Visar inlägg med etikett Joelindas tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joelindas tankar. Visa alla inlägg

tisdag 13 februari 2024

En resa till Doggerland väntar



Nu har jag något att verkligen se fram emot! En ny bok om Doggerland! "Tiga som muren" heter den senaste romanen om Karen Eiken Friis, kriminalinspektör på Doggerland, som har fått så många av oss att önska att den där underbara ögruppen kunde resa sig ur havet och bli verklig.

En flygbiljett till Dunker skulle vara toppen, men nu får jag nöja mig med en fejkad flygbiljett därifrån - och god läsning lite senare i veckan.

söndag 4 februari 2024

Dra på trissor! Bloggen lever.

Jönköping förrförra veckan.


Nä, jag finns kvar här. Antagligen utan följare men ändå. I viss mån har jag prioriterat Instagram-kontot, för det är helt enkelt så mycket smidigare än det här bloggandet. Men till stor del kan jag inte skylla på det, utan helt andra grejer. Jobbet, som vanligt. Det tidskonsumerande jobbet. I alla år jag har bloggat, så är det hela tiden jobbet som sätter krokben för mig. 

Men jag fortsätter för det är så fantastiskt kul att få respons på de små recensioner jag knåpar ihop. Eller tyckanden, ska jag väl säga, så ingen utbildad litteraturvetare och äkta recensent på kultursidorna tar illa upp. Mina små obildade men ärliga åsikter, är väl vad det är.

Tolv boktyckanden ligger nu färdiga och väntar på att slussas ut på bloggen. Ska bara fixa bilder till dem först! Ses snart.

fredag 6 oktober 2023

Skaffa dig en personlighet!!!

 



Jag har funderat en del på det här. Någon har lämnat en kommentar på min oansenliga och sällan besökta blogg. Det är vanligen mycket trevliga bokbloggare som kommenterar här - och i enstaka fall några av mina (lika trevliga) vänner. Ytterst sällan är det personer jag inte känner till. I stort sett ALDRIG är det anonymt eller otrevligt. 

Det här är anonymt. Kanske väldigt otrevligt, det är svårt att säga, eller kanske ett råd i all vänskaplighet? "Skaffa en personlighet". Inget utropstecken. Inget kommatecken efter mitt alias "Joelinda". VEM lämnar ett sånt här meddelande?! 

Om det är någon som händelsevis läser här, kan inte den personen bara skriva och berätta vad den menade? Snälla? Jag undrar uppriktigt. 

Vad handlar det här om, egentligen? Knappast böcker. Snarare att jag borde skaffa mig en personlighet, för jag har tydligen ingen. Betyder det att jag är en härm-apa? Ett vitt, blankt papper? En dussinmänniska? 

Om svar anhålles.

torsdag 29 december 2022

Bästa läsupplevelserna 2022



Nu när året ska sammanfattas så kan jag väl konstatera att jag inte hunnit läsa alls lika mycket som vanligt och - hemskt nog! - inte heller uppskattat böckerna lika mycket som jag brukar. 

Det gäller i synnerhet några storsäljande böcker som jag försökt lyssna på som ljudbok men storknat på redan efter några kapitel, ibland på grund av uppläsaren men oftare för att jag tycker själva kärnan i boken är så konstruerad, tillgjord, overklig, osannolik, rent irriterande. 

Där finns också tryckta böcker som legat etta på bestsellerlistorna men som jag inte klarat av att läsa klart, för att de är så tråkiga. 

När det händer brukar jag undra hur jag egentligen är funtad. Bokklubbsväninnan M har tröstat mig med att det sannolikt beror på att jag läst så ohyggligt mycket i mitt liv så det inte längre går att överraska mig. En del av böckerna höjs till skyarna, men själv känner jag ingenting. Ändå ser jag mig som någon med massor av fantasi, så jag BORDE kunna leva mig in i det hur uppdiktat och otroligt det än är.

Nåväl. Det finns också böcker som är helt makalöst bra! Den allra bästa läsningen under 2022 är för min egen del, utan inbördes ordning:

Ann Helen Laestadius "Stöld"
Ella-Maria Nutti "Kaffe med mjölk"
Ingvild H. Rishöi "Stargate"
John Ajvide Lindqvist "Vänligheten"
Bengt-Erik Engholm och Lina Blixt "Korpen - fakta och myter"
Kristina Sandberg "En ensam plats"

Fantasiska böcker som jag varmt rekommenderar!

torsdag 15 december 2022

Hämta andan, börja om igen


 

Hur många gånger har jag skrivit "Ursäkta att jag inte skrivit på ett bra tag, men NU ska det bli bättring?". Det är som förgjort. 

Ni som känner mig privat eller träffar mig mycket genom jobbet vet att det har varit rätt tufft under många, många år nu. Åtta år, faktiskt. Sedan ett halvår tillbaka är det dock lite lättare i en del bemärkelser. Jag kan slappna av lite mer. 

Jobbet stjäl dock fortfarande enormt mycket av min vakna tid och jag har svårt att styra över det - det spelar ingen roll hur många spark-i-rumpan-föredrag av handlingskraftiga, allvetande entreprenörer jag lyssnar till. Jag får inte ihop det, riktigt.

Genom bokbloggandet har jag lärt känna så många fina människor och fått vara med om så mycket spännande - men under flera år nu har jag känt mig som en riktig svikare som inte klarar av att hålla igång maskineriet. Inget blev direkt bättre av hotande näthinneavlossning och ett gäng ögonoperationer; efter det har jag inte alls samma ork att läsa. Ögonen blir trötta fortare. Eller så har det inget med ögontjafset att göra, det kanske bara är jag som blivit gammal?! Gah. 

