måndag 24 april 2017

Tematrio: Europeiska romaner jag borde ha läst

Lyrans tematrio denna vecka har temat "europeiska favoritböcker" men hon tycker att man nog ska försöka undvika engelska och franska böcker och istället fokusera på att tipsa om böcker från andra länder på vår kontinent.

Det går inte så bra för mig! Jag kan inte komma på något att tipsa om. Har just dissat de italienska tjejerna i Ferrantes bokkvartett och dessförinnan "Pinneberg" i det deprimerande Berlin.

Här kommer mina förslag till mig själv: se nu till att läsa de här. Hur länge ska de ligga i bokhyllan och damma? Kanske mina bokbloggarkompisar kan peppa mig?


Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal
Visserligen är de Waal engelsman men historien utspelar sig över hela Europa, vad jag begriper. Har bara orkat några kapitel in i boken, trots att "alla" har lovordat den. Jag tror nog egentligen att jag skulle gilla den - vet inte riktigt varför jag inte kom vidare.


Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
Mitt exemplar ser inte ens ut som ovanstående pocket, av den enkla anledningen att jag köpte boken för sisådär hundra år sedan. Men jag har ännu inte läst den! Pinsamt nog har jag tagit med mig denna irländska bok på sommarsemestrarna de senaste två-tre åren och varje gång deklarerat högljutt att i år ska jag minsann läsa den här omtalade romanen. Jag tror faktiskt att jag skulle gilla den, så vad är mitt problem egentligen?


Väggen av Marlen Haushofer
Jag har inte köpt boken - och varför inte det, kan man med rätta undra. Har legat på min önskelista hur länge som helst. Alla som läst den verkar helt tagna av den. Jag vill ju verkligen läsa den, hur kan det då komma sig att jag inte tar tag i saken? Kan kanske bero på att jag känt mig lite ömtålig ett bra tag och att boken inte direkt verkar vara en värmande feelgood...


lördag 22 april 2017

Skam


Bokens titel: Skam
Författare: Robert Warholm
Förlag: FramSteget bokförlag, 2017
Antal sidor: 223

Romanen "Skam" utspelar sig i Värmland i slutet av 1800-talet, i en liten socken där alla känner alla. Den tämligen enfaldige bonden Erik hittar inledningsvis sin unga hustru Olga död i boningshuset; hon ligger på golvet med blod i bakhuvudet och strypmärken kring halsen. Han gör det enda rimliga, nämligen skyndar sig in i köket och frågar sin mamma Kristina vad han ska göra. Erik är minst sagt beroende av sin mammas stöd, det begriper läsaren snabbt.

Boken är lättläst och har ett bra driv, med många stickspår som inte alls är svåra att hålla isär. Olgas död är förstås det centrala, för fjärdingsmannen inser genast att det rör sig om ett mord och att man måste hitta den skyldige.

Snart får vi veta att det är en hel massa människor som skulle kunna tänkas ligga bakom brottet: unge Erik och hans ragata till mamma, Olgas egen mor som bor i grannstugan, tattaren Fredrik som har något otalt med folket i byn, den jämnåriga Ingeborg som legat med de flesta grabbarna - eller kanske hennes make Ola som egentligen är kär i Olga?

Jag har pratat med Robert Warholm tidigare, angående en annan text han skrivit och som jag fått provläsa, och fått veta att han utgår från devisen "show, don´t tell". Personligen saknar jag dock adjektiv, även om jag håller med författaren om att man inte behöver berätta hur varenda människa ser ut eller beskriva i detalj hur varje rum är möblerat. Berättelsen blir onödigt avskalad när alla slags beskrivningar saknas, kan jag tycka.

Vem som tagit livet av Olga - och varför! - förblir ouppklarat till slutet och hela tiden hoppas jag att de allihop ska gå fria eller prata ut med varann eller åtminstone sluta upp med att känna skuld och skam helt i onödan.

Titeln "Skam" är mycket passande, för i stort sett alla byborna har tydligen något att skämmas för. Boken innehåller många passager med utdrag ut en gammal bibel - jag hoppar konsekvent över de styckena - och mängder av referenser till densamma, fler än vad som behövs för att vi ska begripa att värmlänningarna var ett gudfruktigt folk.

