Det fallna imperiet

Bokens titel: Det fallna imperiet - Ryssland och väst under Vladimir Putin

Författare: Martin Kragh
Förlag: Fri Tanke, 2022
Antal sidor: 295 + omfattande källhänvisningar

Nu har det gått mycket lång tid sedan bokklubben läste "Det fallna imperiet", vad jag minns var den nyutkommen då. Vill ändå skriva om den, för den förtjänar att uppmärksammas.

Jag är mycket imponerad av Martin Kraghs enorma kunskap kring rysk politik och jag har lärt mig en hel del av den här boken. Dock! Det fantastiska språkbruket, som lovordats av många, är så avancerat och akademiskt att det är exkluderande. Helt okej, alla böcker kan inte vara för alla! Och "Det fallna imperiet" är knappast något för genomsnittssvensken. 

Göteborgs-Postens recensent (Mattias Hagberg, han måste rimligen ha plöjt forskningsrapporter och doktorsavhandlingar sedan spädbarnsåren) anser att boken har "ett språk som är lättillgängligt och lätt att följa". 

Skämtar du med mig?!

Jag, som är uppvuxen i en storläsande akademikerfamilj och slukar såväl skönlitteratur som dagstidningar varenda dag, tycker att det här är ett språk som är lite trögt att följa med i. Begripligt, javisst. Adekvat. Precist formulerat. Visst fattar jag allt vad där står, men inte kan man påstå att det är en lättsmält text!

Jag kan slå upp vilken sida som helst av trehundra och hitta gammalmodiga meningsbyggnader, extremt sällsynta ord, underliga facktermer, bildade referenser och udda uttryck överallt. Lägg till det en massa ryska personnamn, ortsnamn och begrepp för reformer! Att plocka ut ett enda citat är inte rättvisande, för det är snarare att översköljas av tiotusentals sådana meningar som gör att boken måste läsas långsamt och eftertänksamt. (För min del, åtminstone.)

I gengäld får man en unik inblick i rysk politik som få förutom Martin Kragh lär ha kunnat bjuda på. Här avhandlas tiden från tsarriket via kommunistiska Sovjet till dagens Putin-styre. Mycket lärorikt, insatt och ofta spännande och skrämmande. Extra aktuellt såklart med Ukraina-kriget. Väl värd att läsa för den som orkar.

Sarek

Bokens titel: Sarek

Författare: Ulf Kvensler
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 433

Jag har inte varit i Sarek någon gång. Inte fjällvandrat i hela mitt liv, vare sig där eller på beskedligare ställen. Ändå är jag helt säker på att det är precis så vackert, storslaget - och livsfarligt! - som Ulf Kvensler beskriver. 

Sträckläste denna pocket på en resa och sjönk helt in i den stämning som författaren målar upp. Fyra vältränade och välutbildade stockholmare som närmar sig 40-årsåldern sätter sig på nattåget mot Abisko för en efterlängtad fjälltur. De bär med sig noga utvald märkesutrustning och har mångårig fjällvana. Stugor är bokade, en helikoptertur likaså. Allt är förberett - men när de tre forna studiekompisarna Henrik, Anna och Milena får sällskap av Milenas helt nye pojkvän Jacob är han fräck nog att ändra planerna då de fyra redan sitter på tåget.

Sedan går ju ingenting bra. Jag blir så förbannad på Jacob, jag stör mig på Anna, jag har lust att skrika åt den mesiga Milena och jag vill helst bara krama stackars Henrik som blir så överkörd. Visst är det lätt att förutse en del av händelseförloppet, men mycket är också oväntat spännande. Det är en tät psykologisk thriller, som det brukar heta i baksidestexter! 

Svårt att lägga ifrån sig den. Och längtan efter att någon gång vandra i fjällen blev bara större efter att ha läst "Sarek", trots allt hemskt som händer. Man får helt enkelt se till att inte ta med sig någon Jacob, eller för den delen Henrik, Anna eller Milena...

Rekommenderas!

Värma händer

Bokens titel: Värma händer

Författare: Katarina Widholm
Förlag: Historiska media, 2023
Antal sidor: 426

Det är lätt att förstå varför böckerna om hembiträdet Betty har blivit så kolossalt populära! Jag fastnade direkt för den första boken i serien, "Räkna hjärtslag", framför allt för att Stockholmsmiljöerna och vardagslivet var så fantastiskt väl beskrivna. 

Handlingen kretsar alltså kring den unga Betty som kommer till huvudstaden för att tjäna som hembiträde men råkar ut för giriga män och griniga kvinnor. Ingen tar hänsyn till vad en ung, fattig och outbildad kvinna från landet tycker. Lite väl naiv och oerfaren är hon också, så det är lätt att utnyttja henne. 

Om vi snabbt hoppar till handlingen i bok två utan att avslöja för mycket, så är Betty numera rikt men olyckligt gift. Lilla dottern Martina har ännu inte fått träffa sin riktige far - och mycket av Bettys liv kretsar kring hur hon ska kunna nå den mannen. Förutsatt att han alls är vid liv, vill säga! Att andra män uppvaktar henne, bryr hon sig inte mycket om. Hoppet om en framtid ihop med Martinas pappa är vad som ständigt snurrar i hennes tankar. 

Det är mer kärleksbekymmer i denna bok än den förra, där även maktstrukturer och klasskamp spelade en stor roll. Nog för att vi fattar hur det hela kommer att utveckla sig, men vägen dit är lagom kringelikrokig och underhållande för läsaren. 

Jag tror att väldigt många av oss har en mormor, farmor, gammal faster eller bekant som var hårt arbetande, underbetald arbeterska och småbarnsmor i ett myllrande Stockholm under 1930-, 40-, och 50-talen. Den stora behållningen för mig är att läsa om hur det kunde vara att leva som en av dem. 

Jag vet att jag och många andra sagt det förut, men jag säger det igen: Katarina Widholm har gjort ett fantastiskt arbete med research och det märks!

Mitt foto: Min mormor - som inte var hembiträde men växte upp i ett hem där det faktiskt fanns en jungfru! - har sparat de fina plåtburkarna. Det är fortfarande kvar underbart doftande vanilj i den ena burken.

Skaffa dig en personlighet!!!

 

Jag har funderat en del på det här. Någon har lämnat en kommentar på min oansenliga och sällan besökta blogg. Det är vanligen mycket trevliga bokbloggare som kommenterar här - och i enstaka fall några av mina (lika trevliga) vänner. Ytterst sällan är det personer jag inte känner till. I stort sett ALDRIG är det anonymt eller otrevligt. 

Det här är anonymt. Kanske väldigt otrevligt, det är svårt att säga, eller kanske ett råd i all vänskaplighet? "Skaffa en personlighet". Inget utropstecken. Inget kommatecken efter mitt alias "Joelinda". VEM lämnar ett sånt här meddelande?! 

Om det är någon som händelsevis läser här, kan inte den personen bara skriva och berätta vad den menade? Snälla? Jag undrar uppriktigt. 

Vad handlar det här om, egentligen? Knappast böcker. Snarare att jag borde skaffa mig en personlighet, för jag har tydligen ingen. Betyder det att jag är en härm-apa? Ett vitt, blankt papper? En dussinmänniska? 

Om svar anhålles.

Undervattensgåtan

Bokens titel: Undervattensgåtan
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Undervannsgåten
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Bonnier Carlsen, 2021
Antal sidor: 133

Eftersom jag gillar William Wisting-deckarna av denna författare, passade jag på att låna barndeckaren "Undervattensgåtan" till min bokklubb för barn. De skiljer sig mycket åt, det finns inga större likheter med vuxenböckerna. 

Texten är onödigt repetitiv i mina ögon: något som slås fast i en mening behöver inte upprepas ett par stycken senare. Orimligt frånvarande vuxna också, ungefär som i gamla Fem-böckerna eller alla andra detektivromaner där barn är huvudpersoner. Fasen, jag skulle gå bärsärkagång om något av mina barn fridök ute i havet och letade skelett! 