Och bloggens ursprungliga idé, att jag skulle läsa varenda Augustprisvinnare, den ligger jag så sjukt långt efter med så jag fattar inte hur jag någonsin ska hinna ikapp. Men hörrni, nu ska jag försöka skriva om alla fina böcker jag läst under hösten. Finns mycket bra att tipsa om! Och en hel del uselt med, men det är svårt att skriva såna recensioner, tycker jag.


onsdag 18 maj 2022

Lite lättare liv?


Fem veckor sedan senaste inlägget. Det är ju inte det att jag läser, det är att jag inte hinner blogga längre. Det har varit tufft i flera år - extremt mycket jobb och jag orkar inte gå in på varför jag inte bara jobbar mindre. 

Spyr på nästa människa som säger att vissa koketterar med att de har mycket att göra, för det är verkligen inte min mening. 

Det finns ingenting kul i det här, det är rent tvång: jag MÅSTE jobba så här mycket för att ha råd att existera (i nuvarande form, men det är klart att jag skulle kunna bara hiva allt över kanten och flytta härifrån och bo spartanskt resten av livet och TRO MIG, tanken har föresvävat mig tusentals gånger).

Men nu ser saker ut att ändras. Kanske kan jag andas lite lättare? Kanske kan jag sova om nätterna? Kanske får jag inte tillbaka magsåret? Kanske kan även JAG unna mig att ta ledigt efter middagsmaten, istället för att skynda tillbaka till kontoret en sväng på kvällen - och faktiskt lata mig på helgerna?!

Jag hoppas få återkomma med boktips. Det är tveksamt om jag har några läsare kvar efter att i åratal ha varit allt mindre aktiv, men det här startade ju ändå som en läsdagbok och får så förbli.

fredag 25 februari 2022

Usel ersättning för ljudböcker

 


Min kompis - här i bloggen ofta kallad bokklubbsväninnan, eftersom hon är det också - valde till en av våra träffar att vi skulle lyssna på en ljudbok. Jag har konsekvent valt bort alla ljudböcker, kan nämligen inte gå runt med hörlurar eller såna där ploppar man stoppar in i öronen (det är så obehagligt så jag tänker inte ens överväga det). För mig funkar det alltså inte att lyssna på en ljudbok på väg till jobbet (som jag bedriver i mitt hem...) eller medan jag städar, diskar, dammsuger eller joggar.

Lösningen har blivit att jag stänger in mig i köket, lagar någon gryta som tar lång tid eller bakar ett stort bröd. Då hinner jag lyssna på ljudbok - i högtalare - under tiden!

Bokklubbsväninnan valde att vi skulle lyssna på Christina Lindströms "Finns det björkar i Sarajevo?". Jag tog ett gratisabonnemang på Storytel för att kunna höra den. En himla bra bok som helt förändrade min syn på ljudböcker. Och vilken fantastisk skatt att plötsligt ha tillgång till så otroligt många böcker i mobilen!

Sedan dess har jag betalat Storytel varje månad för ett abonnemang. Ganska mycket pengar (vilket inte är samma sak som att det är dyrt!) så jag tänker att jag bör konsumera tre böcker per månad för att det ska vara värt det. 

Men så såg jag ett inlägg av barnboksförfattaren Tobias Söderlund, som berättade om de helt horribla ersättningsnivåer författarna får. Det är sinnessjukt dåligt betalt! 

Plötsligt får jag jättedåligt samvete. För 179 kronor i månaden lyssnar jag på mängder av författare, mestadels svenska. Vad får de för det? Ingenting! Ändå skriver många av dem på mitt Instagramkonto - den här traditionella bloggen är det nog knappt någon som känner till längre - och tackar för att jag lyssnat, skickar hjärtan och high-five-emojisar och är glada över recensionen. 

Det är ju bedrövligt! Ska de behöva vara glada för att någon liten bokbloggarskutt har skrivit att deras bok är otroligt bra, men de kan inte räkna med att jag har råd att köpa den inbundna boken och jag snyltar på deras årslånga arbete genom att lyssna på en ljudbok?! 

Det finns indiska internetbyråer som gör mitt jobb (grafisk formgivning) för en tiondel av vad jag måste ta för att alls överleva; de massproducerar logotyper för en femhundring och jag mår jättedåligt av den konstanta stressen av att behöva konkurrera med låglöneländer. Detta är lite samma sak: fina förlagens vackra inbundna böcker à 200 kronor konkurrerar med Storytels inlästa romaner där författaren får några spänn per lyssnare. 

Usch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Är det rimligt att författarna får så liten del av pengarna för en ljudbok? Går det att ordna så att de kan tjäna lite mer? Jag undrar uppriktigt. För jag vill verkligen att de ska ha en vettig inkomst av sitt arbete.

onsdag 9 februari 2022

Doggerland-release

Igår var jag med på Selma Stories författarsamtal med Maria Adolfsson, hon som skrivit de spännande böckerna om Doggerland. Vi var ett 60-tal gäster utöver förlagets arrangörer. 

Detta är verkligen den stora fördelen med videomöten och att i stort sett alla har såväl tekniken som vanan efter två år av restriktioner, karantän och isolering. På det här viset kunde vi alla delta i releasepartyt men på distans. Sextio pers utspridda över hela Sverige (och ett par från Finland, såg jag!). 

Jag är otroligt förtjust i Doggerland och dess miljö, kultur, traditioner, mat och språk. Önskar att det var jag själv som hade hittat på det här fiktiva landet och gjort det så genombra som Maria Adolfsson gjort; där man helt slukar konceptet och uppriktigt tror att öriket i Nordsjön mellan Storbritannien, Skandinavien och Nederländerna faktiskt existerar.