Till förlaget vill jag rikta en känga: omslaget är bedrövligt. Någon har haft roligt med Photoshop och gått lös på en modern bild av en Terminator-kvinna från yttre rymden eller en mänskligt utformad robot med abnorma, klotrunda ögon och någon sorts ventil i sin bikakemönstrade hals. Hur kan man underlåta att göra ett omslag som anspelar på 1880-tal, värmländsk landsbygd, såpskurade trägolv med ett kvinnolik på, huckle på huvudet och förkläde runt midjan? En bra bok och ett verkligen uselt omslag.

Omdöme: Spännande, lättläst, lite platt, verklighetsbaserad mordhistoria där sociala koder och kristen uppfostran spelar en avgörande roll.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack Robert för recensions-exet!

P.S. Jag har svårt att förlåta författaren för att han utser en advokat åt den som till slut fångas in och förmodas vara mördare - och ger advokaten namnet H. K. Bergdahl. Det är inte en flirt med Tage Danielsson, utan ett rent klavertramp. Man gör bara inte så! Det är fullt i klass med om granngårdens familj hade bestått av Emil, Ida, Anton och Alma. Eller, för att ta ett exempel på någon jag vet att Warholm är omåttligt förtjust i: att uppkalla romanens präst efter Selmas Gösta Berling...

fredag 21 april 2017

Ibland mår jag inte så bra


Bokens titel: Ibland mår jag inte så bra
Författare: Therése Lindgren
Förlag: Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 139

Therese Lindgren är en så kallad youtuber, vilket verkar innebära att hon försörjer sig på att lägga ut videoklipp på YouTube med små tips, trix, tankar och trams. Tio miljoner gånger varje månad tittar någon på hennes filmsnuttar, en närmast obegripligt hög siffra.

Jag har kollat på några av filmsnuttarna för att överhuvudtaget kunna skriva den här recensionen: en handlade om hur hon och pojkvännen testar veganskt godis, en annan om hur hon bakar veganska maränger och en tredje om saker hon ångrar att hon köpt. De är lite olika långa, men verkar vanligen ligga kring tio minuter sisådär.

Min idé om bloggare (nu pratar jag inte om bokbloggare!), vloggare, youtubers och allt vad de kallas är att de är unga vuxna men försöker se ut som tonåringar ELLER är tonåringar och försöker se ut som unga vuxna. Jag tänker mig att de har löjligt mycket smink, perfekt stajlat hår, plastnaglar med mönster på, jättebröst upptryckta i halsgropen och midjor som jag skulle nå runt med mina båda händer. Och att de säger "kramiz" och "puss-puss" i tid och otid samt är allmänt ytliga och utseendefixerade.


Bilden har jag snott från Theréses egen hemsida, thereselindgren.se

Therese Lindgren är en ung vuxen med Disneyprinsessehår, lösögonfransar kring manga-ögon, slät hy som antagligen har tre olika lager smink på sig och en kropp som får vem som helst grön av avund. Grejen är att det är svårt att reta sig på någon som verkar så genuint trevlig! I de korta filmer jag sett, kan jag verkligen förstå att småtjejer ser henne som en gullig storasyster. Till och med mina barn - som av olika anledningar knappast är hennes primära målgrupp! - säger att de har sett henne och att hon verkar schysst (de använde antagligen andra ord, men ni fattar vad jag menar).

"Ibland mår jag inte så bra" kräver nästan att man känner till hennes utsatta position i det offentliga, precis som om Mikael Persbrandt eller Ingemar Stenmark hade skrivit en bok om skilsmässor, dysfunktionella familjer, ätstörningar eller något annat känsligt. Det är inte oväsentligt vem Therése är när hon skriver en faktabok om psykisk ohälsa.

Boken fyller säkert en oerhört viktig funktion för dagens unga som just lider av panikångest och svarta tankar. Det är bara att läsa de översvallande kommentarerna hennes bok fått av ungdomar, så begriper man att den är viktig för dem. Språket är lätt utan att vara infantilt eller slarvigt, förklaringarna är tydliga utan att vara förenklade. Faktarutorna berättar om varningstecken, kriterier och behandlingar på ett mycket informativt sätt. Jag är glad att en människa som är så beundrad som Therése Lindgren verkar vara, orkar gå ut och berätta om hur fruktansvärt dåligt hon periodvis mår och vilken hjälp som finns att hämta!

Det här var inte en bok för mig, och jag har svårt att instämma i hyllningskören, men det betyder inte att jag inte ser vikten av goda förebilder som öppet berättar om psykisk ohälsa och stöttar unga som mår dåligt. Författaren ger intryck av att vara en varm person som ärligt bryr sig om alla sina små följare.

