fredag 30 juni 2017

Bokbloggsjerka som knappt går att besvara


Vilken är rikets bästa författare - död eller levande?! Jamen HUR ska man kunna svara på något sånt, det är ju fullständigt omöjligt. Annikas bokbloggsjerka denna vecka handlar i alla fall om detta.

Jag snokade runt bland de andra bokbloggarna som hunnit svara och hittade att bland döda gubbar nämns August Strindberg, Vilhelm Moberg, Torgny Lindgren, Henning Mankell och Per-Anders Fogelström.

Bland levande karlar nämns Horace Engdahl, Lars Kepler, Håkan Nesser och Fredrik Backman.

Bland döda gamla tanter är det två giganter som totalt krossar allt motstånd: Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. De två är mer populära än alla manliga författare ihop.

Bland de kvinnliga författare som ännu lever nämns faktiskt Simona Ahrnstedt flest gånger och sedan Camilla Läckberg, Anna-Karin Palm, Marie Hermansson och Cilla Naumann - rejält stor bredd där, måste jag säga!

Jag hoppas att ingen ska bli sur på mig för att jag sammanfattar andras svar; jag tror man skuttar (jerkar) runt bland bloggarna ändå.

Mitt eget svar är två nu levande kvinnor som jag beundrar: Majgull Axelsson och Kerstin Ekman. Fullständigt lysande författarinnor!

Nio bra böcker till semestern

Det verkar som att många åker iväg på semester nu! Här är nio mycket bra, svenska, läsvärda, skönlitterära romaner (jag var ju tvungen att sålla på något vis...) som jag kan rekommendera - om ni inte redan läst dem:


Torbjörn Flygt "Underdog"


Augustin Erba "Blodsbunden"


Moa Herngren "Jag ska bara fixa en grej i köket"


Elin Boardy "Tiden är inte än"


Tove Alsterdal "Vänd dig inte om"


Anna Fredriksson "Sommarhuset"


Helena von Zweigbergk "Än klappar hjärtan"


Erika Olofsson Liljedahl "Någonstans brister himlen"


Elin Olofsson "Då tänker jag på Sigrid"



torsdag 29 juni 2017

Helgfrågan: Min blogg är socialt hämmad

Mias bokhörna har varje helg en bokrelaterad fråga och denna vecka handlar det om ifall andra sociala medier tagit över bokbloggarnas roll. Mias fråga är: Har ni Instagram eller Facebook? Vilket föredrar ni? Eller har ni något annat?



Jag har Facebook privat för att hålla kontakten med vissa grupper som jag umgås med på fritiden och där det är fantastiskt smidigt att kunna ha slutna konversationer med separata event som man kan anmäla sig till.
Till min blogg har jag däremot inte Facebook, eftersom jag hittills (obs! hittills - jag KAN ju ändra mig) har tänkt att de enda som skulle se att jag lägger ut nya recensioner är folk som är vänner med mig och därmed känner mig från helt andra situationer än litteraturens värld.


Jag har inte Twitter. Begriper mig inte på det överhuvudtaget. Varför skulle man vilja läsa folks åsikter nedbantade till några få tecken - dessutom cirkulerade från en kändis till en annan?! Helt ointressant.


Jag har ingen podd eller vlogg - herregud, skrattar nästan högt bara jag skriver det. Skulle NÅGON orka ha mig i hörlurarna och lyssna på mitt svammel om böcker? Tror inte det. Jag kan prata passionerat om många saker, men jag tror inte jag skulle få några följare.



Jag har haft mängder av bloggar på både Blogger/Blogspot och Blogg.se. Riktigt roligt och samtidigt en ventil när jag behöver skriva av mig!


Jag har inte Instagram, men jag har sneglat på det. Det har dock fallit på att hela grejen med Instagram verkar vara att man ska ta bilder med sin mobil och lägga upp dem på nätet (med en massa idiotiska hashtaggar...). Kruxet för min del är att jag avskyr min mobiltelefons kamera och tar alla foton med min systemkamera. Så tyvärr, jag avstår tills vidare.



onsdag 28 juni 2017

Ensam om att gilla?


"Jag trodde den skulle vara filosofisk, vacker och ganska lättläst. Lite småfinurlig och medryckande. Istället var den långtråkig, meningslös och intetsägande."
Amanda Hildur


"Snyggt omslag räcker inte alltid... baksidestexten var oxå intressant, men inte heller det räckte... Historian måste bära hela vägen från sida ett till slutet... och det gör inte denna bok... Men det blir för masigt, det sista orkar jag inte läsa varje sida... det blir ett jäspande och så slog jag ihop boken och valde en ny... "
Maria Klamas


"Berättelsen pendlar mellan ett slags raljerande och ironisk distans som signalerar komedi, vilket också understryks av formspråket på omslaget och de illustrerade kapitelvinjetterna, och ett mer dramatiskt anslag. 
Det är svårt att känna för personerna i storyn eftersom det finns något karikatyrartat över dem. Ibland så är det som om berättelsen står och stampar utan att komma vidare. Många poänger hamras in ganska okänsligt.  
Det finns med andra ord en hel del kritik att rikta mot Två sekunder i Byron Hemmings liv betraktat som ett litterärt verk. Som en underhållningsroman utan större pretentioner så fungerar den ändå ganska väl."
Tomas Eklund, Dagens bok

---


Det roliga med att vara med i bokklubbar, att följa bokbloggar och plöja kultursidornas bokrecensioner är till stor del att få upp ögonen för sånt som andra sett medan man själv missat, sånt som andra uppskattat när man själv inte förstår varför, tolkningar och analyser som andra gör och som man själv inte skulle tänkt på.

