Det var vi

Bokens titel: Det var vi

Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018

Antal sidor: 220

Det unga paret Nahid och Masood flyr från Iran med sin lilla dotter, efter att de har deltagit i demonstrationer mot regimen och sett flera av sina bästa vänner dödas eller föras bort för att aldrig mer höras av. De hamnar i Sverige och bygger upp en ny tillvaro här, men de både plågsamma och ljuva minnena från hemlandet lämnar dem aldrig. 

Nu har trettio år gått, Masood är död och Nahid - som rimligen bara är i femtioårsåldern - har just fått veta att hon har obotlig cancer. I sin förtvivlan, bitterhet och självömkan anklagar hon allt och alla. Varför får hon inte leva längre än så här?! Varför är hennes väninnor i Iran fortfarande vid liv, de som inte flydde utan stannade kvar?! Finns det ingen rättvisa alls? Hon tar ut mycket av sin frustration på Aram, den numera vuxna dottern som levt nästan hela sitt liv i Sverige.

Det här är tveklöst en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge! Den grep tag i mig fullständigt och det berodde nog till stor del på det alldeles fantastiska språket. Korta, kärnfulla meningar. 

Jag kan ofta tycka att det är söndertjatat att växla mellan dåtid och nutid (känns som att alla gör det, hela tiden!) men i den här boken stör jag mig inte det minsta på förflyttningarna mellan universitetsungdomarnas dödsföraktande revolt mot regimen och den trettio år äldre kvinnans tankar om livet, sjukdomen, döden när hon sitter ensam i Sverige.

Nahid längtar till värmen, sanden och det myllrande livet i Iran men älskar samtidigt den svenska skogen och ser trädens starka rötter som det som håller oss kvar här, som gör att vi är svåra att rycka upp eller välta omkull. Hon hoppas att hennes dotter och ofödda barnbarn ska få de där rötterna som gör dem starka och håller dem kvar. 

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN

Länk till boken på Bokus: POCKET

Två systrar

Bokens titel: Två systrar
Författare: Åsne Seierstad
Originalets titel: To söstre
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 471 + förklaringar

Det är helt omöjligt att inte bli upprörd när man läser den här boken. Alltså, jag blir skogstokig av läsningen, men försöker hela tiden dämpa mina känslor och resonera med mig själv om respekt för mina medmänniskors val.

För så är det ju, hur många gånger i mitt liv har jag inte sagt att mitt motto är "lev och låt leva"? Jag tycker att jag försöker leva efter den devisen och pränta in den i mina barn.

Låt folk själva fatta beslut om sina liv, vad de vill göra, vad som gör dem lyckliga, hur de väljer att se på den korta tid som våra liv ändå är. Inte "sköt dig själv och skit i andra", för man kan fortfarande visa omtanke, kärlek, respekt och hjälpsamhet - men att försöka att inte döma andra för att de inte gör samma val som man själv gör eller tror sig skulle ha gjort.

Ändå gör det mig så förbannad att man är villig att offra inte bara sitt eget liv - det måste man ju ändå få avgöra själv! - utan sina små barns och vilt främmande människors. Allt för att det passar ens gud. Allt för att själv få komma till paradiset.

Det är nästan femhundra tätt packade och faktakoncentrerade sidor i "Två systrar", så jag ska inte ge mig in på att uttala mig om allt jag har en åsikt om. Svårt att analysera en bok om militant islamism utan att låta som att man hatar alla muslimer, så jag avstår helt.

Istället vill jag rekommendera er andra att läsa berättelsen om hur tonåriga Ayan och hennes syster Leila rymmer från sin hem i Norge, lämnar mamma, pappa och tre bröder i förorten för att fly till Syrien där de ska gifta sig med varsin IS-krigare och föda barn för att bygga upp kalifatet.

Ayan och Leila är duktiga i skolan, har vänner, är omtyckta och smarta. Deras somaliska familj är förhållandevis välintegrerad. Men efter att ha gått i koranskola som deras mamma tvingat på dem, börjar flickorna gradvis förändras och snart går de till gymnasiet iklädda fotsida svarta dräkter och bär heltäckande slöjor.

