Brotten som glömdes - 10 kvinnliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm

Bokens titel: Brotten som glömdes - 10 kvinnliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm
Författare: Gunilla Granqvist
Förlag: Storytel Original, 2021
Antal sidor/minuter: Jag läste e-boken, men ljudboken är 5 tim 32 min

I tio korta kapitel får vi följa tio kvinnor i Stockholm under 1920-talet, i små fragment av deras liv baserade på vad som gått att finna i domar och underlag inför rättegångar. De flesta av dem är offer, men någon är förövare. De flesta är unga och kära - eller har varit kära men är det inte längre - och i ett förhållande med en man som hellre tar livet av dem än fortsätter utan dem. 

Jag tyckte om att få en inblick i rättsväsendet för hundra år sedan men också i vanliga människors liv i Stockholm på den tiden. Vilka yrken de hade! Kläderna, maten, boendet, fritidsintressena. Gunilla Granqvist har levandegjort det hela på ett mycket bra sätt; jag kan verkligen se de trånga små lägenheterna framför mig, med möblemang och allt.

Till en början tänker jag att det är intressant att läsa hur samhället slätar över de manliga mördarnas fruktansvärda dåd, hur de slipper undan med mord för att de varit upprörda, förälskade, sjuka eller vad som helst som funkar som ursäkt. Men ju mer jag läser, desto mer tänker jag att det här är alltför likt dagens Sverige. 

Det är en obehaglig tanke. Även om man tar mäns våld mot kvinnor på ett helt annat allvar numera och även om straffen är strängare (vilket jag inte vet om de är, men om), så har morden exakt samma fasansfulla konsekvens då som nu:

1. Det blir tidningsskriverier, skvaller och snack - men efter en kort tid faller de döda kvinnorna i glömska. Alla dessa Ester, Alma, Emilia, Agda - de finns i vår tid med. Kvällstidningsrubrikerna skriker ut deras namn då som nu och visar leende kvinnor från svartvita foton medan brödtexten intill handlar om blodbad och dödsångest.

2. De unga kvinnor som dödades fick inte välja själva hur länge de skulle leva; sannolikt hade de helst velat bli många decennier äldre än de blev, sannolikt hade de velat ha familj och vänner och resor och upplevelser och allt det andra som förgyller livet - men de fick inte välja. Någon annan bestämde sig för att nu var det dags för den här människan att på ett plågsamt sätt sluta sina dagar. Horribelt.

Trådarna i väven

Bokens titel: Trådarna i väven - På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige
Författare: Maja Hagerman
Förlag: Norstedts, 2019
Antal sidor: 312

En spretigt kåserande bok som jag tyckte mycket om! Undertiteln är mer korrekt än den tjusigare "Trådarna i väven", för detta är verkligen en spaning och det handlar om hembygdsföreningar, hällristningar, rasbiologer, kommunpolitiker, samer, vikingahövdingar, nazister, de fattigaste arbetarna och de rikaste maktmänniskorna. Det handlar om att vi alla är en del av en lång kedja. Att vi är de där trådarna i väven där vi kan se ett mönster men kanske inte helheten och definitivt inte det fullbordade. Vi är de vi är på grund av hur andra varit före oss. 

Det är en löst sammanhållen, ganska pladdrig bok där det är svårt att veta vad Maja Hagerman egentligen hade för uppdrag när hon skrev den; det känns som att hon mest fångat sina egna tankar och iakttagelser medan hon rest Sverige runt för biblioteksframträdanden och bokprat. Det genomgående temat är väl att vi är en parentes i historien, att vårt agerande påverkar kommande generationer och att våra förfäders handlingar har betydelse för oss än idag. 

"Jag hänger i en kedja av tid. Rent konkret kan jag själv överblicka fem generationer. Två bakåt, min mormors och min mors och så min egen, och två generationer framåt, mina barns och mina eventuella barnbarns." 

Jag gillar den här boken. Det spelar ingen roll att den hoppar hejvilt mellan platser, tider och händelser - det intresserar mig, helt enkelt, och det är välformulerat och tänkvärt.

Mitt foto: Yllegarnet på bilden har jag färgat själv! Det är fläderbär som gett den fina färgen.

Att uppfinna världen

Bokens titel: Att uppfinna världen

Författare: Katrine Marcal
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial, 2020
Antal minuter: 7 tim 57 min

Katrine Marcal har en tydlig avsikt med denna faktaspäckade, underhållande bok om hur könsroller spelar en stor roll i tekniska uppfinningar och historiska framsteg: att visa på hur kvinnor inte får erkännanden för sina idéer eller sitt arbete. Vi duger som arbetskraft - billig arbetskraft! - och förstås till att vara vackra, barnafödande hushållsmaskiner...

Jag sträcklyssnade på denna bok i våras (den är otroligt fint uppläst av Philomène Grandin, en stor eloge till henne!) och märkte att även en av sönerna som kom in i rummet medan jag lyssnade stannade kvar extra länge bara för att få höra klart ett kapitel. Det är högt tempo, bra driv, underfundigt och lite spydigt skrivet.

Boken är uppdelad i närmast kåserande avdelningar, som alla kretsar kring varsin stor ekonomisk eller teknisk nymodighet under 1800- och 1900-talen. Det är rent av roligt att lyssna, trots att det är så förskräckligt att höra om kvinnors utsatthet och låga värde genom tiderna.

Ska jag säga något negativt alls om denna bok, så är det att ibland känns det som att Katrine Marcal letar efter ett samband som till varje pris måste vara till kvinnans nackdel och helst bygga på ett ondskefullt patriarkat. (Jag drar mig för att skriva denna mening, för dels misstänker jag att jag kan komma att bli halshuggen för den och dels köper jag själv i stort sett allt hon lägger ut framför mig. Inte förrän jag tog en paus en lyssnandet, insåg jag att det kan vara hälsosamt att inte okritiskt svälja allt som om det bara fanns en enda sida.)

Men! Det är galet välskrivet och snärtigt, det är superintressant och lärorikt. Det är dessutom en bok som kan göra vem som helst till stolt feminist, för det är bedrövligt hur kvinnor i alla tider har utnyttjats av män. Och ljudboken är antagligen bättre än den tryckta, för Philomène är fenomenal!