Men visst är det ändå lite trist att läsa en riktigt bra bok och inse att nästan ingen har skrivit något snällt om den - och att ytterst få ens HAR skrivit om den?

Två tredjedelar in i "Två sekunder i Byron Hemmingsliv" kan jag absolut inte förstå varför inte den här underbara romanen har fått fler läsare.

Dimön - en trilogi om en sekt

När boken "Sekten på Dimön" utkom för ett par år sedan, trodde jag att det var en ungdomsbok. Det låter ju så! Titeln är verkligen som något Martin Widmark hade kunnat ha till sina Nelly Rapp-böcker..., kanske mixat med lite Fem-böcker av modernt stuk.

Alltså läste jag inte ens recensionerna, jag är måttligt intresserad av Young Adult-genren och evighetslånga serier med ungdomsromaner.




Men så kom en till. Och då sipprade det ändå in i mitt medvetande att det här var böcker som vuxna faktiskt gillade, pratade om, rekommenderade. I augusti 2015 kom "Sekten på Dimön" och precis ett år senare kom "Sekten som återuppstod" - komplett med identiskt omslag och allt, bara lite andra färger och en smärre justering i rubriken.

Förra veckan släpptes den tredje och avslutande delen i serien, "Sektens barn". Av någon outgrundlig anledning har jag fått den som recensions-ex. Jag fattar inte alls varför, jag har ju inte läst de tidigare böckerna.

Vad säger ni som har läst dem, kan man hoppa över de två första och bara läsa den tredje?
Och följdfråga - är de värda att lägga tid på?

P.S. Pocketböckernas omslag är bra mycket snyggare (och mer omväxlande!) än de inbundnas, så denna gång har förlaget tydligen bestämt sig för att ge ut även den inbundna versionen i en maffigare version som liknar pocketutgåvorna.


Bok 1 som pocket.


Bok 2 som pocket.


Bok 3 - inte som pocket, men färdiglayoutad för ändamålet.


Sturska böcker...

Högst upp på min önskelista just nu står:



"Sturarna" av Bo Eriksson och "Kristina Gyllenstierna" av Marie-Louise Flemberg. Jag tror dessutom att det skulle passa utmärkt att läsa dem efter varann.

Andra böcker som jag funderar på att klicka hem inom kort är "Lykttändaren" av Pontus Ljunghill och "Den blå tråden" av Anne Tyler samt "Hemmet" av Mats Strandberg. Och därutöver har jag en önskelista på Adlibris som är så lång så jag måste ärva Joakim von Anka om jag ska ha råd med allt!




Men i sommar ska jag också läsa sånt som har många år på nacken, romaner av Per Anders Fogelström, Kerstin Ekman och Göran Tunström bland annat.


tisdag 27 juni 2017

Annabelle


Bokens titel: Annabelle
Författare: Lina Bengtsdotter
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 314

Direkt när jag hade läst ut den här boken, tänkte jag att Lina Bengtsdotter kommer att bli nästa stora kriminalromanförfattare i ropet. Jag unnar henne verkligen uppmärksamheten och framgången som jag förmodar kommer med den här debutromanen.

Det är en spännande bok, inte långtråkig någonstans, välskriven, lite småmystisk så att man får fundera på hur allt hänger ihop. En bra deckare i realistiskt skildrad svensk småstadsmiljö. 

När vi kastas in i berättelsen är det sommarlov och den 17-åriga Annabelle har spårlöst försvunnit från Gullspång. Hennes upprivna föräldrar larmar polisen för att få hjälp att hitta henne. Man kan ju misstänka det mesta: allt från ett frivilligt försvinnande till kidnappning eller mord... 
Från Stockholm skickar man ett radarpar som är vana vid att lösa liknande brott, Charlie och Anders. Vad Charlie helt underlåter att berätta för är att hon vuxit upp i Gullspång; hon har dåliga minnen därifrån och hade helst aldrig velat komma tillbaka.

I Annabelles omgivning finns många som skulle kunna tänkas ligga bakom hennes försvinnande. Folk som hatar eller älskar henne av olika anledningar. Deckarintrigen är skickligt komponerad, atmosfären likaså. Den tryckande sommarvärmen, sommarlovstristessen, snacket, ungdomsfesterna, de trötta vuxna.

Men Charlie... Jag har bara inte tålamod med fler av den sorten. Hon har förstås en drös diagnoser. Jag säger inte att man inte kan ha huvudpersoner som har problem av olika slag - jag chansar på att det korrekta här är att kalla det för neuropsykiatriska funktionshinder, men jag vet ärligt talat inte och misstänker att jag bara genom att ge mig ut på denna minerade mark har trampat på någons tår och ber er därför ha fördragsamhet med mig - men varför ska alla smarta poliser alltid vara så drabbade?

