Visar inlägg med etikett Recensions-ex. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recensions-ex. Visa alla inlägg

söndag 10 november 2024

Under


Bokens titel: Under
Författare: Anna Ahlund
Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor: 156

En fin liten bok, skriven i kapitel som representerar var och en av de tio ungdomar som figurerar i boken. De går i samma skola och känner varandra - mer eller mindre - när plötsligt en av dem får ett anonymt brev i sitt skåp i skolan. I kuvertet ligger en liten målning med ett motiv som går att känna igen: en plats i Uppsala. 

Lukas får det första brevet och beger sig till kyrkogården som är avbildad. Därefter får kompisarna också bilder, en efter en, med platser som betyder något för dem eller där något magiskt kan komma att hända. Vem är det som skapat målningarna, lagt dem i skåpen och arrangerat de oväntade händelser som utspelar sig?

Väldigt fina akvareller av Johan Unenge och som alltid en varm, inkännande text av Anna Ahlund. Nu är det evigheter sedan jag läste boken och jag minns inte allt men känslan som stannade kvar är ändå: det finns hopp! En perfekt bok för ungdomar, skulle jag säga.


torsdag 22 juni 2023

Ormsaltaren



Bokens titel: Ormsaltaren
Författare: Johan Rundberg
Antal sidor: 224
Förlag: Natur & Kultur, 2023

Ni som följt mig ett tag vet hur mycket jag lovordat den här underbara bokserien om barnhemsbarnet Mika Månvind och hennes udda kompis, poliskommissarie Valdemar Hoff. Detta är den femte boken och den är minst lika bra som de första tre (vi hoppar över den fjärde tycker jag, den avviker så från de övriga). En riktig fullträff !

Johan Rundberg drar sig inte för att skriva på ett språk som rimligen är lite ovant för de allra flesta barn och ungdomar. Många av orden är antagligen ålderdomliga även för mina egna barn som alla är i 20-årsåldern, även om de är självklara för mig. Här görs inga övertydliga förklaringar, utan barnen lär förstå av sammanhanget och beskrivningarna - i mitt tycke det absolut bästa sättet att lära sig nya ord och begrepp! 

Tillbaka i Stockholm trängs nu Mika med sin unga mamma, 28-åriga Annie och två inneboende i en sjavig lägenhet i innerstan. Hon jobbar kvar på barnhemmet, men hör inte längre till de bortlämnade och oönskade ungarna. Hur fattigt hon än har det, så har hon åtminstone en mamma!

Men en dag när Mika skurar golvet på barnhemmet, kommer en grabb in från gatan och lämnar snabbt över ett kort och dramatiskt besked: Vi är ute efter dina vänner Flickorna. Nu är ju Flickorna inte vilka tjejer som helst, utan ett tufft gäng med halvkriminella mursmäckor som inte drar sig för att slåss. Ändå blir Mika rädd; hennes vänner svävar i fara.

En mycket spännande och välskriven ungdomsbok om Stockholm på 1880-talet, med allt det dammiga, stökiga, larmande stadslivet i fattigkvarteren, hamnarna, ölsjappen, tvätterierna och de ständigt pågående byggena. Rundberg lyckas dessutom få in mängder av hintar till dagens barn om vikten av att försöka leva sitt eget liv till fullo, även om man fötts in i misär och brottslighet, även om ens föräldrar inte finns där för att uppmuntra en, även om ens arv är tungt. Det går att bryta sig fri och starta ett nytt och bättre liv, både för den som har en mamma i fängelse och en pappa som rånat - eller den som väljer att börja om helt från början i ett annat land. Väldigt fint invävt genom hela berättelsen.

Sammanfattningsvis: Strösslar ännu en handfull guldglitter över den här fantastiska boken och dess föregångare. Köp eller låna till era barn eller er själva!

Tack till författaren för ett recensions-ex med hälsning i. Jag tror du visste att jag skulle gilla det här!

söndag 4 juni 2023

Smultronhyllan



Bokens titel: Smultronhyllan
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 381

Agnes har nyligen skilt sig eftersom hon inte hade mycket kvar att säga till maken Nils, men nu när hon bor ensam i en fin lägenhet i Stockholm inser hon att det är måttligt kul att Nils genast hittat en ny kvinna och att tvillingdöttrarna ska plugga i Lund. Det blir väldigt tyst och ensamt! 

En arbetskompis föreslår Tinder och det går raskt undan när Agnes börjar nätdejta. Lite för fort på alla vis... Vill hon verkligen ge sig in i ett nytt förhållande, flytta ihop och planera en gemensam framtid?

Från att ha varit en författare med flera bestsellers bakom sig, väljer nu Agnes att sluta skriva - och istället börja jobba inom äldreomsorgen. Hon är nyanställd på boendet Smultronhyllan, där hon domderar och gör om innan hon ens hunnit presentera sig för chefen och resten av personalen. 

Jag blir lite matt. Lugna ner dig, Agnes! Man kan faktiskt spana in hur arbetsplatsen funkar innan man börjar förändra och obstruera. Agnes har nämligen många idéer: de gamla borde få dansa, äta vid fint dukade bord, lyssna på vågornas (inspelade) kluckande och någon gång ta ett glas vin. Det har ju ingen annan tänkt på innan henne! (Ursäkta om jag raljerar lite här. Det är inte mot författaren utan mot Agnes.) Alltså hugger hon genast in på planerna att göra äldreboendet till en riktig drömplats; hon får med sig de flesta arbetskompisarna men inte chefen - och då kör hon helt enkelt över honom. Bildligt, alltså.

På det hela taget är Agnes rätt självcentrerad, vilket hon också får höra från flera vänner och bekanta. Naiv, skulle jag vilja tillägga. Och impulsiv! Det är inte lätt att gilla henne, men däremot gillar jag boken som helhet. Den befolkas av intressanta typer, varav flera är såna vi lärt känna i Bergins tidigare böcker. 

Något större inlägg i samhällsdebatten kan boken inte sägas vara. Jag har - i jobbet - varit på flera ställen som redan funkar just som Agnes drömställe och mycket bättre än så. Men nu är det här en feelgood med underhållningsvärde, och man får ta den för vad den är.

Lite spännande är "Smultronhyllan" också för det är inte helt givet hur Agnes eller hennes inställsamme dejt ska reagera i vissa situationer. Jag gillar att Bergin inte alltid slänger in en standardlösning på vad som ska hända. Kul att få bli överraskad ibland!

måndag 6 mars 2023

Nödvändigt ont



Bokens titel: Nödvändigt ont
Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 6
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 349

Den nyaste boken om kriminalarna i Doggerland håller ett högre tempo än den förra och är dessutom förlagd till en rolig miljö. Polisen kallas till en rik konstnärs överdådiga herrgård med figurklippta buxbomhäckar (i form av stora bröst och penisar), där målarens första hustru för tillfället bor med deras gemensamma son och hans andra hustru bor permanent med deras tweenie-dotter trots att paret är skilda och hans tredje kvinna, en ung nakenmodell, bor trots att hon inte är populär hos någon av de andra. 

