tisdag 26 mars 2013

I niqab på Stureplan



Bokens titel: I niqab på Stureplan
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Frank förlag, 2011
Antal sidor: 298

Mitt livs första och enda recensions-ex är "Parmiddag" som jag har skrivit om här. Denna bok, "I niqab på Stureplan" är författarens första och utkom året innan "Parmiddag".

Mia är lyxhustru på Östermalm, något annat kan man väl knappast kalla det. Hennes man Christoffer är VD på ett stort fastighetsbolag i Stockholm och tjänar så det räcker och blir över. Tillsammans har de 9-åriga Isabelle, en kavat liten tjej som mest figurerar i bakgrunden i denna boks handling. Familjen har också en hund, Jackie.

Mias liv handlar mest om sånt som att skjutsa Isabelle till kompisar och träningar, gå ut med hunden, kolla på dagteve, pyssla i lägenheten i stan eller ute i trädgården på landet. Hon lagar mat och tar hand om hemmet på ett närmast pedantiskt sätt. Hon dödar mördarsniglar med frenesi och bakar surdegsbröd till frukost. Men hennes gamla väninnor lever helt andra liv, där de gör karriär och är framgångsrika. Mias sociala liv har krympt till att vara nästan obefintligt.

Under en het sommar i storstan gör Christoffer misstaget att söka upp en ung, prostituerad tjej på Malmskillnadsgatan. Ute i skärgården sitter Mia ensam och närmast försmäktar. Deras äktenskap håller på att gå i kras. Dottern blir alltmer självständig. Vännerna finns inte kvar. Föräldrarna har flyttat utomlands. Mia känner sig fruktansvärt ensam och övergiven. Och Christoffer står inför sitt livs kris, när han hamnar i polisens register för sitt köp av sexuella tjänster. Hur ska han förklara detta för sin fru och för företagets ledning? Som om inte det räckte, så får hans misstag ännu fler konsekvenser - som jag inte ska berätta om här - och som gör att han trasslar in sig i en gigantisk härva av lögner och undanflykter.

I min förra recension skrev jag: "Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!" Samma sak i denna bok. Dessutom är Josefin Ahlström alldeles fenomenal på att beskriva små yttepyttedetaljer som ökar igenkänningen enormt. Allt från hur hennes huvudpersoner lagar maten och klipper gräset till hur de bemöter grannarna eller beter sig mot chefen.

Precis som i den boken är huvudpersonerna otroligt väl beskrivna. De är inte så endimensionella som många karaktärer annars är, utan både sympatiska och irriterande, smarta och lättlurade - och dessutom förändras de under resans gång.

Men! (Jag skriver det här med risk för att såväl trevliga Frank Förlag som den begåvade författarinnan läser detta...) Varför i hela fridens namn ser man inte till att använda en kompetent korrekturläsare? Jag blir helt galen på att hitta så många stavfel. Likadant i den förra boken. Det är faktiskt inte okej. Man måste inte vara så kallad språkpolis för att reta sig på att det kryllar av stavfel. Vi pratar inte om ett eller två, utan många. Det är allt från att skriva "vart" istället för "blev" till rena felstavningar.

Vad hände förresten när Ahlström skrev de allra sista två-tre sidorna? Var deadline redan passerad, eller? För här ändras språket och det blir så forcerat så man undrar om hon fick tio minuter på sig att skriva klart. En mening lyder "De båda herrarna såg ut som fågelholkar" och det känns som ett stilbrott - så här har hon inte skrivit tidigare i boken. Eftersom den ena herren är bokens huvudperson hade det känts bättre om hon hade fortsatt att skriva på det varma och personliga sätt som genomsyrar resten av romanen (typ "Hennes man stirrade förvånat på henne" eller något, skippat det där med herrar och fågelholkar).

I slutet av boken står följande märkliga meningar i samma stycke:
"Den låga bilen skrapade i underredet av bilen." (Ja, vad annars?)
"Hon log för sig själv och tutade så att de förvånade och chockerade människor skulle flytta på sig." (Borde det inte vara "människorna"?)
"Folk hoppade och sprang undan och gjorde miner att hon inte var klok." (Det här låter som något min son kunde skrivit i en skoluppsats.)
"En sur man bankade på bilens motorhuvud och skrek att det var förbjudet att parkera bilen på trottoaren." (Men kom igen! Jag trodde det bara var småungar som förväxlade ett huvud med en huv.)