Män visar kuken för mig

Bokens titel: Män visar kuken för mig
Författare: Caroline Hainer
Förlag: Mondial, 2017
Antal minuter: 5 tim 23 min om man lyssnar (jag läste e-boken på mobilen)

Jag fastnade för det snygga och fyndiga omslaget som passar perfekt till en bok om dickpics. "Män visar kuken för mig" har några år på nacken, men har ni inte läst den så gör det. Mycket bra!

Jag har aldrig fått en snoppbild i hela mitt liv och har därför uppfattat det hela som något obskyrt som många känner till men ytterst få ägnar sig åt. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja skicka en (ful mobil-)bild av sitt erigerade kön?! Det är helt obegripligt för mig. Och just för att det är så obegripligt - och för att jag inte har hört mina väninnor prata om att de får såna här bilder - har jag trott att det är ovanligt.

Redan inledningsvis konstaterar dock författaren Caroline Hainer att just så resonerar många människor. Kanske i synnerhet alla vi som har vårt på det torra och slipper vara ute och ragga. "Om inte jag har varit med om det så existerar det knappt" tänkte jag och med många med mig. Men som Hainer visar i denna lilla essäsamling så är det tvärtom fascinerande vanligt!

Jag läste boken på min mobil istället för att lyssna på den. Bra tempo, kul vinklingar, snyggt skriven. Gillar särskilt att författaren bemödar sig om att ha en varm ton rakt igenom: vi ska inte förlöjliga någon, håna någon, skämma ut någon. Här är rimliga förklaringar till ett fenomen, inte hatiskt skuldbeläggande. 

Jag gillar verkligen den här boken för dess smarta, kåserande ton. Varför skickar någon ett sånt här foto - oombedd? Vad tror han att mottagaren ska känna när hon ser bilden? Vad är syftet, drivet och incitamentet? Är det ett sätt att markera revir gentemot andra hannar? Att skrämma och hota en tjej? Att locka och förföra? Handlar det om makt och dominans? Är det sexigt, eller rent av lite kul? Kanske är det en logisk följd av mäns besatthet genom årtusenden att stoltsera med sitt kön - från grottmålningar till dickpics?!

En klart läsvärd liten bok med många intressanta tankar.

Familjen

Bokens titel: Familjen
Författare: Johanna Bäckström
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial
Antal minuter: 8 tim 24 min

Jag blev avrådd från att lyssna på "Familjen". Inte alls för att den är dålig eller så, utan för att den tydligen är obegriplig i högläsning: man behöver se namnen framför sig för att hålla isär den ene personen från den andra.

Jag håller faktiskt inte med. Det här är en reportagebok om en släkt som sedan flera decennier härskar i några av Göteborgs stadsdelar, där de styr över sina forna landsmän och terroriserar andra som står utanför. De är som maffiosos där de värnar om sina egna och tar om "flocken" men straffar människor hårt om de bryter mot de regler som släkten har satt upp. Det är en kriminell klan, där småpojkar uppfostras i sina fäders, bröders och farbröders anda. 

Jag bestämde mig tidigt för att familjen Al Asim - jag tror inte att de heter så, men något snarlikt - får ses som en enhet och att det inte var viktigt för mig att begripa om det var äldste sonen, yngste sonen, farbrodern eller en kusin det pratades om. Alla namnen lät likadana och många av dem var de facto identiska, men för mig var det helheten som räknades ändå. Vem som gjorde vad är mindre intressant.

Familjen Al Asim är på en gång artiga, charmerande, omhändertagande och trovärdiga - och samtidigt våldsbenägna maktutövare. Jag är helt fascinerad av berättelsen och sträcklyssnar mig igenom den eminenta uppläsningen. 

"Parallellsamhälle" brukar det pratas om, och sällan har det väl varit tydligare än i den här fackbokens redogörelser för hur skolan, socialtjänsten, hyresgästföreningen, polisen, åklagarmyndigheten och alla de andra försöker råda bot på den otrygghet som invånarna i Angered upplever. 

De vill rädda den uppväxande generationen från att gå i sina pappors fotspår och de vill sätta fäderna bakom lås och bom. Det måste bli ett slut på våldet, drogerna och kriminaliteten i förorten. Folk vågar inte säga emot, inte ens när de får sina förråd kapade och lås utbytta så att de inte längre själva har tillgång till det som är deras. Människor skjuts ihjäl. Familjer hotas. Barn slås ner eller "talas till rätta" på brutala vis. 

En otroligt bra fackbok som öppnar upp för en värld som jag inte kände till. Johanna Bäckström är så nyanserad, gör ett sånt gediget försök att visa en rik och sammansatt bild av såväl klanen Al Asim som de människor som kämpar för att eliminera deras terrorvälde i Angered. 

Jag uppskattar särskilt hur hon parallellt med faktaredogörelsen berättar en uppdiktad historia om en kvinna som lever under konstant dödshot av familjen - hur hon hamnade där och vad hon gör för att ta sig ur det. Det ger fart åt berättandet och gör det än mer tydligt varför vi aldrig kan acceptera privat rättsskipning, gangsters som kallar sig problemlösare och en kultur där man varken studerar eller arbetar utan försörjer sig på mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Mycket läsvärd och förtjänar helt klart sin Augustprisnominering! 

Unorthodox

Bokens titel: Unorthodox

Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

Klubben

Bokens titel. Klubben
Författare: Matilda Gustavsson
Uppläsare: Ella Schartner
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 8 tim 53 min

Jag vet att det redan skrivit spaltmeter om denna bok - bokstavligt talat, för initialt var det ju  på Dagens Nyheters kultursidor som Matilda Gustavsson publicerade sina texter. Men ändå; lite kort vill jag sammanfatta vad jag tyckte.

Jag laddade ner boken och började lyssna - den är nästan nio timmar lång - men trots att den var fängslande så klarade jag inte av att sträcklyssna. Det äcklar mig hur kvinnorna i denna reportagebok behandlas av Jean-Claude Arnault, hur fruktansvärt illa han gör dem och hur många som såg och visste vad som försiggick men inte agerade.

Jag tycker om Gustavssons sätt att lägga upp boken: hon låter de drabbade kvinnorna vittna om vad de varit med om och varvar med sina egna betraktelser samt knastertorrt konstaterande av fakta kring de olika personerna, ställena, evenemangen. Det som från början är en vinkling av #metoo förvandlas till ett enormt genomarbetat reportage kring våldtäkter, sexuella övergrepp och allmänt skamligt beteende mot arton kvinnor - och hur detta kunde leda till turbulensen i Svenska Akademien.

En mycket, mycket bra reportagebok som verkligen engagerade.

Var det bra så?