Jättespännande att lyssna på Maria och höra hennes tankar om både hur man bygger upp en ny värld i en befintlig och hur man skapar mordgåtor och spänning. 

De andra fick boken (50 deltagare av oss 60 fick den - och ytterligare en vann den under mötet) men jag var för sent ute för det. Nu får jag vänta på pocketen, för några inbundna böcker tillåter inte ekonomin. Glädjande nog håller författaren redan på med nästa bok i serien, så vi är säkra på att detta inte var den sista! Ser fram emot ännu fler resor till Doggerland inom kort.



tisdag 11 januari 2022

Hjälp, jag blir mördad av min kompis, min fru, min mormor!

Ni vet, de där Scream-filmerna där den übervackra tonårstjejen smyger in i ett upplyst, öde hus trots att det går en mördare lös i trakten - och hör hur ytterdörren stängs och låses bakom henne? 

Så känner jag med en del romaner, att vad tusan är det för fel på de huvudpersoner som vi läsare förväntas engagera oss i? Hur osmart och ologisk får man vara? Det är inte sällan jag tänker att de får skylla sig själva om de blir mördade - normala människor utsätter sig inte för såna risker, klantar sig inte sådär ofta, pratar inte alltid med fel personer. De flesta av oss rusar heller inte ut i en virvlande iskall snöstorm utan att ha klätt på oss bra... men det gör man väldigt ofta i spänningsromaner.

De fyra böcker jag tyckte var sämst förra året var dels "Det straff hon förtjänar" av Elizabeth George, en extremt urvattnad del i serien om Lynley och Havers. Den kan vi lägga åt sidan, den är dålig för att den är snackig och ordrik utan substans - inte för att storyn är värdelös. Men så var det också tre till:



Svenska Camilla Stens roman "Arvtagaren" är skrattretande. Ung kvinna som heter typ samma som sin mamma, moster och mormor är ett klart psykfall men ute på fri fot ändå - och åker med sin pojkvän till en ödemark som knappt finns på kartan. Där ligger det händelsevis en vacker herrgård som hon ärvt, men aldrig förr hört talas om. Sedan visar det sig att ingen i hennes släkt är den hon trodde (och krångligt nog har de alla bytt förnamn under sina liv!). De har även gömt dagböcker, gamla brev och ett lik (!) lite här och där i herrgården. Såklart måste det inträffa en förskräcklig snöstorm mitt i allt. Då fattar man ju att någon på den insnöade herrgården är mördare...


Shari Lapena är kanadensiska. Jag vet inte om det kryllar av hemmafruar i Kanada, eller om Lapena (född 1960) bara anser att det är rimligt med kontorsarbetande män och hemmavarande kvinnor, men för mig känns det omodernt. Hennes roman "En främling i mitt hus" är riktigt billig.

Här går den rika hustrun omkring i ett hus där det lämnas avtryck i den välbäddade sängen efter någon som legat där - lite som Guldlock och de tre björnarna fast för vuxna. Hon märker att någon är i hennes hus men fattar inte vem eller varför. 

I bokens inledning uppdagas det att hon varit i stadens farliga kvarter och skjutit ihjäl en skum typ på någon bakgata, men nu fejkar en minnesförlust. Herregud. Du läste rätt: minnesförlust! Hennes korkade man begriper ingenting. Läsaren ska bli "överraskad" och tycka att det är "spännande" samt glatt nicka åt att slutet bjuder på "en twist". Men om man inte listar ut i första kapitlet hur allt ligger till så har man inte läst många spänningsromaner. Minnesförlust!!!




B.A. Paris (pseudonym) är fransk-brittiska eller brittisk-fransyska eller vad det kan heta. Född i England, med en fransk och en engelsk förälder, flyttade som vuxen till Frankrike. Hon är snäppet äldre än Shari Lapena, född 1958. 

Hennes bok "Terapeuten" hör till de mest utseendefixerade jag läst. Här beskrivs i detalj hur alla är klädda, hur deras hår är friserat, vilken ögonfärg de har, hur de har möblerat sina hem, hur vackra de är. Det är som att placeras i ett dockskåp fyllt av Barbiesar. 

Faktum är att "Terapeuten" är lite så: ett inhägnat överklassområde i London där man bor i tjusiga townhouses tätt intill varann, alla dessa vackra, rika och lyckade par (knappt några jobbiga ungar, de skulle väl komplicera intrigen!). Garanterat ingen som någonsin går runt i mjukisbyxor, har flottigt hår, ställer smutsiga tallrikar på diskbänken över natten, petar sig i näsan eller pruttar. Det här är artificiellt så man baxnar. 

Jamen gissa: tror ni att någon har borrat hål i husväggarna och kan kika in på grannen? Klippt upp häckbuskarna lite så man kan smyga in i grannens trädgård? Sneakar in på partyn dit man inte är bjuden? Utger sig för att vara journalist/detektiv/kompis/förre husägaren - bara för att få snoka hemma hos huvudpersonen? Lämnar en lösfläta just i det rum där någon med långt hår i samma färg hängde sig?! Just det. Rimligt va? Du är mördare - eller har tvingat någon att begå självmord - och du återvänder till brottsplatsen och lägger ut rosenblad, en lösfläta och en flaska bubbel. Herregud.