De tre barnen som löser kriminalfall i Norge är tämligen platta figurer, jag tycker inte att man lära känna dem alls. Exempelvis har det ena barnet mist sin mamma i en hemsk olycka nyligen, men det betraktas mer med nyfikna deckarögon än med existentiell sorg. Utan att säga något mer om bokens slut, vill jag bara nämna att det sista kapitlet är rätt magstarkt...

Med det sagt så är boken riktigt spännande och väjer inte för äckliga detaljer som skelettbitar i gympaskor eller vrickade fågelskådare och inkompetenta poliser. Det rivstartar med en actionspäckad inledningsscen och fortsätter i allt högre tempo.

Jag tror jag skulle ha sträckläst boken om jag var åtta-nio år! 

Kompassens hjärta

Bokens titel: Kompassens hjärta
Författare: Anna Thulin
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor. 150

En finstämd bok för barn (9-11 år kanske?), om att vara udda och utanför, att sakna en vän trots att flera försöker vara ens kompis, att ha en konstig pappa och att avvärja jobbiga situationer genom att gå därifrån istället för att stanna och berätta hur det känns.

Hugo har en kompis, Agnes, men nobbar henne totalt efter att hon sagt att hans pappa är konstig. (Nu är ju Hugos pappa de facto en väldigt konstig person, så det är synd att Hugo inte förstår att Agnes snarare säger detta med stor medkänsla.) Pappan är den sorten som är översvallande glad ett tag, men sedan försvinner i dagar utan att berätta vart han tar vägen. 

I Hugos och Agnes klass har nyss en ny pojke börjat: Mohammed, kallad Momo, en smart och empatisk liten kille. Han försöker också bli Hugos vän, men Hugo vägrar ta emot kramar, omtanke och vänskap. Han har svårt att lita på någon.

Jag läste den här boken ihop med min nya, rara bokklubb: Läseklubben Bokskogen. Ett litet gäng med barn i lågstadieålder - och jag. Vi ses vid en lägereld ute i skogen, och pratar böcker i närmast kolmörker samtidigt som vi dricker läsk och äter popcorn.

Det här var den första boken vi läste, men jag hoppas det blir fler. Dock var inte barnen överförtjusta i "Kompassens hjärta" - den var lite för sorglig och oroande. 

Språket är vackert, ämnet seriöst, handlingen full av känslor. Mycket lämnas outtalat och författaren kan verkligen inte anklagas för att vara övertydlig. Men med barn i 8-9-årsåldern visade det sig att just den aspekten inte var helt önskvärd. Varför är pappan konstig? Varför är barnen ute i skogen egentligen? Är de dumma? Någon avbröt och sa att den föredrog Lasse-Majas detektivbyrå.

"Vad hände med Momo i en ranglig båt i stormen ute på Medelhavet?" undrade jag bekymrat, samtidigt som jag funderade på hur mycket man egentligen kan berätta för barn om drunkningsdöd och fruktlösa flyktförsök. "Jag har också badat i Medelhavet!" utbrast ett barn glatt, varpå andra instämde. 

Jag fick släppa det. Nu har barnen fått varsin fin bok och de kan läsa om den när de är lite äldre. Den håller för garanterat för det!

Trådarna i väven

Bokens titel: Trådarna i väven - På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige
Författare: Maja Hagerman
Förlag: Norstedts, 2019
Antal sidor: 312

En spretigt kåserande bok som jag tyckte mycket om! Undertiteln är mer korrekt än den tjusigare "Trådarna i väven", för detta är verkligen en spaning och det handlar om hembygdsföreningar, hällristningar, rasbiologer, kommunpolitiker, samer, vikingahövdingar, nazister, de fattigaste arbetarna och de rikaste maktmänniskorna. Det handlar om att vi alla är en del av en lång kedja. Att vi är de där trådarna i väven där vi kan se ett mönster men kanske inte helheten och definitivt inte det fullbordade. Vi är de vi är på grund av hur andra varit före oss. 

Det är en löst sammanhållen, ganska pladdrig bok där det är svårt att veta vad Maja Hagerman egentligen hade för uppdrag när hon skrev den; det känns som att hon mest fångat sina egna tankar och iakttagelser medan hon rest Sverige runt för biblioteksframträdanden och bokprat. Det genomgående temat är väl att vi är en parentes i historien, att vårt agerande påverkar kommande generationer och att våra förfäders handlingar har betydelse för oss än idag. 

"Jag hänger i en kedja av tid. Rent konkret kan jag själv överblicka fem generationer. Två bakåt, min mormors och min mors och så min egen, och två generationer framåt, mina barns och mina eventuella barnbarns." 

Jag gillar den här boken. Det spelar ingen roll att den hoppar hejvilt mellan platser, tider och händelser - det intresserar mig, helt enkelt, och det är välformulerat och tänkvärt.

Mitt foto: Yllegarnet på bilden har jag färgat själv! Det är fläderbär som gett den fina färgen.

Sista säkra

Bokens titel: Sista säkra

Författare: Lisa Christensen
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2022
Antal sidor: 357

Omslaget måste vara det snyggaste jag sett på hur länge som helst. Mycket passande dessutom, med porträttet av en kvinna utan ansikte applicerat på en karta av New York.

"Sista säkra" inleder vansinnigt spännande med att World Trade Center faller efter att terrorister tvingat flygplan att köra rätt in i de båda tvillingtornen. Många dör i branden och raset, andra överlever med svåra skador och minnesförluster. Här finns möjligheten att byta identitet, starta ett nytt liv eller helt ge upp. 

Vi får följa den svenska au pairen Leina från Gotland som bor med en framgångsrik, amerikansk familj på Manhattan 2001 - strax innan "nine eleven" - varvat med den medelålders amerikanska psykologen Audrey i nutid (2018) som bär på tunga tankar om sina egna hemligheter och svek.

I vissa delar är det lite av actionspäckad och osannolik tevethriller över det hela, men jag har överseende med det. Som helhet är det en tankeväckande spänningsroman och god underhållning när man vill försvinna in i läsningen. Jag avslöjar inte mer om handlingen här, för då saboterar jag för andra läsare. Vem är vem? Kan man leva någon annans liv? Vet jag själv vem jag är? Och ska man verkligen avslöja alla hemligheter; är det inte bäst att hålla tyst om man ändå burit på hemligheten väldigt länge?

Spindeln

Bokens titel: Spindeln
Författare: Lars Kepler
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 543

Man vet precis vad man får när man öppnar en bok av Kepler! De "levererar", som det brukar heta. 

Hemliga Säpo-agenter, genialiska kriminalkommissarier och nördiga hobbydetektiver. Biljakter och en kamp mot klockan. Eldhav, explosioner och skjutningar. Det är alltid förlagt till Stockholm och "mina" förorter, vilket jag har extra nöje av. Och varenda kotte har som vanligt så konstiga namn att det nästan förstör läsningen.

Framför allt är det alltid übersmarta mördare som inte nöjer sig med att skjuta någon kriminell knarkare i en sunkig miljonprogramslägenhet, utan som givetvis måste mörda på bestialiska sätt och enligt ett intrikat mönster som övergår normala människors förstånd. Helst med kluriga ledtrådar som utmanar polisen! Helst också genom att "förgifta" och manipulera någons tankar, för de här mördarna är skickliga psykologer till råga på allt. Och ingenjörer, det glömde jag nästan! 

När jag öppnar boken så vet jag det här. Jag vet också att jag tyckte så mycket om de första böckerna att jag fastnade för serien, men att jag har suckat djupt över de senaste som varit för snaskiga, för tillkrånglade och innehållit för lite av Joona Linna. Varför köper jag de här böckerna, för surt förvärvade egna pengar?! 