Är förutsättningen för att vara en genialisk kriminalkommissarie att man kan lösa komplicerade gåtor, men aldrig någonsin bete sig schysst mot kompisar, ha ett bra kärleksförhållande eller vara glad och lätt till sinnes?!

Denna kvinnliga polis har rätt att ha alla skavanker och problem som vanligen de manliga, litterära poliserna har. Såklart! Det är fantastiskt befriande med kvinnliga huvudpersoner som beter sig män alltid brukat göra både i verkliga livet och i böckernas värld.

Men just detta med poliser - oavsett kön! - som knaprar lugnande tabletter, dricker sinnessjuka mängder alkohol, knullar runt hejvilt (med folk de knappt kan namnet på), kommer försent till jobbet eller vägrar lyda order, svär kopiöst, slåss eller är aggressiva och hotfulla, sällan sover någonting, kör bil som blådårar, antingen aldrig äter eller tvärtom glufsar i sig som värsta kroppsarbetare, sviker varenda snäll kompis. Ja, ni fattar. Varför?

Omdöme: Jag tror stenhårt på den här bokens framgång. "Annabelle" är välskriven och lättsmält. Gåtan kring tonårsflickan Annabelles försvinnande får förstås ett svar, men vägen dit är slingrig och man hinner misstänka många personer och händelseförlopp. Det är bara det att jag inte gillar Charlie.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för boken och till författaren för trevliga rader på försättsbladet!

söndag 25 juni 2017

De vackra döda


Bokens titel: De vackra döda
Författare: Belinda Bauer
Originalets titel: The Beautiful Dead
Översättare: Leif Janzon
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 349

Av Belinda Bauer har jag tidigare endast läst "Mörk jord", trots att hon gett ut många fler böcker sedan dess och trots att jag verkligen gillade den.

När jag fick boken "De vackra döda" valde jag att inte ens snegla på baksidestexten (och det har nästan aldrig hänt, ska jag säga, för jag läser jämt på baksidan först!) för att inte få veta alltför mycket om handlingen.

Istället öppnade jag boken - och fullständigt vräktes in i en obehaglig scen där en ung kvinna jagas genom ett kontor, mördas och läggs ut till beskådan. Vidrigt! Jag övervägde starkt att inte ens läsa nästa kapitel.

Nu har jag i alla fall läst hela boken och kan konstatera att det var en välskriven, actionfylld, spännande och alldeles extremt filmtillvänd thriller. Författaren måste vara övertygad om att boken ska filmatiseras. Det är en blandning av rysarklassikern "När lammen tystnar" (det vill säga: udda, skogstokig mördare) och någon av de spekulativt blodiga och skrattretande overkliga Scream-filmerna (tänk: ensam korkad tjej går in i mördarens hus och låser om sig...).

Belinda Bauer skriver så man får adrenalinpåslag och mardrömmar. Samtidigt som jag tycker hon är skicklig så kommer jag på mig med att nästan bli förbannad på alla effektsökande och Hollywoodaktiga förvecklingar. Det blir löjligt. Såna här människor finns inte! Och det ska vi nog vara tacksamma för...

För er som vill veta kort och utan spoilers vad boken handlar om, så kommer en hårt åtstramad kortrecension här:

Den unga, vackra tevereportern Eve bor i London och gör hänsynslösa reportage om dödsfall. Hon är dum nog att söka kontakt med mördaren som slaktade en kontorstjej i bokens inledningsscen. Efter det leker mördaren katt-och-råtta-lek med Eve, med människors liv som insats. Och han tänker inte döda dem med ett snyggt pistolskott utan bra mycket äckligare metoder, om man säger så... Kanske kommer Eve och hennes familj att bli nästa offer som visas upp som på ett vernissage?

Bland det jag uppskattar i boken är dels skildringen av Eves svårt demente far, som hon med blandade känslor tvingas vårda samt dels hur författaren lyfter fram det ömsesidiga behovet mellan mördaren och den sensationslystna tevekanalen.

Mitt foto: Man får lära sig en hel del om motvikter i tvättmaskiner. Någon kanske till och med mister livet på grund av en tvättmaskin.

Omdöme: Borde ha en varningstext för känsliga personer. Ruggigt spännande och mycket välkomponerat crescendo - men med en så fullständigt utflippad och pinsamt teatralisk mördare vet jag inte om jag ska bli äcklad eller bara skratta. En bok man inte rekommenderas att läsa ensam i ett mörkt hus.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för det överraskande recensions-exet! Lite märkligt kanske att första recensionsdag var på midsommardagen?

lördag 24 juni 2017

På andra sidan förlåtelsen


Bokens titel: På andra sidan förlåtelsen
Författare: Thordis Elva och Tom Stranger
Originalets titel: South of forgiveness
Översättare: Örjan Sjögren
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 302 + lite extra

Av olika anledningar kunde och ville jag inte läsa den här boken, men eftersom jag tänkte att den nog är väldigt viktig så ville jag ändå lägga ut en recension här på bloggen. 
Min bokklubbsväninna har nu läst och skrivit om "På andra sidan förlåtelsen" (tack!) och här följer hennes recension:

”På andra sidan förlåtelsen. En sann historia.” är resultatet av en ovanlig och oväntad inre och yttre resa som offret för en tonårsvåldtäkt ger sig ut på tillsammans med sin våldtäktsman. Vid första anblicken kan upplägget möjligen förebåda om en bok full av våldsamheter och smärtsam läsning, men boken är en resa som verkligen handlar om förlåtelse, som titeln anger, och också om förståelse och självrannsakan. Och befrielse.