Omdöme: Texten är lätt att ta till sig och uppenbarligen behövs den bland dagens unga.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

tisdag 18 april 2017

Störst av allt


Bokens titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2017
Antal sidor: 363

"En rättegångsthriller" står det längst ner på mitt inbundna exemplar. Men är det verkligen det? Jag försöker hitta ett mer passande epitet, men kommer inte på något.

Man ska inte luras att tro att det här är en bok där den åtalade darrande förs fram till skranket, där försvarsadvokater sitter med hemliga äss i rockärmen, där åklagare säger "your honour" till domaren och en blodtörstig åhörarskara väntar på att få höra om straffet ska bli döden...

Det är inte mycket rättegång, även om det egentligen är just rättegången allt kretsar kring, och det är inte mycket thriller heller, även om det är plågsamt spännande på många vis. Tror man att det är en rapp deckargåta så lär man bli besviken.

I centrum står Maja, som deltagit i en skolskjutning och nu anklagas för att tillsammans med sin pojkvän ha mejat ner ett antal kamrater och en lärare i ett klassrum på den gymnasieskola där de snart ska ta studenten.

Jag har aldrig läst något av Malin Persson Giolito förr, men är imponerad av hennes fantastiskt träffsäkra sätt att beskriva 18-åringarna på Djursholms allmänna gymnasium och deras överklassföräldrar i det välmående villasamhället. Jag får klaustrofobi av beskrivningarna av häktet, hjärtklappning av scenerna där kompisgänget skjuts ihjäl, ont i magen av hur föräldrarna är så oseende och naiva. Det är en ganska sorglig bok, svart, långsam och människorna som befolkar den är inte särskilt sympatiska, någon av dem.

Jag ska inte säga så mycket mer, dels för att det kan förstöra läsupplevelsen för andra och dels för att det redan skrivits mängder av recensioner. Jag visste nästan ingenting om romanen då jag köpte den - mer än att Leif GW Persson sagt att den är en av förra årets bästa - och det var nog bra. Nu blev jag istället otroligt positivt överraskad och lägger genast boken i kategorin "Favoriter".

Omdöme: Rasande skickligt skriven spänningsroman om vänskap, kärlek, utnyttjande och prestationsångest i en skara privilegierade ungdomar - och ytterst om människors lika värde (eller inte...). Läs!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET

lördag 15 april 2017

Glad påsk!


Glad påsk! Stiltjen på bloggen beror mestadels på trötthet orsakad av för mycket jobbande och för många andra åtaganden i kombination med att jag inte hunnit läsa klart något som är värt att rapportera.

Men snart är jag tillbaka!

måndag 10 april 2017

Tjejerna på Höjden


Bokens titel: Tjejerna på Höjden
Författare: Frida Malmgren
Förlag: Kartago förlag, 2017
Antal sidor: 176

För något år sedan fick jag seriealbumet "Mitt dåliga samvete" av Stina Hjelm, om en ung kvinna i Malmö och hennes tämligen ohämmade liv där. Jättefina teckningar i dagboksform, mycket ångest varvat med livsglädje, tajta tjejkompisar och gott om killar att ligga med, ett stort musikintresse och en fritid som jag inte alls kunde känna igen mig i. Jag hade hysteriskt roligt åt den boken men kunde inte känna igen mig i någonting.

Nyligen fick jag ett seriealbum som har vissa likheter med ovanstående: "Tjejerna på Höjden" av Frida Malmgren. Jag har tidigare haft med en av hennes seriestrippar här i bloggen, apropå mansplaining, och just den ingår faktiskt i boken:

På många vis är Frida Malmgren väldigt träffsäker i sina iakttagelser om hipsters, tjejers dubbelmoral, jobbångest och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor, tankar om miljöförstöring och att vårda sina "personliga varumärken".

Det är avskalade teckningar, lättlästa pratbubblor, genomtänkta rutor där den sista nästan alltid avslutas med något klatschigt eller dräpande.


Jag skulle verkligen kunna rekommendera den här boken till en yngre generation, men känner inte igen mig själv i mycket. Det hade ju varit jättehärligt att bo i ett slarvigt kvinnokollektiv där vi synkade våra menscykler, men jag har inte provat det - vet inte ens hur det är att bo i studentkorridor.

