Silkesmasken

Bokens titel: Silkesmasken
Författare: Robert Galbraith (pseudonym)
Originalets titel: The Silkworm
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2015
Antal sidor: 519

Den andra boken om detektiv Cormoran Strike och hans sekreterare och assistent Robin Ellacott är lika underhållande som den första - Gökens rop - och en stor del av läsvärdet ligger just i att höra mer om dessa två karaktärer.

Cormoran Strike har tjänat brittiska armén i Afghanistan och där fått sitt ena ben bortsprängt av en landmina. Han har arbetat med förhörsteknik och utredningar och nu försöker han bygga upp en lönsam verksamhet som privatdetektiv i London.

Det går halvbra. De flesta av hans klienter är oroliga makar som vill spionera på sina troligen otrogna äkta hälfter och Strike tjänar inte så mycket att han kan betala av ett viktigt lån till sin far, som är en världsberömd rockstjärna.

Den klyftiga sekreteraren Robin Ellacott jobbar hos Strike för en struntsumma och längtar efter att själv få ta sig an en del av utredningarna istället för att mest boka möten, googla åt sin uppdragsgivare eller skicka fakturor. Robins blivande man är ytterst irriterad på att hon ägnar sig åt det underbetalda arbetet och han förstår inte varför hon hoppade av universitetet. Inte heller vi läsare får veta allt om Robins bakgrund, men jag misstänker att det dyker upp mer i nästa bok.

"Silkesmasken" läste jag långsamt, vet inte varför men det tog sin lilla tid att plöja de drygt femhundra sidorna. Precis som föregångaren är hela handlingen också långsam. Jag gillar den!

Vi följer Cormoran Strike in i detalj, dag för dag, under hans arbete med att kartlägga en försvunnen författares förehavanden. Detektiven äter stabbig engelsk lunch på pubar, vårdar sin värkande benstump, fryser utanför portar i det snöblandade regnet, sover oroligt i sin tältsäng på kontoret, ringer sina vänner för att be om hjälp, grubblar över varför hans undersköna före detta flickvän nu ska gifta sig med en annan, dricker öl med sin lillebror på stimmiga klubbar. Allt går i makligt tempo.

Om "Gökens rop" skrev jag tidigare i år: "Boken är på närmare femhundra sidor och lite allmänt pladdrig, såsom även Rowlings roman "Den tomma stolen", men mycket trevlig på alla sätt och vis. Det här är sån där skön läsning som inte syftar till något annat än bara ren läsnjutning!" Exakt detsamma skulle jag kunna skriva om "Silkesmasken". (Om någon missat det så är alltså deckarna skrivna av Harry Potter-författaren J. K. Rowling, men de påminner inte alls om den serien utan mycket mer om hennes så kallade vuxenlitteratur varav jag endast läst "Den tomma stolen".)

Omdöme: Boken är varm och mysig, leder långsamt fram till gåtans lösning och saknar fram till sista kapitlet helt den action som annars alltid brukar finnas i den här genren. En klassisk pusseldeckare i modern tappning och - tack och lov! - i avsaknad av de förväntade könsrollerna och stereotyperna.

Nu väntar jag ivrigt på att den tredje boken, "Career of Evil", ska översättas till svenska och ges ut i pocket så att jag får veta mer om Robins bakgrund.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

Esperanza

Bokens titel: Esperanza
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 128

Först läste jag "Legenden om Sally Jones" och sedan "Mördarens apa", och när jag bläddrade bland böcker att ge till syskonbarnen så ramlade jag över Wegelius "Esperanza" som egentligen utkom långt, långt tidigare (1999). Den hade jag aldrig hört talas om men jag köpte den utan att blinka.

De två förstnämnda böckerna har ju båda vunnit Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur, men att även "Esperanza" hade nominerats till priset åratal tidigare hade jag ingen aning om.

Detta är en helt underbar berättelse om vänskap, tillit och förtröstan. Den har stora likheter med böckerna om Sally Jones men står helt på egna ben. Nyutgåvan är ett danskt band (jag är väldigt förtjust i sån bokbindning), snyggt satt (av Martin Eriksson, bra jobbat!) och rikt illustrerad som det brukar heta.

Texten är indelad i tretton korta kapitel och borde lämpa sig utmärkt för läskunniga barn att själva traggla sig igenom.

Huvudpersoner är den rastlöse kapten - enbart kallad Kaptenen - som har en liten människa inneboende hos sig, cirkusartisten Halidon. Jag blir inte riktigt klok på vem Halidon är, men att det är en ung man är jag rätt säker på och att han är ytterst kortväxt - en sagans dvärg - och dessutom blyg, tystlåten, lite omogen och antagligen rätt ful att döma av folks reaktioner.

En dag när Halidon vaknar är Kaptenen försvunnen. Lägenheten är tom och tyst. Nu börjar en febril jakt på vännen - har han råkat illa ut? Varför har han givit sig av? Tänkte han lämna Halidon för gott? Utrustad med en enhjuling rullar lille ensamme Halidon ut i staden just när dagen gryr och på sin väg möter han en snäll hund och flera elaka människor men inte Kaptenen.

Jag föll pladask för boken. Den är helt underbar, åter igen. Väl berättad historia, vackra teckningar, god sensmoral, ett detaljerat språk som man inte är bortskämd med i barnböcker, snyggt layoutad och lagom lång. Högsta poäng! Jag köpte ett ex till brorsonen och ett till mig själv att behålla. Borde kanske köpt ännu fler och gett bort i julklapp?

Omdöme: Gillar man folksagor förlagda i modern men obestämd tid, i en stad som skulle kunna vara Göteborg lika gärna som Lissabon eller Edinburgh, med en mission att berätta något gott och upplyftande - då gillar man "Esperanza".

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET (själv trodde jag det kallades danskt band...)

Mellan sommarens längtan och vinterns köld

Bokens titel: Mellan sommarens längtan och vinterns köld
Författare: Leif G W Persson
Förlag: Bonnier Pocket, 2010
Antal sidor: 575

Det här är den första bok jag läst av Leif G W Persson - och den var inte alls som jag trodde. Jo, språket var definitivt hans, det är så karaktäristiskt och man känner så väl igen många av hans ord och uttryck - men upplägget?

Jag som följt honom i många, många år på teve (Efterlyst, Veckans Brott, något avsnitt av Skavlan, några fler avsnitt av det där jaktprogrammet med Lotta) och lyssnat på hans sommarprat i radio, jag uppfattar honom som tydlig, rak. Sorterad eller hur jag ska uttrycka det. Men boken känns inte alls så "sorterad" som jag hade trott, utan snarare skuttas det hejvilt mellan personer och platser.

Ungefär halva boken - av denna nästan sexhundra sidor långa roman - tar det innan jag kan hålla reda på alla personerna. De heter ju bara efternamn och de är bara män, vanligen svenskar och medelålders och inom samma yrkeskår dessutom. Johansson, Wiklander, Martinsson, Waltin, Kudo, Bülling, Berg, Jarnebring, Bäckström, tror det var en Hedberg också.

Jag håller på att bli tokig på att jag inte kan minnas om de är vanliga poliser eller säpo-folk eller polischefer och isåfall vad de har för inbördes rangordning. När det väl lossnar så har jag större behållning av boken, men jag skulle faktiskt ha önskat mig en lista över de här gubbarna så att jag hade kunnat tjuvkika vid behov.

Själva intrigen pendlar mellan att vara väldigt spännande, realistisk och lite väl krångligt uttänkt - men även där tar det sig. Den sista halvan av boken är inte alls så pratig och det är lättare som läsare att hänga med i varför någon borde bli mördad eller varför det är orimligt att någon annan begått självmord.

Extra stor behållning har jag av Perssons raljerande ton mot förre länspolismästare Hans Holmér och hans kumpaner. Överhuvudtaget är det rätt roligt att läsa de där beskrivningarna av ett Stockholm under 1980-talet, för jag känner igen mig så väl.

Alla de här karlarna är väldigt intresserade av kvinnfolk, fruntimmer, tja, "en liten råtta" att sticka in lemmen i om man ska prata som de själva gör. Deras behov är så påträngande att de ständigt måste "förlösa" sig själva, som det också heter i boken.

Andra behov de har, är att dricka spritdrycker i alltför stor mängd samt slafsa i sig fet gourmetmat som de nästan blir utslagna av. Ett frosseri som pågår vardag som helg och beskrivs detaljerat.

