Det fallna imperiet

Bokens titel: Det fallna imperiet - Ryssland och väst under Vladimir Putin

Författare: Martin Kragh
Förlag: Fri Tanke, 2022
Antal sidor: 295 + omfattande källhänvisningar

Nu har det gått mycket lång tid sedan bokklubben läste "Det fallna imperiet", vad jag minns var den nyutkommen då. Vill ändå skriva om den, för den förtjänar att uppmärksammas.

Jag är mycket imponerad av Martin Kraghs enorma kunskap kring rysk politik och jag har lärt mig en hel del av den här boken. Dock! Det fantastiska språkbruket, som lovordats av många, är så avancerat och akademiskt att det är exkluderande. Helt okej, alla böcker kan inte vara för alla! Och "Det fallna imperiet" är knappast något för genomsnittssvensken. 

Göteborgs-Postens recensent (Mattias Hagberg, han måste rimligen ha plöjt forskningsrapporter och doktorsavhandlingar sedan spädbarnsåren) anser att boken har "ett språk som är lättillgängligt och lätt att följa". 

Skämtar du med mig?!

Jag, som är uppvuxen i en storläsande akademikerfamilj och slukar såväl skönlitteratur som dagstidningar varenda dag, tycker att det här är ett språk som är lite trögt att följa med i. Begripligt, javisst. Adekvat. Precist formulerat. Visst fattar jag allt vad där står, men inte kan man påstå att det är en lättsmält text!

Jag kan slå upp vilken sida som helst av trehundra och hitta gammalmodiga meningsbyggnader, extremt sällsynta ord, underliga facktermer, bildade referenser och udda uttryck överallt. Lägg till det en massa ryska personnamn, ortsnamn och begrepp för reformer! Att plocka ut ett enda citat är inte rättvisande, för det är snarare att översköljas av tiotusentals sådana meningar som gör att boken måste läsas långsamt och eftertänksamt. (För min del, åtminstone.)

I gengäld får man en unik inblick i rysk politik som få förutom Martin Kragh lär ha kunnat bjuda på. Här avhandlas tiden från tsarriket via kommunistiska Sovjet till dagens Putin-styre. Mycket lärorikt, insatt och ofta spännande och skrämmande. Extra aktuellt såklart med Ukraina-kriget. Väl värd att läsa för den som orkar.

Modersmjölken

Bokens titel: Modersmjölken
Författare: Nora Ikstena
Uppläsare: Lily Bigestans

Översättare: Juris Kronbergs
Förlag: Bokförlaget Tranan, 2020
Antal minuter: 6 tim 23 min

Jag har inte läst så mycket från baltstaterna, men när Storytels algoritmer sa "Du kanske gillar det här" så blev jag nyfiken. Och datorn hade rätt! "Modersmjölken" är en fantastisk berättelse från Lettland, proppad med liknelser och metaforer. Men framför allt är den intressant, djupt gripande och lärorik. 

Det är en inifrånberättelse om Sovjettiden och hur bokens huvudpersoner upplever frihetslängtan, förtryck och samhällets styrning. Parallellt med den moder som är Sovjet skildras en annan mor: hon som arbetar som kvinnoläkare och utför aborter och inseminationer, själv blir gravid och föder en liten dotter som hon inte har några större känslor för.

Den lilla flickan växer upp hos sin försumliga mamma men också hos sina morföräldrar. Alla har de sett Sovjetockupationen på olika sätt och har lidit under den av olika anledningar. Det är krig och motstånd, det är svält och fattigdom, det är ett samhälle där arbetskompisar och studiekamrater anger dig så snart du sätter dig på tvären och gör motstånd. Det är en flicka som mår illa av modersmjölken och en mamma som inte vill amma. 

Jag kunde knappt slita mig från den här. Läs!

Det står ett rum här och väntar på dig

Bokens titel: Det står ett rum här och väntar på dig

Författare: Ingrid Carlberg
Uppläsare: Irene Lindh
Förlag: Norstedts, 2021

Antal minuter: 35 timmar (ja, trettiofem!)