Det finns många fördelar med att vara väldigt ung när man träffar sin livskamrat. Till nackdelarna hör dock sånt som att man inte vet hur det är att vakna upp i någon okänd killes lya, inte har behövt ragga på krogen, inte kan älta sitt ex alla dåliga sidor, inte är så bekant med fenomenet att dregla över dörrvakter eller någonsin behövt spekulera i om man ska dela spermadonator med sin tjejkompis så att ens barn blir halvsyskon...

Mitt omdöme: Det finns flera skickliga, unga, kvinnliga serietecknare som är klart läsvärda - Malmgren hör till dem. Jag skulle nog säga att jag är lite för gammal och oerfaren för det här albumet och att det passar bättre för en 25-30-åring med ett mer utåtriktat storstadsliv. (Usch, så trist och tråkig jag själv plötsligt verkade...).

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till Kartago förlag för recensions-exet och till Frida för den fina hälsningen inuti!


söndag 9 april 2017

Synd


Bokens titel: Synd
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago förlag, 2017
Antal sidor: 157

Elin Lucassi har jag koll på. Minns inte var jag först såg hennes fantastiska teckningar med kondenserad samhällskritik men jag har följt henne på avstånd de senaste åren.


Den här illustrationen från LitteraturMagazinet hade jag väldigt roligt åt, eftersom den stämmer
så bra in på min egen bokklubb med sex kvinnor som delat mycket under årens lopp.

Elin Lucassis bok "Synd" handlar om de sju dödssynderna, främst sedda ur hennes eget perspektiv och med fokus på kvinnor i Sverige idag. Avundsjuka, girighet, vrede och lusta är ämnen som behandlas - liksom utseendefixering, patriarkat, våldsamma fotbollshuliganer (jo, jag minns tydligt att jag såg Elin bli intervjuad om den hemska händelsen, "Det är ju hon serietjejen" vet jag att jag tänkte), att vara en mes och skrika som en tjej, att bli pappa till en flicka och med automatik förvandlas till feminist.


I och för sig måste jag väl säga att själva temat om synderna är lite konstruerat. Seriestripparna är himla bra som de är och ibland känns det som att de är påtvingat katalogiserade i någon av de katolska dödssynderna för att få ihop boken på ett snyggt sätt, men men. Vad mig anbelangar hade albumet inte behövt ett tema, serierna håller hög klass var och en för sig ändå.

Jag älskar serier och har i perioder läst en hel del. (Inte Knasen, Elvis, Nemi och sånt - jag gillar Martin Kellermans Rocky, Lena Ackebos Brynebrinks, Jan Stenmarks underfundiga rutor) och just Lucassi hör till de där som jag verkligen värdesätter. Fatta vilken känsla att då få den här dedikationen!!!


På ett sätt tror jag att det här är en mer lättsmält feminism än att plöja en agiterad skrift eller lyssna på ett långt föredrag. Man serveras små bitar och förhoppningsvis stämmer det till eftertanke.

"Synd" har vissa likheter med "Brev till min dotter" och "Hela kakan", två andra nyutkomna böcker som jag fått som recensions-ex, i det att de handlar om tjejer och kvinnor i yrkesliv och mammaroll i ett Sverige år 2017. Kakans bok är föredömligt kort. "Brev till min dotter" är en antologi med (lagom) långa, personliga brev. Men styrkan i serietecknandet är just att en enda sida - eller en enda ruta! - kan sammanfatta så mycket och vara så lätt att exponera i sociala media eller på exempelvis en t-shirt.

Det här är ett seriealbum som jag kommer att återvända till! Ett extra plus i kanten för de störtsköna kvinnorna som tillåts vara högst ordinära, mulliga, med glipande tröjor och slängiga bröst, tjocka rumpor och märkligt köttiga blygdläppar, hår under armarna och mörka ringar under ögonen. Och som bokens titel antyder så är det inte bara utseende utan främst beteende som behandlas i boken: hur får egentligen en kvinna vara? Varför är vissa beteenden okej hos en man men direkt frånstötande hos en kvinna?

Mitt omdöme: Sätt i händerna på era pojkvänner, konservativa väninnor, nyblivna småbarnsföräldrar och tonårssöner! Feminism utan krusiduller.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till förlaget för recensions-exet!

torsdag 6 april 2017

Förlagen har koll!

Det var alldeles enormt vad många som har läst mitt inlägg med mina stillsamma funderingar kring recensions-ex. Jag tror nästan aldrig jag haft så många kommentarer och så många läsare (inklusive mejlade svar från bloggare, författare och förlag).