Först blir jag lite störd över att kvinnorna mest beskrivs som mjuka madrasser försedda med härligt fylliga bröst, men sedan tänker jag att det måste väl rimligen vara så att författaren vill framställa de stockholmska poliserna som tämligen enkelriktade: mat, dryck och sex - och så lite polisarbete ovanpå det - är vad deras liv kretsar kring. Jargongen är stenhård i boken men jag tolkar det som att vi läsare ska höra hur poliserna snackar internt, inte att G W Persson försöker skriva särskilt hårdkokt och grabbigt egentligen.

Omdöme: En bästsäljande kriminalroman från 2002 som delvis handlar om mordet på statsminister Olof Palme men mest om klantigt polisarbete och en ganska imbecill yrkeskår med några få lysande stjärnor. Märkligt nog är den både spännande och seg på samma gång.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Knark - en svensk historia

Bokens titel: Knark - en svensk historia
Författare: Magnus Linton
Förlag: Bokförlaget Atlas, 2015
Antal sidor: 312 + källor och noter

Jag har ingen personlig relation till knark, egentligen, trots att jag förstår i boken att de flesta av oss tydligen har det.

Inga av mina vänner har - mig veterligen - hållt på med droger, jag har inte själv blivit erbjuden att köpa något eller ens röka hasch på en fest, tack och lov har inga släktingar knarkat ner sig och tja, jag är väl förskonad från narkotikans helvete.

Denna Augustprisnominerade faktabok har blivit både omskriven och omtalad. I synnerhet verkar folk ha fastnat för de berättelser som de unga knarkarnas mödrar står för i boken, den djävulska insikten att du är mamma till ett barn som kommer att dö av sitt missbruk. Jag tror att även författaren och förläggaren tyckte de styckena var de mest gripande, om jag förstått rätt.

Själv fastnade jag dock för en helt annan del. Faktabiten. Det där om hur svensk narkotikapolitik fungerar idag och hur den skapades för några decennier sedan.

Indoktrinerad! Manipulerad! Det är hur jag känner mig när jag läser "Knark - en svensk historia" och inser att Magnus Linton till punkt och pricka beskriver min uppväxt i en stockholmsförort under 1970- och 80-talen. Och det är inte lite som den politiken har påverkat mig...

I min skola fick vi besök av kåkfarare som var före detta knarkare. De var urgröpta, magra och såg slitna ut, alltid med fula gula tänder, hemmagjorda blåa tatueringar på händerna, fårade ansikten. De berättade om hur farligt det är med narkotika och att det räcker med ett enda bloss på en cigarett så är man fast. Ungefär. De hade knarkat bort sina chanser till ett bra liv i framtiden och skulle vara varnande exempel.

På biologin hade vi ANT. Jag tror inte barn nuförtiden ens vet vad det är. Alkohol Narkotika Tobak stod det för och det gick ut på att biologifröken berättade hur fruktansvärt farligt det var för oss att testa något berusningsmedel (av vilket slag som helst). Vi fick knappar att sätta på våra jackor och skolväskor: A non-smoking generation. Vi fick foldrar från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, jag vet inte om de finns kvar men har i alla fall inte sett dem nu när jag själv har tre tonårsbarn - men när jag själv var i högstadieåldern så såg man deras propaganda (information!) överallt.

Nu kommer jag lite ifrån ämnet, men jag bara måste skriva det här.

Kenta och Stoffe.

När jag gick i högstadiet fick vi åka till Folkets Bio och titta på hemska filmer som tydligen var till för att bryta ner oss. Värst alla kategorier var filmerna om Stoffe, Kenta och de andra modsen. (Ett anständigt liv och De kallar oss mods). Jag grät och grät och grät. Alla mina klasskompisar grät. Vi var fjorton år gamla och vår skola tyckte att vi skulle se två dokumentära långfilmer om svenskar som knarkade ihjäl sig. Vi fick ta bussen hem, gråtandes, utan minsta uppföljningssamtal eller genomgång. Man lämnades ensam med mardrömmarna.

Vi barn från Bahnhof Zoo.

Ett tag senare bokade fröken biografen igen och då fick vi se "Vi barn från Bahnhof Zoo". Det är nog den värsta film jag sett. Fy fan, rent ut sagt.

Min uppväxt präglades av den svenska narkotikapolitiken som Magnus Linton beskriver på ett ruggigt bra sätt i sin nya bok. Ett Sverige där man bedrev skräckpropaganda och skrämde upp flera generationer unga människor samtidigt som man stigmatiserade de beroende och gjorde allt för att utplåna dem och deras missbruk från Sveriges yta.

Det är hemskt att läsa om knarkarnas mammor, men det är ännu hemskare att läsa om decenniers svensk narkotikapolitik. Utomordentligt viktig bok och mycket, mycket välskriven! Jag sträckläste den trots det tunga ämnet.

Tack Magnus Linton för att du skrev den och tack förlaget för att jag fick ett recension-ex.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Den sårade divan

Bokens titel: Den sårade divan - om psykets estetik
Författare: Karin Johannisson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 366 (varav de sista 27 är noter och register)

Den duktiga politikern Birgitta Olsson går upp på scenen under Augustprisgalan och presenterar Johannissons bok på ett sätt som får mig att tänka "har vi läst samma bok?". Själv läser jag och läser, men känner mig mest som en tonåring som inte riktigt  hänger med i de vuxnas intellektuella prat.

Jag är uppvuxen i ett akademikerhem, vårt umgänge bestod och består till stora delar av allmänbildade och insatta personer, många gånger med hög utbildning. Kunniga människor som hänger med i samhällsdebatten, som läser mycket och diskuterar ännu mer. Jag trodde jag också var en sån.

Men det räcker med några sidor in i Karin Johannissons bok så börjar jag fundera på om jag är direkt obildad. Känner mig trögtänkt och okunnig. Även om jag behärskar språket och även om orden ingår i min vokabulär så är det inte så här jag uttrycker mig. Inte ens i skrift och definitivt inte i tal.

Leonie "Nelly" Sachs, 1891-1970. Här i 30-årsåldern. 

Foto lånat från flyktochforvandling.wordpress.com

Agnes von Krusenstjerna, 1894-1940.

Foto lånat från psykmuseet.se

Jag tänker på mig själv som feminist men inser nu att jag nog aldrig skulle kvala in i feministernas gäng för jag är inte van vid terminologin. Allas lika värde, lika lön för alla, jämlikhet och rättvisa - ungefär så ser feminism ut för mig. Men jag kan ingenting om gurlesque och cis-personer, funderar på vad ordet "spelplan" kan tänkas innefatta och tycker att ordet "normativa" förekommer precis hela tiden.

"Så definierat blir det perversa också en estetik inom det moderna. Gränstänjande erfarenheter uppfattas som del av ett högt sensibiliserat urbant liv, ett instigande i förnimmelsesfärer som vidgar och överskrider jaget. Det handlar om absolut gehör för sensuella stämningar, för upplevelsens momentana extas, att låta sig kastas runt och "omvridas" (perverteras)."

Jag får läsa långsamt, långsamt. Johannissons formuleringar är uppenbart omsorgsfullt valda. Nu gäller det att jag begriper vad hon vill säga också...:

"Med dessa otydligheter i både sjukdomsmodeller och terapisituationer skapades ett slags öppna spelplaner för patienten. Hon kommer att inta olika positioner i interaktion med psykiatrins och omgivningens blickar. Vad skall det kallas? Maskspel? Lek med identiteter? Performativa strategier? Eller helt enkelt rollspel?"

För mig lockade denna bok då jag hade läst att den skulle behandla Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Mycket intressant, i synnerhet som jag nyligen läste "Pengar & Passion" om Ernest Thiel som umgicks i samma kretsar som dessa kvinnor. Och Hjertén var en fantastisk konstnär!

Sigrid Hjertén (Grünewald), 1885-1948. 

Efter etthundraelva sidor av inledande och resonerande texter som jag har svårt att ens begripa, kommer så "Galenskap i praktiken: dårhuset"och sedan följer de tre fallberättelserna. Det är först här som Johannisson fångar mig.

Språket flyter betydligt lättare (för oss som inte behärskar allt det här genusmedvetna...) och för mig börjar boken här. Beskrivningarna av hur mentalsjukhusen såg ut och fungerade under förra seklet - och hur patienterna upplevde sina inlåsta och styrda liv. Sjukhusjournalerna från de tre intagna kvinnorna. Men ska jag verkligen läsa så här intima detaljer om folk som faktiskt funnits på riktigt?

Agnes von Krusenstjerna får mest utrymme, ungefär hundra sidor. Nelly Sachs och Sigrid Hjertén får lika mycket tillsammans. Dessa sidor är för mig behållningen med boken, för här kommer författarens röst in och ställer frågor samtidigt som hon berättar. Ändå måste jag säga att det är väldigt tung läsning, såtillvida att det handlar enormt mycket om galenskap - såväl spelad som verklig, konvenans, samhällsideal, revolter, kön, makt, sex och kroppar som är trasiga på alla möjliga vis.

