söndag 29 november 2020

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 




Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.





Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!


onsdag 25 november 2020

Kulturfrågan: Litterära priser

Denna veckas Kulturfrågan hos Enligt O lyder "Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du isåfall mest på?"

Det här är intressant! Vissa priser är ju fiiiinare än andra. Men själv har jag andra bevekelsegrunder.


Jag noterar Nobelpriset i litteratur och rycker på axlarna, oftast har jag inte läst författarna och nästan aldrig får jag lust när jag ser de styltiga motiveringarna från Akademien.

Bland vinnarna är Seamus Heaney, Wislawa Szymborska, Günter Grass, Imre Kertész, Elfriede Jelinek och Harold Pinter. För mig: ett enda stort jaha. Jag har bestämt mig för att släppa ner garden lite och inte verka mer akademisk, litterär, bildad eller högkulturell än vad jag är, och då måste jag tillstå att för mig är de flesta nobelpristagarna svårbegripliga. 

--

Jag ser Årets bok på Instagram, där Bonnier Bokklubbar låter publiken rösta. Nomineringarna kan ge en fingervisning om böcker jag skulle vilja läsa; vinnaren är inte den intressanta för min del. 

Vinnare har varit "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag, "Glöm mig" av Alex Schulman, "1793" av Niklas Natt och Dag, "Silvervägen" av Stina Jackson och nu "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Böcker som tilltalar mig - och som sagt, det finns många pärlor bland nomineringarna!

--

Andra priser som är intressanta är Alma-priset, till bästa barnbok och CrimeTime Awards, en serie priser till deckare av olika slag. Utländska priser har jag ingen koll på alls, men imponeras gärna av när jag ser dem i splashar på bokomslagen... Typ "Etta på New York Times bestsellerlista i tjugonio veckor!" eller "Årets bästa bok enligt Oprah Winfrey Show". Jag är nog väldigt lättlurad på den fronten.


Detta foto tog jag efter prisutdelningen i Konserthuset i Stockholm 2016.

Jag följer däremot Augustpriset slaviskt. Faktum är, att det var en av anledningarna till att jag startade bloggen! Tanken är att jag ska läsa varenda en av de vinnande böckerna. Någon gång... Jag tycker det är oerhört intressant att se de nominerade i alla tre klasserna; det ger många bra lästips av hög kvalitet och öppnar upp för författare jag annars inte hade läst.

tisdag 24 november 2020

Unorthodox


Bokens titel: Unorthodox
Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

söndag 22 november 2020

Dina händer var fulla av liv


Bokens titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Uppläsare: Siham Shurafa
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 6 tim 46 min

Jag är vanligen inte så förtjust i ljudböcker - men den här... alltså, wow! Jag måste säga att Siham Shurafa gör lyssnandet till bland det bästa jag hört i år. Hon har en fantastisk berättarröst: varm, stark, tydligt artikulerad, inlevelsefull och dessutom kan hon uttala alla de här orden som jag själv inte behärskar. 

Jag är övertygad om, att om jag hade läst den tryckta boken så hade jag inte haft riktigt samma utdelning eftersom det förekommer så många uttryck som jag förmodar är somaliska ord eller muslimska termer. Bara att höra personnamnen uttalas exakt så som författaren menat dem, ger boken ett helt annat liv än om jag hade läst dem och hört min egen svenska version av dem i huvudet.

"Dina händer var fulla av liv" har faktiskt allt: det är en kärlekshistoria med förhinder, det är berättelsen om överklass och samhällets botten, det är krig och fred, det är livsglädje och självmordsförsök, det är en ung flickas vackra uppväxt i Somalia och en vuxen kvinnas tunga vardag i Sverige.

När boken börjar, förstår vi att huvudpersonen Nora är på väg från Sandviken (eller är det Gävle, jag minns inte?) hem till en nära anhörig som lämnats kvar i Somalia. Hur hamnade Nora här och varför är släkten kvar där borta? Varför är hon inte lycklig när hon funnit en fristad i trygga Sverige? 

