Glöm mig

Bokens titel: Glöm mig
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag, 2017
Antal sidor: 255

Jag har förstått att Alex Schulman dels överraskat svenska folket med att han kan skriva bra och dels med att han är en varm och känslig person, inte alls så genomelak som ryktet sa efter hans bloggande för många år sedan. Det verkar också som att privatpersoner och varenda kulturredaktion på landets tidningar blivit fullständigt knockade av hans utlämnande roman "Glöm mig".

Inte undra på!

Författaren har tidigare avhandlat sin berömde far, Allan Schulman. Nu ger han sig i kast med sin kända mor, Lisette Schulman - dotter till Sven Stolpe, vilket jag inte säger utan anledning, för det är uppenbart att hennes egen barndom präglade resten av hennes liv - och hur hennes alkoholism på många vis förstörde de tre pojkarna Schulmans uppväxt.

Det skulle kunna vara en bok som för alltid smutskastar modern, men istället är det en kärleksförklaring som är så djupt personlig och innerlig att vilken mamma som helst skulle bli tårögd.

Så oerhört modigt av Alex Schulman att ge ut en bok som känns så privat att den kunde vara en dagbok! Vackert är det också, han har ett fenomenalt sätt med orden. Texten flyter lätt och ledigt, ibland krasst redogörande men ibland smått poetisk. Jag är imponerad.

Jag har redan sammanfattat 2017 och dess bästa böcker, men det var innan jag läste "Glöm mig" - nu måste jag lägga till den till min lista för det är en så väldigt fin bok om ett barns sårbarhet, rädslor och livslånga längtan efter trygghet, försoning och kärlek.

Mitt foto: Det är ju hopplöst att fotografera en bok med ett blekt omslag av ett bleknat fotografi... men jag ville få med vinflaskorna på något sätt. De som Alex och hans bröder i en outtalad överenskommelse med mamman pantade för att inte lägenheten skulle svämmas över av tompavor.

Omdöme: Sorgligt och berörande - och brutalt rakryggat ärligt.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET, POCKET, INBUNDEN.

Låt mig ta din hand

Bokens titel: Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2016
Antal sidor: 471

Detta är den andra boken jag läser av Tove Alsterdal och jag är lika förtjust denna gång. Ska dock inleda med att säga att det är ytterst missvisande med den knallröda blaffan mitt på framsidan som deklarerar "DECKARAKADEMIN: ÅRETS BÄSTA SVENSKA KRIMINALROMAN 2014". Det här är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen mordgåta.

Det är en oerhört välskriven roman, punkt slut.

De två små systrarna Camilla och Helene växer upp hos en fostermamma i Jakobsberg utanför Stockholm på 1970- och 80-talet. Deras pappa är en alkis som sitter på parkbänkarna i samma område, oförmögen att ta hand om sina barn. Deras mamma är en folkhögskoleelev som blivit kär i en karismatisk argentinare som flytt hit från juntans skräckvälde. Utan att ens ta farväl åker mamman ifrån sina små döttrar för att tillsammans med sin nya kärlek strida för det argentinska folket. Hon kommer aldrig tillbaka.

Boken kretsar i första hand kring den vuxna Helene, men vi får även glimtar av systern Camilla (numera kallad Charlie, förstås, för så heter ju var och varannan tuff tjej i svenska romaner) och deras hemlöse pappa.

I inledningen ramlar Charlie ut från tionde våningen och mosas mot en lekplats. Blev hon kastad? Hoppade hon? Ramlade hon av misstag? Det är den ganska ointressanta vinklingen som gör att detta kallas kriminalroman. För min del spelar det ingen roll, knappt för författaren heller skulle jag tro för hon serverar flera tänkbara svar och alla känns lika sannolika.

Helene och hennes familj upptar kanske halva boken, resterande ägnas hennes unga mamma Ing-Marie som ger sig ut på livsfarliga uppdrag i Buenos Aires i slutet av 70-talet och försvinner tillsammans med tiotusentals andra argentinare.

Beskrivningarna av militärjuntan och dess makt över invånarna är fasansfull. Jag mår rent dåligt av att läsa. Buenos Aires har jag aldrig besökt, men efter den här boken känns det nästan så. Människorna, de gamla husen, de grönskande trädgårdarna, den täta biltrafiken, tangomusiken, caféerna, de stora avenyerna och små gränderna. Jag får nästan ångest när handlingen växlar från den mediokra "mordgåtan" i nutida Jakobsberg till kapitlen om informationssmuggling, kodade meddelanden, hemliga möten, angiveri, "försvinnanden" och tortyr i Argentina för några decennier sedan.

Det är en oerhört välskriven roman som gott kan läsas av många fler än dem som gillar deckare, ja, den förtjänar att läsas av många för att påminna om något som hänt för inte alltför länge sedan.

Boken som helhet känns lite för lång för mig - 471 sidor är en tjock pocketbok, varför ska alla skriva så långt?! - och jag har lite svårt för att upprätthålla intresset. På slutet ska det knytas ihop diverse trådar på ett dramatiskt sätt; jag kunde varit utan den biten.

Omdöme: Alsterdal är en skicklig och påläst författare, miljöerna beskrivs mycket trovärdigt och människorna är nyanserade. Knorren med ett eventuellt mord krävs väl för att paketera det övriga innehållet så att inte bara en liten krets historie- eller politikintresserade läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

A Baby at the Beach Café

Bokens titel: A Baby at the Beach Café
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 106

Unga Evie äger ett gammalt, gulligt strandcafé i Cornwall. Hon bor på övervåningen tillsammans med sin man Ed och nu väntar de sitt första barn tillsammans. Evie planerar att jobba ända fram till förlossningen och så fort det bara går därefter. Ed som är kock på caféet tycker däremot att Evie ska ta det lite lugnt, så han anställer en ny värdinna: Helen.

