Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Freida McFadden
Originalets titel: The Housemaid
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2024
Antal minuter: 8 tim 43 min (jag läste dock ljudboken i mobilen, istället för att lyssna)

Det är vansinnigt underhållande att plöja folks kommentarer om "Hembiträdet" på Storytel, Bokus och Adlibris. "Höll mig på tårna", "Svårt att släppa den", "Tar vändningar du ej förutser", "Ville inte lägga ifrån mig den", "Oväntade twister hela tiden", "Smart och genomtänkt", "När du tror du har svaret så svänger det igen!". Så står det. Jag blir nyfiken på vad de personerna har läst tidigare och vad de räknar som spännande. 

Majoriteten älskar boken och tycker den är en "ruskigt spännande nagelbitare" - och att man inte kan gissa hur det ska gå. (Va?! tänker jag.) Boken har sålts i mångmiljonupplagor och fått två fortsättningar som verkar vara karbonkopior på denna första.

Själv instämmer jag i kommentarerna "Inte trovärdig", "Stereotypa människoskildringar", "Förutsägbart, passar en ung publik" och "Inte vidare intelligent".

Det är inte alls spännande. Om jag hade skrivit ett prov på "Hembiträdet", där jag i intervaller fått läsa 50 sidor och sedan berätta vad som skulle hända härnäst så skulle jag fått rätt på det mesta. 

För att inte sabba historien för er andra kan jag ta några oviktiga exempel. Hembiträdet - den vackra, unga kvinnan Millie - blir inneboende i en kolossalt rik familj som det är något uppenbart fel på. Mannen och dottern kan vi lämna därhän, men kvinnan är helt knäpp i huvudet. 

När Millie städar så häller Nina ut mjölk på golvet. När Millie kallar Nina för mrs Winchester blir hon tillsagd att säga "Nina", men när hon gör det så får hon en utskällning för att ha slopat titlarna. När Millie inte har några fina kläder så skänker Nina henne en hel kasse tjusiga designerklänningar (eftersom hon ändå är för tjock för att ha dem och Millie är som sagt otroligt smal och vacker). Det krävs väl ingen större thriller-erfarenhet för att begripa att Nina strax därpå kommer att säga att Millie har stulit kläderna av henne? 

Så håller det på hela tiden. Och eftersom vi redan i första kapitlet får veta att Millie är en dömd brottsling som just avtjänat ett tioårigt fängelsestraff så kan man ju gissa att hon inte kommer att vara timid och gullig hela boken igenom...

Det är meningen att läsaren ska bli överraskad av det rika paret, deras osnutna skitunge, familjens elaka farmor samt områdets sexige italienske hunk till trädgårdsmästare. Men jag har läst för mycket och genomskådar den platta historien direkt.

Födelsedagen

Bokens titel: Födelsedagen
Författare: Sofie Sarenbrant och Carina Bergfeldt
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 405

Jag läste hela boken på min mobil, vilket kanske låter omöjligt men var helt okej. Tycker Sarenbrant skriver riktigt bra (har inte läst något av Bergfeldt så kan inte uttala mig om henne) och därför hade jag höga förväntningar på den här spänningsromanen. 

Upplägget är helt underbart! Frånskilda föräldrar som är snuskigt rika och självupptagna. Ett enda gemensamt barn, sonen Samuel som fyller sju år den dagen då boken börjar. Problemet är att han inte ligger i sin säng när föräldrarna - mamma, pappa och nya bonusmamman - kommer in för att gratulera. Älskar starten på den här historien!

Bra: Det är underhållande att läsa om mamma Frida som har en talkshow på teve och lägger ut Instagram-inlägg om sitt perfekta liv, pappa Ted som är stenrik men verkar olycklig och otrogen, bonusmamma Pernilla som är simpel medelklass och småmullig och höggravid och allmänt nedvärderar sig själv hela tiden. Hur ska de här tre egotrippade människorna kunna samarbeta i en så monumental kris som att deras barn försvinner?!

Bra: Det är spännande på ett rappt Da Vinci-koden-vis.

Dåligt: Det är tunt, blaskigt, osannolikt. Ytligt och klichéartat. 

Sammanfattningsvis: Extremt lättsmält underhållning för stunden.

Sarek

Bokens titel: Sarek

Författare: Ulf Kvensler
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 433

Jag har inte varit i Sarek någon gång. Inte fjällvandrat i hela mitt liv, vare sig där eller på beskedligare ställen. Ändå är jag helt säker på att det är precis så vackert, storslaget - och livsfarligt! - som Ulf Kvensler beskriver. 

Sträckläste denna pocket på en resa och sjönk helt in i den stämning som författaren målar upp. Fyra vältränade och välutbildade stockholmare som närmar sig 40-årsåldern sätter sig på nattåget mot Abisko för en efterlängtad fjälltur. De bär med sig noga utvald märkesutrustning och har mångårig fjällvana. Stugor är bokade, en helikoptertur likaså. Allt är förberett - men när de tre forna studiekompisarna Henrik, Anna och Milena får sällskap av Milenas helt nye pojkvän Jacob är han fräck nog att ändra planerna då de fyra redan sitter på tåget.