Vågar jag säga vad jag lyssnar på nu? "Nyårsfesten", som visat sig vara ett hopkok av allt ovan. Ofattbart vackra och rika engelska människor fastnar på tjusig herrgård i ödemarken när århundradets snöstorm drar in just över nyårshelgen - och en av dem hittas såklart genast död...  

onsdag 29 december 2021

Mina bästa läsupplevelser i år


Bäst och sämst och topp-tio och allt sånt där som brukar översvämma bokbloggarna de sista dagarna varje år. Har jag ens något att komma med, jag som läst alldeles osedvanligt lite under 2021? Tveksamt.

Här är i alla fall en kort sammanfattning om det möjligen tjänar som inspiration för någon annan:

Svårt att välja vad jag gillar bäst - måste man ens kora en vinnare? - men här är det gångna årets bästa skönlitterära romaner. Obs att det inte finns någon rangordning mellan dem.

En lärorik, spännande men lite tradig fackbok, roman, självbiografi blandat med en gnutta påhitt:

Fyra fantastiska fackböcker:

Tre ljuvliga böcker i en serie för äldre barn:

Ska jag ändå välja en enda bok som gjort enormt stort intryck på mig, så måste det bli de närmare 40 timmar som jag lyssnade på Ingrid Carlbergs Augustprisbelönade "Det står ett rum här och väntar på dig". En alldeles fantastiskt välskriven fackbok!

Absolut sämst är fyra böcker som har det gemensamt att de försöker vara kluriga och läskiga spänningsromaner med smygande skräck och gamla mord och fiender förklädda till älskare. Helt otroligt dåliga, förutsägbara, löjliga, overkliga och fåniga:

onsdag 4 augusti 2021

Tack för tips, alla andra bokbloggare!

Apropå detta att jag litar lite extra på vissa recensenter i tidningarna och lite extra på vissa bokbloggare jag följer. 

Jag har fått många fina tips från så många av er! En del bloggar läser jag även om jag inte tror att jag kommer att läsa samma böcker som ni gör, men man lär sig mycket av varandra ändå och får upp ögonen för annan litteratur än den man kanske slentrianmässigt väljer.

Jag får väl säga "ingen nämnd och ingen glömd", för det är så trist att råka utelämna någon. Men ni som finns på min favoritlista här i marginalen (om man ser på en stor bildskärm, vill säga, för mobilen visar ju inte allt...) är garanterat såna som jag fått massor av tips ifrån. Och många fler ändå; jag har nog inte uppdaterat listan på väldigt länge.

Inför förra riksdagsvalet kunde man matcha ihop sina politiska åsikter med vilka politiker som var mest lik en själv. Först en massa allmänna frågor om politik, sedan några som de kallade hjärtefrågor och som var utslagsgivande: där sånt som NATO-medlemskap, vargfrågan, aborträtt och flyktingmottagande viktades. 

Jag blev lite häpen när jag såg några av de politiker som JAG stämde överens med (89% var den högsta siffran) men det var också intressant att se vilka av våra folkvalda som faktiskt har samma åsikter som jag har - när man inte bara tillåts välja från det parti man TROR sig stämma bäst överens med.




Böcker jag sneglat på men inte bestämt mig för att läsa förrän några av mina favoritbloggare sagt att de faktiskt ÄR så bra!

Jag skulle tro att den bokbloggare som jag OFTAST stämmer överens med, är Anna på "Och dagarna går...", om jag ser till vilka böcker vi båda har läst och tyckt om man också vilka böcker jag blivit tipsad om på hennes blogg och faktiskt uppskattat. Likaså Annette på Just nu, just här. Men det finns så många andra här som fått mig att upptäcka böcker jag annars inte skulle läst. Förhoppningsvis har jag gjort detsamma mot några av er!

Just nu läser jag "Spinning Silver" av Naomi Novik, som jag var tveksam till men när jag såg att Sanna på Litterärt Ofog tipsade om den så köpte jag den utan tvekan. Så går det när man litar mer på sina bloggvänner än på större bokrecensenter!

Stort tack till er alla - och nu menar jag verkligen ett tjugotal till som jag inte hinner skriva här - för utförliga och personliga texter om böcker. Mycket inspirerande och på många vis mer relevant för mig än vad dagstidningarnas recensenter tycker. 

onsdag 2 juni 2021

Sju skäl till att satsa på Instagram


Varför hoppar även inbitna bloggare över till Instagram? 

Boktanken firar tioårsjubileum framåt advent. Frågan är bara hur länge till bloggen kommer att finnas kvar? Förra veckan frågade Mia om vanliga bloggar håller på att dö ut. Nu ska man givetvis svara "Nej, absolut inte! Vem vill läsa kortkorta, ytliga recensioner på Instagram när man kan läsa uttömmande dito på en blogg? Klart att bloggarna kommer att överleva!" 

Jag har själv svarat exakt just det, varenda gång den där frågan har ställts. Men nu är jag inte så säker längre. 

Tant Augustas tekopp skrev ett otroligt bra svar, som jag gärna vill citera:

"Jag tror att plattformarna bidrar till en bloggdöd på sikt. Den absolut största fördelen med Instagram är ju tillgängligheten. Lätt att få upp saker i sitt flöde, lätt att bara "gilla" och på så sätt synliggöra att man varit inne och läst/sett ett inlägg och framför allt lätt att kommentera. 

Bloggplattformarna gör det bara svårare och svårare att interagera över plattformsgränserna, framför allt via en telefon. Så pass svårt att det börjar bli löjligt. De måste släppa idén om att alla som är intresserade av bloggar sitter framför en dator." 