Både Thordis och Tom vill bli fria, fria från en mörk och oväntad händelse i tonåren, fria från en tung börda de båda kämpat med under många år, och fria att leva återstoden av sina liv med någon form av själslig frid. Bägge två drar ibland åt det lätt religiösa i sin syn på sånt de upplever tillsammans under processen, som utspelar sig under en vecka när de stämt träff i Kapstaden, efter att ha samtalat via epost under ett antal års tid om det som hänt.

Det sägs tydligt i boken att ett av de främsta syftena med att skriva den är att göra ett konstruktivt bidrag till debatten om sexuellt våld och sexuella övergrepp. I Sydafrika besöker de ett center för offer för sexuellt våld och intervjuar personalen. Tom arbetar med ungdomar, och stöter ibland på offer för sexuellt våld. Thordis skrev en bok om sexuellt våld och är sedan flera år tillbaka en flitigt anlitad föreläsare i ämnet.

Deras egen historia känns dock långt ifrån genomsnittlig, och bitvis är det som läsare svårt att begripa hur en sån här gemensam process ens är möjlig. Det känns oerhört privilegierat – om än känslomässigt mycket påfrestande – att få gå tillbaka i sitt förflutna, återuppleva övergreppet, och gemensamt arbeta sig igenom det och bearbeta samt försöka förstå det som skedde.

För Thordis och Tom verkar det ha fungerat. Det är alldeles fantastiskt, och man känner sig privilegierad som får följa deras resa. Samtidigt är det i ärlighetens namn en ganska lång bok, och halvvägs igenom den frågar jag mig om jag faktiskt ska orka avsluta den. De är så uppslukade av sin egen process, och Thordis beskriver det så oerhört detaljerat och utförligt att man ibland är på gränsen till att tröttna och bara slå igen boken. Toms inslag, i form av dagboksanteckningar, utgör bara en liten del av boken.

Författarnas uttalade syfte är att analysera precis allt som hände, och hur och varför. Man blir mycket berörd, men ibland längtar man efter korta, enkla förklaringar. Och de kommer, de också, inflikade här och där. Som att Tom våldförde sig på Thordis där och då, i tonåren, för att han kunde. Kanske det räcker som analys.

För att vara en bok som vill vara ett inlägg i våldtäktsdebatten diskuteras det ändå bara i begränsad utsträckning om generella, sociala och kulturella faktorer. Det allra mesta är förankrat i deras egna personer. Varför gjorde just Tom detta, mot just Thordis, och hur förklarar och förstår just de två det som skedde.

Ibland blir alla beskrivningar av hur miljön och naturen i och kring Kapstaden, samt människor de möter, till och med horoskop de råkar läsa under resan, lite väl mycket av det goda. Precis allt pekar dem i riktning mot den efterlängtade förlåtelsen. Det känns nästan lite väl konstruerat. Så snart de luftat en särskilt svår, smärtsam fråga så bedarrar stormvindarna utanför för första gången, osv. Å andra sidan var det säkert så att hela processen var så laddad för dem båda att de faktiskt uppfattade att allt pekade dem i en viss riktning. Ungefär som när man är eller vill bli gravid, och plötsligt tycker sig se stora magar och barnvagnar precis överallt. Boken är fullspäckad av symbolik, på gott och ont.

Boken berör, men är inte alldeles enkel att läsa. Det personerna i boken åstadkommer är beundransvärt, och det känns märkligt nog som en historia med ett lyckligt slut. Man skulle önska att fler fick möjlighet att bearbeta trauman så här utförligt och ingående. Thordis är väl medveten om att detta i sig är ett privilegium, att hon kan och får tillåta sig detta. Det känns helt enkelt nästan för bra för att vara sant. Å andra sidan är jag så oerhört glad för deras skull, och för alla deras nära och käras skull, att just den här sagan fick ett ganska lyckligt slut. Det är väldigt, väldigt långt ifrån det normala när det gäller något så traumatiskt och fruktansvärt som våldtäkt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN


Tack till Thordis Elva för boken och en fin inskription! 


torsdag 22 juni 2017

Midsommar!


Imorgon är det midsommarafton och den firar vi tillsammans med goda vänner samt ett gästande par från Schweiz, som tycker att det är otroligt roligt med sill, potatis, jordgubbstårta (och saltlakrits!) och fåniga svenska lekar.

