fredag 24 april 2020

Eat Good


Bokens titel: Eat Good - recept som förändrar världen
Författare: Johan Rockström samt Victoria Bignet, Malin Landqvist och Gunhild Stordalen
Fotograf: Wolfgang Kleinschmidt
Förlag: Bokförlaget Max Ström, 2018
Antal sidor: 207 + diverse boktips, tack, register mm

Jag är måttligt intresserad av kokböcker, utan föredrar att laga min mat efter egna infall - påverkad av vad jag ser och hör andra laga såklart - och med inspiration från nätet.

Den här boken handlar om hållbar mat. Alltså inte mat som håller bättre än annan eller räcker längre utan som är hållbar ur ett miljöperspektiv. Ungefär tre fjärdedelar av boken består av maffiga matbilder med tillhörande recept och insprängda faktarutor. Vettiga ingredienser såsom närodlade grönsaker, viltkött, småfisk - bra grejer. Jag kan tänka mig att testa flera av recepten.

Vissa menyer går dock utanför vad jag tycker är vanlig mat. Ölkokta musslor med kaprismajonnäs och citronpotatis - nja, då börjar det bli lite väl jobbigt. Stekt ankbröst med jordärtskockor. Kaningryta med helbakad rotselleri och svartkål. Gravad renfilé.




Missförstå mig rätt: jag gillar verkligen att de lyfter fram vikten av att äta vilda djur, eller åtminstone boskap som går fritt och rör sig utomhus. Det är ju superbra om svenskarna börjar äta kaniner, renar och musslor i högre grad och skippar fläskköttet. Verkligen! Jag önskar det kunde inträffa redan imorgon dag. Men själv orkar jag inte fixa så här udda mat, utan håller mig till pasta och bönor isåfall.

Sista fjärdedelen handlar om "hållbar kost". Den läste jag inte överhuvudtaget. Vill man ha läsare så kanske man ska prova att inte sätta texten i sju punkter. Det är ett hett tips. 

Någon (Anna Lindelöw Mannheimer, vad jag kan läsa mig till) tyckte att myrskriften skulle dekoreras med fula diagram lagda på 80-talsinspirerad, aprikosfärgad botten eller hudfärgade cirklar med citat.

Nej, tack. Jag ids inte ens försöka ta till mig den delen. Sällsynt tråkig formgivning.


Mitt omdöme: Lovvärt försök att få svenskarna att testa nya ingredienser och tänka ett steg längre. Förmodligen intressant fakta för den som har ett förstoringsglas och ett brinnande intresse för miljöfrågor.

torsdag 23 april 2020

Var är Olle?


Reportagets titel / ljudbokens namn: Var är Olle? Försvunnen sedan 1983
Författare: Martin Ezpeleta
Förlag: Storytel Original, 2020
Antal minuter: 5 tim 24 min

I DN:s söndagsbilaga fanns ett reportage där det beskrevs hur Martin Ezpeleta hjälper Ruben Högbom att leta efter Olle, Rubens 18-årige son som spårlöst försvann i september 1983. Eftersom jag gärna ville lyssna till radiodokumentären (eller vad man ska kalla det här - ett inspelat reportage?) så läste jag inte texten. Ville inte veta allt i förväg.


Martin Ezpeleta.
Foto: Alexander Mahmoud, DN.

I sex långa år ägnar sig Martin Ezpeleta åt Olle-fallet. Hur kan en ung grabb bara försvinna sådär, mitt i Sundsvall, en kväll när många människor är ute - och när åtskilliga poliser vistas i samma kvarter eftersom ett inbrott just har skett där?

Hur kommer det sig att man aldrig hittat Olles kropp? Lever han, är han död? Har han mördats eller begått självmord - eller blivit ihjälkörd av en bilförare. Är det så enkelt som att han varit berusad och råkat ramla i vattnet och drunknat?

Ruben har tänkt på sin son varenda dag i de trettiosex år som gått. Han har samlat på sig vittnesmål, han har grävt i arkiv, han har gjort egna undersökningar. När Thomas Quick erkände att han mördat Olle, trodde aldrig Ruben på det - och han fick som bekant rätt senare. Nu kommer reportern Martin Ezpeleta och hjälper honom; hugger in med nya krafter, pratar med massor av människor, rotar i den gamla historien.


Ruben bloggar, Martin sitter i bakgrunden. 
Foto: Alexander Mahmoud, DN.

Det här är så djupt sorgligt, inte bara för att en kille dör under mystiska omständigheter. Utan kanske ännu mer för att föräldrarnas sorg är så monumental och överskuggande. Och för att Olles storasyster fått hela sitt vuxna liv präglat av lillebroderns försvinnande. Så maktlösa de måste känna sig! De begriper att Olle inte finns mer, men de vet inte hur han dog eller när eller varför. De har ingen kropp att begrava.

Jag sitter som klistrad vid mobilen och lyssnar på de tre första avsnitten, längtar till veckan därpå då ytterligare tre släpps. Till slut har Storytel släppt alla elva avsnitten. Några är bara 21 minuter långa, flera kring en halvtimme - och så finns det avsnitt som är både 41 och 47 minuter långa. Jag har slukat dem genast.