Jag har satsat mycket på sociala medier i mitt jobb. Jag håller föreläsningar och kurser om sociala medier (dit förvisso även bloggar räknas in) och har en helt annan kunskap nu mot vad jag hade för några år sedan. Tyvärr måste jag säga att bloggaren bakom Tant Augustas tekopp har plågsamt rätt i det hon skriver - i förlängningen riskerar bloggarna att dö ut.

Det är färre som läser här inne, jag får färre kommentarer under inläggen, förlagen skickar sällan några recensions-ex (eftersom jag satsar mer på bloggen än på Instagram-kontot, förmodar jag). Många andra bokbloggare har fallit ifrån eller blivit alltmer inaktiva. 



Varför skulle man vilja använda sig av Instagram istället för en blogg? Hur kan förlag och författare vilja marknadsföra sig där, när deras böcker får recensioner som är fem meningar långa?!

Tja, det finns enorma fördelar med Instagram. 

1. För det första kan du visa att du har gillat inlägget genom en enkel knapptryckning på hjärtsymbolen. Om ni som läser härinne gillar den här texten så finns ingen som helst motsvarighet. Att LÄTT och SNABBT kunna skicka en sån signal (som Facebooks gilla-tumme eller Instagrams gilla-hjärta) är en fantastisk funktion som borde implementerats i bloggarna redan för åratal sedan.

2. För det andra kan du extremt enkelt svara direkt i inlägget, utan att tvingas skriva in ditt bloggnamn, din URL-adress och din e-post (dessa tre saker måste man fylla i exakt varenda gång på WordPress-bloggar) och utan att verifiera att du inte är en robot (genom att uttyda konstiga siffror och bokstäver) och utan att vänta på att få din kommentar granskad. 

3. För det tredje kan du interagera med bloggaren och dess andra läsare i realtid - konversera med både den som skrivit inlägget och alla andra som läser kommentarsfältet sekundsnabbt. På bloggar tar allt tid. Alltså är det få som lämnar kommentarer nuförtiden och jag skulle tro att ännu färre uppsöker bloggen ett dygn senare för att se om de fått svar på sitt svar...

4. För det fjärde får du automatiskt upp alla favorit-"bookstagrammers" i ditt flöde utan att själv röra ett finger. Jag har en lång lista på fina bokbloggar jag följer, men jag måste gå till den listan och klicka på länkarna för att komma in på bloggen och se inlägget. På Instagram scrollar du igenom ditt flöde och får upp alla de bloggare du följer, utan minsta ansträngning.

5. För det femte är det oändligt mycket enklare att tagga andra, dela andras inlägg, och få kontakt inom plattformen än vad det är när WordPress, Blogspot, Blogg.se, Blogger, tja, alla de här bloggverktygen som vägrar samarbeta och gör att man blir galen på att det inte finns någon kompatibilitet alls. Inne i Instagram-appen kan du ju tagga vilka personer som helst i ditt inlägg (även författare som du inte känner personligen eller bloggare du aldrig mött) och på så vis påkalla deras uppmärksamhet.

6. För det sjätte så ser du direkt en bild på boken och kan stanna upp eller gå vidare, du behöver inte gå in på en blogg för att sedan inse att inläggets rubrik var missvisande och inte alls handlade om det du trodde...

7. För det sjunde - och kanske viktigaste - så är bloggarna värdelösa att läsa på mobilen! Majoriteten av all tid som spenderas på internet är via mobiltelefoner, inte via datorer. För några år sedan såg det inte ut så, men utvecklingen med smartphones har varit rekordsnabb och ändrat allt på väldigt kort tid. 
Det innebär att man inte kan ha en blogg som min och tro att någon vettig själv orkar läsa den på mobilen! Jag har själv provat och tycker inte den är läsvänlig på en liten telefon - men riktigt snygg på datorn. Bloggarna behöver anpassas till mobilen, istället för att leva kvar i tron att folk sitter vid en stationär dator. 

Slutligen verkar det ju som att förlagen premierar "bookstagrammers" när det gäller att skicka recensions-ex och författarna går gladeligen in på kontona för att säga tack för recensionen (händer ju knappt här i bloggarna, tycker jag...).


Jag känner mig väldigt kluven till att hålla på så här längre. Skriva långa texter i bloggen. Skriva korta texter på Instagram. Be folk på Insta gå in på bloggen för att läsa recensionen (det gör de antagligen inte, att döma av statistiken). Hålla koll på alla svar och kommentarer på två olika ställen. 

Tack för att ni orkade läsa! Och jag förstår om ni inte orkar kommentera, med tanke på hur krångligt det är. Synd att det inte finns en liten gilla-knapp här, så jag åtminstone kunde få veta hur många som läst och uppskattat. PRECIS just detta lär bli bloggarnas död, tror jag.
 
Hälsningar,
Mona (alias Joelinda)

torsdag 31 december 2020

Vi överlevde det här


Usch, säger jag bara. Det är minsann inte bara den där viruset som varit jobbigt i år - mycket annat också. Men! Jag får försöka se allt bra också. Innan Corona-skiten brakade lös, hann vår familj fira att det gått ett helt år sedan minstingen närapå dog av septisk chock (blodförgiftning i samband med blindtarmsinflammation). Tack och lov för att han överlevde och blev helt återställd! 

Och jag fick en fin utmärkelse från Friluftsfrämjandet för lång och trogen (ideell) tjänst. Och jag opererade ögat tre gånger - och blev faktiskt hyfsat bra, även om det tog tid! Och jag har haft fantastiska kunder som gett mig uppdrag hela den här kämpiga tiden, så jag faktiskt lyckats ha kvar mitt företag genom krisen.