Med det sagt vill jag ändå framhålla att det här är en bok man kan sträckläsa och må bra av. Den är inte unik och omskakande på något vis, men underhållande - och författarinnan har en sällsynt blick för de där små, små sakerna som människor gör och som får personerna i boken att framstå som helt trovärdiga.

Omslaget: Jag äger den inbundna boken som ni ser på min bild högst upp i recensionen. Supersnyggt omslag i matt svart med guldskrift och ett par lysande blå ögon (Mias!) i ett i övrigt dolt ansikte. Riktigt bra formgivning av Helena Modéer. Men pocketboken.... hu:



Mitt foto: Mias intresse för blommor och trädgårdsarbete spelar viss roll i boken.

Betyg: En mycket underhållande och välskriven relationsroman med fingertoppskänsla för väsentliga detaljer i ett nutida Stockholm.

Rekommenderas: till dem som vill läsa en svensk feel-good-roman med stor igenkänning.

Snackis: Visst kan man diskutera sexköp och hemmafruar och att klä sig i niqab, men det känns inte som en bok som skulle orsaka heta diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

torsdag 21 mars 2013

Två nötcreme och en moviebox



Bokens titel: Två nötcreme och en moviebox - hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige
Författare: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Förlag: Bonnier Fakta, 2005
Antal sidor: 269

Skildring av författarnas uppväxt i småstads-Sverige på 1980-talet, inklusive det decenniets alla tidstypiska företeelser. Mycket sex, fylla och tusen detaljer från skolåren. En god portion larvig, grabbig tonårshumor. Känns lite pubertal och just "grabbig" - men kanske är jag några år för gammal? Vissa delar av boken ropar man "JA! Precis så var det!" men stora delar går mig förbi. Jag känner varken igen mig i småstadslivet eller skildringarna av tonårssex och konstant bakfylla. Inte skrattar jag mig fördärvad heller, vilket jag hade trott att jag skulle göra.

Ett plus för den klockrena titeln och det underbara omslaget dock!

Det är lätt att tro att det här är en underhållande bok för alla som gillar Fredrik och Filip från teve - men så är det inte alls. Man ska nog vara född 1975, punkt slut, för annars finns inte den igenkänningen som HELA boken bygger på. Om du själv var 15 år samtidigt som Fredrik och Filip är det kanske en bok med hög nostalgifaktor. Var du 10 år så var du någons ohängda lillebror på den tiden och var du 20 år så hade du garanterat vuxit ifrån tramset som 15-åringarna höll på med.

Omslaget: Så himla bra! Det typiska skolfotot från slutet av 1980-talet, där några klasskompisar har fått sina huvuden utbytta mot utomjordingen Alf, hela Sveriges lilla älskling "Främling"-Carola, tönten från Beverly Hills-serien, kanske-Palmemördaren-Christer Pettersson och flera andra av den tidens kändisar.

Mitt foto: VHS-filmerna, som bara hette "video" tills för några år sedan, och som man laddade den hyrda movieboxen med.

Betyg: Helt okej och inget mer.

Rekommenderas: till dem som var tonåringar i Sverige på 1980-talet, specifikt killar födda 1975.

Snackis: Möjligen för dem som känner igen sig och har lust att prata gamla minnen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Min bok är ett danskt band med bra papper i inlagan och rejäla pärmar, men nuförtiden ges den tydligen bara ut som billig pocket eller som CD-bok.

tisdag 19 mars 2013

Hur hårt får man kritisera?

Får man totalsåga en bok i en bokblogg som min? Jag tycker det. Men jag har förstått att man helst inte ska göra så. Författaren kan läsa och bli ledsen. Man kan nöja sig med att säga "Det här var inte i min smak".





Enigheten verkar vara stor bland de andra bokbloggarna - alla de där framgångsrika tjejerna (för det verkar så gott som uteslutande vara kvinnor i olika åldrar som skriver bokrecensioner på egna bloggar och hemsidor) som har många läsare varje dag och som recenserar böcker på löpande band.

