransoneringskort och någon som gör militärtjänstgöring är ungefär allt.

Omdöme: Välskrivet och intressant för den som följt Maj, Jenny, Emelie, Ida, Elisabeth, Tyra och de andra - men den mest intetsägande av böckerna, lite känsla av transportsträcka inför finalen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Minns du den stad

Bokens titel: Minns du den stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 1964
Antal sidor: 314

"Mina drömmars stad" utkom 1960, "Barn av sin stad" utkom 1962 och "Minns du den stad" utkom 1964. Per Anders Fogelström verkar ha jobbat som besatt för att ge ut de fem böcker som beskriver Stockholms utveckling från mitten av 1800-talet och hundra år framåt i tiden.

Jag drog mig länge för att läsa böckerna, även om jag insåg att det hörde till allmänbildningen att ha gjort det. Men de är fantastiska! Lättillgängliga, ett bra driv, engagerande och lärorika.

Man bör vara genuint intresserad av historia eftersom Fogelström är noga med att berätta detaljerat om industrialismens framfart och arbetarrörelsens tillblivelse, mängder av yrken som helt enkelt inte finns längre, mat vi slipper äta, bostäder vi inte behöver bo i.

Det är nog också en fördel att hitta hyfsat bra i Stockholm, för det förekommer täta beskrivningar av hur hela kvarter växer fram, berg som sprängs, gator som stenläggs, stugor som rivs och ersätts av flerfamiljshus. För oss som kan vårt Stockholm är det otroligt spännande och jag tror man missar en dimension om man inte vet var de olika gatorna är belägna.

Nu har vi hunnit fram till sekelskiftet och får följa Emelie under 1900-talets början, då staden växer så det knakar och arbetarna strejkar för bättre villkor. Hon släpar på Bärta, som super och slarvar istället för att ta hand om sina fyra småbarn. Hon har redan hand om Bärtas äldste son, Gunnar, som ju är Emelies brorson - men det är fortfarande hemligt. Dessutom bor svägerskan Jenny hos dem tillsammans med sin lilla dotter Maj, nu när Emelies bror Olof är död och hans änka behöver hjälp med husrum och barnpassning.

Emelie är ogift och barnlös, men har ständigt en skara ungar runt sig som förväntar sig mat och kläder. Hon sliter för att ha råd att försörja dem alla. Varje dag går hon till tvålfabriken där hon blivit föreståndarinna - men när storstrejken bryter ut i Stockholm måste hon välja: lojalitet med arbetsgivaren som ger henne en bra lön eller med de fattiga arbetarna som strider för bättre arbetsvillkor? Hur hon än väljer blir det ödesdigert.

Recension av Mina drömmars stad (del 1)

Recension av Barn av sin stad (del 2)

Omdöme: En historiebeskrivning som är omöjlig att inte dras med i, där vi ser stadens snabba framväxt och hur livet förändras för stockholmarna under 1900-talets första årtionden. Det är ofattbart att det bara är hundra år sedan rivningsfärdiga stugor hängde över bergskanterna på Söders höjder, fulla av svältande och loppbitna barn med slutkörda föräldrar som bokstavligt talat arbetade ihjäl sig.

Fästmön

Bokens titel: Fästmön
Författare: Anton Tjechov
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Nevesta
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 35

Ännu en bok i kvartetten Ryska klassiker från Novellix. Jag har valt att köpa två av dem; "Fästmön" och "En löjlig människas dröm". Valde bort Nikolaj Gogols "En dåres anteckningar" och Michail Bulgakovs "Livets stråle".

"Fästmön" publicerades 1903, inte långt innan det ryska folket revolterade mot tsar Nikolai (år 1905) och försökte utjämna de massiva sociala orättvisorna i landet. Upproret slogs ner och inte förrän 1917 inträffade den revolution som störtade tsaren för gott och ledde till att Lenin tog över styret.

I denna lilla novell möter vi ett Ryssland där staden står för det unga, glada, vackra, intellektuella. Där man hyser framtidshopp och jobbar för människors lika värde. I småstäderna och på landsbygden härskar en gammal tid som bokstavligt beskrivs som dammig, grå, tung, deprimerande och långsamt kvävande.

Tjechov skriver så vackert om Nadia som bor med sin farmor och mamma, som båda är änkor, i ett stort hus på landet. De lever alla tre på farmoderns pengar, men reflekterar aldrig över det faktum att de inte är självförsörjande eller har arbeten. Den bohemiske konstnären Sasja bor hos farmor på somrarna och han försöker blåsa lite liv i Nadia. Han får henne att se orättvisorna mot tjänstefolket och raljerar över de tre kvinnorna och deras bekantskapskrets där ingen har ett vettigt arbete utan lever på gamla förmögenheter medan underklassen svälter och fryser.

Nadia lyssnar med ett halvt öra, tycker Sasja gnäller, men något fastnar ändå. Senare den sommaren ska hon gifta sig - det är Nadia som är titelns fästmö - men plötsligt börjar hon få kalla fötter...

Omdöme: Beskrivningar av ett svunnet Ryssland som fascinerar. Jag tycker mycket om Tjechov och hans vackra språk! Men kanske skulle novellen vunnit på att växa till en kortroman istället, eftersom det ibland blir som en film där man råkat klippa bort för många scener. Tid och rum ändras utan förvarning och flera gånger blir det löjligt när huvudpersonen har en stark åsikt om något, för att på nästa sida ha gjort en 180-gradersvändning (och då ska man begripa att det gått ett halvår och en massa tankeverksamhet däremellan).

