onsdag 11 mars 2020

Små pikanta dråp


Bokens titel: Små pikanta dråp
Författare: Jussi Adler-Olsen
Uppläsare: Stefan Sauk
Originalets titel: Smaa pikante drab
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 1 tim 48 min

Om mord någonsin är underhållning, så ska de vara på det här viset! Jag kom på mig själv med att sitta och flina fånigt under en stor del av lyssningen till "Små pikanta dråp", som utspelar sig i Danmark.

Lars har en tråkig fru, som överger honom för att hon i sin tur tycker att Lars är väldigt tråkig. Det tar honom hårt. Hon ska minsann få se att han inte är tråkig! Han tar sina sista sparpengar och går till en skönhetssalong, där man klipper hans hår, ger manikyr och fixar med hans ansikte så han blir förvandlad till en snygg karl med raggningspotential.

Men Lars är inte intresserad av att hitta en ny kvinna att leva med. Han är ute efter att hitta en kvinna som önskar sin make död - för dyra pengar... Snart ger sig Lars ut på en mordturné som är rent komisk, men mycket inkomstbringande.

Mitt omdöme: Det här var lättsamt, glatt, underhållande. Stefan Sauk läser väldigt bra och ger liv åt figurerna.

Skogsnävan


Bokens titel: Skogsnävan
Författare: Karin Brunk Holmqvist
Uppläsare: Louise Raeder
Förlag: Storyside
Antal minuter: 24 min

Ursäkta, men det här hamnar på min bottenlista. Gubbig gubbe och tantig tant är gifta sedan hundra år tillbaka, pratar infantilt med varann och beter sig som om det inte vore 2000-tal utan snarare 1940. Vuxne sonen ska komma hem för att fira midsommar med föräldrarna och visa upp sin flickvän. Tyvärr är hon psykolog och stockholmare, vilket är ungefär det värsta man kan tänka sig.

Det här är en riktigt dålig novell där klichéer staplas på varann. Jag avhåller mig från att skriva mer, för sist jag gjorde en sån där riktig sågning blev jag själv närmast dekapiterad på sociala medier.

Det här är den andra boken jag läser av Karin Brunk Holmqvist. Jag kommer inte att läsa något mer, uppenbarligen är hon och jag på kollisionskurs. Hon har gett ut ett dussin romaner och sålt i stora upplagor så tydligen finns det många svenskar som gillar hennes böcker.

tisdag 10 mars 2020

Vuxna människor


Bokens titel: Vuxna människor
Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi
Originalets titel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 3 tim 27 min

Jag utnämner Exil Designs omslag till 2020 års snyggaste. Det är fantastiskt! Otroligt fint att se på och extra fyndigt när man väl har läst boken.

Jag utnämner Lo Kauppi till min nya älskling bland ljudboksuppläsarna. Hon är briljant! Hennes röst följer så fint allt som sker i boken, höjs och sänks, viskar och fräser, är glad och ledsen. Tydlig och inte teatralisk. Hon läser som man pratar.

Min plan var att ha den här kortromanen som mitt val när bokklubben träffas. Det baserade jag enbart på det snygga omslaget och att det lät kul med en familj som träffas i en sommarstuga och gör upp på Norénskt vis. Alltid smaskigt med syskonbråk och dumma föräldrar och idioter till ingifta!

Nu är ju inte "Vuxna människor" alls som jag trodde.

Det är inte en "Festen", där folk beter sig som svin mot varann. Tvärtom vill man varandra väl men det blir väldigt tokigt i alla fall. De båda systrarna som det hela kretsar kring är nyss fyllda 40 (huvudpersonen Ida) och strax under (lillasyster Marthe). Mycket i deras liv handlar om barnlöshet - ingen av dem är mamma än - och en trygg kärlek i livet. Hur svårt kan det vara att träffa den rätte? Systrarnas mamma kommer till sommarparadiset med sin nye man som lägger sig i alldeles för mycket. Och Ida själv trasslar till det för sig alldeles enormt. Hon är expert på att göra sig själv illa med sina ogenomtänkta val.