Problemet är bara att Helen vägrar att ens titta på Evie och de två unga kvinnorna hamnar på kollisionskurs. Vad Helen inte berättat för sina nya arbetsgivare är att hon i åratal har försökt bli mamma, men om hon alls blir gravid så slutar det i missfall. Det sista hon vill göra är att umgås med en lycklig blivande mor som vaggar omkring inne på caféet med sin jättemage.

Omdöme: Lättläst, extremt förutsägbart, lite gulligt, gravt oengagerande. Gillar formatet med hundra lättlästa sidor - det är en höjdare! - men i övrigt var det här inte mycket att hurra för.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Dödsdömd

Bokens titel: Dödsdömd
Författare: Sharon Bolton
Originalets titel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 398

Sharon Bolton har skrivit ett dussin deckare och gjort sig ett namn som en av de främsta kvinnliga deckarförfattarna (det där med kvinnlig nämns alltid, av någon anledning, jag tror faktiskt det är menat som något extra positivt just i detta fall - för folk tycks gilla kvinnliga deckarförfattare). Hon bor i England och det verkar som att hennes böcker alltid utspelar sig där också. Trots min kritik här nedan, så ger romanen mersmak och jag kommer nog att läsa mer av henne framöver.

Boken är skriven i korta, rappa kapitel och berättas ur flera personers synvinklar. I centrum står dock de vuxna systrarna Isabel och Jessica. Tyvärr kan jag inte säga nästan någonting, inser jag när jag försöker sätta ihop den här recensionen, för Bolton bygger upp hela sin roman genom att just slänga till oss fakta allteftersom:

"Här får ni! Jessica är xxxxxx." (yrke av avgörande betydelse) och "Kolla, kolla: Xxxxx är bara ett smeknamn för Xxx" (person som rör sig i två diametralt motsatta samhällsskikt under två olika namn) och "Förresten, har jag sagt att Xxxx inte är den du trodde? I själva verket är hon...." (och så får vi veta något som ändrar hela förutsättningarna för mordgåtan).

Alltså stannar jag här. Ni behöver inte veta mer om vad som händer. Det räcker nog med att säga att det är väldigt spännande.

Boken inleds med en adrenalinhöjande sekvens om en luftballong som kraschar under en vidunderligt vacker flygning över ett naturreservat. Kanske är det så att någon i ballongens korg ser något man inte borde sett, kanske är det ett mord. Jag har sällan läst en så skrämmande inledning på en vanlig deckare.

Tyvärr måste jag säga att jag blir helt bestört över zigenarna i boken. De som har "tattarinstinkter" (verkligen inte mitt ord!) och lever precis sådär zigenarsluskigt som vi alla vet att de ju gör.

Husvagnar i risigt skick. Jättestora familjer där man lider av inavel och kusingiften. Middagsmaten lagas ute över öppen eld, campingstolarna är utplacerade på den leriga gårdsplanen där skitiga småungar och skällande schäferhundar springer runt, ljuskällan består av brinnande oljefat.

De vuxna drar kniv och ljuger med blixtrande, svarta ögon - om de inte häller i sig mer sprit än de tål. De snor bilar och är kriminella, ja, det verkar som att de lätt kan skära halsen av någon också. Lever i utkanten av samhället och gör inget för att passa in.

Det enda författaren gör för att mildra den sanslösa beskrivningen är att kalla dem för romer. Som om detta enda lilla ord skulle kunna ursäkta skildringen i övrigt.

Mitt omdöme: Författaren är skicklig på att avslöja precis lagom mycket hela tiden. Inte för att jag inte genomskådar det mesta (det gör jag tyvärr, önskar att jag hade varit mer lättlurad!) men det är snyggt gjort att pytsa ut relationer och bakgrundshistorier sådär i lagom takt under romanens gång, så att man hela tiden får en ny vinkling av det mord som verkade så enkelt i förstone. Sharon Bolton kan verkligen konsten att bygga upp en rafflande kriminalroman, det får man ge henne. Och att smutskasta romerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Väldigt snyggt omslag med ett stängsel i relief.

Den röda adressboken

Bokens titel: Den röda adressboken
Författare: Sofia Lundberg
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 290

Vad jag förstår så utkom romanen redan 2015 och har hunnit ges ut

med två andra omslag än det nuvarande.  

Bokomaten skriver "En riktig pärla det här som jag varmt kan rekommendera"
Bina´s Books tycker att den förtjänar 3,5 av 5 poäng.
Malins bokblogg menar att det är en bok hon varmt kan rekommendera.
...och dagarna går skriver "Charmigt och lättläst!"
Bokstunder gillar den så mycket att den hamnar bland årets tio bästa!

---

Författaren är så otroligt driven så det går inte att förstå att detta skulle vara hennes första roman. Ingenstans hakar jag upp mig på ordval, upprepningar eller klichéer. Till och med dialogerna är välformulerade och det är ju inte det vanligaste!

Det här att gamla människor har upplevt så enormt mycket och att deras minnen går förlorade för alltid den dag de dör, det har jag tänkt många gånger. Att man borde be dem berätta, så man kan skriva ner litegrann och föra vidare.

När mina äldre släktingar har legat döende eller varit dementa, har jag gjort collage med bilder för att sjuksköterskor och hemtjänst ska kunna se hur farmor, svärmor, gammelmormor såg ut en gång i tiden. Ytterst korta, sammanfattande texter - som personalen hinner läsa! - för att ge en bild av kvinnan i sjuksängen, som varit någon helt annan ända fram till nu.