För mig var berättelsen första gången jag kom i kontakt med Somalias moderna historia. Jag har inte förstått varför folk flyr därifrån - och i ärlighetens namn har jag inte heller tagit reda på det. Arrogant, kanske. Så många andra invandrares och flyktingars bakgrund vet jag ju något om: Chile, Turkiet, Finland och Syrien, men Somalia har för mig bara varit en land vid Afrikas horn, nära Etiopien. Något jag förknippat med flyktingläger, våld och elände.

Tack för den här fantastiska boken, Suad Ali! Jag har lärt mig mycket om klansamhällen och om somaliska seder, men även om hur det kan vara att komma som flykting till Sverige och tvingas känna tacksamhet och visa upp en påklistrad glädje.

Noras lever med mamma, pappa och lillasyster i ett privilegierat, välmående område för de välbärgade i Baidoa. Jag kan nästan känna hur det är att dricka Noras mammas goda te, äta drypande bakelser och saftiga frukter, få sitt långa hår kammat och sin kropp insmord i väldoftande oljor. Men tiderna förändras och när inbördeskriget kommer förbyts familjens liv i sjukdom och död, flykt och skräck, ruiner och förföljelse. Det är plågsamt att lyssna till. 

Sedan kommer den grå tomheten i den svenska småstadslägenheten. Nora har inga pengar, ingen status, knappt några vänner, och inga drömmar kvar. Hon har överlevt men det är knappt att hon vill leva. 

När de svenska arbetskamraterna välmenande försöker inkludera Nora i sina samtal och pratar om henne som om hon vore en exotisk blomma, skäms jag förskräckligt. Jag minns mina egna precis lika välmenande försök att inkludera några arabiska mammor på ungarnas förskola genom att fråga dem om vinbladsdolmar och hummus... Kanske fick de också kämpa för att le mot mig och svara på mina naiva frågor? Jag kommer aldrig att få veta. Och jag vågade aldrig prata om något djupare än så.

Mitt omdöme: "Dina händer var fulla av liv" är en otroligt välskriven berättelse om det goda livet i Somalia innan kriget, så livfullt berättat att man önskar att man varit där. Det är en roman om hur svårt det blir när familjer ställs mot familjer, klaner mot klaner, en samhällsgrupp mot en annan - det resulterar i en förödelse som pågår i åratal, ja decennier. En mycket stark kärleksskildring av ett land och dess folk, men också en glimt av hur livet kan te sig för de somalier som kommer hit och försöker bygga upp ett nytt liv. 

lördag 21 november 2020

Ingrid Bergman - Mitt liv


Bokens titel: Ingrid Bergman - Mitt liv
Författare: Ingrid Bergman och Alan Burgess
Originalets titel: My Story
Översättare: Ann Henning Jocelyn
Förlag: Norstedts, 2015
Antal sidor: 525 + efterord och källhänvisningar

Ingrid Bergman är tveklöst en av Sveriges största stjärnor, men fram tills nyligen visste jag ingenting om henne (mer än att hon har en dotter som heter Isabella Rossellini - varför jag nu lagt en sån sak på minnet?). Jag har inte sett några filmer med henne i huvudrollen, inte ens "Gasljus" eller "Casablanca" och jag har inte heller haft någon lust att göra det.

Nu har jag tagit mig igenom den över femhundra sidor tjocka biografin om henne och lärt mig en hel del om villkoren för filmstjärnor i Hollywood, slitet som skådespelare, hur tidningarna skrev och paparazzi-fotograferna inte lämnade Ingrid ifred. 

Ingrid, född 1915, framstår i mina ögon som en oerhört kavat och handlingskraftig flicka. Familjen bodde på Strandvägen i Stockholm, nära Dramaten. Mamman dog när Ingrid bara var ett par år så hon hade aldrig några minnen av henne. Pappan dog då hon var tretton och den kära faster Ellen dog när Ingrid var fjorton år. 


Alldeles ensam i livet, flyttade hon till sin farbror och hans fru. Det var då mellankrigstid i Stockholm och Ingrid var visserligen duktig i skolan men längtade efter att få börja på scenskolan eller arbeta vid teatern.