Slutligen utnämner jag "Vuxna människor" till en av de bästa romanerna jag läst på väldigt länge. Då ska man veta att jag har inte ens en syster! Och jag hade både man och flera barn innan jag fyllde fyrtio, så mitt liv är inte likt Idas alls. Ändå känner jag en samhörighet med henne och den familj som både älskar henne och gör henne illa. Läs!


De blå skorna


Bokens titel: De blå skorna
Författare och uppläsare: Linda Olsson
Förlag: Novellix
Antal minuter: 48 min

Det här var inte något för mig. Jag hade förväntat mig något poetiskt och vemodigt, men fick en osannolik historia om en vuxen dotter som åker till Paris för att städa ur sin fars lägenhet sedan han avlidit - och hittar ett par blå mockaskor i damstorlek.

Beskrivningen av dottern och hennes relation till fadern känns märklig rakt igenom, inte alls äkta. Skildringarna av hur hon lyssnar på hans skivor och gråter fungerar mest som utfyllnad. Twisten med de där skorna är bara löjlig. Möjligen skulle det passat i någon rar romantisk film men själv vägrar jag svälja såna beten.

Jag har hört så mycket bra om just "De blå skorna" då den kom ut och om man läser omdömena på Storytel så är folk överförtjusta. Detta är en berättelse som "stannar kvar i mig" och "berör" och är "underbar". Jag förstår inte vad de ser som går mig förbi, för jag tyckte det här var rent ut sagt patetiskt.

Precis allt i denna berättelse hänger på att vissa tillfällen går oss förbi och kommer aldrig åter. En dörr stängs, en annan öppnas. En vän försvinner ut ditt liv, en annan kommer in. Den där killen du var kär i när du gick i åttan, han kanske var ditt livs kärlek och nu när du är fyrtio inser du att du har missat chansen och saknat honom hela ditt liv? Jag resonerar inte så och därför är den här novellen inget för mig.

måndag 9 mars 2020

Nässlorna blomma


Bokens titel: Nässlorna blomma
Författare: Harry Martinsson
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 8 tim 45 min

Min mormor pratade alltid om hur bra den här boken var, ja, hur bra nästan allt var av Harry Martinsson. En klassiker! En bok om en bortauktionerad unge som far illa hos alla han hamnar hos. Gripande skildring av fattig-Sverige. Författaren fick tydligen Nobelpriset i litteratur också.

Det här är en sån bok man måste ha läst. Sannolikt måste man tycka om den också.

Men alltså: det är nio timmar som känns som tjugonio. Och då tycker jag ändå att Torsten Wahlund är mycket behaglig att lyssna till! Det är såååå långsamt och det händer för lite. Jag blir knollrig av otålighet.

Lille Martins familj har det ganska gott ställt egentligen, men så dör både pappan och Martins syster i någon lungsjukdom, TBC kanske - strunt samma, de dör. Mamman får då den lysande idén att sticka till Kalifornien för att söka lyckan. Ungarna lämnar hon hemma, kommunen får väl placera ut dem bäst de vill.

Martin är liten till växten och bara sju år om jag minns rätt, och han skickas från den ena hemska gården till den andra. Han får frysa, vara hungrig, slita hårt och jobba långa dagar. Han blir aldrig kramad, aldrig sedd, aldrig får han ens ett vänligt ord. Husbonden slänger honom i väggen eller ger honom en massa stryk.

Martin flyr in i dagdrömmeri och böckernas värld. Han lallar ramsor och uråldriga folkvisor och jag är nästan tvungen att snabbspola Wahlunds berättande för att stå ut.

Ingenting bra händer med Martin. Hans liv är ett nattsvart helvete. Boken slutar när han är elva år gammal och har varit med om fler hemskheter än de flesta av oss erfar under en hel livstid. Det är vidrigt. Det är plågsamt att detta var sant för bara hundra år sedan!

Men det är faktiskt en ganska tråkig bok i långa stycken. Ideliga stickspår som inte tillför historien något. Jag är glad att jag har läst (lyssnat på) den här romanen med starkt självbiografiska drag och det var intressant att veta mer om förra sekelskiftets Sverige, men någon längtan efter uppföljaren känner jag inte.