Men den här gången blir jag inte besviken. "Spindeln" hör till de bästa i serien, som numera består av nio tjocka romaner. Det är action och spänning, det är skoningslösa mord och våldsamheter, det är galningar bland såväl poliser som läkare och mördare. Och det är snyggt ihopvävt och mycket underhållande! 

Den som säger "jag gillar deckare men inte om det är en massa blod" ska nog låta bli att läsa Kepler. Vi andra kan förfasas och roas av hur smarta mördarna alltid är i den här serien. 

Djävulens advokat

Bokens titel: Djävulens advokat

Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 364

Alexandra är en ny bekantskap i den här (numera långa) bokserien, men det visar sig att den unga journalisten inte är vem som helst utan dotter till åklagaren Madeleine som vi känner sedan förut. Det gör också att Alexandra har en stor insyn i hur rättsväsendet fungerar, och hur jurister resonerar kring straff och bevisbörda.

"Djävulens advokat" handlar om ett styckmord där förövaren Thomas bara döms för brott mot griftefriden då han påstår att hans sambo Annika "ramlat och slagit huvudet i ett bord". Och det vet ju alla, att om ens älskade olyckligtvis dör av att slå sönder huvudet mot ett bord, så får man ta fram sågen och dela liket i tio bitar och slänga ut dessa i skogen.

Många år senare möts den unga journalisten slash åklagardottern Alexandra och Annikas nu vuxna dotter Matilda på en privat fest. Det har varit svårt för Matilda att tackla mammans ouppklarade död samtidigt som hon skulle växa upp med en pappa som kanske var mördare. När nu ytterligare en kvinna försvinner, som har koppling till pappan, är det många som blir oroliga för att historien upprepar sig.

Det är mycket tydligt att detta snarast är ett brandtal från Katarina Wennstam, om idiotin med de ålderdomliga lagarna kring griftefrid. Hon skriver även detta i efterordet - men det hade hon inte behövt, för det lyser igenom så starkt ändå. 

På många vis tycker jag att det här är en av de svagaste böckerna i serien om kriminalkommissarie Charlotta Lugn och advokaten Shirin Nouri. Den är lite platt och oengagerad själva berättandet, även om ämnet är ytterst angeläget. Däremot har jag alltid tyckt att det är intressant att, som Wennstam gör, lyfta en specifik samhällsfråga eller propagera för något som är orättvist eller diskriminerande. 

För mig är den här elfte boken en av de mindre drabbande, även om jag uppskattar själva intentionen.

Saving the Day

Bokens titel: Saving the Day

Författare: Katie Fforde
Förlag: Arrow Books (Penguin Random House), 2021

Antal sidor: 92 (inkluderar även sidorna med recept på scones...)

Det finns såklart massor av fina, tänkvärda, underhållande och välskrivna feelgood-böcker om människor som hittar den stora kärleken bland äppelmusterier, kattpensionat, ärvda sommarhus, söta caféer, charmiga små butiker och rullande biblioteksbussar.

Det här är dock inte en sån bok. Det här är tunt, blodfattigt, förutsägbart, simpelt och rätt tråkigt. 

"Saving the Day" ingår i Quick Reads, en serie jag är väldigt förtjust i. Det är organisationen The Reading Agency som strävar efter att få fler engelsmän att läsa, eftersom var sjätte vuxen i Storbritannien har svårigheter med det och var tredje aldrig läser för nöjes skull. The Reading Agency gör ett fantastiskt jobb med att ge ut kortromaner i stor stil och enkelt språk men skrivna av de främsta författarna.

Jag gillar de där böckerna, de är en bra introduktion till författare jag inte tidigare läst, de är lätta att sluka under en tågresa eller lunchrast. Dessutom måste jag lyfta fram Jojo Moyes, drottningen av mysig feelgood, som så generöst skänk enorma summor till detta projekt och numera betalar en bok för varje bok vi andra köper. Dessa ges bort till folk som behöver stöttas i sin läsning. Fin grej, va?

Katie Fforde är en bästsäljande författare, en kvinna i 70-årsåldern som sedan 1995 massproducerar gulliga romaner: över fyrtio stycken, räknade jag till. De heter sånt som "Recipe for Love", "Highland Fling", "Practically Perfect" och "Christmas by the Fire". Hon har nu alltså specialskrivit en liten trudelutt till Quick Reads-projektet: "Saving the Day". Det är så platt så jag häpnar.

Allie jobbar på lagret i en matbutik. Hon vill jobba i ett gulligt café istället. Oj, ett jobb blir ledigt i det gulliga caféet! Men för att bli anställd så måste man kunna baka. Det kan inte Allie. Så deppigt för Allie. Granntanten tröstar; hon kan lära Allie baka scones! Mums, vad goda sconesen blev, alla vill ha dem. Allie kanske får ett jobb på caféet ändå? Men hur ska hennes elaka pojkvän ta det? Han kommer inte att bli glad. (Observera att "elak" förstärks av såna hemskheter som att han är arbetslös och har tjock mage.) Det löser sig garanterat.

Hoppa över den här. Däremot tipsar jag gärna om andra bra böcker i läsprojektet.

Verkligheten

Bokens titel: Verkligheten

Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront förlag, 2023
Antal sidor: 157

Jag har inte sett ett enda avsnitt av realityserien om Pernilla Wahlgren och hennes familj, men tillräckligt många trailers (och kvällstidningsrubriker!) för att fatta precis vad den går ut på. Och det skrämmer mig. Både hur man kan ställa upp på att bli filmad i sitt hem, men också hur någon kan vilja följa det hela. Att vara övervakad som i "Big Brother"-utmaningen men inte inlåst i en bunker utan i sitt eget hem och fri att röra sig ute om bara kameramännen får följa med.

I "Verkligheten" möter vi en liknande kändisfamilj: mamma Heidi och pappa Totte med tonårsdotter och två små skolbarn, som övervakas av kameror och filmas varenda dag i "Hemma med Hallbergs". Ingenting är spontant utan allt har ett manus. Även det som ser ut som infall, misslyckanden och tokigheter är hårt regisserat och förberett. Kamerateamen följer familjen överallt och svenska folket får se deras privatliv, men allt är bestämt in i minsta detalj. Ner till nivån hur kaffekoppen ska vridas mot tittarna eller vilken tröja Heidi får bära för att göra sponsorerna glada.

Har ni sett "The Truman Show" med Jim Carrey? Jag måste ha sett den tre-fyra gånger. En komplett fejkvärld har byggts upp kring huvudpersonen Truman, där han - själv helt ovetandes - spelar huvudrollen i dygnet-runt-serien om sitt liv. Ingenting i hans tillvaro är äkta och sant, allt är fasader och skådespeleri. Det är en fruktansvärd film och jag älskar den.

"Verkligheten" ger samma känsla. Vem är Heidi när hon inte ens får dricka kaffe ur sin favoritmugg med Nikes swooosh-logga på? Vad gör det med en människa att säsong efter säsong exponeras för andra, så länge att hon till slut undrar om hon ens lever, om hennes tankar är hennes egna, om hon har en fri vilja. Heidi misstänker att hon inte har några känslor, att hennes inre egentligen är alldeles tomt. Lever familjen verkligen riktiga liv eller är allt regisserat och bara på låtsas?

Läs! Denna lilla kortroman är bland det bästa jag läst i år. Vad gör det med oss att vara ständigt sedda, ständigt påpassade, aldrig kunna fly undan? När man till slut undrar över sina egna känslor och tankar - och ifrågasätter att man känt och tänkt dem själv. Mycket, mycket bra.

Mitt foto: Jag har försökt efterlikna den känsla av en glimrande hinna som Heidi upplever mellan sig själv och världen.

Ormsaltaren

Bokens titel: Ormsaltaren
Författare: Johan Rundberg
Antal sidor: 224
Förlag: Natur & Kultur, 2023

Ni som följt mig ett tag vet hur mycket jag lovordat den här underbara bokserien om barnhemsbarnet Mika Månvind och hennes udda kompis, poliskommissarie Valdemar Hoff. Detta är den femte boken och den är minst lika bra som de första tre (vi hoppar över den fjärde tycker jag, den avviker så från de övriga). En riktig fullträff !

