Under

Bokens titel: Under
Författare: Anna Ahlund
Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor: 156

En fin liten bok, skriven i kapitel som representerar var och en av de tio ungdomar som figurerar i boken. De går i samma skola och känner varandra - mer eller mindre - när plötsligt en av dem får ett anonymt brev i sitt skåp i skolan. I kuvertet ligger en liten målning med ett motiv som går att känna igen: en plats i Uppsala. 

Lukas får det första brevet och beger sig till kyrkogården som är avbildad. Därefter får kompisarna också bilder, en efter en, med platser som betyder något för dem eller där något magiskt kan komma att hända. Vem är det som skapat målningarna, lagt dem i skåpen och arrangerat de oväntade händelser som utspelar sig?

Väldigt fina akvareller av Johan Unenge och som alltid en varm, inkännande text av Anna Ahlund. Nu är det evigheter sedan jag läste boken och jag minns inte allt men känslan som stannade kvar är ändå: det finns hopp! En perfekt bok för ungdomar, skulle jag säga.

Undervattensgåtan

Bokens titel: Undervattensgåtan
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Undervannsgåten
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Bonnier Carlsen, 2021
Antal sidor: 133

Eftersom jag gillar William Wisting-deckarna av denna författare, passade jag på att låna barndeckaren "Undervattensgåtan" till min bokklubb för barn. De skiljer sig mycket åt, det finns inga större likheter med vuxenböckerna. 

Texten är onödigt repetitiv i mina ögon: något som slås fast i en mening behöver inte upprepas ett par stycken senare. Orimligt frånvarande vuxna också, ungefär som i gamla Fem-böckerna eller alla andra detektivromaner där barn är huvudpersoner. Fasen, jag skulle gå bärsärkagång om något av mina barn fridök ute i havet och letade skelett! 

De tre barnen som löser kriminalfall i Norge är tämligen platta figurer, jag tycker inte att man lära känna dem alls. Exempelvis har det ena barnet mist sin mamma i en hemsk olycka nyligen, men det betraktas mer med nyfikna deckarögon än med existentiell sorg. Utan att säga något mer om bokens slut, vill jag bara nämna att det sista kapitlet är rätt magstarkt...

Med det sagt så är boken riktigt spännande och väjer inte för äckliga detaljer som skelettbitar i gympaskor eller vrickade fågelskådare och inkompetenta poliser. Det rivstartar med en actionspäckad inledningsscen och fortsätter i allt högre tempo.

Jag tror jag skulle ha sträckläst boken om jag var åtta-nio år! 

Kompassens hjärta

Bokens titel: Kompassens hjärta
Författare: Anna Thulin
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor. 150

En finstämd bok för barn (9-11 år kanske?), om att vara udda och utanför, att sakna en vän trots att flera försöker vara ens kompis, att ha en konstig pappa och att avvärja jobbiga situationer genom att gå därifrån istället för att stanna och berätta hur det känns.

Hugo har en kompis, Agnes, men nobbar henne totalt efter att hon sagt att hans pappa är konstig. (Nu är ju Hugos pappa de facto en väldigt konstig person, så det är synd att Hugo inte förstår att Agnes snarare säger detta med stor medkänsla.) Pappan är den sorten som är översvallande glad ett tag, men sedan försvinner i dagar utan att berätta vart han tar vägen. 

I Hugos och Agnes klass har nyss en ny pojke börjat: Mohammed, kallad Momo, en smart och empatisk liten kille. Han försöker också bli Hugos vän, men Hugo vägrar ta emot kramar, omtanke och vänskap. Han har svårt att lita på någon.

Jag läste den här boken ihop med min nya, rara bokklubb: Läseklubben Bokskogen. Ett litet gäng med barn i lågstadieålder - och jag. Vi ses vid en lägereld ute i skogen, och pratar böcker i närmast kolmörker samtidigt som vi dricker läsk och äter popcorn.

Det här var den första boken vi läste, men jag hoppas det blir fler. Dock var inte barnen överförtjusta i "Kompassens hjärta" - den var lite för sorglig och oroande. 

Språket är vackert, ämnet seriöst, handlingen full av känslor. Mycket lämnas outtalat och författaren kan verkligen inte anklagas för att vara övertydlig. Men med barn i 8-9-årsåldern visade det sig att just den aspekten inte var helt önskvärd. Varför är pappan konstig? Varför är barnen ute i skogen egentligen? Är de dumma? Någon avbröt och sa att den föredrog Lasse-Majas detektivbyrå.

"Vad hände med Momo i en ranglig båt i stormen ute på Medelhavet?" undrade jag bekymrat, samtidigt som jag funderade på hur mycket man egentligen kan berätta för barn om drunkningsdöd och fruktlösa flyktförsök. "Jag har också badat i Medelhavet!" utbrast ett barn glatt, varpå andra instämde. 

Jag fick släppa det. Nu har barnen fått varsin fin bok och de kan läsa om den när de är lite äldre. Den håller för garanterat för det!

Ormsaltaren

Bokens titel: Ormsaltaren
Författare: Johan Rundberg
Antal sidor: 224
Förlag: Natur & Kultur, 2023

Ni som följt mig ett tag vet hur mycket jag lovordat den här underbara bokserien om barnhemsbarnet Mika Månvind och hennes udda kompis, poliskommissarie Valdemar Hoff. Detta är den femte boken och den är minst lika bra som de första tre (vi hoppar över den fjärde tycker jag, den avviker så från de övriga). En riktig fullträff !

Johan Rundberg drar sig inte för att skriva på ett språk som rimligen är lite ovant för de allra flesta barn och ungdomar. Många av orden är antagligen ålderdomliga även för mina egna barn som alla är i 20-årsåldern, även om de är självklara för mig. Här görs inga övertydliga förklaringar, utan barnen lär förstå av sammanhanget och beskrivningarna - i mitt tycke det absolut bästa sättet att lära sig nya ord och begrepp! 