Så blir det ju också! Sedan sker allt i rask takt: hon blir snabbt populär, hon gifter sig med den betydligt äldre Petter, får barn, flyttar till Amerika i stort sett med bebisen fortfarande i navelsträngen, klampar in i Hollywood och vägrar fixa sitt utseende, står på sig mot kändisregissörer, får den ena fina rollen efter den andra, blir en megakändis av stora mått och tjänar enorma pengar - som hennes make förfogar över och pytsar ut som hushållspengar till henne om hon nödvändigtvis måste ha en ny klänning på en galaföreställning. Hon spelar in filmer på löpande band och uppträder för de inkallade under krigsåren. Pladask blir hon kär i en italiensk regissör, dumpar Petter och flickebarnet Pia, flyttar med älskaren Roberto Rossellini till Italien, blir gravid innan hon hunnit skilja sig och orsakar därmed massiv skandal. (Senare gifter hon sig med honom, får tvillingflickor, skiljer sig från honom och blir snudd på tvungen att överge även de tre barnen...) 


Det är mycket spännande att få en inblick i hennes liv och i filmhistorien. Tråkigt nog känns boken, rent litterärt, väldigt passé. Den skrevs för fyrtio år sedan, 1980, vilket gör att den känns rätt dammig. Alan Burgess staplar händelserna på varann ungefär som jag gjorde här ovan. Först hände det, sedan det här, och kolla nu har vi ett långt och tråkigt brev! Gott om "name dropping" också, varenda 40- och 50-talskändis som någonsin existerat ska nämnas vid namn.

Inget som helst ifrågasättande, inte petande i historien, inga djupdykningar, inget klia-på-sårskorporna. Bara: så här levde Ingrid Bergman. Varför blev hon kär i gubbstrutten Petter? Varför fann hon sig i Rossellinis tyranni? Hur kunde hon överge Pia och tycka att det var okej att träffa dottern bara på somrarna? Varför tog hon inte hand om sina egna pengar? Hur stod hon ut med att lämna de tre yngsta barnen vind för våg med barnflickor? Och de här älskarna hon hade...?!

Layoutmässigt är boken sällsynt uselt upplagd: Alan Burgess stycken går sömlöst över i huvudpersonens egna, så meningarna inpå varann kan det stå "hon" och "jag". Vem är det egentligen som berättar? 


Mitt omdöme: En biografi av 2020 hade aldrig sett ut så här, men tydligen var det okej 1980. Boken hade mått bra av hårdare redigering, fler foton, färre brev. Om Ingrid ville berätta sitt liv i kronologisk ordning utan att utelämna en enda sak, så kunde ändå förlaget ha krävt lite mer av medförfattaren att rota i sånt som får en att skratta och gråta. Som det är nu, så känner jag inte särskilt mycket alls med henne.

onsdag 18 november 2020

Höstens kulturfrågor

"Vilken amerikansk författare är din favorit?" Jag ser att flera av mina bokbloggarkompisar har svarat på den frågan. Men vad är det här för något? En ny veckofråga/utmaning som jag aldrig hört talas om? 

Jag snokar litegrann och inser snart att Linda ("Enligt O") har haft något hon kallar "Veckans kulturfråga" sedan i augusti. Oj. Har jag helt missat! Men vad sjutton, det är väl inget som hindrar att jag svarar på alla veckors kulturfrågor på en enda gång?


v. 33: Vilken är den bästa bok du läst i sommar?
Om jag räknar juni, juli och augusti så är det "Goda grannar" av Mattias Edvardsson (och även "Bergtagen" av Camilla Sten).


-

v. 34: Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen och vilken är hens bästa bok?
Jag gillar Jörn Lier Horst, Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Camilla Grebe, Elisabeth George och Robert Galbraith. Bara för att jag sällan nämner den sistnämnde så väljer jag väl hen då.


-

v. 35: Vilken är den mest spännande film- eller teveserie du sett?
Men herregud, jag är ett halvt sekel gammal och det är helt komplett omöjligt att välja ut en enda! Jag struntar i Lindas formulering och säger EN spännande teveserie istället: "Sopranos". 

Jag och min man satt som klistrade framför teven på söndagskvällarna. Det här var innan Netflix och "binge-tittande". Man fick finna sig i att kolla en ynka timme varje söndagskväll och sedan längta till nästa helg! Jag älskade Sopranos, trots att den var så rå. Där fanns så mycket annat, förutom de vidriga morden, hoten, utpressningarna och tortyren. Familjerelationer, sorg, kärlek - och samtal med en psykolog: hela upprinnelsen till serien, inledningsscenen. Maffiabossen som måste prata ut med en terapeut för att han mår dåligt.

