onsdag 30 december 2015

Bloggandets mål och mening

Jaha, vad ska jag ha för mål med "Boktanken" för 2016?

  • Att jag ska nå orealistiska 100.000 besök totalt? (Nu har drygt 47.000 besök registrerats, varav flertalet under 2014-2015 och bara DET är ju rent häpnadsväckande!)
  • Att jag ska skriva ett inlägg om dagen (trots att jag inte läser en bok om dagen och jag har ju lovat mig själv att de allra flesta inläggen ska vara recensioner)?
  • Att jag ska läsa hundra böcker på ett år (fastän jag redan konstaterat att det är alldeles omöjligt så länge mitt liv ser ut som det gör och jag väljer den sortens böcker som jag väljer)?
  • Att jag ska delta i en utmaning (som bara kommer att stressa mig till en hjärtinfarkt)?
  • Att jag ska vinna ära och berömmelse?

Nä. Det får räcka så här.

Ambitionen var att skriva personliga recensioner av de böcker jag läser och helst ha egentagna foton. Jag vill avhålla mig från att skriva om annat än just litteratur.


 Från hundbloggen: Valpen har massakrerat min tandborste.


Från fotobloggen: En promenad i omgivningarna.


Från husbloggen: För att visa något neutralt - vår trädgård om hösten.

Jag har haft en blogg om vårt hus och den var väldigt omtyckt bland släkt och vänner som kunde följa oss i vårt husbygge under flera år. Till slut kände jag bara att "nu BOR vi ju här, nu är allt klart, nu finns det inget mer att skriva" så jag stängde bloggen.

Jag har haft en blogg om mitt fotograferande, men det blev för trist att sitta och ladda upp bilder på nätet när så få kommenterar dem - och risken är överhängande att någon snor fotona för eget bruk.

Jag har en blogg om min hund, eftersom många som köpte från samma kennel var så intresserade av att se hur det gick för valparna då de hamnat i olika hem runt om i Norden. Den bloggen är lösenordsskyddad men ändå är det jättemånga som går in varenda eviga dag för att läsa om hundens senaste hyss och äventyr.

Nu när valpstadiet är överstökat känns det inte alls lika viktigt att skriva där. Vad ska jag berätta? Att vi har gått på promenad och att hunden snodde en macka från köksbordet eller att den skällde på en tant som gick stavgång?! Jag blir bara stressad av att folk vill se bilder från mitt hundliv, när jag egentligen inte har så mycket att berätta.

Jag vill inte tröttna på bokbloggen, den ska få leva länge än. Det får inte finnas någon press att skriva varje dag, vara kunnig och underhållande. Det här är min läsdagbok som förhoppningsvis inspirerar andra och ger goda tips om bra böcker!

Mitt mål för Boktanken 2016 är att fortsätta på den inslagna vägen, det får räcka.
Mitt mål med min läsning 2016 är att läsa klart alla Augustpristagare, det får räcka.


tisdag 29 december 2015

Tematrio: Planer inför bokåret 2016

I Lyrans sista tematrio för i år handlar om vad vi har för föresatser inför det kommande 2016. Tre böcker vi vill läsa eller tre andra löften med anknytning till läsande och bloggande (tolkar jag det som). Mina tre:


1. Jag ska läsa fler klassiker! Hann inte börja på Vilhelm Mobergs utvandrar-epos, hann inte heller klart Per Anders Fogelströms hela serie om Stockholm.
Och det finns fler böcker jag skulle vilja läsa, exempelvis Moa Martinsons bokserie om flickan Mia och Elin Wägners debutroman Norrtullsligan.


2. Jag ska försöka bli klar med min egen utmaning att läsa samtliga Augustpristagare. Har hunnit en bra bit på väg, men har väldigt mycket kvar... Målet är att ha hunnit läsa varenda en innan prisutdelningen i november 2016.


3. Om någon skulle fråga, så skulle jag sannolikt säga att jag (visst) läser böcker på engelska - men i själva verket är det nog så att det var mer förr. Nu är jag kanske lite för bekväm av mig och läser någon enstaka bok på engelska. Men det vill jag helst inte säga högt, för jag tror nog innerst inne att jag är en sån som läser en hel del på engelska. Känner att det är dags för skärpning där... Under nästa år ska jag anstränga mig att läsa fler böcker på engelska.

Så många bra läsupplevelser!

En sammanfattning av min läsning under 2015:

  • Jag har läst väldigt många bra böcker i år, ytterst få har varit besvikelser eller sånt man måste traggla sig igenom.
  • Jag har recenserat många böcker på bloggen under året, varav 60 är sådana som jag läste 2015.
  • Jag har fått 16 recensions-ex från ungefär lika många förlag - och dem är jag väldigt tacksam för, jag ser dem som en belöning för tiden jag lägger ner på bloggen. 
  • Jag vann biljetter till Augustprisnomineringskvällen och gick dit, vilket var extra roligt med tanke på min läsutmaning att hinna läsa varenda Augustprisvinnare innan nästa års prisutdelning.
  • Jag har äntligen hunnit läsa klassikerna "Bonjour tristesse", "Tre män i en båt" och "Resor med moster Augusta", som jag tidigare läst hela eller delar av på gymnasiet men bara hade suddiga minnen av. Alla tre var väldigt bra och underhållande - jag förstår varför de blivit klassiker.
  • Jag har fått så många roliga, intressanta, uppmuntrande och kunniga kommentarer på mina inlägg här - tack alla rara bloggvänner, som jag egentligen inte känner!



Den bästa barnboken var vackra och tankeväckande "Esperanzaav Jakob Wegelius



"Min europeiska familj de senaste 54.000 åren" av Karin Bojs utnämner jag till årets bästa faktabok.



Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten", Per Anders Fogelströms "Staden"-serie och Jean Rhys "Sargassohavet" var tveklöst de bästa moderna klassikerna jag läste detta år. Så bra så jag nästan önskar att jag hade dem olästa!



Bästa fortsättningen på en annan bok, är definitivt "För in de dödaav Hilary Mantel. Att människan lyckas lika bra med uppföljaren som med föregångaren, det är helt makalöst. Nu väntar jag otåligt på att hon ska skriva klart del tre om kretsen kring kung Henrik och alla hans fruar och rådmän.