Sedan går ju ingenting bra. Jag blir så förbannad på Jacob, jag stör mig på Anna, jag har lust att skrika åt den mesiga Milena och jag vill helst bara krama stackars Henrik som blir så överkörd. Visst är det lätt att förutse en del av händelseförloppet, men mycket är också oväntat spännande. Det är en tät psykologisk thriller, som det brukar heta i baksidestexter! 

Svårt att lägga ifrån sig den. Och längtan efter att någon gång vandra i fjällen blev bara större efter att ha läst "Sarek", trots allt hemskt som händer. Man får helt enkelt se till att inte ta med sig någon Jacob, eller för den delen Henrik, Anna eller Milena...

Rekommenderas!

Spindeln

Bokens titel: Spindeln
Författare: Lars Kepler
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 543

Man vet precis vad man får när man öppnar en bok av Kepler! De "levererar", som det brukar heta. 

Hemliga Säpo-agenter, genialiska kriminalkommissarier och nördiga hobbydetektiver. Biljakter och en kamp mot klockan. Eldhav, explosioner och skjutningar. Det är alltid förlagt till Stockholm och "mina" förorter, vilket jag har extra nöje av. Och varenda kotte har som vanligt så konstiga namn att det nästan förstör läsningen.

Framför allt är det alltid übersmarta mördare som inte nöjer sig med att skjuta någon kriminell knarkare i en sunkig miljonprogramslägenhet, utan som givetvis måste mörda på bestialiska sätt och enligt ett intrikat mönster som övergår normala människors förstånd. Helst med kluriga ledtrådar som utmanar polisen! Helst också genom att "förgifta" och manipulera någons tankar, för de här mördarna är skickliga psykologer till råga på allt. Och ingenjörer, det glömde jag nästan! 

När jag öppnar boken så vet jag det här. Jag vet också att jag tyckte så mycket om de första böckerna att jag fastnade för serien, men att jag har suckat djupt över de senaste som varit för snaskiga, för tillkrånglade och innehållit för lite av Joona Linna. Varför köper jag de här böckerna, för surt förvärvade egna pengar?! 

Men den här gången blir jag inte besviken. "Spindeln" hör till de bästa i serien, som numera består av nio tjocka romaner. Det är action och spänning, det är skoningslösa mord och våldsamheter, det är galningar bland såväl poliser som läkare och mördare. Och det är snyggt ihopvävt och mycket underhållande! 

Den som säger "jag gillar deckare men inte om det är en massa blod" ska nog låta bli att läsa Kepler. Vi andra kan förfasas och roas av hur smarta mördarna alltid är i den här serien. 

Skriften i vattnet

Bokens titel: Skriften i vattnet

Författare: John Ajvide Lindqvist

Uppläsare: Johan Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2022
Antal minuter: 11 tim 43 min.

Jag måste börja med att berätta att jag aldrig har läst Millennium-böckerna eller sett filmerna. (Det är sant.) 

Jag har såklart fattat att det finns en huvudperson som heter Lisbeth Salander och att hon är otroligt tuff. Det hör väl till allmänbildningen. Men vad böckerna handlar om, har jag faktiskt ingen aning om. Har aldrig känt ens en mild fläkt av intresse för att läsa Stieg Larssons böcker och än mindre uppföljarna av David Lagercrantz och Karin Smirnoff.

Däremot är jag ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist och har läst varenda bok han gett ut. Alltså måste jag spana in hans version av Millennium, som skrevs när han skulle få det uppdrag som Smirnoff sedan fick - men där hans version ratades och han i något raserianfall (?) skrev om boken så att den blev en hämnd på förlaget, en parodi på Millennium och samtidigt något nytt i hans egen utgivning: en actionthriller.

Här är Salander en ung androgyn man (Kim, såklart) med anemisk uppsyn, obefintliga muskler, übersmart hjärna, långt svart hår och med huden full av ärr. Och sinnessjukt mycket pengar, som gör att han kan ägna sig åt att vara ljusskygg hacker på heltid. 

Motparten, som i originalböckerna är journalisten Mikael Blomqvist, är här författaren Julia som skrivit en uppföljare till Millennium-serien men fått den refuserad. Hon är väldigt bitter, men kastas snart in i spännande äventyr om norska oljepengar, skummisar i Kina och knarkkarteller i Sydamerika. 

(Jag tänker att det knappast är en tillfällighet att Julia heter J-ohn A-jvide Li-ndqvist lite omkastat - men har inte sett det nämnas någonstans.)

Tillsammans har de sex (på Julias villkor), svävar i konstant livsfara samt löser mysteriet med de rika skärgårdssemesterfirarna som mejas ned med automatvapen. 

Jag lyssnade på författarens uppläsning - han har ju en ytterst märklig intonation (meningarna går "upp" i slutet på amerikanskt vis istället för "ned" som vi svenskar vanligen pratar), men om man kan överse med det så är det riktigt, riktigt bra inläst. 

Historien är ohyggligt brutal och extremt osannolik - men jag kommer på mig själv med att ha roligt under lyssningen och tycker mycket om boken. Här finns inga vampyrer, zombier eller spöken, utan osannolikt elaka människor istället. Men det är smart, klurigt och ofta komiskt! 