Jag håller som bäst på att läsa klart ett gäng böcker så recensioner kommer efter midsommarhelgen - och bilder som jag ännu inte hunnit med till redan gjorda inlägg. Även om jag planerar att jobba ovanligt mycket i sommar, så tänker jag unna mig rejält med tid för läsning också!

söndag 18 juni 2017

Manglade dukar och vikta servetter


Bokens titel: Manglade dukar och vikta servetter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Historiska Media, 2017
Antal sidor: 358

Ewa Klingberg har gett ut några faktaböcker om kyrkor tidigare, men det enda jag läst av henne är "Stenhuggarens dotter", del sju i släktkrönikan som ges ut med olika författare till varje bok. Den var bra, men kanske lite väl ytlig och rar för min smak. Nackdelen med just den serien är ju att varje bok måste innehålla minst en generation, annars skulle man väl aldrig ta sig från järnåldern fram till 1900-talet.

Däremot har jag följt Klingberg på hennes egen blogg och fått känslan att jag verkligen skulle gilla hennes böcker, om hon kunde få fokusera på en mer avgränsad tid än en 1300-talskvinnas hela liv... Jag var nyfiken på hennes nyutkomna feelgood som huvudsakligen utspelar sig i Huskvarna av idag, "Manglade dukar och vikta servetter".

Felicia och hennes man ska skiljas, de sitter hos mäklaren redo att sälja sitt hyreshus i Huskvarna där de själva bor i en av de stora lägenheterna. Men Felicia har inte alls lust att vare sig sälja eller flytta! Istället köper hon ut sin make och står plötsligt med en ekande tom lägenhet i ett hus där de övriga boende ser henne som sin hyresvärd. Hur ska hon ha råd med allt? Vem kan hjälpa henne?

En varm vänskap växer fram mellan Felicia och nagelskulptrisen Lollo som hyr affärslokalen i bottenvåningen, händige Lars med de stora bicepsen, Anders som är en hejare på att montera Ikea-möbler, Ann-Marie som är en åldrad dam vars far en gång byggde det stora huset. In ramlar dessutom antikhandlaren Jonathan som gärna vill låna Felicias vackra, tomma sekelskifteslägenhet för att ställa in tjusiga gamla möbler han ska sälja och behöver fotografera i en tidstypisk miljö.

Det hela varvas med berättelsen om pigan Nanny som passar upp i en rik familj i Karlshamn i slutet av 1800-talet.På något vis hör Nanny ihop med möblemanget som Jonathan tar med sig till lägenheten för att fotografera...

Min enda invändning mot texten är väl att Felicia är totalt nersprungen i sin egen privata sfär på ett sätt som känns helt osannolikt. Alla - bokstavligen alla! - kliver bara rakt in i hennes lägenhet (påtagligt ofta med en pava vin...) och struntar i att hon duschar, äter, jobbar eller vill vara ifred. Även hennes så kallade bästa kompis som bara tar över, möblerar hur hon vill och sedan bosätter sig i en av de lediga lägenheterna. Nej, det är inte trovärdigt - och det upptar en stor del av handlingen.

Mitt foto: Jag råkar själv vara väldigt förtjust i de manglade vita linnedukar och monogramprydda linneservetter som jag äger, så det var givet att de skulle få finnas med på bild tillsammans med boken!

Omdöme: Personerna är intressanta att följa, både i nutid och dåtid. Har man en förkärlek för antikviteter, släktforskning och inredning så kommer man absolut att gilla berättelsen! Jag uppskattar en svensk feelgood förlagd till småstäder.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Boklysten har också recenserat, likaså Ewelinas bokblogg och Västmanländskans bokblogg.

Tack till författaren som bad förlaget skicka mig ett recensions-ex!

fredag 16 juni 2017

Monster i garderoben


Bokens titel: Monster i garderoben - En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Antal sidor: 313 + referenser

Jag gillar Johan Hiltons krönikor i DN och tycker att han ofta har vettiga saker att säga på ett välformulerat sätt. Det var självklart att läsa hans bok om Anthony Perkins, mannen som spelar Norman Bates i Hitchcocks "Psycho", och hur skådespelarens liv liknade filmkaraktärens. Tyvärr har jag inte hunnit läsa boken förrän nu, men bättre sent än aldrig.

Det här är en riktig ont-i-magen-bok. Jag blir så förbannad när jag läser den och jag lider verkligen med de arma människor som tvingats dölja sin kärlek, sin lust, sitt riktiga jag. De som straffats för att de blir kära i någon av det egna könet, de som tvingats i terapi för att ändra sig, de som kallats perversa och värre än så. Ja, det är rakt igenom vidrigt. Långt mycket värre än skräckfilmen Psycho.

Boken börjar lite träigt med redogörelser för psykoanalytiker och olika terapeuters syn på homosexualitet alldeles i början av 1900-talet - men tar sig snabbt och blir en plågsam (och faktiskt spännande, om det nu är okej att säga så) läsning om dels Perkins liv och hur många andra homosexuella män behandlades av det amerikanska samhället under 1900-talets senare hälft.

Hilton är påläst, inte bara om Anthony Perkins i mitt tycke sorgliga liv utan om hela tidsandan under det lättskrämda 1950-talet och fram till aidsepidemins hysteri på 1980-talet.

Nog för att jag har begripit att det i alla tider har varit svårt att öppet erkänna sig som homosexuell, men i vissa stycken blir jag ändå överraskad och närmast illamående över den trångsynthet och elakhet som demonstreras. Som sagt: en bok man får ont i magen av. För mig var den lärorik.