Slutligen: de tre bästa skönlitterära böckerna som jag läste under det gångna året. Det var inte så svårt att välja ut dem, trots att jag läst så mycket bra. Rekommenderas å det varmaste! Fantastiska böcker att totalt uppslukas av (utan inbördes rangordning, presenterade i bokstavsordning):


"Aprilhäxanav Majgull Axelsson


"Att hela de levandeav Maylis de Kerengal


"Vi är alla helt utom oss" av Karen Joy Fowler

Hoppas jag inspirerat till några nya bokköp och biblioteksbesök! Gott nytt år!

måndag 28 december 2015

Silkesmasken


Bokens titel: Silkesmasken
Författare: Robert Galbraith (pseudonym)
Originalets titel: The Silkworm
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2015
Antal sidor: 519

Den andra boken om detektiv Cormoran Strike och hans sekreterare och assistent Robin Ellacott är lika underhållande som den första - Gökens rop - och en stor del av läsvärdet ligger just i att höra mer om dessa två karaktärer.

Cormoran Strike har tjänat brittiska armén i Afghanistan och där fått sitt ena ben bortsprängt av en landmina. Han har arbetat med förhörsteknik och utredningar och nu försöker han bygga upp en lönsam verksamhet som privatdetektiv i London.

Det går halvbra. De flesta av hans klienter är oroliga makar som vill spionera på sina troligen otrogna äkta hälfter och Strike tjänar inte så mycket att han kan betala av ett viktigt lån till sin far, som är en världsberömd rockstjärna.

Den klyftiga sekreteraren Robin Ellacott jobbar hos Strike för en struntsumma och längtar efter att själv få ta sig an en del av utredningarna istället för att mest boka möten, googla åt sin uppdragsgivare eller skicka fakturor. Robins blivande man är ytterst irriterad på att hon ägnar sig åt det underbetalda arbetet och han förstår inte varför hon hoppade av universitetet. Inte heller vi läsare får veta allt om Robins bakgrund, men jag misstänker att det dyker upp mer i nästa bok.

"Silkesmasken" läste jag långsamt, vet inte varför men det tog sin lilla tid att plöja de drygt femhundra sidorna. Precis som föregångaren är hela handlingen också långsam. Jag gillar den!

Vi följer Cormoran Strike in i detalj, dag för dag, under hans arbete med att kartlägga en försvunnen författares förehavanden. Detektiven äter stabbig engelsk lunch på pubar, vårdar sin värkande benstump, fryser utanför portar i det snöblandade regnet, sover oroligt i sin tältsäng på kontoret, ringer sina vänner för att be om hjälp, grubblar över varför hans undersköna före detta flickvän nu ska gifta sig med en annan, dricker öl med sin lillebror på stimmiga klubbar. Allt går i makligt tempo.

Om "Gökens rop" skrev jag tidigare i år: "Boken är på närmare femhundra sidor och lite allmänt pladdrig, såsom även Rowlings roman "Den tomma stolen", men mycket trevlig på alla sätt och vis. Det här är sån där skön läsning som inte syftar till något annat än bara ren läsnjutning!" Exakt detsamma skulle jag kunna skriva om "Silkesmasken". (Om någon missat det så är alltså deckarna skrivna av Harry Potter-författaren J. K. Rowling, men de påminner inte alls om den serien utan mycket mer om hennes så kallade vuxenlitteratur varav jag endast läst "Den tomma stolen".)


Omdöme: Boken är varm och mysig, leder långsamt fram till gåtans lösning och saknar fram till sista kapitlet helt den action som annars alltid brukar finnas i den här genren. En klassisk pusseldeckare i modern tappning och - tack och lov! - i avsaknad av de förväntade könsrollerna och stereotyperna.

Nu väntar jag ivrigt på att den tredje boken, "Career of Evil", ska översättas till svenska och ges ut i pocket så att jag får veta mer om Robins bakgrund.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

fredag 25 december 2015

Inte ett enda hårt paket!

Men vad nu?! Jag tror inte det har funnits en enda julafton som jag INTE har fått en bok.

I sisådär 45 års tid har det varit den självklara julklappen till mig (när jag var liten fick jag även mängder av dagböcker, fina pennor, vackert brevpapper och ritblock eftersom jag jämt, jämt,jämt skrev eller ritade om jag inte läste).

I år verkar dock hela släkten ha gaddat ihop sig, för ingen gav mig en bok. Förvisso är det en liten släkt och jag får inte så många paket alls, men den här julen var det nästan bara mjuka saker (snygga påslakan, en fin kofta) och ätbara dito (lakrits! och förstås te) i paketen.

Barnen hade skramlat ihop till en fin plansch av ungefär det enda som jag och min man delar passion för och som har litterär anknytning:


Men i övrigt fanns det inget som ens liknade en bok bland mina klappar. "Men mamma, du har ju redan läst allt!" kommenterade en av ungarna.

måndag 21 december 2015

Bloggjulkalendern



December har gått fort! Jag deltar i Sofies julkalenderbloggande och är alltså en av de sista som ska berätta om en bra bok jag läst under 2015. Framåt nyår kommer säkert hela bloggosfären att explodera av listor över De Bästa Böckerna och Årets Höjdare och Mina Topp Tio 2015. Den här kalendern är väl en sorts försmak på det hela.

Igår var det Lyrans Noblesser som skrev om två fina böcker i det sista inlägget av två den dagen. Idag är det jag som har stafettpinnen och imorgon är det C.R.M Nilsson som öppnar lucka 22 i kalendern.

Jag har läst många bra böcker i år som jag skulle vilja tipsa om! Men när Sofie i november undrade vilka böcker vi tänkte anmäla oss med, så valde jag:

Min europeiska familj de senaste 54.000 åren av Karin Bojs.


Om man är det minsta intresserad av människans ursprung, av arkeologi och historia och genteknik, så ska man ta chansen att läsa denna underhållande bok. Ni lär inte hitta något annat så lättsmält som samtidigt innehåller de senaste forskningsresultaten. Mycket intressant att följa våra förhistoriska anfäder och -mödrar på deras väg från Afrika, genom Europa och upp mot Norden - hur de levde, hur de såg ut och vad man kan utläsa ur deras arvsmassa om vilka de fick barn med och hur folken spred sig över kontinenten.

lördag 19 december 2015

Esperanza


Bokens titel: Esperanza
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2015
Antal sidor: 128

Först läste jag "Legenden om Sally Jones" och sedan "Mördarens apa", och när jag bläddrade bland böcker att ge till syskonbarnen så ramlade jag över Wegelius "Esperanza" som egentligen utkom långt, långt tidigare (1999). Den hade jag aldrig hört talas om men jag köpte den utan att blinka.

De två förstnämnda böckerna har ju båda vunnit Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur, men att även "Esperanza" hade nominerats till priset åratal tidigare hade jag ingen aning om.