Det är spännande och jag vill hela tiden höra nästa avsnitt, men det beror på att jag vill veta mer om Martin och Ruben och alla människor som berättar så inlevelsefullt om något som ligger så långt tillbaka i tiden.

Däremot är det inte rafflande på samma vis som om det vore en aktuell mordgåta. Det mest intressanta är ju - bisarrt nog! - inte att hitta en gärningsman eller ens ett motiv, utan att hitta Olles kropp så att hans pappa får begrava honom innan han själv dör.


Olle.
Privat foto, från Olle Högboms familj.

Mitt omdöme: En fantastiskt välberättad historia, med oerhört mycket sorg och djup kärlek. Rekommenderas varmt!

(Nu är ju inte det här en bok, så jag lägger inte till den i min "läst 2020" för isåfall skulle jag kunna lägga in alla möjliga bra teve- och radioprogram. Det känns inte heller som en ljudbok, utan mer som om jag tittar på en Uppdrag-granskning-de-luxe med förbundna ögon.)

Länk till utmärkt reportage i DN, skrivet av Anna Bodin: HÄR.

onsdag 22 april 2020

Sibylla allmänestetiska läroverk


Anna Ahlund blev ju enormt uppmärksammad för "Du, bara" (2017). Hon har även skrivit flera andra böcker som fått väldigt fin kritik och blivit omtalade. Jag har dock inte läst en enda bok av henne - mest kanske för att ungdomsböcker inte är det första jag slänger mig över - så jag hade ingen aning om att hon snart skulle utkomma med en ny roman. 

Någon har i alla fall gjort sig ett enormt besvär med att slå in hennes nya "Ganska nära sanningen" i dubbelt silkespapper, rosa presentband och små tillhörande knappar. Väldigt ambitiöst. Förlaget har skickat ett recensions-ex till mig, helt otippat, för min blogg är väl kanske inte känd (om den ens ÄR känd för något...) för att skriva om litteratur för unga vuxna särskilt ofta.

Ska i alla fall bli väldigt roligt att läsa den här. Normbrytande, står det i varenda presentation och förhandsglimt som jag sett. Det kan ju vara uppfriskande! Och ett läroverk med esteter passar mig alldeles utmärkt.

fredag 17 april 2020

No waste, just taste - del 3


Mina bästa tips för att vara ekonomisk med maten - och då menar jag inte: köpa billigt, utan maximera vad man får ut av det man köpt - är nog att tänka efter före. Behöver jag verkligen köpa det här? Hinner vi äta upp det innan det går ut? Har vi inte redan en massa hemma?

Om man kollar igenom skafferi och kyl innan man handlar så kommer man inte hem med för mycket.
Jag gillar inte att göra upp veckomenyer, men däremot vill jag ha lite koll på vad vi har hemma så jag inte står där med tio kilo morötter och fem mjölkpaket.


Extrafrysen och extrakylen köptes för några år sedan 
och byggdes genast in med IKEA-hyllor, där jag har kokböcker och annat.

Samtidigt ska jag säga: jag har ett sanslöst kök. Det är inte särskilt mycket som är standard med det. Jag har stora ytor och möjlighet att köpa på mig storpack av mat och förvara den tills vi behöver den.

Vi har två fullhöjds kylskåp och två lika stora frysskåp. Ja, jag vet att det är lite galet, men det funkar toppen för oss. Det ena paret används som hemma hos vilken familj som helst. Det andra paret är en kyl som hålls lite varmare och där förvarar jag all hemkokt sylt och marmelad samt en massa grönsaker och frukter. Den frysen som står intill, används på samma sätt: där finns sånt som ett halvt lamm (köpt från en gård där jag själv känner ägarna och har klappat djuren), bär från trädgården, hembakt bröd osv.


Skafferiet, ett foto jag tog när vi just flyttat in. Numera är det fullt därinne.

Dessutom har jag ett skafferi i ena hörnet av köket. Jag älskar det där skafferiet! Där kan man proppa in hur mycket som helst. Såklart är det väldigt fördelaktigt om man vill vara ekonomisk, att ha möjlighet att förvara stora säckar med ris och pasta, massor av konserver osv. Vi klarar oss bra i Corona-tider utan att hamstra, för vi har ett så stort skafferi med mat sedan tidigare...

Men tillbaka till temat smart hushållning med maten.

Frukt till smoothie
Bananer som inte är jättekul att mumsa i sig, kan man skiva och lägga in i frysen för att senare använda i en smoothie. (För i ärlighetens namn: vem gillar bananbröd?!)

Godaste juicen
Citrusfrukter som är lite för mjuka kan man såklart göra juice på. Det låter självklart, men jag har insett att folk slänger apelsiner och clementiner som är lite på gränsen. Själv brukar jag pressa allt över en sån där billig, gammaldags citruspress: apelsiner, grapefrukt, citron, satsumas, lime, blodapelsiner - rubbet. Så himla gott!

Bär och frukt i överflöd
Allt man kan plocka om sommaren går bra att frysa, men gör det enkelt för dig att använda det senare: skär rabarbern i bitar innan du fryser den, fyll småpåsar med vinbär, hallon, blåbär osv. Inte kul att försöka hacka loss bär från jättestora förpackningar!