I boken får alla komma till tals, som haft med familjen att göra. Det blir väldigt många telefonsamtal, sms, mejl, Facebookstatusar. Även redogörelser för strategiska truppförflyttningar i Syrien och mängder av fakta om olika bombningar över städer som jag bara sett som prickar på nyhetsprogrammens kartor. Mastigt och detaljerat men alldeles nödvändigt för att man ska få en helhetsbild av den sönderfallande familjen.

För Ayans och Leilas val påverkar inte bara dem själva, utan även deras pappa Sadiq som frenetiskt kämpar för att få ut dem ur Syrien - genom att ruinera sig själv och utsätta sig för livsfara. Mamma Sara överger Norge och tar sig till sitt hemland i Afrika med småpojkarna. Äldste sonen Ismael längtar enormt efter sina systrar som han stått så nära och blivit så gruvligt sviken av, men vänder sig sedan mot ateismen och föraktar flickornas val av extrem religiositet.

Omdöme: En bok som är högaktuell och viktig just nu, men som även manar till diskussioner om extrem religiositet och vilka värden vi sätter högt i samhället. Jag har så mycket att säga om innehållet, men överlåter åt er andra att själva skapa er en bild av hur man kan dupera unga kvinnor att resa till ett land i krig för att bygga upp guds rike.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till Hanna på Bonnierförlagen som gav mig ett recensions-ex trots att Boktanken är en pluttblogg i jämförelse med vissa andra.

Saffransköket

Bokens titel: Saffransköket
Författare: Yasmin Crowther
Originalets titel: The Saffron Kitchen
Översättare: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Prisma, 2007
Antal sidor: 227

Jag föll för titeln, "Saffransköket", den lät så lockande och annorlunda.

Bokens baksidestext lät också så bra:
"Maryam är uppvuxen i de bergiga gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan, men har bott i London i många år. Hon är gift och har en dotter, Sara."
Dels att det handlar om London, en härlig stad som myllrar av liv, och dels om Iran och Afghanistan som är ett område som fascinerar mig, med sin karga natur och opiumodlingar och talibaner och bergsfolk.

"En dag händer det Sara något dramatiskt, något som får tragiska konsekvenser och som Maryam delvis är skyldig till. I den pressade situation som uppstår ger Maryam efter för en önskan att fly från alltihop."
Det lät ju spännande! Vad kan det vara som en mor gör mot sin vuxna dotter som är tragiskt och dramatiskt?!

"Hon reser hem. Hem till det land där hon som ung var tvungen att dölja ansiktet bakom en slöja, strida med sin far för att inte bli bortgift mot sin vilja, där hon inte tilläts vara vän med pojken hon älskade och inte fick studera."
Den här biten visade sig vara den finaste och mest givande att läsa. Det är ju en så komplett annorlunda värld mot vår.

I övrigt handlar romanen om Sara och hur hon försöker förstå sin mamma, begripa hennes reaktioner och lista ut vad som egentligen hände i hennes barndom innan hon kom till England.

Crowther skriver inlevelsefullt och vackert om en kvinnas uppväxt i Iran och hennes flykt under revolutionen undan sin despotiske far - och hur hon från England längtar tillbaka till Iran hela sitt liv. Det är rörande på många vis. Jag funderar över vad hemlängtan är för mig och vad som skulle krävas för att jag skulle fly från mitt fosterland.

Delar av boken är väldigt konstlade på ett sätt som jag har svårt för, men på det hela taget har författarinnan lyckats mycket bra med beskrivningarna av både människorna och deras miljöer.

Betyg: En bok att bli berörd av.

Rekommenderas till: alla som vill läsa mer om Mellanöstern och Sydasien, i synnerhet livet för kvinnor där. Om man gillar "Kartor för vilsna älskande" så är det här en bok som passar.