Detta är en helt underbar berättelse om vänskap, tillit och förtröstan. Den har stora likheter med böckerna om Sally Jones men står helt på egna ben. Nyutgåvan är ett danskt band (jag är väldigt förtjust i sån bokbindning), snyggt satt (av Martin Eriksson, bra jobbat!) och rikt illustrerad som det brukar heta.

Texten är indelad i tretton korta kapitel och borde lämpa sig utmärkt för läskunniga barn att själva traggla sig igenom.

Huvudpersoner är den rastlöse kapten - enbart kallad Kaptenen - som har en liten människa inneboende hos sig, cirkusartisten Halidon. Jag blir inte riktigt klok på vem Halidon är, men att det är en ung man är jag rätt säker på och att han är ytterst kortväxt - en sagans dvärg - och dessutom blyg, tystlåten, lite omogen och antagligen rätt ful att döma av folks reaktioner.

En dag när Halidon vaknar är Kaptenen försvunnen. Lägenheten är tom och tyst. Nu börjar en febril jakt på vännen - har han råkat illa ut? Varför har han givit sig av? Tänkte han lämna Halidon för gott? Utrustad med en enhjuling rullar lille ensamme Halidon ut i staden just när dagen gryr och på sin väg möter han en snäll hund och flera elaka människor men inte Kaptenen.

Jag föll pladask för boken. Den är helt underbar, åter igen. Väl berättad historia, vackra teckningar, god sensmoral, ett detaljerat språk som man inte är bortskämd med i barnböcker, snyggt layoutad och lagom lång. Högsta poäng! Jag köpte ett ex till brorsonen och ett till mig själv att behålla. Borde kanske köpt ännu fler och gett bort i julklapp?

Omdöme: Gillar man folksagor förlagda i modern men obestämd tid, i en stad som skulle kunna vara Göteborg lika gärna som Lissabon eller Edinburgh, med en mission att berätta något gott och upplyftande - då gillar man "Esperanza".

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET (själv trodde jag det kallades danskt band...)

fredag 18 december 2015

Mellan sommarens längtan och vinterns köld


Bokens titel: Mellan sommarens längtan och vinterns köld
Författare: Leif G W Persson
Förlag: Bonnier Pocket, 2010
Antal sidor: 575

Det här är den första bok jag läst av Leif G W Persson - och den var inte alls som jag trodde. Jo, språket var definitivt hans, det är så karaktäristiskt och man känner så väl igen många av hans ord och uttryck - men upplägget?

Jag som följt honom i många, många år på teve (Efterlyst, Veckans Brott, något avsnitt av Skavlan, några fler avsnitt av det där jaktprogrammet med Lotta) och lyssnat på hans sommarprat i radio, jag uppfattar honom som tydlig, rak. Sorterad eller hur jag ska uttrycka det. Men boken känns inte alls så "sorterad" som jag hade trott, utan snarare skuttas det hejvilt mellan personer och platser.

Ungefär halva boken - av denna nästan sexhundra sidor långa roman - tar det innan jag kan hålla reda på alla personerna. De heter ju bara efternamn och de är bara män, vanligen svenskar och medelålders och inom samma yrkeskår dessutom. Johansson, Wiklander, Martinsson, Waltin, Kudo, Bülling, Berg, Jarnebring, Bäckström, tror det var en Hedberg också.

Jag håller på att bli tokig på att jag inte kan minnas om de är vanliga poliser eller säpo-folk eller polischefer och isåfall vad de har för inbördes rangordning. När det väl lossnar så har jag större behållning av boken, men jag skulle faktiskt ha önskat mig en lista över de här gubbarna så att jag hade kunnat tjuvkika vid behov.

Själva intrigen pendlar mellan att vara väldigt spännande, realistisk och lite väl krångligt uttänkt - men även där tar det sig. Den sista halvan av boken är inte alls så pratig och det är lättare som läsare att hänga med i varför någon borde bli mördad eller varför det är orimligt att någon annan begått självmord.

Extra stor behållning har jag av Perssons raljerande ton mot förre länspolismästare Hans Holmér och hans kumpaner. Överhuvudtaget är det rätt roligt att läsa de där beskrivningarna av ett Stockholm under 1980-talet, för jag känner igen mig så väl.

Alla de här karlarna är väldigt intresserade av kvinnfolk, fruntimmer, tja, "en liten råtta" att sticka in lemmen i om man ska prata som de själva gör. Deras behov är så påträngande att de ständigt måste "förlösa" sig själva, som det också heter i boken.

Andra behov de har, är att dricka spritdrycker i alltför stor mängd samt slafsa i sig fet gourmetmat som de nästan blir utslagna av. Ett frosseri som pågår vardag som helg och beskrivs detaljerat.

Först blir jag lite störd över att kvinnorna mest beskrivs som mjuka madrasser försedda med härligt fylliga bröst, men sedan tänker jag att det måste väl rimligen vara så att författaren vill framställa de stockholmska poliserna som tämligen enkelriktade: mat, dryck och sex - och så lite polisarbete ovanpå det - är vad deras liv kretsar kring. Jargongen är stenhård i boken men jag tolkar det som att vi läsare ska höra hur poliserna snackar internt, inte att G W Persson försöker skriva särskilt hårdkokt och grabbigt egentligen.

Omdöme: En bästsäljande kriminalroman från 2002 som delvis handlar om mordet på statsminister Olof Palme men mest om klantigt polisarbete och en ganska imbecill yrkeskår med några få lysande stjärnor. Märkligt nog är den både spännande och seg på samma gång.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

torsdag 17 december 2015

Knark - en svensk historia


Bokens titel: Knark - en svensk historia
Författare: Magnus Linton
Förlag: Bokförlaget Atlas, 2015
Antal sidor: 312 + källor och noter

Jag har ingen personlig relation till knark, egentligen, trots att jag förstår i boken att de flesta av oss tydligen har det.

Inga av mina vänner har - mig veterligen - hållt på med droger, jag har inte själv blivit erbjuden att köpa något eller ens röka hasch på en fest, tack och lov har inga släktingar knarkat ner sig och tja, jag är väl förskonad från narkotikans helvete.

Denna Augustprisnominerade faktabok har blivit både omskriven och omtalad. I synnerhet verkar folk ha fastnat för de berättelser som de unga knarkarnas mödrar står för i boken, den djävulska insikten att du är mamma till ett barn som kommer att dö av sitt missbruk. Jag tror att även författaren och förläggaren tyckte de styckena var de mest gripande, om jag förstått rätt.