Har förlagen en aning om vilken litteratur vi brukar gilla? Hur väljer de vilka bloggare som ska få böcker? Varför utnyttjar de inte hårdare kraften i bokbloggarna? Hur kommer det sig att inte författare och förlag försöker länka till recensioner från sina hemsidor, egna bloggar och officiella Facebooksidor lite oftare?


Många små förlag mejlar förfrågningar och så är det upp till mig att tacka ja till ett recensions-ex. De stora förlagen däremot kan skicka en bok helt utan förvarning. Nu har jag både sett själv och hört av andra att flera förlag faktiskt HAR väldigt bra koll på vilka böcker de skickar och till vem - samt vad vi skriver! - även om det kanske inte märks alla gånger. Det stämmer med vad jag har tänkt, eftersom de flesta recensions-ex jag fått har passat mig alldeles för bra för att vara en slump.


Idag fick jag ett mejl från Marie Björk som ansvarar för mediekontakterna på Bonnierförlagen:

"Eftersom vi läser bloggar så har jag också läst din fråga och kommentar ;)

Vi på Bonnierförlagen väljer noggrant ut vilka vi skickar recensionsex till, utifrån genre och ämnen, så det gläder mig att dessa senaste böcker föll dig i smaken, då har vårt grundliga arbete lönat sig! Långtifrån alla bloggare får recensionsex, så ni som får böcker kan räkna med att vi sett ert arbete - och uppskattar det.

Vi får rapporter om vad som skrivs om våra böcker, och försöker på så vis hålla koll på allt. Dessa rapporter skickar vi förstås vidare till författare, och många sprider sedan recensionerna i sina kanaler.

Men det är svårt för oss på ett så stort förlag, med så pass många hundratals titlar per år, att länka och lägga upp alla recensioner. Men det betyder inte att vi inte har läst dem, eller sprider dem vidare på andra sätt."


Jättebra, tycker jag. Även om Boktanken från början var en sorts offentlig läsdagbok så är det ju betydligt mycket roligare att skriva när man vet att många läser. Tack till förlagen och de egenutgivande författarna för alla fina böcker jag fått genom åren - och tack till alla som kommenterat här de senaste dagarna. Mycket givande!





Exemplariska bokomslag från årets utgivning

Sitter och slöglor på nätbokhandeln och förfasas över att så många bokomslag är så groteskt fula.
Funderar en stund på att lägga upp några bilder, men sedan tänker jag att det är fel - bättre då att lyfta fram sånt som är fint. Här är några - i mitt tycke - snygga bokomslag från 2017 års utgivning. Notera särskilt att i stort sett alla faktaböcker har den (amerikanska) ovanan att ha en undertitel.



"Se på mig! En biografi över Zarah Leander" - älskar att bilden ser handkolorerad ut och påminner om forna tiders idolbilder, och så det ultratunna Z tvärs över allt.


Artemisiasällskapet: Berättelser ur trädgårdsliv - så drömskt, skirt och vackert i lager på lager!


"Great Military Blunders" - illustrationen samspelar perfekt med titeln. Minus dock för den fula hudfärgade bakgrunden.


Det goda enkla: maten vi vill laga och äta - ett matt tennfat med frisk grönska, ett gyllene typsnitt på varmt trä, det är så himla snyggt så jag som aldrig köper kokböcker känner mig suktad!


Ett eget rum - älskar det här omslaget, måste vara bland det snyggaste i år! Sobert och stilrent. Grymt tjusigt foto där den unga kvinnan nästan ser ut att vara en marmorstaty (och tack, tack, tack för att vi slapp ännu en upplaga med Woolfs eget ansikte!) samt välvalt typsnitt i en titel som är perfekt placerad.

(Det intressanta är att Lars Sundh som formgivit är ett namn jag lagt på minnet eftersom han även gjort det ohyggligt fula omslaget till "Jag utan dig". Undrar om inte den boken hade kunnat bli mycket finare om han fått fria händer.)


Bakom din rygg - jag har tyckt lite synd om Sarenbrant för att hon fått så oerhört tramsiga och löjligt fotoretuscherade omslag till sina tidigare böcker. Här har någon äntligen tänkt till! Avskalat, fyndigt illustrerat och berättar tydligt att det handlar om mördande frisörer.


"Pest och kolera: historiens värsta farsoter" - tänk vilken lycka om man hade fått den här som bredvidläsning i skolan! Boken riktar sig till mellanstadiebarn, men jag skulle gärna vilja ha den både för ämnet och för att det är Johan Egerkrans som har illustrerat.