Konstnären själv är som uppslukad av jorden. Mördad? Knappast. Allt tyder på att han begått självmord. Karen misstänker dock att han kanske bara fejkat allt och flytt från det galna huset där hans tre kvinnor käbblar och tjafsar dagarna i ända. 

Eftersom den nye polischefen, maktgalen och gravt otrevlig, är kompis med konstnären får försvinnandet högre prioritet än vad som är brukligt. Men när Karen hittar skumma ledtrådar tvingas hon backa ner och sluta rota i sånt hon inte har att göra med.

Man vet att man lever sig in alldeles för mycket i en vanlig deckare om man blir tårögd och snyftig av en sån här passage om midvinterfirandet (trots att vi inte ens har något sånt i Sverige):
"...de samlar ihop sina jackor, filtar, cigarettpaket och glas och reser sig. Utanför är luften klar och kall. Glöden under lammet skickar små flagor i den milda brisen, elden under den snart tomma gjutjärnskitteln sprakar fortfarande och ett tiotal eldkorgar lyser upp resten av gårdsplanen. De ställer sig (--- )och blickar ut över Forsetebukten, alla med varsitt glas i handen, alla med en blandning av förväntan och allvar.
-Säkert att du inte fryser? säger han och just som hon ska protestera hörs det första slaget av en kläpp mot en kyrkklocka någonstans. Bara sekunder senare kommer ljudet emot dem från alla håll, färdas över vattnet och tycks omsluta hela udden (---) Alla ringer för att vägleda trötta fiskare hem och för de själar som blivit kvar där ute."

Gulp. Den doggerska traditionen att servera slarvgryta ur stora kittlar, skåla i bubbel, äta helstekt lamm och stå i det kompakta midvintermörkret och lyssna när ögruppens alla kyrkklockor ringer verkar väldigt fin.

Tack för recensions-exet! Förlaget begrep antagligen att det här är en bok jag skulle bli väldigt glad över.

torsdag 2 mars 2023

Djävulspakten


Bokens titel: Djävulspakten
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Kauna (tror jag, efter detektivarbete)
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 458

Max Seeck är Finlands utmärkta svar på svenska Kepler, skulle man nog kunna säga, korsat med Dan Brown. Han skriver actionfyllt, spännande, alltid med högt tempo, i korta kapitel som avslutas med cliffhangers. 

Miljöerna är mycket bra beskrivna, medan persongalleriet är tämligen stereotypt: bitchig lesbisk chef, sunkig och svettig datanörd, vackra unga kvinnor med långt hår och stiliga unga män, muskulösa mördare, fåordiga vakter och såklart snabbtänkta kriminalare. 

De två tidigare böckerna i serien - "Den trogne läsaren" och "Ondskans nätverk" - hade en osannolikt hög andel seriemördare, ritualmord, sekter och mystiska ordenssällskap i sig... Kanske inte mitt favorittema direkt, så just därför uppskattar jag denna tredje bok allra mest. Här är det en klassisk mordgåta med förgreningar decennier bakåt i tiden. Riktigt spännande deckare, där jag uppskattar att vi slipper de hemliga sällskapen och där kommissarie Jessica Niemi tonas ner rejält till förmån för sin kollega Jusuf. Bra drag av författaren att skifta fokus!

I "Djävulspakten" mördas en av Finlands mest inflytelserika företagsledare, just den kväll då koncernen ska fira ett stort jubileum. Företaget är mitt i ett generationsskifte och det är lite oklart vem som ska ta över, samtidigt som man varslat några tusen anställda efter ett beslut om nedläggning av en lokal fabrik. Men det är inte bara dagsaktuella händelser som gör att folk önskar livet ur den stenrike VD:n, det finns många i hans närmaste omgivning som har minnen av oförrätter och hemska händelser flera decennier tillbaka...

Den som gillar Da Vinci-koden och egentligen skulle gilla Kepler om det inte var så sinnessjukt mycket blod, våld och tortyr i de böckerna, den ska absolut läsa Max Seeck! Helst dock i ordning, för även om böckerna är fristående så vinner de på att man lär känna Helsingfors kriminalare.

Min bild: Vem gillar inte gröna marmeladkulor?! (Hade inte något mer finskt än detta hemma.)

Tack till förlaget för recensions-exet! 


onsdag 1 mars 2023

Fasader


Bokens titel: Fasader
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2023
Antal sidor: 381

Jag har alltid varit fascinerad av "Sliding Doors", ni vet, den där känslan av att om jag går ner i tunnelbanan och väljer ett tåg framför ett annat - ett plötsligt infall - så leder det mig obönhörligen mot ett annat livsöde än om jag hade gjort det motsatta valet. 

Jag tänker ofta på det, kanske varje dag faktiskt. Att det är så betydelsefullt vilka val vi gör. När någon dör så är det lätt att tänka "om han hade slutat röka....", "om hon hade sökt vård tidigare". Ännu värre om det är en riktigt traumatisk och oväntad händelse: "vi skulle aldrig gett oss ut på isen om vi vetat..." eller "varför gick han så nära kanten - om han bara stått fem centimeter längre bak så hade det aldrig hänt".

Viktoria Höglunds nya bok är inte en deckare som de tidigare, utan en roman med stark känsla av just detta att vi dagligen gör val som formar vårt liv. Våra omtalade "ryggsäckar" är fullpackade med erfarenheter som andra kanske inte vet något om. 

Vi tror oss veta något om en person bara genom det vi ser framför oss. Jag säger inte att ytan är dålig per automatik, vi kan ju inte gå runt och spilla ut vårt innersta för varenda människa vi möter; det krävs en barriär för att vi ska klara våra vardagsliv - men förhoppningsvis har vi människor vi kan vara helt avskalade inför. 

Jag tyckte mycket om den här boken, även om den är förutsägbar. De saker som döljs bakom fasaderna kan vi lätt känna igen oss i: stress, prestationsångest, kärlekssorg, skuld, längtan och en känsla av att inte duga eller räcka till.

Handlingen är i korthet att ett extremt framgångsrikt konsultföretag åker på gemensam "konferens" i södra Europa för att under en långhelg umgås och få lite extra guldkant på tillvaron. Alla konsulterna får ta med sina familjer. I bungalows och sviter väller de in med dyra kläder, smycken, klockor, parfymer och ett världsvant sätt. De flesta av dem är både förmögna och framgångsrika. 

Resan är ett överdåd i lyx för människor som redan har en ekonomi långt bättre än de flesta andras. Ändå brakar de ihop, en efter en, men försöker dölja det till varje pris. Det är så mycket de inte vet om varandra och inte heller tänker berätta.