Bäst i år: att se den enorma välvilja, medmänsklighet och omtanke som så otroligt många visat.
Gott nytt år, alla ni som orkar gå in och läsa här. Tack för att ni fortfarande tittar in hit emellanåt.
//Mona




tisdag 6 oktober 2020

Reserverat för ....vissa?


Jag hade paxat på en bok på bibblan, innan den ens var inköpt. Eller: den var säkert beställd och betald av kommunens bibliotek, men den hade inte ens levererats när jag reserverade den. I mitten av september skulle romanen komma in och då borde jag få ett mejl att den fanns där.

Men det kom inget mejl. Tre veckor efter utsatt datum verkade boken ännu inte finnas för utlåning.

Jag gick ner till bibblan, har ju MerÖppet-kort och kan ta mig in när jag vill. Det hade jag inte behövt, för nu var det bemannat och där stod en bibliotekarie som verkade ha koll. 
"Har du sett den där romanen jag reserverade?" undrade jag. "Det står att jag är köande nummer ett av två. Visst borde det betyda att jag har första tjing?".

Bibliotekarien tittade konstigt på mig när jag sa vad boken hette. Hon liksom både sken upp och såg lite mystiskt bekymrad ut på samma gång. 

"Vänta här ska jag kolla", svarade hon utan att titta mig i ögonen.
"Finns den alltså?" frågade jag hennes rygg, som var på väg bort.
"Ja, men den är utlånad", svarade hon utan att vända sig om.

Några minuter senare kom hon tillbaka med boken i högsta hugg. Biblioteket hade två exemplar av romanen, och det ena hade de lånat ut - trots att jag var först av alla i hela kommunen på kölistan - och det andra exemplaret hade de också lånat ut: lite sådär vid sidan av. Till just den bibliotekarien som jag mötte, visade det sig.

"Du kan få mitt exemplar, jag hinner inte läsa den riktigt nu ändå. Ja, alltså, egentligen är det ju ditt exemplar, kan man ju säga. Inte mitt, om man är noga."
Ja, det kan man säga.

tisdag 29 september 2020

Jonglerar fyra böcker samtidigt


Bild ur Sally Jones.

Nu håller jag på med fyra böcker samtidigt - inte särskilt splittrande eftersom jag nästan alltid har flera böcker igång på samma gång - men det är knepigt att bli klar med dem.

Den första är "Kajakbyggerskan", en debutroman av Gunilla Cullemark, Hoi förlag. Överraskande bra! Återkommer förhoppningsvis snart om den.

-

Den andra är Augustin Erbas "Snöstorm", han som är en av mina favoriter - både i romanform och när han skriver kåserier och betraktelser i DN. Det här är en underbar bok som jag hann läsa klart till frukosten imorse. Recension inom kort!

-



Den tredje är en ljudbok som jag för några år sedan hellre skulle dött än deklarerat högt att jag lyssnade på: "Livet med klimakteriet - hormoner, träning, välbefinnande" av Katarina Woxnerud. Ska ärligt säga att jag höll på att bryta ihop och grina redan vid första meningen i denna bok (som för övrigt är knastertorr som en FASS-lunta, kanske beroende på människan som läser upp den...):
"Alla vill bli gamla, men ingen vill vara gammal". Jag fick ett mindre sammanbrott av den meningen. JAG VILL INTE VARA GAMMAL! Hur kunde det gå så här fort? Jag tog nyss studenten. Jag var nyss den yngsta tjejen på jobbet. Jag var nyss den unga mamman. 

Jag vägrar bli en fyrkantigt testosteronstinn tant utan kvinnliga former och med mustasch på överläppen - eller en spinkig gammal kvinna utan ork till något alls. Inser nu att det inte behöver bli så och att jag nog missuppfattat en del grejer (men inte tusan är det kul att bli av östrogenet, jag har hellre mens tills jag fyller hundra känns det som nu!)

Boken är fantastiskt bra så här långt och handlar mycket om att leva ett gott, bra, hälsosamt liv med träning för att maximera de återstående åren av ens liv; de där åren som man på ett sätt inte vill ha men ändå älskar eftersom alternativet är döden. Men att lyssna är nog inte så bra som att läsa, för uppläsningen lämnar en hel del att önska.

Den fjärde är den bok jag längtat mest efter, förutom Hilary Mantels avslutande trilogi-del. Nämligen Jakob Wegelius "Den falska rosen". Jag portionerar ut den i småbitar, för att njuta riktigt länge. Alltså: den är så underbar! Berättelsen, stämningen, historieskildringen, illustrationerna, tja hela layouten. En riktig tiopoängare, precis som jag trott.


söndag 23 augusti 2020

Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka! 



måndag 29 juni 2020

Göteborgs-Posten om bokbloggare


Emellanåt skriver jag ju ner mina tankar kring detta med att blogga och alla saker som jag inte kände till kring det innan jag började. Som hur man interagerar med andra bloggar för att synas mer, hur man arrangerar bokutmaningar eller utlottningar, hur man får recensions-ex från förlagen och hur man ser till att ständigt synas: på releasefester, på bokmässor, på Instagram.

Eller inte alls särskilt mycket av ovanstående, som jag. Min bokblogg är från början en sorts publik läsdagbok, där jag recenserar det jag läst och hoppas att det inspirerar någon annan.

Jag har ett jobb som är alltför krävande för att jag ska kunna lägga mer tid på bloggen, men det är inte heller så att den är obetydlig för mig. Jag har faktiskt fått nya vänner genom att skriva här och jag har blivit inbjuden till boksamtal, förlagsfrukostar och Augustpris som jag aldrig annars skulle fått chansen att vara med på.

