Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Freida McFadden
Originalets titel: The Housemaid
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2024
Antal minuter: 8 tim 43 min (jag läste dock ljudboken i mobilen, istället för att lyssna)

Det är vansinnigt underhållande att plöja folks kommentarer om "Hembiträdet" på Storytel, Bokus och Adlibris. "Höll mig på tårna", "Svårt att släppa den", "Tar vändningar du ej förutser", "Ville inte lägga ifrån mig den", "Oväntade twister hela tiden", "Smart och genomtänkt", "När du tror du har svaret så svänger det igen!". Så står det. Jag blir nyfiken på vad de personerna har läst tidigare och vad de räknar som spännande. 

Majoriteten älskar boken och tycker den är en "ruskigt spännande nagelbitare" - och att man inte kan gissa hur det ska gå. (Va?! tänker jag.) Boken har sålts i mångmiljonupplagor och fått två fortsättningar som verkar vara karbonkopior på denna första.

Själv instämmer jag i kommentarerna "Inte trovärdig", "Stereotypa människoskildringar", "Förutsägbart, passar en ung publik" och "Inte vidare intelligent".

Det är inte alls spännande. Om jag hade skrivit ett prov på "Hembiträdet", där jag i intervaller fått läsa 50 sidor och sedan berätta vad som skulle hända härnäst så skulle jag fått rätt på det mesta. 

För att inte sabba historien för er andra kan jag ta några oviktiga exempel. Hembiträdet - den vackra, unga kvinnan Millie - blir inneboende i en kolossalt rik familj som det är något uppenbart fel på. Mannen och dottern kan vi lämna därhän, men kvinnan är helt knäpp i huvudet. 

När Millie städar så häller Nina ut mjölk på golvet. När Millie kallar Nina för mrs Winchester blir hon tillsagd att säga "Nina", men när hon gör det så får hon en utskällning för att ha slopat titlarna. När Millie inte har några fina kläder så skänker Nina henne en hel kasse tjusiga designerklänningar (eftersom hon ändå är för tjock för att ha dem och Millie är som sagt otroligt smal och vacker). Det krävs väl ingen större thriller-erfarenhet för att begripa att Nina strax därpå kommer att säga att Millie har stulit kläderna av henne? 

Så håller det på hela tiden. Och eftersom vi redan i första kapitlet får veta att Millie är en dömd brottsling som just avtjänat ett tioårigt fängelsestraff så kan man ju gissa att hon inte kommer att vara timid och gullig hela boken igenom...

Det är meningen att läsaren ska bli överraskad av det rika paret, deras osnutna skitunge, familjens elaka farmor samt områdets sexige italienske hunk till trädgårdsmästare. Men jag har läst för mycket och genomskådar den platta historien direkt.

They Both Die at the End

Bokens titel: They Both Die at the End
Författare: Adam Silvera
Uppläsare: Bahni Turpin, Michael Crouch, Robbie Daymond
Förlag: Quill Tree Books, 2017
Antal minuter: 8 tim 31 min

Vi är i New York någon gång i närtid, men en avgörande sak har hänt i denna framtid: Death Cast har lanserats. Det är en tjänst som innebär att den dag du ska dö blir du uppringd av en person som är anställd på Death Cast. Döden är inte resultatet av ålder eller sjukdom, utan av misstag, mord eller självmord. 

Du får veta att detta är ditt sista dygn och att du har maximalt 24 timmar på dig. Ingen kan säga när du ska dö eller av vad eller varför. Du kan inte förhindra det och inte köpa dig fri eller smita undan på något vis. Det enda beskedet gör, är egentligen att det förbereder dig på att du har mindre än ett dygn kvar att leva. Vad vill du göra med den tiden; de sista timmarna i ditt liv? Vad gör dina föräldrar? Hur ställer sig dina bästa vänner till beskedet - om du alls berättar för dem, vill säga?

Berättelsen utspelar sig under drygt ett dygn, då vi möter några unga människor i slutet av tonåren men början av vuxenlivet. De - eller deras älskade - kommer att dö. Det här är berättelsen om deras sista timmar och vad de valde att göra av sin utmätta tid.

Det här är en "unga vuxna"-bok, men jag tycker den funkar lika bra för oss som är mer än fullvuxna. Under värsta julstöket lyssnade jag på den och älskade den. Lite otippat! Det är tre olika uppläsare, alla väldigt bra, som iscensätter berättelsen och ansvarar för varsin huvudperson. Jag lyssnade på en engelska ljudboken och det var inga som helst problem att hänga med, tvärtom.

Gillade verkligen. Hade svårt att slita mig från boken. Läs!

Sista säkra

Bokens titel: Sista säkra

Författare: Lisa Christensen
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2022
Antal sidor: 357

Omslaget måste vara det snyggaste jag sett på hur länge som helst. Mycket passande dessutom, med porträttet av en kvinna utan ansikte applicerat på en karta av New York.

"Sista säkra" inleder vansinnigt spännande med att World Trade Center faller efter att terrorister tvingat flygplan att köra rätt in i de båda tvillingtornen. Många dör i branden och raset, andra överlever med svåra skador och minnesförluster. Här finns möjligheten att byta identitet, starta ett nytt liv eller helt ge upp. 

Vi får följa den svenska au pairen Leina från Gotland som bor med en framgångsrik, amerikansk familj på Manhattan 2001 - strax innan "nine eleven" - varvat med den medelålders amerikanska psykologen Audrey i nutid (2018) som bär på tunga tankar om sina egna hemligheter och svek.