Om ni vet vem den fiktiva actionhjälten Jack Reacher är (två meter lång snygging med Hulken-kropp; kan bli skjuten, överkörd, innebränd och knivhuggen inom loppet av några minuter men ändå vrider han nacken av skurken och springer helskinnad därifrån...) så är det här lite åt det hållet, men klipskare och roligare skrivet. 

De kapabla

Bokens titel: De kapabla
Författare: Klas Ekman
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 362

Nominerad till "Årets bok 2021" är ändå någon sorts kvalitetsstämpel, tycker jag. Och att min man, som fick låna boken efter att jag läst ut den, svor högt och muttrade att han blev galen på huvudpersonerna är ett ännu bättre betyg. Kan man reta upp läsaren så till den milda grad, då har man lyckats engagera!

Det här är en roman där man inte behöver vara en luttrad läsare för att inse redan i första kapitlet att det kommer att gå käpprätt åt helvete. Ett par i 35-årsåldern har tillbringat en kärleksnatt på ett avlägset beläget hotell och nu är det dags att köra hem. Hon, Anna, ska hem till två jobbiga ungar och en minst lika jobbig man. Han, Johan, ska hem till sitt utplockade hus, där knappt något finns kvar efter att hustrun gått ifrån honom. Deras otrohetshistoria är det ingen som känner till. Så ska det förbli, tänker Anna som vill göra slut. Hennes älskare däremot, tror att de ska starta ett liv tillsammans.

Men inget går som någon av dem planerat. En olycka sker och de fattar katastrofala beslut som bara leder till sorg, död, elände och galenskap. De idiotiska val de gör förstör inte bara för dem själva utan för alla i deras närhet.

En bisarr, äcklig och faktiskt lite rolig historia tar sin början och sedan är det inte en lugn minut. Boken bara gasar sig igenom de mest vansinniga vändningar och komplikationer innan slutet (äntligen) kommer. Mycket spännande, ohyggligt enerverande (Johan och Anna är sympatiska och man lider med dem samtidigt som man nog gärna skulle se att de oskadliggjordes innan de började gå bärsärkagång) och skickligt skrivet. 

Hela historien är totalt flippad, men ändå någonstans trovärdig eftersom den utspelar sig i nutid bland småbarnsfamiljer i förorten. Titeln avslöjar en hel del om innehållet: vad vi är kapabla att göra för att skydda oss själva eller våra älskade.

Jag sträckläste med stor behållning. Anna och Johan måste vara de värsta huvudpersonerna jag läst om detta år, utan konkurrens.

-

För övrigt: För några år sedan läste jag en novell av Anna Jansson: "Farlig sanning". Den har en hel del likheter med Klas Ekmans roman, initialt. Någon mer som tänkt samma sak?

Vänligheten

Bokens titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2020
Antal sidor: 716

Sommarens bästa läsning? Jag har läst allt av John Ajvide Lindqvist och även om det finns sånt jag gillar mindre än annat så är det som helhet ett fantastiskt författarskap. I "Vänligheten" är det, enligt min mening, den bästa version vi ser. Den som finns i "Låt den rätte komma in" och som banade väg för alla de andra romanerna och novellerna. Här finns den där svärtan, sorgen och livströttheten - ni vet, som i Roy Anderssons grådeppiga reklamfilmer med sakta tickande väggklockor - blandat med värme, kärlek till vänner, omtanke om familjen, ljusglimtar som visar att livet ändå är värt att leva. 

"Vänligheten" är en väldigt fin bok om vänskap och hur vi människor i stort ändå vill varandra väl. Bortsett från då en mörk, ondskefull massa sipprar ut ur en gul container i Norrtälje hamn, förstås!

Som vanligt finns ett mått av övernaturlighet, här i form av ett antal högst ordinära människor som har egenskaper utöver det vanliga. De kan se eller höra fragment ur framtiden, vilket gör att de i vissa fall kan planera hur de ska ingripa i ett skeende som ännu inte hänt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och människorna vi lär känna; tre kvinnor och tre män, alla i sisådär 25-30-årsåldern. Några är vänner sedan barnsben, några är syskon, några bara bekanta. På olika vis är de insyltade i varandras liv och alla bär de på känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. En kväll möts de i centrala Norrtälje för att spela Pokémon Go. Det är upptakten till att några börjar hata varann, några blir förälskade, andra ventilerar känslor de haft i decennier. Extra fint att personerna faktiskt ändras under romanens gång.

Låt er inte avskräckas av de sjuhundra sidorna - den här romanen är väl värd det. Nu ser jag så väldigt mycket fram emot att läsa den nyaste boken, "Verkligheten", som jag hoppas går i samma stil. Hoppas, hoppas att den kommer på pocket snart!

Hon som kom före

Bokens titel: Hon som kom före

Författare: J. P. Delaney
Originalets titel: The Girl Before
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 392

Det här är en lysande intrig - men den hade passat bättre som novell eller kortroman. Att sega sig igenom nästan fyrahundra sidor är onödigt, för det händer i princip ingenting som inte hade kunnat avhandlas på hundra.