Tillbaka i Stockholm trängs nu Mika med sin unga mamma, 28-åriga Annie och två inneboende i en sjavig lägenhet i innerstan. Hon jobbar kvar på barnhemmet, men hör inte längre till de bortlämnade och oönskade ungarna. Hur fattigt hon än har det, så har hon åtminstone en mamma!

Men en dag när Mika skurar golvet på barnhemmet, kommer en grabb in från gatan och lämnar snabbt över ett kort och dramatiskt besked: Vi är ute efter dina vänner Flickorna. Nu är ju Flickorna inte vilka tjejer som helst, utan ett tufft gäng med halvkriminella mursmäckor som inte drar sig för att slåss. Ändå blir Mika rädd; hennes vänner svävar i fara.

En mycket spännande och välskriven ungdomsbok om Stockholm på 1880-talet, med allt det dammiga, stökiga, larmande stadslivet i fattigkvarteren, hamnarna, ölsjappen, tvätterierna och de ständigt pågående byggena. Rundberg lyckas dessutom få in mängder av hintar till dagens barn om vikten av att försöka leva sitt eget liv till fullo, även om man fötts in i misär och brottslighet, även om ens föräldrar inte finns där för att uppmuntra en, även om ens arv är tungt. Det går att bryta sig fri och starta ett nytt och bättre liv, både för den som har en mamma i fängelse och en pappa som rånat - eller den som väljer att börja om helt från början i ett annat land. Väldigt fint invävt genom hela berättelsen.

Sammanfattningsvis: Strösslar ännu en handfull guldglitter över den här fantastiska boken och dess föregångare. Köp eller låna till era barn eller er själva!

Tack till författaren för ett recensions-ex med hälsning i. Jag tror du visste att jag skulle gilla det här!

Hur ser man djur?

Bokens titel: Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna
Författare: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren, 2022
Antal sidor: 36

Det här är en helt fantastisk bok i alla bemärkelser! Nu tänker jag strö superlativ över den och jag vill betona att jag har inte fått den av förlaget, känner inte författaren och har ingen som helst vinning av det hela. Men vilken bok, alltså! 

Som mullefröken har jag en ansenlig samling djur- och naturböcker i min bokhylla. Brukar försöka ladda upp med bra barnböcker när det är bokrea. Bland favoriterna finns Lars Klinting och Sarah Sheppard och nu har de fått en konkurrent: Björn Bergenholtz. 

Vem ÄR han, egentligen? Jag har aldrig hört talas om honom men han har gett ut sisådär fyrtio barnböcker! Hur kan jag ha missat honom? Ger han aldrig intervjuer? Är han aldrig med på författaraftnar/förlagsfrukostar/mingel/galor? Han verkar inte finnas på sociala medier, så han lär missa mitt översvallande beröm. Och jag har nog missat honom för att hans böcker kom efter att mina egna ungar blivit lite för stora.

Han har gett ut en serie om tio böcker som heter "Känn igen 25..." fiskar/fåglar/småkryp/blommor osv men jag har inte ens lockats att bläddra i dem. Jag vill veta roliga fakta, inte lära mig känna igen en gräsand eller gullviva. Ungefär så har jag tänkt. Korkat! Jag borde åtminstone ha öppnat någon av böckerna så hade jag förstått hur bra de är.

Men "Hur ser man djur?" är inte en sån faktabok. Den är ännu bättre! 

Illustrationerna är helt magiska. Jag älskar dem! Realistiska men gulliga, och tar inte upp all yta. Läsaren får tips om exempelvis hur man kan få syn på grodor och insjöfiskar - vilken tid dagen ska man gå ut, vilka redskap behöver man? Och kommentarer som att "...greppa kräftan över ryggen. Akta dig för klorna! Kräftor kan nypas riktigt ordentligt." Perfekt för barn, med en blandning av fakta och smarta tips kombinerat med underbara illustrationer. Inte löjligt korta texter heller, utan en matig bok!

"Visste du att (---) många fler sniglar och snäckor hasar omkring på natten än på dagen." Haha, så skönt citat! Och "Slemmet gör (---) så att de inte får skrapsår på magen." Jag är lite frälst på den här boken nu, som ni hör.

En bok för alla som gillar att gå på utflykt i vår underbara natur och inte bara kuta genom skogen eller över stranden utan faktiskt ta sig tid att stanna upp, njuta - och leta efter djur!

Blodspakten

Bokens titel: Blodspakten
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 220

Det här är fortsättningen som egentligen inte skulle funnits! Efter tre böcker om den unga barnhemsflickan Mika Månvind och hennes vän den åldrande kommissarien Valdemar Hoff och deras spännande äventyr i Stockholm under 1880-talet skulle serien vara slut. Nu kom ändå en fjärde, efterlängtad bok!

Jag har ruggigt dåligt samvete för den här sena recensionen. Det har varit så himla svårt att skriva den. Jag borde varit klar för ett halvår sedan, allra minst.

Jag älskar de tre första böckerna i serien, men inte den här fjärde, och då blev det plötsligt omöjligt att skriva något om den eftersom jag är rädd att det verkar som att jag isåfall inte uppskattar serien. Men det gör jag! Månvind & Hoff bjuder på en underbar historisk Stockholmsskildring i barnversion med spänningsmoment som duger för vilken vuxen som helst.

I "Blodspakten" åker Mika och Valdemar till ett gods i Uppland. (Det är just det som är mitt problem. Jag vill läsa om den verkliga storstaden, inte om en påhittad herrgård i Maria Gripe-stil.) Det udda paret är på jakt efter Mikas mamma, en person flickan vet ytterst lite om och aldrig känt. Men när de kommer fram stöter de på många problem: Valdemar är dödssjuk och Mika blir inte särskilt väl mottagen. Det fina godset har fått förfalla och de som bor där har många hemligheter som inte får röjas. 