--

För övrigt begriper jag inte hur man kan släppa en ljudbok som är identisk med den omoderna CD-boken, och behålla speakerrösten som tio gånger förkunnar "Torsten Wahlund läser Nässlorna blomma av Harry Martinsson CD fyra", CD fem, CD sex, CD sju... Varför klipptes det inte bort?!


söndag 8 mars 2020

Klubben


Bokens titel. Klubben
Författare: Matilda Gustavsson
Uppläsare: Ella Schartner
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 8 tim 53 min

Jag vet att det redan skrivit spaltmeter om denna bok - bokstavligt talat, för initialt var det ju  på Dagens Nyheters kultursidor som Matilda Gustavsson publicerade sina texter. Men ändå; lite kort vill jag sammanfatta vad jag tyckte.

Jag laddade ner boken och började lyssna - den är nästan nio timmar lång - men trots att den var fängslande så klarade jag inte av att sträcklyssna. Det äcklar mig hur kvinnorna i denna reportagebok behandlas av Jean-Claude Arnault, hur fruktansvärt illa han gör dem och hur många som såg och visste vad som försiggick men inte agerade.

Jag tycker om Gustavssons sätt att lägga upp boken: hon låter de drabbade kvinnorna vittna om vad de varit med om och varvar med sina egna betraktelser samt knastertorrt konstaterande av fakta kring de olika personerna, ställena, evenemangen. Det som från början är en vinkling av #metoo förvandlas till ett enormt genomarbetat reportage kring våldtäkter, sexuella övergrepp och allmänt skamligt beteende mot arton kvinnor - och hur detta kunde leda till turbulensen i Svenska Akademien.

En mycket, mycket bra reportagebok som verkligen engagerade.

lördag 7 mars 2020

Glatt överraskad över flera bra ljudböcker!


Jag har lyssnat på flera böcker som faktiskt är otroligt bra, bara denna vecka! Återkommer med rapport, men hinner inte skriva om alla just nu.

Det är "Klubben", "Hunden", "Nässlorna blomma" och "Vuxna människor" som jag lyssnat på sedan sist. Alla fyra var väl värda tiden!

onsdag 4 mars 2020

Ravioli


Bokens titel: Ravioli
Författare och uppläsare: Klas Östergren
Förlag: Novellix
Antal minuter: 41 min

Handlingen utspelar sig för några decennier sedan, strax norr om Stockholm. Det är inte lätt att försörja sig som författare, så för att dryga ut kassan extraknäcker berättarjaget som snickare en försommar. I en fin förorts villakvarter ligger ett överklasshus där hemmafrun Louise är byggherre för någon sorts ateljé som ska byggas i den syréndoftande trädgården. Louise är emellertid väldigt, väldigt lockande...

"Ravioli" syftar på de konservburkar med ravioli som byggarna äter varenda lunch när de inte snickrar på huset (eller ägnar sig åt annat med Louise!).

Ett minne med sens moral, återberättat långt senare. Tyckte verkligen om denna novell, även om den egentligen inte sa så mycket utan mest är en skimrande anekdot från författarens liv. Men vilken underbar uppläsning av Klas Östergren! Himla härlig röst har han. Jag har inte läst något av honom tidigare (ja, jag begriper att jag borde skämmas här...) och heller aldrig hört honom prata, så detta var en trevlig överraskning.

Mitt omdöme: Väl värd att lyssna på - eller kanske ännu hellre köpa den vackert formgivna lilla novellen.


Äventyret med julpuddingen


Bokens titel: Äventyret med julpuddingen
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Mitcho Batalov
Originalets titel: Adventure of the Christmas Pudding
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 1 tim 49 min

Nu gjorde jag det igen! Lyssnade på en Agatha Christie trots att jag försökt flera gånger tidigare och varje gång konstaterat att det är värdelöst.

Jag har svårt att hålla reda på alla betjänter, pigor, drängar och trädgårdsmästare som jobbar hos alla dessa överstar, lorder och deras fruar. För många grannar, barnbarn, vänner och avlägsna släktingar som kommer på besök. Christie har dille på att fylla böckerna med så många figurer hon kan. Det funkar inte bra i en ljudbok...

Här är det dessutom rekorddåligt uppläst av en människa som gör de mest märkliga betoningar, han trycker liksom på fel ord i varje mening. Och uttalar Hercule Poirot "Härr-kul Pwa-råt". För guds skull!