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

En löjlig människas dröm

Bokens titel: En löjlig människas dröm
Författare: Fjodor Dostojevskij
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Son smesjnogo tjeloveka
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 40

Det kan låta väldigt lite med fyrtio sidor text, till och med för en novell. Nästan så man inte ids köpa den vackra lilla boken om det är så lite man ska läsa. Men jag har samlat på mig ett gäng Novellix-böcker sedan 2014 och de har legat i min bokhylla och sett väldigt snygga ut ett par år nu. Varför jag inte läst dem kan jag inte svara på.

"En löjlig människas dröm" publicerades redan 1877 i "En författares dagbok" men är nu alltså nyöversatt till svenska och nyutgiven av Novellix. En applåd för dem! Bra gjort att ordna en lättläst översättning, beställa en serie snygga omslag och uppmuntra folk att läsa de ryska mästarna - när man vanligen tänker sig att dessa böcker måste vara tjockare än Bibeln.

Berättarjaget i denna novell är en löjlig människa, enligt honom själv. Så löjlig så han funderar på att ta livet av sig. Men samma natt det ska ske, drömmer han en fantastisk dröm som fullständigt ändrar hans syn på livet och upphäver den monumentala likgiltighet han känt.

Jag uppskattar att berättelsen är skriven i jag-form, det är inte alldeles vanligt längre. Språket är också tilltalande. Det är en lättillgänglig liten novell, vad man än kan tro om Dostojevskij, och trots att den har närmare 150 år på nacken.

Däremot ger den mig absolut ingenting. Inget alls. När berättarrösten kommer till en ö vid ett glittrande turkost hav där han möter oförfalskat godhjärtade människor får jag visioner av oompaloompierna från "Kalle och chokladfabriken". Självmördaren kommer in i deras perfekta tillvaro och får en uppenbarelse - men själv agerar han som ömsom ormen i paradiset, ömsom Kristus som ska dö på korset.

Omdöme: En novell som jag kunde varit utan. Det var för mycket som påminde mig om Jehovas vittnens små skrifter för att jag skulle uppskatta den. Hade hellre stannat kvar i 1870-talets Petersburg (noterade att författaren utelämnade "sankt") i självmördarens hyrda våning bland hans rumskamrater den galne kaptenen, den konflikträdda värdinnan, ett gäng superkompisar, en sjuk änka och hennes döende ungar.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

En vampyrs bekännelse

Bokens titel: En vampyrs bekännelse
Författare: Anne Rice
Originalets titel: Interview with the Vampire
Översättare: Annika Preis
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 1991
Antal sidor: 348

Kring Anne Rices böcker har en hel kult vuxit upp, men den deltar jag inte i. Inte heller har jag läst alla hennes (åtta) nyare böcker. Och jag har definitivt inte sett filmen trots att den innehåller mängder av kända skådespelar (Brad Pitt, Antonio Banderas, Tom Cruise, Christian Slater och Kirsten Dunst) eftersom jag misstänker att det skulle förstöra hela nöjet.

Inte heller har jag läst en enda sån där "young adult"-bok om vampyrer, varulvar och flickor som blir kära i monster. Jag är helt enkelt rädd att allting skulle kännas futtigt jämfört föregångaren "Vampire Chronicles".

Den första boken i serien - "En vampyrs bekännelse" - skrevs redan 1976 och utkom på svenska 1977 under titeln "Samtal med vampyren". Jag vet inte riktigt när bokens storhetstid inträffade, men jag köpte i alla fall pocketboken som utkom 1991 och vet att då var det ett enormt snack om böckerna - alla läste dem och pratade om dem.

Böckerna har kallats homoerotiska och det kan man väl förstå när huvudpersonerna är två män som lustfyllt suger blod ur varandra och andra. Men de är så mycket mer än så!

Jag ska villigt erkänna att jag älskade de här böckerna. De är spännande och sensuella, varvar historia med nutid, övernaturligheter med vardag. Riktiga bladvändare som är svåra att lägga ifrån sig! De innehåller allt som krävs av en riktigt, riktigt bra monsterhistoria: fladdrande ljuslågor från droppande stearinljus, fuktigt kalla gravkammare, klaustrofobiskt trånga kistor, vita kråsskjortor med spets och broderier, månsken över regnvåta gator, frasande klänningar med snörda liv, bleka ansikten och bultande blodådror, dammiga spindelväv i orörda rum...

Där finns även en stor plantage i amerikanska södern, med vita överklassmän och svarta slavar. Tiden är sent 1700-tal och där tar berättelsen sin början då Lestat blir vampyr. Sedan får vi följa honom medan han själv förvandlar andra levande till vampyrer och hur han letar efter kärleken men inser att han aldrig kommer att riktigt kunna älska och att det är en förbannelse att aldrig kunna dö eller någonsin mer se solen.

Trion det hela handlar om är paret Louis - berättaren - och Lestat samt den lilla vampyrflickan Claudia. Det här är skräckromantik när den är som bäst!