Emma och hennes pojkvän Simon flyttar in i ett märkligt hus i London - ett pyttelitet hus, nybyggt, ultramodernt, med extrem arkitektur och i stort sett ingen inredning. Huset är bevakat på alla möjliga vis och paret tillåts inte ens lägga frukt på köksbänken eller några bokhögar i sovrummet, skor i tamburen eller handdukar på badrumsgolvet. 

Allt ska vara perfekt. Inga saker får stå framme. Barn och husdjur är inte tillåtna. Taklampornas ljusstyrka och duschens vattentemperatur styrs av AI (eller mjaaa, något...). Men för Emma är det värt det, för hon har just varit med om ett skrämmande inbrott som även innefattade en våldtäkt.

 

Så träffar hon arkitekten, tillika ägaren, en stilig och rik man som heter Edward. Han är givetvis helt sinnessjuk egentligen - annars skulle vi ju inte ha någon story här. Han har full koll på exakt allt som sker hos personerna som bor i huset, inklusive vad de äter, hur mycket de sover, om de är friska och glada. Emma blir kär i honom och inleder ett förhållande med honom, Simon åker ut med huvudet före.

Några år senare flyttar Jane in i huset. Emma är inte med i bilden, om man säger så... Även Jane övervakas i detalj - och även hon uppvaktas av den skogstokige Edward. 

Vi följer Emma och Jane i vartannat kapitel. Deras historier är väldigt lika och upprepar sig ständigt. Men vem drar i trådarna: galne Edward, hans kumpan, huset själv? Framför allt: vem ljuger och vem talar sanning? När vi hör vad psykologer, väninnor, ex-pojkvänner, grannar och arbetskompisar berättar så inser vi att både Edward, Emma och Jane väljer att servera friserade fakta om sig själva...

En perfekt bok att läsa på tåget, när man försöker tänka bort medpassagerarnas oupphörliga snackande om svenska ko-raser (!), fotbollsligor och dagishämtningar - och idioten som satt intill mig och smaskade på en övermogen banan (det borde nästan vara grund för att bli avkastad från tåget!). 

Sex år

Bokens titel: Sex år

Författare: Harlan Coben
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Originalets titel: Six Years
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: StorySide, 2014
Antal minuter: 9 tim 35 min

Jag har läst en eller två böcker av Harlan Coben förut, varav den första var "Berätta inte för någon" - en så usel actionthriller-deckare så jag såg mig tvungen att läsa en till av författarens böcker för att vara säker på att jag verkligen tyckte så illa om dem som jag gör.

Nu har det gått tio år sedan dess och jag ville ge Coben en chans igen. Reine Brynolfsson är en överraskande bra uppläsare, så ingen skugga ska falla över honom. Det är helt enkelt genren jag ogillar. 

Sånt här gör människorna i "Sex år":

Hoppar ut från bil när den kör.

Får händerna avsågade.

Slår med knytnävarna i ansiktet på annan person.

Sparkar i magen på annan person.

Ljuger och luras hela tiden.

Är inte civil utan agent.

Är inte polis utan anhängare till skummis.

Blir relegerad, suspenderad, sparkad.

Får kryptiska mejl.

Hackar sig in i dator utan att kunna lösenordet i förväg.

Är inte polare utan visar sig vara en sorts spion.

Är inte akademiker utan har det bara som täckmantel (gäller flertalet!).

Gifter sig men det är bara teater.

Är gift med flera på samma gång.

Är inte kär, bara låtsas vara det.

Är jättekär, men låtsas som ingenting.

Blir uppsprättad.

Sväljer cyanidkapsel.

Blir pepprad av maskingevär.

Smyger i mörk skog.

Är hårdkokt tuffing dygnet runt och blir givetvis aldrig trodd av någon utan måste kämpa på egen hand.

Positivt: Coben skriver rappt och med oväntat mycket humor samt har roliga liknelser. Det är aldrig segt, men huvudpersonen blir alltså jagad - och jagar själv - från första sidan till sista.

Speciella omständigheter

Bokens titel: Speciella omständigheter
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Novellix, 2019
Antal minuter: 59 min.

Ett innerstadspar väntar barn och behöver en större bostad, men det är dyrt med stora lägenheter i Stockholm så de sneglar mot radhus och villor i norrförorterna istället. En trevlig villa, lantligt belägen i Vallentuna, fångar deras intresse eftersom den är så mycket billigare än alla andra - och eftersom det tydligt framgår redan i annonsen att den säljs "på grund av speciella omständigheter".

På den välbesökta visningen samlar mäklaren ihop alla spekulanter i vardagsrummet och berättar vad de där omständigheterna är och varför ägaren har insisterat på att friskriva sig från allt ansvar. Något lever i källaren...

Det här var en mysryslig novell, som jag uppskattade. Lite snällare än Lindqvists vanliga. Den påminde mig mycket om barndomens skräckhistorier som vi kompisar viskade när vi sov över hos varandra, och halvt skrämde vettet ur oss. Noveller är finfin underhållning, tycker jag!

(Jag lyssnade på John Ajvide Lindqvists egen uppläsning. Hade hellre läst boken själv, men nu funkade inte det så det här var det näst bästa.)

Den trogne läsaren

Bokens titel: Den trogne läsaren

Författare: Max Seeck

Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Originalets titel: Uskollinen lukija

Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 12 tim 32 min

Riktigt roligt att läsa en finsk bok, för en gångs skull! Jag kan verkligen förstå att denna thriller har blivit en bestseller.