Omdöme: Välskrivet, insatt och skrämmande om hetsjakten på "perversa" bögar som borde utplånas eller omvändas - och parallellt med detta historien om Anthony Perkins liv i den berömda garderoben... Läs!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

torsdag 15 juni 2017

Helgfrågan: Årets Bok 2017


Årets Bok 2017 är en tävling som Bonniers Bokklubbar utlyst och där allmänheten kan gå in och rösta på sina favoriter bland de nominerade. Man får rösta fram till den 20 augusti, så det gäller väl att läsa så många som möjligt i sommar om man ska kunna göra ett rättvist val.

I veckans helgfråga undrar Mia som har bokbloggen Mias bokhörna om man har läst någon av böckerna.

Jag gjorde mig besväret att skriva av titlarna och författarnas namn från Bonniers hemsida:


"Störst av allt" av Malin Persson Giolito - har jag läst och tyckte var otroligt välskriven
"Sanning och skvaller" av Curtis Sittenfeld - har jag läst på engelska och älskade!



"Glöm mig" av Alex Schulman - den här måste jag läsa i sommar, har bara hört gott om den!
"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill - ska försöka hinna läsa den någon gång i år, verkar bra!

"Björnstad" av Fredrik Backman - har jag inte läst men köpte på bokrean
"Flickorna" av Emma Cline - den här är jag nyfiken på

"Vargarnas tid" av Elisabeth Nemert - känner inte till den
"Ett litet liv" av Hanya Yanagihara - nej, tack.
"Törst" av Jo Nesbö - skulle inte falla mig in, har läst en bok tidigare och det var inget för mig
"Italienska nätter" av Katherine Webb - omslaget ger mig rysningar...
"Hennes nya namn" av Elena Ferrante - läste den första boken och fick nog
"Andras vänner" av Liane Moriarty - nja

Så svaret är att av tolv böcker har jag läst två och planerar att läsa ytterligare två. Det här engagerar mig inget alls, jag bryr mig mer om Augustpriset.

Författare ombord på färjor?


Vad ÄR detta med Finlandsbåtar?! Förra året ville jag åka på en särskild kryssning för oss små egenföretagare och på en annan kryssning med deckarförfattare. Nu är det en kryssning som jag jättegärna skulle vilja åka på eftersom bland andra Katarina Wennstam, Majgull Axelsson och ett gäng andra supermegajättekända författare (i Sverige!) ska med och prata om böcker, författarskap och inspiration. Dagens Nyheter arrangerar, det kostar rätt mycket pengar men är snäppet billigare för oss prenumeranter.

Men varför i helskotta ska man åka båt varenda gång?

Jag är så sjösjuk så det är helt uteslutet för mig att följa med på såna här aktiviteter. Spelar ingen roll om jag så trycker i mig åksjuketabletter, resan är bara en plåga. Färjor är kräkframkallande. Jag hamnar alltid längst fram i fören och står som tjejen i Titanic och gulpar i mig frisk luft för att inte tuppa av.

Kan vi möjligen få en sån här fantastisk samling författare att samlas på någon av alla fina herrgårdar som det kryllar av i Sverige? Då skulle jag gladeligen följa med.

Fyren mellan haven


Bokens titel: Fyren mellan haven
Författare: M. L. Stedman
Originalets titel: The Light Between Oceans
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Massolit förlag, 2014
Antal sidor: 378

Tom Sherbourne har tillbringat flera år på västfronten och stridit under första världskriget. Han har sett vänner dö och han har själv dödat. Nu har han återvänt till Australien och vill börja ett nytt liv, i ensamhet och stillhet. Han tar tjänst som fyrvaktare på den ensligt belägna ön Janus Rock för flera års tjänstgöring innan han får semester på fastlandet - och bara en gång i kvartalet kommer en båt med förnödenheter till honom.

Under romanens gång får vi dels lära känna Tom och veta mer om hans egen sorgliga uppväxt men också hans unga hustru Isabel som kommer för att leva med honom på ön. Paret försöker under lång tid få barn men drabbas av det ena missfallet efter det andra. Då kommer Gud med en perfekt lösning: en ilanddriven båt med ett nyfött barn...

Ska man behålla den lilla bebisen eller inte? Vem ska man berätta för - om någon alls? Hur länge ska det isåfall förbli en hemlighet? Vems intressen är det egentligen man bevakar?

Romanen handlar om stora existentiella frågor - i synnerhet kring föräldraskap - men också om lögn och sanning och hur svårt det kan vara att veta vad som är "det rätta".

Omdöme: Boken har blivit hyllad, omskriven och en veritabel försäljningssuccé. Jag tyckte mycket om den och gillade att de många vuxna som dras in i hemligheten kring barnet var så pass nyanserade och föränderliga. Konstigt nog kan jag inte säga att jag blev djupt gripen - det hade jag förväntat mig att bli! - men det var kanske alltför många livsöden som redogjordes för i en och samma bok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och FILMOMSLAGSPOCKET (själv har jag en inbunden bok köpt på bokrean, men det verkar bara finnas pocket nu).

onsdag 14 juni 2017

När man somnar i gräset...