Omdöme: En bok att gotta ner sig i, en fiktiv värld mitt ibland oss, en osannolik historia som är både underhållande och engagerande på ett sätt som man kanske inte föreställer sig att vampyrsagor borde kunna göra.

Länk till boken på Adlibris: Ny POCKET.

Bonjour tristesse

Bokens titel: Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel)
Författare: Francoise Sagan
Originalets titel: Bonjour tristesse
Översättare: Lily Vallquist
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 144 (inkl förord av Per Hagman)

Med ett otroligt snyggt omslag av Klas Fahlén presenteras "Bonjour tristesse" på nytt för läsarna. Den utkom första gången på svenska redan 1955 och blev snabbt kultförklarad. Francoise Sagan hade inte ens fyllt tjugo då hennes bok publicerades i Frankrike, hon benämndes underbarn och sågs som en stor talang.

Boken är kort. Nästintill novellkort, faktiskt, men det behövs inte ett enda ord till. Den är helt perfekt i sitt omfång.

Jag läste den som tonåring men mindes bara brottstycken och när jag såg den läckra formgivningen av den nya pocketen köpte jag den direkt. Språket är vackert, så där lite gammaldags korrekt som man nästan bara kan hitta i böcker från den tiden - och många tidstypiska saker gör intryck, trots att författaren eller översättaren knappast menade det på 50-talet.

Man åker till orten Nizza, exempelvis. Min rika barndomskamrat Karin reste ofta till Nizza med sina snobbiga föräldrar på loven. Inte förrän långt senare begrep jag att det var samma stad som Nice, men tydligen kallade man en fransk stad för ett italienskt namn i Sverige på den tiden.

Ena huvudpersonen, Anne, ber kyparen om ett rör till sin apelsinjuice, vilket jag tyckte var lustigt för dels säger hon inte "sugrör" och dels säger hon "vaktmästaren" till serveringspersonalen - och det minns jag tydligt att man gjorde när jag var liten. Det finns många sådana detaljer som är intressanta, inte minst kommentarer om "rasrena" Elsa.

Bokens jag är den 17-åriga Cécile, som det är mycket svårt att tycka om. Hon har vuxit upp i ett nunnekloster - mamman är död, pappan har levt sitt eget liv - men som 15-åring släpps hon ut ur pensionen (som hon kallar det) och börjar istället leva ett diametralt motsatt liv. Hon röker och dricker massor (jag skulle bli tokig om min 17-åring rökte och söp, men Céciles pappa bryr sig inte det minsta), hon flirtar vilt med karlar, hon är näbbig på det där viset som allvetande tonåringar tenderar att vara, hon är skoltrött och vägrar plugga till studentexamen, hon lägger sig i de vuxnas liv och beter sig allmänt omoget.

Céciles dagar går mest åt till att sola på medelhavsstranden nära det vackra huset de hyrt över sommaren (ja, de har en husa som sköter markservicen åt dem). Pappan är ung, bara 40 år, och har ständigt nya kvinnor. Det är ett lojt och behagligt liv de lever. Dekadent, skulle jag säga. De är ett märkligt par: pappan gör sina erövringar, nya unga kvinnor avverkas hela tiden, dottern är stolt över honom och tycker han är både stilig och underhållande.

Men så kommer (den döda) mammans strålande vackra, svala, intellektuella väninna Anne in i bilden. I hennes närvaro förändras allt. Hon är inte en utbytbar, ung älskarinna utan nu är det på allvar - och Cécile smider planer på hämnd...

Omslag: Det är snålt av Bonniers att inte lyfta fram formgivaren mer, tycker jag. Klas Fahlén nämns i pyttig stil på omslagets baksidas insida (som han för övrigt valt att göra rosa, himla snyggt mot det gräddvita omslaget med den fina illustrationen).

Omdöme: En lättläst och mycket kort klassiker som förtjänar att fortsätta läsas och begrundas. "Bonjour tristesse" skulle passat utmärkt när mina två äldsta barn skulle skriva recensioner och uppsatser i svenskan på gymnasiet: detta är en bok man hinner läsa på några få dagar och sedan kan analysera i småbitar.

Snackis: En alldeles perfekt snackis och bokcirkelbok! Alla kommer garanterat att orka läsa den och ha en åsikt om kärleksförhållandena.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Barn av sin stad

Bokens titel: Barn av sin stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1962
Antal sidor: 335

I denna fortsättning på "Mina drömmars stad" får vi följa Lottens och Hennings fyra barn August, Emelie, Gertrud och Olof. När barnens båda föräldrar är döda får de inledningsvis bo hos Tummen och Matilda - föräldrarnas bästa vänner och rumskamrater - men sedan splittras syskonskaran allt eftersom de skaffar jobb, gifter sig och flyttar hemifrån.

Emelie tyngs av ansvaret för lille Olof, som är sjuklig men också en ganska vresig och otacksam unge. Gertrud gifter sig och flyttar långt, långt bort (till en annan stadsdel) och August lever ett fullständigt annorlunda liv i rikemanskvarteren.

Precis som i den förra boken är det inte bara huvudpersonerna som engagerar, utan även alla deras vänner. Sotaren Johan som Emelie brytt sig så mycket om men som förvandlas till en barnmisshandlande hustyrann och är vettlöst elak mot lärlingarna på jobbet. Hans hustru Bärta, familjens vän sedan tidigare, som föder ett oäkta barn som hon utåt påstår är Johans. August och Olofs flickvänner, ja, det finns många karaktärer som bidrar till helheten och myllret av människor.