Höglund skriver med sånt flyt så det lätt blir en sträckläsningsbok - och när man väl klivit ombord på planet ner mot solen och konflikterna så vill man såklart hänga med på hela resan!

Tack till författaren för recensions-exet!


torsdag 16 februari 2023

En hamn i stormen


Bokens titel: En hamn i stormen
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2022
Antal sidor: 372

Jag vet inte vad som hände här - den här boken har jag läst för länge sedan och TROTT att jag har lagt ut en recension för. Ber om ursäkt till både författaren och förlaget för den tabben.

Jag har tidigare läst "Det enda jag vill är att leva" av Bergin och det roliga med "En hamn i stormen" är att vi får återse en av personerna som figurerade där. Sånt tycker jag är kul: när författaren bygger upp ett eget litet universum och befolkar det. 

Det är såklart ett klassiskt grepp att sätta en grupp människor på en ö (som i denna roman) eller på annat vis isolera dem genom att låta dem bo på en enslig kursgård i snöstorm eller en sommarstuga när elektriciteten slutar funka eller inlåsta i en skola medan någon ondskefull har tillgång till nyckeln. 

"En hamn i stormen" skeppar iväg en ribbåt med vuxna människor - lika delar män och kvinnor - för att tillbringa en hösthelg på en karg klippö på västkusten, där de ska övernatta i den mysiga fyrvaktarbostaden. För att isolera gruppen ännu mer så låter författaren en storm dra in över havet vilket omöjliggör för deltagarna att lämna ön eller för någon annan att ta sig dit.

Man kan tycka att Bergin därmed gör det enkelt för sig, men hon är så duktig på att göra miljön trovärdig och människorna älskansvärda så det är lätt att ha överseende med spänningsboksreceptet. Dialogerna känns rimliga, människornas ageranden likaså (på det stora hela taget). 

Under några dygn vrålar stormen runt fyren och boningshuset, regnet piskar, mörkret ligger tätt när stället blir strömlöst. Människorna hamnar i något sorts krisläge när de inte når omvärlden utan tvingas ta itu med sina egna tankar och sina krånglande relationer. Det är en underhållande roman, välskriven men inte överraskande. Helt enkelt vad jag skulle kalla "en god bok".

Tack till Piratförlaget för recensions-ex och till författaren för vänlig hälsning inuti boken!

Blodspakten


Bokens titel: Blodspakten
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 220

Det här är fortsättningen som egentligen inte skulle funnits! Efter tre böcker om den unga barnhemsflickan Mika Månvind och hennes vän den åldrande kommissarien Valdemar Hoff och deras spännande äventyr i Stockholm under 1880-talet skulle serien vara slut. Nu kom ändå en fjärde, efterlängtad bok!

Jag har ruggigt dåligt samvete för den här sena recensionen. Det har varit så himla svårt att skriva den. Jag borde varit klar för ett halvår sedan, allra minst.

Jag älskar de tre första böckerna i serien, men inte den här fjärde, och då blev det plötsligt omöjligt att skriva något om den eftersom jag är rädd att det verkar som att jag isåfall inte uppskattar serien. Men det gör jag! Månvind & Hoff bjuder på en underbar historisk Stockholmsskildring i barnversion med spänningsmoment som duger för vilken vuxen som helst.

I "Blodspakten" åker Mika och Valdemar till ett gods i Uppland. (Det är just det som är mitt problem. Jag vill läsa om den verkliga storstaden, inte om en påhittad herrgård i Maria Gripe-stil.) Det udda paret är på jakt efter Mikas mamma, en person flickan vet ytterst lite om och aldrig känt. Men när de kommer fram stöter de på många problem: Valdemar är dödssjuk och Mika blir inte särskilt väl mottagen. Det fina godset har fått förfalla och de som bor där har många hemligheter som inte får röjas. 

En isolerad herrgård med stor prakt, skumma godsherrar, dyrbara pärlhalsband och frasande siden, alléer med döda träd, grå åkrar och leriga vägar ute i en gudsförgäten obygd. För mycket saga, för att jag riktigt ska uppskatta det. Men jag vet att jag skulle älskat det när jag var 10-11 år. Antagligen skulle jag läst boken flera gånger om! 

Så därför ger jag "Blodspakten" högsta betyg ändå, även om den medelålders versionen av mig föredrar de tre första böckerna. 

Jag hoppas Mika och Valdemar återvänder till Stockholm igen, så vi hellre får en barnvariant av Per Anders Fogelström än en saga som Agnes Cecilia. Just nu läser jag den vidrigt läskiga "1795" av Niklas Natt och Dag - och kommer på mig med att hitta delar av det Stockholm som Mika och Valdemar befolkar (även om de kom nästan hundra år senare...) i den skrämmande romanen. Ser fram emot en femte bok!

fredag 16 december 2022

Hidden Winter


Bokens titel: Hidden Winter - kreativitet och inspiration inför vintern
Författare: Sofia Vusir Jansson
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor: 190

Allt är vackert i den här boken, precis allt. Det är helt underbart inspirerande och estetiskt tilltalande att bläddra i "Hidden Winter", stanna upp på vart och vartannat uppslag och tänka att "det där skulle man nog göra!". 

Samtidigt är det lite som att bläddra i inredningsmagasin där formsäkra, förmögna människor köpt en gammal skola i Hälsingland och inrett den med linoljemålad pärlspont, handtryckta tapeter, hemmagjorda trasmattor som perfekt matchar de olikfärgade pinnstolarna med vackert broderade sittdynor och de loppisköpta spetsgardinerna i de spröjsade fönstren. Ni fattar. I den här boken är barnen vackra, deras kläder är otroligt vackra, omgivningarna är vackra - och de huserar i byggnader som är så vackra att man dreglar.

När jag pysslade med mina tre barn satt de vid ett kladdigt köksbord och klippte i färgglada papper med sina grällt färgade plastsaxar, limmade med fula limstift och hällde sedan glitter över allt. Aldrig någonsin att de fick ha fina kläder på sig utan snarare förkläden... 

Därför är jag lite kluven till en så otroligt tjusig bok: skrämmer den iväg eller lockar den? Det är dubbelt. För vem vill inte ha det som på storgodset Julita gård eller det makalösa sommarnöjet Svindersvik från 1700-talet (båda två nu i Nordiska Museets ägo och förvaltning)? Barn som är söta som dockor, klädda i något som ser ut som en av stadsteatrarnas kostymförråd.





Men ändå: hur osannolikt långt från verkligheten detta än är, så ÄR det en inspirerande pysselbok med riktigt fina grejer i gammaldags hantverkstradition. Vika papper är det som fångar mig mest: stjärnor, blommor, girlanger. Ingående beskrivningar av hur man gör, vad man behöver för verktyg, goda råd, lite bakgrundshistoria.