En isolerad herrgård med stor prakt, skumma godsherrar, dyrbara pärlhalsband och frasande siden, alléer med döda träd, grå åkrar och leriga vägar ute i en gudsförgäten obygd. För mycket saga, för att jag riktigt ska uppskatta det. Men jag vet att jag skulle älskat det när jag var 10-11 år. Antagligen skulle jag läst boken flera gånger om! 

Så därför ger jag "Blodspakten" högsta betyg ändå, även om den medelålders versionen av mig föredrar de tre första böckerna. 

Jag hoppas Mika och Valdemar återvänder till Stockholm igen, så vi hellre får en barnvariant av Per Anders Fogelström än en saga som Agnes Cecilia. Just nu läser jag den vidrigt läskiga "1795" av Niklas Natt och Dag - och kommer på mig med att hitta delar av det Stockholm som Mika och Valdemar befolkar (även om de kom nästan hundra år senare...) i den skrämmande romanen. Ser fram emot en femte bok!

Spökläraren

Bokens titel: Bims värld - Spökläraren

Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Jenny Jordahl
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 154

Härlig kapitelbok för lågstadiebarn! Jag är så fel i målgrupp som man kan bli, men just den här uppskattade jag. Gulliga, glada illustrationer på exakt vartenda uppslag. Snygg, luftig och lättläst layout. Själva storyn är också bra, inte alltför inriktad på enbart en enda händelse. Det finns en första bok i serien om Bim, men det är inte nödvändigt att läsa den för att fatta handlingen i den här. 

Vi får följa kompisarna Emon och Bim som smyger på ett spöke som påstås vara en gammal lärare som spökar i gympasalen, vara med om kärlekspirr och ett akut sjukhusbesök och ett födelsedagskalas där det gäller att inte göra bort sig. En massa annat också, ser jag nu när jag snabbläser igenom den för recensionen (det var några månader sedan jag först läste den). 

Som jag minns min egen lågstadietids böcker så var de helt fokuserade på en enda grej. Här vävs så många bitar samman och vi får en mer heltäckande bild av Bims liv både i skolan och hemma. Glada bus, pinsamheter, avundsjuka, vänskap och lite barnsligheter. Mycket bra kapitelbok, skulle jag säga! Både text och illustrationer.

The Wonderful Story of Henry Sugar

Bokens titel: The Wonderful Story of Henry Sugar and six more

Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2017
Antal sidor: 213

Förlaget Puffin Books är det kända Penguin Books "imprint" (inte ett ord som jag gärna använder, men ni fattar: någon sorts dotterbolag/underavdelning). Här ger man tydligen ut böcker för barn och ungdomar. Även Adlibris sätter den här novellsamlingen i kategorin 12-15 år. Nog för att jag tror att unga tonåringar klarar texterna utmärkt, men det måste sägas att varenda en av novellerna är väldigt obehaglig, skrämmande eller sorglig.

Den inledande "The Boy Who Talked with Animals" är ruskig och rätt konstig: om en pojke som försöker rädda en jättesköldpadda från att bli soppa på en turist-ö. 

"The Swan" är bland det läskigaste jag har läst sedan Stephen Kings novell som sedan blev filmen "Stand by me". Jag drömde mardrömmar på natten efter att ha läst den hemska berättelsen om pluggisen som råkar ut för två av skolans huliganer. Våldet eskalerar snabbt och efter diverse elakheter beslutar de sig för att döda den väluppfostrade, intelligenta och ensamma pojken. Misstänker att jag aldrig kommer att glömma den här hemska historien...

Flera av novellerna är sånt som vi som läst Roald Dahls memoarer redan känner till. Fruktansvärda scener ur internatskolorna där han gick som barn och ung. Jag blir fysiskt illamående av att läsa om hur rektorn piskar pojkarna så att blodet stänker. Det är vidrigt. Vidrigt! 

Och likaså berättelserna från Dahl liv som stridspilot i Afrika och södra Europa under andra världskriget, där han och en kamrat till var de enda som överlevde kriget av en flygarklass på 20 (väldigt) unga män. Sorgligt är bara förnamnet.

En av novellerna är en tidningsartikel som ledde till Dahls fortsatta karriär som författare. En faktatext om fyndet av Mildenhall-skatten (en enorm romersk silverskatt gömd i engelsk jord) som han dramatiserat på ett förtjänstfullt sätt: mycket spännande och intressant, men inte en novell egentligen.

Sammantaget är det här en ojämn novellsamling med personliga minnen, tidningsartiklar och skrämmande noveller. Boken utkom första gången 1977. 

Dödsängeln

Bokens titel: Dödsängeln

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 207

Så kom då den efterlängtade tredje boken om barnhemsflickan Mika och hennes kompis, den gamla polisen Valdemar. Jag är själv lite förvånad över hur jag har slukat de här tre ungdomsromanerna, nästan som om jag var tillbaka på mellanstadiet.

Handlingen är fullt logisk, faktiskt var jag inne på att författaren skulle välja just det temat innan jag ens sett baksidestexten. En tonårsflicka försvinner, hennes förmögna familj efterlyser henne men vill samtidigt att polisen ska vara ytterst diskreta i sina efterforskningar.

Mika drar i några trådar - hon känner ju alla möjliga människor i samhällets bottenskikt - och plötsligt har hon satt sig i en fullständigt livsfarlig situation. Igen!

Bäst med den här fina bokserien är de realistiska Stockholmsskildringarna, beskrivningarna av de fattiga, av livet som barnhusbarn, av fabriksarbetarnas ändlösa slit, av orättvisorna - och av vänskapen och lojaliteten mellan många av människorna.

En annan mycket bra sak är att Johan Rundberg inte undviker ord och uttryck som kräver ett ordförråd som vanligtvis mest vuxna har. Det berikar historieberättandet och tillför säkert mycket till de läsande barnen samtidigt.