I vissa delar är det lite av actionspäckad och osannolik tevethriller över det hela, men jag har överseende med det. Som helhet är det en tankeväckande spänningsroman och god underhållning när man vill försvinna in i läsningen. Jag avslöjar inte mer om handlingen här, för då saboterar jag för andra läsare. Vem är vem? Kan man leva någon annans liv? Vet jag själv vem jag är? Och ska man verkligen avslöja alla hemligheter; är det inte bäst att hålla tyst om man ändå burit på hemligheten väldigt länge?

På ett ögonblick

Bokens titel: På ett ögonblick
Författare: Suzanne Redfearn
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2023
Antal minuter: 10 tim 26 min

Jag är så kluven, vet knappt vad jag ska säga om "På ett ögonblick". Den är så sorglig och tänkvärd, en underbar bok om hur ett oväntat dödsfall ställer till det i en alldeles vanlig familj. 

Samtidigt är den oerhört ytlig, men den insikten smyger sig på först då jag läst halva boken. Hur kan exakt varenda en av karaktärerna vara så vacker? Det är löjligt utseendefixerat. När jag väl får upp ögonen för det, inser jag att detta är en roman där alla måste vara stora skönheter för att få vara med. 

Även vissa beteenden blir lite väl osannolika: en far som går bärsärkagång och närmast slår ihjäl en ung man, en väninna som inte gråter trots att hennes bästa kompis är borta, en syrra som tänker mer på sitt bröllop än att hennes lillasyster ska begravas, en mamma som slänger allt på tippen och menar att hon måste lägga barnets död bakom sig för att kunna gå vidare. (Hela tiden är de vackra medan de gör detta.)

Å, jag vet inte?! Om jag inte vore en så kritisk läsare så skulle jag nog grinat till den här boken och sedan höjt den till skyarna. Den är helt underbar! Men nu ÄR jag en rätt kritisk person när det kommer till romaner, och jag hakar upp mig på det konstant ytliga och osannolika. Hade så mycket hellre sett lite fler smutsiga känslor och fula människor.

Utgångspunkten är att den stora familjen - mamma, pappa, två döttrar i övre tonåren och en utvecklingsstörd nästan vuxen son samt en moster, hennes man och deras tonårsdotter färdas i en minibuss. Där finns också en pojkvän till en av döttrarna och en grabb som får skjuts samt familjens stora hund. De åker genom ett bergigt landskap, iskallt, snöigt, halt och med vinterstormen vinande. De krockar, störtar ner för en brant och huvudpersonen Finn dör. (Ingen spoiler, det är premissen för hela storyn.)

Genom resten av boken följer vi Finn då hon måste acceptera att hennes liv tog slut redan efter 16 år. Att hennes familj sörjer, att de bråkar, att de kämpar för sina liv för att ta sig till bebodda trakter, att de sviker vänner och varandra, att de längtar efter kärlek och att de ropar till Finn där hon svävar omkring någonstans i luften och ser allt utan att kunna ingripa.

Jag vet inte om det här är jättebra eller mediokert. Däremot är Lo Kauppi suverän på att läsa med nerv och inlevelse! Synd bara att hon bräker "farbror Ba-aab" rakt igenom. Det dröjde tills jag läste e-boken innan jag fattade att hon säger Bob. Sjukt störigt uttal som jag inte kan bortse från, hur skickligt hon än läser i övrigt.

Rodham

Bokens titel: Rodham - a novel

Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Penguin Random House / Black Swan, 2020 

(Blir galen på hur de i engelska böcker anger vem som äger rättigheter nu och ägde dem förr och vem som tryckte första upplagan eller gav ut den tjugoelfte och vilket förlag som är uppköpt av vilket annat men ingår i en tredje koncern. Det är en pingvin på framsidan, det räcker för mig)
Antal sidor: 417

Det här borde vara fantastiskt bra. Jag gillar det mesta av författaren Curtis Sittenfeld, inklusive hennes roman om presidenthustrun Laura Bush, så nog borde jag gilla romanen om Hillary Clinton, där hon aldrig blir en Clinton? 

Det är ett väldigt roligt upplägg! Bill Clinton och Hillary Rodham möts på universitetet och blir förälskade. De är ett par under några år men bryter sedan upp och går åt varsitt håll. Båda kandiderar till president, precis som i verkligheten, och deras kontakt under årtiondena är inte särskilt stor.

Det fiktiva paret gör sånt som det verkliga paret gjorde och i boken nämns riktiga politiker, domare, skådespelare, nyhetsankare vid namn. Politikern Bill Clinton och politikern Hillary Clinton har gjort just sånt som deras kopior i boken också gör. Det här ställer till det för mig, för jag känner igen mycket som sanna händelser eller åtminstone förvrängningar av inträffade händelser, med verkliga personer eller med fiktiva. Ibland är det däremot uppdiktat, påhittat, helt utan verklighetsgrund. Hur vet man vad som är vad?

För mig blir det svårt att skilja den verkliga, levande Hillary Clinton från författarens förvrängda men ändå väldigt verklighetsnära Hillary Rodham. Det är ytterst problematiskt, för jag inser att hjärnan är så beskaffad att man till slut lägger ner allt i samma fack: saker som har hänt.

Vi vet alla vad president Clinton utsatte en ung praktikant för - jag mår illa bara jag tänker på hur hon fått lida av detta i hela sitt vuxna liv och hur hennes namn i flera decennier har förknippas med något som de flesta tycker är småsnuskigt, komiskt och sexuellt snaskigt. Som om man kan bortse från att hon var just ung, oerfaren och i underläge! Som om man kan negligera detta att han var charmig, karismatisk, äldre, utöver att han var den fria världens starkaste makthavare - och hennes chef. 