-

v. 36: Vilken bok ser du mest fram emot att läsa i höst?
Tveklöst "The Mirror and The Light" och "Den falska rosen". Den ena har jag inte köpt än, men den andra.


-

v. 37: Vilken är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?
Oj. Pass.

-

v. 38: Vilken teveserie planerar du att se i höst?
Ingen. Vi har ställt undan teven sedan något år tillbaka och jag ids sällan kolla via datorn. Senast såg jag "Bonusfamiljen", men nu vet jag knappt vad som är sevärt.


-

v. 39:  "Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?"
Utan tvekan: Kristina Sandberg. Jag var helt tårögd när jag gick därifrån. Hennes böcker betydde mycket för mig och Maj var plågsamt lika en nära släkting till mig, till och med in i några hemska detaljer som gjorde att jag fick hjärtklappning. Hur var det möjligt? Ett fantastiskt fint författarsamtal runt ett gigantiskt bord i en underbar biblioteksmiljö på Norstedts. 


-

v. 40: Var läser du helst? Vilka tillbehör behövs för att skapa den perfekta lässtunden?
Helst läser jag i min säng på landet, där det är så tyst så det susar i öronen. Men dit kommer jag sällan, så jag får väl svara: i min säng hemma. Några tillbehör har jag inte. 

-

v. 41: Vem är din favorit bland tidigare nobelpristagare i litteratur?
Pass.

-

v. 42: Vilken författare tycker du får på tok för lite uppmärksamhet?
Svårt. Jag säger: Annika Sandén. Hon skriver om historia, mitt favoritämne, på ett oerhört engagerande sätt och mycket initierat. Hur kommer det sig att hennes böcker inte säljs i massupplagor?!


-

v. 44: Vilka är dina favoritskildringar av hösten?
Några sådana har jag inte.

-

v. 45: Vilken bok i din bokhylla har stått där väldigt länge, trots att du egentligen vill läsa den?
Mobergs Utvandrarna - hela serien i pocket (så pinsamt svar så jag vågar knappt skriva det)
1794 (som jag ville ha direkt efter jag läst klart 1793, men sedan inte ens öppnat...
Svälten - hungeråren som formade Sverige (som jag önskade mig i julklapp för två hela år sedan, fick i present av min pappa och ännu inte har öppnat trots att jag är helt säker på att jag kommer att gilla den!)

-

Och nu så är jag äntligen ikapp er andra!

v. 47: Vilken amerikansk författare är din favorit?
Curtis Sittenfeld!








tisdag 17 november 2020

Trio i mord och mysterier

Mord och mysterier är temat för Tisdagstrion hos Ugglan & Boken. Och så många mordgåtor och deckarmysterier som jag läst, ska jag väl kunna hitta tre att tipsa er om!


Jag börjar med något av det läskigaste jag läst någonsin. En bok som var så obehaglig att jag inte klarat av att läsa den igen - och därför inte har en aning om ifall jag fortfarande skulle tycka att den är skrämmande. Kanske har jag blivit avtrubbad med åren? Eller så är "Ekon i mörkret" av Joseph Wambaugh fortfarande lika hemsk. Det är ett verkligt mordfall i USA. Min bok är från 1988 så jag antar att den är svår att få tag på.

En betydligt roligare och mer lättviktig bok, är den fantastiska "Lektioner i mord" av Henrik Lange. Man kan förledas att tro att det är en tramsig serietidning, men nej: det är tvärtom en mycket noggrann analys av vad som bör ingå i en deckare om man vill att den ska bli en bästsäljare - samt en komplett tidslinje med alla mord, poliser, vändningar, biljakter och sammanfattningar. Jag älskar den!