Dödsängeln är den avslutande delen - sägs det, men man kan ju undra... - och jag ger den extra bonuspoäng för att INTE alla trådar nystas upp, inte alla saker läggs till rätta, inte allt förklaras. Och att inte allt slutar lyckligt, nödvändigtvis.

Superhärliga ungdomsböcker, något annat kan jag inte säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen!

Vargöga

Bokens titel: Vargöga
Författare: Niklas Leavy
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 180

Simon är 12 år men verkar snarare som en liten farbror. Han lagar mat, han gör upp eld i braskaminen, han diskar självmant, han passar sin gravt handikappade storebror (svårt skadad efter en olycka) som han för övrigt orkar bära uppför trapporna. Han blir pirrigt förälskad som en nästan-tonåring, men han är handlingskraftig som en vuxen. Jag har lite svårt för det. 

Simons storebror Jonathan var inte så schysst mot sin bror på den tiden han var en snygg, vältränad och poppis kille som inte satt orörlig i en rullstol och bara stirrade rakt fram. Ändå är Simon snäll mot honom, beskyddande, omhändertagande. Han tror att det är hans fel att Jonathan råkade ut för den olycka som förändrade hans liv så dramatiskt...

Nu ska pojkarna flytta ut till sin pappa, som bor i ett stort gammalt hus vid Vänerns strand. Mamman är intagen på psyket, pappan fixar med en flerhundraårig släktgård och bröderna är lämnade ensamma i Stockholm (?) där 12-årige Simon tycks vara ensam assistent åt Jonathan innan en färdtjänstbuss hämtar dem och kör dem till Vargöga, den märkliga ön där de ska bo.

Om jag låter raljerande så är det för att jag tycker att såna där bakgrundsbitar är väldigt viktiga. Varför lägger föräldrarna på Simon ett så stort ansvar? Finns inga andra vuxna runt pojkarna? Boken beskrivs som en utvecklingsroman, men det kan jag inte alls se: pojken är färdig redan när han kommer till ön och borde snarare få vara mer av ett barn och mindre av en ung vuxen.

Själva historien är spännande på gränsen till rent ryslig: döda barn i en brunn, vad sägs om det? Fåglar som hackar i sig ögon ur en levande människa? Dolda rum med ruskiga dockor kring ett uppdukat matbord, i kandelabrarnas sken? Jag skulle blivit livrädd om jag var nio år och läste det här.

Språket är exceptionellt. Det är banne mig inte ofta man ser barnboksförfattare skriva så utstuderat poetiskt. Det finns helt klart en tanke bakom detta, det känns som att Niklas Leavy säger "Vaddå, ska inte barn få läsa romaner med ett rikt och målande språk?" - och jo, det är ju fantastiskt bra! Toppen! Utvecklande för barnens språkkänsla. En rikare litteratur, en större upplevelse. Och lite, lite konstruerat ibland:

"Det sjöng i den frusna asfalten när dubbdäcken klöste och rev."

"Vattnet forsade som pärlande grönskimrande kristall ur kranen."

"Långtradarna mötte oss likgiltigt på den långa raksträckan upp mot bensinmacken, som gömde sig bakom några tallar."

"Nätgistorna stod rangligt darrande som om de försökte göra en reva i himlavalvet."

Men visst, jag väljer hellre en rik beskrivning än en torftig.

Simon och hans nyfunna vän Elvira smyger in i ett ödehus, där öns åldrige fiskare Milos och hans lika onaturligt gamla hustru Amalia håller till ibland. Vad är det de skyddar och döljer där inne? Finns kanske en förklaring här till den förbannelse som tycks vila över ön? Hur kan paret vara så gamla - och vad har de egentligen varit med om? 

En kort, vacker, poetisk och obehaglig roman för barn i "mellanåldern". 

Tack till förlaget för recensions-exet!

Tjuvdrottningen

Bokens titel: Tjuvdrottningen

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 192

Det här är inte en fristående bok, utan man bör helt klart ha läst seriens inledande bok först: "Nattkorpen". Det har inte gått långt mellan avslutet i den boken och början i denna; lagom för den kalla och tärande vintern att tina upp och den vackra ljusa Stockholmsvåren att träda i dess ställe. 

För barnhemsbarnen är livet lite lättare: det finns mer mat på bordet och de slipper den svåra kölden. Slitet för att dra in pengar, skaffa sig en försörjning och en plats i livet är dock detsamma. Huvudpersonen, den knappt tonåriga Mika, tar hand om de yngre barnen på barnhemmet men jobbar även extra som servitris på en sylta i stan. 

När några av storbarnen - i tioårsåldern - kommer hem med fina saker blir Mika misstänksam. Hon följer efter Rufus, Kristina och de andra som smiter iväg på underliga tidpunkter, för att se vad de har för sig. Det hon får se är något hon måste rädda dem undan ifrån. De fattiga föräldralösa barnen är ett lätt villebråd!

Vi får återse konstapel Valdemar Hoff, men han spelar en mindre roll i denna bok. Utan honom skulle dock inte Mika klara sig i den hårda världen hon befinner sig i. De är ett härligt par; den kluriga och snabbtänkta flickan och den trygge, erfarne polisen.

Jag har sett fram emot den här boken och blev inte besviken: det är högt tempo, underbara miljöbeskrivningar av ett svunnet Stockholm, lagom rysliga och Mission-Impossible-liknande äventyr kombinerat med en älskvärd huvudperson och hennes fina vänner. Det här är barn- och ungdomsböcker av hög kvalitet! 

Johan Rundberg vågar sticka in obehagligheter som att barnen på barnhemmet går hungriga, har löss, saknar hela kläder, aldrig får nya föräldrar. De blir slagna av patrullerande poliser, slängda i korrektionsanstalter, satta i arbete på livsfarliga platser, utnyttjade som gratis arbetskraft. 