När jag i Curtis Sittenfelds roman läser om en massa andra, liknande saker som författaren säger att Bill Clinton har gjort, så sväljer jag det helt. Tänker "ingen rök utan eld" - trots att det är ett förskräckligt förhållningssätt till faktauppgifter som man inte kontrollerat. Tänker "kunde han göra så mot den unga praktikanten, så gjorde han nog så mot andra". Plötsligt har det i min skalle planterats ett bestämd åsikt om att han förgrep sig på och sexuellt utnyttjade ett antal unga kvinnor som kom i kontakt med honom. Jag ogillar skarpt att bli manipulerad på det viset.

Likaså det sätt varpå Hillary beskrivs i boken: hon är ful, oattraktiv, osexig, ingen begriper varför Bill väljer just henne. Utseendefixeringen är enorm. Jag tänker "jaha, i USA är det tydligen allmänt accepterat att Hillary Clinton är en ganska ful kvinna". Trots att jag egentligen tänker på Hillary Rodham, den semi-fiktiva. Å, vad det stör mig!

Det här är helt enkelt alldeles för nära sanningen för att det ska bli riktigt läsbart, det känns... spekulativt, utlämnande, manipulativt. Dessutom är det olidligt tråkigt och segt att läsa om alla valkampanjer och underliga val som de ägnar sig åt i USA och där bokens senator Rodham ställer upp.

Det är dock väldigt spännande att se hur amerikanska politiker hela tiden måste tänka flera steg i förväg. Hur de ska klä sig rätt, ses på rätt ställen med rätt människor och alltid har perfekta svar på allting - och hur de ändå blir felciterade eller får fokus på något bagatellartat. Sinnessjukt mycket pengar och starka kontakter måste de också ha, det räcker inte att ha en vision om en bättre värld. 

Det måste krävas en exceptionell läggning för att klara av att vara presidentkandidat i USA.

Sex år

Bokens titel: Sex år

Författare: Harlan Coben
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Originalets titel: Six Years
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: StorySide, 2014
Antal minuter: 9 tim 35 min

Jag har läst en eller två böcker av Harlan Coben förut, varav den första var "Berätta inte för någon" - en så usel actionthriller-deckare så jag såg mig tvungen att läsa en till av författarens böcker för att vara säker på att jag verkligen tyckte så illa om dem som jag gör.

Nu har det gått tio år sedan dess och jag ville ge Coben en chans igen. Reine Brynolfsson är en överraskande bra uppläsare, så ingen skugga ska falla över honom. Det är helt enkelt genren jag ogillar. 

Sånt här gör människorna i "Sex år":

Hoppar ut från bil när den kör.

Får händerna avsågade.

Slår med knytnävarna i ansiktet på annan person.

Sparkar i magen på annan person.

Ljuger och luras hela tiden.

Är inte civil utan agent.

Är inte polis utan anhängare till skummis.

Blir relegerad, suspenderad, sparkad.

Får kryptiska mejl.

Hackar sig in i dator utan att kunna lösenordet i förväg.

Är inte polare utan visar sig vara en sorts spion.

Är inte akademiker utan har det bara som täckmantel (gäller flertalet!).

Gifter sig men det är bara teater.

Är gift med flera på samma gång.

Är inte kär, bara låtsas vara det.

Är jättekär, men låtsas som ingenting.

Blir uppsprättad.

Sväljer cyanidkapsel.

Blir pepprad av maskingevär.

Smyger i mörk skog.

Är hårdkokt tuffing dygnet runt och blir givetvis aldrig trodd av någon utan måste kämpa på egen hand.

Positivt: Coben skriver rappt och med oväntat mycket humor samt har roliga liknelser. Det är aldrig segt, men huvudpersonen blir alltså jagad - och jagar själv - från första sidan till sista.

En främling i mitt hus

Bokens titel: En främling i mitt hus

Författare: Shari Lapena

Originalets titel: A Stranger in the House

Översättare: Lena Karlin

Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2021

Antal sidor: 413

Tänk vad lägligt att få minnesförlust just när man anklagas för mord! 

Den här boken hittade jag på Storytel. Lyssnade delvis, men orkade inte med uppläsarens röst så jag läste resten på mobilen. Utnämner härmed "En främling i mitt hus" till den mest mediokra läsningen på mycket länge. 

Det som är verkligt spännande är inte handlingen, det är att läsa Storytel-lyssnarnas omdömen:

"Oförutsägbar, spännande och lättläst"

"Ett oväntat slut"

"Riktigt spännande"

"Psykologiskt spännande"

Nu sållar jag hårt, för i ärlighetens namn är varannan läsarkommentar sånt som "tunn historia, dussindeckare, förutsägbart, inte spännande alls, ingen stämning". Hur kan man tycka så olika? Det här är en mycket simpel deckare med varenda ingrediens från amerikanska deckare på teve när jag var liten. Så otroligt förutsägbart - jag prickar in exakt varenda grej som ska vara en spännande överraskning. Inte ens slutet kan jag glädja mig åt, för redan i första kapitlet inser jag varför en viss kommentar nämns.