Bokens titel: Var det bra så?
Författare: Lena Andersson
Uppläsare: Anna Lassen
Förlag: Storyside
Antal minuter: 3 tim 52 min

Inspelningen är inget vidare; burkig och amatörig. Ideliga klick och knäppningar som jag antar är uppläsarens ljud då hon på vänder blad digitalt. Anna Lassens röst är metalliskt kall och entonig på ett sätt som inte passar mig det minsta - i synnerhet inte ihop med en text som denna. Hade hellre lyssnat på författaren själv: hon har en behaglig röst och läser sina egna texter med inlevelse.

Men boken då? Ja, jag har alltså lyssnat på Lena Anderssons debutroman från 1999, en oerhört träffande beskrivning av en flickas uppväxt i förorten.

Det hela utspelar sig under 70- och 80-talet, vilket gör det till så plågsamt lätt för mig att leva mig in i. Jag växte upp i en Stockholmsförort under just den tiden, och får nästan ont i magen av den här boken. Den ljusnande framtiden, de socialdemokratiska idealen, folkhemmet.

Allt kunde bara bli bättre, våra liv bara skulle bli ännu bättre än tidigare generationers. Frihet, jämlikhet, broderskap - eller gemenskap åtminstone! - och en ny värld som vädrat ut sunkiga ideal och var m-o-d-e-r-n.

Samtidigt: det var inte så det kändes, med hotet om Kalla Kriget, med industrier som lades ner och jobb som försvann, med stora sociala orättvisor hur gärna man än ville låtsas annat. Jag minns en hel del ångest från min barndom och då växte jag ändå upp i en välmående förort bland medelklassbarn som det inte gick någon större nöd på.

"Var det bra så?" är skriven i korta stycken, där vi får följa en hel grupp barn och deras familjer under två decennier. Mycket kretsar kring Lotta som lever med sin ensamstående mamma och en bror i en liten lägenhet. Pappan finns där i bakgrunden, gravt oengagerad och med en ny familj som han föredrar. Lotta och hennes bror Jonas får komma dit på lov och helger. Mamman är desillusionerad och sliter ut sig totalt på sitt jobb.

Det är verkligt drabbande att läsa om Lotta, Åsa, Anna, Mia och de andra från dagis och genom grundskolan. Hur uppgivna de är, hur lite de tror på utbildning och sina egna chanser att slå sig fram i samhället. Hur mycket våld de ser, slagsmål och mord, fylla och droger, skilsmässor och iskalla förhållanden. Skolans korridorer är rena gladiatorspelen. Lärarna vänder bort blicken när olika grupperingar spöar upp varann besinningslöst.

Den här boken blev enormt uppmärksammad när den kom ut, och jag förstår varför. Nu är det tjugo år sedan men tyvärr är den inte inaktuell.

När jag skriver det här, har en ung människa i mina egna barns ålder just blivit ihjälskjuten några kilometer från mitt hus, ute på busstorget i vårt centrum, alldeles utanför ungdomsgården och kommunhuset. Jag var rädd för att vara ensam där när jag var liten, men då var det för fyllisarna som satt på parkbänkarna och skrek svordomar eller de drogade, magra vålnaderna med simmig blick som väste "haru en spänn?" mellan bruna tänder... Det var våld och hemskheter där hela tiden, men åtminstone inte folk som blev ihjälskjutna klockan två en vardagseftermiddag just när de enda som går över det blåsiga busstorget är föräldralediga, pensionärer och en massa skolungdomar. Vidrigt. En 20-åring har mist sitt liv - självklart ett fasansfullt övervåld, vad han än har gjort - och mängder av andra hade kunnat skadas för att de var på fel plats vid fel tidpunkt.

"Var det bra så?" är en bok som inte blivit dammig. Den berör än.

Läget i landet

Bokens titel: Läget i landet
Författare: Po Tidholm
Förlag: TEG Publishing, 2017
Antal sidor: 95

"Läget i landet" är en fyndig titel, när man vet vad boken handlar om - men särskilt intresseväckande är den ju inte och inte heller det oengagerat designade omslaget. Men: nu hade ju bokklubbsväninnan bestämt att vi skulle läsa den här lilla boken och då gör man det oavsett hur trist framsidan ser ut.

Och vilken överraskning! Det här hör garanterat till det bästa jag läst den här sommaren. Po Tidholm är en "jätteduktig journalist" (det är inte jag som påstår det, utan han själv!) som här har skrivit 89 korta tankar om varför landsbygden är viktig även för storstadsborna. Eller borde vara det, åtminstone!

Tankarna är korta och mycket välformulerade. Jag föreställer mig att han lagt ner en hel del tid på formuleringarna, för de är exakta, kärnfulla och lättbegripliga på ett sätt som är svårt att åstadkomma när man ska begränsa sig.

Jag kom på mig själv med att anteckna mängder av passager, som jag tyckte var extra bra och som jag ville ta upp i bokklubben.

#67: "Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov."

#87: "Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för strukturerna. Och det är ju trots allt strukturerna som är viktiga, allt annat är egentligen bara berättelser. På ett mänskligt plan kan jag förstå att det behövs, men i arbetet med att förändra svensk landsbygd är de ett hinder i det intellektuella arbetet."

#25: "Samtidigt som medborgarens upplevelse är att grannarna flyttar, kommunen krymper, ekonomin minskar, butiker försvinner, välfärdstjänster försämras och vakanserna på arbetsmarknaden uteblir, så berättar kommunen och regionen alltid om hur bra allting går. Helt enkelt därför att det politiska systemet så kräver. Varje utspel måste göras i förhållande till konkurrenten: den andra kommunen, den angränsande regionen."

Det är tänkvärt och insiktsfullt och rakt igenom intressant att läsa Tidholms tankar om landsbygdens problem - och hur de i allra högsta grad gäller storstaden också.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till svägerskan på Göteborgs stadsbibliotek som återigen lyckades hitta en bok som är helt hopplös att få tag i här hemma!

Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Inget om den gudomliga människan

Här skulle det kommit ett inlägg om Yuval Noah Hararis "Homo Deus", men tyvärr blir det inte så. Av oss sex tjejer (nåja: kvinnor) i bokklubben var det en (1!) som orkat läsa klart boken - vi övriga var inte ens i närheten.

Dels är det deprimerande att tänka sig en framtid där vi människor är överflödiga, där maskinerna kan allt så mycket bättre.