Vattenskräck - en rysare för mellanåldern, så härligt obehagligt formgiven med en ondskefull nalle mot stadens blinkande ljus... Enkel och läskig på samma gång.



onsdag 5 april 2017

Veckans brotts jultips

Strax innan jul såg jag ett avsnitt av "Veckans brott" med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft på teve. I slutet av programmet gav de tips på några riktigt bra böcker med kriminaltema. Jag har för mig att GW Persson visade upp flera böcker, men jag lade två på minnet:



"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill och "Störst av allt" av Malin Persson Giolito. Jag skulle verkligen vilja läsa båda två!

På bokrean köpte jag "Störst av allt" och häromkvällen började jag läsa den. Jag säger bara det: vilken fenomenal begåvning Malin Persson Giolito är på att beskriva en människas inre tankar. Jag har aldrig läst något av den här författaren förut och vet inte mer om henne än vad jag skummat igenom i DN:s helgbilaga för en tid sedan, men wow! Huvudpersonen Maja, 18 år och (vad det verkar så här långt) massmördare, beskrivs inte särskilt smickrande men alldeles otroligt verklighetstroget. Jag är imponerad!

Har ni läst de här böckerna som det tipsades om?

tisdag 4 april 2017

Jag måste förtydliga mig!

Apropå mitt inlägg nedan. Jag borde inte skrivit "Läser författaren bloggrecensionerna?" när det mest var förlagen jag var ute efter.

Det som står i själva texten är nog tillräckligt tydligt - men bildtexterna säger en annan sak. Där nämnde jag alla författare som har hört av sig, trots att det inte var vad jag pratade om i själva texten.

Jag tycker verkligen inte att författarna ska behöva skriva till mig! Inte alls.

Min fundering var:
Läser förlagen mina recensioner? Håller de koll på att de har skickat mig en bok? Om ja: hur kommer det sig att de inte länkar till min recension från förlagets hemsida, blogg eller Facebooksida?
Jag förmodar att författarna läser våra bloggar (det skulle jag göra om jag gav ut en bok!) och jag ser ju att en del av dem länkar till olika kultursidor och bokbloggar.



Jag har nyligen fått tre böcker utan att ha bett om dem: Hela Kakan, Tiden är inte än och Brev till min dotter - som alla tre hade väldigt fina handskrivna hälsningar till mig.

Jag blev både paff och glad över böckerna. Jag skyndade mig att läsa dem (jo, jag tyckte om dem alla tre!) och lägga ut recensionerna - men jag har inte sett att de har fått någon som helst uppmärksamhet. Det måste legat en del arbete bakom att skicka ut de här böckerna och då är det lite underligt att man inte gör en större sak av samtliga recensioner man får, tycker jag.





Läser författaren bloggrecensionerna?

Undrar inte ni andra bloggare också, om de svenska författarna och förlagen läser era recensioner? Alltså vi små bloggare som är relativt okända. Det verkar ju osannolikt att inte förlagen har antecknat att de skickat en bok till oss och håller utkik efter våra omdömen.

Trots att man läser boken i tid och bloggar om den på utsatt recensionsdag, så är det som att det går förbi obemärkt.


Anledningen till detta inlägg är att jag den senaste tiden fått flera böcker (utan att be om det)
med fina handskrivna hälsningar - och sedan verkar det som att ingen bryr sig om
ifall jag läser boken eller vad jag tycker om den...

Ofta skickar jag förlagen en länk till inlägget, men de gånger då jag fått en bok helt oförhappandes så litar jag på att de håller koll själva.

Det händer att jag tittar på författarens hemsida eller Facebooksida och ser att inte min recension nämns, men många andras. Då undrar jag om jag inte skrivit tillräckligt snällt, blev han eller hon ledsen? Eller var det inte tillräckligt säljande för att kunna användas i marknadsföring?

Vid ett flertal tillfällen har jag skyndat mig att läsa recensions-ex (i ett fall var det en jättejobbig pdf, dessutom) och sedan försökt uttrycka mig nyanserat - och så *poff* är det som om allt bara vaporiseras.


I´m looking at you, Leopard förlag...

Därför blir jag så extra glad för de författare som hör av sig i kommentarsfältet eller via mejlen efteråt. Jag måste säga, att ni är modiga som skriver och ännu modigare som orkar palla trycket av läsarnas åsikter och proffsens recensioner! Flera års arbete som man lagt ner sin själ i - och så kommer folk och ska tycka något (som inte alltid är positivt).