Idiotisk, idiotisk historia. Inte undra på att den inte blivit känd. Är det någon av er som någonsin hört talas om "Äventyret med julpuddingen"?. Skulle inte tro det.

En exotisk prins vänstrar med en tjusig brittiska, som snor hans dyrbara ärvda ädelsten. På det mest konstruerade sätt lyckas författaren knöla in Härr-kul Pwa-råt tillsammans med bedragerskan på en tjusig engelsk herrgård i juletid. Såklart är godset fullt av julfirande ungdomar som är kära - eller inte, som är släkt - eller påstår det, som är skumma - eller bara verkar så. Undrar om han lyckas lösa mysteriet?

Mitt omdöme: Ni kan hoppa över den här boken, både i tryckt och intalad form. Och något äventyr är det absolut inte, vad än titeln lurar en att tro.

Rum 112


Bokens titel: Rum 112 - en spänningsnovell
Författare: Sofie Saranbrant
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Förlag: Word Audio Publishing (och Hoi Publishing)
Antal minuter: 39 minuter

Underhållande deckarnovell om Petra som vaknar i en hotellsäng, bakfull och med förvirrande minnen av gårdagen. Visst tog hon in på hotellet efter ett bråk med pojkvännen Henke, som hon hotade att göra slut med? Vad hade hon egentligen gjort igår kväll, efter att hon rusat iväg från Henke och tagit tåget till stan?

Och vem är den där killen som ligger i dubbelsängen, intill henne?!

Mitt omdöme: Ytterst okomplicerat, men en perfekt lyssning eftersom den är spännande och inte inbegriper mer än max en handfull personer.

tisdag 3 mars 2020

Det tar lång tid att lyssna på ljudböcker

Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att läsa en lång bok. Har inte klockat mig själv, ser ingen anledning till att göra det. 

Men vad jag lärt mig av att vara enögd och hänvisad till ljudböcker, är att det är väldigt långt att lyssna på en bok i tio timmar. Jag har inte riktigt tålamod, märker jag. 


Jag har nyss lyssnat klart på "Klubben". Den är bara 227 sidor, enligt min googling. Inte farligt! Men den är nio timmar lång när man lyssnar på den. Det tog mig flera köra-bil-på-motorvägen-med-mobilen-på-passagerarsätet-resor och åtskilliga plocka-in-i-diskmaskinen-vändor innan jag hade lyssnat klart på den. (Kan inte recensera den dock, eftersom jag först ska träffa bokklubben.)


Jag är nästan klar med "Nässlorna blomma" också. Det är ju en sån där klassiker man borde ha läst. Jag gillar verkligen uppläsningen av Torsten Wahlund, men berättelsen om sockenpojken Martin som slussas runt bland fattiga gårdar och inte möts av kärlek någonstans tär på mig. 

Jag tänker "Nu får jag lyssna en stund så jag blir klar någon gång!". Boken är långsam och krävande. Uppläsningen tar knappt nio timmar och som fysisk bok är det en ordinär pocket på 339 sidor. Det känns som tusen sidor! Jag har fortfarande två timmar kvar och lider så ohyggligt med den stackars ungen - och önskar samtidigt att boken kunde ta slut, för jag har inte tålamod för så här långa lyssningar.


Jag längtade efter att läsa "Knutby", men ögonen pallade inte så jag har laddat ner den för lyssning. Nu orkar jag inte längre. Har hört hälften. Det funkar inte; jag tror aldrig jag kommer att höra slutet. Boken är på 344 sidor, som vilken bok som helst, men tar tio timmar att lyssna sig igenom. Det går bara inte. Jag har redan läst så mycket annat om fallet och det här är bara en upprepning. 

Jag är nog inte gjord för ljudböcker.


måndag 2 mars 2020

Julklappsboken - Selma Lagerlöf berättar ett barndomsminne


Bokens titel: Julklappsboken
Författare och uppläsare: Selma Lagerlöf
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 14 minuter

Det här är knappt en bok. Nej, det är en författare som berättar ett minne ur barndomen, förvisso nedtecknat och uppläst och kallat för novell.