Jag kokar mycket sylt, men man kan ju inte äta hur mycket sylt som helst... Bra då att spara undan bär till annat. Kanske en smulpaj i november?

Äpplen till kommande pajer
Äpplen som är lite skrumpna eller sega i skalet, kan man kärna ur och klyfta och lägga i frysen. Supersmidigt att göra äppelpaj på mitt i vintern!

Äppelringar
En annan favorit jag gör med äpplen är klassiska äppelringar. Använd svenska äpplen, skala dem inte men använd ett särskilt urkärningsverktyg för att ta bort hela kärnhuset. Skiva sedan tunt med vass kniv och torka på svag värme i ugn i några timmar. Gott att ha på lite farinsocker (supertunt) eller kanel över innan ringarna läggs i ugnen.


Jag försöker baka så mycket som möjligt av vårt bröd.

Allt-möjligt-soppa
Vi äter ofta soppa i det här huset. Rotfrukter i synnerhet, men ofta slängs det ner lite allt möjligt. Jordärtskockor, potatis, morötter, palsternacka, purjolök, all möjlig annan lök. Om man vill få en sån här soppa att bli lyxig så kan man passera de kokta grönsakerna, röra ut soppan med creme fraiche och smaka av med lite vitt vin. Plötsligt känns soppan som något smaskigt man kunde fått på restaurang!

Hackade örter
När jag köper små krukor med örter så är det inte alltid jag hinner göra av med dem innan de vissnar. Sedan några år tillbaka har jag en lufttät burk i frysen där jag slänger ner finhackade örter. Jag bryr mig inte om att sortera dem. I den där byttan finns oregano, timjan, massor av gräslök, en hel del persilja och basilika men även lite rosmarin, tror jag.

Någon gång när jag hade hackat för mycket vitlök - inte pressat, utan finhackat med kniv - så hamnade vitlöken i den där burken också. Det är superbra! Som fransk smaksättning i just såna där grönsakssoppor: finhackade gröna örter med vitlök.

Krutonger
Ungarna älskar brödkrutonger på soppan. Såna gör man lätt genom att ta bröd som blivit lite torrt - helst vetesurdegsbröd, vitt och lite syrligt! - och skära i fyrkanter som steks i rejält med smör och lite salt. Hur gott som helst! Du slipper slänga torrt bröd och samtidigt är soppan roligare med de där smakrika brödkuberna.



Min egen äppelmust! 

Äppelmust
Vi har flera musterier i närheten. Ett utmärkt sätt om man får många äpplen ett år att ta tillvara på all frukten. Musten pastöriseras och sägs hålla ett år, men i själva verket håller den i minst 1,5 år innan den börjar bli grumlig och få en tråkigare färg.

För många ägg
Jag gillar inte kokt eller stekt ägg sådär jättemycket. Det händer att vi har en hel kartong ägg i kylen, där bäst-före-datum passerats. Men dels håller ägg i flera månader (!) efter det där datumet, dels kan man lätt göra av med dem utan att behöva klämma i sig maränger eller omelett. Jag brukar göra smet som räcker till två eller tre stora ugnspannkakor (utan fläsk, såklart!) och när familjen sedan har ätit det de vill så brukar det finnas gott om pannkaka kvar. Man kan skära stora kvadrater och lägga i frysen. Perfekt att ta fram en-och-en som mellanmål med rårörda lingon någon annan dag!

//Mona


No waste, just taste - del 2

När jag var fjorton år blev jag kär i en kille som var vegetarian. Vi var ett kompisgäng som träffades hemma hos honom i hans föräldrars tjusiga villa uppe på Brunkebergsåsen - när föräldrarna inte var hemma, såklart! - och varje fredagskväll inleddes med att vi åt fruktsallad med vispgrädde. (Jo, ni läste rätt.) Vi lyssnade på musik, åt fruktsallad och kollade på långfilmer på video..

Den där killen fick aldrig veta att jag var kär i honom och för övrigt var jag inte det särskilt länge. Han gick i en klass över mig och försvann snabbt ur mitt liv (och jag har aldrig någonsin saknat honom). Men att jag blev vegetarian för hans skull och sedan har fortsatt med det utan avbrott i över trettio år, det är ändå lite komiskt.



Min farfar var chef på ett mycket välkänt livsmedelsföretag som hade ett stort slakteri. Jag och brorsan fick ibland följa med farfar till jobbet på helgerna. Vi åkte till Slakthusområdet, som då snarast låg lite i södra utkanten av Stockholm men som nu får sägas vara en stadsdel, och kollade på när starka unga män skar sönder griskroppar som hängde från taket i stora köttkrokar. Det mest spännande var kylrummen, minns jag.



Vi åt en hel del kött när jag var barn, som ni kan förstå. Att jag blev vegetarian var väl måttligt populärt i släkten och det här var dessutom på 1980-talet, då det var så ovanligt så man krävde sjuksysters intyg för att få äta vegetarisk kost i skolan.

Men något jag fått med mig hemifrån, alldeles oavsett kött eller ej, är att aldrig slänga mat. Man äter det som läggs upp på tallriken. Man tar inte mer mat än man kan äta, heller.