Omdöme: Första delen av boken var svår att ta till sig på grund av ordvalen, andra delen var svår att ta in för det är så plågsamt intimt och utlämnande att läsa om andra människors psykiska ohälsa, intima sexliv, sorg och vanmakt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Min europeiska familj

Bokens titel: Min europeiska familj de senaste 54.000 åren
Författare: Karin Bojs
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 486 (428 av dessa är själva "boken", 57 av dem är faktaredovisningar, resmålsförslag, källförteckningar etc)

Jag brukar läsa Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och uppskattar hennes sätt att skriva: så nyfiket och glatt på något vis, så där så man dras med och tänker att "ja, det här var ju verkligen intressant!" även om man inte trodde det från början. Hon har en förmåga att skriva lättbegripligt och kan presentera och paketera nya rön åt alla oss som inte har tid, ork eller möjlighet att läsa tunga rapporter i ämnet.

När jag såg att hon gett ut boken "Min europeiska familj" ville jag förstås genast ha den, historietokig som jag är. Men lite dyr var den kanske för min budget just då... Jag önskade mig den i julklapp (ja, detta var redan i början av hösten!) och tänkte att det var en perfekt grej för släkten att köpa till mig. Men så bestämde vår bokklubb att vi skulle läsa just den här till nu i november, så jag fick pallra mig iväg och införskaffa den för egna pengar trots allt.

Och jag blev inte besviken!

Först det rent estetiska, som jag redan nämnt här på bloggen. Ett otroligt snyggt omslag (jag skulle kunna tänka mig att ha det som plansch på väggen!), en underbar omslagsillustration (se tidigare inlägg) och en skickligt layoutad inlaga av Eva Lindeberg. Sammantaget en mycket vacker bok att se på - om det nu var så att man inte begrep den svenska texten. Själva diagrammen och illustrationerna inuti boken är väl måttligt kul däremot.

Det som är lite speciellt med denna bok framkommer egentligen redan av titeln: det handlar inte alls bara om människans ursprung och sedan i kronologisk ordning fram till idag. Det handlar om Karin Bojs mormors mormor och farmorsmor och alla dessa andra kvinnor som leder från vår högst levande vetenskapsjournalist ända bak till de första kvinnorna som utvandrade från den afrikanska kontinenten. Det gör tilltalet personligt och inte alls så skolboksaktigt som man annars hade kunnat tänka sig.

Jag ska villigt erkänna att detta var en bok jag slukade. Ibland tror jag nästan att jag förstärker mina egna förutfattade tankar om böcker, på gott och ont, för här hade jag redan från början sagt "Den här boken vinner nog Augustpriset" trots att jag inte läst en enda sida och när jag sedan fick boken så var den precis så lärorik och lättläst som jag föreställt mig. (Vi får väl se i eftermiddag vilken bok som får fackbokspriset i år!)

Det är lite svårt ibland att hänga med i alla svängarna kring mitokondrier och DNA och vem som fick barn med vem och vilka grupper som ägnade sig åt vad - men det är som om Karin Bojs själv ser det och går in och säger "Jag har ju redan berättat att folk ur den här gruppen gjorde si och så, som ni kanske minns, och nu kan vi se att..." - vilket är bra, för ibland behöver jag påminnas.

Mängder av nya forskningsrön presenteras och även de krig som utkämpas mellan rivaliserande forskare. Alla är inte nöjda med utvecklingen av tekniken, som gör att gamla teorier kullkastas då DNA kan påvisa andra förflyttningar och folkvandringar än vad man kanske föreställt sig fram till  nu.

Jag skulle kunna skriva mycket längre, men här får jag begränsa mig. Läs boken istället för min recension! Jag har inte en enda negativ sak att säga om den utan sätter helt förbehållslöst etiketten "Favorit" på "Min europeiska familj".

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

P.S. Kunde man möjligen inte ha tänkt sig en sån där bilaga som böcker hade förr i världen, då färgtryck var dyrt och man gav ut illustrationer i ett separat häfte? Jag hade velat ha många fler bilder av det som beskrivs i boken.

Regissören

Bokens titel: Regissören
Författare: Angelika Braun (Alexanderson)
Förlag: Lava, 2015
Antal sidor: 285

Per Morberg är för mig en grabbig skådespelare och judoka, som på något märkligt vis blivit känd som tevekock (trots flottiga hårtestar som hänger ner i den brutalt tillagade maten) och tjänar kolossala pengar på att ge ut kokböcker. Morberg ska spela huvudrollen i filmen som baseras på boken jag nyss läst: "Regissören". Rollen är vikt för honom och har varit det under hela bokens tillkomst, vad jag förstår. Lustigt då att jag inte alls ser hans ansikte framför mig när jag läser, utan för mig är Rikskrims beteendevetare Björn Fors någon helt annan.

Förhandsinfon om boken sa bland annat så här:
"Boken har flera bottnar, den kan läsas både som en spännande pusseldeckare, en titt bakom kulisserna i den cyniska film- och modevärlden, en psykologisk roman om våld mot kvinnor och en kritik av ett samhälle som inte låter människor vara det de är."
Det där allra sista lät ju lockande, tycker jag som i övrigt inte är världens största deckarfantast.

Nu ska jag väl erkänna att jag också blev lite förvånad över att en egenutgiven bok hade snyggt omslag, färdigt pressmaterial och dessutom lyckats snärja Per Morberg. Man kan väl säga, utan att vara alltför elak, att många egenutgivna böcker av tidigare opublicerade författare kanske inte håller högsta klass.

Just deckare känns lite extra vanskligt för "alla" kan tydligen skriva en mordhistoria nuförtiden - och gör det också. Kvaliteten är inte alltid den bästa och klichéerna staplas på varann. Såklart finns det undantag - och det här är ett av dem.

Angelika Braun kommer att lyckas. Det vet jag. Ingen tvekan om saken.

Det är beundransvärt att kläcka ur sig en så genomarbetad deckare när man inte är uppbackad av ett stort förlag och inte är etablerad författare än. En eloge till dig bara för ditt mod, Angelika Braun. Friskt vågat, hälften vunnet, brukade min farmor säga - och du lär vinna mycket på att du vågade ge ut "Regissören" och satsa så stort på den.

Det är snabbt, fartfyllt, händelserikt, inte en död sekund. Dialogerna är överraskande verklighetstrogna, berättelsen är inte tillkrånglad utan rakt på sak med korta kapitel. Själv har jag svårt för det där med seriemördare som är löjligt pålästa, intelligenta, kallt beräknande och pedantiskt planerande - och den här mördaren är just en sån. Men strunt samma, "Regissören" kommer att slå stort och jag misstänker att vi kommer att få träffa Björn Fors och hans gäng igen.

Omdöme: Snyggt paketerat, välskrivet och förvisso inte på något vis unikt men spännande deckarunderhållning.

P.S. Varför har så många av karaktärerna något efternamn som plockat direkt från skogen? De två huvudpersonerna heter Signe Grahn och Björn Fors, Signes kusin heter Marcus Eek och Björns chef heter Johanna Bark.

P.S. igen. Jag skippar det där med själva intrigen och vad som händer. Det här är en deckare och folk blir mördade på spektakulära sätt, som brukligt är. "Regissören" är bara en i mängden av romaner med kluriga mordgåtor och intelligenta galningar - men god underhållning i höstmörkret!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Lava Förlag för recensions-exet!

Julens vänner

Bokens titel: Julens vänner
Författare: Maria Stenberg
Förlag: Vulkan, 2015
Antal sidor: 133

Ett recensions-ex damp ner i min brevlåda och hamnade nog helt rätt - för jag gillar verkligen julen och den här boken är ett frosseri i hur vi svenskar firar jul. Jag tänkte att författaren nog skulle bli glad om hon visste att hennes bok råkat komma till just en person som faktiskt gillar julfirande - när de flesta jag känner bara beklagar sig över stress, jäkt, prestationsångest, presenter och släkttrassel. Men redan på försättsbladet inser jag att jag haft fel: "82% av svenskarna gillar julen" står det.

"Till dags dato har faktamaterialet om julen mest bestått av känslor, känslor, känslor, siffror om vår konsumtion och en stor dos tyckande. 
Jag saknade hårda fakta av den typ som ingenjörer, och de som tycker att det är bäst att spela Monopol enligt reglerna, gillar. Jag behöver statistik tänkte jag, och ringde TNS Sifo. Det samtalet ledde till en webbenkät med drygt 30 frågor. Och en bok." 