Idag skriver Celia Svedhem en text om oss bokbloggare i Göteborgs-Posten, där hon bland annat citerar mig. Läs gärna: en kort och intressant text om ifall bokbloggare är förlagens reklampelare.

Jag är ärlig i mina tyckanden, men jag ska villigt erkänna att jag är extra noggrann med orden när jag skriver om en levande svensk författare som kan gå in här och se precis vad jag tycker om hans eller hennes bok.

Måste också säga, i ärlighetens namn, att det har varit fantastiskt kul att få direktkontakt med många svenska författare också. Hur häftigt är inte det, att man som totalt okänd och obetydlig läsare får en hälsning på bloggen eller en glad smiley på Instagram från de författare som läst ens recension och faktiskt tar den för vad den är.

onsdag 24 juni 2020

Blogger gör det ju inte direkt lätt för oss...



Jag lackar ur på Blogger nu. Har flera gånger försökt svara mina vänliga läsare som kommenterar här, men mina kommentarer försvinner.

Och värmen håller på att ta knäcken på mig, så jag orkar inte sitta vid datorn och skriva recensioner heller... 

En drös böcker ligger här i arbetsrummet och väntar på att jag ska orka. 
Bergtagen, till exempel, en väldigt bra ungdomsbok. 
En annan om att leva ihop länge.
En tredje om hunduppfostran.

Återkommer snart!

söndag 21 juni 2020

Bäst - detta första halvår



Det har varit knepigt för mig att hinna med bokbloggen. Den största anledningen är jobbet. Jag har inget fast jobb, utan frilansar. Det innebär att jag konstant måste jaga nya uppdrag, aldrig är säker på vad jag ska jobba med den kommande veckan, alltid oroar mig för att jobben tar slut eller att jag inte tjänar tillräckligt. Jag älskar mitt jobb, men det är svårt att någonsin riktigt vila ifrån det.

På fritiden är jag mest ute i skogen, antingen med hunden eller mina mullebarn - eller alldeles ensam. Det är återhämtning som jag absolut behöver, för att orka jobbtempot. Varje dag går jag väl en mil, oftast i skogen, i parker, på gångvägar vid vattnet eller andra ställen där jag slipper möta människor och bara får vara ifred med tankarna.

Den lilla tid som är kvar måste såklart gå till hushållsarbete, matlagning, tvätt och städning men även att umgås med familjen. Så återstår någon liten snutt varje dag som jag kan lägga på fotografering och att läsa böcker. 

Kan väl inte påstå att saker blev direkt lättare, när jag varit tvungen att operera vänsterögat två gånger sedan i vintras. Tack och lov har jag kunnat lyssna på ljudböcker en del.

Ni får gärna kolla in mitt Instagram-konto också, om ni föredrar korta recensioner framför att läsa här på bloggen. Boktanken heter jag där också.

Jag är väldigt nöjd med att det här första halvåret har bjudit på så många bra böcker. Här är de bästa, i mitt tycke:




Jag läser inte så många ungdomsböcker, men denna vår har jag läst två otroligt fina:

Korridorer av Esther Roxberg och Moa Eriksson Sandberg
Ganska nära sanningen av Anna Ahlund


En bok som passar alla åldrar och är en blandning av sägen och roman är den allmänbildande sagan om våra asagudar och deras äventyr:

Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök av Neil Gaiman

Bland vanliga romaner gillade jag Nattugglor av Gabrielle Levy och Vuxna människor av Marie Aubert, väldigt finstämda båda två och lätta att leva sig in i. Var det bra så? av Lena Andersson högg verkligen tag i mig. Äldre dam med onda avsikter av Helene Tursten var oväntat komisk och underhållande, passar bra med feelgood-mord ibland!

Bästa romanerna detta halvår var dock:

Hunden av Kerstin Ekman
Svärmodern av Moa Herngren


Noveller har jag både lyssnat på och läst, men kvaliteten var mycket skiftande. En klassiker är Pälsen av Hjalmar Söderberg, den kan jag rekommendera. Välskriven och kortkort var Då i vårt mörka hus av Inger Frimansson. Jag skrattade högt åt mördaren i Jussi Adler-Olsens underbara novell Små pikanta dråp, nästan så man kan tänka sig att mörda för pengarna när man hör den. Bästa novellen tyckte jag var:

Ringen av Anna Jansson


Bland faktaböckerna har vi två höjdare, som dock inte liknar varandra det minsta. Båda är mycket läsvärda:
No waste, just taste av Karin Sundgren
Klubben av Matilda Gustavsson



P. S. Blogger verkar ha gjort om hela sitt gränssnitt och ballat ur totalt. Typsnittet skiftar mellan meningarna och bilderna hoppar. Dessutom verkar man inte kunna kolla på min blogg på mobilen. Jag orkar inte ta itu med det nu. Det får bli ett sommarprojekt!

fredag 17 april 2020

No waste, just taste - del 3


Mina bästa tips för att vara ekonomisk med maten - och då menar jag inte: köpa billigt, utan maximera vad man får ut av det man köpt - är nog att tänka efter före. Behöver jag verkligen köpa det här? Hinner vi äta upp det innan det går ut? Har vi inte redan en massa hemma?

Om man kollar igenom skafferi och kyl innan man handlar så kommer man inte hem med för mycket.
Jag gillar inte att göra upp veckomenyer, men däremot vill jag ha lite koll på vad vi har hemma så jag inte står där med tio kilo morötter och fem mjölkpaket.


Extrafrysen och extrakylen köptes för några år sedan 
och byggdes genast in med IKEA-hyllor, där jag har kokböcker och annat.