När jag flyttade hemifrån blev det helt nödvändigt att hushålla med maten och pengarna, och så har jag fortsatt hela mitt vuxna liv. Med tre glupska barn - och en man som tacksamt säger "vad gott!" vad man än ställer fram - så har det inte varit några problem med att servera rester eller laga mat på sånt som blivit över. (Den kinkigaste i familjen är helt klart jag själv.)


Det handlar inte bara om ekonomi, det är en etisk fråga för mig.

Ska vi tillåtas döda ett djur - ofta under vidriga förhållanden dessutom - och sedan inte ta tillvara exakt varenda liten del som går att använda?

Ska vi skrapa ner överbliven mat i soporna eller komposten, när andra människor går och lägger sig hungriga varenda kväll - eller svälter till döds?

För mig är det en viktig fråga att vi som har möjlighet att välja, faktiskt bara köper den mat vi tänker äta upp och sedan lagar till den innan den är förstörd, och därpå äter upp den.

No waste, just taste - del 1

Karin Sundgren. Foto: Ylva Sundgren.

Härom dagen släpptes boken "No waste, just taste". Jag hade tänkt vänta ytterligare några veckor med att recensera den för egentligen var den ämnad som en överraskning i min bokklubb nästa helg...

...men nu vet jag inte hur det blir med bokklubben alls. Misstänker att värdinnan inte har lust att ha ett gäng kvinnor som sitter tätt tillsammans kring ett middagsbord i timtal, i dessa Corona-tider.




Värdinnan hade bestämt att vi skulle snacka om kokböcker och lite extra om just detta med att hushålla med resurserna, vara miljövänlig, minska matsvinnet.

Jag såg verkligen fram emot att ses. Dels är det fantastiskt att träffa de varma, fina vännerna, dels är värdinnan otroligt duktig på att laga mat. Jag föreställde mig att hon skulle göra något på skrumpna potatisar, ägg som passerat bäst-före-datum eller kirskål från trädgården och att det skulle smaka jättegott.

Gissa om jag blev jätteglad när jag snubblade över att Bookmark förlag skulle ge ut en bok om just detta! De var vänliga nog att ge mig ett recensions-ex och skrev förmanande "Håll hårt i boken, för den är fantastiskt fin!" - och det har de rätt i. En liten, nätt och behändig bok med superfina foton och snygg layout.

Nu råkar det vara så att jag verkligen brinner för det här med att använda så mycket som möjligt av allt vi köper hem, så jag tänkte skriva flera inlägg om den här boken. (Och nej, jag har inga kopplingar till Bookmark eller författaren. För mig är det här jätteviktigt så jag skriver gärna mer om hur man ser till att inte slänga duglig mat.)

torsdag 16 april 2020

No waste, just taste


Bokens titel: No waste, just taste
Författare: Karin Sundgren
Förlag: Bookmark förlag, 2020
Antal sidor: 157

"Det är möjligt att du inte tänkt speciellt mycket på det där med svinn utan bara fått en snygg bok i present. Oavsett så är det min varmaste förhoppning att du faktiskt kommer att använda den här boken (---) och att den inte bara blir ännu en bok som samlar damm i hyllan."

Så inleder kocken Karin Sundgren sin bok, som kom ut häromdagen. Själv är jag måttligt intresserad av kokböcker och de jag har är väldigt tjusiga men står på en kökshylla och samlar damm, just som hon beskriver.

Det här är däremot en sån bok som många fler borde läsa och faktiskt använda! Behändigt litet format, väldigt fina fotografier (tagna av Ylva Sundgren), vacker och ren formgivning (om jag blundar för det knepiga "handskrivna" typsnittet som används för att pigga upp faktarutorna).

Jo, det är en snygg bok, men å andra sidan är just böcker som handlar om mat ofta väldigt påkostade och snygga. Det är tacksamt att formge en bok med ljuvliga matfotografier och mycket färg!

Det speciella är inte att boken är fin; det är att den innehåller korta, enkla recept och inget tillkrånglat. Gör lite som du vill, verkar författaren mena. Se recepten som inspiration, inte manualer. Steg-för-steg-anvisningarna är oftast bara tre-fyra punkter långa. Jag tror aldrig jag sett något liknande.

Jag föreställde mig att recepten skulle vara av sorten som man får på Fotografiska i Stockholm, ni vet där Paul Svensson lagar (svindyra) svartrötter i varmkompost och går ut på parkeringen för att samla ihop några ogräs som han strör ovanpå. Typ så. Ni fattar vad jag menar. Men det här är mycket mer på nivån vad min egen familj redan gör varje dag och som alla kan applicera på sin egen matlagning.

Koka en soppa på de grönsaker du har, bara släng ner dem i grytan. Gör en sallad där du använder morotsblasten. Hacka även stjälkarna på dina färska örter. Choppa upp lite-för-mogna tomater och chili till en het röra. Stek riset som blev över från gårdagens middag. Den sortens förslag, sånt som faktiskt funkar i vardagen och inte kräver att man är mästerkock eller har en massa märkvärdiga hushållsapparater.