Ibland tänker jag att min bokklubbsväninna M har väldigt rätt i det hon sa sist vi träffades, att vi är medelålders kvinnor som läser kopiösa mängder böcker varje år och har gjort det hela våra liv. Är det så underligt då att man kan känna att "det här har jag läst förut" eller att man tidigt begriper exakt vad som ska hända? Jag försöker tänka, att för någon som läser en bunt deckare på semestern men inte hinner mycket annat under året, så är det här bra underhållning. För den som läser en bok eller två i veckan är det inte det.

Handlingen: Karen bor i en lugn villaförort. Hon är hyfsat nygift med Tom. Han vet inte mycket om henne, men strunt samma - hon är ju snygg. Mittemot dem bor en kvinna som blir Karens kompis - hon är såklart lite skum och förbaskat efterhängsen. Gränslös, kan man nog säga. En dag springer Karen ut ur huset, kör som en blådåre, krockar med en elstolpe, svimmar av och vaknar skadad på sjukhus. Där upptäcker man att hon har en sällsynt form av minnesförlust. Oj, så oturligt! För polisen tänker just lägga fram bevis för att hon varit insyltad i ett mord...

Låter det spännande? Det är det inte.

Käre Edward

Bokens titel: Käre Edward
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329

Familjen Adler ska flytta från New York till Los Angeles. De lämnar hela sin välkända vardag, sin bekantskapskrets och sina närmaste vänner bakom sig - men det är nödvändigt av olika anledningar. Pappa Bruce skriver på någon matematisk eller vetenskaplig rapport, mamma Jane skriver både egna manus och redigerar andras, pojkarna Jordan (15) och Eddie (12) blir hemskolade av sin pappa. De är på väg till ett helt nytt liv på västkusten. Lägenheten är såld och möblerna fraktas i detta nu med lastbil tvärs över kontinenten.

Det är försommar ute när de kliver ombord på flight 2977 den där tidiga morgonen i juni 2013. De har givetvis ingen aning om att detta är den sista sak de gör tillsammans. Några timmar senare kommer Airbusen att störta och av de 191 passagerarna ombord är det endast pojken Eddie som överlever.

Växelvis får vi följa flygplanets färd från amerikanska östkusten innan det kraschar i Colorado; vilka passagerarna är, vad de ser fram emot, vad de lämnar bakom sig. Det är otroligt gripande på många vis, för exakt sådär har jag tänkt många gånger: vi är fast här inne tillsammans, vi gör den här resan ihop och sitter bara centimeter från varandra - men vi vet ingenting om varandras liv: vad vi lämnar bakom oss och vad vi hoppas på att ha framför oss. Som läsare vet vi ju också det oundvikliga slutet. 

Författaren Ann Napolitano har detaljstuderat flera verkliga flygplanskrascher och utifrån dem konstruerat den påhittade kraschen i "Käre Edward". Det märks, för skildringarna av flygresan är mycket realistiska.

Vartannat kapitel handlar istället om Eddie, han som är den ende som klarat kraschen med livet i behåll. Han hittas av räddningsmanskap på olycksplatsen, förs svårt skadad till sjukhus där han blir kvar i månader och får sedan flytta hem till moster och morbror. 

Där börjar hans mödosamma liv tillbaka, utan mamma, pappa och storebror. I en ny identitet, nu som Edward, känd av alla men vän med ingen. Berättelsen handlar mycket om hans försök att hantera den situation han hamnat i, finna en mening med att livet. Den delen är lite svagare än resten, upplever jag. Man lär aldrig riktigt känna Edward utan får mer veta vad han gör och säger, än vad han tänker och känner.

På baksidan nämns en händelse som Edward och hans vän Shay råkar ut för. Man får intrycket att den händelsen sker tidigt och är själva navet i romanen. Så är det verkligen inte! Nej, den starka kraften i berättelsen är nog vemodet och sorgen som följer med den oundvikliga undergången. All kärlek och desperation. Alla liv som gick förlorade. Alla drömmar som inte infriades. 

Ann Napolitano skriver i efterordet att hon hoppas att det framgår att hon vill visa de döda (de som dog i verkliga flygolyckor som hon studerat) både kärlek och respekt - och det tycker jag verkligen att hon gör.

Mitt omdöme: En läsvärd roman som griper tag i mig, även om jag tycker att vissa delar är lite platta och att huvudpersonerna aldrig riktigt framstår som verkliga människor. Tyckte ändå mycket om den.

Unorthodox

Bokens titel: Unorthodox

Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

En sån som du

Bokens titel: En sån som du

Författare: Gillian Flynn

Uppläsare: Mirja Turestedt

Originalets titel: The Grownup

Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Förlag: Bonniers Audio, 2015

Antal minuter: 1 tim 26 min

En Edgar Award för bästa novell år 2015 var ju att överdriva storheten hos den här lilla skräckhistorien. Den är underhållande, passade utmärkt att lyssna på under matlagning och disk, men inte märkvärdigare än så.

I en amerikansk stad finns en liten lokal dit man kan gå för att bli spådd av sierskor - eller smita in i det bakre rummet för att få vissa sexuella tjänster utförda. En av de prostituerade vikarierar som spådam och där får hon en dag besök av en kvinna som behöver hjälp att driva ut onda andar ur sitt hus. Eller en ond son, kanske? Eller är det maken hon vill åt? Det är alldeles oklart, för hon berättar ytterst lite utan insisterar istället på att spåkvinnan ska följa med henne hem.

I det fashionabla huset är ingenting som man kunnat tro. Vem ska man lita på: kvinnan eller hennes son? Och hur är det med hemsökelserna och spökena, blodet och...böckerna?

Mitt omdöme: Modern skräckhistoria med ett mycket traditionellt upplägg. Eller: traditionell skräckhistoria förlagd i en modern miljö, kanske man ska säga.