Så står det på en av de sista sidorna i Maria Stenbergs bok. Det är en bra sammanfattning, för boken bygger helt och hållet på statistik.

Vi får veta allt om till exempel vilka som gillar julen och inte, vilka man firar ihop med, vad man gör i julhelgerna, hur mycket man pyntar, hur många som bygger pepparkakshus, när man brukar plocka bort julsakerna för året och vem som arrangerar släktens sammankomster. Det är både ålders- och könsindelat.

På ett sätt är det ju lite trist att läsa tabeller, kan jag tycka, men man kan skumma igenom siffrorna och koncentrera sig på författarens sammanfattningar i de ämnen man inte tycker är de mest intressanta. Helheten växer i alla fram väldigt bra och jag uppskattar mycket mer att få reda fakta än en massa tyckanden.

Insprängt i bokens SIFO-undersökningar får man också läsa om "kommunikationsplanering", en metod som säkert används på stora kontor och är vettig men som framstår som närmast komisk i sammanhanget med sina målgruppsanalyser, kommunikativa mål och planer. Eller inspiration till hur man får fram julkänslan med små medel genom att låta det dofta och låta som jul samtidigt som man mumsar på något passande. Eller bakgrundsfakta om julgransplundringar.

Jag älskar julen men är inte så besatt som Maria Stenberg och hennes väninna som bildat sällskapet Julens vänner. Däremot stämmer en hel del in på mig av det hon skriver om: jag har en särskild kartong för julpapper, snören, röda lackstänger och etiketter. Jag har röda dukar som aldrig används annars. Jag har ett schema i datorn där jag skrivit in allt om julmaten som serveras för att lättare hålla koll nästa år på vad som var lyckat och vad man kan skippa (varför ska man ha massor av nötter när ingen knäcker dem, varför ska man köpa fin julöl på Systemet när alla ändå ska köra bil hem - den sortens kommentarer till mig själv). Lite störd är jag nog!

Författaren tycks ha en bra distans till sig själv och låter oss småskratta snällt åt hennes julhysteri, det bjuder hon på. Sammanfattningsvis kan man säga att det är en varm och vänlig bok, mycket uttömmande i sitt ämne. Jag gillar den humoristiska tonen:
"Naturligtvis har inte julen klarat sig ifrån gör-det-själv-från-grunden-trenden. Det är något alldeles extra fint att kunna lägga oändligt mycket tid på någonting. Att åka ett vasalopp inklusive träning tar lite längre tid än att stöpa ljus. Jag vill ändå bara klargöra att det tar timmar att få vekar att gå från sladdriga snörstumpar till präktiga och raka ljus, ungefär lika lång tid som det tar att staka sig igenom ett vasalopp. Ett dagsverke. Tar du dig de nio milen från Sälen till Mora får du ett snyggt diplom. Har du stöpt ljus en hel dag kan du inte ens vara säker på att du får ljus som går att använda med värdigheten i behåll."
Lite synd på det gedigna arbetet att den snabbt kommer att kännas passé, då siffrorna blir inaktuella.

Men Maria, kunde du inte gjort boken i julrött istället för den där rostigt brunröda nyansen?!

Mitt foto: Min helt autentiska plastback med julprylar som inte är pynt.

Omdöme: En trevlig bok som är perfekt att låta gästerna bläddra i när man själv måste stå i köket under julaftonsfirandet - det borde få släktingarna att snacka även när de egentligen inte har något att säga till varann.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Kanske är det allt du behöver veta

Bokens titel: Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart (pseudonym för Emily Jenkins)
Originalets titel: We Were Liars
Översättare: Carina Jonsson
Förlag: Lavender Lit, 2015
Antal sidor: 259 + extramaterial

Nu känns det som att precis hela bloggosfären redan har läst denna bok och jag är allra sist - men ändå. Min läsupplevelse är ju min egen och jag skulle inte velat avstå från att läsa den här underbara romanen bara för att "alla andra" redan har läst, kommenterat och recenserat för länge sedan.

Boken kom ut på svenska som inbunden i oktober 2014, då med stämpeln "Unga vuxna". Redan då tänkte jag att det här var något för mig, men det blev inte av. Nu har förlaget satsat på att trycka upp en pocketupplaga och det tror jag både de och boken tjänar på.

På ett sätt passar etiketten "Unga vuxna" (eller Y.A. som jag nyss fått lära mig att man tydligen ska kalla denna genre...) då boken handlar om tonåringar och har ett språk som jag tror skulle tilltala unga läsare. Men vad vet jag om det, egentligen? Unga människor är inte mer lika varann än vad äldre är. Själv har jag passerat ung vuxen med marginal och får nog till min fasa räknas som tant eftersom jag är närmare 50 än 40. Mig passar boken alldeles utmärkt!

Bokens handling i korthet, helt utan spoilers:
Amerikansk överklassfamilj - alla är vita, ljushåriga, blåögda, långa och mycket vackra förutom äckligt rika - bor på sin egen lyxiga privatägda ö nära Martha´s Vineyard. Morfar och mormor i det stora gamla huset fyllt av konst och souvenirer, deras tre vuxna döttrar med respektive familjer i varsitt tjusigt hus intill.

De tre systrarna är konstant i luven på varann om arvet, om vem som är de åldrande föräldrarnas gunstling, om vem som fått mest eller borde få mest. De bråkar om äkta pärlor, värdefulla lägenheter och kontanta pengar. Deras äkta män lyser med sin frånvaro, alla tre. Äktenskapen såg så lyckade ut, men det var bara en fasad.

Barnen - alla kusinerna - sträcker sig från småbarn till tonåringar och det är kring dem historien kretsar. De lever i en idyll, där allt synes vara perfekt. Men de äldre barnen vet mycket väl hur verkligheten egentligen ser ut.

Författaren har gjort ett enormt arbete med att låta bokens huvudperson, Cady, långsamt berätta vad som hände under en dramatisk sommar. Bit för bit får läsaren en inblick i familjens liv och gradvis förstår vi vad som hänt. Innan Cady ens själv har begripit det, har vi sett vad som gick fel och hur tragedin nalkas. Mycket skickligt!

Jag förstår mycket väl att den här romanen har vunnit mängder av priser överallt där den getts ut. Själv sträckläste jag den!

Omdöme: Det här måste vara i det närmaste en perfekt bok att sätta i händerna på en ungdom som är lite lästrött. Eller på vem som helst som gillar ett långsamt stegrande drama som är svårt att slita sig ifrån. Spänningen byggs upp redan från första kapitlet och gör att man bara måste läsa lite till.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Nordkorea - nio år på flykt från helvetet

Bokens titel: Nordkorea - nio år på flykt från helvetet
Författare: Eunsun Kim (pseudonym)
Originalets titel: Corée du Nord, 9 ans pour fuir l´enfer
Översättare: Maria Store
Förlag: Libris förlag, 2015
Antal sidor: 220

Boken börjar då Eunsun är elva år och nära att svälta ihjäl i det lilla hus i Nordkorea där hon bor med sin mamma och storasyster. Mormor, morfar och pappa har redan dukat under i hungersnöden. Nu har mamman rest till storstaden med äldsta flickan för att försöka hitta något att äta, Eunsun är ensam hemma och har inte ätit på många dagar. De har inga pengar, inga möbler eller något alls av värde. De heliga fotona av Kim Il Sung och Kim Jong Il hänger inte längre på väggen, trots att det är ett brott belagt med dödsstraff. Mamman har brutit sönder fotoramarna och sålt de ynkliga träbitarna på marknaden som ved, för att tjäna ihop till lite kål åt sin familj.

Efter detta får vi följa Eunsun och systern Keumsun och deras mamma då de flyr från Nordkorea till grannlandet Kina, blir tillbakaskickade, flyr igen, råkar ut för alla möjliga rövare och banditer på vägen och alltid måste leva i skräcken att bli angivna och "hemskickade" till interneringslägren i fosterlandet.

Författaren är en 25-årig kvinna som numera är sydkoreansk medborgare. Hon försöker på alla vis ta igen den skolgång hon missat och hon kämpar för att göra det nordkoreanska folkets röst hörd. Berättelsen har hon skrivit tillsammans med den franske journalisten Sébastien Faletti. Tyvärr är väl ingen av dem riktigt skicklig på att levandegöra en historia... Ofta upprepas samma sak från ett stycke till ett annat, saker vi redan visste om får vi höra en gång till i nästan samma ordalydelse.