Samtidigt ska jag säga: jag har ett sanslöst kök. Det är inte särskilt mycket som är standard med det. Jag har stora ytor och möjlighet att köpa på mig storpack av mat och förvara den tills vi behöver den.

Vi har två fullhöjds kylskåp och två lika stora frysskåp. Ja, jag vet att det är lite galet, men det funkar toppen för oss. Det ena paret används som hemma hos vilken familj som helst. Det andra paret är en kyl som hålls lite varmare och där förvarar jag all hemkokt sylt och marmelad samt en massa grönsaker och frukter. Den frysen som står intill, används på samma sätt: där finns sånt som ett halvt lamm (köpt från en gård där jag själv känner ägarna och har klappat djuren), bär från trädgården, hembakt bröd osv.


Skafferiet, ett foto jag tog när vi just flyttat in. Numera är det fullt därinne.

Dessutom har jag ett skafferi i ena hörnet av köket. Jag älskar det där skafferiet! Där kan man proppa in hur mycket som helst. Såklart är det väldigt fördelaktigt om man vill vara ekonomisk, att ha möjlighet att förvara stora säckar med ris och pasta, massor av konserver osv. Vi klarar oss bra i Corona-tider utan att hamstra, för vi har ett så stort skafferi med mat sedan tidigare...

Men tillbaka till temat smart hushållning med maten.

Frukt till smoothie
Bananer som inte är jättekul att mumsa i sig, kan man skiva och lägga in i frysen för att senare använda i en smoothie. (För i ärlighetens namn: vem gillar bananbröd?!)

Godaste juicen
Citrusfrukter som är lite för mjuka kan man såklart göra juice på. Det låter självklart, men jag har insett att folk slänger apelsiner och clementiner som är lite på gränsen. Själv brukar jag pressa allt över en sån där billig, gammaldags citruspress: apelsiner, grapefrukt, citron, satsumas, lime, blodapelsiner - rubbet. Så himla gott!

Bär och frukt i överflöd
Allt man kan plocka om sommaren går bra att frysa, men gör det enkelt för dig att använda det senare: skär rabarbern i bitar innan du fryser den, fyll småpåsar med vinbär, hallon, blåbär osv. Inte kul att försöka hacka loss bär från jättestora förpackningar!

Jag kokar mycket sylt, men man kan ju inte äta hur mycket sylt som helst... Bra då att spara undan bär till annat. Kanske en smulpaj i november?

Äpplen till kommande pajer
Äpplen som är lite skrumpna eller sega i skalet, kan man kärna ur och klyfta och lägga i frysen. Supersmidigt att göra äppelpaj på mitt i vintern!

Äppelringar
En annan favorit jag gör med äpplen är klassiska äppelringar. Använd svenska äpplen, skala dem inte men använd ett särskilt urkärningsverktyg för att ta bort hela kärnhuset. Skiva sedan tunt med vass kniv och torka på svag värme i ugn i några timmar. Gott att ha på lite farinsocker (supertunt) eller kanel över innan ringarna läggs i ugnen.


Jag försöker baka så mycket som möjligt av vårt bröd.

Allt-möjligt-soppa
Vi äter ofta soppa i det här huset. Rotfrukter i synnerhet, men ofta slängs det ner lite allt möjligt. Jordärtskockor, potatis, morötter, palsternacka, purjolök, all möjlig annan lök. Om man vill få en sån här soppa att bli lyxig så kan man passera de kokta grönsakerna, röra ut soppan med creme fraiche och smaka av med lite vitt vin. Plötsligt känns soppan som något smaskigt man kunde fått på restaurang!

Hackade örter
När jag köper små krukor med örter så är det inte alltid jag hinner göra av med dem innan de vissnar. Sedan några år tillbaka har jag en lufttät burk i frysen där jag slänger ner finhackade örter. Jag bryr mig inte om att sortera dem. I den där byttan finns oregano, timjan, massor av gräslök, en hel del persilja och basilika men även lite rosmarin, tror jag.

Någon gång när jag hade hackat för mycket vitlök - inte pressat, utan finhackat med kniv - så hamnade vitlöken i den där burken också. Det är superbra! Som fransk smaksättning i just såna där grönsakssoppor: finhackade gröna örter med vitlök.

Krutonger
Ungarna älskar brödkrutonger på soppan. Såna gör man lätt genom att ta bröd som blivit lite torrt - helst vetesurdegsbröd, vitt och lite syrligt! - och skära i fyrkanter som steks i rejält med smör och lite salt. Hur gott som helst! Du slipper slänga torrt bröd och samtidigt är soppan roligare med de där smakrika brödkuberna.



Min egen äppelmust! 

Äppelmust
Vi har flera musterier i närheten. Ett utmärkt sätt om man får många äpplen ett år att ta tillvara på all frukten. Musten pastöriseras och sägs hålla ett år, men i själva verket håller den i minst 1,5 år innan den börjar bli grumlig och få en tråkigare färg.

För många ägg
Jag gillar inte kokt eller stekt ägg sådär jättemycket. Det händer att vi har en hel kartong ägg i kylen, där bäst-före-datum passerats. Men dels håller ägg i flera månader (!) efter det där datumet, dels kan man lätt göra av med dem utan att behöva klämma i sig maränger eller omelett. Jag brukar göra smet som räcker till två eller tre stora ugnspannkakor (utan fläsk, såklart!) och när familjen sedan har ätit det de vill så brukar det finnas gott om pannkaka kvar. Man kan skära stora kvadrater och lägga i frysen. Perfekt att ta fram en-och-en som mellanmål med rårörda lingon någon annan dag!

//Mona