Mitt omdöme: Otroligt snygg bok - men det är inte det som är grejen med "No waste, just taste"; det är enkelheten. Jag blev lite kär i den här boken! Den passar lika bra till studenter som snart ska flytta hemifrån som till föräldrar som sliter med tidsbrist och taskig ekonomi eller till alla människor som vill minska matsvinnet.

Stort tack till förlaget för recensions-exet!
Imorgon kommer fler inlägg om samma bok.

Alla tillfällen att fira!


Det finns så mycket som är jobbigt, tungt, sorgligt och hemskt. Man måste ta vara på möjligheterna att fira, tycker jag! Eller om inte fira, så åtminstone glädjas högt åt något.

Jag är glad för att jag fått två nya uppdrag, trots att precis allt kraschade när Corona-krisen kom och jag hann tänka att nu kommer inte mitt företag att överleva den här smällen. Ofattbart nog så lyckades jag få in beställningar (på logotyper) från kunder som aldrig ens träffat mig. Tacksam, tacksam! Det betyder massor för mig.

Boktanken har funnits i en herrans massa år, men mitt bloggande går i vågor. Periodvis lägger jag mer krut på Instagram-kontot, periodvis hinner jag inte blogga så mycket. Sedan gör jag ett ryck igen och försöker anstränga mig att hålla någon slags kontinuitet.

Idag bör jag nå upp i trehundratusen sidvisningar, allt som allt. Det är rätt mäktigt! Tusen tack alla bokbloggare, förlag, litteraturintresserade och andra bokslukare som kommer in här för att läsa!

onsdag 15 april 2020

Nattugglor


Bokens titel: Nattugglor
Författare: Gabrielle Levy
Originalets titel: Au rendez-vous des insomniaques
Översättare: Ulla Linton
Förlag: Sekwa, 2019
Antal sidor: 197

Fem udda existenser som har det gemensamt att de bor i Paris och lider av sömnlöshet, samlas på en självhjälpsgrupp. Egentligen tror ingen av dem riktigt på behandlingen - att de ska skriva en sömndagbok, att de ska sluta ta tupplurar på dagen - men de fortsätter ändå att komma dit. De är helt förbi av trötthet och fungerar inte längre normalt. 

För varenda en av dem har sömnproblemen lett till privata katastrofer.

Bokens jag är Claire, som bor med en stilig, framgångsrik pojkvän och hans lille son i ett stort hus strax utanför staden. Claire och hennes sambo har glidit allt längre ifrån varann, han förstår henne inte och blir bara irriterad på henne för att hon inte sover.

Den äldre kvinnan Michéle går i kyrkan mitt i natten. Hennes man har förbjudit henne, men hon kan inte låta bli - det är enda stället hon kan slappna av. Där finns också hennes stora hemlighet.

Skoltjejen Lena går på café i ottan innan ens sopåkarna har hunnit ut på gatorna. Skolan går inte bra och hemma vill hon inte vara sedan pappa lämnat familjen.

Den knastertorre Hervé, så grå att han nästan är osynlig, sover på sitt jobb som kamrer på en reklambyrå men ligger vaken på nätterna i ångest över vad han kan ha missat på jobbet.

Psykologen Jacques bor ensam i sin lyxvåning i centrala Paris, sedan hustrun lämnat honom och barnen flyttat hemifrån. Han går genom tillvaron i en drogad dimma av sömnpiller och inser att det inte är värt något att ha en avundsvärd karriär och mängder av pengar om man inte har kärlek.

På gruppmötena lär de sakta känna varann. När saker ställs på sin spets visar det sig att deras sköra vänskap är det som får livet att vända för många av dem.

Mitt omdöme: En varm och fin bok, som verkligen tilltalade mig. Jag sover själv dåligt på nätterna - har gjort det i hela mitt liv - och känner igen mig i en hel del av det som beskrivs. Sekwa är duktiga på att hitta romaner som känns lite feelgood-aktiga utan att vara för söta och utan att blanda in för mycket romantik. Det här är ännu en sån lyckträff!



söndag 12 april 2020

Korridorer


Bokens titel: Korridorer
Författare: Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 142

Sex korta noveller skrivna av Moa Eriksson Sandberg, och lika många av Ester Roxberg. Inte förrän jag läst ut boken ser jag att varannan av de tolv berättelserna är skriven av Moa och varannan av Ester - deras namn står inte i direkt anslutning till texterna, utan endast lite diskret på ett försättsblad. Ändå har jag redan under läsningen tänkt "det här måste vara samma författare som skrev den förrförra" om åtskilliga. Det lyser igenom.

Novellerna handlar om ungdomar i högstadieålder. De tycker själva att de är stora nu och de agerar förvånansvärt moget - även när de hittar på barnsliga saker är de väl medvetna om att de är just barnsliga. Men nu är livet i en brytningstid där man snart är ung vuxen och måste bete sig som en.

Viktiga beslut ska fattas. Ska man stanna kvar i småstaden eller ta sig vidare? Gymnasiet hägrar förstås, men för en del är det resor och arbete som lockar mer. Mest av allt handlar det ändå om att vara kär, känna sig behövd, tillhöra en grupp, ingå i en familj och en gemenskap.