Själv fastnade jag dock för en helt annan del. Faktabiten. Det där om hur svensk narkotikapolitik fungerar idag och hur den skapades för några decennier sedan.

Indoktrinerad! Manipulerad! Det är hur jag känner mig när jag läser "Knark - en svensk historia" och inser att Magnus Linton till punkt och pricka beskriver min uppväxt i en stockholmsförort under 1970- och 80-talen. Och det är inte lite som den politiken har påverkat mig...

I min skola fick vi besök av kåkfarare som var före detta knarkare. De var urgröpta, magra och såg slitna ut, alltid med fula gula tänder, hemmagjorda blåa tatueringar på händerna, fårade ansikten. De berättade om hur farligt det är med narkotika och att det räcker med ett enda bloss på en cigarett så är man fast. Ungefär. De hade knarkat bort sina chanser till ett bra liv i framtiden och skulle vara varnande exempel.


På biologin hade vi ANT. Jag tror inte barn nuförtiden ens vet vad det är. Alkohol Narkotika Tobak stod det för och det gick ut på att biologifröken berättade hur fruktansvärt farligt det var för oss att testa något berusningsmedel (av vilket slag som helst). Vi fick knappar att sätta på våra jackor och skolväskor: A non-smoking generation. Vi fick foldrar från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, jag vet inte om de finns kvar men har i alla fall inte sett dem nu när jag själv har tre tonårsbarn - men när jag själv var i högstadieåldern så såg man deras propaganda (information!) överallt.

Nu kommer jag lite ifrån ämnet, men jag bara måste skriva det här.


Kenta och Stoffe.

När jag gick i högstadiet fick vi åka till Folkets Bio och titta på hemska filmer som tydligen var till för att bryta ner oss. Värst alla kategorier var filmerna om Stoffe, Kenta och de andra modsen. (Ett anständigt liv och De kallar oss mods). Jag grät och grät och grät. Alla mina klasskompisar grät. Vi var fjorton år gamla och vår skola tyckte att vi skulle se två dokumentära långfilmer om svenskar som knarkade ihjäl sig. Vi fick ta bussen hem, gråtandes, utan minsta uppföljningssamtal eller genomgång. Man lämnades ensam med mardrömmarna.


Vi barn från Bahnhof Zoo.

Ett tag senare bokade fröken biografen igen och då fick vi se "Vi barn från Bahnhof Zoo". Det är nog den värsta film jag sett. Fy fan, rent ut sagt.

Min uppväxt präglades av den svenska narkotikapolitiken som Magnus Linton beskriver på ett ruggigt bra sätt i sin nya bok. Ett Sverige där man bedrev skräckpropaganda och skrämde upp flera generationer unga människor samtidigt som man stigmatiserade de beroende och gjorde allt för att utplåna dem och deras missbruk från Sveriges yta.

Det är hemskt att läsa om knarkarnas mammor, men det är ännu hemskare att läsa om decenniers svensk narkotikapolitik. Utomordentligt viktig bok och mycket, mycket välskriven! Jag sträckläste den trots det tunga ämnet.

Tack Magnus Linton för att du skrev den och tack förlaget för att jag fick ett recension-ex.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.


onsdag 16 december 2015

Sämsta framsidan?

Det här är kanske 2015 års sämsta bokomslag (borträknat egenutgivningen, naturligtvis):


Jag vill jättegärna läsa boken. Jag tror den är jättebra! Jag kommer att köpa den, helt säkert. Men jag har god lust att stoppa in boken i ett skyddsomslag.

ENGAG - det ordet känner jag inte till. EMANG - något asiatiskt, kanske? En gagg, e-mang?
Ett ord med ett sje-ljud är inte vidare snyggt att avstava. Männi-ska, till exempel.

Men här har man alltså valt ett knallgult omslag med en splash (bara det!), en logga, ett kritikeromdöme, ett författarnamn, en förklaring till vad boken handlar om och som om det inte vore plottrigt nog så drämmer man till med en pratbubbla där den långa titeln delas upp i två ord. Ett inlånat ord som är obegripligt när det ställs upp, i synnerhet utan bindestreck:
ENGAG
EMANG

Det är ju inte som att det står
BREV
LÅDA
eller
HÖST
TERMIN
eller
KRIGS
SKADAD
eller något annat fult isärskrivet.

Jaja. Jag köper boken och återkommer om innehållet som ju ändå är det väsentliga.

tisdag 15 december 2015

Tematrio: En utflykt i fantasin

Jag tycker att Lyrans tematrio var lite för svår den här veckan. När jag på måndagskvällen såg vad hon hade valt för tema så backade jag. De tre böcker vi skulle nämna var nämligen på temat "tre saker som du skulle vilja göra eller platser du skulle vilja åka till eller karaktärer du skulle vilja möta från litteraturen".

Jamen, jag vill nästan alltid åka in i mina böckers handling!

Det lättaste vore kanske att svara Harry Potter, för jag tror nog de allra flesta av oss skulle vilja prova en vecka eller två på Hogwarts. Men egentligen vill jag förflyttas till i stort sett varenda bok jag läser! Det här måste vara den knepigaste tematrion någonsin. Jag väljer:


1. Saker jag skulle vilja göra:
Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe, för jag skulle så ohyggligt gärna vilja träffa David, Annika och Jonas när de hittar de där gamla breven på prästgården och hör märkliga viskningar på sin bandspelare... När jag hörde denna berättelse på radio på sommarlovet (jag var rätt liten då, gick på lågstadiet) så gjorde den ett outplånligt intryck. Boken har jag läst massor av gånger.

2. Platser jag skulle vilja åka till:
Trägudars land av Jan Fridegård, trots att jag nästan inte minns något alls av den. Jag var nog på tok för ung när jag läste den, kanske elva, men i minnet lever en fruktansvärd historia kvar om hur vikingarna behandlade sina trälar i vårt land för tusen år sedan. Jag skulle gärna vilja förflyttas dit för att få se hur man levde på vikingatiden.

3. Karaktärer jag skulle vilja möta:
Sherlock Holmes i sir Arthur Conan Doyles berättelser - det vore väl något. Tänk att följa med honom en dag i London, åka droska i det dimmiga London, sitta djupt nersjunken i en bekväm fåtölj (iklädd Sherlocks piptobaksdoftande rökrock) intill en sprakande brasa, dricka te och spekulera i orsakerna till ett mystiskt mord!

måndag 14 december 2015

Absurda böcker: Utomjordingar i Stonehenge

En bok som fått kultstatus i vår familj är Erich von Dänikens "Gudarnas spår". Min man köpte den som tonåring och läste den hundra gånger om - sedan kom jag in i familjen och gjorde väl samma sak. Det är så lätt att sugas med i von Dänikens teorier om hur utomjordingar har anlagt inca-indianernas byggnadsverk och sedan till Påskön för att resa de märkliga statyerna där och vidare till Japan... Ohyggligt spännande och ovetenskaplig och underhållande på samma gång!