Jag är väldigt glad för den här boken. Tack Bookmark förlag för fint recensions-ex! Denna bok skulle vara perfekt för jullovslediga ungar på besök hos pyssliga mor- och farföräldrar som har tid, ork och lust att knåpa med barnbarnen, tror jag.

fredag 8 april 2022

1959


Bokens titel: 1959 Ingrid och Georg, en kärlekshistoria
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2022
Antal sidor: 436

Ingrid har vuxit upp i Småland, men känner sig kvävd där och vill bort. Se något annat, träffa spännande människor, komma upp sig i den lite finare världen. Andra världskriget är över, Europa byggs upp på nytt, nu ska nya tider råda! 

Den mystiske, mörke Istvan kommer in i hennes liv - en 14 år äldre ungrare som först gör henne till sin hustru och sedan till ung mor innan han tragiskt omkommer i en bilolycka. Ingrid är nu ensam kvar i Stockholm, en änka på kanske 25 år, som på egen hand måste försörja sig och sin lille son Tom. Hon ordnar det genom att ta anställning som lärarinna på en flickskola. Och hon stortrivs! Hon och barnet bor i en minimal kokvrå och de äger inte mycket, men de har varann och Ingrid är nöjd med sitt nya, fria liv där hon bestämmer helt över sig själv.

Genom bästa väninnan Britt och hennes man, den framgångsrike filmregissören Ingvar, möter Ingrid skådespelare, hemmafruar - och journalisten Georg som hon blir förälskad i. Han är inte alls lika imponerad av sekelskiftesvåningar i innerstan, rika bekanta, fina kläder. Nej, han vill vara den moderne mannen som delar lika med sin hustru, bor i en bekväm förort, tar del i sina barns uppväxt och inte fjäskar för överklassen. Men först måste Ingrid lova hon trohet, gifta sig, säga upp sin anställning och flytta ihop med honom...

Det blir en hel del krockar när det unga paret ska försöka leva ihop, och här är nog berättelsen som bäst: i skildringarna av hur man presenterar varandra för sina respektive familjer och vänner, i det gemensamma vardagslivet och i drömmarna om framtiden.

I ett av kapitlen stoppar Ingrid i vredesmod ner handen i kakburken och äter upp den ena hallongrottan efter den andra, trots att hon bakat för att det ska räcka i några veckor. Hon glufsar i sig så många kakor  hon vill och det blir så tydligt: man kan inte båda ha kakan och äta upp den, men nog är det just vad Ingrid önskar (och jag med, rätt ofta).

Jag har läst varenda en av Helena von Zweigbergks böcker och tycker att hon är skicklig på att föra fram åsikter från båda sidor - många gånger handlar ju hennes böcker om havererade äktenskap eller uttjatade parförhållanden. Man kan lätt sympatisera med båda sidor och se förhållandet ur flera vinklar. Det uppskattar jag. Skulle jag och min man berätta om vårt äktenskap för någon utomstående så skulle vi garanterat lyfta fram helt olika sidor och inte alls ha samma syn på varför saker blivit som de blivit (eller vems fel det är...).

Mitt omdöme: En roman som många kommer att kunna igen sig och sina familjer i. Välskrivet och spännande trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Tyckte mycket om denna.

Tack för recensions-exet, en glad överraskning!


--
--
--

För den som orkar läsa lite till, mer privat:

Mina egna föräldrar var för unga 1959 för att kunna vara Ingrid och Georg. Mina mor-, far- och svärföräldrar däremot: år 1959 var de en bra bit äldre än bokens huvudpersoner men levde säkerligen med deras erfarenheter och värderingar. 

Jag känner igen en hel del och ryser åt det. Det hårdhänta sättet mot barnen, de arga greppen runt ens smala överarm, de ilskna blickarna. Ingrid gör det mot Tom; hon knuffar undan, hon bänder loss fingrar, hon är brysk, hon svarar inte på hans frågor, hon mutar honom att hålla tyst, hon tröstar inte utan tänker att han måste härdas. Georgs föräldrar är ännu värre, men tyvärr är de inte bara en författares påhitt, utan såna vuxna fanns det gott om... 

Det konstanta hånandet har även jag tidiga minnen av från den äldre generationen. Det var nog inte meningen som hån, utan som en rak uppmaning som skulle ge en god karaktär och fin uppfostran, men jag minns hur hånfullt det kändes när jag var liten, rädd, arg, ledsen, förtvivlad eller bara inte begrep att jag återigen hade gjort fel. "Sluta lipa, vad gnäller du för? Upp och hoppa, du är väl inget småbarn heller? Tyst med dig, nu får du låta mig vara ifred, sluta kläng, sådär gör man inte. Du är stor flicka nu! Gå ordentligt, dra inte i mig, hälsa fint på tanten! Sitt ordentligt, ät ordentligt, sparka inte med skorna! Har du sagt tack? Sluta med det där genast, var inte så besvärlig, låt maten tysta mun." Vad jag önskar att de bara kunde ha trott att jag skulle bli en bra människa även utan alla dessa gliringar och förmaningar. 

Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar och hos min mormor och morfar när jag var liten. Det fanns mycket som var bra med det, men det dåliga var just känslan av att man måste passa sig hela tiden. Akta sig för att göra fel. 

Och morfars vrål om man störde nyheterna på P1 eller sjöväderrapporten, herregud. Helena von Zweigbergk kanske har haft en sån morfar hon också, för i boken är det Georg som blir tokig om han inte får höra radionyheterna i tystnad, vilket gör att Ingrid och Tom tvingas tassa tyst och knappt andas förrän sändningen är över.

Jag har svårt att tro att min mormor eller farmor själva gjorde en abort, men däremot måste de rimligen ha känt flera unga kvinnor som gjorde det. Jag önskar jag hade fått veta mer om sånt, men det var svårt att prata med den generationen om sex, graviditeter, kärlek - annat än det sagoskimrande romantiska. När jag väntade mitt första barn tyckte min farmor att jag visade upp magen i för åtsmitande kläder (på 1990-talet), nu kunde ju alla se att jag var havande och därmed begripa vad jag hade gjort... Hon var tydlig med att hon tyckte att det var närmast genant att se på mig. 

Då är det inte så lätt att prata om djupt privata saker som om människor gifter sig av kärlek eller konvention, om de är glada för sina barn eller önskar att de sluppit dem, att de arbetar med det de vill eller får ge upp sina drömmar.

I "1959" ser jag drag av många av mina släktingar. Tänk att vi gärna föreställer oss att vi är unika, när vi i själva verket delar så ofantligt många erfarenheter. Någon annans berättelse kan kännas som en variant på ens egen släkthistoria. Visst är det fascinerande?


söndag 20 mars 2022

Parmiddagen



Bokens titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor:

Ett suveränt upplägg för en spänningsroman: tonårsdotter med föräldrar ska fira nyår tillsammans med pojkvän och hans föräldrar, i en tjusig villa i fina kvarter i Stockholm. När det plingar på dörren och de båda föräldraparen ska träffas för allra första gången, får flickans mamma en chock - gästerna är ungefär de sista människorna hon vill träffa på jordklotet. En katastrofal kväll väntar, med trerättersmiddag och dramatik ända fram till tolvslaget.