Jag ville gärna veta mer om Nordkorea och hur livet ser ut där, men Eunsun är för ung då hon flyr för att egentligen kunna berätta något om hur folket lever i världens strängaste diktatur. Istället får vi veta desto mer om hur det är att leva på den kinesiska landsbygden. Ärligt talat är det lite svårt att leva sig in i berättelsen, för den är mest en lång räcka "först hände det här och sedan hände det här". Antagligen för att författaren bara var ett barn då hon genomlevde alla strapatserna.

Exempelvis får modern ett nytt barn och detta lämnar hon kvar i Kina. Hur känns det? Det får vi inte veta. Däremot får vi veta vid åtminstone tre tillfällen att det är Eunsun som står lillebrodern närmast - inte mamman! - för det är hon noga med att påpeka. Jag undrar om mamman skulle instämma... Hur var det för mamman att bli våldtagen av den kinesiske mannen som gjorde henne med barn? Eller var det kanske inte våldtäkter, de levde ju som gifta i flera år - kanske kände hon något för honom? Dottern berättar om hemska gräl, men vad var det som hände? Trodde de på allvar att de skulle stanna livet ut hos den kinesiske mannen och att det var bra taktik att bli gravid så man hade en hållhake på honom? På slutet får vi några ledtrådar men det är mest krassa fakta, väldigt få känslor.

Det är en intressant bok som framför allt belyser det här med gränser och möjligheten att fritt röra sig mellan länder. Den lilla familjen tar sig från Nordkorea till Kina, därifrån till Mongoliet och vidare till Sydkorea. Hela tiden med gränsvakter, poliser, militärer och tulltjänstemän som bevakar sina respektive länders gränser och ser till att ingen obehörig tar sig in eller ut.

Omdöme: Med risk för att framstå som totalt hjärtlös måste jag säga att denna bok inte berörde mig så mycket som jag hade föreställt mig. Lite för naivt skriven.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

A Dreadful Murder

Bokens titel: A Dreadful Murder - The Mysterious Death of Caroline Luard
Författare: Minette Walters
Förlag: Pan Books / Quick Reads, 2013
Antal sidor: 125

Det är en rätt trevlig idé med "quick reads", tycker jag, i en tid då böckerna bara blir tjockare och tjockare. Det här är snarare en novell än en roman, åtminstone omfångsmässigt. Snabbläsning i alla händelser.

Deckardrottningen Minette Walters har letat reda på ett alldeles äkta mord som utspelade sig i England år 1908 men som än i denna dag är olöst. Hon har använt sig av historiska dokument för att återskapa händelsen och har så långt det är möjligt vävt in autentiska personer och deras vittnesmål - men sedan grunnat på en tänkbar mördare och dennes motiv.

Bokens miljöer är skildrade på ett levande sätt, personerna däremot lite plattare. Eftersom mordet på den medelålders överklassdamen Caroline Luard - gift med en pensionerad generalmajor - är en sann historia och såväl läkarutlåtanden som vittnesmål redan finns, är författaren lite snärjd. Jag gillar dock att hon lanserar en egen teori kring vad som ledde fram till mordet - och varför det aldrig löstes.

Omslaget är helt underbart: lite gulmelerat med blodstänk och en sekelskiftesillustration. Innehållet är dock stelare än jag hade trott, författaren har hållt sig nära sanningen och inte broderat ut särskilt mycket vilket gör att det kanske inte är så saftigt och spännande.

Omdöme: En trevlig och äkta mordgåta som passar utmärkt som reselektyr: drygt hundra sidor med nästan skolboksstora bokstäver och korta kapitel.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.

Att hela de levande

Bokens titel: Att hela de levande
Författare: Maylis de Kerangal
Originalets titel: Réparer les vivants
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: sekwa förlag, 2015
Antal sidor: 279

"Vad är det för ful bok du har fått i brevlådan?" frågade ena tonåringen. Det störde mig lite, för jag hoppas innerligt att inte fler tänker likadant och kanske väljer bort boken för att inte omslaget attraherar dem. (Jag delar för övrigt inte mitt barns uppfattning.)

Den här romanen är bland det allra bästa jag har läst i år, tveklöst. Och då har jag ändå hunnit läsa många bra böcker som jag kommer att minnas länge! Maylis de Kerangal var en ny bekantskap för mig, jag hade aldrig ens hört hennes namn tidigare, men hon är tydligen en fransk romanförfattare och har arbetat som barnboksförläggare.

Riktigt bra böcker är svårare att skriva om än riktigt dåliga, har jag märkt. Den här boken borde isåfall få en rekordkort recension.

Språket är vidunderligt - en eloge till Marianne Tufvesson för översättningen! - och mycket poetiskt. Meningarna kan sträcka sig över en halv sida, fulla med kommatecken. Det är lite som ens egna tankar inuti huvudet; där börjar man ju inte med stor bokstav och slutar med punkt, utan alla satser bara staplas på varann i en rinnande följd. Otroligt vackert skrivet!

Boken handlar kort om organdonation och transplantation. Den 19-årige Simon dör och lämnar kvar sin familj i kaos. Så här beskrivs hur hans mamma reagerar när hon har varit uppe på sjukhuset och förstått att hennes son ligger hjärndöd på NIVA - neurointensivvårdsavdelningen:

"Tyst är också gatan, tyst och enfärgad liksom resten av världen. Katastrofen har fortplantat sig till elementen, till platser och ting, en farsot, som om allting höll på att ställa om sig till det som samma morgon hade inträffat bortom klippbranten då den grällt målade skåpbilen i full fart rammade en stolpe och en ung kille slungades huvudstupa in i vindrutan, som om den yttre världen hade absorberat kraften i kollisionen, slukat orden som yttrades, kvävt vibrationerna, som om chockvågen hade tryckts ihop, tänjts ut och försvagats tills den blev helt platt, en enkel linje som fortsatte rätt ut i luften och blandades med alla andra, förenades med miljarders miljarder andra linjer som tillsammans utgjorde världens samlade våld, en härva av sorg och ruiner, och så långt ögat når finns ingenting, varse sig beröring eller ljus, vare sig klara färgstänk - gyllengult, klarrött - eller en sång som letat sig ut genom ett öppet fönster - en stunsig rocklåt eller en melodi man nynnar refrängen på (---)"

Jag blev helt tagen av denna bok. Den får mig att tänka på ett vattenfall eller kanske en strid fors, orden bara fortsätter att komma - bokstavligt talat i strida strömmar. Romanen är en hyllning till våra vackra, fantastiska, sinnrikt konstruerade och välfungerande kroppar. Det är mer en glädje över livet än en sorg över döden.

Den kom läskigt nära mig också. Utan att vara för privat kan jag väl säga att det finns många beröringspunkter mellan min familj och bokens.

En rolig bok kan jag fnissa till eller flina för mig själv, men jag skrattar sällan högt. En sorglig bok kan jag få lite lätt hopsnörd strupe av eller blanka ögon, men jag gråter sällan. "Att hela de levande" är en av få böcker där jag faktiskt suttit och läst med tårarna rinnande nerför kinderna. (Gode gud, låt aldrig detta hända mina barn! maler tankarna.) Ändå skulle jag inte säga att det är en tårdrypande roman om föräldrars sorg över ett förlorat barn, utan en lovsång till livet som alltid går vidare.

Extra: Jag vill passa på att rekommendera denna hemsida - Livsviktigt - som svenska Socialstyrelsen står bakom - om organdonation och allt man kan vilja veta i ämnet.

Omdöme: En vacker bok att sätta i händerna på dem som tvekar kring organdonation och undrar hur en transplantation egentligen går till - efter att ha läst den tror jag de flesta är positivt inställda till att donera sina organ.

Mitt foto: Intill boken ligger ett hjärta som min L sydde för hand åt mig på lågstadiet, samma L som liksom Simon är 19 år och vars stora intresse är surfning och som har vänner som nyss tagit körkort. (Snälla L, akta dig för vågorna, akta dig för att åka bil med någon som inte är bra på att köra!)

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND.

Tack till Sekwa förlag för recensions-exet!

Ernest Thiel - Pengar & passion

Bokens titel: Ernest Thiel - Pengar & passion
Författare: Lars Ragnar Forssberg
Förlag: Leopard förlag, 2015
Antal sidor: 312

Jag fick ett recensions-ex skickat till mig i form av en pdf, så jag kan inte riktigt uttala mig om hur boken egentligen ser ut eller känns. Det står nämligen på förlagets hemsida att boken är rikligt illustrerad men jag ser inte en enda bild... Så mycket kan jag konstatera som att texten i inlagan är mycket snyggt satt, enligt alla konstens regler. (Bra jobbat, Rickard Persson som har formgivit.) Jag kan därför inte heller ta ett foto av boken, som jag ju alltid brukar, utan ni får hålla till godo med den enda bild som förlaget delar ut.