Nazcalinjerna i Peru, som ju bevisligen anlagts av gudarna från yttre rymden.

Absurda böcker: Djupdykning i könsorgan

Jag har en liten bok i min bokhylla, "Fittor" heter den, skriven av Juan Manuel de Prada. Har såklart fått den i present, det är inte direkt en bok jag skulle klicka hem från nätbokhandeln eller gladeligen knata in och köpa i en bokhandel.

Enligt baksidan är detta en litterär monografi över kvinnans könsorgan. Jaha. Den är varken vacker, sexig eller upplysande, skulle jag säga. Men den tycks slutsåld på förlaget - Wahlström & Widstrand - så vill man läsa den så är det nog det spanska originalet "Coños" som gäller.






Absurda böcker: Stapla ved

Vem hade väl kunnat tro att en norrman skulle kunna sälja över 100.000 ex av en bok om att hugga ved - och stapla den? Och därefter fortsätta till att få boken översatt till svenska, sälja slut på upplagan här och nu få boken utgiven som storpocket? Har folk blivit helt galna? Vad är det som är så lockande med ved?!

Jag måste tillstå att lite nyfiken är jag allt...


Absurda böcker: Actionhjältens handbok


En bok som är helt knäpp - men som jag läst med stor behållning - är "Actionhjältens handbok" (för övrigt felstavad på ryggen...)

Ett av de första kapitlen heter "Hur man säkrar / skyddar hotellrummet mot tjuvar och spioner", ett annat heter "Hur man fångar en stor vithaj". Det förstnämnda baseras på en James Bond-film, det sistnämnda på klassikern Hajen. "Hur man tar sig igenom en ventilationstrumma" får man lära sig genom att analysera Die Hard...

Underhållande illustrationer i steg-för-steg-anvisningar medföljer. Man vet aldrig när man kan komma att få nytta av dessa råd!

Absurda böcker: Läckra kistor att bygga själv

Nu lär jag väl knappast vara ensam i det här bokbloggargänget att prenumerera på tidskriften Skriva, men ändå: läs gärna om dessa absurda böcker som faktiskt blivit utgivna! En sanslös sammanställning. Exempelvis tipsar Skriva om följande böcker, som man väl knappt kunde tro fanns:




onsdag 9 december 2015

Vilken läsplatta ska man välja?


Jippie, "bara" tretusentvåhundra kronor för denna läsplatta! 

Jag läser bara pappersböcker. De stora förlagen skickar inga recensions-ex till mig, för de vill helst inte skicka en pappersbok utan en e-bok istället. (Man skulle tro att det tvärtom var de små fattiga förlagen som höll hårt i böckerna, men så verkar det inte vara...) Dessutom påstår min mamma att det är himla smidigt med en läsplatta och att hon tankar ner böcker från biblioteket (som jag fattar det så kan man göra det via nätet).

Men vilken djungel det är! Jag funderar på vilken läsplatta som är bäst.
Amazon har en egen som heter Kindle.
Adlibris har en egen som heter Letto.
Jag hittar också en som heter Kobo och en som heter Tolino.
En som heter Iriver - är den något att ha?

Jag vill att läsplattan ska vara lätt och smidig rent fysiskt, enkel att hantera samt förstås att läsbarheten är god så man inte blir trött i ögonen.

Vad har ni andra - och varför valde ni som ni gjorde, och är ni nöjda?

måndag 7 december 2015

Tematrio: Citat

Lyrans bloggutmaning denna vecka är att vi ska ge tips på tre aforismer, citat eller klurigheter som man kan svänga sig med vid lämpliga tillfällen. Jag väljer tre av Stephen King!



"The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of because words diminish your feelings - words shrink things that seem timeless when they are in your head to no more than living size when they are brought out."

"We make up horrors to help us cope with the real ones."

"When asked How do you write?, I invariably answer: one word at a time".

Kings bok om att skriva hör till det bästa jag läst i genren. Eller: ÄR den allra bästa, i mitt tycke. Jag har till och med låtit göra ett halssmycke med ett citat från den boken. Det ni!

Närå, jag har inte uppslukats av jorden!

Det går lite trögt med läsningen. Lite för mycket jobb och ovanpå det är det allt julfixande, ni vet.

Dessutom går det trögt med läsningen i rent bokstavlig bemärkelse - jag har inget flyt alls när jag läser utan måste verkligen koncentrera mig. Det är inte som att bokstäverna bara rinner igenom mig, att ögonen bara sveper över sidorna och orden hoppar rakt in i hjärnan. Nej, nu är det mening för mening.

Kanske har jag satt tänderna i texter som egentligen inte tilltalar mig, men nu känner jag att jag måste läsa klart?


Dels läser jag "Knark" av Magnus Linton, som nominerades till Augustpriset och som är ohyggligt intressant egentligen (jag inser att jag tydligen gått på exakt all propaganda som det var meningen att jag skulle indoktrineras med). Men ändå: narkotika är liksom inte riktigt något jag tycker är jättekul att läsa om... Jag tror att hjärntvätten funkade lite FÖR bra på mig, för jag ser bara "Stoffe" framför mig och har svårt att relatera till något alls. Tänker: Plattan, smutsiga sprutor, magra människor, dimmiga blickar, aggressivitet, farligt, farligt, farligt.



Dels läser jag "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" som jag borde tycka om eftersom det är charmige Leif G W Persson som skrivit den. Men herregud, vad många efternamn att hålla reda på! Boken har ungefär tio huvudkaraktärer och de är alla medelålders män som bara kallas vid efternamn. Jag kan inte hålla reda på alla. Blir tokig på dem! I synnerhet som deras berättarröster skiljer sig så lite åt, att man inte med lätthet klarar att säga "nu är det Jarnebring som pratar, för han uttrycker sig sådär".


Dels läser jag "Haren med bärnstensögon" men trots att min pappa säger att det är bland det bästa han läst på evigheter så har jag inte kommit in i den. Vad är det med mig, egentligen?