Här är en intressant och välskriven tråd, visserligen lite gammal, men givande:


Jag vet inte om jag håller med om att man inte ska kunna vara riktigt negativ. Alltså, det finns ju ingen anledning att vara oresonligt elak, göra påhopp eller vara onyanserad i sin kritik. Vi pratar inte näthat här! Vi pratar personlig reaktion på en bok man inte alls tycker om.

Som anonym bloggare kan man skriva lite öppnare än vad man sannolikt skulle våga (eller vilja!) säga rakt ut om man mötte författaren öga mot öga. Som välkänd, namngiven bloggare kanske man känner ett annat ansvar. Vanligt hyfs och folkvett ska man visa oavsett, tycker jag!

Om jag (just jag, alias Joelinda) skriver en bok så vill jag ju helst att hela världen ska tycka om den. Eller åtminstone alla de svenskar - hela fyrtiosju stycken kanske? - som skulle ha intresse av att läsa den. Inte skulle jag vilja läsa på en bokblogg att det var en torftig historia, en dålig intrig, ett uselt språk. Av den anledningen vill jag inte göra detsamma mot någon annan: ingen ska må dåligt av att jag skrivit på min blogg, hur oansenlig bloggen än är.

Det skulle nog ta mig lika hårt om en recensent på DN skrev kritiskt som om en stor bokblogg gjorde det. Nuförtiden är det verkligen inte alla som läser en dagstidning, men många som följer en känd person på nätet - någon som kanske tidigare visat sig ha samma boksmak som man själv har.



Men så finns det böcker som jag blir närmast provocerad av för att de är så dåligt korrekturlästa, så taskigt redigerade, har så ogenomtänkta omslag, har så olämpligt valda typsnitt, känns så massproducerade, är så dåligt genomförda, har en så banal intrig. På den här bloggen har jag skrivit om en sån bok: Ett sista livstecken. Jag hoppas att inte författarinnan begriper svenska för jag vill inte såra henne - men samtidigt vore det närmast en lögn att INTE säga hur usel den här boken är (i mitt tycke). Om jag skulle säga "Naturbeskrivningarna är vackra och det är intressant att läsa om huvudpersonens strapatser" så skulle de som kikar in här få en helt felaktig bild av vad jag tycker. Är det inte tjusningen med att vi inte längre enbart är hänvisade till morgontidningarnas kulturredaktioner?

Här är en annan bra länk som är skriven av en ung kvinna som tydligen själv är författare (jag har missat henne!) Mycket bra skrivet och tankeväckande:



Nu när jag skriver detta, inser jag att många andra bokbloggare redan har skrivit om ämnet. Det är uppenbarligen fler som våndas! Jag har lovat mig själv att uppfylla några kriterier varje gång jag går in och skriver här:
1. Jag ska ha läst hela boken jag recenserar - inte halva, inte en sammafattning, inte hört den återberättas, inte sett den på film.
2. Jag ska skriva rakt igenom ärligt. Jag kan undvika att skriva om vissa saker, men det som skrivs är i alla fall min uppriktiga åsikt.
3. Jag ska ta egna foton, inte använda andras eller förlagens, och så många som möjligt av fotona ska ha en mening och tanke bakom.
4. Jag ska försöka göra en genomarbetad recension: återberätta handlingen, ge en åsikt om den, betygssätta och rekommendera boken till en passande målgrupp.

Jag hoppas att det i varje recension är tydligt VARFÖR jag tycker om boken eller inte - och att det gör det enklare för författaren (om han eller hon skulle hitta min lilla blogg och kunna förstå svenska!) att bli glad över det positiva och inte ta det negativa som något angrepp, utan som konstruktiv kritik.

Fast jag vet att jag ibland går lite över gränsen för vad man kanske ska vräka ur sig...
//Joelinda





måndag 18 mars 2013

Trogen hustru sökes



Bokens titel: Trogen hustru sökes
Författare: Robert Goolrick
Originalets titel: A reliable wife
Översättare: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media, 2011
Antal sidor: 295 + extramaterial

Jag har aldrig läst en Harlekin-bok men jag föreställer mig att de är lite som den här romanen. Antingen är det en stilig läkare som blir förförd av en vacker sjuksköterska - eller så är det en historisk roman med en ädling i kråsskjorta som förför en vacker (och oskuldsfull!) ung kvinna i krinolin. Något sånt.