Nu råkar det ju vara så att jag har en fäbless för det där med svensk (och i synnerhet stockholmsk), 1800- och 1900-talshistoria. Jag har läst mycket om hur vardagen tedde sig för såväl fattiga arbetare som rika överklassfamiljer, de judiska familjer som låg bakom åtskilliga av framgångarna inom svensk industri, bankväsende och kultur, de många stora kulturpersonligheter och politiska agitatorer som förändrade livet för dåtidens människor och i förlängningen även för oss. Lars Ragnar Forssbergs bok passar mig alltså, det kan jag snabbt konstatera.

Ernest föddes 1859 som Ernst Jacob Thiel och kom att bli en av Sveriges rikaste och mest framgångsrika män genom tiderna. Han var personligen vän eller bekant med berömdheter som Ernst Josephson, Carl Larsson, prins Eugen, Eugène Jansson, Anders Zorn, August Strindberg, Ferdinand Boberg, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin, hela familjen Wallenberg, familjen Sachs, familjen Bonnier och många, många fler. Bara det gör boken värd att läsa.

Jag ska inte rabbla upp allt han åstadkommer i sitt liv, men det är fascinerande att se hur mycket en enda människa kan åstadkomma och hur mycket pengar man kan tjäna om man är både slug och smart, passionerad och med ett visst mått av speldjävul i sig.

Edvard Munchs porträtt av Thiel - han gjorde tydligen tre och lät Ernest välja den han gillade bäst.

Ernest lever med hustrun Anna Thiel född Josephson och de gemensamma barnen Signe, Ragnar, Karin, Olof och Margit (som för övrigt var efterbliven eller utvecklingsstöd av något slag och placerades på ett hem där hon tillbringade resten av sitt arma liv...) i en praktvåning i Stockholm. Men han känner sig instängd i familjelivet, tycks mest längta bort därifrån.

Familjen har en sällskapsdam, Signe Maria, som förlorat både man och son och en enorm förmögenhet och som nu tvingas leva på andras godhet. Ernest blir våldsamt förälskad i Signe Maria och tar henne som sin älskarinna medan hustrun Anna ligger på sanatorium för sin tuberkulos. Hans fyra barn - jag räknar bort stackars Margit - tycker inte om den unga kvinnan som kommit in i deras liv och deras hem. En dag bara reser sig fadern från matbordet och deklarerar att han kommer att flytta hemifrån och leva med Signe Maria istället. Kvar står stackars Anna med krossat hjärta och en stor sorg och skam över att ha blivit övergiven.

Vad jag inte gillar med boken? Att man släppt igenom förkortningar som "bl.a., etc, mm, el., dyl., osv." i löpande text. Eller Facebook-svenska som "l-å-n-g" istället för "mycket lång". Att man inkonsekvent växlar mellan att ange datum som 20/9 eller 20 september. Att det på några ställen står "min anm" och på andra "förf. anm". Det är ju samma sak men olika formulerat. För att vara riktigt inkonsekvent har förklaringen ibland bara skjutits in i en parentes.

Min största invändning mot boken är att väldigt mycket är citerat från andra biografier och faktaböcker. Det är ett ständigt refererande till författare, forskare och Thiels efterlevande som skrivit ner sina hågkomster. "Ernest Thiel - Pengar & Passion" blir i mångt och mycket en sammanställning baserad på andra källor, som ett gigantiskt reportage. Jag har inget emot det egentligen, för boken täcker varje tänkbart område och är fantastiskt välskriven, men just referenserna stoppar läsflödet.

Jag känner själv igen åtskilligt från böcker jag läst i ämnet, till och med beskrivningarna av staden känns som hämtade ur Fogelströms böcker. Forssbergs egna tankar och åsikter syns inte tillräckligt ofta. Jag skulle velat veta mer om hans egna slutsatser, eftersom han läst så mycket! Ibland ramlar man över formuleringar som måste vara hans egna, som att kung Oscar II var "en gammal stöt som plitar på sina poem" och i slutet av boken kommer många fler reflektioner kring hur Ernest och hans närmaste kände, tänkte, reagerade. Jag hade gärna sett mer av det.

Carl Larssons makalösa porträtt av nära vännen Ernest Thiel.

Men nog om det negativa, för det positiva överväger vida. Trots att jag inte hade en pappersbok att bläddra i och inte heller har sett illustrationerna, läste jag boken i ett nafs. Satt fastklistrad framför datorns skärm och tänkte "lite till!". Det är så fantastiskt att läsa om dessa industrimagnater, konstnärer, kulturpersonligheter, mecenater, uppfinnare, författare, bankdirektörer och deras stora, ofattbart förmögna släkter. Mitt i allt överklassliv och lyx frodas otrohet mellan makar, illojalitet mellan vänner, alkoholism, sinnessjukdom. Där finns skitsnack och elakheter, fåfäng beundran, maktbegär och spelmissbruk, där föds oäkta barn och där tvingas unga kvinnor gifta sig mot sin vilja.

Jag får ett stort behov av att rusa iväg till Thielska galleriet redan nu i helgen! Måste ju se alla de här målningarna igen, nu när jag vet mer om dem. Ja, jag kanske är väldigt nördig men jag tycker det är så fascinerande att läsa om dessa familjer som säkert brutalt trampade på de fattiga, hänsynslöst utnyttjade arbetarklassen och aldrig förstod armodet hos stora delar av befolkningen - men som också på många vis bidrog till ekonomisk tillväxt, industrialisering och ett modernare Sverige.

Ursäkta min långa recension, men jag kunde inte korta ner den. Det här var en härlig läsupplevelse!

Omdöme: Boken handlar förvisso om Ernest Thiel och hans familj - men mer övergripande är det som ett heltäckande reportage om de inflytelserika, framgångsrika och rika släkter som dominerade Sverige kring förra sekelskiftet.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Leopard förlag för recensions-exet.

Händelser vid vatten

Bokens titel: Händelser vid vatten
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1993
Antal sidor: 467

Jag ska inte sticka under stol med att Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare. "Händelser vid vatten" är bara en i raden av fantastiska romaner hon skrivit.

Boken utkom 1993 och fick Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Enligt Wikipedia har den tydligen fått en hel drös utmärkelser därutöver. Jag minns att DN:s Lotta Olsson - som satte ihop en mycket ambitiös lista över de i hennes tycke etthundra bästa deckarna genom tiderna - placerade denna roman på fjärde plats. Inte illa! I synnerhet som man nog inte ska se den som en utpräglad kriminalroman.

Handlingen är lite svår att sammanfatta i några meningar, för här är både en mordgåta och flera kärlekshistorier men också många andra ingredienser: religiösa sekter, storbolagens skogsavverkning, landsbygdens ensamhet, naturens skönhet, barns utsatthet, en romantisk syn på samerna och deras fria liv, tja, det är mycket som man kan stanna upp och fundera över.

Det hela utspelar sig i byn Svartvattnet, uppe i svenska fjällvärlden, på gränsen till Norge. Det är i början av 1970-talet, med allt vad det innebär av gröna vågen och alternativt leverne, kvinnors frigörelse, protester och demonstrationer...

Vid sjön som har samma namn som det lilla samhället sker ett brutalt mord på självaste midsommarafton. Samtidigt inträffar ett våldsamt drama på en av gårdarna i närheten, där en tonårspojke blir utsatt för hemskheter. Landsortsdoktorn och bygdens polis åker ut och fiskar, omedvetna om tumultet i byn och trots äktenskapliga problem för den ene av dem.

Och mitt i allt kommer den unga lärarinnan Annie dit med sin lilla dotter Mia, strandade vid livsmedelsbutiken mitt i byn, övergivna. De vandrar sedan till fots genom den dagsljusa sommarnatten över myrar och kalhyggen för att komma till det sektliknande kollektivet Stjärnberg, där Annie tror att hennes kärlek väntar.

Det här är en ohygglig historia på många vis, och som jag skrev tidigare så drömde jag mardrömmar om den. Men den är också precis så bra som jag förväntar mig av Ekman; trots att jag aldrig varit i svenska fjällen när det inte är snö där, så ser jag hela landskapet framför mig, hör ljuden, känner dofterna. Allt det otäcka målar hon också upp med små, fina penseldrag. Hur folk talar till varann, vad de döljer, den desperation de känner, deras längtan efter kärlek.

Värd både Augustpris, fjärdepris på "100 bästa deckarna", Nordiska Rådets litteraturpris och allt vad det var. Det här är riktigt skrämmande och till lika del tankeväckande, skrivet och levandegjort på att alldeles makalöst språk. Inte undra på att Ekman hör till de bäst säljande och mest älskade moderna författarna vi har i detta land!