Stress, jäkt, stress, ännu mer jäkt. Sedan: lång, lång bilresa från Stockholm ner till havet på andra sidan landet - äntligen en chans att prata ifred med maken (och äta vedervärdig snabbmat eftersom det är ungefär det enda som erbjuds utmed E4:an).

Väl framme väntade knähögt gräs - tusentals kvadratmeter av det! - och en gräsklippare. Jag var helt slut efter första dagens klippande, när gräsklipparen bara fastnade i det blöta gräset och tuvorna stack upp som morgonrufsigt hår. Alla grannarna har golfgreen-gräsmattor, vi har en tussig äng perforerad av sorkhål.

Dag två ägnades åt att klippa snyggt. Kände mig mycket nöjd med resultatet. Skulle unna mig att läsa lite i Johan Hiltons bok om Psycho men somnade med ansiktet rakt ner i gräset och vaknade inte förrän fukten under mig började göra att det kändes som att sova i ett våtvarmt omslag. Tror jag behövde en paus från jobbet och alla förpliktelser - kan inte minnas när jag senast somnade mitt på dagen så där.

Men nu är jag hemma och kan lägga ut recensioner igen!

tisdag 6 juni 2017

Tematrio: Svenska nationaldagen


Foto: Peter Knutson. Bilden lånad från vikingaliv.se

Tipsa om något svenskt! säger Lyrans Noblesser lagom till nationaldagen. Vi firar inte nationaldagen i min familj, inte svenska flaggans dag heller medan den ännu hette så. Igår var jag på Djurgården (i Stockholm) med mina gudbarn och besökte det nyöppnade muséet Vikingaliv. Mycket roligt! Därför tipsar jag om några böcker om svenska vikingar (och folk innan dem) eftersom det där med vikingar gärna sätter nationalistiska känslor i svang:


"Sigrids hemlighet" av Karin Wahlberg om flickan Sigrid i Sigtuna, en fiktiv berättelse men lätt att leva sig in i.


"Försvunnen värld" av Maja Hagerman om utgrävningarna vid E4:an i Uppsala som berättar mycket om ett forntida liv i Uppland.


"Svenskarna och deras fäder" av Karin Bojs och Peter Sjölund om varifrån svenskarna egentligen kom, vilka som var våra förfäder samt kanske hur starka, modiga, blonda och blåögda "vi" var (eller inte!).

måndag 5 juni 2017

Looking for Captain Poldark


Bokens titel: Looking for Captain Poldark
Författare: Rowan Coleman
Förlag: Ebury Press (Penguin Random House), 2017
Antal sidor: 79 (+ ca 15 sidor utdrag ur en kommande bok)

Vet ni vem kapten Poldark är? Jag har sett ett avsnitt eller kanske två på teve någon sommar, innan jag begrep att anledningen till att jag inte fattade ett dugg av handlingen var att jag hoppat mitt in i en serie...

Kapten Ross Poldark är en ung, snygg man (med trekantig hatt och slängkappa) som kommer hem till sitt hus i Cornwall efter att ha åkt till Amerika för att strida där i det amerikanska frihetskriget (där britterna förlorade). Det här är alltså i slutet av 1700-talet. Väl hemma inser Poldark att hans fästmö har gift sig med hans kusin. Svikare! Teveserien har blivit otroligt populär. I huvudrollen syns Aidan Turner:


I den lilla novellen jag just läst, sätter sig fyra Poldark-fans i en trång Nissan Micra och kör till Cornwall för att beundra just Aidan Turner under en inspelning av några Poldark-avsnitt. Resan är lång och mödosam eftersom hela gänget är spritt språngande galna.

En schizofren och combat-intresserad tjej som gärna vill slicka på skådespelaren Turner, en ynklig och ljugande 14-åring som rymt hemifrån, en krigsveteran modell stor och konstig samt huvudpersonen Lisa som har blivit sviken av sin förre pojkvän och därefter utvecklat hundra olika fobier.

Lisa är så ömtålig och ledsen och skör så jag blir tokig på henne. Orkar inte tycka det minsta synd om henne utan känner mest just det där man aldrig, aldrig, aldrig får säga till folk som har någon osynlig (psykisk) sjukdom eller depression: ryck upp dig, skärp till dig, lägg av nu för i helskotta!!! Jag blir galen på henne.

Hon får små anfall hela tiden, grinar för allt, sover under sängen, låser in sig i bilen, inbillar sig saker om folk och tror själv att det är verklighet, är rädd för exakt allt. Jag klarar inte av henne. Eftersom hennes sällskap är precis lika udda som hon själv är så plågar jag mig igenom de 79 sidorna och bara hoppas att kapten Poldark/skådespelaren Turner ska knuffa ner dem från någon cornwallsk klippa när de väl kommer fram.

Tyvärr slutar boken lyckligt.