Kriminalaren Jessica Niemi får i uppdrag att finna den person som mördat hustrun till Finlands mest lästa deckarförfattare. Kvinnan hittas död, sittandes vid sitt matbord, i en extravagant aftonklänning. Och hon är inte den enda - fler människor dör och de tycks ha något samband.

På många vis är det lite Kepler-stuk över den här berättelsen; rappt tempo, korta kapitel, cliffhangers, smarta stickspår som lurar läsaren, löjligt våld (som vi tack och lov inte behöver ta del av särskilt mycket, till skillnad från Keplers utstuderade frossande) och jättekonstiga människor som gör jättekonstiga saker av jättekonstiga anledningar (men grymt underhållande, hur overkligt det än är). Där finns också en parallellt berättad historia om Jessica Niemis bakgrund, som är rätt spännande och skrämmande.

Jag gillade verkligen den här. Visst, i efterhand kan man säga att den inte hade något djup men däremot en omåttligt löjlig intrig. Underhållningen fram till det stora avslöjandet i slutet av boken var dock nog för mig. Ibland räcker det långt med bara en skickligt upplagd actionthriller, faktiskt.

Spegelmannen

Bokens titel: Spegelmannen

Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 523

Det här är en meningslös bok att recensera. Antingen har man läst de tidigare Kepler-böckerna och då lär man fortsätta med denna alldeles oavsett vad jag skriver. Eller så har man inte läst någon av dem och då blir boken rätt svår att ta till sig (hur fristående den än påstås vara). 

Men om man hör till kategorin jag-har-läst-någon-bok-av-Kepler-tidigare-men-inte-riktigt-fastnat så skulle jag säga att man ska ge denna en chans. 

Den är precis lika löjligt våldsam, äcklig, grov, hemsk och überbrutal som alla de andra - men denna gång håller de sig åtminstone i Sverige och på vanliga platser. Såklart är allting osannolikt på gränsen till att man orkar smälta det, men denna gång har författarna inte överdrivit fullt så mycket som i en del andra böcker. Såklart har alla människor konstiga namn, men det hör ju till seriens signum.

Här handlar det om ett gäng flickor som försvinner. Är de döda? Har de förts bort med tvång eller försvunnit frivilligt? Vem har gjort detta mot dem? Grundtemat är det moderna slaveriet, där prostituerade kvinnor inte tillåts ta sig ur sin omänskliga situation. 

På vägen till svaret på frågan, kommer såklart Joona Linna (tyst, eftertänksam, smart, snygg, vältränad!) att återigen närapå dö ett antal gånger. Men bara nästan. Det är mer än vad man kan säga om de stora mängder andra människor som hängs, halshuggs, gasas ihjäl, knivhuggs i denna roman.

I ett industriområde i Södertälje har man fajter av olika slag: hundar som dödar varann, kvinnor som sliter varann i stycken, män som bankar ihjäl varann, kriminella som avrättar varann. Det är ett inferno. Jag mår fysiskt illa. Snabbläser och hoppas att jag inte missar några väsentliga detaljer - det finns gränser för hur mycket våld jag kan tugga i mig. 

Tar mig igenom de drygt femhundra sidorna, och hoppas att Joona Linna kan få ägna sig åt skrivbordsarbete i nästa bok. 

Varför läser jag de här böckerna? Vad är det som driver mig, egentligen? Är det inte rent av lite fel i huvudet på en, om man läser en hel serie tjocka actionkriminalromaner med exceptionellt mycket slaskigt dödande?! Jag fattar det inte. 

Joona Linna har en märklig dragningskraft på mig, och ändå är författarduon sällsynt snåla - i varenda bok - med att låta oss lära känna honom på djupet. Är det DET som håller kvar mig i själva verket: önskan att begripa huvudpersonen?

Ursäkta en intetsägande recension. Detta är den sortens bok som man läser och hänger med i 200 km/h bara för att det är spännande - eller så låter man bli helt. Att fundera över varför folk beter sig som de gör tjänar inget till, för i Keplers böcker finns inte mycket som är realistiskt.

Skuggjägaren

Bokens titel: Skuggjägaren

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret del 4

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 426

Jag var på ett trevligt författarsamtal i november 2019 där Camilla Grebe och hennes förläggare pratade om "Skuggjägaren". Jag blev väldigt nyfiken på den, eftersom den sades handla om kvinnliga polisers arbete i Sverige under ett helt århundrade. 

Det som är fint med den här kriminalromanen är att den fokuserar på de kvinnliga poliserna (och hur de under decennier har fått kämpa för att räknas som jämbördiga med männen) och de kvinnliga offren. Inte mördaren (eller mördarna, vilket som stämmer tänker jag inte avslöja). Det är lite ovanligt! 