Vi har alltid bott på slottet

Bokens titel: Vi har alltid bott på slottet
Författare: Shirley Jackson
Originalets titel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima förlag, 2017
Antal sidor: 176 inklusive de 7 sidorna förord av Kristoffer Leandoer

Jag hade läst den här, trodde jag. Kanske har jag också det, för den är bekant men ändå inte? Hur som helst så köpte jag äntligen boken för att vara säker på att åtminstone en gång i vuxen ålder ha läst den.

Tillsammans med samma författares "Hemsökelsen på Hill House" (The Haunting of Hill House, utgiven 1959) räknas "Vi har alltid bott på slottet" (utgiven 1962) som en av de viktigaste skräckromanerna i modern tid och båda böckerna klassas som bland de största inom modern, amerikansk litteratur.

De är skräckromaner i samma anda som senare Stephen King och många andra tagit efter, där det lite skeva och underliga skrämmer mer än det uppenbara. Där människor är avvikande och introverta, håller sig för sig själva och odlar sina märkliga egenheter.

I "Vi har alltid bott på slottet" är temat helt klart utanförskap och mobbning. Det tog mig en stund att förstå vad som egentligen hänt innan vi läsare släpps in i berättelsen och ju mer jag förstod desto obehagligare blev boken.

Den mycket udda Merricat (som egentligen heter Mary Katherine, alltså Mary-Kate) bor med sin snälla storasyster Constance i ett stort hus som måhända faktiskt är ett slott. Merricat är väldigt barnslig och simpel i sitt tänkande, tycker jag, och rabblar hela tiden besvärjelser som ska skydda familjen från omvärlden. Hon gräver ner skatter i jorden, tillåter sig inte att gå in i vissa rum, måste utföra vardagssysslor enligt vissa ritualer. Constance sköter hushållet, Merricat leker trots att hon rimligen borde vara ung vuxen. I familjen finns även deras förlamade farbror Julian.

Resten av familjen är borta - döda efter att (av misstag?) ha ätit gift till middag. Farbror Julian blev också förgiftad men överlevde, dock till ett liv i rullstol och där han är besatt av att skriva ner allt som har att göra med den kvällen. Mamma, pappa, lillebror och faster är alla döda. Endast systrarna lät bli att äta den dödliga efterrätten. Varför då?

Den här boken etsade sig fast, det kan jag säga. Den är kuslig och sorglig om vartannat. I synnerhet en sekvens är vidrig: när Merricat ska bege sig ner till den lilla staden för att skaffa mat. Det här är USA på 1950-talet och i den sekvensen blir det tydligt: flickor i smockklänningar, pojkar i shorts, kvinnor som lagar pajer eller skvallrar med andra hemmafruar och män som arbetar hårt eller sitter på puben. Merricats tur ner till affären blir en sorts Golgata-vandring. Folks avsky vet inga gränser. Senare i boken får man se hur samma mekanismer förvandlar invånarna till en lynchmobb.

Mitt omdöme: Mordgåtan löper som en röd tråd genom boken men är inte alls det intressanta. Den där gotiska skräckstämningen, lite som Familjen Addams men inte det minsta lustig, genomsyrar hela berättelsen. Har man väl lärt känna Constance och hennes knepiga lillasyster i det öde slottet i skogsdungen ovanför staden, så lär man aldrig glömma dem igen.

Innan ni tog oss

Bokens titel: Innan ni tog oss
Författare: Lisa Wingate
Originalets titel: Before We Were Yours
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit, 2019

Min svägerska sa att detta är den bästa boken hon läst i år. Fler bokbloggare än jag kan räkna till sa att det här är en roman man måste läsa. I slutet av året stod det klart att det är den bäst säljande pocketboken på Adlibris i år. Den låg under julgranen till fler än en person i vår släkt den här julen.

Nu har jag också läst berättelsen om det barnhem i Memphis, USA som under flera decennier tog hand om barn och adopterade bort dem - men som också på fula sätt (bland annat ren kidnappning och fräcka överlåtelseavtal) fick tag på småbarn som de kunde sälja till adoptivföräldrar för hiskeliga summor.

Själva bakgrundshistorien är helt sann, och detta har alltså skett under 1930-1950-talen i USA, men Lisa Wingate har skrivit en uppdiktad roman om händelserna.

Till viss del kan man väl förklara hemskheterna med att folk dåförtiden uppfattade att barnen blev räddade från sina fattiga föräldrar eller dysfunktionella familjer. Säkerligen var det så i vissa fall också, där vanvårdade barn fick en ljusare framtid i en annan familj.

Det är dock svårt att ta in att man betedde sig så omänskligt mot barnen: misshandel, svält och såna undermåliga förhållanden på barnhemmen att många hundra barn dog. Ja, dog. Helt vidrigt.

I "Innan ni tog oss" handlar det om ett väldigt ungt föräldrapar som lever med sina fem barn i en risig båt på floden. Äldsta dottern Rill är 12, sedan följer ytterligare tre döttrar och en liten son - och ett ofött tvillingpar. Den natten som mamman får värkar och barnmorskan inser att det är två barn i magen - och att de ligger fel - får man brått att ta sig till sjukhus för att rädda livet på både mor och barn. Kvarlämnade på flodbåten är de fem syskonen. Det dröjer inte många timmar innan några män kommer och letar efter dem.

Det här är en fruktansvärd berättelse om hur barnen stjäls, placeras i barnhem och säljs till rika familjer som önskar ett litet barn: beställningsvaror med blå ögon och blonda korkskruvslockar.