Dels upplevde vi allihop att Harari borde haft en redaktör eller tio, för han babblar på alldeles på tok för mycket, kommer inte till saken, ägnar sig ofta åt "mansplaining" och knyter inte heller ihop trådarna utan går raskt vidare till något annat. När han inleder ett resonemang får man inte heller veta vilken tes han driver eller vad han syftar till i slutänden - det är bara att hänga med och hoppas att en förklaring visar sig.

Det är sällan vi är enhälliga i bokklubben, men den här gången var vi rörande överens om att boken är ett sömnpiller. Värst av allt är att texten inte känns helt trovärdig ens ur faktasynvinkel - ja, vi är allihop antingen forskare eller humanister med god vana att ifrågasätta, analysera och leta fakta! - och att det här var populärvetenskapligt författat utan respekt för att många läsare inte orkar läsa varenda fotnot eller referens... Risken är att man sväljer hans resonemang med hull och hår, eftersom det är alltför omfattande att ifrågasätta referenserna.

Nej, tyvärr. Det blir ingen recension av boken och inte lovord heller. Men alltid intressant att konfronteras med litteratur som man kanske inte själv skulle valt!

Bödlar

Bokens titel: Bödlar - Liv, död och skam i svenskt 1600-tal
Författare: Annika Sandén
Förlag: Atlantis, 2017
Antal sidor: totalt 357 - varav 290 är själva texten och 67 (!) sidor är fotnoter, referenser etc

Jag älskade Sandéns bok om missdådare och hade därför sett fram emot denna bok om bödlar ett bra tag. Precis som i den tidigare boken är hon alldeles oerhört insatt, har gjort ett enormt arbete, måste ha lusläst hundratals handskrivna texter på ålderdomlig svenska och sammanställt det hela på ett ytterst vetenskapligt och pedagogiskt sätt.

Boken är grovt indelad i kapitel om hur bödlarna tillsattes (och avträdde!), hur de sågs av det omgivande samhället, vilka deras arbetsuppgifter var (förutom det alldeles uppenbara...) och mycket mer. Utdragen ur bland annat kyrkoböcker och tingets domar ger livfulla betraktelser av hur Sveriges rättsväsende fungerade för 300-400 år sedan och hur man såg på skam, skuld och att sona sina brott.

Jag läste noga, varenda rad, inte bara för att jag är väldigt intresserad (det är jag!) utan också för att det är närmast nödvändigt om man ska ta in all information och göra den till sin. Det här är inte en text som man suger i sig (jag höll på att säga "in genom ena ögat och ut genom andra" men det uttrycket finns väl inte).

Det är fotnoter och referenser efter vart och vartannat stycke, men det kan man bortse ifrån om man känner så. Värre är att Annika Sandén upprepar sig hela tiden. Några gånger börjar jag undra om jag kanske har bläddrat och "tjuvläst" i boken. Eller har jag bara en märklig déjà vu-känsla? Eller är det faktiskt så att jag redan har läst det här?!

Om vi exempelvis får veta att bödlarna även ägnade sig åt latrintömning, så berättas det inte en gång - utan en gång per kapitel. Kan det vara så att författaren tror att läsarna har svårt att minnas? "Bäst att jag säger samma sak igen, så de förstår hur signifikant just detta är" eller "jag upprepar samma sak en gång till så de kommer ihåg hur allt hänger ihop". Mest troligt är väl att hon inte alls har tänkt så, utan att detta är det gängse sättet att skriva en vetenskaplig uppsats på och att jag bara inte är van vid att läsa sådana.

För trots att det står på omslaget "...en faktabok lika svår att lägga ifrån sig som en deckare" så är det just en uppsats vi läser. En spännande sådan, förvisso, och väldigt välskriven. Uppenbarligen av en engagerad och kunnig forskare som brinner för sitt ämne.

Jag har i alla fall lärt mig mycket av "Bödlar - liv, död och skam i svenskt 1600-tal", där fanns massor som jag inte hade den blekaste aning om. Jag har fått en helt annan och mycket mer nyanserad syn på de män som sattes att avrätta dödsdömda fångar!

Och även på makten, myndigheterna, som i förvånansvärt hög grad benådade de dödsdömda och omvandlade deras straff till något hemskt som åtminstone inte innebar att mista livet...

Mitt omdöme: Läsvärd och lärorik bok, insatt författare, sprudlande entusiastisk inför sitt ämne.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Monster i garderoben

Bokens titel: Monster i garderoben - En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur, 2015
Antal sidor: 313 + referenser

Jag gillar Johan Hiltons krönikor i DN och tycker att han ofta har vettiga saker att säga på ett välformulerat sätt. Det var självklart att läsa hans bok om Anthony Perkins, mannen som spelar Norman Bates i Hitchcocks "Psycho", och hur skådespelarens liv liknade filmkaraktärens. Tyvärr har jag inte hunnit läsa boken förrän nu, men bättre sent än aldrig.

Det här är en riktig ont-i-magen-bok. Jag blir så förbannad när jag läser den och jag lider verkligen med de arma människor som tvingats dölja sin kärlek, sin lust, sitt riktiga jag. De som straffats för att de blir kära i någon av det egna könet, de som tvingats i terapi för att ändra sig, de som kallats perversa och värre än så. Ja, det är rakt igenom vidrigt. Långt mycket värre än skräckfilmen Psycho.

Boken börjar lite träigt med redogörelser för psykoanalytiker och olika terapeuters syn på homosexualitet alldeles i början av 1900-talet - men tar sig snabbt och blir en plågsam (och faktiskt spännande, om det nu är okej att säga så) läsning om dels Perkins liv och hur många andra homosexuella män behandlades av det amerikanska samhället under 1900-talets senare hälft.

Hilton är påläst, inte bara om Anthony Perkins i mitt tycke sorgliga liv utan om hela tidsandan under det lättskrämda 1950-talet och fram till aidsepidemins hysteri på 1980-talet.

Nog för att jag har begripit att det i alla tider har varit svårt att öppet erkänna sig som homosexuell, men i vissa stycken blir jag ändå överraskad och närmast illamående över den trångsynthet och elakhet som demonstreras. Som sagt: en bok man får ont i magen av. För mig var den lärorik.

Omdöme: Välskrivet, insatt och skrämmande om hetsjakten på "perversa" bögar som borde utplånas eller omvändas - och parallellt med detta historien om Anthony Perkins liv i den berömda garderoben... Läs!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Synd

Bokens titel: Synd
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago förlag, 2017
Antal sidor: 157

Elin Lucassi har jag koll på. Minns inte var jag först såg hennes fantastiska teckningar med kondenserad samhällskritik men jag har följt henne på avstånd de senaste åren.