Del 1: Vad formar en människa? 10 tim 05 min
Del 2: Vad är en bragd? 12 tim 16 min

Del 3: Vad avgör ett öde? 12 tim 37 min

I februari, när ljudboksversionen av Ingrid Carlbergs lovprisade bok "Det står ett rum här och väntar på dig" nyss hade släppts, lyssnade jag mig igenom de 35 timmarna om Raoul Wallenberg.

Och vad kan jag säga, annat än att det här är bland det bästa jag läst eller lyssnat till på år och dag? 

Boken absorberade mig totalt, jag lyssnade varenda gång jag lagade mat, städade, strök kläder, bakade bröd - emellanåt kom resten av familjen in och när de hörde vad jag lyssnade på tassade de försiktigt omkring och lyssnade andäktigt, även de. För den här berättelsen är banne mig gripande och engagerande rakt igenom, varje stycke, varje kapitel, 800 sidor på raken - och det är svårt att inte dämpa sig för att lyssna på Irene Lindhs fantastiskt välartikulerade stämma när hon berättar Ingrid Carlbergs enormt genomarbetade historia om den kände Wallenberg.

För mig var det här en fullständig överraskning! Wallenberg, han är väl en riking, tänkte jag. En överklassgrabb som lekte hjälte. Någon jag inte har en relation till överhuvudtaget. Jag tänkte att Raoul hade räddat åtskilliga judar under andra världskriget (dock oklart för mig hur många), att han försvunnit på något vis som hade med ryssarna att göra och att det varit ett jädra tjafs om hans eventuella kvarlevor i Sovjetunionen, hela min uppväxt. Han var ju död, vad mer fanns att säga?! 

Jag såg också framför mig det monument i form av obegripliga metallklumpar vid Nybroviken, som skapats till hans ära.

Nu när jag hört hela Carlbergs fantastiska bok har jag lärt mig så oerhört mycket mer. Jag känner rent av att jag står i tacksamhetsskuld till henne. Nu förstår jag även mina barnsliga tankar om att "varför dra upp det där igen?" för det var inte mina tankar så mycket som de officiella som planterades i mig under barndomen - det var så utrikesministrar, journalister, ambassadörer och riksdagsmän pratade. De ville sopa Wallenberg-affären under mattan.

Allra helst hade jag velat att samtliga skolelever i högstadiet eller gymnasiet fick ta till sig denna ofattbara berättelse, men det är såklart omöjligt. I en värld där vi läser Twitterkorta meddelanden, sms:ar varann med förkortningar samt bantar ner texter till ett minimum, finns inte plats för att kräva av 16-åringar att de ska läsa en fackbok på 800 sidor. 

Men vad jag önskar att de fick ta del av detta! För det handlar om så oerhört mycket mer än Wallenberg och judarna. I den första delen av boken får vi exempelvis en mycket levande beskrivning av Sverige vid sekelskiftet 1900, om utbildning och affärer, om nöjesliv och vardag. Mycket intressant! För mig betydde det mycket att läsa denna del, eftersom mina släktingar bodde i Stockholm, åt på de restaurangerna, gick i de skolorna, besökte de danshaken och biograferna. I den första delen får vi följa den unge Raoul Wallenberg och hans älskade Maj Wising, som tidigt blev ett par. När Maj är 19 år dör Raoul och hon blir änka - några månader senare föds deras första barn, lille Raoul som boken handlar om. Maj är ensamstående mor och Raoul växer upp med henne och sin farfar som beskyddare. 

I del 2 får vi följa den vuxne, unge Raoul till Ungern och arbetet med att rädda judar undan nazisterna. Mycket intressant! Och i del 3, som är längst av alla, följer vi Raoul under hans fasansfulla sista år - då han tas till Moskva. 