Det här är en roman som handlar om ett relationsdrama i Wisconsin, USA, år 1907-1908. En ädling finns på plats och en ofattbart vacker (men icke så oskuldsfull) kvinna i frasande långklänning. Och sedan förförs det, hit och dit, hela boken igenom.

Jag överdriver inte om jag säger att halva boken handlar om sex. Det är inte sexigt (i mitt tycke, i alla fall) och inte det minsta erotiskt eller sensuellt. Det liggs lite överallt och det är alltid hetsigt, svettigt, uppslukande och febrilt - men aldrig en sekund innehåller det känsla och kärlek. Att 12-åriga flickor som prostituerar sig inte mår dåligt av det utan bara tycker att det "ger dem en känsla av makt över männen" får mig närmast illamående. Att männen bara ser kvinnliga kön och lena lår och guppande bröst när glor på påklädda kvinnor, ja, vad ska man säga om sånt?

Nu ska jag inte avslöja intrigen för er, för då sabbar jag det enda lilla nöjet man kan ha. Själv räknade jag ut alla "överraskningar" så långt i förväg så inga överraskningar återstod. Sånt KAN vara tillfredsställande - i en deckare, till exempel - men i det här fallet är det mest irriterande för jag skulle också vilja tänka "men oj, DET hade jag aldrig kunnat gissa!".

I vilket fall som helst: bokens första huvudperson har en mardrömslik uppväxt (död, elände, all världens otack) och svaret på misären blir: sex.

Den andra huvudperson som kommer in i handlingen har en fasansfull uppväxt (ondska, svek, otrohet, droger och kärlekslösa föräldrar) och svaret på den abnorma avsaknaden av faderlig och moderlig omvårdnad blir: sex. Kopiöst med sex.

Och sedan kommer en tredje huvudperson in, en som har kopplingar till de andra två på ett intrikat sätt, och den personen har en hemsk uppväxt (mord, våld, misshandel och förskjutning) och botar det genom att mumsa ostron och champagne samt ha sex.

Sida upp och sida ner förekommer de mest absurda utsvävningar i stil med "Han satt i droskan och såg alla stadens arbetare runt sig: skulle slaktaren ligga med sin fru ikväll, hade kusken haft sex med pigan nyss, stönades det vilt i stugorna runt om?". Nu hittade jag bara på den här meningen, men den känns mycket tänkbar. Två av de tre resonerar hela tiden kring ANDRAS eventuella sexliv. (Båda dessa personer beskriver även samlaget med samma ordval, nämligen att det är som att "simma i varmt vatten", vilket gör att jag tänker att författaren tycker att det är på det viset. Är det inte lite osannolikt att två personer oberoende av varandra annars skulle valt den metaforen?)

Alla tre huvudpersonerna har ett inre liv som tycks kretsa kring att konsumera så mycket sex de hinner innan de dör. Några små bifigurer dyker också upp - och gissa EN gång vad som rör sig i deras huvuden? En italiensk grevinna: ligger med alla tjänarna och halva stan. En vidrig lillasyster: säljer gladeligen sex hela sitt liv. Jag tror att hushållerskan mrs Larsen är den enda i hela boken som inte tänker köttsliga tankar dygnet runt.

Suck.

Ja, om vi inte ska uppehålla oss vid alla dessa urtråkiga fantasier om sex så är det flämtande ljuslågor, droppande stearin, utkylda salonger, sprakande brasor, frustande hästar, frasande siden, stärkta lakan, gnistrande rubiner - och en god portion våld, mord och brutal hämnd.

Det är så banalt så jag finner inte ord. Tack och lov köpte jag boken på bokrean...

Vad ni gör, tro inte på baksidestexterna om "spänning" för det här är inte spännande. Det här är platt som en pannkaka! Huvudpersonerna är stereotyper av sällan skådat slag och man lär inte känna dem alls. Deras enda drift är att tjäna kopiösa mängder pengar, våldföra sig på andra, hämnas, ha samlag med allt som går att penetrera, försvinna in i opiumdimmor och däremellan smida planer och intrigera.