Slutligen vill jag tipsa om "Den tomma stolen" av J. K. Rowling, för den som vill läsa en klassisk deckarhistoria men inte pallar blod, våld, hemskheter och alltför verklighetstrogna mordgåtor. Det här är mer myspysigt och trevlig underhållning. Rowling är bra på att skriva ihop intressanta personligheter. Jag minns i stort sett inget av själva storyn längre, men kommer ihåg känslan: den där varma, goa känslan av att försvinna in i en uppslukande bok.



torsdag 12 november 2020

Helgfrågan: Verklighetsflykt

Jag är väldigt enkelspårig när det gäller att hitta verklighetsflykt. Mia undrar - i denna veckas Helgfrågan - vilken genre vi föredrar när vi "vill fly undan denna värld".

Mitt svar är: kriminalromaner och deckare. Det är det enda som är tillräckligt lättsmält för att jag ska orka ta in det, och samtidigt tillräckligt engagerande för att jag ska stänga ute resten av världen. Vilken bok som helst i serien om kriminalkommissarie Lynley och assistenten Havers, till exempel (och där finns det ju så det räcker för några år framöver...). Eller något av Maria Lang eller Agatha Christie, om jag inte ens pallar att fokusera på en deckare.

Jag har just köpt den senaste av böckerna om Doggerland - väldigt bra deckare skrivna av Maria Adolfsson - och den ser jag mycket fram emot att koppla av med.


Mia brukar alltid klämma till med en bonusfråga också. Denna gång "Vilket är ditt favoritsnask att ha till bokläsningen?". Svårt! Jag äter nästan aldrig medan jag läser. Dricker ofta te till, men det är inte så ofta jag tuggar på något. 

Jag har dock en stor svaghet och det är kex. Ni anar inte! Både lite sötare kex och saltare smörgåskex. Jag kan säkert trycka i mig en hel rulle Brago-kex själv. Eller kardemummaskorpor. Eller en förpackning Tom & Jerry-figurer. Allt som är torrt och gott! Men smulor i böckerna är inte så kul, så jag brukar avhålla mig.

onsdag 11 november 2020

Inga sjungande kräftor för mig


Jag har så många böcker på gång samtidigt just nu. Några har jag just avslutat och tänker recensera här inom kort ("Dina händer var fulla av liv" och "Den falska rosen"), några tar tid ("Mitt liv" - en biografi om Ingrid Bergman - samt "Havsboken"). Och ovanpå boktraven ligger en bästsäljande försäljningstriumf som vunnit hur många priser som helst. Den är tydligen helt fantastisk, en internationell succé.

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Jag ooooorkar inte! 

Våldsam pappa super. Taskig mamma sticker. Tjogtals med syskon försvinner som kackerlackor i dagsljus och kvar är en liten unge i ett träsk. Hon förväntas klara sig själv. Längre än så kommer jag inte. 

Språket är så barnsligt och handlingen känns så infantil. Jag fattar inte mitt eget motstånd. Är meningarna för korta, orden för enkla, handlingen för konstruerad? Något får mig att tänka på de där lättlästa klassikerna där välmenande författare har slaktat och fått att låta som "Totte går till doktorn" eller "Max boll".

Jag ska göra ett nytt försök. Till och med min pappa gillade "Där kräftorna sjunger", men han sa samma sak som jag känner nu, att efter de första kapitlen tänkte han "Vad ÄR det här?" och att texten gav intryck av att vara en ungdomsbok. Rimligtvis är det en bra bok om man bara lyckas ta sig förbi inledningen.

torsdag 5 november 2020

Helgfrågan om adventskalendrar

Adventskalender skulle vara bra i år, när vi behöver piggas upp och hållas på gott humör. Men jag har inte köpt någon faktiskt.

Mias helgfråga (sorry, jag har inte varit med på säkert ett halvår nu men man får väl hoppa in lite hursomhelst?) undrar om vi har beställt några adventskalendrar. Själv visar hon en bild på en te-kalender med Mumintroll. Den skulle jag otroligt gärna vilja ha! (Men allt sånt där är för dyrt.) 

Det finns så många äckliga kalendrar också. Gröt! Müsli! Vem sjutton blir glad av en ny sorts havregryn varje decembermorgon?


Förra året köpte jag en Pixi-adventskalender till mina mullebarn. De är tjugo stycken i förskoleålder så jag tyckte det var smart att köpa en kalender. Alla fick dra en siffra på måfå och sedan öppna den lucka som angavs på lappen. Jättefin kalender av Jan Lööf! Jag skulle kunnat spara den och ha som plansch, så snygg var den.