Den här illustrationen från LitteraturMagazinet hade jag väldigt roligt åt, eftersom den stämmer

så bra in på min egen bokklubb med sex kvinnor som delat mycket under årens lopp.

Elin Lucassis bok "Synd" handlar om de sju dödssynderna, främst sedda ur hennes eget perspektiv och med fokus på kvinnor i Sverige idag. Avundsjuka, girighet, vrede och lusta är ämnen som behandlas - liksom utseendefixering, patriarkat, våldsamma fotbollshuliganer (jo, jag minns tydligt att jag såg Elin bli intervjuad om den hemska händelsen, "Det är ju hon serietjejen" vet jag att jag tänkte), att vara en mes och skrika som en tjej, att bli pappa till en flicka och med automatik förvandlas till feminist.

I och för sig måste jag väl säga att själva temat om synderna är lite konstruerat. Seriestripparna är himla bra som de är och ibland känns det som att de är påtvingat katalogiserade i någon av de katolska dödssynderna för att få ihop boken på ett snyggt sätt, men men. Vad mig anbelangar hade albumet inte behövt ett tema, serierna håller hög klass var och en för sig ändå.

Jag älskar serier och har i perioder läst en hel del. (Inte Knasen, Elvis, Nemi och sånt - jag gillar Martin Kellermans Rocky, Lena Ackebos Brynebrinks, Jan Stenmarks underfundiga rutor) och just Lucassi hör till de där som jag verkligen värdesätter. Fatta vilken känsla att då få den här dedikationen!!!

På ett sätt tror jag att det här är en mer lättsmält feminism än att plöja en agiterad skrift eller lyssna på ett långt föredrag. Man serveras små bitar och förhoppningsvis stämmer det till eftertanke.

"Synd" har vissa likheter med "Brev till min dotter" och "Hela kakan", två andra nyutkomna böcker som jag fått som recensions-ex, i det att de handlar om tjejer och kvinnor i yrkesliv och mammaroll i ett Sverige år 2017. Kakans bok är föredömligt kort. "Brev till min dotter" är en antologi med (lagom) långa, personliga brev. Men styrkan i serietecknandet är just att en enda sida - eller en enda ruta! - kan sammanfatta så mycket och vara så lätt att exponera i sociala media eller på exempelvis en t-shirt.

Det här är ett seriealbum som jag kommer att återvända till! Ett extra plus i kanten för de störtsköna kvinnorna som tillåts vara högst ordinära, mulliga, med glipande tröjor och slängiga bröst, tjocka rumpor och märkligt köttiga blygdläppar, hår under armarna och mörka ringar under ögonen. Och som bokens titel antyder så är det inte bara utseende utan främst beteende som behandlas i boken: hur får egentligen en kvinna vara? Varför är vissa beteenden okej hos en man men direkt frånstötande hos en kvinna?

Mitt omdöme: Sätt i händerna på era pojkvänner, konservativa väninnor, nyblivna småbarnsföräldrar och tonårssöner! Feminism utan krusiduller.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till förlaget för recensions-exet!

Hela kakan

Bokens titel: Hela kakan
Författare: Kakan Hermansson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 143

Jag vet inte egentligen vem Kakan är. Om någon hade sagt Kakan till mig innan jag läste den här boken, så skulle jag nog gjort associationerna "knallrött läppstift" och "högljudd typ", dock inte nödvändigtvis i den ordningen.

På Wikipedia får jag lära mig att hon är en person som varit med i teveprogrammet Jills veranda (där hon tydligen skakat om Jills konservativa, amerikanska gäster), Morgonpasset i P3 (det måste väl vara där jag har hört henne?), långköraren På spåret (tillsammans med sin far, som jag för övrigt inte heller känner till.. och man får inte veta hur det gick för dem), pratat i Sommar i P1 (brukar vara en stor grej!), agerat som någon sorts sidekick i Idol (ett program jag aldrig frivilligt skulle titta på) och miljoner andra grejer. Och så är hon DJ, keramiker, ståuppkomiker och radikalfeminist.

Jisses, vad en del människor hinner med mycket! Men det är inte allt.

I boken får vi veta att hon också är lesbisk och tjock och har ADHD, alla tre egenskaperna (okej, inte egenskaper, men ni fattar vad jag menar) är väl var och en för sig tillräcklig för att bli mobbad i skolan eller konstant uppmärksammad eller alltid ifrågasatt eller något annat negativt. Människor är inte alltid snälla mot dem som sticker ut - och Kakan är nog en sån som det är tacksamt att vända sina primitiva aggressioner mot om man är typen som gillar att "hata" folk man inte ens känner.

Själv bryr jag mig inte ett dyft om vem Kakan Hermansson ligger med, hur många kilo hon väger, vilka kändisar hon jobbat med, om hon har koncentrationssvårigheter eller vad. Det som är intressant med henne som offentlig person och som författare är att hon är radikalfeminist.

Jag kallar mig själv för feminist och är stolt över min ringa insats för alla människors lika värde; jag försöker så gott jag kan att inkludera alla och kämpa i det lilla för min övertygelse. Jämfört med Kakan framstår jag dock som så... bla-ha. På något vis väger det nog lite tyngre att vara ung och arg. Och gärna homosexuell (och jag föreställer mig att det är närmast obligatoriskt att vara kommunist eller rösta på FI) och någon som syns.

Jag är bara en blek kopia, det ser jag också, men jag gör vad jag kan för att förändra världen, även om det bara är i min omedelbara närhet.

Men vilken usel bokrecension! Åter till ämnet: "Hela kakan" är en lättläst, grymt feministisk bok som lyfter fram viktiga sidor av tjejers och kvinnors vardagsliv i skuggan av männen. Det är också en berättelse om Kakans uppväxt, vilket gör det hela så mycket mer personligt och begripligt än om det bara varit en pamflett, ett stridsrop.

Jag gillar det här! Det är ganska så spretigt och dåligt sammanhållet, det borde ha redigerats bättre och man skulle ha rensat ut alla underliga och felaktiga stavningar - men om vi bortser från det, så är det intressant läsning. Om kvinnors rädsla för mäns våld, om patriarkatet förstås, om hur behagsjuka vi kvinnor fostras till att vara, om våra tuktade röster och kroppar, om hur vi tacksamt nöjer oss med att Sverige är mer jämställt än andra länder.