För mig är det värsta att läsa om spädbarnen som ligger ensamma i sina korgar, svultna eftersom ammorna inte ger dem tillräckligt med bröstmjölk - att flera av dem dör är svinn man får räkna med. Att Amelia, barnhemmets föreståndarinna, tvingas svepa de små döda barnen - men att Mika slipper det görat. 

Jag tror det är nyttigt för dagens barn att läsa om de umbäranden och det hårda liv som var vardag för många - och det ligger inte alltför långt tillbaka i tiden. 

Det finns de som säger att böckerna är läskiga, och det är de kanske men på ett bra sätt. Det är rimligt att vi alla vet vilka uppoffringar som gjordes av mormors morfar och farfars farmor. Det läskiga är inte mord och blod, det verkligt skrämmande är hur hårt livet var för väldigt många.

Tusen tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen i boken! Uppskattade verkligen denna bok och ser fram emot den tredje i serien.

Nattkorpen

Bokens titel: Nattkorpen

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2020
Antal sidor: 184

Kölden förlamar huvudstaden, det finns inte ved till att värma upp bostäderna och uteliggarna fryser ihjäl. Det är mitt i smällkalla vintern i Stockholm år 1880. Tullarna är stängda, gatorna fyllda av snö och is, maten börjar sina och bränslet är nästan slut. 

På barnhemmet sitter elvaåriga Mika och försöker trösta de yngre barnen när det enda de får till middag är vattnig grynvälling och någon gammal sill. De föräldralösa barnen är alltid hungriga och magra, ofta har de löss, kläderna är tunna och ärvda.

En natt knackar det på porten till barnhemmet och Mika öppnar. Där ute står en pojke med ett bylte som han räcker fram: en nyfödd bebis. 
-Den svarta ängeln vet att jag tog henne, säger han innan han rusar därifrån.

Det här är upptakten till "Nattkorpen", som handlar om unga Mikas jakt på en mördare tillsammans med polisen Valdemar Hoff. De letar efter en mördare som har kopplingar till "den svarta ängeln" och barnhemmet...

Valdemar har sina yrkeskunskaper, men Mika har något annat värdefullt: hon är en mästare på detaljer! Hon ser saker och drar slutsatser som övertrumfar den mest erfarne detektiv. 

Jakten på mördaren går genom Söders sjabbiga skjul, i tunnlar under Kungliga slottet, genom Gamla stans gränder och i en ungkarlslya i Klara-kvarteren. De letar efter både mördare och offer på Lindängens tvålfabrik på Söder (misstänkt likt en blandning av Barnängens tekniska fabrik och Liljeholmens Stearinfabrik) och gör ett givande studiebesök på det sprillans nya fängelset Långholmen.

Boken vänder sig till barn i åldern 9-12 år, men jag tror att den kan upplevas som lite läskig. Det är en hel del lidande och hemskheter: obduktion, halshuggning, knivskärning, barnaga, svält, misär och en sorgligt svart framtidssyn bland de små barnhemsbarnen. 

Jag uppskattar att författaren inte väjer för krångliga ord eller målande beskrivningar; barn som läser denna trilogi kommer inte att kunna alla orden men får väl hellre lära sig en massa nytt än att texten förenklas. Sånt gillar jag!

Jag fick boken som recensions-ex och blev helt uppslukad av den. Nästan löjligt, för att vara en femtioplussare. Läste hela kvällen innan jag lade mig, gick upp tidigt nästa morgon innan de andra vaknat för att läsa klart andra halvan av boken. Nu vill jag genast ha de två kompletterande delarna som utlovats! Bums! 

"Nattkorpen" kommer nu under vårvintern, "Tjuvdrottningen" under sommaren och "Dödsängeln" senare i höst.

Mitt omdöme: Idag är första dagen man får recensera denna bok, men jag är säker på att det här kommer att bli en av årets mer omtalade ungdomsböcker. Det är helt omöjligt att inte sugas in i den spännande och rysliga historien i ett 1880-talets Stockholm!

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 

Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.

Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!

Kråkorna

Bokens titel: Kråkorna

Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.

Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.

Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.

Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 

De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 

Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

Bergtagen

Bokens titel: Bergtagen
Författare: Camilla Sten
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 381

När jag ska försöka skriva något vettigt om denna nyutkomna ungdomsbok, vet jag inte hur jag ska sammanfatta den. Det är helt enkelt spännande och engagerande läsning! Att det skulle finnas något egentligt budskap eller några djupare tankar lyckas jag inte hitta - men måste det alltid finnas det? Ibland är det bara väldigt skönt att sjunka in i en underhållande roman.

Boken utspelar sig i Järvhöga, en fiktiv ort i ett i övrigt högst verkligt nutida Sverige. Ett sömnigt samhälle, där arbetstillfällena inte är många och alla känner alla i flera släktled. Efter att i många år stått igenbommat och orört har nu läroverket i Järvhöga öppnat igen, en internatskola för rika utsocknes gymnasieungdomar mitt ute i ingenstans. Ortens egna unga går på det kommunala gymnasiet och beblandar sig sällan med de jämnåriga på läroverket.

Men så försvinner en omtyckt kille från internatet - han tycks ha gått rakt ut i skogen trots snö och kyla - och Missing People arrangerar skallgång medan polisen letar febrilt. Det är inte den första grabben som försvinner här i bygden heller.

Julia och hennes väninna Astrid - som nästan är som en syster för henne - lär känna den försvunne pojkens rumskamrat Emil och drar igång en egen räddningsaktion, där de måste leta i historiska arkiv och fråga ut bygdens gamlingar för att begripa vad som egentligen har hänt.

Bokens styrka är den fina skildringen av miljön (läroverk är uppenbarligen en tacksam plats: tänk bara på Hogwarts och även Anna Ahlunds nya bok "Ganska nära sanningen") där överklassens barn vistas i tjusig internatskolemiljö som skiljer sig markant från samhället i övrigt.