Johan Rundberg drar sig inte för att skriva på ett språk som rimligen är lite ovant för de allra flesta barn och ungdomar. Många av orden är antagligen ålderdomliga även för mina egna barn som alla är i 20-årsåldern, även om de är självklara för mig. Här görs inga övertydliga förklaringar, utan barnen lär förstå av sammanhanget och beskrivningarna - i mitt tycke det absolut bästa sättet att lära sig nya ord och begrepp! 

Tillbaka i Stockholm trängs nu Mika med sin unga mamma, 28-åriga Annie och två inneboende i en sjavig lägenhet i innerstan. Hon jobbar kvar på barnhemmet, men hör inte längre till de bortlämnade och oönskade ungarna. Hur fattigt hon än har det, så har hon åtminstone en mamma!

Men en dag när Mika skurar golvet på barnhemmet, kommer en grabb in från gatan och lämnar snabbt över ett kort och dramatiskt besked: Vi är ute efter dina vänner Flickorna. Nu är ju Flickorna inte vilka tjejer som helst, utan ett tufft gäng med halvkriminella mursmäckor som inte drar sig för att slåss. Ändå blir Mika rädd; hennes vänner svävar i fara.

En mycket spännande och välskriven ungdomsbok om Stockholm på 1880-talet, med allt det dammiga, stökiga, larmande stadslivet i fattigkvarteren, hamnarna, ölsjappen, tvätterierna och de ständigt pågående byggena. Rundberg lyckas dessutom få in mängder av hintar till dagens barn om vikten av att försöka leva sitt eget liv till fullo, även om man fötts in i misär och brottslighet, även om ens föräldrar inte finns där för att uppmuntra en, även om ens arv är tungt. Det går att bryta sig fri och starta ett nytt och bättre liv, både för den som har en mamma i fängelse och en pappa som rånat - eller den som väljer att börja om helt från början i ett annat land. Väldigt fint invävt genom hela berättelsen.

Sammanfattningsvis: Strösslar ännu en handfull guldglitter över den här fantastiska boken och dess föregångare. Köp eller låna till era barn eller er själva!

Tack till författaren för ett recensions-ex med hälsning i. Jag tror du visste att jag skulle gilla det här!

Kusinen

Bokens titel: Kusinen
Författare: Klas Ekman
Förlag: Bookmark, 2023
Antal sidor: ca 360 (jag läste e-boken)

Nog för att familjeband kan få en att göra nästan vad som helst - men i den här boken har kusinerna Ulrika och Fanny en relation som går utanpå det mesta. 

Som barn liknade de två tajta systrar, men efter att knappt ha umgåtts under en längre tid har de nu i 40-årsåldern ett ytligt förhållande. Det ska dock strax ändras... Den några år yngre Ulrika styr och manipulerar Fanny på ett sätt som påminner om högstadiets grupptryck där man förväntades göra vissa saker för att få vara med i gemenskapen. Med hot och inställsamt beröm får Ulrika sin kusin dit hon vill - och Fanny finner sig i det!

Vad annat kan hon göra? Hon har just blivit av med jobbet tack vare världens mest ignoranta idiot till chef. Samtidigt blir hon bostadslös, då hennes man utan förvarning ringer henne på jobbet och meddelar att han vill göra slut, bara sådär.

Fanny har inget eget kapital, ingen lägenhet, inget jobb, inget kärleksförhållande. Hon står inför en fattig och ensam sommar. Klart hon lockas av Ulrikas mans erbjudande att komma ut till deras hus på Onsala för att bo där medan han själv är ute på jobbresor! Ulrika skulle behöva sällskap, menar han. 

Det visar sig att parets hus är en flådig lyxvilla nere vid havet och att det finns pengar i överflöd. Fanny behöver inte göra mycket mer än att dricka vin och lata sig. 

Jag retar mig ibland på att huvudpersoner i böcker dricker så kopiöst: vin till maten varje dag och drinkar efteråt - men det är ingenting mot det hejdlösa supande som Fanny och Ulrika ägnar sig åt. De dyrbara rödvinsflaskorna öppnas på löpande band. Fanny klunkar i sig årgångsviner som om det vore sportdryck.

Det är klart att man fattar en hel del dåliga beslut om man dricker sådär mycket - och tjejerna gör båda delarna, kan man lugnt säga. Kvällarna är ett enda långt rus, dagarna är dimmig bakfylla, tankarna är inte helt logiska och klara.

Efter mina 32 somrar längst ute på Onsala var jag förstås taggad på att läsa en roman som utspelar sig där - och jag blir inte besviken: känner igen så otroligt mycket. Nackdelen är att jag också kan tänka "Men! Varför åker de hela vägen till Kungsbacka för att köpa björnbärsbuskar? Det är ju jättenära till Millessons!" (vår lokala plantskola, alldeles i närheten av Ulrikas vräkiga villa). 

Det är en härligt skruvad berättelse, men jag kan omöjligt tycka om huvudpersonerna. Till slut har jag lust att vråla "Men vad fan håller du på med?! TÄNK lite!!!" till Fanny - men hon hör mig inte, utan tror att hon är tvungen att lyssna på Ulrikas elaka planer.

"Kusinen" är en obehaglig thriller som håller bra tempo! Minus för de första kapitlen som kändes som egenutgivning utan redaktör, om jag ska vara brutalt ärlig. Jag hade lust att ta fram en rödpenna och markera i e-boken men lät bli. Ingen idé att haka upp sig på sånt, det här är en bisarr och underhållande thriller att svepas med i.

Mamma, kommer du att glömma oss nu?

Bokens titel: Mamma, kommer du att glömma oss nu?
Författare: Ulrika Harmsen och Sofia Edgren
Förlag: Norstedts, 2023
Antal sidor: 159

Jag såg att "Och dagarna går..."-Anna hade tipsat om den här boken och strax därpå även författaren Christina Lindström. Eftersom jag och Anna gillar samma sorts böcker (eller, jag korrigerar mig själv: eftersom jag gillar i stort sett allt som Anna tycker om) så var det här ett boktips värt att kolla upp. 

Journalisten Sofia Edgren har skrivit denna bok tillsammans med Ulrika Harmsen, som är lärare och trebarnsmamma från Göteborg. Efter en hjärnskakning på skolgården får Ulrika allt svårare med minnet och koordinationen, men framför allt står hon inte ut med ljud och ljus. Nog borde hjärntröttheten gå över?! En lång sjukskrivning ska väl räcka?

Ett långt och jobbigt år efter fallolyckan då Ulrika smällde i huvudet så olyckligt, visar det sig att hennes problem kommer sig av att hon fått Alzheimers sjukdom. Hon är 44 år gammal, har tusen projekt och mängder av idéer hon vill förverkliga. Hennes barn är i förskole- och skolåldern, de klarar sig inte själva än. Nu reduceras Ulrikas liv till att sitta i ett ljudisolerat rum hemma, gå promenader i närområdet och besöka en dagverksamhet för unga dementa. Hon är konstant trött, minns saker dåligt och tappar helt aptiten.

Allt det där som var Ulrika - vad händer med det? Och hur tacklar man vetskapen om en för tidig död? Vad svarar man dottern som frågar "Kommer du att glömma oss nu?". Hur står man ut med de fruktansvärda tankarna på att vara en börda för sin make och sin mor? När ska man ta farväl av sina vänner?

En liten bok som jag läste på mobilen, hela tiden med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Så oerhört fint sammanställt av Sofia Edgren och så generöst av Ulrika Harmsen att dela med sig av sin sjukdomshistoria. Det är varmt och fint skrivet, med mycket kärlek till maken, mamman, döttrarna och livet. Ingenstans hängs någon ut, jag känner aldrig att vi läsare klampar in i familjens privata sfär - utan vi hålls i närheten men på respektfullt avstånd. Bra balanserat!