Det har hunnit bli slutet av 1800-talet, snart kommer nyåret som ringer in år 1900. Staden växer i rekordfart. Hus byggs överallt, både på tidigare obebyggda marker som blir till nya stadsdelar och i befintliga kvarter där man river de värsta rucklen för att bygga hyreshus. Man får vatten indraget i husen och på vissa håll även elektricitet. Ångdrivna spårvagnar samsas med hästdroskor och velocipeder på gatorna tillsammans med alla gående.

Det är kring Emelie bokens handling kretsar. Hon arbetar på en tvålfabrik och paketerar lyxtvålar dagarna i ända. Arbetsdagarna varar i tolv timmar för henne som för alla andra. Samtidigt ska Emelie försörja sin lillebror som envisas med att ha konstnärsdrömmar (och inte bidrar till hushållet alls) samt två syskonbarn som annars skulle fara illa. Själv får hon minsann aldrig gå ut och roa sig, träffa en fästman, bilda familj.

Det enda jag var lite missnöjd med här, var att August och Getrud fick förhållandevis litet utrymme. Jag hade gärna läst mer om hur överklassen hade det, där August levde, och om hur barnrikeområdena i Sibirien såg ut, där Gertrud bodde.

Omdöme: En otroligt välskriven, engagerande och lärorik bok om stadens framväxt. Om arbetarnas kamp för bättre villkor och om den moderna tidens intåg med automatiseringar och maskiner. Jag är glad att det finns fler böcker i serien! Man bör nog helst ha läst "Mina drömmars stad" först, för att lättare kunna hänga med.

Länk till boken på Adlibris (nyutgåva): POCKET.

Mina drömmars stad

Bokens titel: Mina drömmars stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1964
Antal sidor: 290

Min mormor och morfar och båda deras släkter var tvättäkta stockholmare och bodde på olika ställen runt om i stan under sina uppväxter, men som gifta flyttade de till just de kvarter på Söder där Fogelströms bok "Mina drömmars stad" utspelar sig. Mormor föddes och dog nästan samtidigt med författaren dessutom. Hon tyckte mycket om denna serie och flera gånger försökte hon få mig att läsa böckerna. "Jag vet att du kommer att gilla dem!" sa hon, men jag tyckte de lät så tråkiga.

Nu har hon och Fogelström varit döda i sjutton år, sedan 1998, och jag har övertagit hennes gulnande romaner från 1960-talet och bestämt mig för att läsa dem. Det får bli min sommarutmaning. Och så rätt hon hade, mormor! Klart jag tycker om den här boken - vi delade det stora intresset för historia, släktforskning, stockholmiana - och jag önskar att jag hade hunnit säga det till henne.

Jag hittar en text på Svenska Dagbladets hemsida där det står att "Mina drömmars stad" har sålt i fem miljoner exemplar. Kan det vara möjligt?! Skulle varannan svensk ha ett ex av boken?

Plockat från Wikipedia (nedkortat och redigerat):
Per Anders Fogelström föddes i augusti 1917 kort efter att hans föräldrar kommit till Sverige. De hade flytt från revolutionen i Ryssland, där fadern arbetade för ett svenskt företag. Fadern flyttade dock vidare till Amerika och återvände aldrig, så mor och barn fick klara sig själva. Per Anders Fogelström blev 80 år gammal och levde hela sitt liv på Södermalm i Stockholm. Han dog på midsommardagen 1998 och ligger begravd på Katarina kyrkogård. 

De fem böckerna i det som kallas "Stadsserien" finns med på världsbibliotekets lista och räknas som bland de främsta Stockholmsskildringarna. Här får vi följa Henning Nilsson, hans barn och barnbarn, släkt och vänner, från 1860-talet och hundra år framåt.

Jag blir helt absorberad redan efter de första sidorna. Den femtonårige Henning vandrar (!) in till storstaden Stockholm från landsbygden, alldeles ensam, år 1860. Han har ingen aning om vem som är hans far, och hans mor har dött i kolera. Ett tag har han slitit hårt hos en mjölnare, så ung han är, och släpat tunga säckar med mjöl vid kvarnen. Nu vill ha skapa sig en bättre framtid och tar sig till staden för att söka jobb.

Det Södermalm han kommer till är så ohyggligt skitigt, så slitet, så fattigt och så avsides så man tror knappt det är sant.

Henning får jobb på stearinfabriken, han sliter på ett nybygge med att släpa tegel, han jobbar som sumprunkare och hamnsjåare nere vid båtbryggorna. Livet är ofattbart slitsamt och hårt, han kan knappt äta sig mätt och tvingas sova på en madrass på golvet inhyst i ett rum hos en nedsupen arbetare tillsammans med många andra.

Runt omkring honom super karlarna brännvin, kvinnorna säljer sina kroppar för några småslantar, barnen dör av svält och försumlighet på ett sätt som beskrivs i all sin grymhet i boken. Det är löss. loppor, trångboddhet, våld och monumental trötthet som härskar. Några talar om arbetareföreningar och uppror men få vågar eller orkar.

Det är så gripande, spännande och lärorikt, så jag kan knappt slita mig från boken utan stjäl mig hela tiden små stunder att läsa några sidor till. Otroligt bra, jag är helt tagen, det är allt jag kan säga.