Toppa det med hemska händelser som skapar spänning och lägg därtill ett uns av övernaturligheter i form av nordiska väsen; alla dessa oknytt, huldror, näckar, mylingar och annat som lockar folk i döden.

Jag skrev tidigare att jag trodde denna bok kunde vara lite som en blandning av Madeleine Bäcks trilogi från Bergslagen och Mats Strandbergs och Sara B. Elfgrens "Cirkeln"-trilogi - och faktiskt är det lite så, men ändå en helt egen berättelse. Längtar efter fortsättningen!

Mitt omdöme: Camilla Sten skriver lätt och har ett bra flyt i texten. Vi kanske inte kommer så nära de olika personerna i handlingen, men de är inte heller ytliga. Boken ska få två uppföljare där man antagligen lär känna Julia och hennes omgivning bättre. Sammantaget: en mycket spännande bok att avnjuta.

Tack för recensions-exet!

Ganska nära sanningen

Bokens titel: Ganska nära sanningen

Författare: Anna Ahlund

Förlag: Rabén & Sjögren, 2020

Antal sidor: 215

En alldeles underbar, varm berättelse om några fina ungdomar på en påhittad gymnasieskola i Uppsala. Jag är så glad att jag fick det här recensions-exet för annars skulle jag aldrig ha läst boken. Orkar liksom inte en till bok om förstörda uppväxter, trassliga förhållanden och den obligatoriska olyckliga tonårsförälskelsen (gärna kryddad med någon som är homosexuell eller kanske en transperson). Trodde nog att Ahlunds böcker var just såna, men oj vad fel jag hade!

Det här är just en sån positiv bok som jag förut önskade sätta i händerna på mina egna tonåringar för att visa att framtiden är ljus, att livet som vuxen är roligt att leva och att vi alla har makt att forma våra liv. 

Sibylla allmänestetiska läroverk är en sån där kreativ, konstnärlig skola som vimlar av bohemiska ungdomar som vågar vara annorlunda. Skolan är lite osvensk i många bemärkelser, som ett Alma Mater sådär som man ser utomlands, där skolan har egna färger (lila!), egna hejaramsor, en cheerleadergrupp och ett inte så framgångsrikt lacrosse-lag. Redan första dagen hälsas vår huvudperson välkommen på skolan av en lärare som menar att "Byllis", skolans smeknamn, är litegrann som Hogwarts. 

Nico har bestämt sig för att bryta upp från sin skola i Vansbro. Hen trivdes aldrig där ändå, skolkade ofta. Mamma kan hen inte prata med, hon vill bara att allt ska vara bra. Pappa finns bara någonstans i periferin. Nico får flytta till pappans syster, en faster hen sällan har mött.

Faster Valenka bor i en perfekt lägenhet mitt i Uppsala och är även bildlärare på Nicos skola. Hur ska det fungera att bli inneboende hos en släkting som inte känner en? Och hur ska de nya klasskamraterna ta emot Nico?

Det första hen gör när hen kommer till Uppsala, ensam med tåget, är att gå till en frisör och klippa sig och färga håret rosa. Nu börjar Nicos nya liv!

Mitt omdöme: Det här var en oerhört positiv överraskning: en ungdomsbok som visar på hopp, tolerans, kamratskap. Det supersnygga omslaget - av Sara R. Acedo, såklart! - föreställer inte nagellack som jag trodde först, utan Nicos snygga hår. Ungdomarna är verkligen fina och schyssta mot varann, bra att visa upp sånt. Extra mycket tyckte jag om Nicos faster Valenka - en vettig vuxen.

-

Men det var en sak i slutet som jag inte fattade. Missade jag något i läsningen? Skriver i vitt här, så får ni väl "färga in" för att se vad det står om ni är nyfikna.

Nicos schackspel av lera förstörs i skolans brännugn, och hen ersätter sitt skolarbete med ett teparty. Jag tog för givet att hen skulle anspela på Alice i Underlandet. Schackpjäser. Kattöron. Tekoppar med blommönster. Känslan av att kastas in i en annan verklighet. Att man inte är den man tror - och att andra inte heller ser en som den man varit. Jag gillar idén med tepartyt i skolans färger - lila cupcakes, russinkakor - men var så övertygad om kopplingen till Underlandet så jag blev häpen när jag inte såg den. Eller missade jag något?!

Hur som helst: stort tack för boken. Nu har jag upptäckt ett nytt, läsvärt författarskap och en bok som jag varmt kan rekommendera till unga. 

Korridorer

Bokens titel: Korridorer
Författare: Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 142

Sex korta noveller skrivna av Moa Eriksson Sandberg, och lika många av Ester Roxberg. Inte förrän jag läst ut boken ser jag att varannan av de tolv berättelserna är skriven av Moa och varannan av Ester - deras namn står inte i direkt anslutning till texterna, utan endast lite diskret på ett försättsblad. Ändå har jag redan under läsningen tänkt "det här måste vara samma författare som skrev den förrförra" om åtskilliga. Det lyser igenom.

Novellerna handlar om ungdomar i högstadieålder. De tycker själva att de är stora nu och de agerar förvånansvärt moget - även när de hittar på barnsliga saker är de väl medvetna om att de är just barnsliga. Men nu är livet i en brytningstid där man snart är ung vuxen och måste bete sig som en.

Viktiga beslut ska fattas. Ska man stanna kvar i småstaden eller ta sig vidare? Gymnasiet hägrar förstås, men för en del är det resor och arbete som lockar mer. Mest av allt handlar det ändå om att vara kär, känna sig behövd, tillhöra en grupp, ingå i en familj och en gemenskap.