Det här är en bok som väcker många tuffa tankar. Jag brukar strunta i att sätta betyg på Storytel, men den här boken (som jag läste, inte lyssnade på) gav jag faktiskt fyra stjärnor. Så bra är den.

Gula rosornas stad

Bokens titel: Gula rosornas stad
Författare: Sofie Axelzon
Uppläsare: Julia Dufvenius
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 9 tim 21 min (jag läste e-boken, delvis)

Okej, om jag bara ska spalta upp handlingen så låter det här som en himla platt och medioker feelgood, en dussinroman där man lätt kan räkna ut exakt allt som ska hända. 

Ung forskare, Iris, kommer till Strängnäs för att studera några gamla böcker som hittats intill ett skelett från slutet av 1400-talet. Kollegan på institutionen heter Hannes och är socialt rätt fumlig. Dessa två smyger omkring i den gamla staden för att hitta ledtrådar till ett hemligt smycke Iris bär - och som kvinnor i hennes släkt burit i femhundra år. Ledtrådar och arkeologiska fynd närmast kastas över dem på ett osannolikt sätt.

Ni hör ju! Men jag måste säga att jag har verkligen njutit av att läsa den här boken. Ibland måste man väl få drömma sig bort också? Tänk att få vara med om något så oerhört som att hitta gamla böcker, gravar och smycken - och lista ut hur de hänger ihop! *suckar av avund*

Iris är alltså den yngsta i raden av kvinnor som burit silverhalsbandet med en ros på; alla har de haft blomnamn och det avslöjas även att det finns många fler likheter mellan de flickor som under femhundra år fört släktsmycket vidare.

I Strängnäs grävs ett skelett upp vid en husrenovering; mycket gamla benrester av en människa intill fragment av en träkista - med just en sådan målad ros som på Iris smycke. 

De båda forskarna nystar i en gammal skröna som berättats i staden; den om munken Sven Präntare och den unga nunnan Anna som fick ett barn tillsammans och deras fruktansvärda öde. Givetvis finns kopplingar mellan den olyckliga lilla familjen och Iris smycke och de nyss upptäckta böckerna...

Jag gillade verkligen det här, trots att jag fattar att det är så osannolikt så det kunde lika gärna vara en rymdvarelse som landade i Strängnäs. Axelzon får det att framstå som helt rimligt! 

Dessutom finns mängder av roliga nutidsmarkörer, som pratet om pandemin, bostadsmarknadens fall eller att Gustav Vasas 500-årsfirande ska ledas av kungen på nationaldagen (som ju just passerat). Diverse kända personer vävs också in i pyttesmå biroller, och författaren själv säljer sina böcker i ett litet stånd på stadens marknad när Iris och Hannes kommer förbi.

Vet ni, jag tror att anledningen till att jag gillade den här boken så mycket trots allt det orimliga och lättförutsedda är att den påminner mig om min barndoms älsklingsbok "Tordyveln flyger i skymningen", men nu som lättsmält feelgood. 

Jag läste e-boken varvat med att lyssna på eminenta Julia Dufvenius som har en sällsynt klar och vacker röst - och en artikulation som inte många bräcker.

Välkommen till Evigheten

Bokens titel: Välkommen till Evigheten
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 451

Ibland bjuder kriminalromaner på djupare känslor, större människokännedom och starkare igenkänning än en vanlig (relations-)roman. Grebe är just en sån författare som klarar att skriva spännande deckare men hålla fokus på det som rör sig i varje människas inre. Sorg och hat, besvikelse och saknad, glädje och åtrå, hämndlystnad och medkänsla. Den här boken är inte ett undantag!

Lykke arbetar på förlag; hon är redaktör men även spökskrivare. Dessutom är hon sedan länge gift med en av förlagets mest upphöjda (manliga) författare, Gabriel. Han är en bra bit äldre än vad hon är, omsvärmad och beundrad. De har ett tvillingpar tillsammans, pojkarna David och Harry. Familjen bor på en ensligt belägen gård som kallas Evigheten, med egen strandtomt och ett fantastiskt boningshus med plats för stora fester. På tomten finns även ett litet hus där de tonåriga sönerna bor för att få vara ifred. 

Under en alkoholstinn midsommarfest där Lykke och Gabriel firar med några förlagsvänner samtidigt som sönerna har kompisen Bonnie över, inträffar en stor tragedi i pojkarnas stuga. Polisen kallas dit, förhör hålls bland de chockade festdeltagarna och sedan börjar en fullständigt helvete för Lykke, hennes man och deras barn. 

I en pressad situation känner sig föräldrarna tvingade att välja vilken av de båda sönerna de ska tro på, vem de ska stötta. Familjen slits i bitar och såren kan aldrig läka - inte ens efter många år.

Det är en mordgåta, en variant på "det låsta rummet", men det intressanta är väl resonerandet kring hur föräldrarna måste förhålla sig till gästerna, sönerna, sig själva. Vem är skyldig, vem är det inte? Vad har lett fram till detta? Kunde det förhindrats? Kan det gottgöras?

Grebe är en kriminalromansförfattare med en förmåga att vrida och vända på människors beteenden och anledningarna till att de agerar som de gör. Ännu en mycket bra bok i serien. Gillar att hon skriver såpass tjocka böcker, då hinner man verkligen komma in i historien och lära känna alla figurerna.

Det lider mot jul

Bokens titel: Det lider mot jul 
Författare: Sara Önnebo
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Word Audio Publishing, 2022
Antal minuter: totalt 11 tim 28 min (alla fyra avsnitten)

Det här är en adventskalender i dess rätta bemärkelse eftersom den utkom i fyra delar: varje adventssöndag innan julen 2022. Jag gillade den! Det passar mig mycket, mycket bättre att lyssna på fyra långa avsnitt än tjugofyra snuttar. Ja, alltså, jag borde har skrivit något om den redan i december men det har inte blivit av. Nåväl, man kan väl lyssna på julberättelser lagom till midsommar också?

Vi är någonstans i Finland, där en kriminalkommissarie får lösa en rörig deckargåta i juletid. Ett bud ska leverera pizzor, men möts av en lapp på ytterdörren där det står något i stil med "Ring polisen, vi är döda". Ingen har sett något, alla svävar i livsfara, galningar smyger omkring och den ansvariga polisen Gisela är såklart dödstrött, tokstressad och snart överhopad med döingar.

Mysryslig juldeckare i ett vintrigt Finland. God underhållning!

När underbart inte är nog

Bokens titel: När underbart inte är nog
Författare: Marit Danielsson
Förlag: Romanus & Selling, 2022
Antal sidor: 320

Boken kallas "En medelåldersroman". Jag har inte hört det uttrycket förut, är det etablerat? Kvinna i 50-årsåldern funderar över kärleken och vad livet har att erbjuda, den tid som återstår. Kan bli banalt - och det är det också ibland! - men även om det är lite sött så bjuder läsningen på en hel del igenkänning också. 

Marit Danielsson skulle passa som manusförfattare till en påkostad, svensk kvalitetsserie på teve. Det är små detaljer och realistiska repliker som skickligt vävs in. Jojo är en sorts Amelia Adamo, chefredaktör på ett glassigt magasin för kvinnor 50+, och hon lever med Danne sedan många år. De har barn sedan tidigare förhållanden men också en numera vuxen dotter tillsammans. De bor i ett hus i utkanten av Stockholm, äger en sommarstuga, funderar på att flytta till Italien när de går i pension. De är friska, har trygga inkomster från givande jobb och allt materiellt man kan önska sig. Men passionen... vad hände med den? 

Både Jojo och Danne trillar dit, på olika vis. De ljuger för sig själva och för andra. De letar kärlek men är samtidigt inte särskilt rädda om den. Det finns något desperat hos dem båda två: det här är sista chansen! Älska mig! Jag vill inte leva mitt liv utan het kärlek! Såklart blir det rörigt och komplicerat, bråk och gråt och väldigt mycket tvivel. Vem ska man leva med, stanna hos eller gå ifrån?