Annars får ofta mördaren en status som smart, listig, handlingskraftig, alltid steget före, kompetent, oerhört intelligent och med en egen agenda. Offren, i det här fallet ensamstående unga kvinnor som brutalt sexmördas och spikas fast i golvet (!), brukar mest få vara statister. De är paradoxalt nog både lite äckliga, smutsiga, skrämmande - och samtidigt reducerade till vackra kroppar. Deras funktion är att vi ska bli rädda förstås, men i övrigt är de mest bara slanka ben, svallande hår, mjuka läppar, runda höfter, nakna bröst - allt dränkt i blod. Jag uppskattar att Grebe inte faller i den fällan, utan visar oss offren som de människor de var och gör dem till huvudpersoner, istället för att lägga allt krut på att beskriva en galen (manlig) mördare.

Camilla Grebe har gjort en otrolig research inför boken och det märks. Det är en spännande deckare, men det är lika mycket en upplysande bok om kvinnors villkor i arbetslivet under 1900-talet och fram till nu. 

Den unga polissystern (jo, så hette det, en variant på ordet sjuksyster förmodar jag) Elsie kallas ut till ett fasansfullt mord i centrala Stockholm år 1944. En fattig, prostituerad mor med ett dussin ungar har mördats inför barnens blickar och naglats fast i trägolvet med grova spikar. Mördaren flyr från det ruckliga hyreshuset i slumkvarteren när polisen är på ingång. 

Ungefär 25 år senare sker det första av flera mord i den fiktiva Stockholmsförorten Östertuna (på många vis plågsamt lik mitt eget Sollentuna...) där unga, ensamstående mödrar skändas, plågas och mördas på liknande sätt. Är det samme mördare eller en copy-cat? 

Nu tar en ny polis, Britt-Marie, över som utredare. Något decennium senare är det Hanne - hon som är profilerare i denna series tidigare böcker - som leder jakten. Vi som läst Grebes tidigare böcker vet att Hanne nu hunnit bli dement, så när boken avslutas i nutid är det såklart inte hon som leder polisarbetet utan Malin, hon som var en av huvudpersonerna i "Husdjuret".

Som sagt: fint att mordoffren inte bara är offer utan värdefulla människor som blir berövade sina liv, och att den eller de som gör detta inte utmålas som spännande och klipska "hjältar".

Oduglingen

Bokens titel: Oduglingen 
Författare: Viktoria Höglund
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Southside Stories, 2020
Antal minuter: 2 tim 12 min

Direkt efter att jag lyssnat klart på "Den som haver barnen kär" började jag på kortromanen "Oduglingen", som är en fristående fortsättning på den förstnämnda. 

Här har Malin just hunnit pusta ut efter den dramatiska avslutningen på förra boken när hon får en panikslagen ung patient på halsen; Emil som är en begåvad musikstuderande som inte alls vill plugga musik.

Emils mamma har länge pressat honom att bli något hon själv velat bli och under hela sin uppväxt har han ställt upp på hennes orimliga krav. Nu varken vill eller orkar han längre. Han berättar för sin mamma att han tänker sluta spela. Hon blir ohyggligt besviken och efter det får han inte längre tag på henne. Vad har hänt mamman?

Mitt omdöme: En riktig Roald Dahl-novell, med hat och kärlek, skuld och ånger. Inte alls så oförutsägbar som det står i omdömena, men det kvittar: jag gillar den!

En sån som du

Bokens titel: En sån som du

Författare: Gillian Flynn

Uppläsare: Mirja Turestedt

Originalets titel: The Grownup

Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Förlag: Bonniers Audio, 2015

Antal minuter: 1 tim 26 min

En Edgar Award för bästa novell år 2015 var ju att överdriva storheten hos den här lilla skräckhistorien. Den är underhållande, passade utmärkt att lyssna på under matlagning och disk, men inte märkvärdigare än så.

I en amerikansk stad finns en liten lokal dit man kan gå för att bli spådd av sierskor - eller smita in i det bakre rummet för att få vissa sexuella tjänster utförda. En av de prostituerade vikarierar som spådam och där får hon en dag besök av en kvinna som behöver hjälp att driva ut onda andar ur sitt hus. Eller en ond son, kanske? Eller är det maken hon vill åt? Det är alldeles oklart, för hon berättar ytterst lite utan insisterar istället på att spåkvinnan ska följa med henne hem.

I det fashionabla huset är ingenting som man kunnat tro. Vem ska man lita på: kvinnan eller hennes son? Och hur är det med hemsökelserna och spökena, blodet och...böckerna?

Mitt omdöme: Modern skräckhistoria med ett mycket traditionellt upplägg. Eller: traditionell skräckhistoria förlagd i en modern miljö, kanske man ska säga.

Vi har alltid bott på slottet

Bokens titel: Vi har alltid bott på slottet
Författare: Shirley Jackson
Originalets titel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima förlag, 2017
Antal sidor: 176 inklusive de 7 sidorna förord av Kristoffer Leandoer

Jag hade läst den här, trodde jag. Kanske har jag också det, för den är bekant men ändå inte? Hur som helst så köpte jag äntligen boken för att vara säker på att åtminstone en gång i vuxen ålder ha läst den.

Tillsammans med samma författares "Hemsökelsen på Hill House" (The Haunting of Hill House, utgiven 1959) räknas "Vi har alltid bott på slottet" (utgiven 1962) som en av de viktigaste skräckromanerna i modern tid och båda böckerna klassas som bland de största inom modern, amerikansk litteratur.