En Novellix-kalender skulle jag bli glad över - eller en med te (fast jag är lite knepig, gillar ju inte en massa chai och roiboos och grönt te eller örtte...). Äsch, jag nöjer mig med ett sånt där ljus som brinner litegrann varje dag fram till julafton.



En gröt- och müsli-adventskalender. Jippie.

tisdag 3 november 2020

Kråkorna


Bokens titel: Kråkorna
Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.


Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.


Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.
Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 
De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 
Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

måndag 2 november 2020

Hundens 50 favoritlekar


Bokens titel: Hundens 50 favoritlekar
Författare: Suellen Dainty
Originalets titel: 50 Games to Play With Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & c:o, 2020
Antal sidor: 125

Man kan vara säker på att husdjursböcker från Lind & c:o håller hög klass och är snyggt formgivna. Även den här boken har mängder av fina frilagda fotografier av hundarna som utför de olika aktiviteterna, snygg layout, trevliga faktarutor samt lättlästa och korta texter. Jag gillar också det nätta formatet, ungefär en A5:a. 

Ändå blir inte den här boken min favorit - och det finns en enkel anledning till det. 

Jag lämnade vidare boken till min man, som älskar hundböcker. Han kom med samma invändning. Jag satte boken i händerna på en kompis som snart får hem sin nya valp - hon kommenterade på exakt samma vis. Lät boken ligga på soffbordet i vardagsrummet och hörde ena sonen yttra exakt samma invändning som alla vi andra:

Den här innehåller inte femtio favoritlekar. 
Den innehåller inte femtio trix och knepiga övningar. 
Den innehåller inte femtio hjärngympa-aktiviteter heller. 
Den är ett hopkok av lite allt möjligt och just därför blir den oanvändbar. 

Om man är ny hundägare så vill man kanske ha enkla knep som "vacker tass". En hundägare som måste hitta på svåra övningar för att få sin hund stimulerad gillar säkert sånt som "öppna kökslådan med hjälp av en repstump". En rutinerad hundägare kanske köper en bok om rallylydnad eller nosework. Det här är inget och allt - och den blandningen funkar varken för nybörjare eller avancerade.

Kasta en frisbee. Leka dragkamp med ett grovt rep. Krypa genom en tygtunnel. Gömma godisar, som hunden får leta efter. Några exempel på "favoritlekar" (!) som knappt ens tjänar som inspiration, det är så basalt så man förväntar sig inte att hitta det i en bok. Jag ser det som ren utfyllnad. 

Flera sidor ägnas åt att man kan promenera eller vandra med sin hund. (Nähä, menar du?) "En promenad runt kvarteret är inte samma sak som en vandringsled i fjällen. Både du och hunden bör vara i god form innan ni ger er iväg på långa vandringar." Slut på de goda råden. Känns oseriöst att tipsa om att campa med hund om det är på den nivån! Jag har skrivit två hela uppslag i vår klubbtidning där jag tipsade om reseapotek för hunden, klövjeväskor, tass-skydd, lämplig övernattningsutrustning, hur man bär med vatten och proviant, vilken träning som är bra innan. Jag kanske skulle ge ut en egen hundbok? 

Boken utkom första gången 2012 (i Sverige - då hade den redan några år på nacken) och detta tycks vara en snyggare nyutgåva. 

Som sagt: Lindh & c:o har så många fina hundböcker. Investera i någon av dem istället.

Varmt tack till förlaget som skickade detta recensions-ex!



söndag 1 november 2020

Livet med klimakteriet (och en personlig betraktelse)



Bokens titel: Livet med klimakteriet: Hormoner, träning, välbefinnande
Författare. Katarina Woxnerud
Uppläsare: Kerstin Weman Thornell
Förlag: Fri Tanke, 2020
Antal minuter: 4 tim 48 min

Jag skulle tro att det här är en underbar bok om man köper den fysiska, tryckta versionen. Snyggt omslag, endast tvåhundra sidor, proppfylld av fakta varvat med små rutor (föreställer jag mig!) med personliga berättelser. 

Jag var beredd att ge den högsta betyg. Satt en långlunch med bästa väninnan och bara öste ur mig hur fantastiskt bra Katarina Woxnerud är som skrivit denna klimakterie-bibel.