Parallellt med historien från 30-talet löper en nutida berättelse om en senators vuxna dotter som börjar rota i gamla dokument och upptäcker kopplingar till sin egen familjs historia. Det är den gulligaste och mest förutsägbara delen av boken, men den behövs för att väga upp mot misären.

Mitt omdöme: Jag är inte helt förtjust i översättningen, men i övrigt är detta en riktig sträckläsningsroman som griper tag och är hoppfull i allt elände. Som upplagt för filmatisering!

Lite krasslig, bara

Bokens titel: Lite krasslig, bara

Författare: Stephen King

Originalets titel: Under the Weather

Översättare: Lena Jonsson

Förlag: Novellix, 2018

Antal sidor: 34

Han skriver så bra, Stephen King. Det känns som att orden bara kommer helt naturligt till honom, som att texten bara rinner framför mina ögon, som att jag aldrig fastnar på något störande. Underbart med såna berättare!

Det här är en liten rysare. Även om jag begriper rätt omgående vad som hänt och vad som kommer att hända så är det spännande, på det där mysrysiga sättet. Överraskningsmomentet uteblir, men det gör just ingenting.

Jag ska inte säga mycket alls om handlingen: läs boken själva istället! Kort handlar den om mr Franklin, han tycks vara i nedre medelåldern och jobbar på en reklambyrå. Tillsammans med sin älskade hustru Ellen bor han i en fin lägenhet i New York. Men så får hyreshuset problem med en fruktansvärd stank...

Mitt omdöme: En perfekt avvägd liten novell i bästa King-stil!

Länk till boken på Adlibris: MINI-POCKET

Manhattan Transfer

Bokens titel: Manhattan Transfer
Författare: Katja Hvenmark Nilsson
Förlag: Hoi förlag, 2019
Antal sidor: 283

Jag är inte så van vid att läsa feelgood, så därför tar det en bit in i boken innan jag inser att man nog inte ska förvänta sig att lära känna personerna särskilt bra: de är bifigurer hela bunten i en varm, glad och färggrann historia.

Istället för djup är det högt tempo, mängder av myllrande människor, knasiga incidenter och högst osannolika händelser som svischar förbi. Jag ger upp ambitionerna att förstå huvudpersonen Vienna, en sällsynt naiv tjej i 20-årsåldern som flyr Linköping för New York, och fokuserar på att se boken som ren underhållning.

Vienna jobbar på en hemlarmsfirma och är en av deras absolut bästa operatörer där. Hon har ett förhållande med chefen, Axel, som dock inte är snäll mot henne. Efter att han gjort slut med henne, kastat ut henne ur sin lägenhet och avskedat henne från jobbet så skrapar Vienna ihop sina sparpengar och sticker till USA för att träffa en amerikansk fotograf hon mött på sin systers bröllop.

I storstaden är alla märkligt unika och udda varelser. Vienna själv är lättlurad och verkar ha svårt för rak och tydlig kommunikation, vilket gör att många utnyttjar henne och trampar på henne. Det är uppenbart att de svårigheter hon utsätts för tvingar henne att utveckla nya sidor hos sig själv och hitta ett mod som hon verkligen inte trodde att hon hade.

Jag gillar att boken är varm och okomplicerad och inte trasslar in sig i kärleksgull. Den handlar om många starka kvinnor, och de killar som figurerar i bakgrunden är generellt hjälpsamma, vänliga och varmhjärtade.

Däremot har jag otroligt svårt för kapitelindelningen. Vi är väl alla vana vid att författare varvar tillbakablickar med nutidsbeskrivningar - det är ju mer regel än undantag - men jag har sällan sett det så knepigt genomfört som i den här boken. Kapitlen inleds med veckodag, datum och klockslag. Just nu skulle det alltså stå "Onsdagen den 15 maj 2019 kl. 09:30". Alltså, jag orkar verkligen inte hålla reda på tiden på det viset när jag läser något lättviktigt som detta.

Mitt omdöme: "En rapp feelgood" står det på omslaget - och det sammanfattar nog det mesta: högt tempo, ytliga personbeskrivningar, varm känsla, osannolika förvecklingar och givetvis ett mysigt knyta-ihop-säcken-slut.

Mitt foto: Kritorna finns där av en anledning... De har en viktig koppling till Viennas liv i New York.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till författaren för recensions-exet och den fina hälsningen inuti!

Familjen jag hade

Bokens titel: Familjen jag hade
Författare: Bill Clegg
Originalets titel: Did you ever have a family
Översättare: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 269

Det finns ingenting att avslöja om den här boken, ingen spoiler alls. Redan i de första styckena får vi veta att den unga Lolly och hennes fästman Will dör i en eldsvåda natten innan de ska hålla sitt bröllop. De är inkvarterade hos Lollys mamma June i hennes stora vackra hus i ett litet samhälle i Connecticut; June överlever men det gör varken hennes dotter, blivande svärson, ex-man eller unge älskare. Hela hennes familj försvinner i branden.

Boken är lågmäld och... tja, fundersam skulle jag vilja säga. Som om alla de myllrande berättarrösterna har lagt undan ilskan och bara sorgset grubblar över hur det här kunde hända.

Att huset brunnit ner till grunden och tagit hela Junes familj är ett faktum och boken säger inte så mycket mer om det - men vilka är de här människorna, hur förhåller de sig till varandra och vad var det egentligen som hände?