De är skräckromaner i samma anda som senare Stephen King och många andra tagit efter, där det lite skeva och underliga skrämmer mer än det uppenbara. Där människor är avvikande och introverta, håller sig för sig själva och odlar sina märkliga egenheter.

I "Vi har alltid bott på slottet" är temat helt klart utanförskap och mobbning. Det tog mig en stund att förstå vad som egentligen hänt innan vi läsare släpps in i berättelsen och ju mer jag förstod desto obehagligare blev boken.

Den mycket udda Merricat (som egentligen heter Mary Katherine, alltså Mary-Kate) bor med sin snälla storasyster Constance i ett stort hus som måhända faktiskt är ett slott. Merricat är väldigt barnslig och simpel i sitt tänkande, tycker jag, och rabblar hela tiden besvärjelser som ska skydda familjen från omvärlden. Hon gräver ner skatter i jorden, tillåter sig inte att gå in i vissa rum, måste utföra vardagssysslor enligt vissa ritualer. Constance sköter hushållet, Merricat leker trots att hon rimligen borde vara ung vuxen. I familjen finns även deras förlamade farbror Julian.

Resten av familjen är borta - döda efter att (av misstag?) ha ätit gift till middag. Farbror Julian blev också förgiftad men överlevde, dock till ett liv i rullstol och där han är besatt av att skriva ner allt som har att göra med den kvällen. Mamma, pappa, lillebror och faster är alla döda. Endast systrarna lät bli att äta den dödliga efterrätten. Varför då?

Den här boken etsade sig fast, det kan jag säga. Den är kuslig och sorglig om vartannat. I synnerhet en sekvens är vidrig: när Merricat ska bege sig ner till den lilla staden för att skaffa mat. Det här är USA på 1950-talet och i den sekvensen blir det tydligt: flickor i smockklänningar, pojkar i shorts, kvinnor som lagar pajer eller skvallrar med andra hemmafruar och män som arbetar hårt eller sitter på puben. Merricats tur ner till affären blir en sorts Golgata-vandring. Folks avsky vet inga gränser. Senare i boken får man se hur samma mekanismer förvandlar invånarna till en lynchmobb.

Mitt omdöme: Mordgåtan löper som en röd tråd genom boken men är inte alls det intressanta. Den där gotiska skräckstämningen, lite som Familjen Addams men inte det minsta lustig, genomsyrar hela berättelsen. Har man väl lärt känna Constance och hennes knepiga lillasyster i det öde slottet i skogsdungen ovanför staden, så lär man aldrig glömma dem igen.

Nollpunkt

Bokens titel: Nollpunkt
Författare. Jörn Lier Horst och Thomas Enger
Uppläsare: Jonas Malmsjö
Originalets titel: Nullpunkt
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Bonnier Audio, 2020
Antal minuter: 13 tim 14 min

Den norska polisen får en kidnappning att utreda, men innan de hinner komma särskilt långt med fallet har det redan utvecklats till en hetsig jakt på en galet välplanerad mördare.

I centrum står polismannen Alexander Blix och journalisten Emma Ramm. De arbetar intensivt med att försöka hitta en medelålders friidrottsstjärna som försvunnit samma dag som hennes omsusade självbiografi skulle släppas. I hennes hem finner polisen en lapp med startnumret 1 på. De begriper inte vad detta meddelande ska betyda, men det får de snart erfara.

Den ena kändisen efter den andra hittas mördad. De har alla en koppling till ett givet nummer. Snart inser man att numren indikerar att detta är en serie mord som hänger ihop. Poliserna jobbar mot klockan, men mördaren är givetvis hur klipsk som helst och överlistar dem alla.

Som brukligt i moderna kriminalromaner slänger författarna in personliga händelser kring Emma Ramm och Alexander Blix, men detta till trots så kommer man inte huvudpersonerna nära. De är tämligen platta och jag har svårt att engagera mig i dem.

Handlingen störtar sig fram i ett hundra (!) kapitel, som påminner om "Da Vinci-koden" mixat med någon Die Hard-film med Bruce Willis. I mitt tycke är det för konstruerat och för overkligt. Tempot är högt, personerna många att hålla reda på och slutet rafflande med en mördare som får schackspelare att verka impulsiva...

Snarare än kriminalroman är detta en actionthriller, med obligatorisk nedräkning till rött blinkande digitala siffror - där man vet att alla kommer att dö och halva Norge explodera om siffrorna 00:00 tillåts lysa upp skärmen.

Uppläsaren Jonas Malmsjö är för övrigt fantastiskt bra. När man läser de samlade omdömena om ljudboken så är det markant att varenda en säger just det: han är en otroligt bra uppläsare. Sällan har jag sett ett så unisont omdöme om en röst!

Mitt omdöme: Om man gillar Jörn Lier Horsts polisman William Wisting och dennes dotter journalisten Line så är det här samma upplägg men uppskruvat till max, vilket inte nödvändigtvis är positivt.