En superbra bok har jag dock läst, men den funderar jag på om jag ska berätta om när det är min tur i bokbloggsjulstafetten om några veckor. Kanske. (Eller så skriver jag en recension här och chansar på att det är helt andra människor som läser stafetten, än de som vanligen brukar kom in hit!)

onsdag 2 december 2015

American Wife


Jag fixar ett eget foto vid annat tillfälle!

Bokens titel: American Wife
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Transworld, 2009
Antal sidor: 636

Nu kommer en recension av en bok jag faktiskt läste för länge sedan, i början av 2011, men som jag inte hunnit skriva och tipsa om än.

"American Wife" är mycket bra och välskriven, intressant och känns fullständigt autentisk. Det tog sin lilla tid att ta sig igenom 636 sidor på engelska, men det var värt varenda minut! Den här boken hade jag svårt att släppa ifrån mig. Fortfarande efter så lång tid kan jag tänka tillbaka på den och vara glad åt att ha läst något så bra.

Man skulle kunna säga att det är en sorts pseudodokumentär om presidenthustrun Laura Bush. (Hon har för övrigt vägrat läsa boken, rapporterar amerikanska medier.) Vi får följa Alice genom ungdomstiden och framför allt tiden som ung vuxen, genom svåra sorger och tunga tragedier men även kärlek och glädje. Hon är bibliotekarie med tämligen liberala åsikter men träffar Charlie, en charmerande överklasslyngel som hon blir förälskad i. De gifter sig och Charlie kandiderar till president. Alice blir till slut en First Lady och hamnar i situationen att hon älskar sin man men inte alls det han står för, hans värderingar, hans åsikter och politik.

Riktigt, riktigt bra skönlitteratur som kittlar sådär lite extra när det är så uppenbart att mycket är hämtat ur en verklig persons liv.

Recensionen är kanske lite stympad av att det var så länge sedan jag läste boken, men jag kan bara rekommendera att man läser den om man är intresserad av klass och kön, makt och politik, kärlek och moral - och ett spännande kvinnoöde. Sittenfeld är precis sådär babblig som Joyce Carol Oates och broderar ut sina berättelser rejält, men jag skulle inte velat korta ner den här härliga romanen.

Länk till boken på Adlibris: Jag köpte en ENGELSK STORPOCKET men den finns även på SVENSK POCKET, översatt.

söndag 29 november 2015

Bloggarnas julkalender


Ett väldigt trevligt projekt är denna bokbloggs-julkalender, tycker jag! Tack till Sofie som arrangerar den.

Från första advent till julafton kan man gå in på (minst) en blogg om dagen och läsa ett boktips. Så här ser listan ut på alla som ska berätta om en riktigt bra bok de läst under 2015:

29/11 Sofies bokblogg och Cecilia, Book Obsession  

30/11 Ljusletaren
1. Hanneles bibliotek
2. Andrea, Up in My Tree
3. Malin, Mitt bokliga liv
4. Anna, Sagan om sagorna
5. Metta, Kulturloggen
6. Veroniqa, Bokdivisionen och Breakfast book club  
7. Hanna, Den läsande kaninen
8. Elvira, The World I Live In 
9. Gabriella
10. Mias bokhörna 
11. Ulrica, Västmanländskans bokblogg 
12. Rebecka, bokintresse
13. Elin, bokslukaren och Sara, Read and Repeat
14. Anna, Stories From the City
15. Lisa, Pantalaimone
16. Sincerely Johanna
17. Jamie, En blogg för bokugglor
18. Fiktiviteter
19. Mrs E, What you readin?
20. Agnes bokblogg och Lyrans noblesser

Sedan är det min tur den 21 december!
21. Joelinda, Boktanken


Och därefter

22. C.R.M. Nilsson
23. Hannah, Draw, read and take photo och Evy Callmer, A Room of My Own
24. Sofies bokblogg avslutar på julafton med en enkät!

lördag 28 november 2015

Den sårade divan


Bokens titel: Den sårade divan - om psykets estetik
Författare: Karin Johannisson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 366 (varav de sista 27 är noter och register)

Den duktiga politikern Birgitta Olsson går upp på scenen under Augustprisgalan och presenterar Johannissons bok på ett sätt som får mig att tänka "har vi läst samma bok?". Själv läser jag och läser, men känner mig mest som en tonåring som inte riktigt  hänger med i de vuxnas intellektuella prat.

Jag är uppvuxen i ett akademikerhem, vårt umgänge bestod och består till stora delar av allmänbildade och insatta personer, många gånger med hög utbildning. Kunniga människor som hänger med i samhällsdebatten, som läser mycket och diskuterar ännu mer. Jag trodde jag också var en sån.

Men det räcker med några sidor in i Karin Johannissons bok så börjar jag fundera på om jag är direkt obildad. Känner mig trögtänkt och okunnig. Även om jag behärskar språket och även om orden ingår i min vokabulär så är det inte så här jag uttrycker mig. Inte ens i skrift och definitivt inte i tal.

Leonie "Nelly" Sachs, 1891-1970. Här i 30-årsåldern. 
Foto lånat från flyktochforvandling.wordpress.com


Agnes von Krusenstjerna, 1894-1940.
Foto lånat från psykmuseet.se

Jag tänker på mig själv som feminist men inser nu att jag nog aldrig skulle kvala in i feministernas gäng för jag är inte van vid terminologin. Allas lika värde, lika lön för alla, jämlikhet och rättvisa - ungefär så ser feminism ut för mig. Men jag kan ingenting om gurlesque och cis-personer, funderar på vad ordet "spelplan" kan tänkas innefatta och tycker att ordet "normativa" förekommer precis hela tiden.

"Så definierat blir det perversa också en estetik inom det moderna. Gränstänjande erfarenheter uppfattas som del av ett högt sensibiliserat urbant liv, ett instigande i förnimmelsesfärer som vidgar och överskrider jaget. Det handlar om absolut gehör för sensuella stämningar, för upplevelsens momentana extas, att låta sig kastas runt och "omvridas" (perverteras)."

Jag får läsa långsamt, långsamt. Johannissons formuleringar är uppenbart omsorgsfullt valda. Nu gäller det att jag begriper vad hon vill säga också...:

"Med dessa otydligheter i både sjukdomsmodeller och terapisituationer skapades ett slags öppna spelplaner för patienten. Hon kommer att inta olika positioner i interaktion med psykiatrins och omgivningens blickar. Vad skall det kallas? Maskspel? Lek med identiteter? Performativa strategier? Eller helt enkelt rollspel?"

För mig lockade denna bok då jag hade läst att den skulle behandla Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Mycket intressant, i synnerhet som jag nyligen läste "Pengar & Passion" om Ernest Thiel som umgicks i samma kretsar som dessa kvinnor. Och Hjertén var en fantastisk konstnär!