Ursprungligen är det Sveriges Radio som spelat in det hela, nu har Bonnier Audio förvandlat det och paketerat det så att vi alla kan lyssna på Selma. Jag hade aldrig hört hennes röst förut och blev väldigt förvånad. Hon pratar inte så utpräglad värmländska som jag hade trott - och hennes "r" låter med som dem jag hör i Halland om somrarna.

Inspelningen är från 1930-talet och knastrig och lite burkig, men helt okej. Det är det värt, för att få höra självaste Selma Lagerlöf läsa sin egen julberättelse!

Den korta novellen handlar om hur skolflickan Selma sitter på julaftons kväll och längtar efter att få en bok i julklapp, men det verkar som att alla paketen innehåller sybehör...

Det som är så spännande, är väl att detta utspelade sig kring 1870. Nästan exakt 150 år sedan. Det är så otroligt mycket som skiljer vår tid från deras - och ändå inte. Underbart att höra en förstahandsbeskrivning av ett julaftonsfirande från den tiden! Men jag är tveksam till att någon tioåring nuförtiden skulle vara så glad över de presenter lilla Selma får av sin familj...

söndag 1 mars 2020

Bleknande berg


Bokens titel: Bleknande berg
Författare: Kazuo Ishiguro 
Uppläsare: Irene Lindh
Originalets titel: A Pale View of Hills
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 6 tim 44 min

Allt jag har läst av nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, har jag tyckt om. Den här boken kände jag dock inte till - den utkom redan 1982 och var författarens debut - men när Sannas bokhylla tipsade om den så tänkte jag att den måste vara bra. 

Laddade ner den som ljudbok och lyssnade till Irene Lindhs ganska gnälliga, snipiga röst. Det var så mycket bättre när hon bara berättade handlingen, men så fort det inbegrep dialoger så kom det där gnälliga fram.

Andra världskriget är slut, atombomberna har fallit över Japan och nu har Nagasaki börjat återuppbyggas. I utkanten av staden bor den unga Etsuko, som är gravid med sitt första barn. Hennes otrevlige man kör med henne och aldrig säger ett vänligt ord. Hans far bor hos dem några veckor. Om jag inte helt missförstått det, har Etsuko känt den äldre mannen innan hon lärde känna den yngre. Varför hon valt att gifta sig med Jiro fattar jag inte, och det är nästan så jag undrar om hon inte blivit med barn med sin svärfar istället, för honom är hon rar emot och han är snäll mot henne. 

Etsuko möter en ung änka, Sachiko, som bor i en enkel stuga alldeles i närheten. Sachiko drömmer om ett nytt liv, tillsammans med amerikanen Frank och allra helst långt borta i Amerika. Att hennes lilla dotter Mariko är traumatiserad bryr sig inte Sachiko om. Hon lämnar barnet vind för våg och visar varken värme eller kärlek. 

Boken kräver lyhördhet och uppmärksamhet; vi serveras fragment som inte helt logiskt hänger ihop. Det mesta är enkelt beskrivet i korta påståenden; den stora dramatiken sker mellan raderna och ställer krav på en läsare (lyssnare!) som är klarar av att notera detaljer och finner sig i att det inte finns några svar. 

Varför har Sachiko övergett sina släktingar? Vem har mördat de småflickor som hittas hängda  i deras grannskap? Dog Sachikos man i kriget och dog Etsukos man senare? Har svärfadern haft en kärlekshistoria? Vad har egentligen svärfadern gjort under kriget, som får Nagasakis unga intellektuella att protestera mot honom? Och vad är det med Jiro, den buttre karriäristen som inte verkar tycka det minsta om sin hustru?

Många år senare är Etusko gift med en engelsman och flyttar med honom och Jiros dotter Keiko till England. Vad har hänt med den förste maken? Vi vet egentligen ingenting. När boken är slut, har jag fortfarande ingen aning om vad som utlöste händelserna den där varma sommaren på 1950-talet eller varför Etsukos liv blev som det blev. 

En sorglig roman med mängder av obesvarade frågor, men lika fantastiskt välskriven som Ishiguros andra. Han har en märklig förmåga att få oss att se vad som händer, även när han inte säger det rent ut. Som i flera av de andra romanerna fångar han så fint vad ensamhet innebär och hur svårt det kan vara att öppna upp sig mot andra människor, våga berätta vad man egentligen tänker och känner.