Gillar idén och tycker författaren lyckas över förväntan med genomförandet. De vuxna är komplexa varelser, de unga är trovärdiga skildrade, dialogen är helt naturlig och hur skruvad historien än blir så är allt runt omkring så vardagligt att det är helt verkligt.

Förutom en riktigt bra story är det mängder av små luriga stickspår på vägen, sånt som gör att spänningen håller i sig till sista sidan. En del gissade jag i förväg men ännu fler saker trodde jag mig ha listat ut och fick sedan inse sedan att jag hade fel. 

Precis som i Mattias Edwardssons otroligt bra böcker om skuld, moral och svåra brott så kretsar den här täta historien kring några få personer som verkar vettiga och välanpassade, men som är tämligen dysfunktionella eller åtminstone har en massa svårigheter i sina liv. Sånt som inte syns eller märks till en början. Sedan är det en gnutta "Rosemarys baby" och lite av den där holländska (?) Herman Kochs "Middagen" också. Underbart att slippa övernaturligheter och trams. Det här är ingen kriminalroman, vi slipper helt polisarbetet trots att det redan på första sidan konstateras att några har dött...

"Parmiddagen" är en riktigt bra bok att bli helt uppslukad av!

torsdag 24 februari 2022

Ondskans nätverk


Bokens titel: Ondskans nätverk
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Pahan verkko
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 479

Finlands största influencer, den vackra unga Lisa Yamamoto, syns på en kändistät mingelfest i huvudstaden. Det är den världsberömde finske rapparen Kex Mace som har releaseparty för sin nya skiva. Med på festligheterna är ett par hundra människor, varav en är Lisas brutale ex-pojkvän. Där är också en mystisk figur som efteråt syns på övervakningskamerorna, men som ingen minns. 

Lisa kommer aldrig hem efter festen, påstår hennes storgråtande rumskamrat. En dörrvakt som inte riktigt verkar tala sanning, ett kapat Instagram-konto, en japansk affärsman, manga-liknande skolflickor, en farlig krogägare som charmar kriminalkommissarie Jessica Niemi samt ett uppspolat kvinnolik figurerar också i de första kapitlen. Sedan är vi igång!

Jessica Niemi, som vi fick lära känna i "Den trogne läsaren", är smart, rik, snygg och sexig - men framför allt skicklig på att lösa brott. Den här gången blir det dock mer komplicerat än det hade behövt bli: hon får en ny chef som genast vill positionera sig och som inte drar sig för att försvåra Niemis arbete. Givetvis är denna kalla, kvinnliga karriärist med ständigt syrliga kommentarer homosexuell. (Lika givetvis: den IT-kunnige datanörden är en tafatt ung man som glufsar chips, fortfarande bor hemma och aldrig fått ligga.)

Detta är en kriminalroman med superkorta kapitel, cliffhangers och högt tempo. Många potentiella mördare springer runt i Helsingfors och dödar folk på bestialiska vis. Det är näst intill omöjligt att gissa vem som dödar och varför, eftersom det finns så många valmöjligheter (och eftersom vi läsare inte har en chans att lista ut alla "varför").

På minussidan: De trista könsrollerna. Jag brukar verkligen försöka att inte tänka så när jag läser skönlitteratur, det är ju ändå påhitt, men i den här boken är de grabbiga grabbarna så sexiga just för att de är macho, ärrade och tuffa, medan tjejerna är så sköra just för att man ser dem mest som sköna kroppar att utnyttja. Jag har svårt för det, när det gäller så stor andel av personerna i böckerna.

På plussidan: Det är väldigt kul att läsa om Helsingfors! Jag sträckläste denna kluriga och osannolika historia där man knappt hinner hämta andan.

Tack förlaget för recensions-ex! Liiite roligt hade jag åt att den snobbige rapparen Kex Mace (tror han egentligen hette Tim?) har ett artistnamn som är författaren Max Seeck men omkastat, hehe.

måndag 17 januari 2022

Augustas kokbok anno 1898


Bokens titel: Augustas kokbok anno 1898
Författare: Mats Lundqvist
Förlag: Whip Media, 2021
Antal sidor: 165

Detta är en trevlig, inbunden bok med en familjs gamla släktrecept från förra sekelskiftet, varvat med berättelser av hur de drev en restaurang vid järnvägen. Eftersom jag är så intresserad av historia och själv har foton, receptböcker, många gamla brev och minnessaker sparade, blev jag nyfiken på den här kokboken. 

Det var en helt annan sak att laga mat för hundra år sedan än vad det är idag; spisarna eldades med ved och blev säkert både varmare och kallare än vad man tänkt - jag försöker föreställa mig att göra en sockerkaka i en ugn som inte håller 200 jämna grader i en halvtimme, utan kanske 150 och sedan 230 grader beroende på hur jag lyckas elda... 

Tänk att koka grytor och soppor på en stor järnspis som man inte snabbt kunde slå på och av. Eller gröt! Nog måste maten ganska ofta ha blivit bränd? Köttet kanske inte blev genomstekt och potatisen inte färdigkokt just i tid som du planerat - och inte heller samtidigt? En bedrift att på de premisserna servera festliga middagar för många.

För att inte tala om vad knepigt det var att förvara råvarorna, då man saknade kyl och frys. Min mormor (född 1914) har berättat en hel del om isstackar som höll kallt en bit in i sommaren men som man inte kunde lita på. Och konserverade ägg, inlagda grönsaker, saltat kött och torkad fisk. 

Matlagning i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då Augusta levde och verkade, det var en helt annan sak än dagens syssla. Inga diskmaskiner, inte microvågsugnar, inga frysboxar, inga helkonserver, inga digitala kött-termometrar eller effektiva spisfläktar... 


Boken är fylld av fina svart-vita bilder från förr, nytagna färgbilder av Augustas vackert nedskrivna recept, intressanta faktasidor med allt från servettvikning och omvandlingstabeller för gamla måttenheter till kuriosa kring serviser eller vedspisar. Vi får läsa om Augustas familj - författaren är hennes barnbarns barn - och släkt och vänner som arbetade tillsammans med henne på restaurangen.

På det hela taget är den en trevlig, lärorik, underhållande och personligt skriven bok som jag blev mycket glad för (tack förlaget för recensions-exet!). 

Det enda jag har att anmärka på, är att formgivaren gått lös på väldigt många typsnitt; Bickley Script i många av rubrikerna är inte alldeles lättläst, små rubriker har en annan stil, underrubriker en tredje. Brödtexten tycks vara Times - ibland! - och en tunn, kondenserad sans serif i andra fall, varvat med kursivering och fetstil lite hur som helst. Gillar inte.