Sigrid Hjertén (Grünewald), 1885-1948. 

Efter etthundraelva sidor av inledande och resonerande texter som jag har svårt att ens begripa, kommer så "Galenskap i praktiken: dårhuset"och sedan följer de tre fallberättelserna. Det är först här som Johannisson fångar mig.

Språket flyter betydligt lättare (för oss som inte behärskar allt det här genusmedvetna...) och för mig börjar boken här. Beskrivningarna av hur mentalsjukhusen såg ut och fungerade under förra seklet - och hur patienterna upplevde sina inlåsta och styrda liv. Sjukhusjournalerna från de tre intagna kvinnorna. Men ska jag verkligen läsa så här intima detaljer om folk som faktiskt funnits på riktigt?

Agnes von Krusenstjerna får mest utrymme, ungefär hundra sidor. Nelly Sachs och Sigrid Hjertén får lika mycket tillsammans. Dessa sidor är för mig behållningen med boken, för här kommer författarens röst in och ställer frågor samtidigt som hon berättar. Ändå måste jag säga att det är väldigt tung läsning, såtillvida att det handlar enormt mycket om galenskap - såväl spelad som verklig, konvenans, samhällsideal, revolter, kön, makt, sex och kroppar som är trasiga på alla möjliga vis.

Omdöme: Första delen av boken var svår att ta till sig på grund av ordvalen, andra delen var svår att ta in för det är så plågsamt intimt och utlämnande att läsa om andra människors psykiska ohälsa, intima sexliv, sorg och vanmakt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.



torsdag 26 november 2015

Vad söker folk på för att hamna här?


Boken har ingenting med någonting att göra.


Jag tycker att det är lite lustigt att Blogger slänger åt mig sökord emellanåt, så att jag kan se vad folk har sökt på när de råkade hamna på min blogg.

Om man tittar på den senaste månaden så är det i särklass vanligaste att någon har letat efter "Att hela de levande" - och alla varianter på felstavningar och missuppfattningar av titeln. Det gläder mig, för den romanen är definitivt en av årets höjdpunkter.

Men i övrigt då? Någon har letat efter en recension av "P.S. Jag älskar dig" och den människan tycker jag lite synd om, för den boken hör till de sämsta jag läst om man bortser från "Ett sista livstecken".

Vad man inte har letat på är också intressant. Recensions-exet "Regissören" blev det dödstyst om. Jag har inte hört en enda kommentar från andra bokbloggare, inte från läsare, inte från förlaget eller författaren - ingen har sagt ett pip om boken. Jag som är fullständigt övertygad om att den kommer att slå stort! Kan man läsa alla andra svenska deckare och uppskatta dem, så kommer man att gilla den här. Märkligt.

Men sökorden i sig är också roliga att sitta och titta på, fundera vad som ligger bakom:

  • mossig deckare korsord - Kan ni begripa vad man varit ute efter?
  • hur många invandrare bor på djursholm - Här tror jag det handlade om flyktingmottagande egentligen, men antagligen har man hamnat på min blogg eftersom jag skrivit om "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra"
  • böcker handling död tittar ner på jorden - Jamen, det här måste väl ändå vara "Flickan från ovan" eller vad tror ni?
  • liten by märkliga dödsfall - Har ingen aning om vad det kan handla om och i ärlighetens namn skulle jag tro att personen som sökte på detta fick hundra miljoner träffar...
  • straffas man för otrohet när man dör - Den frågan fick jag lite ont i magen av, ska erkännas - tänk om det på riktigt sitter någon ångestfylld människa därute och knappar in dessa sökord på sin dator och hoppas på ett förlåtande svar?
//Joelinda

måndag 23 november 2015

Värdiga vinnare


Jihoo! Sitter och kollar livesändningen av Augustpriset och ser Karin Bojs vinna i fackboksklassen - bland så många andra fantastiska böcker. Ha! Jag prickade visst in vinnaren i år igen.

Förra året tippade jag Kristina Sandberg som vinnare med böckerna om Maj, innan hon ens blivit nominerad, och hon vann. Riktigt, riktigt roligt att två av mina favoriter har vunnit två år på raken. (Men överhuvudtaget finns det otroligt många bra författare och böcker i vårt land.)
//Joelinda

Min europeiska familj


Bokens titel: Min europeiska familj de senaste 54.000 åren
Författare: Karin Bojs
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 486 (428 av dessa är själva "boken", 57 av dem är faktaredovisningar, resmålsförslag, källförteckningar etc)

Jag brukar läsa Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och uppskattar hennes sätt att skriva: så nyfiket och glatt på något vis, så där så man dras med och tänker att "ja, det här var ju verkligen intressant!" även om man inte trodde det från början. Hon har en förmåga att skriva lättbegripligt och kan presentera och paketera nya rön åt alla oss som inte har tid, ork eller möjlighet att läsa tunga rapporter i ämnet.

När jag såg att hon gett ut boken "Min europeiska familj" ville jag förstås genast ha den, historietokig som jag är. Men lite dyr var den kanske för min budget just då... Jag önskade mig den i julklapp (ja, detta var redan i början av hösten!) och tänkte att det var en perfekt grej för släkten att köpa till mig. Men så bestämde vår bokklubb att vi skulle läsa just den här till nu i november, så jag fick pallra mig iväg och införskaffa den för egna pengar trots allt.

Och jag blev inte besviken!


Först det rent estetiska, som jag redan nämnt här på bloggen. Ett otroligt snyggt omslag (jag skulle kunna tänka mig att ha det som plansch på väggen!), en underbar omslagsillustration (se tidigare inlägg) och en skickligt layoutad inlaga av Eva Lindeberg. Sammantaget en mycket vacker bok att se på - om det nu var så att man inte begrep den svenska texten. Själva diagrammen och illustrationerna inuti boken är väl måttligt kul däremot.

Det som är lite speciellt med denna bok framkommer egentligen redan av titeln: det handlar inte alls bara om människans ursprung och sedan i kronologisk ordning fram till idag. Det handlar om Karin Bojs mormors mormor och farmorsmor och alla dessa andra kvinnor som leder från vår högst levande vetenskapsjournalist ända bak till de första kvinnorna som utvandrade från den afrikanska kontinenten. Det gör tilltalet personligt och inte alls så skolboksaktigt som man annars hade kunnat tänka sig.