Sofia Lundberg låter 96-åriga Doris berätta om sitt liv. En skröplig dam som bor i en liten lägenhet på Söder i Stockholm. Hennes liv tickar bort medan hon väntar på hemtjänstens microvärmda mat och att få skypa med sin systers dotterdotter Jenny i USA.

Doris har haft ett spännande liv men nu står hon alldeles ensam - inga släktingar på den här sidan jordklotet, inga vänner som lever. Hon vill göra ett sista försök att berätta för Jenny om vad hon varit med om. Bläddrar i sin gamla röda adressbok och bland sina bleknande fotografier, skriver ett långt Word-dokument på sin laptop. Vi får ta del av Doris livsöde som börjar och slutar i Stockholm, men som tar de märkligaste vändningar däremellan.

Jag tycker jättemycket om själva idén med att visa på vad varje människa bär inom sig. Kruxet är väl vad Doris råkar ut för. Ska inte förstöra läsnöjet för er andra, men man kan väl säga att hon hamnar i helt otroliga situationer. Jag får oerhört obehagliga minnesbilder av Estonias förlisning (glömmer aldrig live-sändningarna från havet den morgonen!) när Doris är med om något liknande - och det känns bara som för mycket och närmast osmakligt.

Det är då jag minns Nisse Hult, som jag refererade till i ett inlägg igår. Den historiskt bevandrade Nisse som får vara med om alla viktiga händelser i Sveriges historia. Doris är också med om allt. Hon är som en icke-komisk, kvinnlig och tjusig version av Nisse Hult - kastas mellan Stockholm, Paris, New York och engelska kusten på ett ofantligt dramatiskt vis.

Omdöme: En varm roman om varje människas unika liv och många minnen; lättläst och lite slisksöt men med en bra känsla.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet som låg i min goodie-bag efter bokfrukosten förra veckan.

Vuxen-Pixi: Rocky

Vuxen-Pixi x 6: Rocky
Författare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago förlag, 2017

En jättefin liten box med sex stycken Pixi-böcker som innehåller färglagda serier med Rocky, på teman som "alkohol", "döden" och "naturen". Så himla fin! Passar perfekt i såna där paketkalendrar som ungar får varje dag fram till jul, om man har en tonåring hemma. Eller en annorlunda present till värdinnan när man är bortbjuden på glöggmingel, kanske?

Visserligen har jag läst många av serierna redan eftersom jag är en inbiten Rocky-fantast sedan något decennium tillbaka och äger flera av böckerna som getts ut (förutom att jag läser DN varje dag, där ju Rocky finns med), men det spelar ingen roll. En liten Rocky-bok sitter alltid bra!

Nästa år kommer Jan Stenmark ut med en box med Pixi-böcker. Ni vet han med de svart-vita eller bleknade fotona från 50-talet som har kompletterats med absurda och ganska galghumoristiska påståenden?

Innan väggen

Bokens titel: Innan väggen - en upplyftande bok om utmattning
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag, 2017
Antal sidor: 74 + lite extra

Jag har sporadiskt följt Anna Voltaire på avstånd under några år, genom hennes blogg Voltaires vardag - känner igen mig så mycket i henne. Jag har aldrig träffat Anna, men hon verkar vara en människa proppfull med projekt och kreativa infall. Tyvärr är det väl inte helt lätt att kombinera tusen idéer om husbygge, inredning, sömnad, djurhållning och trädgårdsodling med att ha tre stora barn och tre små dito - och ett krävande jobb som läkare på en arbetsplats som snarast verkar vara från helvetet...

Författaren drabbades av förlamande utmattning av all stress - och i den här extremt lättlästa, begripliga och tunna boken förklarar hon varför det inte funkar med "ryck upp dig" eller att sova ut en natt bara. De rent fysiska anledningarna till varför vi inte kan resonera oss ur en utmattningsdepression är något som långt många fler skulle må bra av att känna till! Hur våra kroppar reagerar på långvarig stress av det negativa slaget - och hur hjärnan kämpar för att begripa de obegripliga impulser den får.

För mig var det otroligt givande att läsa om det fysiologiska, sånt som inte enkelt botas med en kram och käcka uppmaningar av slaget "ta det lugnt!" utan snarare kräver att man lägger om sitt liv och är mer rädd om sin överhettade hjärna och sönderstressade kropp.

Ni som följt mig på bloggen det senaste året vet ju hur hemskt 2016 var för mig, med min mammas plötsliga död och min oerhörda sorg och saknad över att hon som var så ung (för att ha en 49-årig dotter!) inte fick leva längre. Och min vän som dog i cancer och min älskade hund - till synes ung, frisk och urstark - som fick ett fasansfullt slut. Alla sjukdomar som drabbade mig efter det... När jag läste Anna Voltaires bok insåg jag att en hel del av sjukdomarna som följde på alla dödsfallen antagligen var kroppens stressreaktioner.

Enkelt och mycket personligt skrivet - och faktiskt just upplyftande, som titeln utlovar.

Omdöme: "Innan väggen" är en utmärkt bok för alla oss som tagit oss vatten över huvudet och jäktar runt på tok för mycket - men ännu inte hamnat i det där förlamade stadiet. Och för anhöriga till alla som drabbats och knappt orkar fundera på vad de ska äta till frukost eller klarar att läsa en dagstidning eller föra ett normalt samtal utan att tappa tråden. De som själva är hårdast drabbade får också en sammanfattning av boken: Gå och lägg dig, läs boken om några månader!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till författaren för pdf:en!

Vei

Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.

Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

Löpgravsvägen

Bokens titel: Löpgravsvägen
Författare: Kari Hotakainen
Originalets titel: Juoksuhaudantie
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2004
Antal sidor: 298

Matti bor i en hyresrätt i utkanten av Helsingfors. Han är hemmafrontsman (detta ord hade jag aldrig hört tidigare, men det förekommer frekvent rakt igenom boken) och kämpar för kvinnors frigörelse. Hustrun Helena arbetar och lever loppan, Matti tar hand om lilla dottern och hushållet på ett föredömligt sätt (han är pedant när det gäller städning och en hejare på att laga mat, bland annat).

Men det är inte så sexigt med hemmafrontsmän, tycker Helena. "Gå ut och festa med kompisarna!" tjatar hon och påpekar ständigt hur oattraktiv Matti är. En gång när hon återigen klagar på hur tråkig Matti blivit, går något sönder i honom. Han kastar ut en knytnäve och träffar hustrun i ansiktet. Hårt.

Helena lämnar honom, tar älskade dottern med sig. Matti är förtvivlad. Hur ska han få dem tillbaka? Polisanmäld för misshandel! Han börjar smida en plan... Sedan länge är Helenas stora dröm att få bo i ett eget hus i förorten - om han bara kan ge henne det så kanske hon kommer tillbaka och de kan fortsätta sitt liv tillsammans?!

Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2004 och är en fullständigt skruvad historia där man pendlar mellan skratt och vemod, på ett sätt som jag tänker är väldigt finskt.

Matti säljer av möblerna, agerar hälare och ger sexmassage; allt för att få in pengar till ett eget hus. Vi läsare ser hur han gradvis går från småtokigt rolig till en obehaglig inkräktare som spionerar på människorna utmed Löpgravsvägen, tar anteckningar om hur de klipper gräset och grillar fredagsmiddag, bryter sig in i deras hus eller provsitter trädgårdsmöblerna. Det går utför - och det är både skrämmande, en gnutta lustigt ibland och mest av allt sorgligt.

Omdöme: Mycket i boken kretsar kring de frontmän som stred för Finland i andra världskriget och de hemmafrontsmän som Matti tillhör. Om förlegade könsroller och om hur svårt det kan vara att finna sig tillrätta och passa in. Boken har några år på nacken och känns faktiskt ännu äldre. En absurd samhällsskildring från vårt grannland.

Boken säljs inte längre genom bokhandlarna, man får leta reda på den på biblioteket.

Kåda

Bokens titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originalets titel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 240

"Vinnare av Glasnyckeln - Årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016" står det på omslaget, hyfsat diskret inklämt i den alldeles otroligt vackra omslagsillustrationen.

Jag har suttit en lång stund och bara tittat på alla saker som framträder när man tar sig tid: en gammal vevgrammofon, en cykel, en spann (som jag nu vet innehöll något äckligt), en fogsvans, en lie, gamla däck, en golvlampa, en hemmagjord ljuskrona, en smutsig spis, mängder av kaniner och den olycksaliga vaggan som bebisen ramlade ut ur...

Omslaget förtjänar ett omnämnande i sig; det är Mikkel Henssel som gjort det. Fantastiskt! Inte bara motivet, utan den dova färgskalan från brun-svart till orange, precis som i kåda.

Jag vet inte om jag skulle klassificera boken som vare sig kriminalroman eller spänningsroman, trots att det är så det står på omslaget. Det här är en alldeles otroligt bra bok som kvalar in bland det bästa jag läst under hela året! Kanske var det bra att jag inte hade några förutfattade meningar om "Kåda", för nu blev det istället en fantastisk läsupplevelse och en roman jag varmt kan rekommendera.

Tänk lite Gilbert Grape och hans tjocka mamma, lite uppväxtmisär à la "Mig äger ingen" eller "Korparna" och så en släng av någon krypande obehaglig psykologisk thriller av Gillian Flynn. "Kåda" är en vacker skildring av något ohyggligt: en familj och ett hus i totalt sönderfall. En sorg som växer sig så stark att den övergår i galenskap.

Jag avhåller mig från att berätta för mycket, ska ge er andra chansen att hoppa rakt in i familjen Haarders värld utan att vara färgade av recensioner, men i korthet kan man säga att den lilla familjen på ön Hovedet i Danmark lever isolerat och har valt att ta avstånd från resten av samhället.

Pappa Jens är en gudabenådad snickare som älskar skogen, träden och den dyrbara kådan. Mamma Maria är en bokhandlardotter som sakta sjunker in i tystnad och orörlighet. Tvillingarna Carl och Liv är barnen som lämnas vind för våg. Gården svämmar över av prylar i en besatthet som gör att familjen snart inte kan röra sig.

En dag kommer farmor Else på besök och upprörs över att gården är så fylld av skräp att man knappt kan ta sig in genom dörrarna, att dagsljuset inte längre tränger in genom fönstren, att maten är slut, råttorna och kaninerna förökar sig, att barnen inte går i skolan. Farmor bodde hos dem när barnen var nyfödda, men hon sjasades därifrån efter en ödesdiger olycka med en vält vagga, som ena tvillingen låg i. Nu är hon tillbaka - och inte alls välkommen. Redan i romanens första mening får vi veta att farmor ska dö. Och det är pappa Jens som planerar att ta livet av henne.

Omdöme: Helt klart höstens största läsupplevelse och en av de bästa böckerna i år! Det här är inte en mordgåta, det är en djupt tragisk beskrivning av en dysfunktionell familj berättad genom en liten flicka som inte till fullo förstår vad hon är med om.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Stort tack till förlaget för boken!