Lite söt, lite ytligt och lättsamt - men också existentiella grubblerier. Jag gillade den för att den satte igång tankar om mitt eget liv och mina väninnors. Den skulle göra sig väldigt bra som film, som sagt.

Nya människor i fel ordning

Bokens titel: Nya människor i fel ordning
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 6 tim 50 min

Antal sidor: 227

(Jag både läste och lyssnade på boken.)

Det svider att säga att detta inte är Jonas Karlssons bästa bok, eller ens näst bästa. Jag som fullkomligt älskat allt han skrivit och tidigare har öst lovord över honom! 

"Nya människor i fel ordning" är en klurig historia där vi möter ett stort gäng personer i nedre medelåldern i kapitel som närmast liknar noveller. Det visar sig snart, att alla de här människorna hänger ihop och egentligen bara är en handfull. Jag noterar prydligt på en tom sida längst bak: "storebror till Z", "före detta man till Y", "morbror till X" och ser snabbt att det handlar om några få vänner, syskon, älskare som berättar fragment ur sina liv - som snillrika pusselbitar i varandras liv.

Det är klurigt, det är skickligt komponerat, det är snyggt berättat som alltid med Karlsson. Men det är lite för skruvat på sina ställen och jag tappar intresset. Lever mig inte riktigt in, tycker att de är lite för skumma och konstiga för att jag ska känna igen mig själv eller mina vänner i dem. 

Dock: Den avslutande novellen - eller kapitlet om man så önskar - är genialiskt uttänkt och vackert berättad om vår utmätta tid. Skulle kunna plocka loss den och använda i en antologi eller samlingsvolym, så himla fin!

Ormens år

Bokens titel: Ormens år
Författare: Ulrika Ewerman
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Bookmark förlag, 2022

Antal minuter: 6 tim 07 min

Nu var det länge sedan jag läste - snarare lyssnade på! - den här romanen, men än har jag inte glömt den. Jag läste Ewermans första bok och tyckte så mycket om den. Förväntningarna var stora på den här. Kan inte säga att de liknar varann det allra minsta (vilket överraskade mig) men den här är precis lika bra.

I mitten står Judith samt hennes kompisar, tvillingarna Valter och Vera. Man skulle kunna tro att det är 1905 med tanke på namnen, men det är snarare 1955. Jag har lite svårt för sånt där: när namnen inte träffar rätt i årtiondena. Men, men! 

Judith är enda barnet och var aldrig meningen att ens bli det: hon var ett misstag och hennes föräldrar är bara tillsammans på grund av henne. Deras äktenskap är djupt olyckligt, och det spiller över på såväl dottern som hennes vänner.

Tvillingarna kommer inte heller från en trygg familj utan får i mycket klara sig själva, vilket gör att de tyder sig både till varann och till Judith. De tre ungdomarna är oskiljaktiga, även om det finns en hel del spänningar i trion. När Valter och Judith har romantiska känslor för varann, blir Vera rasande och gör allt för att förstöra.

Vi följer dem från tidiga skolåldern med nedslag i tonåren och fram tills de är unga vuxna, i utvalda delar av livet som haft en avgörande betydelse för dem.

En grej som jag inte gillar, är att Ewermans sätt att skriva får mig att tänka på Biskops Arnö och andra folkhögskolor för blivande författare. Vet inte riktigt varför. Tror det handlar om det här utstuderade med att inte berätta för mycket, utan istället låta läsaren dra egna slutsatser? Små hintar, ofullständigt berättade. Antydningar som vi ska förstå, för gud hjälpe att man skriver läsaren på näsan.

På många vis är det skönt: jag slipper bli serverad en berättelse där detaljer skrivs ut och där jag inte förväntas använda hjärnan. Å andra sidan fattar jag inte exakt allt (med påföljden att jag känner mig korkad). Bokens huvudpersoner vet vad som hänt men jag står utanför. Jag vill inte behöva gissa! Tror det här är en extremt medveten teknik som författaren antingen lärt sig eller själv vurmar för.

Ska jag säga något bra, så är det att Ewerman har ett lysande språk och en otrolig förmåga att trolla fram ögonblicksbilder så att de blir levande. Det är en roman helt i min smak, där det materiella och ytliga får stå tillbaka för känslor, relationer och tankar. Tyckte verkligen mycket om "Ormens år".

Tjejmiddagen

Bokens titel: Tjejmiddagen
Författare: Marie-Louise Marc
Förlag: Printz Publishing, 2022
Antal sidor: 322

Efter att ha varit på ett författarsamtal där Marie-Louise Marc deltog, köpte jag den här boken. Visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig, men blev glatt överraskad över att texten har ett sånt bra flyt och att replikerna känns rimliga. 

Omslagstexten är dock lite väl hårt skruvad: "Deras vänskap var stark - tills en man kom och slog allt i spillror...". Det är inte riktigt så att den där mannen, Johannes, med flit krossar tjejgänget. Det gör de så bra själva!

Maria är äldst, en förmögen kvinna som är gift med en demenssjuk man och längtar efter en varm famn, omtanke och att bli sedd. Någon som hon kan prata med, umgås med och inte bara ta hand om. Johannes fyller den funktionen.

Gabbi är yrvädret som driver en egen firma utan större framgång, har vuxna barn som inte hinner umgås med henne eller som prioriterar sina pappor. Hon vill ha en sexpartner men längtar nog också efter en trygg man i sitt liv - och hon hittar det på några olika ställen. Johannes är en av dem.

Yngst i tjejgänget är Rakel, som är djupt troende kristen. Hon har en trasslig relation till sin man och de kämpar med barnlöshet och barnlängtan. Just när livet är som mest kämpigt med en luddigt definierad separation kommer Johannes in i Rakels liv och allt tar en oväntad vändning.

Men ingen av de tre kvinnorna är villig att dela med sig av "sin" Johannes, alla vill ha honom exklusivt för sig själv och det gör att påfrestningarna blir stora i gruppen. Det kan man ju förstå!

Jag gillade boken, en mysig feelgood, och försöker bortse från att tre smarta, välutbildade och livserfarna vuxna kvinnor beter sig så korkat. Tänker inte avslöja vad jag menar, men man kan väl säga att de accepterar vissa sidor av Johannes bakgrund på tok för lättvindigt. 

Modersmjölken

Bokens titel: Modersmjölken
Författare: Nora Ikstena
Uppläsare: Lily Bigestans

Översättare: Juris Kronbergs
Förlag: Bokförlaget Tranan, 2020
Antal minuter: 6 tim 23 min

Jag har inte läst så mycket från baltstaterna, men när Storytels algoritmer sa "Du kanske gillar det här" så blev jag nyfiken. Och datorn hade rätt! "Modersmjölken" är en fantastisk berättelse från Lettland, proppad med liknelser och metaforer. Men framför allt är den intressant, djupt gripande och lärorik. 

Det är en inifrånberättelse om Sovjettiden och hur bokens huvudpersoner upplever frihetslängtan, förtryck och samhällets styrning. Parallellt med den moder som är Sovjet skildras en annan mor: hon som arbetar som kvinnoläkare och utför aborter och inseminationer, själv blir gravid och föder en liten dotter som hon inte har några större känslor för.

Den lilla flickan växer upp hos sin försumliga mamma men också hos sina morföräldrar. Alla har de sett Sovjetockupationen på olika sätt och har lidit under den av olika anledningar. Det är krig och motstånd, det är svält och fattigdom, det är ett samhälle där arbetskompisar och studiekamrater anger dig så snart du sätter dig på tvären och gör motstånd. Det är en flicka som mår illa av modersmjölken och en mamma som inte vill amma. 

Jag kunde knappt slita mig från den här. Läs!