Ungdomarna är förvånansvärt starka, eftertänksamma och kompetenta. Jag önskar att tonåringar oftare utmålades just som sådana. Inte alltid som flockdjur, som följer den starkaste. Inte alltid som om de bara är intresserade av att supa och hångla och positionera sig, utan lika gärna kan vilja mycket annat också.

Jag gillar varenda en av novellerna, just för att det är vettiga och verkliga unga tjejer och killar med massvis av känslor och tankar. Särskilt mycket tyckte jag om "Skejtarhoror" (Moa Eriksson Sandberg) om en missförstådd kärlek mellan två vänner och "Vänner" (Ester Roxberg) om tjejkompisarna som kommer från diametralt motsatta familjeförhållanden.

På baksidan står att detta är "tolv berättelser som vränger, kränger och skaver". Det är inte helt schysst, tycker jag, för det gav åtminstone mig intrycket att boken skulle vara ännu en tonårsbok där huvudpersonerna utsätts för sexuella övergrepp, är fulla på gränsen till medvetslöshet, sniffar lim, har föräldrar som inte bryr sig, skär sig i handlederna, hatar sina kroppar, gråter sig till sömns...

När mina barn var i den där åldern - tolv, tretton, fjorton - var jag skeptisk till att sätta tonårsböcker i händerna på dem av just den anledningen. Jag ville ge dem framtidstro och hopp! Inte få dem att känna att det är ett helvete att vara ung.

Men "Korridorer" är inte som andra. Här är det unga människor som visserligen konfronteras med svårigheter men som tar mod till sig, reser sig igen, torkar tårarna och går vidare. De tar plats. De går rakryggade med stolt blick. Jag gillar det. Framtiden ligger för er!

Mitt omdöme: Engagerande, lätta att ta till sig, välskrivna och varma berättelser om tonårstid.

Tack till förlaget för recensions-exet!

Finns det björkar i Sarajevo?

Bokens titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: B. Wahlströms
Antal minuter: 6 tim 24 min.

Mitt livs första ljudbok, det ni!

Bokklubbsväninnan valde en ljudbok till kvällens träff, dels för att vi faktiskt under alla år aldrig har diskuterat fenomenet ljudböcker och dels av vänlighet mot mig som har svårt att läsa med ögonen nu. Det var en rolig uppgift!

Det vill säga; det var väl inte så kul inledningsvis, när jag skulle försöka lista ut om jag ville använda Nextory eller Storytel.
Eller om jag skulle köpa loss boken från nätbokhandeln, för att slippa prenumerera på någon tjänst jag egentligen inte vill ha.
Eller om jag skulle lyckas låna ljudboken från bibblan på något magiskt vis (det borde ju gå).
Eller om jag skulle strunta i instruktionerna och läsa den i smyg...

För det där med ljudböcker har nämligen aldrig lockat mig. Jag har total aversion mot hörlurar, öronproppar, hörselkåpor och såna där små vita mobiltelefonploppar som man gräver in i öronen. Vi behöver inte gå in på varför, utan kan bara konstatera att jag vill ha ljudet runt mig i rummet - inte rakt in i öronen.

Hur gör man då, när man ska lyssna på en ljudbok? Tja, "man" åker nog till jobbet och lyssnar i diskreta hörlurar på vägen föreställer jag mig.

Själv har jag kontoret hemma i bostaden så min resväg till arbetet är obefintlig. Jag löste det så, att jag tog med mig mobilen in i köket och satte på full volym och lyssnade på berättelsen medan jag lagade middag. Det tar väl en dryg vecka så har man lyssnat klart på en bok i den här storleksordningen. Inte optimalt, men hanterbart.

--

"Finns det björkar i Sarajevo?" då: det är en ungdomsroman om Kevin, som går på gymnasiet, bor i Göteborg, spelar mycket fotboll, har föräldrar från forna Jugoslavien och en storebror som mest är att betrakta som en lillebror eftersom han har något slags förståndshandikapp.

Kevin har en schysst kompis, Hannes, som han gärna hänger med, men i övrigt är han rätt ensam och det mesta av hans liv kretsar kring skolan och fotbollen. Han pratar inte gärna med andra, får lätt ångest av prestationskrav, vågar inte tro att han är något värd. Han går till skolpsykologen men tycker inte att det ger något.

Man förstår snabbt att han bär på en tung börda att vara den i familjen som känner glädje och skaffar sig ett bra liv. Föräldrarna har hemska minnen från kriget och sonen ska uppfylla alla deras drömmar om en ljus framtid.

När det äntligen lossnar för Kevin - han ska gå på Liseberg med Hannes, hans flickvän och hennes tjejkompis som råkar vara lite förälskad i Kevin - så tvingas han ta hand om sin bror. Typiskt! Och till råga på allt försvinner brorsan spårlöst och går inte att hitta hur mycket tonåringarna än letar.

Mitt omdöme: Berättelsen är skickligt komponerad, där bilden av Kevin och hans föräldrar gradvis växer fram. Skildringen av vännerna är helt sannolik, med kärleksstrul, längtan, skitsnack och felaktiga föreställningar. Det är en hoppfull, varm och skön bok om vänskap men också med allvarliga tankar kring ursprung och hur mycket av föräldrarna som lever vidare i en. Jag tyckte mycket om boken men tror att jag skulle föredragit att läsa den, framför att lyssna på den. Martin Wallström har en behaglig röst på alla vis men märkliga betoningar som jag inte riktigt klarar av.

Beröringen

Bokens titel: Beröringen
Författare: Gustav Tegby
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019
Antal sidor: 400

En ruggig roman som förklädd till psykologisk thriller handlar om isolering och utanförskap - och på många vis även om mental styrka. Jag förmodar att boken vänder sig till ungdomar i första hand, men jag läste den i ett svep och trots att jag passerat tonåren för flera decennier sedan tyckte jag om den rakt igenom.