Betyg: Alldeles underbar historiebok i all sin hemskhet.

Rekommenderas till: Alla som inte har läst Fogelström. Alla som gillar skildringar av forna tiders vardags- och arbetsliv. Alla som vill veta mer om Stockholms framväxt och utveckling.

Snackis: Ja, det tycker jag.

Länk till boken på Adlibris (nyutgåva): POCKET.

Svärdet i stenen

Bokens titel: Svärdet i stenen
Författare: T. H. White
Originalets titel: The Once and Future King (vilket inte står i boken...)
Översättare: Jadwiga P. Westrup
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Norstedts förlag, 1987
Antal sidor: 651 + efterord

Jag var tjugo år gammal då jag fick den här mastodont-pocketboken i julklapp och tillbringade hela jullovet med att ligga i en obekväm våningssäng i en fjällstuga i Sälen med att läsa om vackra ungmör, lortiga bönder, modiga riddare, stiliga kungar och maktlystna prinsar. Å, som jag älskade den här boken!

På svenska heter den alltså "Svärdet i stenen", trots att det egentligen bara är namnet på den första av de fyra böcker som ingår i samlingsvolymen. De övriga är "Vindens och nattens drottning", "Den missanpassade riddaren" och "Ljuset i stormen".

Boken är skriven av Terence Hanbury White, en engelsk-indisk författare som föddes 1906 och som skrev "The Once and Future King" (Svärdet i stenen-serien om fyra böcker) under åren 1938, 1939, 1940 och så drämde han till med en avslutande del arton år senare, 1958.

Böckerna översattes till svenska och gavs ut här ungefär samtidigt som i England. Jag har en nyöversättning - om man nu kan säga så om något som översattes i mitten av 80-talet - av Jadwiga P. Westrup.

T. H. White inspirerades att skriva böckerna efter att ha läst Thomas Malorys berömda verk från 1400-talet (!) om kung Arthurs död.

Här får vi lära känna Arthur när han går i trollkarlsskola hos Merlin, vi får träffa riddar Lancelot och Percival om jag inte minns fel och förstås allas vår favorit Robin Hood och hans undersköna Marion. Och massor av andra som vi känner till mer eller mindre från de sagor vi matas med i anglosaxiska program.

Jag älskade den här boken och såg den nästan som en autentisk historiebeskrivning (ja, jag måste varit en omogen tjugoåring!) och den har format mig så tillvida att jag satt som klistrad framför teven när Merlin-serien sändes för några år sedan.

Men mina barn... suck, de förstår inte alls storheten i en text som skrevs under andra världskriget. Jag har satt boken i händerna på var och en av dem och försökt locka dem att läsa, men varje gång har den diskret ställts tillbaka i bokhyllan igen. Jag förstår inte?! Hur kan man inte tycka om den här kompakta sagan? Det är nog språket, tvingas jag konstatera. Det är helt enkelt för träigt och långsamt och svårbegripligt för mina barn trots att de är så läsvana.

Mitt foto: Jag hade tänkt låna Merlin av mina barn - som har en vansinnig massa Papo-figurer, men istället hittade jag Robin Hood, Lady Marion och Broder Tuck.

Betyg: Underbar saga som kanske skulle må bra av en ny översättning och inbundet band istället för en proppfull pocket?

Rekommenderas till: sagofantaster och riddarfans!

Snackis: inte alls.

Boken tycks vara helt slutsåld, men leta på bibblan eller i antikvariat. Jag har hittat många böcker på Bokbörsen - kolla där.

Tre män i en båt

Bokens titel: Tre män i en båt
Författare: Jerome K. Jerome
Originalets titel: Three men in a boat
Översättare: Jan Gehlin
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker, 1979
Antal sidor: 224

Det hör väl till allmänbildningen att ha läst "Tre män i en båt" - och jag trodde uppriktigt att jag hade gjort det. När boken valdes som månadens läsning i vår bokklubb så trodde alltså både jag och några andra att vi redan hade läst den någon gång på gymnasiet i tidernas begynnelse. Misstänker att jag bara skummat något i en antologi, för jag insåg snabbt att jag har inte alls tagit mig igenom denna bok förut.

Det började med att jag hade svårt att överhuvudtaget få tag på boken. De andra tjejerna visade upp sina exemplar, begagnade och lånade, och inte ett enda såg ut som det andra! Denna bok utkom första gången redan 1889 (ja, ni läste rätt!) i England och hette då "Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog". På svenska kom den redan året därpå, 1890, och sedan ytterligare sex gånger fram till dags dato, ibland med tillägget "För att inte tala om hunden".

Jag lyckades roffa åt mig ett billigt, inbundet och väldigt fint ex på Bokbörsen - men mina bokklubbsväninnor hade helt andra utgivningar och det är alltid kul att jämföra.

Boken är helt lysande som puttrig, varm och roande underhållning. Jag är uppriktigt fascinerad över hur en roman kan överleva så länge och fortfarande vara både lättläst och rolig. Humorn är fantastisk: underfundig och klipsk.