Smultronhyllan

Bokens titel: Smultronhyllan
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 381

Agnes har nyligen skilt sig eftersom hon inte hade mycket kvar att säga till maken Nils, men nu när hon bor ensam i en fin lägenhet i Stockholm inser hon att det är måttligt kul att Nils genast hittat en ny kvinna och att tvillingdöttrarna ska plugga i Lund. Det blir väldigt tyst och ensamt! 

En arbetskompis föreslår Tinder och det går raskt undan när Agnes börjar nätdejta. Lite för fort på alla vis... Vill hon verkligen ge sig in i ett nytt förhållande, flytta ihop och planera en gemensam framtid?

Från att ha varit en författare med flera bestsellers bakom sig, väljer nu Agnes att sluta skriva - och istället börja jobba inom äldreomsorgen. Hon är nyanställd på boendet Smultronhyllan, där hon domderar och gör om innan hon ens hunnit presentera sig för chefen och resten av personalen. 

Jag blir lite matt. Lugna ner dig, Agnes! Man kan faktiskt spana in hur arbetsplatsen funkar innan man börjar förändra och obstruera. Agnes har nämligen många idéer: de gamla borde få dansa, äta vid fint dukade bord, lyssna på vågornas (inspelade) kluckande och någon gång ta ett glas vin. Det har ju ingen annan tänkt på innan henne! (Ursäkta om jag raljerar lite här. Det är inte mot författaren utan mot Agnes.) Alltså hugger hon genast in på planerna att göra äldreboendet till en riktig drömplats; hon får med sig de flesta arbetskompisarna men inte chefen - och då kör hon helt enkelt över honom. Bildligt, alltså.

På det hela taget är Agnes rätt självcentrerad, vilket hon också får höra från flera vänner och bekanta. Naiv, skulle jag vilja tillägga. Och impulsiv! Det är inte lätt att gilla henne, men däremot gillar jag boken som helhet. Den befolkas av intressanta typer, varav flera är såna vi lärt känna i Bergins tidigare böcker. 

Något större inlägg i samhällsdebatten kan boken inte sägas vara. Jag har - i jobbet - varit på flera ställen som redan funkar just som Agnes drömställe och mycket bättre än så. Men nu är det här en feelgood med underhållningsvärde, och man får ta den för vad den är.

Lite spännande är "Smultronhyllan" också för det är inte helt givet hur Agnes eller hennes inställsamme dejt ska reagera i vissa situationer. Jag gillar att Bergin inte alltid slänger in en standardlösning på vad som ska hända. Kul att få bli överraskad ibland!

På ett ögonblick

Bokens titel: På ett ögonblick
Författare: Suzanne Redfearn
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2023
Antal minuter: 10 tim 26 min

Jag är så kluven, vet knappt vad jag ska säga om "På ett ögonblick". Den är så sorglig och tänkvärd, en underbar bok om hur ett oväntat dödsfall ställer till det i en alldeles vanlig familj. 

Samtidigt är den oerhört ytlig, men den insikten smyger sig på först då jag läst halva boken. Hur kan exakt varenda en av karaktärerna vara så vacker? Det är löjligt utseendefixerat. När jag väl får upp ögonen för det, inser jag att detta är en roman där alla måste vara stora skönheter för att få vara med. 

Även vissa beteenden blir lite väl osannolika: en far som går bärsärkagång och närmast slår ihjäl en ung man, en väninna som inte gråter trots att hennes bästa kompis är borta, en syrra som tänker mer på sitt bröllop än att hennes lillasyster ska begravas, en mamma som slänger allt på tippen och menar att hon måste lägga barnets död bakom sig för att kunna gå vidare. (Hela tiden är de vackra medan de gör detta.)

Å, jag vet inte?! Om jag inte vore en så kritisk läsare så skulle jag nog grinat till den här boken och sedan höjt den till skyarna. Den är helt underbar! Men nu ÄR jag en rätt kritisk person när det kommer till romaner, och jag hakar upp mig på det konstant ytliga och osannolika. Hade så mycket hellre sett lite fler smutsiga känslor och fula människor.

Utgångspunkten är att den stora familjen - mamma, pappa, två döttrar i övre tonåren och en utvecklingsstörd nästan vuxen son samt en moster, hennes man och deras tonårsdotter färdas i en minibuss. Där finns också en pojkvän till en av döttrarna och en grabb som får skjuts samt familjens stora hund. De åker genom ett bergigt landskap, iskallt, snöigt, halt och med vinterstormen vinande. De krockar, störtar ner för en brant och huvudpersonen Finn dör. (Ingen spoiler, det är premissen för hela storyn.)

Genom resten av boken följer vi Finn då hon måste acceptera att hennes liv tog slut redan efter 16 år. Att hennes familj sörjer, att de bråkar, att de kämpar för sina liv för att ta sig till bebodda trakter, att de sviker vänner och varandra, att de längtar efter kärlek och att de ropar till Finn där hon svävar omkring någonstans i luften och ser allt utan att kunna ingripa.

Jag vet inte om det här är jättebra eller mediokert. Däremot är Lo Kauppi suverän på att läsa med nerv och inlevelse! Synd bara att hon bräker "farbror Ba-aab" rakt igenom. Det dröjde tills jag läste e-boken innan jag fattade att hon säger Bob. Sjukt störigt uttal som jag inte kan bortse från, hur skickligt hon än läser i övrigt.

Svartstick

Bokens titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Uppläsare: Emma Peters
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal minuter: 9 tim 43 min

Egentligen har vi hört den här historien förr. Många, många gånger dessutom. Den är berättad på samma sätt som så många andra romaner: med växlingar mellan dåtid och nutid - och där persongalleriet hänger ihop, mer eller mindre tydligt.

Men det ÄR något visst med Paborn bok ändå! Jag sträcklyssnade på den (för övrigt en otroligt bra inläsning av Emma Peters, hon håller aldrig på och gör sig till eller är teatralisk) medan jag rollade väggarna i en liten lägenhet. Jag hann precis förvandla en mörkt grafitgrå vägg till ljuvligt retro-turkos under de nära tio timmar som boken varade.

Det är det klassiska: den naiva tonårsflickan Anita förälskar sig i den unge handlaren Bengt någon gång i slutet av 1950-talet. Hon dras till hans världsvana stil, hans mognad, hur han uppvaktar henne. Han däremot är gift med en vacker amerikanska och har tillbringat några år "over there" och nu kommit tillbaka till hembygden med idén om ett modernt snabbköp där man slipper handla över disk. Han är flirtig och får Anita dit han vill. Ni kan ju gissa vad som händer...

Varvat med detta får vi följa den överspända Paula som flytt från sin genomtrevlige pojkvän i nutid. Hon har gjort en dum grej - en verkligt dum grej! - och tror att det tar slut om hon berättar för pojkvännen. Hennes berättelse är klart minst intressant, för övrigt, men en vettig brygga mellan de övriga historierna. 

För att rensa tankarna anmäler Paula sig till en sömnadskurs på en stor folkhögskola ute på vischan. Där möter hon Gunni som är alltiallo och har en koppling till både gården och till redan nämnda Anita. Jag gillar verkligen Gunni, hon har en trovärdig röst och en hjärteknipande historia om utanförskap och obesvarad kärlek.

"Svartstick" ser ut att vara en sån som det går tretton på dussinet av, men den är mer än så. Varmt och fint berättat!

Kalla fötter

Bokens titel: Kalla fötter
Författare: Karin Janson
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Storytel Original, 2019
Antal minuter: 11 tim 39 min (om jag räknat rätt)

Jag skäms lite för att skriva den här recensionen. Jag slutade alltså inte lyssna, trots att jag blev grundlurad. 

Är jag inte för gammal och läsvan för att bli lurad av en författare? Borde jag inte fattat redan halvvägs att det inte skulle bli bättre? Kan man ens säga att en bok inte är så himla bra om man de facto orkat lyssna sig igenom elva timmar av den - ända till slutet?