Tack Stefan som hörde av sig flera gånger, trots att jag rackade ner på
några saker i hans roman. Det är stort!


Margareta citerade faktiskt min recension, tack för det!


Jag misstänker att mina åsikter om layouten var det som gjorde att min recension
var ungefär den enda som inte nämndes av Felix och Ole Jörgen i sociala media.

Författare som är tillräckligt stora behöver kanske inte recensioner alls? Vare sig från små pluttbloggare eller från andra. De säljer säkert bra ändå, genom att böckerna exponeras i skyltställ och genom att läsarna är förtrogna med dem.

Jag kan förstå att Maria Ernestam, Majgull Axelsson och Katarina Wennstam inte sitter och dreglar av förväntan över just mina recensioner - de behöver dem inte. Kan ändå inte låta bli att undra om de läst och blivit glada över hur mycket jag tycker om deras böcker.


Undrar om Augustin någonsin såg mina hyllningar till "Blodsbunden"?


Ylva är en av få som faktiskt svarat i kommentarsfältet!


Lotta har jag mejlat till och fått svar flera gånger efter min recension.
Sånt är förstås kul!


Eva citerade bloggen, här jag för mig, på sin Facebooksida och länkade hit -
vilket givetvis är extra roligt eftersom det gör att fler hittar min blogg.


Undrar om Erika såg hur otroligt fin jag tycker hennes bok är, eller om allt fokus hamnade
på den lilla passus i min recension som handlade om en reseskildring jag ogillar?


Hallå, Elin?! Jag älskade ju din bok.


När en annan Elin länkade till min recension sköt besökssiffrorna i höjden. Tack för det!


Smärtpunkten är en av ytterst få böcker som jag gått hårt åt... Och en av ytterst få författare som faktiskt har hört av sig och velat veta varför. Tack Elisabeth, jag uppskattar det!


Även om jag inte vet vad Ewa tyckte om min lite raljerande recension, så tror jag hon har
begripit att jag gillar boken och serien som helhet eftersom hon har kommenterat på bloggen.
Tack Ewa, det var bland annat du som fick mig att skriva det här inlägget.



söndag 2 april 2017

Nattmannen


Bokens titel: Nattmannen
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Nattmannen
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind & c:o, 2017
Antal sidor: 357

Jag är oerhört förtjust i den här serien, där en medelålders norrman - William Wisting - spelar huvudrollen tillsammans med sin vuxna dotter Line. Pappa Wisting är poliskommissarie i Larvik och dottern är journalist på Verdens Gang, vilket förstås är uppbyggt för krockar då media snokar i polisens arbete.

Jag gillar särskilt att kommissarie Wisting är en lågmäld, sympatisk person som inte uppfyller kriterierna för en (uppdiktad) skandinavisk kriminalkommissarie. Inga operaarior, inte för mycket alkohol för att döva känslorna, inga raseriutbrott på arbetskamraterna, inte en enda svordom, inget tafsande på kvinnliga kollegor. Överhuvudtaget verkar han vettig och inte det minsta dysfunktionell.

Wisting är udda eftersom han gillar samarbete, klarar av att delegera och kan stå tillbaka för att främja gruppen istället för att nödvändigtvis agera hjälte på egen hand. Tack för det, Jörn Lier Horst!

Nattmannen är den svagaste av böckerna i serien, måste jag tyvärr säga. Den blir aldrig riktigt spännande. Jag skulle också gärna sett att vi fått följa far och dotter lite mer privat, men nu handlar allt om det mysterium de ska lösa. Jag gillar att samhällskritiken och de sociala frågorna får ta stor plats i alla Lier Horsts deckare - denna gång handlar det om ensamkommande afghanska flyktingbarn och hur de utnyttjas skoningslöst - men inte ens den biten av romanen blir tillräckligt fängslande.

När Helen på bokbloggen Midnatts Ord insåg att jag så himla gärna ville ha den här boken - som hon hade fått i inbunden upplaga som recensions-ex - så skickade hon den till mig. Wow! Tack, Helen. Nu väntar jag bara på att Lind & c:o skyndar sig på att översätta alla de andra böckerna också.

Mitt foto: Lite knark som rekvisita.