Mitt omdöme: Du kanske inte vill bli radikalfeminist, men vill lära dig mer om feminism i dagens Sverige? Då är det här en bra och lättläst bok som förklarar varför kampen ännu inte är över.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Tack Kakan för den fina hälsningen och tack förlaget för recensions-exet!

Två systrar

Bokens titel: Två systrar
Författare: Åsne Seierstad
Originalets titel: To söstre
Översättare: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 471 + förklaringar

Det är helt omöjligt att inte bli upprörd när man läser den här boken. Alltså, jag blir skogstokig av läsningen, men försöker hela tiden dämpa mina känslor och resonera med mig själv om respekt för mina medmänniskors val.

För så är det ju, hur många gånger i mitt liv har jag inte sagt att mitt motto är "lev och låt leva"? Jag tycker att jag försöker leva efter den devisen och pränta in den i mina barn.

Låt folk själva fatta beslut om sina liv, vad de vill göra, vad som gör dem lyckliga, hur de väljer att se på den korta tid som våra liv ändå är. Inte "sköt dig själv och skit i andra", för man kan fortfarande visa omtanke, kärlek, respekt och hjälpsamhet - men att försöka att inte döma andra för att de inte gör samma val som man själv gör eller tror sig skulle ha gjort.

Ändå gör det mig så förbannad att man är villig att offra inte bara sitt eget liv - det måste man ju ändå få avgöra själv! - utan sina små barns och vilt främmande människors. Allt för att det passar ens gud. Allt för att själv få komma till paradiset.

Det är nästan femhundra tätt packade och faktakoncentrerade sidor i "Två systrar", så jag ska inte ge mig in på att uttala mig om allt jag har en åsikt om. Svårt att analysera en bok om militant islamism utan att låta som att man hatar alla muslimer, så jag avstår helt.

Istället vill jag rekommendera er andra att läsa berättelsen om hur tonåriga Ayan och hennes syster Leila rymmer från sin hem i Norge, lämnar mamma, pappa och tre bröder i förorten för att fly till Syrien där de ska gifta sig med varsin IS-krigare och föda barn för att bygga upp kalifatet.

Ayan och Leila är duktiga i skolan, har vänner, är omtyckta och smarta. Deras somaliska familj är förhållandevis välintegrerad. Men efter att ha gått i koranskola som deras mamma tvingat på dem, börjar flickorna gradvis förändras och snart går de till gymnasiet iklädda fotsida svarta dräkter och bär heltäckande slöjor.

I boken får alla komma till tals, som haft med familjen att göra. Det blir väldigt många telefonsamtal, sms, mejl, Facebookstatusar. Även redogörelser för strategiska truppförflyttningar i Syrien och mängder av fakta om olika bombningar över städer som jag bara sett som prickar på nyhetsprogrammens kartor. Mastigt och detaljerat men alldeles nödvändigt för att man ska få en helhetsbild av den sönderfallande familjen.

För Ayans och Leilas val påverkar inte bara dem själva, utan även deras pappa Sadiq som frenetiskt kämpar för att få ut dem ur Syrien - genom att ruinera sig själv och utsätta sig för livsfara. Mamma Sara överger Norge och tar sig till sitt hemland i Afrika med småpojkarna. Äldste sonen Ismael längtar enormt efter sina systrar som han stått så nära och blivit så gruvligt sviken av, men vänder sig sedan mot ateismen och föraktar flickornas val av extrem religiositet.

Omdöme: En bok som är högaktuell och viktig just nu, men som även manar till diskussioner om extrem religiositet och vilka värden vi sätter högt i samhället. Jag har så mycket att säga om innehållet, men överlåter åt er andra att själva skapa er en bild av hur man kan dupera unga kvinnor att resa till ett land i krig för att bygga upp guds rike.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till Hanna på Bonnierförlagen som gav mig ett recensions-ex trots att Boktanken är en pluttblogg i jämförelse med vissa andra.

Fattigfällan

Bokens titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront, 2016
Antal sidor: 256

Den uppmärksamme läsaren kanske minns mitt inlägg om 2009, mitt eget annus horribilis? Det var året då tre nära släktingar avled, den ena efter den andra. Det var också det året då vi fem i familjen tvingades klämma in oss i en trång lägenhet med hög hyra samtidigt som vi byggde ett försenat hus som kostade oss skjortan - och inte hade lyckats sälja det gamla huset. Och ovanpå det kom en massa annat skit som gjorde att jag minns 2009 som det gråaste, hemskaste, torftigaste och fattigaste året i mitt liv. Jag har nog aldrig haft sån ångest över pengarna - de icke-existerande - som det året.

Jag tänker på det när jag läser om Beata Silfvergrahn som bor på Östermalm i Stockholm och är egenföretagare (jag föreställer mig att hon har ett kreativt arbete, eftersom hon får in oregelbundna beställningsuppdrag) och som under en längre tid har känt sig krasslig men negligerat kroppens signaler. Det är hon som är huvudpersonen och berättar-jaget i "Fattigfällan".

När kroppen till slut får nog - vi får inte veta vilken allvarlig sjukdom som drabbat Beata, mer än att den är fysisk, inte utmattning/utbrändhet/gå-in-i-väggen - så läggs hon in på sjukhus. Där börjar nerförsbacken.

Som egenföretagare i en enskild firma har du ingen som kan utföra dina uppdrag om du blir sjuk, ingen som betalar dina räkningar, ingen som drar in nya uppdrag eller smörar för befintliga kunder. Du har inte råd eller tid att bli sjuk. Att ta ut sjukpenning när du har enskild firma är i praktiken omöjligt.

Jag vet plågsamt väl hur det är... Jag och Beata har många likheter och det skrämmer mig: vi är båda medelålders kvinnor med kreativa, konstnärliga yrken som bedrivs hyfsat framgångsrikt i det egna företaget. Vi är beroende av den viktiga F-skattsedeln och att ständigt få in nya uppdrag, det är inte så att pengarna rasslar in när man jobbar i den här branschen men vi tycker båda att våra jobb är fantastiskt roliga och en del av vår identitet.

Men Beata kommer efter med skatten eftersom hon legat på sjukhus flera veckor. Hyran ska betalas, lånen ska amorteras. Elektricitet, telefonabonnemang, försäkringar, prenumerationer och miljoner andra utgifter måste genast in - annars kommer inkassokraven och där har man redan fått straffavgifter och räntepåslag.