Ingen lever i samma familj

Bokens titel: Ingen lever i samma familj
Författare: Claes de Faire
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2017
Antal sidor: 176

Jag brukar tycka om relationsromaner, i synnerhet nutida, och gillade själva ramberättelsen: man och kvinna åker från Sverige till Turkiet under sommarlovets sista vecka för att ha en veckas välförtjänt semester med sina två barn men blir osams om en struntsak och tappar totalt alla spärrar.

Tyvärr gillar jag nästan ingenting i den här boken. Jo, språket är fint och flyter på bra. I övrigt känner jag mest en irritation över två totalt dysfunktionella och omogna vuxna som beter sig fruktansvärt elakt mot varandra och indirekt mot barnen.

Man måste ju inte alltid sympatisera med huvudpersonerna i de böcker man läser eller de filmer man ser - men här går min initiala irritation över till att jag närmast blir äcklad av hur illa de beter sig.

Martin är så rar, gillar att ha ordning och reda, städar fint, pyntar och pysslar, jobbar som värderingsman på en auktionsfirma. Vilken mysig man! Överseende med sin frus illojala snack, överseende med vännernas hånfulla skratt, överseende med de odrägliga barnen (de beskrivs konsekvent som blodsockergriniga, tjuriga, initiativlösa och benägna att starta syskongräl).

Ja, tänk så gullig Martin är! Inte kan han rå för att han slår över totalt för en struntsak, rusar ifrån familjen under resan i Turkiet, super skallen av sig, kladdar på tonårstjejer, raglar omkring dyngrak på stranden, spyr kaskader, trycker sin erigerade penis mot unga kvinnor som inte kan freda sig - och vägrar svara på sms från sin fru för hon är ju "en jävla fitta".

Frun är inte bättre hon. Fullständigt självupptagen.

Nej. Om de var vuxna, betedde sig vuxet och var rasande arga - det vore en sak. Då skulle jag kunna leva mig in i det hela. Men en 40-åring som har en mental nivå som en femåring? Och när de båda två är lika omogna, egocentriska och elaka, då kan jag inte uppbåda någon sympati alls.

Dessutom konsumerar de kopiöst med alkohol rakt igenom boken: de dricker vin, tar en drink, köper en kall öl. Och så har de sex i de mest bisarra situationer med människor som de faktiskt borde låta bli (för att inte avslöja för mycket säger jag inte varför jag tycker detta). Inklusive någon sorts försoningssex som avslutas med att mannen blir så djupt klöst av kvinnan att han sticker ifrån familjen igen.

Jamen, för helskotta, Martin! Ta hand om dina barn som hamnar i kläm, ignorera kvinnan du är gift med, åk hem till Sverige och skilj dig - och boka in tio års terapisessioner för att reda ut varför du själv är så himla konstig.

Omdöme: Osannolik berättelse om ett par som verkligen inte borde leva ihop.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag måste ju vara ärlig...

Avskedsfesten

Bokens titel: Avskedsfesten
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 299

Jag har (nog) läst alla Anna Fredrikssons tidigare böcker, gillar hennes trovärdiga sätt att beskriva relationer oavsett om det är mellan älskande par, vuxna barn mot sina föräldrar, syskon emellan eller kompisar.

Det började med Sommarhuset, som jag verkligen tyckte mycket om. Sedan kom Lyckostigen som också var väldigt bra. Därefter följde Augustiresan och Tisdagsklubben som båda var okej.

Nu är Fredriksson tillbaka med en riktigt bra relationsroman - den här tycker jag nog bäst om av allihop! Tempot är rätt långsamt, känslorna inte överdrivet yviga, inget dramatiskt händer - tja, inte mycket händer överhuvudtaget när jag tänker efter. Men människorna det kretsar kring blir så verkliga trots att vi bara får följa deras möten. Det finns nästan inga beskrivningar av deras utseenden (man inser hur ovanligt detta är, när man konfronteras med det!) utan vi får själva bilda oss en föreställning av dem.

Rebecca och Jacob som varit ett par i evigheter och har två barn ihop, är bästa vänner och känner varann utan och innan. Men de har glidit isär och tillsammans har de fattat beslutet att skiljas. En lycklig skilsmässa, i all vänskaplighet.

Rebecca kommer med idén att de ska släppa nyheten på kompisgängets årliga svampplockarhelg. En avskedsfest som ska markera en början på något nytt i livet! Varför inte, när man har dop, förlovningar, begravningar, 30-årsfester och baby showers? Det är väl bara naturligt och inte alls dramatiskt.

Tyvärr tar inte vännerna lika lätt på skilsmässan som Rebecca och Jacob. Det är ett svek att de inte har hintat något! Att de valde den heliga svampplockarhelgen för att berätta. Vems fel är det att de ska skiljas? Varför kan de inte bara fortsätta vara ett par, om de ändå är bästa vänner?!

Vi får växelvis följa Jacob och Rebecca samt de två männen och två kvinnorna i de andra paren som ger sin syn på den där avskedsfesten, på äktenskap och relationer, på vänskap som prövas hårt och kanske inte håller...

Omdöme: Nyanserad bild av äktenskap och framför allt skilsmässor, välskrivet, trovärdigt - och med ett helt gäng realistiska, kompetenta, handlingskraftiga kvinnor i huvudrollerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET

Älska, glömma och förlåta

Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Yxmannen

Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

Tjockdrottningen

Bokens titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Förlag: Norstedts, 2017
Antal sidor: 409

Johanna är en trådsmal - för att inte säga mager! - programledare som kämpar hårt för att bli lite mer betydande, få lite större jobb, bli lite mer känd. Hon bor i en snyggt inredd lägenhet på Östermalm och shoppar groteskt dyra märkeskläder trots att hon inte har råd med någondera. Karriären är inte så lysande som hon drömmer om och hon blir ständigt snuvad på programledarrollen för de där stora tevesatsningarna som hon så fruktansvärt gärna skulle vilja ha. Och behöver av ekonomiska skäl!