Historien är mycket enkel: Jerome själv, i boken kallad J, bestämmer att han måste vila upp sig. Inte för att han direkt har ett ansträngande liv i mina ögon - han älskar arbete, åtminstone att titta på andra som jobbar - och tar med sig sin ettriga terrier Montmorency samt sina två vänner Harris och George. Alla tämligen lättjefulla ungkarlar! De tre männen och hunden hyr sedan en roddbåt och tar sig en långtur på Themsen, med ideliga stopp för övernattning i småstäder utmed floden. De råkar ut för många missöden och framstår som inkompetenta i de flesta avseenden, kan knappt laga mat eller tvätta kläder, vet knappt hur man angör en brygga eller styr en båt.

Jag läste på en hel del fakta under läsningens gång, dels för att jag ville se hur de färdades utmed Themsen och dels för att jag ville veta mer om den tidens nöjen. Mycket intressant, gör det ni med!

Under den viktorianska eran var folk pryda på många vis, men de hyllade också friluftsliv med motion och frisk luft. Det där med att hyra en båt över en helg verkar ha varit mycket vanligt. På floden fanns segelbåtar, pråmar och ångbåtar men även mängder av roddbåtar (som inte nödvändigtvis roddes utan kunde dras med hjälp av draglinor på land).

I de många småstäderna vid flodbanken fanns pubar och gästgiverier, övernattningsmöjligheter som liknar dagens bed & breakfast, och den tidens folknöje: att besöka historiska platser där kungar och erövrare hade utkämpat slag, krönts, gömt sig, gift sig eller dött och begravts.

Förutom själva historien tyckte jag att det var roligt att läsa om sånt som matlagning, inköp i alla dessa specialiserade bodar, hästdroskor, fotsida klänningar, springpojkar och annat som visar på en tid som är så skild från vår. Det mesta i boken, även de mer osannolika historierna, är tydligen självupplevt av författaren som rott på Themsen med sina vänner åtskilliga gånger.

Mitt foto: De tre orutinerade matlagarna försöker öppna en burk konserverad ananas utan att använda en burköppnare...

Betyg: En otroligt positiv överraskning, inte alls en mossig gammal bok utan skön underhållning!

Rekommenderas till: dem som gillar läsning som lägger sig som mjuk bomull inom en.

Snackis: Vi i bokklubben hade en väldigt rolig kväll med många skratt när vi pratade om de tre unga herrarnas drönaraktiga liv på floden.

Boken får ni försöka hitta på bibliotek, på antikvariat, på Bokbörsen eller hos bekanta som har ett tummat ex i bokhyllan.

Sargassohavet

Bokens titel: Sargassohavet
Författare: Jean Rhys (pseudonym)
Originalets titel: Wide Sargasso Sea
Översättare: Ingegärd Martinell
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 151, varav 5 är ett förord av Carin Franzén

Alldeles underbar! Läs den! Om inte annat, så bara för att världens alla recensenter faktiskt har rätt: det här är ett mästerverk. Och har du någon gång läst "Jane Eyre" så är det ett måste att läsa "Sargassohavet". Men om du aldrig har läst eller sett en filmatisering av den klassikern, så klarar denna lilla roman att stå för sig själv.

Jean Rhys hette egentligen Ella Gwendolen Rees Williams. Hon föddes i Karibien 1890 och jag tror hon dog i England 1979. Boken "Wide Sargasso Sea" skrevs 1966 och berättar om Charlotte Brontës klassiker "Jane Eyre" från 1847, men börjar innan den boken (trots att den skrevs 119 år senare).

Jag kan inte minnas hela klassikern "Jane Eyre" såhär i detta nu, men de stora dragen kommer jag ihåg:
Det är berättelsen om Jane Eyre som har en rätt hemsk uppväxt, lite som Askungen. Senare arbetar hon i Thornfield Hall i norra England, ett gods som ägs av den förmögne herr Edward Rochester. Tycke uppstår och Rochester friar till Jane, som svarar ja. Under vigselceremonin får hon veta att hennes tillkommande redan är gift - hans hustru Bertha är i själva verket den spritt språngande galna kvinna som Jane sett irra omkring inne i det stora huset vid några tillfällen - och därför kan inte Jane och Edward gifta sig.

Det kan väl inte räknas som en spoiler när man avslöjar slutet på en bok som är nästan tvåhundra år gammal? Nej, jag tror inte det. För i slutet av "Jane Eyre" tänder den galna första hustrun Bertha eld på Thornfield Hall och begår självmord, jag tror hon kastar sig ut från taket eller något sånt. Praktiskt - för nu slipper Edward sin tokiga hustru och kan gifta om sig.

I "Sargassohavet" får vi veta upprinnelsen till det hela. Helt lysande ihoptråcklat, där det tydligt framkommer - precis som i originalet - att Rochester har lurats av sin far att gifta sig med västindiska Antoinette (med andranamnet Bertha) eftersom hon är mycket rik. Hustrun drivs till vansinne och fraktas hem till England, där hon låses in och göms undan.

Alltså, ni måste läsa den här boken! Den är bara på 151 sidor, ser ut som en novell men rymmer lika mycket som en fullmatad roman. Beskrivningarna av de kreolska familjerna, de "vita negrerna", slavägarna, plantageägarna, det svarta tjänstefolket på de förtrollande öarna i Karibien. Naturen, den fuktiga värmen, de starka färgerna, de praktfulla blommorna - det är som att själv befinna sig där.