Fotona av maträtterna ska anspela på att restaurangen låg vid järnvägsstationen. Fotografen har placerat varenda tallrik på oaptitliga grå sprängstenar, av det onaturligt kantiga slag som man hittar vid järnvägar. Några tallrikar är istället utplacerade på syllar (mums, kreosot!) eller dekorerade med järnhård räl. Uppslagen med maten är det sämsta med boken - en layout som är överlastad och bilder som är tagna i stark belysning eller med hård blixt.


Men det är en bok i min smak, det vill jag avslutningsvis påpeka, då den skapar förståelse för tidigare  generationer och kännedom om maten vi svenskar åt innan pizza, kebab och Oumpf-filéer. Jag minns att vi en gång i åttan fick laga mat från antiken på vår historielektion. Undrar om inte dagens ungar skulle ha nöje av att laga Augustas mat på någon av sina?

söndag 2 januari 2022

Matrix


Bokens titel: Matrix
Författare: Lauren Groff
Originalets titel: Matrix
Översättare: Bogg Johanna Karlsson
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 281

En internationell storsäljare, som förlaget levererade tillsammans med en uppsättning diskussionsfrågor för bokcirklar. Mängder av betydande kulturskribenter och fina dagstidningar har lovordat romanen (och författaren). Själv är jag lite ambivalent.

Handlingen utspelar sig under medeltiden och tar sin början år 1158. Den unga Marie, som är en oäkting i kungafamiljen, har vuxit upp i Frankrike med sin mor och hennes sex systrar - ett gäng amasoner, bländande vackra och skickliga krigare - men är numera föräldra- och mosterlös. 

Hon bor i drottningens slott och umgås enbart med hovdamer och kungligheter, tills den dag det bestäms att hon ska föras till ett kloster. Hon är nämligen för ful för att ha några chanser att giftas bort. Marie är stor; lång, muskulös, rejäl, med starka armar och stadiga fötter och huvudet högre än de flesta män. Hon är också djupt förälskad i självaste drottning Eleanor, som är den som beslutat att kasta ut Marie från hovet. 

När Marie kommer till klostret i England (jag tog för givet att det var i Frankrike men efter ett tag begrep jag att vi tydligen var på slottet i Westminster och senare i ett lantligt kloster) är hon inte ens troende. Det kommer dock att ändras: hon stiger i graderna och blir till slut den abbedissa som leder klostret från svält, sjukdomar och svår fattigdom till ett lugnt liv i lyx. 

Eleonora av Aqvitanien har verkligen funnits, och kanske har även Marie det - och säkerligen mycket annat i boken - men det är ändå en uppdiktad roman om livet i ett kloster. Vi får följa nunnorna i deras vardag med bön, bön och ännu mera bön, men även djurhållning, handarbete, studier, matlagning och lantbruk. Marie skapar sitt eget lilla kungarike, skulle man kunna säga, där hon bestämmer över nunnorna, fattar alla beslut och är den som omvärlden ska förhålla sig till.

Detta är en mycket välskriven bok och jag sträckläste den för att få veta vad som skulle hända. Att den utspelar sig under medeltiden gjorde det hela extra intressant. 

Jag har alltid haft lite svårt för skildringar av nunneliv. Jo, jag har läst ett stort antal sådana eftersom jag älskar historiska romaner; det är förvånansvärt ofta som författare slänger in sina huvudpersoner i ett kloster! För att inte tala om pilgrimsfärder, men det slapp man i den här boken... 

För mig är det helt enkelt inte tillräckligt intressant att läsa om Maries hela liv - från tonåring till död i hög ålder - i detta kloster. Visst är det ett sätt att fly undan män och skapa en kvinnodominerad, trygg värld. Visst är det en smart sak att luta sig mot Gud och låta ortsbefolkningen förstå att nunnorna är utvalda och måste skyddas. Men så ohyggligt enformigt och meningslöst, ändå. Att sova, be, äta, be, jobba, be, äta, be, läsa, be, sova... 

För mig är det komplett obegripligt - men jag accepterar att Marie just inte hade något val och att det här antagligen var det bästa för henne: här finns kamratskap, kärlek och sex bland alla nunnesystrarna och såklart en känsla av tillhörighet, sammanhang och mening.

Vackert, välskrivet, men kanske lite av "jaha?" i de avslutande kapitlen.

--

Tack till Bookmark för recensions-exemplaret, uppskattar det mycket!

torsdag 18 november 2021

Dödsängeln


Bokens titel:
Dödsängeln
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 207

Så kom då den efterlängtade tredje boken om barnhemsflickan Mika och hennes kompis, den gamla polisen Valdemar. Jag är själv lite förvånad över hur jag har slukat de här tre ungdomsromanerna, nästan som om jag var tillbaka på mellanstadiet.

Handlingen är fullt logisk, faktiskt var jag inne på att författaren skulle välja just det temat innan jag ens sett baksidestexten. En tonårsflicka försvinner, hennes förmögna familj efterlyser henne men vill samtidigt att polisen ska vara ytterst diskreta i sina efterforskningar.

Mika drar i några trådar - hon känner ju alla möjliga människor i samhällets bottenskikt - och plötsligt har hon satt sig i en fullständigt livsfarlig situation. Igen!

Bäst med den här fina bokserien är de realistiska Stockholmsskildringarna, beskrivningarna av de fattiga, av livet som barnhusbarn, av fabriksarbetarnas ändlösa slit, av orättvisorna - och av vänskapen och lojaliteten mellan många av människorna.

En annan mycket bra sak är att Johan Rundberg inte undviker ord och uttryck som kräver ett ordförråd som vanligtvis mest vuxna har. Det berikar historieberättandet och tillför säkert mycket till de läsande barnen samtidigt.

Dödsängeln är den avslutande delen - sägs det, men man kan ju undra... - och jag ger den extra bonuspoäng för att INTE alla trådar nystas upp, inte alla saker läggs till rätta, inte allt förklaras. Och att inte allt slutar lyckligt, nödvändigtvis.

Superhärliga ungdomsböcker, något annat kan jag inte säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen!

torsdag 8 juli 2021

Offergudar



Bokens titel: Offergudar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2021
Antal sidor: 368

Vikingatiden har alltid fascinerat mig, ja, all historia egentligen - och därför slukar jag gärna böcker som denna. "Offergudar" är sista delen i en trilogi, där jag läst den första boken men inte den andra. Kan säga att det var inga som helst problem att hoppa över tvåan - allt var fullt begripligt ändå. 

Huvudpersonerna Saga och Rhani från den första boken har nu hunnit bli medelålders och det är främst deras unga, vackra dotter Rindi vi får följa. Hon har lovat bort sig till den före detta slavhandlaren Ormika, med vilken hon tycks ha delat äventyr och farliga strapatser i bok nr 2. Nu färdas Ormika och Rindi tillsammans med hennes föräldrar och en handfull trälar upp mot Järnrikeland (Dalarna) där de ska köpa järnmalm för kung Anunds räkning. De räknar med att tjäna en bra hacka på detta.
 