Ungdomarna är förvånansvärt starka, eftertänksamma och kompetenta. Jag önskar att tonåringar oftare utmålades just som sådana. Inte alltid som flockdjur, som följer den starkaste. Inte alltid som om de bara är intresserade av att supa och hångla och positionera sig, utan lika gärna kan vilja mycket annat också.

Jag gillar varenda en av novellerna, just för att det är vettiga och verkliga unga tjejer och killar med massvis av känslor och tankar. Särskilt mycket tyckte jag om "Skejtarhoror" (Moa Eriksson Sandberg) om en missförstådd kärlek mellan två vänner och "Vänner" (Ester Roxberg) om tjejkompisarna som kommer från diametralt motsatta familjeförhållanden.

På baksidan står att detta är "tolv berättelser som vränger, kränger och skaver". Det är inte helt schysst, tycker jag, för det gav åtminstone mig intrycket att boken skulle vara ännu en tonårsbok där huvudpersonerna utsätts för sexuella övergrepp, är fulla på gränsen till medvetslöshet, sniffar lim, har föräldrar som inte bryr sig, skär sig i handlederna, hatar sina kroppar, gråter sig till sömns...

När mina barn var i den där åldern - tolv, tretton, fjorton - var jag skeptisk till att sätta tonårsböcker i händerna på dem av just den anledningen. Jag ville ge dem framtidstro och hopp! Inte få dem att känna att det är ett helvete att vara ung.

Men "Korridorer" är inte som andra. Här är det unga människor som visserligen konfronteras med svårigheter men som tar mod till sig, reser sig igen, torkar tårarna och går vidare. De tar plats. De går rakryggade med stolt blick. Jag gillar det. Framtiden ligger för er!

Mitt omdöme: Engagerande, lätta att ta till sig, välskrivna och varma berättelser om tonårstid.

Tack till förlaget för recensions-exet!



lördag 11 april 2020

William Wisting, den norske kriminalkommissarien







Sådär, nu har jag nog faktiskt läst varenda bok av Jörn Lier Horst och passar på att skriva en lista över romanerna i kronologisk ordning. Förlaget gav ju ut dem lite huller om buller, så ett tips är att försöka läsa dem i rätt ordning:

Nattmannen del 1
Bottenskrap del 2
Vinterstängt del 3
Jakthundarna del 4
Grottmannen del 5
Blindgång del 6
+
Katharinakoden- Cold Case #1
Det innersta rummet - Cold Case #2

Det finns fyra böcker innan dessa, men dem har förlaget bara struntat i. Dessutom ska det finnas två senare, men dem har jag aldrig sett.

För er som är riktigt nördigt intresserade har jag satt ihop en lista. Kollade vilka böcker som utkommit på norska, och det är ju många fler än på svenska.

Jag är särskilt intresserad av bok 11 och bok 14; de är nya men jag har ändå inte sett dem översatta. Tyvärr kostar de jättemycket att köpa i Norge, så det har jag inte råd med.

Nökkelvitnet del 1 - verkar inte finnas översatt till svenska
Felicia forsvant del 2 - verkar inte finnas översatt till svenska
Når havet stilner del 3 - verkar inte finnas översatt till svenska
Den eneste ene del 4 - verkar inte finnas översatt till svenska
Nattemannen del 5 (Nattmannen)
Bunnfall del 6 (Bottenskrap)
Vinterstengt del 7 (Vinterstängt)
Jakthundene del 8 (Jakthundarna)
Hulemannen del 9 (Grottmannen)
Blindgang del 10 (Blindgång)
Når det mörkner del 11 - den här kan jag inte hitta på svenska, konstigt nog...
Katharina-koden del 12 (Katharinakoden)
Det innerste rommet del 13 (Det innersta rummet)
Illvilje del 14 - den nyaste boken verkar inte heller vara översatt

Glad påsk, alla påskekrimläsare där ute!

Det innersta rummet


Bokens titel: Det innersta rummet
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel:
Översättare: Marianne Mattsson
Uppläsare: Mattias Linderoth
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 9 tim 25 min

"Det innersta rummet" följer direkt på "Katharinakoden", båda två ingår i serien som förlaget kallar "William Wisting Cold Cases", vilket är lite löjligt eftersom det är samme trevlige kommissarie Wisting som alltid annars - bara att hans chefer inte tilldelar honom färska mord utan sätter honom på att jobba med olösta, gamla fall.

Nu har kort tid passerat sedan förra boken, Line är fortfarande föräldraledig med lilla Amalie men ska snart skola in henne på förskolan och börja jobba. Hon har sagt upp sig från Verdens Gang men vill fortfarande ägna sig åt grävande journalistik och skriva reportageserier.

William Wisting får ett specialuppdrag då en känd politiker avlider och man hittar minst sagt märkliga saker i hans sommarstuga... Det är topphemligt och därför får Wisting sätta ihop en liten grupp med utredare som jobbar utanför den vanliga polisstyrkan. Där ingår dottern Line men även Stiller, den egensinnige polisen som introducerades i förra boken.

En försvunnen tonårspojke, en död politiker, en stuga med ett igenbommat inre rum, ett värdetransportrån, några småkriminella ungdomar som nu vuxit upp, en gigantisk summa pengar i utländska sedlar.