Det är dramatiskt, hemskt och sorgligt om vartannat. Världen är närmast magisk, dofterna tunga, här flödar rom och frodas ockultism, vegetationen lever sitt eget liv och det känns som att vi tillsammans med den gråbleke Edward Rochester har seglat till det färggranna och farliga Västindien för att möta den vackra och bräckliga Antoinette som ska ska komma att bli hans galna unga hustru...

Omslag / mitt foto: Otroligt fantasilöst, blekt och trist omslag - med ett svårläst typsnitt dessutom. Mina bananer fick i uppgift att liva upp och ge lite karibisk känsla till boken.

Betyg: En ny favorit, så fantastiska beskrivningar av en värld jag knappt känner till!

Rekommenderas till: fans av systrarna Brontë, Austen och c:o - samt alla som tycker om en kort och oerhört gripande bok om klasskamp, rasmotsättningar och skeva genusperspektiv.

Snackis: En snackis med stort "S".

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

En parafras, parodi, pastisch?

Jag har ju läst "Gregorius" (Bengt Ohlsson) och "Doktor Glas" (Hjalmar Söderberg) - eller skulle jag kanske sagt dem i omvänd ordning? - och tyckte det var givande att läsa samma historia sedd ur två perspektiv, till och med författad under olika livstider, den ena som en utveckling av den andra. Tydligen finns huvudpersonerna även med i "Mordets praktik" (Kerstin Ekman), men den har jag inte läst.

För något år sedan satt jag och letade intressanta böcker att köpa, då jag insåg att "För Lydia" är en utveckling av "Den allvarsamma leken". Spännande! Det visste jag inte om innan dess. Började hålla ögonen öppna efter liknande. Lagom till vår förra bokklubbsträff ville jag köpa "Longbourn" ("Huset Longbourn" på svenska), som är en variant på "Stolthet och fördom", skriven ur tjänstefolkets synvinkel. Vad jag har hittat på nätet så finns många fler versioner av den sistnämnda, bland annat "Pemberley" (Emma Tennant) som tar vid där "Stolthet och fördom" slutar, och naturligtvis storsäljande chic-lit:en "Bridget Jones dagbok" (Helen Fielding)

När jag bjöd in väninnorna till min engelska afton för att prata dels om "Longbourns" egna kvaliteter och dels hur den står sig mot originalet, hittade jag att ordet parafras används om genren. Okej, alltid lär man sig något nytt... för mig var parafras inte riktigt av den betydelsen, men jag kan ju inte veta allt.

Nu har jag letat lite på nätet och hittat en del spännande om dessa omskrivningar - eller ska man kalla dem tillskrivningar kanske, för de tillför ju något ovanpå den ursprungliga berättelsen? - och känner återigen att parafras nog inte riktigt är det ord jag vill använda.

"En pastisch är något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. En pastisch kan också långa detaljer från olika konstverk och ställa samman dem på ett nytt sätt."
Källa: svenska Wikipedia

"En parafras är en omarbetning av innebörden i en text. Parafrasen kan liknas vid det modernare ordet remix." 
Källa: svenska Wikipedia

"En parafras är en sorts härmning av ett konstverk. Man gör om konstverket på sitt eget sätt, inte exakt som förebilden (då är det ett plagiat man gjort). Parafraser är ofta kärleksfullt gjorda och humoristiska. Om härmningen driver med originalet kallas det parodi istället. Pastisch är ordet man använder om att härma en stil man gillar."
Källa: Veckans bild, wikispaces.com

Jag har hittat ytterligare böcker som är en sorts modern omskrivning av klassiker: "Siri" av Lena Einhorn ska vara en variant på August Strindbergs "En dåres försvarstal", till exempel. "Timmarna" har jag sett på bio, det var en parafras (om man nu verkligen ska använda det ordet?) på "Mrs Dalloway" (Virginia Woolf). En bok jag länge velat läsa är "Mary Jones historia" (Elin Broady) som handlar om en skeppsflicka i klassikern "Skattkammarön" (Robert Luis Stevenson), om jag förstått rätt.

Nästa bok jag ska läsa, som är en modern omskrivning av en riktig klassiker är "Sargassohavet" som berättar historien om den första mrs Rochester i "Jane Eyre" (Charlotte Brontë). Den boken blev i sig en klassiker!

//Joelinda

Främlingen

Bokens titel: Främlingen
Författare: Albert Camus
Originalets titel: L´Étranger
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2010
Antal sidor: 150

Detta är en klassiker, en bok som enligt Bonniers är "en av 1900-talets verkligt inflytelserika romaner", skriven av en man som fick Nobelpriset i litteratur. Det här är en bok man ska ha läst.

Det är en tunn liten bok. förvisso minnesvärd men ändå en bok som lämnar mig med ett "jaha?". Problemet med stora författare och stora romaner är att man förväntas tycka om dem, annars säger det ju något om ens egen taffliga smak. Och tyvärr tycker jag att "Främlingen" är inget vidare bra. Omslaget däremot är sjukt snyggt - det skulle man kunna ha framme för jämnan!

Det här är en märklig historia om en känslokall man i franska Algeriet som mördar en främmande karl "bara för att" och därefter döms till döden. Han förhåller sig likgiltig till det mesta och återberättar krasst delar av sina misslyckade kärleksaffärer, mediokra karriär, ointressanta barndom och rätt händelselösa liv. Han är en dussinmänniska i mångt och mycket, men en som stänger ute känslorna.