Vad de däremot inte har räknat med är att kung Anund blir förälskad i Rindi och får henne att stanna kvar på kungsgården i Uppsala medan resten av gänget drar vidare - och att kungen har en bror som hatar honom och gör allt för att komma över hans rikedomar (trots att han själv faktiskt också är kung på Birka). Mellan de båda bröderna skickas såväl sändebud som spioner och man vet aldrig riktigt vem man kan lita på.

Och den överjordiskt vackra Rindi då? Hon som ska välja mellan ungdomskärleken Ormika och den underbare kung Anund? Hon kan inte välja, visar det sig, så boken igenom väljer andra åt henne: hennes föräldrar, hennes båda "pojkvänner", ödet och diverse omständigheter. 

Den här biten gör mig lätt gråhårig. Rindi vill ha dem båda. Hon får dem båda. Hon förlorar dem och återfår dem, och förlorar igen... och hela tiden åtrår hon båda två. Samtidigt som de båda unga männen hatar varann så djupt att de slåss, manipulerar och gör allt för att ta kål på varann. Hela livet igenom. Fanns det verkligen inga andra sexiga och charmiga tjejer i hela Sverige vid denna tid?!

På många vis återupprepas mor Sagas liv: hon var också ofantligt vacker, hittade en Thorstein som hon älskade, hittade en Rhani som hon också älskade, killarna slogs om henne, båda fick henne, en av dem dödade den andre lite halvt av misstag... och just så blir sedan dotterns liv också.

Den stora behållningen med denna bok - som jag tyckte mycket om även om jag inte alls gillar det tramsiga triangeldramat - är skildringen av det vardagliga livet under vikingatiden. Det är levande beskrivet och detaljerat, så att jag lätt kan känna att jag är med dem i skeppet, på hästryggen, i vävstugan, i blotsalen eller ute på tunet. 

Och bokens titel, "Offergudar", anspelar just på det stora skiftet mellan Vite Krist och asagudarna, på folket som blotade och de som vägrade blodsoffer. Författaren är skicklig på att leva sig in i livet för såväl trälar som fria män, och berättar trovärdigt om deras liv. Det är kärlekshistorierna som jag har svårt för och i mitt tycke tar de upp för stor plats. Jag hade hellre läst mer om livet på gårdarna och ute på haven!

Tack till förlaget för recensions-exet.

fredag 2 juli 2021

Vargöga


Bokens titel: Vargöga
Författare: Niklas Leavy
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 180

Simon är 12 år men verkar snarare som en liten farbror. Han lagar mat, han gör upp eld i braskaminen, han diskar självmant, han passar sin gravt handikappade storebror (svårt skadad efter en olycka) som han för övrigt orkar bära uppför trapporna. Han blir pirrigt förälskad som en nästan-tonåring, men han är handlingskraftig som en vuxen. Jag har lite svårt för det. 

Simons storebror Jonathan var inte så schysst mot sin bror på den tiden han var en snygg, vältränad och poppis kille som inte satt orörlig i en rullstol och bara stirrade rakt fram. Ändå är Simon snäll mot honom, beskyddande, omhändertagande. Han tror att det är hans fel att Jonathan råkade ut för den olycka som förändrade hans liv så dramatiskt...

Nu ska pojkarna flytta ut till sin pappa, som bor i ett stort gammalt hus vid Vänerns strand. Mamman är intagen på psyket, pappan fixar med en flerhundraårig släktgård och bröderna är lämnade ensamma i Stockholm (?) där 12-årige Simon tycks vara ensam assistent åt Jonathan innan en färdtjänstbuss hämtar dem och kör dem till Vargöga, den märkliga ön där de ska bo.

Om jag låter raljerande så är det för att jag tycker att såna där bakgrundsbitar är väldigt viktiga. Varför lägger föräldrarna på Simon ett så stort ansvar? Finns inga andra vuxna runt pojkarna? Boken beskrivs som en utvecklingsroman, men det kan jag inte alls se: pojken är färdig redan när han kommer till ön och borde snarare få vara mer av ett barn och mindre av en ung vuxen.

Själva historien är spännande på gränsen till rent ryslig: döda barn i en brunn, vad sägs om det? Fåglar som hackar i sig ögon ur en levande människa? Dolda rum med ruskiga dockor kring ett uppdukat matbord, i kandelabrarnas sken? Jag skulle blivit livrädd om jag var nio år och läste det här.

Språket är exceptionellt. Det är banne mig inte ofta man ser barnboksförfattare skriva så utstuderat poetiskt. Det finns helt klart en tanke bakom detta, det känns som att Niklas Leavy säger "Vaddå, ska inte barn få läsa romaner med ett rikt och målande språk?" - och jo, det är ju fantastiskt bra! Toppen! Utvecklande för barnens språkkänsla. En rikare litteratur, en större upplevelse. Och lite, lite konstruerat ibland:

"Det sjöng i den frusna asfalten när dubbdäcken klöste och rev."
"Vattnet forsade som pärlande grönskimrande kristall ur kranen."
"Långtradarna mötte oss likgiltigt på den långa raksträckan upp mot bensinmacken, som gömde sig bakom några tallar."
"Nätgistorna stod rangligt darrande som om de försökte göra en reva i himlavalvet."
Men visst, jag väljer hellre en rik beskrivning än en torftig.

Simon och hans nyfunna vän Elvira smyger in i ett ödehus, där öns åldrige fiskare Milos och hans lika onaturligt gamla hustru Amalia håller till ibland. Vad är det de skyddar och döljer där inne? Finns kanske en förklaring här till den förbannelse som tycks vila över ön? Hur kan paret vara så gamla - och vad har de egentligen varit med om? 

En kort, vacker, poetisk och obehaglig roman för barn i "mellanåldern". 

Tack till förlaget för recensions-exet!

måndag 31 maj 2021

Skyddsängeln


Bokens titel: Skyddsängeln
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Bookmark, 2021
Antal sidor: 384

För länge sedan (2014) läste jag "Istället för dig" av Sofie Sarenbrant och tyckte att den var lite som om man parat tecknade Scooby Doo (på slutet upptäcker man att monstret är den taskiga grannen som klätt ut sig) med filmen Scream (korkad tjej som går in i läskigt hus istället för att ringa polisen). 

Jag skrev här på Boktanken att jag tyckte den var "helt okej" och lade till att den passade som "en tevedeckare i två avsnitt att sända på julhelgen när alla dästa sjunker ner i soffan och vill bli underhållna utan att tänka särskilt mycket på innehållet".

Sedan blev det just inget mer Sarenbrant för mig. Under årens lopp har jag sett hur hon blivit alltmer populär, hur böckerna säljer i stora upplagor, hur hon syns i alla möjliga offentliga sammanhang - ja, har blivit en riktig kändis! - och hur hennes senaste böcker toppat alla möjliga listor. 