Omdöme: Lite spretigt om knarksmuggling, nazistsympatisörer, flyktingbarn - och ett mord som är menat att väcka avsky och skräck. Lite intelligent polisarbete, lite snokande journalistjobb, lite sex och flera obehagliga skummisar. Inte den bästa boken om kommissarie Wisting, men ändå underhållande och tankeväckande på samma sätt som Katarina Wennstams böcker.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Länk till mina recensioner av de andra böckerna: Vinterstängt, Grottmannen och Jakthundarna.

Detta är del 5 i serien.


lördag 1 april 2017

Någonstans brister himlen


Bokens titel: Någonstans brister himlen
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Förlag: Historiska Media, 2017
Antal sidor: 355

Det här är en debutroman som skulle kunna vara skriven av en rutinerad, etablerad, erkänd författare att döma av såväl det vackra språket som flyter så lätt och ledigt som av bokens genomtänkta upplägg.

Jag fick ett recensions-ex av förlaget tillsammans med ett följebrev som jag snabbt klassade som ett drivet exempel på så kallad storytelling, där man genom en engagerande berättelse får kundens intresse:
"Det (manuset, min anm.) blev liggande på förläggare Lenas rum ett tag innan hon en kväll tog det med sig hem för att kika på det. När Lena väl satte sig för att läsa så kunde hon inte sluta. Hon drogs in i historien, berördes av karaktärerna, fängslades av det vackra språket (---)".

Men tro´t eller ej, samma sak hände mig! Jag plockade upp boken och tänkte att jag kan ju alltid läsa den första sidan även om jag egentligen ska läsa klart Elena Ferrantes bok först... och sedan var jag fast. Trots att jag var dödstrött sträckläste jag de första sex kapitlen samma kväll, tills jag bara inte kunde hålla mig vaken längre.

Vilken makalös debut av Erika Olofsson Liljedahl! Berättelsen är spännande redan från första sidan. Vi kastas rakt in i en vit, tät dimma ute på havet där 13-årige Elis är ute och fiskar med sin buttre far - och jag hinner undra om de ska klara av att ta sig levande hem igen (men det gör de!).


Bokomslaget till vänster är det som gäller. Det till höger är som mitt ex ser ut,
eftersom jag fick någon sorts testupplaga, innan resten gick i tryck. Snyggt att de har valt
att skriva författarens namn i ett mer läsligt typsnitt och vänsterställt förlagsnamnet, tycker jag.


Romanen utspelar sig i Bohuslän i slutet av 1920-talet, i en fiskeby där alltfler av fiskarna har svårt att överleva på vad de kan dra upp ur näten och många tvingas ge sig ut på de stora trålarna längre ut till havs.

Elis bor i en enkel stuga på klipporna tillsammans med sin milda mor (som älskar att rädda de små fågelungar hon hittar), sin barske och ordfattige far (som mest snäser åt familjen, lagar trasiga fiskenät och håller sig på sin kant) och sin soliga storasyster Signe som förgyller livet för honom. Men en dag, efter att Elis slitit med att sälja fisken i hamnen, kommer inte Signe hem från sitt arbete inne i småstaden. Hennes klänningar är kvar i stugan, ja, nästan allt som är hennes finns kvar - men Signe själv och hennes vackra portmonnä är oförklarligt borta.

Jag ska inte avslöja mer här, för det förstör nöjet för er andra. Elis får se sidor hos sina föräldrar och sin syster som han inte kände till och - viktigast av allt - han tvingas fundera över vem han själv är, vad han vill med sitt liv och vilka lojaliteter han har. Hur mycket avgör ens bakgrund det som är ens framtid?

Omdöme: Välskriven skildring av utvecklingen hos en ganska trulig, egocentrisk och omogen grabb som är på väg in i vuxenvärlden. Vackra miljöbeskrivningar, tydliga personporträtt - och en rakt igenom spännande handling!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

-

Om jag ska säga en enda negativ sak så är det ganska tidigt i boken skildras en resa. Den passagen är tyvärr för mig plågsamt lik delar av läseboken "Pojken och Tigern". Ni som inte har barn som gått i årskurs 3 på 2000-talet har nog sluppit den, ni andra fattar antagligen vad jag menar. Jag kan skriva ett eget inlägg om denna kalkonversion av "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige"... 


Observera att jag påstår inte alls att den recenserade boken har några som helst likheter med mitt hatobjekt till svenskabok i övrigt, men just den där resan ger mig lite såna vibbar.
Jag misstänker att jag är rätt ensam om den här associationen så jag lägger kommentaren längst ner på sidan och låter den inte förstöra mina hyllningsord till Erika Olofsson Liljedahl och hennes imponerande debut.