Beata sjukskrivs och kommer hem till en tillvaro där plötsligt allt, allt, allt handlar om att få rätsida på den havererade ekonomin. Det går fort undan att hamna hos Kronofogden och inkassobolagen!

"Fattigfällan" är förbaskat tung att läsa, för det är på tok för lätt att leva sig in i den. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett personligt skyddsnät i form av släktingar, för det är uppenbart att jag själv hade kunnat vara Beata. Tveklöst är det så. Och jag har föreställt mig att jag som varit pliktskyldig skattebetalare och ostraffad medborgare faktiskt skulle få bidrag för att ordna upp oredan. Men efter att ha läst den här boken är jag inte så säker...

En del av det som är jobbigt i boken är att konfronteras med Beatas elände. Så här ska man inte behöva ha det!

En stor del av det jobbiga är dock att inse att jag faktiskt till stor del tänker (tänkte!) som hennes väninnor. Jag skulle kunna bjuda på en fin lunch, sitta och prata om problemen, ge en tröstande kram. Jag skulle kunna säga "du måste höra av dig om det krisar". Jag skulle kunna tro att vännen överdriver när hon berättar om hur svårt det är att få hjälp i samhället. Jag skulle hellre köpa ett presentkort än langa över en stor sedel.

Boken är väldigt repetitiv, "jaget" upprepar sig gång på gång, men det är också en del av hur man upplever Beata - först närmast chockad, sedan förtvivlad, uppgiven, handlingsförlamad för att bli förbannad och revanschlysten. Bokens tjatande och upprepande är hennes sätt att nå fram till omgivningen: "men lyssna då, hör vad jag säger!"

Nu har jag flera gånger strukit mycket av det jag vill säga. Får sammanfatta så här istället: läs boken om du är det minsta intresserad av hur lättvindigt socialtjänstemännen strösslar pengar över arbetsskygga människor här i Sverige. Gör det! För mig var det en ögonöppnare att man knappt ens får pengar till det mest basala när man är i yttersta nöd.

Mitt foto: Två guldtior i min hand ska symbolisera dels hur lite Beata har att röra sig med, dels hur hon får tigga både hos vänner, släktingar och myndigheter. (För övrigt tycker jag att det var klantigt av förlaget och omslagsmakaren Elina Grandin att välja att kalkera jättegamla enkronor - såna där hittar man ju knappt nuförtiden.)

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Ordfront för recensions-exet! På Augustprisets nomineringsevent var Jenny från Ordfront och Charlotta von Zweigbergk några av de få jag vågade hälsa på och prata med i det stora vimlet efteråt. Jag önskar dem lycka till inför galakvällen och tror de har goda chanser att kamma hem vinsten i år.

De bortglömdas skuggor

Bokens titel: De bortglömdas skuggor
Författare: Karin Edvall
Förlag: Ord & visor förlag, 2002
Antal sidor: 170

Den här boken skulle jag aldrig ha läst om det inte vore för att jag hittade den då jag städade svärmors bokhylla efter hennes död. Eftersom jag är larvigt intresserad av svensk historia snappade jag åt mig boken, som utlovas handla om autentiska rättsfall rörande svenska kvinnor på 1700- och 1800-talen.

"Författaren Karin Edvall för läsaren långt in i arkivens gömmor. Hon berättar om tolv kvinnor i den svenska historien, som gått vitt skilda öden till mötes. Kvinnor som tysta pockar på att få göra sina röster hörda."

Nu följer en inte särskilt snäll recension. Blunda om ni är känsliga.

Till att börja med: varför skriver man "Författaren Karin Edvall" på baksidan av en bok som skrivits av sagda Edvall? Måste förlaget påpeka för mig att boken jag håller i är skriven av en författare? En "författare" som dessutom aldrig gett ut något tidigare, utan debuterar med just den här boken...

Och med risk för att verka ytlig, men hur fult omslag är det tillåtet att göra egentligen?

Låt mig beskriva: det är alltså ett vitt, blankt skyddspapper runt boken. Över hela framsidan syns en silhuett av något som tycks vara ett kvinnohuvud, där håret är kortklippt på ena sidan men långt och suddigt på den andra. Vem föreställer det? Fanns det kvinnor som hade sådär kortklippt hår?!

Infällt i silhuettbilden är ett rektangulärt foto, uppenbarligen ett helt vanligt amatörfoto, som föreställer en gul byggnad. Författaren vet väl vad det där är för hus, men vi andra gör det inte. Ett fängelse? Ett horhus? Ett barnbördshus? Ingen aning. Och bokens titel är placerad så långt ner på sidan att man nästan missar den.

Jag hoppas att förlaget Ord & visor har börjat anlita duktiga formgivare efter den här veritabla katastrofen.

Innehållet då? Karin Edvall har gjort något väldigt spännande. Hon har rotat i gamla kyrkböcker, rättegångsprotokoll och annat material för att berätta helt sanna historier om kvinnors liv i Sverige för flera hundra år sedan. Sånt älskar jag!

De kvinnor hon berättar om är verkligen mycket intressanta och hon har gjort en grundlig research som vi får ta del av, exempelvis hur det fungerade med jordemödrars utbildning och vad gatflickor tilläts göra och hur man behandlade psykiskt sjuka.

Problemet är framställningen. Kapitlen kan börja med att vi får veta att Elisabeth Kristina Eriksdotter kommer gående på landsvägen och är hungrig. I nästa mening så sätter sig Lisa Stina Eriksdotter på en sten. Hon letar efter en skorpa i förklädesfickan. Längre fram på vägen möter hon en man och presenterar sig som Elisabeth Lövgren (för det hette hon som gift och det får vi väl ändå fatta!). Sju år tidigare hade hon fått sitt första barn. Hon blev änka 1813 och stod ensam med fyra barn. Hjälp, stopp och belägg - kan vi ta det här i ordning? När utspelar sig scenen med landsvägen och var hon gift eller inte vid det tillfället och hade hon en unge eller fyra?

Det är rörigt och nästan arrogant mot oss läsare som inte sitter inne med källmaterial och bakgrundsfakta. Historierna är värda att berättas men det skulle gjorts skickligare. Dramatiseringen består av enkla saker som "hon strök håret ur pannan" eller "han kastade förälskade blickar på henne" (obs ej äkta citat). Det är onödigt banalt och intetsägande.