Klart jag blir nyfiken; något har hon uppenbarligen, något som jag missade där i början. Och jag älskar framgångssagor, så är det bara. Driftiga, kompetenta människor som sliter hårt och kommer någonvart - det är fantastiskt inspirerande!

Jag lyssnade på hennes novell "Rum 112" förra vårvintern och tyckte den var riktigt bra, med en snyggt ihopvävd intrig. Skickligt att med väldigt lite handling göra en text så spännande. 

-

Kort därpå såg jag en sorts rekryteringsannons, där man kunde ansöka om att få kartlägga huvudpersonen Emma Sköld och alla andra personer i hennes omgivning genom att läsa samtliga romaner som Sofie Sarenbrant gett ut i serien och bokföra varenda liten grej. 

Helt ärligt är jag som klippt och skuren för det jobbet! Jag skrev ett långt brev och förklarade precis varför jag passar så bra för att kartlägga en massa fiktiva karaktärer genom en hel bokserie. 

Det skulle varit så sanslöst kul att få göra en sån sak och jag är helt säker på att jag skulle gjort det bra - men någon annan fick uppdraget. Man kan ju gissa att det var någon som inte hade skrivit att hen ansåg att författarens första bok var något av en korsning mellan Scooby Doo och Scream...

Jag tänker fortfarande på det där jobbet ibland och hoppas att det kommer en liknande chans en annan gång.

-

"Skyddsängeln" är en lättläst roman med högt tempo och perfekt lagom långa kapitel. Romanen befolkas av sympatiska karaktärer som det är lätt att tycka om, eftersom de är mångfacetterade och inte så platta som många andra deckares huvudpersoner är. 

Emma Sköld är en skicklig kriminalinspektör som jobbar på samma avdelning som ex-maken Nyllet, som hon har två små döttrar tillsammans med. Emmas partner såväl på jobbet som i privatlivet är kollegan Krille, som dessvärre varit försvunnen i ett halvår nu. Emma har letat dag och natt efter honom, men det finns inga spår av honom och han förmodas vara död.

Polisen kallas till ett övergivet mentalsjukhus efter att en gammal farbror tagit grannsamverkan på lite väl stort allvar och patrullerat sjukhusområdet alldeles ensam. Någon vill uppenbarligen inte ha honom där, utan slår ner honom och tar hans fina hund. När farbrorn vaknar, blodig och skärrad, börjar han leta efter hunden men hittar den inte. Inne i sjukhuset finner han däremot ett fasansfullt lik.

Den döde mannen har beröringspunkter med den försvunne polisen Krille och hans lillasyster, en hemlös narkoman. Emma Sköld kastar sig såklart över fallet i förhoppningen att hitta sin partner - död eller levande.

Jag hade inga som helst problem att läsa denna bok, trots att det är roman nr 9 och jag inte har läst de åtta tidigare. Det går lätt att komma in i den och det finns tillräckligt många förklaringar för att jag snabbt ska begripa folks inbördes relationer.

Skön avkoppling och bra underhållning! Nu förstår jag varför Sofie Sarenbrant blivit så otroligt uppskattad som deckarförfattare. 

-

Stort tack till Bookmark förlag för recensions-exet, som jag verkligen blev förvånad och glad över att hitta i min brevlåda!

måndag 24 maj 2021

Gründalen


Bokens titel: Gründalen
Författare: Rickard Vesterberg
Förlag: Recito Förlag, 2021
Antal sidor: 86

(Läst och recenserat men sedan valt att radera texten.)

Tack till författaren för recensions-exet!

söndag 23 maj 2021

Den enögde akvarellmålaren


Bokens titel: Den enögde akvarellmålaren
Författare: Bosse Norrhem
Förlag: Whip Media, 2021
Antal sidor: 231

En bok som lätt passerar förbi i det massiva flödet av nyutgivna böcker, en okänd författare på ett litet förlag, en roman det inte skrivs spaltmeter om. Jag måste lyfta fram den här boken, för den är överraskande bra och jag tror att många skulle tycka om den.

Erik är nybliven pensionär, ensamstående efter en skilsmässa, utan särskilt många vänner mer än grannarna som är i hans egen ålder. Inga vuxna barn som hälsar på honom, inga husdjur, ingen älskarinna. Inte så att han är en enstöring utan socialt liv, bara att han lever själv. 

Erik drabbas av en stor cysta i hjärnan och kollapsar utanför huset i den lantliga idyllen där han bor. Grannen Nike, en gift kvinna som Erik attraheras av, hittar honom och larmar ambulans. Efter en akut operation blir Erik blind på ena ögat och tvingas gå med piratlapp för ögat under några månader innan kroppen läkt klart. Lite fumlig och delvis konvalescent försöker han hitta en vardagsrytm: koka kaffe, gå ner till bryggan, blicka ut över vattnet, ta det lugnt, träna upp ögat. 

En konstutställning i det lilla samhället är inbokad sedan länge och Erik måste bli klar med sina sista akvareller inför den. Han är skicklig men inte mästerlig. Dock finns det en målning som sticker ut och inte liknar de andra. Erik vet inte själv hur den kunde bli så bra. Motivet - en man framför ett gult hus - vet han inte varifrån han fått, men det finns någon som faktiskt känner den där mannen och vet vilket hus han står intill...

Så en dag ser Erik från bryggan hur vattennivån sjunkit till den lägsta på årtionden. Vad är det där som skymtar precis under ytan? Ett stenröse som han aldrig lagt märke till förut! Vem har staplat stora stenar så där? Erik gör vad man brukar kalla "en fasansfull upptäckt". Själv verkar han dock inte tycka den är så fasansfull, jag fnissar nästan åt hur krass han är. 

Här börjar berättelsen om en annorlunda sommar, där den enögde konstnären febrilt målar akvareller, inviger en utställning, råkar ut för skumma typer både hemma och på galleriet, hittar meddelanden från förr och luskar i vad som egentligen finns i det där stenröset. Men också en mycket, mycket fin skildring av Eriks liv - dottern han miste, hustrun som också går förlorad i flera bemärkelser, kvinnorna han traktar efter, hur fort man ändå kan sammanfatta ett långt liv.

Jag förmodar att författaren inte vill se det här som en feelgood, men på många vis är det just vad den här romanen är. En feelgood där huvudpersonen för en gångs skull inte är en ung kvinna utan en äldre man. I övrigt är det mycket som stämmer: lantligt hus, trevlig småstad, ett galleri av märkliga grannar, diverse sorgliga händelser och en portion kärlek. Lite mer mystik än vad man brukar få. Framför allt har "Den enögde akvarellmålaren" den där varma känslan som må-bra-böcker har. 

Det kommer att fixa sig till slut. Allt ordnar sig. Lugn, bara lugn.

Tack, förlaget och författaren för recensions-exet!