Carmilla

Bokens titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan le Fanu
Uppläsare: Megan Follows
Förlag: Blackstone Publishing
Antal minuter: 3 timmar

Världens allra första vampyrberättelse, "Carmilla", kom ut sisådär 25 år före "Dracula". Jag tycker väldigt mycket om den, för den innehåller precis allt som man kan förvänta sig av en vampyrsaga. Något överraskningsmoment finns inte men är man det minsta upplagd för lite klassisk, gotisk skräck så är det här helt perfekt.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska eftersom "Carmilla" knappt verkar finnas på svenska. Ångrar det inte en sekund, för uppläsaren Megan Follows (kanadensisk skådespelerska) var fenomenal och dessutom tillräckligt artikulerad för att jag skulle kunna hänga med i en roman skriven på 1870-talet.

I korthet handlar det om den unga Laura som bor med sin förmögne far, greven, i ett stort slott i en vacker dal i Österrike. De har tjänstefolk och lever ett bekvämt men väldigt ensamt liv. Inga grannar finns och den närmaste staden är numera övergiven (man får senare veta varför...)

Därför blir det en stor sak den dagen då en hästdroska kommer farande i hög fart på grusvägen utanför slottet, sladdar i en kurva och välter.

Ur vagnen kliver en rik, parant kvinna och hennes sjukliga dotter. Flickan är jämngammal med Laura, ungefär sjutton år. Blek i hyn, långt svart hår, oerhört vackra drag. Hon heter Carmilla. Mamman säger att hon omedelbart måste iväg, hon har ett brådskande och viktigt ärende i en stad långt bort - och kan inte vänta på att dottern ska återhämta sig. Greven lovar att Carmilla kan få bo på slottet tills kvinnan återvänder. De har aldrig träffats förr och vet ingenting om varann, men greven känner sig tvungen att erbjuda sin gästfrihet.

Laura är överlycklig! Hon har äntligen fått en vän. Carmilla och Laura tillbringar mycket tid ihop, men nykomlingen sover större delen av förmiddagarna och är så svag att hon måste stötta sig mot väggarna då hon går omkring på eftermiddagarna. Hon äter nästan inget, men dricker rödvin. Det tar inte lång stund innan hon börjar lägga an på den oerfarna Laura - och snart blir de ett kärlekspar.

Då börjar det hända saker. Mjölnarens dotter dör oförklarligt. Carmilla är borta om nätterna. Och Laura, hon drömmer hemska mardrömmar om att någon tar tag runt hennes hals...

Mitt omdöme: Jag är förvånad över hur spännande jag tyckte det var och hur lätt det var att ta till sig en så otroligt gammal berättelse.

Dr Jekyll & Mr Hyde

Bokens titel: Dr Jekyll & Mr Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Uppläsare: Harald Leander
Originalets titel: The Strange Case of Dr Jekyll & Mr Hyde
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Bakhåll
Antal minuter: 3 tim 15 min.

Alla kan historien om den timide doktor Jekyll som förvandlas till den ondskefulla mister Hyde. Vi har sett den i mängder av tappningar, ofta som något komiskt. Jag tänker på doktorn som en farbror i vit rock som böjer på nacken och häller i sig innehållet från ett provrör av glas: en grön vätska som bubblar och fräser. Med ens blir den beskedlige mannen en kurande, luden man med hest skratt och gula tänder. En karl helt utan medkänsla med sin omgivning. En mördare, till och med!

Men sedan då? Vem ger doktorn drycken och varför tar han den och hur får han tag på mer? Varför slutar han inte dricka den om hans andra "jag" är en så förskräcklig person?

Jag tänkte att jag skulle vilja höra hela historien, utan att den gjorts om till lättläst för ungdomar eller något sånt. Det har kommit en nyöversättning, så jag valde att lyssna på den. Harald Leander heter han som är uppläsare, och han har en mycket behaglig och vilsam röst. Boken är drygt tre timmar lång, vilket motsvarar ungefär ungefär 100 sidor. En kortroman, alltså.

Jag blev förvånad över hur något som är skrivet 1886 (för 134 år sedan!) kan vara så pass lätt att lyssna på, spännande och håller intresset uppe hela vägen. Extra kul var det att höra alla små detaljer som Robert Louis Stevenson själv tyckte var alldagliga men som nu är fantastiskt roliga att höra, om Londons stadsliv under slutet av artonhundratalet. Jag tyckte det var riktigt roligt med just den biten, hur staden såg ut och hur människorna var.

Och så fick jag svar på alla mina frågor kring vilka doktorn och monstret egentligen var - och advokat Utterson som på många vis är bokens riktige huvudperson.

Mitt omdöme: Väl investerade timmar!

Kinesiskt te

Bokens titel: Kinesiskt te
Författare: Anna Winberg
Uppläsare: Hanna K. Schmitz
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 13 min.

En ytterst kort novell, föredömligt uppbyggd. Några få personer, några få händelser - ändå både spännande och lite ryslig. Perfekt novell, helt i min smak!

Läraren Matteo får en avskedspresent av en av sina asiatiska studenter sedan hon klarat sin tenta (på bara andra försöket...). Det är en liten ask med kinesiskt te. Matteo tar hem asken och där samlar den damm tills hans sambo Emilia en dag bestämmer sig för att provsmaka. Men något händer med dem när de dricker det blaskiga och inte särskild goda teet...

(Bilden föreställer e-boken, eftersom jag inte lyckades skärmdumpa ljudboken.)