Johanna berör mig verkligen starkt. Ni kommer att förstå varför om ni läser boken. Hon är en skör människa och i sin desperata jakt på "likes" och hjärtan på Instagram och Facebook kommer hon att svika dem hon älskar allra mest. Det är rätt fruktansvärt läsning, eftersom den är så sannolik. Verkligheten ser ut sådär för många; lägg ut bilder på dina lyckligaste och sorgligaste stunder för att skapa uppmärksamhet kring din egen person.

Du är ditt eget varumärke!

Just den devisen verkar alla i romanen "Tjockdrottningen" leva efter. Teveproducenten Jarmo som totalt tappar kontrollen över sig själv och är så omdömeslös att man häpnar. Hans manipulativa assistent Camilla, lysande ihopdiktad och beskriven av Moa Herngren, som "bondar" med alla och får dem att tro att de är hennes närmaste vänner när hon i själva verket bara utnyttjar dem för egen vinnings skull.

Och så tjockdrottningen själv då, hon som kanske minst av alla bryr sig om att hon är ett levande varumärke, en kändis - om än temporärt - och ständigt figurerar på tidningarnas löpsedlar och i morgonsoffornas teveprogram.

Hon heter Annie, är lite över trettio och har aldrig blivit kysst. Hennes liv har bestått av förödmjukelser och elakheter, ensamhet och skuldkänslor. Så blir det lätt när man väger över tvåhundra kilo och alla bara tittar på en med avsmak. Porträttet av henne är hjärtknipande och i synnerhet hennes längtan efter tjejkompisar, en pojkvän, en framtid som strålar av kärlek och vänskap.

Vilket otroligt bra bok detta är! Det är inte bara de verklighetstrogna sekvenserna kring "Biggest Loser" (här kallat "Du är vad du väger") och Facebookhysterin som fångar mig, utan främst den sorgliga känslan av att många slänger bort sina dyrbara enda liv på att bli populära, vackra, kända. Bli Någon. Även när de måste ge avkall på sin egen etik och moral.

Omdöme: Jag har läst flera romaner av Herngren förut och den här är precis lika bra som exempelvis "Jag ska bara fixa en grej i köket". Författaren måste vara en lysande observatör, tänker jag, för personerna i hennes böcker skulle kunna vara våra egna systrar, grannar och arbetskompisar. En mycket bra bok som skulle passa i bokcirklar och gärna delas ut till unga människor på gymnasiet och högskolan som tror att så mycket av deras framtid handlar om yta, skönhet och popularitet snarare än genuina känslor och mellanmänsklig värme.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Det här är en av ytterst få böcker jag vågat be om ett recensions-ex av, inte bara fått som en överraskning. Jag misstänkte redan på förhand att jag skulle gilla den. Herngren är en favorit hos mig och jag blev verkligen inte besviken.

Här är fler som har läst och tyckt: ...och dagarna går, Boklysten, Stories from the city, Hyllan, och Just här - just nu.

Arthur Peppers diskreta charm

Bokens titel: Arthur Peppers diskreta charm
Författare: Phaedra Patrick
Originalets titel: The Curious Charms of Arthur Pepper
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 301

Jag hakar upp mig redan några sidor in i berättelsen, då jag inser att bokens huvudperson Arthur är nyss fyllda sextionio år, men beskrivs som en gubbstrutt i töntiga kläder, lite långsam av sig, ointresserad av förändring. Men, det måste väl ändå vara sjuttionio eller åttiofem?! Nej, tydligen inte. Jag gör en snabb sammanställning i huvudet över mig närstående män i Arthurs ålder.

Mäklaren som är en av mina affärsbekanta, han har fyllt 68 och cruisar runt i en lyxig BMW, klär sig i snitsiga kostymer, håller sig i form och unnar sig det goda livet. Har märkesjeans om man träffar honom på fritiden, är en skicklig danskavaljer och sjunger Tom Jones låtar högt när han är på det humöret.

Min fina tryckare som är det närmaste en arbetskamrat jag kommer, han fyller 68 om några veckor och jobbar massor på tryckeriet fortfarande - även om han dragit ner lite på det för att hinna med att renovera sina två (!) sommarstugor och skriva en bok om sin hembygd i Dalarna.

Min äldste svåger som också är 68 och som visserligen gått i pension, men som ägnar sig på heltid åt båtbyggen och sina barnbarn, reser utomlands, har stora fester på landstället, käkar LCHF, är kulturell och försöker hålla sig ungdomlig.

För att inte tala om min egen pappa som är 73 år och arbetar heltid inom egna företaget, åker land och rike runt för att styra upp ledningsgrupper, hålla föredrag, skriva rapporter, utvärdera arbetssätt och leda projekt. Och när han kommer hem tar han hand om ett stort hus med en gigantisk trädgård, går raska promenader i timtal, åker långfärdsskridskor, paddlar kajak, snickrar, träffar släkten, bakar bröd och umgås med goda vänner.

Nu blev det här en lång utläggning, men för mig var det så otroligt slående att bokens Arthur Pepper är 69 år och en skruttig gubbe. Hans barn och han själv kallar honom det. Min upplevelse är snarare att många äldre är väldigt i farten en bra bit upp i 70-årsåldern.

Tre engelska omslag som fokuserar på berlockerna, armbandet och resorna.

 Spanskt, holländskt, australiskt och portugisiskt omslag.

Boken då? Jag ska verkligen inte lägga mig i den i övrigt eminenta översättningen, gjord av Emö Malmberg, men jag tycker att titeln blivit lite konstig. "The Curious Charms of Arthur Pepper" syftar kanske på hans charm men garanterat även på hans berlockarmband. I den svenska titeln har han blivit en diskret (!) charmknutte och inget alls nämns om några lyckobringande amuletter eller märkliga berlocker.