Jag hade velat ha en mustigare beskrivning i de dramatiserade avsnitten. Hur såg husen ut, omgivningarna, människorna, kläderna? Vad åt man, vad jobbade man med, hur var livet där? Edvalls beskrivningar är inte bara torftiga utan så simpla att de känns som ur en högstadieelevs uppsatser. Om man älskar historiska romaner och faktaböcker så är den här boken alltför platt, kvinnorna stiger inte fram ur mörkret och blir levande för oss.

Omdöme: Otroligt intressant stoff. Men jag hade kunnat göra det bättre själv!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND som kallas för förstautgåva från 2012 trots att min inbundna upplaga är från 2002. I den nya versionen har de plockat bort det gula huset från omslaget (men inte orkat göra något åt resten - så bedrövligt).

P.S. Adlibris har lagt in boken under "Humor och presentböcker". Det är ännu en katastrof. Ingen vettig människa kan tycka att detta är en vacker presentbok eller en humoristisk faktasamling.

Skymningsflickan

Bokens titel: Skymningsflickan
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 411

Jag har sett fram emot den här boken ända sedan jag hörde att Wennstam höll på att skriva den! Under de senaste åren har jag läst varje bok hon skrivit och tyckt om precis varenda en.
Smuts
Dödergök
Alfahannen
Svikaren
Stenhjärtat
Skuggorna
och nu Skymningsflickan.

Det som lockar är främst att de lyfter fram angelägna ämnen om det svenska samhället av idag: kvinnomisshandel, sexköp, våldtäkter och andra slags utnyttjanden, droghandel, grooming, fotbollshuliganism, polisvåld, integration, jämställdhet och feminism.

Det är engagerat skrivet och en sorts till kriminalhistorier förtäckta upprop mot vuxnas svek mot barn, och mäns våld mot kvinnor. Förlaget kallar böckerna för spänningsromaner, men det säger inte allt.

Gymnasiekompisarna Molly och Miranda hänger ihop i vått och torrt och är romanens huvudpersoner. "Skymningsflickan" börjar som en dålig tevedeckare med att kriminalkommissarie Charlotta Lugn (som vi läsare känner sedan tidigare) hör en massa gap och skrik i sin egen trappuppgång mitt i natten; det visar sig vara en skogstokig granne som slagit in en annan grannes lägenhetsdörr i ren ilska mot det oväsen som förs. Inne i lägenheten sitter en tonårsflicka, Molly, på tamburgolvet och vrålar som ett djur - hennes armar är sönderskurna och hon är nästan inte kontaktbar.

Ungefär där tänkte jag: "Men nej, Katarina, vad har du skrivit nu?! Ska det här bli en sån där bok med späda tonårstjejer som blivit drogade av satanister och inlåsta i en kolsvart lägenhet i ett år utan mat och vatten, såna som mist talförmågan och för övrigt inte är saknade av en enda människa?"

Jag hinner just bli allvarligt oroad över att jag ramlat in i ett fånigt amerikanskt drama, när det hela snudd på bekräftas av nästa scen: ett närliggande gymnasium drabbas mitt under Halloweenfirandet av ett hot om skolmassaker och ungdomarna väller ut ur skolan i panik. (Jag tror alla läsare får enormt obehagliga associationer till Trollhättan...)

Men - puh! - efter det inledande kapitlet känner jag snabbt igen Wennstam och hennes skickliga sätt att trolla fram påhittade personer så att de känns helt verkliga, hennes stora iver att berätta om sociala missförhållanden och de fula sidorna av vårt samhälle.

Det är befriande att saker sällan är svart-vita i hennes värld; snälla människor kan ha fruktansvärda sidor också, folk som skriver hatmejl kan vara positiva i övrigt, veka rektorer kan vara ytterst kompetenta i andra situationer, intellektuella professorer kan vara helt icke-tänkande i sitt privatliv, avstängda poliser må ha misslyckats i ett ärende men kan briljera i ett annat, vackra människor kan vara alkoholiserade, självmordsbenägna tonåringar kan hitta framtidstro igen.

Omdöme: Wennstam är en av mina favoritförfattare och jag ser fram emot varje bok hon ger ut. Det är så himla härligt att läsa om kompetenta kvinnor!
I just den här romanen skulle jag kunnat avstå några av sidospåren (om en viss Aleksandr, bland annat) och hört lite mer om de tre tonåringarnas familjer, som alla tre känns värda att spinna vidare på. Jag älskar den här sortens böcker som har något vettigt att säga.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Män förklarar saker för mig

Serien är ritad av Frida Malmgren och jag hittade den på Lundagård.

Bokens titel: Män förklarar saker för mig
Författare: Rebecca Solnit
Originalets titel: Men Explain Things to Me
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos, 2015
Antal sidor: 203

Om man kallar sig själv feminist och köper sig en bok som sägs ha feministisk kult- och klassikerstatus, då måste man ju nästan med automatik höja den till skyarna. Något annat är snudd på förräderi.

Men "Män förklarar saker för mig" är inte riktigt vad jag hade föreställt mig och även om jag gillar boken så tycker jag att titeln är lite missvisande.

Den handlar om män som våldtar, slår ihjäl, misshandlar eller utövar totalt dominerande makt över kvinnor. Kända fall som den vita manliga medelålders IMF-chefens (påstådda) våldtäkt på den svarta kvinnliga unga hotellstäderskan eller den vedervärdiga gruppvåldtäkten på en ung indisk kvinna som slutade med att hon dog av inre skador.

Jag som hade trott att den bokstavligt talat skulle handla om hur män tenderar att förklara saker för mig som jag redan vet, med den där äckliga självsäkerheten som är svår att sätta fingret på men som på något vis förminskar kvinnors erfarenheter och kunskaper - även då vi kanske är experter inom området.

En utmärkt recension i SydSvenskan, skriven av Anna Hellsten, belyser just detta. Jag skrev denna recension först och googlade sedan lite för att se hur andra hade formulerat sig. Till min stora glädje hittade jag en människa som tänkt precis samma sak: alla vardagsscenarier där man plattas till, förlöjligas, inte lyssnas på eller respekteras hade varit givande att läsa om.

Omdöme: Egentligen är ingenting nytt för mig av det hon skriver, men Solnit har ett mycket engagerande sätt att formulera sig och boken är klart läsvärd. Däremot kan jag inte påstå att jag fått ett gäng vassa argument att slita fram i rätt ögonblick, när jag själv blir utsatt för "mansplaining".

Länk till boken på Adlibris: POCKET (mitt ex är inbundet men boken verkar bara säljas som pocket nu)