Jag har den inbundna romanen från 1993, då den först utkom, men nu har man släppt en supersnygg liten pocket:

Länk till Adlibris: POCKET, nyutgåva.

Presidentens hatt

Bokens titel: Presidentens hatt
Författare: Antoine Laurain
Originalets titel: Le chapeau de Mitterrand
Översättare: Oskar Séverac (pseudonym)
Förlag: Lavender Lit
Antal sidor: 221

Anledningen till att jag valde just denna lilla bok som läsning i vår bokklubb, är att vi är ett gäng tjejer (okej då, vuxna kvinnor i medelåldern...) som på olika sätt har kopplingar till Frankrike och politik. Gemensamt för oss alla är att vi älskar att läsa böcker och att vi nog får sägas vara mycket intresserade av vår omvärld, följer dagstidningar, letar fakta, håller oss allmänbildade.

Bland oss finns en som talar franska flytande och även tolkar från det språket - och de flesta av oss andra begriper franska och klarar hyggligt av en enkel konversation. Flera av oss är mycket beresta, några har även bott utomlands i åratal. Där finns en som vistats mycket i EU-parlamentet och en annan som arbetar politiskt här i Sverige. På våra bokträffar pratas en hel del politik!

"Presidentens hatt" är en liten sedelärande berättelse om hur en yttre kraft kan få oss växa inuti.

Precis som i den historiska serien "Släkten" (som jag har skrivit om flera gånger förut) är det ett yttre attribut som ger bäraren oanade krafter - i släktkrönikan är det en silverring som förs vidare genom generationerna, i "Presidentens hatt" är det en vacker herrhatt som Francois Mitterrand glömmer kvar på en restaurang. Hatten blir upplockad av en yngre man vars hela liv förändras när han sätter den på sitt huvud. Hatten flyttas i en kedja av händelser mellan olika människor, som alla påverkas starkt så snart de sätter på sig den.

Vi kommer inte riktigt nära karaktärerna, de är alltför ytliga för det, men de engagerar ändå. En varm och mysig bok med ett budskap.

Mitt foto: I boken nämns skaldjursbrickor flera gånger, så jag serverade havskräftor och bouillabaisse på bokklubbsaftonen.

-

Eftersom jag glömde fråga mina bokklubbsväninnor om de ville framträda i bloggen under riktiga namn eller ej, väljer jag att kalla dem för fem kvinnonamn som konstintresserade kanske känner igen... Varsågod, här är mina vänners mini-recensioner!

Amalia:
Sommaren 1986 var jag i Frankrike som au-pair, femton år gammal. Sedan dess har allt franskt varit en viktig del i mitt liv. Därför blev jag alldeles nipprig av glädje när jag fick "Presidentens hatt" i mina händer.

Den handlar ju just om 1986, och författaren, Antoine Laurain, förefaller ha satsat mycket av sin tid och sitt arbete med den rent sidomässigt ganska korta boken på att återskapa tidsandan och de kulturella referenserna från den epoken. Vad kan kännas franskare än Minitel, och 20.30-programmet i tv-tablån, efter kvällsnyheterna?

Berättelsens huvudperson är en hatt, som får en oerhört stor inverkan på alla de som kommer i dess väg. Varför? Är det klädesplagget "hatt" som tillför bäraren oväntad auktoritet, eller är just denna hatt rentav förtrollad? Läsaren får följa hatten när den passerar genom händerna på ett antal bärare, och berättelsens vinkel varierar. Ibland är det hattens bärare man följer, ibland förs historien vidare indirekt via brev mellan olika personer i berättelsen, och dessutom tillkommer ytterligare perspektiv.

Det är roligt, underhållande och trivsamt, och faktiskt oväntat spännande att få följa hattens öde.

Klart läsvärd, med eller utan vurmen för allt som är franskt!

Rent språkligt skulle jag ha önskat att översättaren hade tillåtit sig att bli ännu lite svenskare i ord och vändningar; på sina håll lyser de franska begreppen igenom alltför tydligt.

Beata:
En underhållande och fin liten feel-good bok av den franske författaren Antoine Laurain. Fint språk, trevlig att läsa och med en klurig historia.

En hatt har huvudrollen. President Mitterrand glömmer sin hatt på en restaurang, och en annan man övertar hatten. Sen följer vi hattens väg förbi olika ägare tillbaka till presidenten.

Hatten verkar överföra beslutskraft och "wit" till bäraren. Frågan är om det är något magiskt med hatten eller om det är filthattens goda kvalitet och stilenliga utseende som plockar fram det där extra ur de olika bärarna. Det får vi inte veta, men funderingarna satte igång en spännande diskussion om kläders betydelse för hur vi agerar och hur vi blir bemötta av andra. Lite om sociala koder kopplade till kläder.

Så trots att boken känns lätt, så satte den även hos oss bokklubbare igång en fin energi och vi fick en trevlig kväll och också med oss lite intressanta tankar att grunna på längre fram.

Charlotta:
Boken ger en spännande igenkänning med de gamla folksagorna som klangbotten. En fyndig nytolkning! Vad händer när ett magiskt föremål går från bärare till bärare och för med sig sin magi? Eller finns magin i varje människa redan från början, det enda som behövs är en puff på vägen för att den ska blomma ut?

Sagan är stöpt i franskt 80-tal, en lite oväntad miljö. Mycket franskt – men var 80-talet i Frankrike så gammaldags? En trivsam skröna att kura med i soffhörnan.

Dora:
Presidentens hatt är en bagatell, men en välskriven lite originell sådan och därtill med en tydlig fransk prägel som gör den läsvärd och fångar åtminstone mig. Intrigen och den röda tråden, hatten, är elegant komponerade och syr ihop de olika novellartade delarna på ett smidigt sätt.

Lite ser jag en parallell till Jonas Jonassons Hundraåring men där Jonasson skröna är yvig och lekfull är infallen här mer återhållsamt berättade.

Det som också väcks och stannar kvar är funderingarna kring i vilken utsträckning det vi har på oss påverkar vilka vi är, eller upplever oss vara, och våra göranden och låtanden.

Den som liksom jag brukar fundera över vad som hände sedan bör uppskatta epilogen som återvänder en sista gång till alla de olika karaktärerna.

Tycker att det är för intrigen och stämningen som man främst ska läsa denna bok, de olika karaktärerna är trovärdigt skildrade men något undanglidande och underordnade intrigen.

Emma:
Presidentens hatt av Antoine Laurain är en trevlig bok med ett elegant och trevligt språk. Ett språk och ett persongalleri som känns fantastiskt franskt. Det känns franskt på liknande sätt som persongalleriet i Muriel Barberys Igelkottens elegans. Läsupplevelsen är ett sant nöje.

Boken handlar om hur President Mitterrands hatt kommer på avvägar och förändrar personers liv, om uppvaknande och mod, om att våga ta plats, gå mot strömmen och att ta ansvar för att vara sig själv, eller möjligtvis så som hatten förändrar de personer som tar på sig den.

Avslutningen känns lite oväntad, jag har inte bestämt mig för om den är genialisk eller platt och onödig - också detta är typiskt för min egen reaktion på det typiskt franska. Läs själv och gör din egen bedömning.

-

Varmt tack till Lavender Lit för recensions-exen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Skriva barnbok

Bokens titel: Skriva barnbok
Författare: Annika J. Nasiell
Förlag: Unga Lava, 2015
Antal sidor: 110

Tänk vad många människor som vill skriva en bok! Det är bara att se vilket uppsving det har varit för tidningen "Skriva", för egenutgivning och författarjippon och skrivarkurser. Alla kan skriva! Alla vill bli författare.

Jag tycker att det kan vara intressant att läsa olika tips och handledningar i ämnet. Klart bäst hittills är Stephen Kings bok, tycker jag, som varvar inspiration med konkreta råd.

"Skriva barnbok" är en snygg liten bok, trevligt formgiven, i ett behändigt format. Den är föredömligt enkel att ta till sig, ordentligt uppdelad i tydliga kapitel. Man skulle kunna säga att den dels fungerar som en knuff i baken på den tilltänkte författaren: kom igen, sätt igång då! Och dels fungerar den som en vägledning: så här lägger du upp jobbet.

Tyvärr får jag boken igenom en känsla av att detta är skrivet som när en vuxen ska förklara för ett barn. Det skulle kunnat vara ett läromedel för högstadiet. Av författaren själv märks ingenting, det finns inget personligt tilltal i boken - den är på alla vis som en ovanligt snygg och lättbegriplig lärobok, inget mer.