Arthur har blivit änkling, hans älskade Miriam dog för exakt ett år sedan i sviterna av en lunginflammation. På årsdagen tänker han städa ur hennes garderob och när han gör det hittar han ett vackert guldarmband som han inte kan minnas att han någonsin sett henne bära. Runt armbandet sitter nio dyrbara guldberlocker som alla leder till spännande upptäckter om Miriams liv. En elefant, en målarpalett, ett hjärta, en tiger, en bok...

Det är en otroligt mysig bok, där Arthur (som inte har några likheter alls med omslagets "Ove" utan tvärtom går runt i blå haremsbyxor, rejäla sandaler och ryggsäck - och garanterat utan käpp!) utvecklas som människa och finner ny lycka i sitt liv. En riktigt, riktigt fin liten berättelse som må vara hur simpel som helst men som ändå berörde mig och lyckades överraska med att flera gånger ta en annan vändning än den jag hade trott.

Mitt foto: När jag var i lekisålder (förskoleklass, numera) fick jag ett silverarmband med en berlock av min farmor. Det var meningen att jag skulle fästa fler berlocker senare, men tyvärr blev det aldrig så - och jag växte snabbt ur armbandet dessutom.

Omdöme: Lättläst men inte så lätt genomskådad som man kunde tro. Mysig och varm men med ett stort mått vemod och längtan. Rar och oförarglig på det hela, men berörande ändå. En fin överraskning!

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.

Tango för vilsna själar

Bokens titel: Tango för vilsna själar
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: The Ballroom Class
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 510

Lauren är bara 22 år, men ska snart gifta sig. Hela sitt liv har hon drömt om ett storslaget bröllop. Det är allt hennes tankar kretsar kring, inget annat är så viktigt som hennes stora dag. Man kan lätt påstå att hon är besatt.

Chris är killen hon har utsett till sin blivande make, men frågan är om han inte börjat ångra sig nu när radhus, bolån, bröllopstårtor, vita hästar och inte minst brudvals är vad livet tycks handla om.

Lauren och Chris börjar på en kvällskurs i sällskapsdans, för att öva inför bröllopet. Med sig har de Laurens föräldrar Bridget och Frank, som är så lyckliga och lyckade på alla vis. Tror man. Kanske finns det en del gömt i garderoberna, trots allt? Det unga brudparet släpar även med sig Chris vidrigt självupptagna morsa till danskursen.

Där huserar Angelica, en elegant kvinna i 60-årsåldern, som tävlingsdansat hela sitt liv och varit enormt framgångsrik. Varför kom hon tillbaka till den lilla hålan Longhampton, när hon hade det så bra i USA? Kan man ju undra...

Men det finns fler människor att hålla reda på! Fylliga tvåbarnsmamman Joanna - som är vacker fast hon är mullig, påpekas hundra gånger - och hennes karriärsman Greg som aldrig är hemma. Och sist men inte minst bokens huvudpersoner: Katie och Ross. De har blivit beordrade av sin äktenskapsrådgivare att ta upp ett gemensamt fritidsintresse - och det blir sällskapsdans.

En övertydlig historia spelas upp, där vi får lära oss att den hårt arbetande Katie (mager, tärd, trött, ändå tjusig, med konstant ihopbitna käkar och aldrig ett leende) minsann kan vara en god mor trots att hon jobbar långt mycket mer än heltid och alltid sätter jobbet före familjen. Och att Ross, den sluskigt klädde hemmapappan som tar hand om de gemensamma småbarnen, är en charmerande och intelligent, tänkande och varm varelse som faktiskt har seriösa vuxensidor i sig trots att han är hemma och fjantar med barnen hela dagarna.

Nej, det här var inte den bästa feelgood jag läst. Minus även för de långa utläggningarna om olika danser och tillhörande klädsel. Det intresserar mig inte att läsa fyra och en halv sida (!) i detalj om Angelicas dansklänningar.

Omdöme: För många människor, för spretigt, för ytligt, för snackigt - men en trevlig ambition att berätta om långa kärleksförhållanden och hur man kämpar för att behålla dem.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Björnstad

Bokens titel: Björnstad

Författare: Fredrik Backman

Förlag: Piratförlaget, 2016

Antal sidor: 470

Om ni visste hur många gånger jag börjat på den här recensionen! Nu har jag nått stadiet att jag ger upp. Boken är redan Årets Bok - så gott som - och det strösslas femstjärniga betyg och kärleksförklaringar över den.

Jag är en hockeymorsa. Det går inte att komma ifrån trots att hockeylivet aldrig ledde till en karriär som proffsspelare för något av mina tre skrinnande barn. Som Fredrik Backman skriver så lever hockeyn ändå kvar i en; en gång hockeyspelare, alltid hockeyspelare.

Beskrivningen av den lilla orten Björnstad som hålls samman med hjälp av hockeylaget - som alla har en anknytning till, på ett sätt eller annat - är så otroligt sann och sannolik att jag riktigt hör smällarna då puckarna vräks in i plexiglaset runt rinken, känner doften av omklädningsrum och gammalt kaffe, hör ismaskinen snurra sina varv på varv mellan ungarnas träning och A-lagets dito.

Jag kan inte ens räkna de dagar, månader och år som jag stått i hockeycafeterian och sålt varmkorv och kaffe när jag borde ha varit hemma och läst godnattsagor för mina barn.