Jag ska villigt erkänna att detta var en bok jag slukade. Ibland tror jag nästan att jag förstärker mina egna förutfattade tankar om böcker, på gott och ont, för här hade jag redan från början sagt "Den här boken vinner nog Augustpriset" trots att jag inte läst en enda sida och när jag sedan fick boken så var den precis så lärorik och lättläst som jag föreställt mig. (Vi får väl se i eftermiddag vilken bok som får fackbokspriset i år!)

Det är lite svårt ibland att hänga med i alla svängarna kring mitokondrier och DNA och vem som fick barn med vem och vilka grupper som ägnade sig åt vad - men det är som om Karin Bojs själv ser det och går in och säger "Jag har ju redan berättat att folk ur den här gruppen gjorde si och så, som ni kanske minns, och nu kan vi se att..." - vilket är bra, för ibland behöver jag påminnas.

Mängder av nya forskningsrön presenteras och även de krig som utkämpas mellan rivaliserande forskare. Alla är inte nöjda med utvecklingen av tekniken, som gör att gamla teorier kullkastas då DNA kan påvisa andra förflyttningar och folkvandringar än vad man kanske föreställt sig fram till  nu.

Jag skulle kunna skriva mycket längre, men här får jag begränsa mig. Läs boken istället för min recension! Jag har inte en enda negativ sak att säga om den utan sätter helt förbehållslöst etiketten "Favorit" på "Min europeiska familj".

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

P.S. Kunde man möjligen inte ha tänkt sig en sån där bilaga som böcker hade förr i världen, då färgtryck var dyrt och man gav ut illustrationer i ett separat häfte? Jag hade velat ha många fler bilder av det som beskrivs i boken.

onsdag 18 november 2015

Rapsbaggarna


Bokens titel: Rapsbaggarna
Författare: Karin Brunk Holmquist
Förlag: Kabusa Pocket, 2006
Antal sidor: 237

Ibland blir det ju bara så helfel. Man kanske ser ett avsnitt av en teveserie och känner att man varken vill se fortsättningen eller någonsin mer se något av samma manusförfattare. Ungefär som jag känner när jag ser Sveriges svar på "Arga kocken" där en okänd grabb springer runt i förkläde och är låtsas-arg, viftar med kockkniven och försöker se ut som att han har pondus medan han gapar på rutinerade restaurangägare att de inte sköter sig. Eller någon musik man lyssnar på och sedan skyndar sig att ratta bort så fort bilradion spelar låten en gång till. Som det mesta man hör på Melodifestivalen, vad mig anbelangar.

Ibland blir det så med böcker också. De får en chans men inte två.

Enligt min läsdagbok var det i januari 2008 som jag läste "Rapsbaggarna" och sedan dess har Brunk Holmquist utkommit med ytterligare sex böcker i den löst sammanhållna serien, om jag räknar rätt.

"Rosa elefanter" (2009), "Stenhimlen" (2010), "Kaffe med musik" (2011), "Surt sa räven om rabarberna" (2012), "Kranvridarna" (2014) och nu senast "Akutbjällran" (2015). Det kan finnas fel i uppräkningen, jag försökte bara få ihop den utifrån vad jag kunde hitta på nätbokhandelns hemsida.

Det är otroligt vad produktiv hon är! Jag blir imponerad. En roman om året. Tänk att sälja såna stora upplagor av sina böcker så man faktiskt kan leva på det. Det är bara att gratulera till framgångarna.

På Adlibris har andra privatpersoner recenserat boken med ord som "charmig", "varm", "hög mysfaktor", "småmysig", mysig", "härlig", "underbar" och "en pärla". Men läsarna verkar vara uppdelade i två läger: de som ger boken en femma och skriver alla dessa trevliga omdömen och de som ger boken låga betyg.

Bland alla översvallande recensioner finns nämligen följande kommentarer:
"En banal historia med inslag av klichéer", 
"Författaren växlar ständigt mellan imperfekt och presens i mening efter mening. Stod inte ut. Storyn var inte heller bra.", 
"En bok, papper och lite ditslängda bokstäver som inte har någon mening alls. Texten och historien ligger på barnnivå, men vilka barn vill läsa om två gamla gubbar som bara är allmänt tråkiga?", 
"Denna var ok, men inte mer. Mest beroende på att jag inte tycker det är charmigt med gamla gubbar som inte tvättar sig, snyter sig i disktrasan och sen torkar bordet med den."

I min egen läsdagbok står följande korta sammanfattning:
Två gamla skruttiga gubbar ältar att deras barndomshem används till nersupna kvinnor. Den här boken kunde jag varit utan. Lite puttenuttig på ett kväljande sätt. Retar mig på konstig tempusskrivning rakt igenom boken."

Frågan är om jag kanske ska ge författarinnan en chans, trots allt? Jag kanske var på dåligt humör när jag läste "Rapsbaggarna". Det verkar ju som att jag är i klar minoritet. De flesta andra tycks uppskatta skildringarna av egensinniga gubbstruttar från Österlen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

måndag 16 november 2015

Vintagebilder som väcker ha-begär

Jag är lite lätt förälskad i det underbara omslaget till boken jag läser. Inlagan är också ruggigt snyggt satt! Yrkesskadad som jag är, måste jag kolla vilka som ligger bakom.

För formgivningen står Eva Lindeberg, som jag inte har den blekaste aning om vem det är men som uppenbart är duktig på det hon gör (jag tänker att om jag någonsin ger ut en egen bok så är det precis så här den ska se ut!).


Men den tuffa mammuten då? Den har en mystisk Hein Nouwens gjort. Googlar man lite så dyker hans namn hela tiden upp med referenser till Meyers Konversations-Lexikon från 1897, vilket är lite märkligt eftersom han på andra sidor ser ut att vara en ung och högst levande man. Hans alster ligger i alla fall hos Shutterstock och det skulle de nog inte göra om han hade levt kring förra sekelskiftet. Jag får inte riktigt detta att gå ihop men orkar inte leta mer på nätet, utan nöjer mig med att konstatera att jag skulle vilja ha en av hans illustrationer.

Mot bättre vetande och all min professionalism vill jag visa några bilder trots att jag inte har betalat för dem. De tillhör alltså inte mig, utan Shutterstock och jag hoppas de har överseende med detta. Vill bara visa vilken oerhört talangfull illustratör Nouwens är!






Möjligen är det så att Hein Nouwens bara ("bara") är en duktig fotograf, för nu när jag snokat vidare finner jag att det står att han använder en Nikon D800 för att producera bilderna. Kanske har han plåtat det gamla konversationslexikonet och retuscherat bilderna, inte alls tecknat eller graverat?
//Joelinda