Elins berättelse börjar dramatiskt, då någon ringer på lägenhetens dörr - och hon öppnar. Det får hon inte göra, det är totalt förbjudet för henne att på något vis interagera med omvärlden. Fram till den stunden har hon suttit helt isolerad i en liten lägenhet i Umeå med sin pappa. De har bara varann och så har det varit i hela hennes liv. Allt Elin vet om omvärlden är sånt hon lärt sig genom amerikanska teveserier.

Hur kunde det bli så här? Är pappan helt galen? Vad är det för fel på honom egentligen?!

Den första halvan av boken är otroligt spännande och jag sträckläser den. Tänker på de verkliga fall jag har läst om i tidningarna där föräldrar låst in sina barn (eller andras!) i åratal för sina egna syften.

Andra halvan av boken fokuserar på Elins liv i frihet, där hon placeras hos jourhemsföräldrar i Skellefteå och börjar gymnasiet. Hennes kopplingar till pappan begränsar fortfarande hennes vardag. Hur ska hon rimligen kunna släppa det han sagt åt henne hela hennes liv: att hon aldrig någonsin får nudda någon levande människa, för hennes beröring dödar?

Även när Elin börjar tvivla lite smått, kan hon ju aldrig någonsin testa om det stämmer. Poliser, psykologer och socialarbetare säger åt henne att hon är hjärntvättad. De nya vännerna tror hon är galen och de försöker på alla vis övertala henne att släppa tvångstankarna. Men så händer något som visar att pappan kanske trots allt haft rätt.

Mitt omdöme: Jag associerade först till "Cirkeln" och "Vattnet drar", men "Beröringen" är helt egen. Däremot delar den vissa saker, såsom utanförskap, tonårstid, olycklig kärlek, kvävande föräldrar och en släng av övernaturlighet i en svensk småstad av idag.

Gillar man Madeleine Bäcks skräckböcker om Gästrikland eller Cirkel-trilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg så kommer man att älska den här romanen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Slukade boken i ett nafs!

De förlorade - Den sista illusionen

Bokens titel: De förlorade - Den sista illusionen.
Författare: Henrik Fexeus
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017
Antal sidor: 335

Lagom till förra sommaren kom ett recensions-ex i min brevlåda, utan att jag ens hintat att jag önskade läsa boken. Det var "De förlorade" av Henrik Fexeus, tillsammans med ett brev där han berättar hur han som barn "slukade allt som stod på den "konstiga" hyllan på det lokala biblioteket". Liksom att recensions-exet är en "skönlitterär bok för unga vuxna: fantasythrillern De förlorade".

Ledsen, men jag gillar inte fantasy och konstiga böcker. Och inte böcker som sägs vara för unga vuxna (eller ännu värre: young adults).
Och inte en roman vars huvudperson heter Ky, eftersom jag (av någon anledning som sannolikt borde sökas terapi för) gillar att begripa hur namnet ska uttalas och om det är en tjej eller kille.
Och absolut inte baksidestexter som avslutas med "Ky dras in i en kamp för att försöka rädda staden - och världen - från undergång".

Så boken hamnade i en dammig hög. Ett helt år blev den liggande, och sannolikt skulle jag aldrig någonsin läst den om det inte vore för den där bokbloggarfrukosten på Rabén & Sjögren under försommaren.

Då var Henrik Fexeus där och pratade så vansinnigt inlevelsefullt och tokengagerat om del två i serien, boken "De ihåliga". Jag tänkte att den måste jag ju läsa! Något om en hemlig gång under Riddarholmskyrkan och att Henrik själv kravlat omkring därnere på prov, tja, det lät ju jättespännande!

Nu har jag alltså läst den första delen och kan säga att jag tar tillbaka allt jag skrivit här ovan.

Handlingen inleds redan på första sidorna med ett moment som jag fullkomligt älskar - vanlig hiss fortsätter upp till ett våningsplan som inte finns, blommig tapet vattnas så rosorna får liv, stort klädskåp med malätna pälskappor rymmer en helt annan värld (tre av mina favoritböcker!) - och i det här fallet är det en tavla som bankas fast lite väl bryskt i gipsväggen, så att det blir ett stort hål som blottar ett hemligt utrymme...

Där var jag fast! Jag är barnsligt förtjust i sånt.

Huvudpersonen Ky är en mjuk-tuff tjej som bor med sin deprimerade alkisfarsa i en liten lägenhet. Hon är snitsig på att dyrka upp lås och hennes idol är Houdini. Det är också han som är motivet på den tavla hon tänker sätta upp i sitt rum, då hon råkar göra hål i väggen och hittar en smal gång där bakom. Såklart kryper hon in och utforskar de trånga, vindlande gångarna som leder till väldigt spännande äventyr under Stockholms gator. Ky får både goda vänner, möter kärleken och blir utsatt för en elak ledartyp.

Jag väljer att blunda för att "monstren" är löjliga och att det är lite svårt att begripa vad som egentligen är deras syfte. Världen under stan, med tunnlar och schakt, kulvertar och kloaker, är bra beskriven. Jag gillar det skarpt och nu måste jag försöka få tag på uppföljaren!

Extra bonus: till Henrik Fexeus för att inte trilla i en enda genusfälla. Tjejerna är smarta, starka, kompetenta, jävliga mot varann, griniga, kärlekstörstande och lättlurade samtidigt som de är kvicktänkta och logiska. Killarna är tuffa, känslokalla, hårda, gråtmilda, svaga, ömsinta, stukade och analytiska. Det är vanliga människor som skildras, just så komplexa som vi alla är. Pluspoäng på sånt!

Mitt omdöme: En handfull ungdomar på gränsen till vuxenlivet träffas när de är på flykt undan märkliga, intelligenta monster under storstaden. En bok som passar allt från läshungriga elvaåringar via fantasytokiga tonåringar och upp till sagoälskande mammor i 50-årsåldern.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.