June är en välbärgad, medelålders, framgångsrik gallerist med en ex-make och en vuxen dotter. Hon har ett smått komplicerat förhållande med Luke som kunde varit hennes son om man ser till åldern - han är en vacker, vältränad, ömsint och varm ung man. Och han är svart, vilket ställer till med problem...

Lukes mamma Lydia är den andra viktiga personen i romanen, hon är en ömhetstörstande kvinna som kämpat som ensamstående mor i hela sitt vuxna liv och aldrig lyckats riktigt bra, om man ska vara ärlig. Lättlurad, bedragen och baktalad har hon blivit hela sitt liv.

Det är en väldigt fin och berörande bok som jag misstänker kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Den handlar om sorg men är inte särskilt sorglig, snarare visar den på kraften i att vilja leva även när allt är nattsvart. Kapitlen är korta, omväxlande berättade av en mängd människor som påverkats av händelsen eller av Junes familj. Den visar på tröst och hopp mitt i sorgen, att det finns vänskap, kärlek och en vilja att leva vidare.

Min enda invändning är att jag har fruktansvärt svårt att hålla reda på alla personerna i boken! De är säkert femton stycken och ingen av dem presenteras tydligt utan man får bara lugna sig och tänka att "jag begriper nog snart hur han har en koppling till henne". Det kan vara en hushållerska, en gammal klasskamrat, en granne, en älskare, en före detta make. Det är hopplöst att försöka begripa hur alla hänger ihop och jag får alltför många gånger stanna upp och bläddra lite för att reda ut relationerna.

Mitt omdöme: Var inte rädd att den innehåller hemska scener där folk brinner inne eller plågas ihjäl, för det gör den inte. Det handlar om kärlek och längtan, livslång ånger - och den förlamande sorgen när det värsta har hänt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: E-BOK

En dag ska jag lämna allt det här

Bokens titel: En dag ska jag lämna allt det här
Författare: Katarina Bivald
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 445

Det är svårt att motstå en bok som redan på omslaget signalerar "Vi ska alla dö. Vissa redan i första kapitlet". Ett lite annorlunda upplägg, att låta berättaren vara död men ändå närvarande (som en ande) i nuet.

"Jag hoppas att du ska tycka om min Henny" skrev författaren till mig på bokens insida. Jo, det gör jag. Alla gillar nog Henny; hon är varm, rar och väldigt omtänksam. Jag betvivlar att någon skulle prata om mig så där alltigenom positivt om jag skulle bli krossad av en lastbil idag... Henny är helt enkelt snäppet godare än vad jag själv är och de flesta jag känner.

Bokens riktiga huvudperson är snarare MacKenzie, den tuffa tjejen som varit Hennys allra bästa vän ända sedan första klass. Det är hon som sörjer men inte vågar känna, det är hon som ska stanna kvar på motellet de driver tillsammans och försöka sköta det alldeles själv. Det är också MacKenzie som initierat de protester som splittrat den lilla staden förr om åren och även nu: hon är nämligen homosexuell i en stad där många anser att det är en perversitet som smittar, och hon tänker inte sluta kämpa för sina rättigheter.

Hennys pojkvän den stensamlande geologen Michael är en blek bekantskap, men han verkar trevlig. Likaså hennes buttre pappa som på äkta feelgoodmanér tinar upp under läsningens gång. Motellet ligger lite utanför staden, smått risigt och inte så lönsamt men det kommer att bli en samlingsplats för många udda människor. Till och med lastbilschauffören som körde ihjäl Henny kommer dit...

Jag hade tänkt skriva om Camila också, men det är lätt att trassla in sig. Hon är Camila nu, men innan hon blev vuxen var hon officiellt en pojke och hade ett annat namn. Det stör mig att författaren inte låter oss få se Camila som den pojken ("hon var inte så maskulin" står det någonstans i boken och det blir ju en underlig mening när "hon" vid den tidpunkten var en "han"). Eftersom den pojken flydde staden efter high school, åkte västerut mot mer toleranta delar av landet, blev den Camila han väl alltid varit inuti och återvände till hemstaden som kvinna så hade de där åren borta varit en logisk brytning även för läsaren. Men men.

Boken handlar om vänskap snarare än kärlek, om rätten att få vara sig själv och bli omtyckt för det; i en småstad där man har koll på alla och förväntar sig att samtliga anpassar sig till mönstret. Där ingen får sticka ut och vara annorlunda; där det avvikande motarbetas med namninsamlingar och protester.

Jag ser att en del andra läsare menar att temat kring våra olika sexualiteter (kan man ens säga så?) inte är det viktiga, men det håller jag inte med om. Mycket fokus ligger på de kristna som agerar mobb och vrålar ut sitt hat mot de homo- och transsexuella, utan att ens bry sig om att lära känna dem. Tillbakablickarna på en folkomröstning om HBTQ-personers rättigheter är en fundamental del av berättelsen - och av motellets historia.

Mitt omdöme: Överallt finns Henny med, hon som är kvar som en ande långt efter sin död och kan följa med sina vänner när de börjar sina liv utan henne. Det är inte det minsta sorgligt. I mitt tycke hade man kunnat korta ner sidantalet och jaga på det sega tempot för att få en lite tätare berättelse - men det ligger nog i genren att vara lite sävlig.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till författaren för det fina, långa, handskrivna brevet och förstås för boken!

Fördelarna med en kollaps

Bokens titel: Fördelarna med en kollaps
Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: One Last Thing Before I Go
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Gilla Böcker, 2013
Antal sidor: 319

För första gången - tror jag - har jag känt ett engagemang med en boks huvudpersoner och tänkt att författaren själv inte gör det.