Omdöme: Bortkastad tid och bortkastade pengar. En tunn historia av en författare som antagligen inte ens själv gillar sina karaktärer.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

söndag 4 juni 2017

Blindgång


Bokens titel: Blindgång
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Blindgang
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind & c:o, 2017

Förra sommaren läste jag Vinterstängt (del 7), Jakthundarna (del 8) och Grottmannen (del 9) och tyckte de var otroligt bra. Av Helen på Midnatts Ord fick jag Nattmannen (del 5 i serien men den senast utgivna...). Nu har jag alltså hunnit till Blindgång som är den sista, senaste eller nyaste beroende på hur man ser det.

Redan inledningsvis får vi veta att William Wisting - polisen som har huvudrollen - kommer att bli morfar inom kort. Hans vuxna dotter Line, reporter vid Verdens Gang och i allra högsta grad väsentlig för intrigen i alla de tidigare böckerna, är nämligen gravid. I samma stund som jag läser det, tänker jag "jahaja, då kan vi räkna med att det kommer att inträffa något fruktansvärt dramatiskt just när Line ska föda!". Såklart. Förlossningar inbjuder liksom till liv-och-död-dramatik.

I övrigt kan jag konstatera att "Blindgång" är ganska seg genom den första halvan av boken. Det är värmebölja i Larvik och folk orkar knappt jobba. Jag har svårt att ryckas med i förvecklingarna kring en gammal knarkkung som lämnat efter sig ett stort arv till sin dotterdotter (av en händelse är hon Lines väninna) och en mördad kvinna vars baneman vägrar erkänna sin skuld och en försvunnen taxichaufför som ingen hört av på ett halvår.

Det tar ett tag innan det hela tar fart, innan de lösa trådarna knyts ihop, de många olika dödsfallen får en gemensam nämnare. Men när man väl ser kopplingarna blir det desto mer spännande och intressant.

William Wisting är en behaglig person att lära känna, liksom de flesta av hans arbetskamrater och vänner. Line bjuder på onödigt många dum-tjej-går-ensam- in-i-öde-hus-där-det-kanske-bor-en-mördare-scener, men det får man väl stå ut med i den här genren. Hur mycket jag än gillar serien, så kändes det lite som att Lier Horst hade tappat geisten här.

Omdöme: En bra deckare för stunden.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Detta är del 10 i serien.

fredag 2 juni 2017

Svenskarna och deras fäder


Bokens titel: Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren
Författare: Karin Bojs och Peter Sjölund
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 216 + tack och referenser mm

Jag sträckläste Karin Bojs bok "Min europeiska familj" när den kom ut och hejade på den inför Augustprisutdelningen (och ja, den vann!). Här kommer en sorts uppföljare som hon skrivit tillsammans med släktforskaren Peter Sjölund och där de fokuserar på männens släktlinjer. Det är som vanligt lättläst, skrivet med stor entusiasm och ett bra flyt.

Som det står i inledningen "Människan uppstod i Afrika. Därifrån har våra anfäder rört sig över hela världen. DNA från Y-kromosomer visar hur vandringarna har gått, ända fram till nuvarande Sverige". Det är bokens tema: de vandringar som fört med sig män (och kvinnor naturligtvis!) till vårt land i olika omgångar sedan människans födelse.

Mycket av det som redovisas i boken har blivit känt sedan privatpersoner börjat testa sitt DNA. Just den biten tycker jag är extra intressant, för det innebär att privatpersoner bidragit till forskningen och att just deras DNA är viktiga pusselbitar.

Kortfattat skulle jag säga att jag tycker boken är lärorik, ger nya insikter, är lätt att ta till sig och borde läsas av många. Även skolbarn kan säkert enkelt ta till sig informationen. Layouten är luftig, bilderna många och illustrationerna informativa.

Några kapitel om samer och vandringsfolk (på den tiden de kallades zigenare och tattare) är tydligen sprängstoff i vissa kretsar men jag tycker att författarduon gör ett utomordentligt arbete med att ta avstånd från all slags rasism - och egentligen all klassificering av folkslag, folkgrupper, det som kallats människoraser. Det är tydligt att de ser alla människor som en och samma, att deras mission är att forska i hur människan befolkat jorden och vad som föranledde de många flyttarna - inte att favorisera vissa grupper och säga "det här är ert land".

De sista kapitlen handlar dels om invandringen i Sverige under 1900- och 2000-talet och dels om vår egen utvandring till Amerika. Det är de enda kapitlen jag snabbläser, eftersom de inte berör mig.

Mitt foto: Förstår om ni kanske tycker det är äckligt - man måste antagligen vara mor till den som tappat tänderna för att tycka att de är gulliga - men de fem små grynen intill boken är mitt ena barns mjölktänder.

Omdöme: För alla som tänker att nationsgränserna avgör hurdana vi är och vad vi har "rätt till" - nyttig och underhållande läsning om svenskarnas förfäder och deras ursprung.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN


Vill bara ta tillfället i akt att visa vad jag gjorde igår på lunchen: besökte en arkeologisk utgrävning och fick bland annat hålla i en del av ett skallben från ett litet barn som levde och dog på järnåldern. Mäktig känsla! Om det inte hade legat tusen år tillbaka i tiden så hade jag väl varit gråtfärdig över att det var någons lilla barns skallben jag höll i min hand... Det är de många småbitarna längst bort i bild som är delar från brända människors skelett.