Efter att ha tragglat uppsatser, recensioner, PM, analyser och gud-vet-vad med ett av mina barn som hade tämligen avancerad svenska på gymnasiet så tänker jag att "Skriva barnbok" är rena barnleken jämfört med vad gymnasisterna måste åstadkomma. Har ni barn i den åldern? Har ni läst Skolverkets betygskriterier för dessa årskurser? Jag kan lova att det inte är enkelt och den kurslitteratur som ungdomarna får är avsevärt mycket mer komplex än "Skriva barnbok".

Exempelvis avhandlas den dramatiska kurvan i några få stycken och utan några djupare analyser. Att man skriver personnamn med Stor Bokstav får vi också veta (men att stor bokstav kallas versal framgår inte). Eller begreppet gestaltning som förklaras så här: "Utan gestaltning faller historien platt som en pannkaka. Gestaltning är ett begrepp som är svårt att förklara. När man inte gestaltar, då rapporterar eller beskriver man ungefär som den som rapporterar från en fotbollsmatch eller avger en polisrapport."

Boken består av 110 sidor, men om man tar bort försättsbladen och alla de (i mitt tycke) onödiga, linjerade sidorna där man förväntas öva så återstår bara 83 sidor. Läst i ett nafs, med andra ord! Jag är lite besviken på hur mycket det känns som en skolbok - det blir inte bättre av de linjerade sidorna som inleds med en blyerstpenneikon och rubriken "ÖVNING" - men det finns flera fördelar med denna bok som ändå gör den både väl värd att läsa och värd att köpa.

"Skriva barnbok" är nämligen mycket smidig att använda i uppstarten, som en tankeväckare. Ska jag skriva i presens eller imperfekt, ska jag skriva i jag-form eller inte, i vilken tid är handlingen förlagd, hur ska jag hålla reda på alla trådar, hur många karaktärer kan man klämma in egentligen, hur skriver man en vettig dialog? Det är simpelt men antagligen en god hjälp för den som faktiskt har en barnboksidé och vill förverkliga den.

Tack för recensions-exet, Lava Förlag!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN 

Mördarens apa

Bokens titel: Mördarens apa
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2014
Antal sidor: 619

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Funderar på ett skriva en recension i punktform - skulle det funka?

1. Jag har läst "Legenden om Sally Jones". Det här är fortsättningen. De är oerhört olika! Den ena är en bok full av bilder kompletterade med text, den andra är en riktigt tjock bok på över sexhundra (!) sidor med endast ett fåtal illustrationer.

2. Ett av mina barn fick "Legenden om Sally Jones" och därför beställde jag uppföljaren. Både barnet och jag blev dock konfunderade när boken kom hem - de är så fullständigt olika så jag undrar om det inte är svårt att hitta en målgrupp som gillar båda.

3. Jag älskar i alla fall båda böckerna och det gör tydligen Augustprisets jury också, för Jakob Wegelius har lyckats med konststycket att erövra priset två gånger!

4. Man bör ha läst Sally Jones-boken för att hänga med i "Mördarens apa". Det blir bättre så! Även om huvudpersonerna presenteras förtjänstfullt med vackra bilder.

5. Den här romanen om apan Sally Jones vänder sig till barn men är skriven som för vuxna. Språket är inte alls tillrättalagt för att passa de yngre. Mängder av verktyg, titlar och nautiska termer nämns och är sådana som jag känner till men inte kan mycket om, och då tycker jag ändå att jag är en allmänbildad person. För många barn (upp till 10-12-årsåldern) måste boken vara lite knepig rent språkmässigt. För de äldre (13-20-åringarna) är den nog för barnslig. De flesta vuxna skulle nog bara passera den. Men vi som älskar sagor har här en skatt!

6. Apropå ovanstående så förtjänar Wegelius en rungande applåd för att han inte fallit i fällan att välja bort de lite mer komplicerade orden. Tänk så fantastiskt berikande det är att läsa en barn- och ungdomsbok som vågar ha ett vackert, detaljerat och utvecklande språk!

7. Som jag skrev i min recension av "Legenden om Sally Jones" så är teckningarna alldeles underbara. Jag avundas människor som kan teckna så makalöst bra. Och allting är så genomtänkt, illustrationerna fyller verkligen sin funktion.

8. Som formgivare måste jag också påpeka att jag gillar typsnitten (varav det ena tycks vara ritat av författaren själv) och sättningen.

9. Historien är i korta drag en skildring av en resa tvärs över jordklotet och en jakt på en mördare. De inblandade är en tekniskt begåvad gorilla, en skönsjungande portugisisk fabriksarbeterska, en dragspelsbyggande italiensk gentleman, en naiv finsk kapten, en excentrisk indisk maharadja samt några elaka poliser, skumma mördare och pengalystna sjömän. Det är spännande i långsam takt, det är välskrivet, det är lärorikt och fantasifullt. En underbar saga!

Omdöme: En saga skriven för vuxna barn eller barnsliga vuxna, för alla som älskar att gotta sig i sprudlande fantasi och osannolika äventyr ackompanjerade av vackra illustrationer.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE.

Krigsdagböcker 1939-1945

Bokens titel: Krigsdagböcker 1939-1945
Författare: Astrid Lindgen
Förlag: Salikon förlag, 2015
Antal sidor: 355

Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna bok. Kunde det vara intressant att läsa privata dagböcker skrivna under andra världskriget, varvade med tidningsartiklar och andra urklipp - bara för att det var Astrid Lindgren som skrivit? Jag var lite tveksam. Boken är tjock och när jag fick hem den var det väl inte så att jag direkt slängde mig över den...

Det har skrivits en hel del om det faktum att Astrid Lindgren under kriget arbetade på Allmänna säkerhetstjänstens postkontrollanstalt med att läsa (och censurera) brev. Därmed hade hon en annan inblick i krigets fasor än många andra svenskar, eftersom hon fick läsa mängder av vittnesskildringar från kontinenten och från våra grannländer. Hon plöjde dagstidningar, lyssnade på radio och hade ett arbete som gjorde henne mer informerad än många andra i Sverige vid den tiden.

Själv tycker jag dock att det är det vardagliga som fastnar, det som faktiskt hade varit spännande att läsa även om det inte var vår älskade och världsberömda författarinna som skrivit dessa dagböcker.

Nu är det lite svårt att bortse från att många av oss känner till en hel del om Astrid Lindgrens liv, hennes föräldrar och uppväxt, hennes man och barn - men bokens behållning är märkligt nog inte att det är just hon som skrivit, utan hur hon har gjort det.

Vi får följa familjen Lindgrens liv alldeles från krigsutbrottet i Europa genom många tröstlösa år - då alla hela tiden trodde att nu måste det väl ändå ta slut! - till den efterlängtade freden. Astrid beskriver allt från ransoneringskort och besparingar till hur lyckligt lottade de ändå är. Hon jämför ständigt med de frysande finländarna och ryssarna, de svältande grekerna och fransmännen, de sönderbombade tyskarna och engelsmännen, de rädda danskarna och norrmännen.

Boken har ett enormt flyt, är skriven precis sådär lätt och ledigt som vi är vana vid att läsa Astrid, orden liksom bara bubblar ur henne och hon blandar i samma stycke sin oro för dottern som fått mässlingen med oron för "ryssen".

Många av tidningsurklippen struntade jag i att läsa, de gav mig inte så mycket. Men jag är otroligt glad att jag köpte och läste boken, för det är en vittnesskildring skriven av en ung tvåbarnsmamma - då helt okänd som författare - och i realtid. Inget är ditlagt i efterhand eller justerat. Det ger en helt autentisk bild av hur det kunde vara att leva i Sverige under andra världskriget och hur vardagslivet såg ut samtidigt som hela tiden hotet om invasion och krig hängde över landet.

Mitt foto: Dessa ransoneringskuponger har jag hittat i släktens gömmor. De visar hur man fick köpa begränsade mängder av allt från smör, ägg, mjöl, kött, fisk och annan mat till skor och textilvaror. Kvinnan som ägde dessa ransoneringskort samlade ihop måsägg nere vid stranden, har jag fått mig berättat, för att det var så svårt att få tag på hönsägg.

Omdöme: En mycket läsvärd bok som är högaktuell än idag. Kan läsas av den som vill veta mer om Astrid Lindgren eller den som, liksom jag själv, är väldigt historieintresserad och uppskattar att få en inblick i en vanlig människas liv. Kan läsas av den som vill veta mer om hur svenskarna upplevde kriget som rasade kring dem, eller av den som betvivlar nödvändigheten i att ha ett EU som ytterst är ett fredsprojekt...

Länk till boken på Adlibris: VACKERT INBUNDEN