Snackis: Ja, i viss mån.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD och ENGELSK STORPOCKET

Blod rödare än rött

Bokens titel: Blod rödare än rött
Författare: Arkan Asaad
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 238 + extra

Nu när jag vet att många författare faktiskt läser även små ynkliga bokbloggar så känns det plötsligt väldigt svårt att skriva recensioner som inte är översvallande. Men, men. Här är mina tankar kring "Blod rödare än rött":

Amar verkar vara författarens alter ego. En ung man vars föräldrar är kurder från Irak, numera dock boende i Sverige sedan många år. Jag vet inget alls om familjen, men förstår av baksidestexter att den unge mannen tidigare konfronterat sina föräldrar, då de velat gifta bort honom med en kusin - och att hans protester sågs som ett brott mot den hederskultur han vuxit upp i.

Nu har Amar bett sin pappa att de ska ses på ett café och prata ut. Han vill veta allt om vad som egentligen hände i Irak och varför föräldrarna tvingades fly landet. Han söker någon slags förståelse för hur hans mamma och pappa blev som de blev och vill veta vad de varit med om som unga.

Jag antar att historien till stora delar är självbiografisk, men det är egentligen oväsentligt för läsaren. Vi får lära känna Casim, en fruktansvärt jobbig tonårsgrabb som terroriserar sin klass och sina lärare, röker cigaretter och kör motorcykel (vårdslöst, naturligtvis!), slåss och skolkar. Han framstår verkligen som väldigt osympatisk. Casim blir slagen av både lärare och elever, men ger igen med besked.

Jag tycker inte om Casim. Ännu mindre tycker jag om honom när han sedan väljer en 13-åring till hustru, trots att han själv är i 20-årsåldern. Var det rimligt ens i Irak för några decennier sedan att en ung man valde att gifta sig med en outvecklad flicka? Jamilas mamma har inte råd att tacka nej, utan ger bort sin dotter till Casims familj för guldsmycken och pengar. Hon ber dem ta hand om flickan och bönfaller svärsonen att inte ta Jamilas oskuld förrän hon fyller femton.

Men det struntar väl Casim i! Hans unga hustru har inte fått mens än, är outvecklad och undernärd, knappt könsmogen - men duger tydligen ändå till att ligga med. Sedan följer en halv bok om hur Jamila blir slagen gul och blå, misshandlad varenda dag, av sin groteskt aggressiva svärmor. Det är helt vedervärdigt. Till råga på allt påstås hon längta efter sin man som tvångsrekryterats till den irakiska armén och som hon - observera! - faktiskt inte känner. Är det troligt? Jag köper inte det. Jag tror att Jamila vill hem till sin mamma.

Jag ska inte berätta mer om vad som händer med den knappt tonåriga Jamila och den unge Casim innan de flyr från allt våld de utsätts för både hemma och i armén. Boken fyller helt klart en funktion så tillvida att den berättar om vad människor är kapabla till, i krig och av vanmakt, i hederns namn, av desperation, kanske också av ren förstörelselusta. Det är hemskt blodigt och våldsamt, sida upp och sida ner. Jag förstår att författaren vill berätta denna historia och uppmärksamma den verklighet som många i Mellanöstern levde i - och kanske gör fortfarande.

Tyvärr är det något som skaver under hela min läsning. Språket är så tillgjort, liknelserna så märkliga och väldigt ofta "krockar" orden för mig - som om man blandar talspråk och en lite gammalmodig svenska i samma mening. Jag kan inte ge er exempel, för jag valde tidigt att inte förstöra läsupplevelsen med att stryka under i boken.

Det här är - i mina ögon - inte särskilt bra svenska. Många floskler, konstiga metaforer, upprepningar av ord i en och samma mening, märkliga uttryck ("cikadornas skrik", "ögonen flackade runt", "Casims luktsinne var starkt som en hajs och han kunde känna igen spåren av sin mammas matlagning redan när han steg av bussen", "han sprang på som en jägare på jakt efter frihet", - hela boken är full av sånt). Den som redigerat texten har definitivt inte gjort sitt jobb... Här skulle man behövt styra upp rejält, innan boken gavs ut! Det hade varit snällast mot både författaren och oss läsare.