När jag skriver detta har 2.520 människor gett boken betyg på Adlibris. Det är det mesta jag noterat för någon bok! Den får 4 stjärnor av 5 möjliga. Antagligen begriper alla andra något som går mig förbi...

Betyg: Kort, välskriven, med en pust av ett franskt Algeriet för snart hundra år sedan, det är det snällaste jag kan säga.

Rekommenderas till: dem som vill läsa en modern klassiker.

Snackis: Skulle vara intressant att höra hur man resonerar om man är en av dem som gett denna bok fyra stjärnor i betyg...

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Grimm Tales for Young and Old

Bokens titel: Grimm Tales for Young and Old

Författare: Phillip Pullman 

Förlag: Penguin, 2012

Antal sidor: 406

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men jag har förstått att folk vanligen föredrar korta recensioner. Måste försöka hålla mig kort, trots att det finns massor att säga om denna bok.

1. För det första älskar jag bröderna Grimms sagor! Har alltid gjort. De fortsätter att fascinera mig och jag läser dem om och om igen. Likaså när de filmatiseras, då måste jag genast se dem. Lite kort kan jag väl tipsa om några annorlunda och klart sevärda filmer:

"Sanningen om Rödluvan - Hoodwinked" är snillrikt uppbyggd och mycket underhållande för hela familjen (utom de minsta, det är inte en småbarnsfilm). Den är en korsning av sagan om Rödluvan och en modern kriminalfilm med ledtrådar, detektiver, brott och alibin.

"Once upon a time" är en teveserie som gått i svensk teve, men som jag och sonen köpte på DVD för att kunna avnjuta i eget tempo. Där varvas sagorna med en spännande parallell verklighet i en småstad i USA där Snövit, Rödluvan, Hans och Greta är moderna människor utan kännedom om sin egen sagoidentitet.

Teveserien "Grimm" i hundrafyrtioelva avsnitt är förvisso rätt fånig, väldigt amerikansk och mycket lättgenomskådad, men ärligt talat skulle jag gärna velat se den. Nu följde jag de första tio avsnitten, men sedan hann jag inte se mer och ingen annan i familjen ville kolla. Då blir det genast mycket svårare för en mamma att sitta i lugn och ro och titta på en tevefilm som resten av familjen ratar.

Om ni inte har sett "Häxor, jättar och troll" som gick på Jullovsmorgon för länge sedan, så borde ni köpa de fina DVD-filmerna. Här finns alla bröderna Grimm-sagorna lätt omarbetade, där Vargen åker racerbil och där prinsessorna har utstående öron och sneda tänder och hår på benen. Helskön! Både småbarn, stora ungar och vi vuxna skrattar gott åt sagorna. Berättare är Claire Wikholm, Rolf Skoglund och Sissela Kyle och de läser med stor inlevelse och en god portion humor.


2. För det andra är Philip Pullman en lysande författare, helt enastående i mitt tycke. Han har bland annat skrivit serien om den Mörka Materian:

Men även några andra fantastiska barn- och ungdomsböcker som jag ska recensera så fort jag hinner. Jag har läst dem många gånger men glömt att lägga in dem i bokbloggen.


3. För det tredje var det Bröderna Grimm-året förra året och sånt är ju alltid kul att uppmärksamma. Tvåhundraårsjubileum!


4. För det fjärde är det här en unik möjlighet att läsa de ursprungliga sagorna så varsamt och delikat framlagda av Pullman att man måste beundra honom. Det hade ju varit betydligt lättare för honom att sätta sin egen lilla twist på historierna! Men nejdå, han har letat reda på de gammeltyska originalen, låtit översätta dem ordagrant och därefter bara tillrättalagt sånt som är motsägelsefullt eller behöver förklaras. Jag är så himla glad att jag har fått läsa sagorna så som de berättades på 1700- och 1800-talen!

Efter varje saga följer en faktasida där det står tydligt hur han har fått tag på sagan, vad den hette förut, vilken klassificering den har, vilka sagor som är snarlika, vem som berättat den för bröderna Grimm, vilka ändringar Pullman gjort och vilka han skulle velat göra men avstått ifrån eftersom han vill hålla sig till ursprunget. Och hans kommentarer om vad han själv tyckte om med sagan. Det är intelligent, underhållande och lärorikt.

Boken var dyr som tusan, men det var den värd. Tjockt, matt, gulvitt papper, kolsvart text, snygg layout med klassiskt utseende, tydliga kapitel, vackert inbunden med en otroligt fint omslag och ett rött silkesband för att hålla reda på hur långt man hunnit läsa. När jag letar på AdLibris nu, har de inte kvar den vackra inbundna boken utan endast en häftad (bra mycket billigare). Det verkar inte heller som att den översatts till svenska.

Betyg: svårt att sätta betyg på en sagoskatt som ingår i vårt kulturarv, men FÖR MIG är det här värt mycket.

Rekommenderas: till dem som vill läsa de ursprungliga bröderna Grimm-sagorna och kan tänka sig att göra det på engelska.

Snackis: I bokklubben var det tröga diskussioner om själva sagorna, men desto livligare om vad sagoböcker betytt för oss själva och för generationer före oss.

Länk till boken på AdLibris: ENGELSK, HÄFTAD.