Ett extra stort minus för det bisarrt dåliga extramaterialet som består av ett stort antal imbecilla frågor om boken. Som om någon enda bokklubb skulle fastna för dessa frågor! Jag har hjälpt min tonårsson ett antal gånger att resonera kring frågeställningar om Selma Lagerlöf och Moa Martinsson, med analyser och intressanta tankegångar - men frågorna om "Trogen hustru sökes" är på nivån "Tror du att det isigt kalla vinterlandskapet i Wisconsin återspeglar karaktärernas känslor - och isåfall på vilket sätt?".

Omslaget: Prasslande långklänning och gammaldags tåg - jo, det passar utmärkt!

Mitt foto: En vacker flaska med arsenik är viktig i bokens handling.

Betyg: Lägg inga pengar på den här boken.

Rekommenderas: till dem som tycker att det är givande med platta karaktärer som ligger med varann eller försöker hämnas på varann hela tiden.

Snackis: Haha, vilket skämt! Det här är inte en bokcirkelbok, hur gärna förlaget än vill få det till det genom att ställa ett gäng fåniga frågor i slutet.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

fredag 15 mars 2013

Ta hand om min mor


Bokens titel: Ta hand om min mor
Författare: Kyong-Sook Shin
Originalets titel: Omma rul Put´akhae (enligt boken)
Originalets titel: P'aju-si Kyonggi-do (enligt AdLibris)
Översättare: Molle Kanmert-Sjölander
Förlag: Norstedts 2013
Antal sidor: 250

En sån underbar bok!

Jag köpte den här romanen eftersom jag en gång kände en koreansk flicka som blivit adopterad till USA efter att hon kommit bort från sin familj på tågstationen i Seoul. Hon fick bo på barnhem ett kort tag innan man slutade leta efter hennes riktiga familj. Hon var några år gammal men kunde inte säga hela sitt namn. Till slut lät man ett amerikanskt par adoptera henne.

Jag minns att hon sa till mig "Jag vill så gärna veta om de tappade bort mig på stationen - om vi bara råkade komma ifrån varann - eller om de med flit lämnade mig där, eftersom de inte längre kunde ta hand om mig" och hur ont det gjorde mig att höra det. Det var hennes storebror som hade ställt henne på stationen och sagt "Stå kvar här, jag kommer strax".

Kyong-Sook Shins bok har blivit mycket omskriven och jag föreställer mig att få andra sydkoreanska författare fått ett sådant internationell genomslag. Åtminstone har inte jag själv läst någon författare från Korea förr - och inte har jag hört mina vänner eller bokklubbskompisar göra det heller.

Kortfattat och utan att avslöja för mycket kan man säga att detta handlar om en äldre kvinna på den sydkoreanska landsbygden, som reser till Seoul med sin make för att besöka ett av sina fyra vuxna barn i den gigantiska storstaden. Där på stationen tappar hon sin man ur sikte och är sedan försvunnen.

Hennes man och deras två döttrar och två söner ger inte upp sökandet i första taget. Boken blir en fantastisk betraktelse sedd ur deras ögon - och även berättad av den försvunna kvinnan själv. Först när hon är borta, inser familjen hur oerhört mycket hon betyder för dem alla och hur mycket hon har fått försaka för deras skull.

Det här är en sorglig, vemodig bok med en gnutta sentimentalitet - men också en intressant, tankeväckande, lärorik och underhållande berättelse. Och utan minsta gnutta av snyft och dravel, vill jag påpeka. En underbar liten bok. Läs den!

Mitt foto: Jag valde en matta som bakgrund, som ger associationer till lantbruk och åkrar eftersom den försvunna mamman var enastående duktig på att få grödor att växa (vilket spelar en central roll i boken).

Betyg: Högt betyg för en enormt berörande bok om livet som man väljer och livet som bara "händer". Välskrivet och dessutom något så ovanligt som en bok som till stora delar är skriven i andra person singular - det är minsann inte vanligt!

Rekommenderas: till dem som funderar på relationerna mellan den generation som är ung medelålder nu och deras förhållande till sina föräldrar - och till dem som intresserar sig för livet i Korea.

Snackis: Det här är en perfekt bok för en bokcirkel och för att göra personliga reflektioner.
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.