Alla eftermiddagar jag gått tidigt från jobbet - fem dagar i veckan! - för att släpa groteskt tunga backar och trunkar, dubbla uppsättningar kompositklubbor och fler skydd än man kan drömma om.
Alla lördagsmornar jag knappat in okända adresser på gps:en för att hitta till ishallar på andra sidan stan. Kvällarna då jag stått vid slipen och vässat skenor på femtusenkronorsgrillor, suttit på huk framför påbylsade småkillar och knutit dubbelknut på deras skridskor (och nogsamt gömt tåtarna under damaskerna så att de inte ska snubbla på de långa skosnörena).

Det här var vårt liv under många, många år. Därför är "Björnstad" en bok som kommer plågsamt nära.

Jag kan inte värja mig för beskrivningarna av spelarna, tränarna, klubbdirektörerna och de fanatiska föräldrarna. Backman fångar det med en skrämmande precision. Utsattheten, kärleken till sporten, hetsen, gliringarna, berömmet, lyckorusen, oron och konkurrensen.

Bland det bästa i romanen är att staden myllrar av liv och att vi får lära känna otaliga personer, men att de presenteras lite i förbigående. Om man just lärt sig vilka Hasse och Bettan är, var för sig, så får man som av en händelse veta att de är kusiner, eller har gått i samma klass, eller jobbar ihop, eller är grannar. En efter en läggs stadens invånare till och de bildar en karta över vänskap och släkter.

Den viktiga historien om det övergrepp som skakar hockeyklubben är gripande och tämligen osentimentalt beskrivet.

---

Men så har jag ju en invändning också.

Fredrik Backman är en lysande kåsör. Om man läser en spalt eller ett blogginlägg som inleds med  "Man har aldrig såna vänner igen, som man har när man är femton år" och sedan kommer till slutet som är "De vänner man har när man är femton, är såna man aldrig mer får", ja, då är det ett snyggt sätt att väva ihop en text. Men en hel bok där detta upprepas in absurdum?!

Gång på gång kommer Gud alias Berättarrösten alias Backman in och dånar sin livsvisdom i ansiktet på oss. Han säger sånt som att "de vet det inte än, men om tio minuter kommer deras liv att förändras för alltid" eller "hockey betyder ingenting, det är bara det viktigaste av allt".

När det händer i varje kapitel hela boken igenom så känner jag att jag stör mig på språket, det repetitiva. "Varför bryr hon sig om idrott? Det gör hon inte." varpå det följer en sida och sedan "Varför bryr han sig om idrott? För att hans liv kommer att bli tyst utan den." och en sida till innan det kommer ett "Varför man bryr sig om idrott? För att den berättar historier." För mig som reklamare är det här rena rama copywriterspråket.

Mitt foto: Förrådet är fortfarande fullt av benskydd, hjälmar, dyra skridskor och klubbor. Det här är en bit av mitt vuxna liv och en stor del av mina barns uppväxt.

Omdöme: Fantastiskt mycket bättre än den konstiga boken om den lillgamla flickan och hennes udda mormor och den ännu konstigare boken om dysfunktionella Britt-Marie och hennes fotbollslag. Underbart att hitta tillbaka till Ove-känslan och Café-blogginläggen som jag läste under lång tid innan Backman blev författare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET och STORPOCKET

Coffin road

Bokens titel: Coffin road
Författare: Peter May
Originalets titel: Coffin road
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 319

Man skulle kunna tänka att författaren gör det lätt för sig genom att förlägga handlingen i denna spännande roman till Yttre Hebriderna, den lilla ögruppen utanför Skottlands västkust nästan så långt norrut man kan komma - omgiven av stormande hav på alla sidor - eftersom landskapet som sådant är så dramatiskt med sina karga klippor, farliga stup, sandstränder och ljunghedar.

Och att sedan placera huvudpersonen dyngsur och iskall på en av dessa stränder, kippande efter andan, mörbultad och totalt utan en aning om vem han är eller varför han är där - bara med vetskapen att han uppenbarligen har undkommit drunkningsdöden med nöd och näppe.

Han stapplar upp från stranden, vet inte i vilken riktning han ska gå men räknar med att finna någon sorts civilisation, träffar en kvinna som tilltalar honom "mr Maclean" och är bekymrad över hans tillstånd - hon visar honom stugan han tydligen bor i och där möts han av en svansviftande hund som blir glad att träffa honom.

Men vem är han? Och vad gör han här? Vad heter han? Varför finns inte en endaste ledtråd någonstans i hela stugan - hur är det möjligt att leva ett liv utan att ha något alls som berättar om vem man är? Han har dessutom en känsla av att minnesförlusten döljer fasansfulla upplevelser som han inte vågar komma ihåg.

Jag fastnade redan på första sidan, ska jag erkänna. Det är inte blodigt eller snaskigt, utan bara ruggigt spännande på ett klassiskt sätt.

Maclean sitter ensam och undrar vem han är, stormen tjuter utanför stugknuten, vågorna skummar på havet, båtarna sliter sig ur sina förtöjningar, de få människorna hukar sig i blåsten. Samtidigt, på fastlandet, går en tonårstjej omkring och sörjer sin döde far - nej, han hette inte Maclean! - och flera vetenskapsmän arbetar i det fördolda med forskning som kan få stora konsekvenser för penningstarka, multinationella företag.

Omdöme: Jag har inte läst något av Peter May förut, men hört att hans Lewis-trilogi ska vara väldigt bra. "Coffin road" var mitt första möte med såväl författaren som Hebriderna och jag gillade det mycket! En välskriven spänningsroman att avnjuta.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för det i dubbel bemärkelse överraskande recensions-exet.

Katastrofdoktorn

Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300

Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).

Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?

Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.

Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.

Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.

När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?

Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."

Länk till boken på Adlibris: E-BOK

Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.