Ljudboken däremot. Nej och åter nej. 

Uppläsaren är mo-no-ton på gränsen till att man undrar om hon ens vet vad intonation är för något. Kanske är hon inte en livs levande människa utan en automatisk telefonsvarare eller en robot? 

Eller begriper hon kanske inte vad hon läser? Då kan det ju lätt bli så där. Jag föreställer mig att jag skulle ha svårt att högläsa en fysikbok på tyska, kanske är det så Kerstin Weman Thornell känner när hon med entonig röst stakar sig igenom "östrogen balanserar mot många hormoner, som vi ska se, som progesteron, endorfiner, follikelstimulerande hormon liksom testosteron". Hon kunde lika gärna läst upp en inköpslista.

Jag tar nästa klagomål på samma gång. Titta på citatet ovan. Ser ni det lilla ordet "liksom" precis i slutet? Någon på förlaget borde ha bankat knytnäven i bordet och sagt åt författaren att "nu får det vara nog med "liksom" - det går faktiskt jättebra att skriva "samt" eller det helt ordinära "och" också!". 


Klimakteriet ger mig rysningar. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte få ett skelett där jag riskerar att bryta lårbenshalsen om jag ramlar. Jag vill inte tappa mitt långa tjocka hår och istället få något tunt och risigt. Jag vill inte ha platt rumpa och hängbröst och putig gubbmage. Jag vill inte ha mustasch på överläppen och skrynkliga hudpåsar under hakan. Jag orkar inte med förfallet! 

I mitt huvud försvarar jag det uppenbara: såvida jag inte dör så kommer jag att åldras, och om jag åldras så kommer jag gradvis att förfalla rent fysiskt. Sånt är livet. Villkoren är lika för oss alla! Ingen slipper undan. 

Ändå är det så djupt rotat i mig och de flesta andra: ungdom övertrumfar mognad. Det fysiska är inte oväsentligt, hur mycket vi än kallar oss feminister eller anser oss se bortom utseendehetsen. Få av oss klarar av att koppla bort kraven på att vara attraktiv. 

Och exakt hur attraktiv är en kvinna i femtioårsåldern, egentligen? Jag ser mig i spegeln och tänker "men hur gick det här till?!". Jag har blivit någon som måste ha läsglasögon, har tunn hud i ansiktet - där inget vackert underhudsfett fyller ut och ger mjuka, runda anletsdrag, har pigmentfläckar på handryggen och inga hårda biceps på överarmarna längre.

Ska man mitt i sorgen över en förlorad upplyftande "jag-är-mitt-i-livet"-känsla och en kropp som bryts ner dessutom behöva stå ut med humörsvängningar, oregelbunden mens, konstiga temperaturskiftningar där kroppen brummar som ett extra värmeelement, existentiell ångest över att döden kryper närmare och att man kanske snart är den äldsta i sin släkt, sorg över att barnen flyttar hemifrån och desperation över att man inte längre är förstahandsvalet på arbetsmarknaden?

Det är mycket som är tufft med klimakteriet. Jag hatar blotta ordet. Min terapi just nu är att gå runt och upprepa det högt i alla möjliga sammanhang och försöka få det att låta lika odramatiskt som att säga "jag är förkyld" eller "jag har fått ont i ett knä"; "jag har kommit in i klimakteriet". Jag har inte lyckats förlika mig med det än, men det kommer väl. Vad har jag för val?



Boken då. Den är som faktaspäckad kurslitteratur. Kontentan är: bygg muskler redan innan du kommer in i klimakteriet för sedan blir det svårt. Träna motion, kondition, balans och styrka (helst hela dagen, dygnet runt, året runt, resten av ditt liv). Ät nyttigt, sov ordentligt. Håll igång. Lev sunt. Acceptera ditt nya jag. Och inse att det kommer en massa skit med att bli äldre - det är oundvikligt men det kanske känns lättare om du är påläst.

Hm. Jag vet inte. Jag blir mest bara ledsen.

Mitt omdöme: Köp boken och använd den som uppslagsbok när du vill kolla upp något. Informativ, saklig, lättläst och modern. Bara grejen att den ens existerar är positivt, för då kanske det blir lättare att närma sig detta laddade ämne.