De har något att säga, något potentiellt intressant att berätta, de tänker på livet och döden och kärleken och försöker reda ut sina trassliga relationer. Men författaren, han som faktiskt skapat dem, sumpar precis allt för han verkar inte höra sina egna figurers intressanta tankar om livet.

Jag har läst det mesta av Jonathan Tropper, inte för att jag på något vis beundrar honom men ändå. Den här romanen var den sista.

Det är som att läsa en Adam Sandler-film fast utan Sandlers charmiga leende. Erigerade penisar och tankar på allt vad de kan göra, sida upp och sida ner. Jag står inte ut! Tropper får män att verka lågintelligenta, hormonstyrda och oförmögna att sätta sig upp mot trista mansroller.

Jag läste ut boken eftersom jag hela tiden tyckte att det låg och lurade viktigare saker under ytan, men trots att de fyra huvudpersonerna kämpar för att få uttrycka sig så fokuserar författaren enbart på pubertalt trams.

Om ni inte redan slutat läsa recensionen så följer här en kort summering av romanens handling: Rich är en snäll, godhjärtad, omtänksam kirurg som ställer upp på allt och alla. Han ska snart gifta sig med Denise. De är båda medelålders och Denise har en 18-årig dotter - Casey - tillsammans med sin ex-man Silver. Casey har inte mycket kontakt med sin far, eftersom han är en skitstövel som mest bryr sig om sig själv och aldrig anstränger sig för någon annan.

Men så får Silver en stroke och hans dotter och ex-fru med blivande make skyndar sig till sjukhuset, där även hans mycket judiska familj vakar. Silver kommer att dö om han inte genast genomgår en operation - vilket han dock motsätter sig. Istället börjar han interagera med alla dessa släktingar och vänner som han struntat i under så många år. Och vad värre är: han pratar rakt ut om allt han tänker, utan filter.

Det skulle kunna vara bra, men det är det inte. Det är väldigt mycket "knulla" och "runka" och tusen andra redogörelser för kroppar som köttsligt sugs mot varann. Silver tycker också att kvinnor är obegripliga (men det gör alla män i alla Jonathan-Tropper-romaner).

Omdöme: Du ska dö eftersom du avstår från en livräddande operation. Du drabbas av underliga effekter som att du säger högt allt du tänker, samtidigt som det enda som du kan tänka på är hur du ska få ligga med din ex-fru. Nej, det är inte värt att lägga tid på den här läsningen.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND och POCKET.

Tjänarinnans berättelse

Bokens titel: Tjänarinnans berättelse
Författare: Margaret Atwood
Originalets titel: The Handmaid´s Tale
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Bokförlaget Prisma, 1987
Antal sidor: 350

Det här måste vara bland det bästa jag läst i år!

För något år sedan plockade jag fram "Tjänarinnans berättelse" ur bokhyllan och tänkte att den måste jag läsa. Men så hände inget förrän det blev ett himla surr om teveserien "The Handmaid´s Tale" som ungefär varenda människa tydligen såg (inte jag dock).

Men nu, nu har jag läst boken som utkom 1985 i USA och 1986 i Sverige och där jag alltså har en av de allra första upplagorna.

Vilken fantastisk roman! Den har verkligen allt. Ohyggligt skrämmande, nervkittlande, kärleksfull och sorglig - och samhällskritisk! - i något som närmast liknar dystopisk science fiction.

Jag tänker på bilder jag sett från Iran på 1970-talet, Egypten på 1990-talet, från Syrien, Jordanien, Libanon, Turkiet, Tunisien... där kvinnor går i jeans eller korta kjolar, röker, skrattar, slänger med håret, bär solglasögon men inte sjal, pluggar på universitetet, tjänar pengar, kör bil, dansar, reser utomlands. Och sedan tänker jag på bilder av idag.

I "Tjänarinnans berättelse" berättar en kvinna - som vi aldrig får veta namnet på - fragment av sitt bevakade och hårt styrda liv som barnaföderska. Hon är drygt trettio år och utkommenderad till ett hushåll där hon förväntas bli gravid med husets herre, Anföraren, under en ceremoni som är bisarr men syftar på Bibelns historia om Rakel och Lea.

Hon får inte lämna huset annat än för att handla mat och då alltid i sällskap av en annan tjänstekvinna. Hennes familj och alla hennes vänner har dödats eller tagits ifrån henne. Hon sitter instängd i ett rum utan att få äga en enda sak eller bestämma något över sitt liv och sin framtid.

Hela staden är strängt bevakad och man kan bli straffad eller dödad för minsta förseelse mot de nya, strikta regler som påbjuder separata liv för män och kvinnor. Vi får i tillbakablickar se kvinnans liv under 1980-talet, med pojkvänner, festande, jobb och plugg. Hon lever ett utåtriktat och modernt liv i USA, men bokstavligt talat över en natt förändras livet. Hon blir uppsagd från jobbet, får sina pengar konfiskerade, tillåts inte klä sig hur som helst och kan inte prata med vem hon vill.

Omslaget var så trasigt att jag klippte ut det och klistrade in på pärmens insida. Så här såg det ut!

Mitt foto: Repet syftar på en fruktansvärt obehaglig scen vid en offentlig avrättning, där alla tjänarinnor måste delta.

Mitt omdöme: En välskriven bok med ett brännande aktuellt ämne. Svår att lägga ifrån sig och svår att sluta tänka på.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Älska, glömma och förlåta

Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Yxmannen

Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.