Frågan är vad som finns i den kände politikerns bakgrund och vad han egentligen sysslat med. Ingen vet riktigt vilka hemligheter han hade.

Mitt omdöme: Det här är den enda boken i hela serien som jag faktiskt tyckt var småtråkig. Det är väldigt många inblandade och det blir på tok för mycket av redogörelser för vad varenda en haft för sig vid ett givet tillfälle. Det händer nästan ingenting i nuet; bortsett från att Line råkar ut för en del otrevligheter. Jag hade önskat mig mer beskrivningar av händelser och skeenden, och lite mindre av vem-gjorde-vad.

Kanske har författaren själv ledsnat på sina figurer? Det här är den enda boken som känts lite oengagerad.

Katharinakoden


Bokens titel: Katharinakoden
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Katharina-koden
Översättare: Cajsa Mitchell
Uppläsare: Mattias Linderoth
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 10 tim 57 min

Den trevlige kommissarie William Wistling är tillbaka i en serie om Cold Cases, fall som är olösta ännu efter många år. Det här är den första boken i den serien, men jag tycker det är märkligt att de särskiljs från resten av serien bara för att inte mordet inträffat i nutid - resten av boken utspelar sig ju exakt som en fortsättning på alla de andra böckerna.

Wistings vuxna dotter Line har fått ett barn, Amalie, tillsammans med den FBI-agent som figurerade i en tidigare bok. Lines tvillingbror får för en gångs skull vara med litegrann: han kommer hem och passar sin systers barn så att hon kan få jobba.

Wisting gör sig redo att hälsa på hos Martin Haugen precis som han gjort vartenda år just detta datum. Det är nämligen årsdagen av Katharina Haugens försvinnande. Nu har det gått 24 långa år sedan Martins hustru spårlöst försvann - och lämnade en bukett rosor på bänken i tamburen och en perfekt packad resväska. Inget lik har hittats, ingen vet vart Katharina tagit vägen.

Men när Wisting kommer fram till den ensligt belägna stugan är även Martin Haugen borta. Samtidigt börjar det nystas i ett annat gammalt fall: den unga Nadia som stormade ut från en ungdomsfest för ungefär 25 år sedan och aldrig synts till sedan dess. Wisting får mycket att fundera på när en skärpt poliskommissarie - Stiller - kommer instövlande och vill veta allt möjligt om både Nadia och Katharina.

Jag lyssnade på ljudboken. Elva timmar lång... Hade helst läst själv, men just nu har jag inte riktigt möjlighet och då är det bra att Mattias Linderoth är en duktig uppläsare.

Mitt omdöme: Det är mysigt att komma in i en värld som är så bekant! Kul att persongalleriet utökats med Stiller, det behövdes. En spännande och välskriven deckare, som vanligt, även om jag tidigt förstod sambanden. Det är mindre viktigt vem som gjort vad; att följa polisernas arbete är underhållning i sig.

lördag 4 april 2020

Carmilla


Bokens titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan le Fanu
Uppläsare: Megan Follows
Förlag: Blackstone Publishing
Antal minuter: 3 timmar

Världens allra första vampyrberättelse, "Carmilla", kom ut sisådär 25 år före "Dracula". Jag tycker väldigt mycket om den, för den innehåller precis allt som man kan förvänta sig av en vampyrsaga. Något överraskningsmoment finns inte men är man det minsta upplagd för lite klassisk, gotisk skräck så är det här helt perfekt.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska eftersom "Carmilla" knappt verkar finnas på svenska. Ångrar det inte en sekund, för uppläsaren Megan Follows (kanadensisk skådespelerska) var fenomenal och dessutom tillräckligt artikulerad för att jag skulle kunna hänga med i en roman skriven på 1870-talet.

I korthet handlar det om den unga Laura som bor med sin förmögne far, greven, i ett stort slott i en vacker dal i Österrike. De har tjänstefolk och lever ett bekvämt men väldigt ensamt liv. Inga grannar finns och den närmaste staden är numera övergiven (man får senare veta varför...)

Därför blir det en stor sak den dagen då en hästdroska kommer farande i hög fart på grusvägen utanför slottet, sladdar i en kurva och välter.

Ur vagnen kliver en rik, parant kvinna och hennes sjukliga dotter. Flickan är jämngammal med Laura, ungefär sjutton år. Blek i hyn, långt svart hår, oerhört vackra drag. Hon heter Carmilla. Mamman säger att hon omedelbart måste iväg, hon har ett brådskande och viktigt ärende i en stad långt bort - och kan inte vänta på att dottern ska återhämta sig. Greven lovar att Carmilla kan få bo på slottet tills kvinnan återvänder. De har aldrig träffats förr och vet ingenting om varann, men greven känner sig tvungen att erbjuda sin gästfrihet.

Laura är överlycklig! Hon har äntligen fått en vän. Carmilla och Laura tillbringar mycket tid ihop, men nykomlingen sover större delen av förmiddagarna och är så svag att hon måste stötta sig mot väggarna då hon går omkring på eftermiddagarna. Hon äter nästan inget, men dricker rödvin. Det tar inte lång stund innan hon börjar lägga an på den oerfarna Laura - och snart blir de ett kärlekspar.