Jag är nyfiken på författarens första bok och letar lite på nätet. Hittar kortrecensioner som jag skulle vilja återge här - även om de handlar om "Stjärnlösa nätter" - för de uttrycker mycket av det jag känner:

*** Tina Frennesson
Terapi för författaren, som det står i slutordet, innebär kanske inte nödvändigtvis att den här romanen skulle ha getts ut. Jag kanske är lite väl hård eftersom det är en berättelse som är angelägen och som är värd att berättas. (---) Korrekturläsaren har inte heller gjort sitt jobb speciellt grundligt. Romanen får godkänt av mig endast för att den har något viktigt att berätta för oss.

** Ulla Englund
Det var länge sedan jag läste en bok med så trist språk, så trist huvudperson, så trista metaforer, så illa sammansatt händelsekedja. (---)

* Lufthamn
Detta var tyvärr ingen höjdare, trots att tanken var intressant. En av de sämst redigerade böcker jag läst, det märks att författaren inte är språkligt begåvad och ingen har ifrågasatt formuleringarna, inte ens när författaren uppenbarligen fått vanliga uttryck om bakfoten. Det stör. "Jag kände mig som en rådjur i mörker". Hur känner ett rådjur i mörker sig?! (---)

Omslag: Snygga omslag till både denna boken och den förra, gjorda av Miroslav Sokcic.

Betyg: God ambition, men det stupar på behandlingen av språket.

Rekommenderas till: folk som vill läsa om krigsförbrytelser, hustrumisshandel, barnaga och tortyr.

Snackis: Ja, egentligen, men jag själv mäktar inte med att prata om så mycket våld.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Fjäril i koppel

Bokens titel: Fjäril i koppel
Författare: Zinat Pirzadeh
Förlag: Pocketförlaget, 2012
Antal sidor: 288

Ett myllrande persongalleri, fantasiska människoöden, starka familjeband och kärlekshistorier blandat med en doft av prunkande trädgårdar och salta bad, stekheta gator i mellanöstern, arabiska seder och persisk kultur. Och så tortyr, fundamentalistiska muslimer, ett brutalt maktövertagande och rent fasansfulla metoder att med religionen som hot kväva människors liv och lust.

Det här är både en fruktansvärd berättelse om det totalitära styre som ayatollah Khomeinis regim innebar för folket i Iran - och den värld som flickan Shirin växer upp i innan revolutionen. Berättelsen om hennes släkt är varm och kärleksfull och levande beskriven. Berättelsen om revolutionen är desto värre, knappt så man orkar ta in den.

Jag skulle tro att mycket av det som Shirin är med om, är Zinat Pirzadehs egen livshistoria - om än inte allt. Kanske är några av de mest osannolika släktingarna uppdiktade eller "förstärkta", men på det hela taget känns det som att detta har hänt på riktigt.

I Shirins omedelbara närhet finns en elegant mormor med smak för flärd, en gigantisk farmor och pytteliten ryss till farfar, en underskön morbror, en farbror som spelar med stora summor och en annan farbror som flirtar vilt med alla kvinnor, en trogen hushållerska, en remarkabel tvätterska på hamambadet och en enastående modig lärarinna under revolutionen.

Det gör ont att veta att i ett land inte alltför långt ifrån oss har kvinnor (och män förstås) förtryckts på det vis som beskrivs i boken, nu i vår tid. Alldeles på riktigt. Boken väcker många tankar hos mig om vikten av yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och demokrati.

Jag sträckläste boken och tror att det kommer även ni att göra om ni läser den! (Jag har sett några på Adlibris som lämnat kommentarer som "Tråkig!" eller "lite seg att komma in i" - men då fattar jag ärligt talat inte hur man är funtad...)

Betyg: En bok att sluka för de gripande människoödenas skull.

Rekommenderas: till dem som vill ha en bit modern historia, om revolutionen i Iran 1978 och åren därikring.

Snackis: Det här är en garanterad snackis! Här finns stoff till diskussioner om frihet, jämlikhet och broderskap så det räcker till för flera bokträffar.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.