"Kalla fötter" är en sorts radioföljetong, eller ljudbok i tio delar. Den har den riktigt puckade storyn att australiensiska Holly, 27 år, åker (ensam) till svenska byn Kallberget (i ett obestämbart norr) för att leta efter sin svenske pappa som hon knappt har träffat (mitt i förberedelserna inför sitt stundande bröllop). 

Hon hyr in sig hos en svensk familj som är lätt dysfunktionell. Sedan börjar hon leta efter pappan, som ska ha varit från Kallberget men det är tydligen helt fel att nämna honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet ett dugg om vad som hänt honom. 

Såklart börjar Holly få känslor för alla möjliga män i byn, irrar bort sig i fjällen en smällkall vinternatt, blir osams med byns mäktigaste man, blir kompis med byns enda bögar, börjar undra om hennes fästman är kär i henne - och bestämmer sig för att bjuda hela Kallberget på australiensisk barbecue party. 

Varvat med den feelgood-romantiska delen av boken finns det som höll mig kvar: tillbakablickarna på syskonskaran som omhändertogs av myndigheterna i början av 1900-talet för att deras föräldrar tillhörde resandefolket. Jag vill så gärna veta hur det går för dem!

Elva timmar senare har jag tagit mig igenom en sliskigt söt feelgoodföljetong med ett tämligen värdelöst slut och ändå får jag inte veta så mycket om resandefolket.

En eloge dock till Karin Jonson som undviker de mest givna kyssarna, de allra vanligaste relationsförvecklingarna, de fånigaste kärleksproblemen, de löjligaste kulturella missförstånden och de mest standardiserade skildringarna av romer och resandefolk (de som kallades zigenare och tattare och som verkligen intresserade mig). Hon faller inte i fällan att beskriva allt så som det brukar beskrivas - vilket inte minst de sista kapitlen är ett bevis för. När man tror att det är uppenbart hur hon ska knyta ihop säcken så tar hon inte den enklaste vägen ut. 

Men nej, den här boken lär jag inte minnas om ett år.

Bokklubben som slutade läsa

Bokens titel: Bokklubben som slutade läsa
Författare: Helen Burman
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 6 tim 33 min.

Jag lyssnade på denna ljudbok när jag låg sjuk i vintras. Det var Storytel som rekommenderade den och jag gillade upplägget med metoo-engagemanget. Men hade jag för hög feber, kanske? För det här var platt som en pannkaka, i mitt tycke.

Bokklubb med sex kvinnor i medelåldern ses för att snacka böcker men börjar prata om mäns övergrepp och feltramp, i såväl privatlivet som på jobbet och i skolan. Metoo var bra, men räckte inte hela vägen - det krävs hårdare tag, menar bokklubbsväninnorna.

Det var en bra idé till roman, men ointressant utförd. Förutsägbar och helt utan spänning. Hände ingenting - det smaskiga som utspelade sig (läs: kvinnornas hämnd på männen) fick vi bara höra talas om långt senare i andra hand. Jag hade svårt att leva mig in i en enda av de här kvinnorna och brydde mig inte om hur det skulle gå för dem. Att de hade en bokklubb ihop var dessutom bara ett berättartekniskt grepp för att lyckas få några olika kvinnor med skiftande bakgrunder att samlas av en rimlig anledning. Något boksnack hade de inte.

Nej, "Bokklubben som slutade läsa" var inget för mig.

Skriften i vattnet

Bokens titel: Skriften i vattnet

Författare: John Ajvide Lindqvist

Uppläsare: Johan Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2022
Antal minuter: 11 tim 43 min.

Jag måste börja med att berätta att jag aldrig har läst Millennium-böckerna eller sett filmerna. (Det är sant.) 

Jag har såklart fattat att det finns en huvudperson som heter Lisbeth Salander och att hon är otroligt tuff. Det hör väl till allmänbildningen. Men vad böckerna handlar om, har jag faktiskt ingen aning om. Har aldrig känt ens en mild fläkt av intresse för att läsa Stieg Larssons böcker och än mindre uppföljarna av David Lagercrantz och Karin Smirnoff.

Däremot är jag ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist och har läst varenda bok han gett ut. Alltså måste jag spana in hans version av Millennium, som skrevs när han skulle få det uppdrag som Smirnoff sedan fick - men där hans version ratades och han i något raserianfall (?) skrev om boken så att den blev en hämnd på förlaget, en parodi på Millennium och samtidigt något nytt i hans egen utgivning: en actionthriller.

Här är Salander en ung androgyn man (Kim, såklart) med anemisk uppsyn, obefintliga muskler, übersmart hjärna, långt svart hår och med huden full av ärr. Och sinnessjukt mycket pengar, som gör att han kan ägna sig åt att vara ljusskygg hacker på heltid. 

Motparten, som i originalböckerna är journalisten Mikael Blomqvist, är här författaren Julia som skrivit en uppföljare till Millennium-serien men fått den refuserad. Hon är väldigt bitter, men kastas snart in i spännande äventyr om norska oljepengar, skummisar i Kina och knarkkarteller i Sydamerika. 

(Jag tänker att det knappast är en tillfällighet att Julia heter J-ohn A-jvide Li-ndqvist lite omkastat - men har inte sett det nämnas någonstans.)

Tillsammans har de sex (på Julias villkor), svävar i konstant livsfara samt löser mysteriet med de rika skärgårdssemesterfirarna som mejas ned med automatvapen. 

Jag lyssnade på författarens uppläsning - han har ju en ytterst märklig intonation (meningarna går "upp" i slutet på amerikanskt vis istället för "ned" som vi svenskar vanligen pratar), men om man kan överse med det så är det riktigt, riktigt bra inläst. 

Historien är ohyggligt brutal och extremt osannolik - men jag kommer på mig själv med att ha roligt under lyssningen och tycker mycket om boken. Här finns inga vampyrer, zombier eller spöken, utan osannolikt elaka människor istället. Men det är smart, klurigt och ofta komiskt! 

Om ni vet vem den fiktiva actionhjälten Jack Reacher är (två meter lång snygging med Hulken-kropp; kan bli skjuten, överkörd, innebränd och knivhuggen inom loppet av några minuter men ändå vrider han nacken av skurken och springer helskinnad därifrån...) så är det här lite åt det hållet, men klipskare och roligare skrivet. 

Sjöjungfrun

Bokens titel: Sjöjungfrun

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2022
Antal minuter: 11 tim 42 min.

Polisen Charlotte löser ännu fler mord tillsammans med kollegan Per i centrala Umeå; hon är fortfarande lika snobbigt elegant och han är fortfarande lika upptagen med sin diabetes, men den här gången tycker jag bättre om själva mordgåtan de ska lösa. 

Några flyktingkillar i övre tonåren rånar unga, svenska killar på mobiltelefoner. Allt tar en ände med förskräckelse då en av dem kliver ut på Rådhustorget iförd en uppenbart apterad bombväst... I samma veva hittas en kvinna död under en bro - hon påminner om en sjöjungfru där hon flyter i vattnet. Finns det någon koppling?

Det här var i mångt och mycket samma som i förra boken: högt tempo, riktigt spännande periodvis, många figurer att hålla reda på, mängder av trassliga förhållanden och tänkbara förövare. En bra bok att lyssna på som underhållning. Och lika knastertorrt uppläst av Maria Lyckow, igen.

Om jag får ge ETT enda råd till författaren så är det att i bok tre - för jag förmodar att det kommer en sådan? - helt undvika uttrycket "rumpan mötte...". Det ger mig rysningar när man hör ett ganska udda uttryck och inte bara en gång utan fem i samma roman. "Hon lät rumpan möta stolen", "han sjönk ner och lät rumpan möta golvet", "hon lutade sig bakåt och lät rumpan möta den kalla stenväggen". Jag avskyr när konstiga, ovanliga uttryck överanvänds och i de här två böckerna har tillräckligt många rumpor mött en hård yta för att det ska räcka för resten av serien.