Då börjar det hända saker. Mjölnarens dotter dör oförklarligt. Carmilla är borta om nätterna. Och Laura, hon drömmer hemska mardrömmar om att någon tar tag runt hennes hals...

Mitt omdöme: Jag är förvånad över hur spännande jag tyckte det var och hur lätt det var att ta till sig en så otroligt gammal berättelse.

fredag 3 april 2020

Dr Jekyll & Mr Hyde


Bokens titel: Dr Jekyll & Mr Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Uppläsare: Harald Leander
Originalets titel: The Strange Case of Dr Jekyll & Mr Hyde
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Bakhåll
Antal minuter: 3 tim 15 min.

Alla kan historien om den timide doktor Jekyll som förvandlas till den ondskefulla mister Hyde. Vi har sett den i mängder av tappningar, ofta som något komiskt. Jag tänker på doktorn som en farbror i vit rock som böjer på nacken och häller i sig innehållet från ett provrör av glas: en grön vätska som bubblar och fräser. Med ens blir den beskedlige mannen en kurande, luden man med hest skratt och gula tänder. En karl helt utan medkänsla med sin omgivning. En mördare, till och med!

Men sedan då? Vem ger doktorn drycken och varför tar han den och hur får han tag på mer? Varför slutar han inte dricka den om hans andra "jag" är en så förskräcklig person?

Jag tänkte att jag skulle vilja höra hela historien, utan att den gjorts om till lättläst för ungdomar eller något sånt. Det har kommit en nyöversättning, så jag valde att lyssna på den. Harald Leander heter han som är uppläsare, och han har en mycket behaglig och vilsam röst. Boken är drygt tre timmar lång, vilket motsvarar ungefär ungefär 100 sidor. En kortroman, alltså.

Jag blev förvånad över hur något som är skrivet 1886 (för 134 år sedan!) kan vara så pass lätt att lyssna på, spännande och håller intresset uppe hela vägen. Extra kul var det att höra alla små detaljer som Robert Louis Stevenson själv tyckte var alldagliga men som nu är fantastiskt roliga att höra, om Londons stadsliv under slutet av artonhundratalet. Jag tyckte det var riktigt roligt med just den biten, hur staden såg ut och hur människorna var.

Och så fick jag svar på alla mina frågor kring vilka doktorn och monstret egentligen var - och advokat Utterson som på många vis är bokens riktige huvudperson.

Mitt omdöme: Väl investerade timmar!

Farlig sanning


Bokens titel: Farlig sanning
Författare: Anna Jansson
Uppläsare: Sofia Pekkari
Förlag: Novellix
Antal minuter: 33 min.

Det här är författaren som skrivit "Maria Wern"-böckerna som gått på TV4. En liten novell som var så intetsägande att jag var tvungen att gå in på Adlibris för att se vad den handlade om, när jag nu skulle recensera berättelsen två veckor efter att jag hörde den. Då förstår ni, att det här kanske inte var något som gjorde ett stort avtryck...

Sjuksköterskan Anneli jobbar natt när det kommer in en gammal dam till akuten. Hon har blivit påkörd av en bil och hon överlever tyvärr inte. Lite senare på samma nattpass kommer en ung kvinna in, misshandlad - men det vill hon inte erkänna. Anneli vet vem kvinnan är och hon grubblar över vad som hänt henne. Det är då hon kommer på vad som är den farliga sanning, som titeln syftar på.

Jag har varit suktad att läsa Anna Jansson (har aldrig gjort det förr) men tror att det är bättre att börja med någon roman, faktiskt.

Mitt omdöme: Jaha, det här gick ju att lista ut tämligen omgående. Och en dialog - en häftig ordväxling mellan Anneli och hennes man Urban - alldeles i slutet av novellen, är så osannolik att den stjälper hela berättelsen för mig.

Livet lite huller om buller


"Det var länge sedan du skrev något på bloggen", kommenterade väninnan. Ja, det var ju det. Jag förstår inte hur andra orkar skriva, när allt skakats om på det här viset. För mig har Corona-viruset vänt upp och ned på ungefär allt.

Över en natt gick jag från jobb, jobb, jobb till ingenting. Det finns inte ett enda företag som satsar på marknadsföring, trycksaker, varumärkesbyggande och annonser när hela världsmarknaden rasar.

Så mitt liv de senaste tre veckorna - då jag inte bloggat en enda gång - har mest handlat om att jaga jobb. Det går före allt annat.

Men visst har jag haft möjlighet att lyssna på en del ljudböcker under tiden. Litegrann har jag börjat läsa också, för det opererade ögat blir allt bättre.

Vi är dock friska allihop (än så länge, får man väl säga, för det är nog bara en tidsfråga) och försöker skapa oss en ny tillvaro i allt det här. Något som slagit mig, under de gångna tre-fyra veckorna, är den enorma välvilja, medkänsla och omtänksamhet som jag mött hos andra och som jag faktiskt tror att jag själv ger också. (Det där lät skrytsamt, men jag menar det inte så: det är bara så mycket lättare att vara ärligt hjälpsam och empatisk när så många visar en osminkad sida av sig själva). Härligt att se alla positiva krafter.

Några små recensioner ska jag väl hinna med i helgen!
Var rädda om er.
//Mona