Jag tänkte att det omöjligen fanns något att säga mer än: han tillfångatogs, han dog. Hur kan man prata om det i tolv timmar? Men jodå. Fy fan, säger jag bara. Det är helt vedervärdigt att höra om hur svenska diplomater och politiker sjabblar och beter sig så arrogant, naivt, slappt i frågan att rädda Raoul. Hur han dör alldeles ensam och övergiven. 

Jag klarar nästan inte av att tänka på det. Och fatta vilken avgrund för mamma Maj och hennes man Fredrik von Dardel, som under återstoden av sina liv - sisådär ett halvsekel efter sonens försvinnande - plågades av tankarna på vad som hänt honom. De fick aldrig veta det.

Vilken bok! Tack, Ingrid Carlberg. Jag har lärt mig så enormt mycket av dig, om Europa under krigsåren och om Sveriges politik under årtiondena därpå.

I tystnaden begravd

Bokens titel: I tystnaden begravd
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 409

Jag har läst ett par böcker av Alsterdal tidigare, och varit imponerad av både språket, intrigerna och den gedigna researchen. Den här boken får jag säga samma sak om: hon är enormt skicklig med orden och det märks att insamlandet av bakgrundsfakta är en stor del av skrivprocessen.

Det ena spåret är jag inte särskilt förtjust i, vilket mest beror på att jag är komplett ointresserad av de där brottslingarna som är de kriminellas motsvarighet till kungar och presidenter; de värsta och mest kallhamrade yrkesmördarna som är rika som troll och tycks sakna allt samvete.

De andra spåret gillar jag desto mer! När jag gick i skolan fick vi aldrig höra talas om att svenskar åkte till Sovjet för att vara med om att bygga upp det utopiska kommunistiska samhälle där alla var jämlikar. Däremot har jag läst en hel del om det i skönlitterära böcker som vuxen (tänker exempelvis på Johan Theorins "Rörgast") och blivit rätt upprörd över att det kapitlet i svensk historia helt har tigits ihjäl i skolböckerna.

Romanens Katrine åker upp till byn Kivikangas i Tornedalen efter att ha upptäckt att hennes dementa mor äger ett hus där, som ingen i familjen tidigare känt till. Katrine har just fått sparken som journalist på Sveriges Radio, hon har en fästman i London men längtar inte så mycket tillbaka till honom och hennes relation till mamman är inte heller lysande. Kanske kan huset vara värt en massa pengar? Bäst att åtminstone se det innan det säljs.

När hon kommer upp till Tornedalen och de vita vidderna, tystnaden, stillheten, de gamla husen och de få invånarna som bor kvar inser hon att det inte är så lätt att göra sig av med huset. Där finns foton av hennes mormor och byborna börjar berätta om hennes okände morfar, mannen som hon knappt hört talas om eftersom hennes mamma vuxit upp utan sin far. Vem var han? Hon får snart veta att han tog sig till Sovjet i början av 1930-talet men att livet där blev allt annat än vad han hade drömt om.

Jag var helt fast i boken! I de delar som handlar om Katrine och Tornedalen, i de delar som handlar om hennes morfar när han var ung kommunist - men inte i de delar som handlar om den ryska maffian av idag.

Mitt omdöme: En riktigt bra bok! Av förlaget kallas den "både en kriminalroman och en storslagen, svart släktkrönika" - men där har de tagit i så de spricker. Kan vi inte spara ord som "storslagen" till det verkligt storslagna? Och så mycket till kriminalroman vet jag inte heller om det är. Men en lärorik, fängslande spänningsroman om en släkts öden!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

Karolinas Poltava

Bokens titel: Karolinas Poltava
Författare: Elsi Rydsjö
Förlag: Bonniers, 1992
Antal sidor: 243

Elsi Rydsjö är inte ett namn som jag förknippat med någon kvalitetslitteratur och därför har jag avfärdat hennes författarskap på helt osakliga grunder, utan att ens ha gett henne en chans. Jag vet fortfarande inte varför, men ibland har man ju förutfattade idéer som det är svårt att härleda varifrån de egentligen kommer.

Bland hennes många utgivna romaner finns "Kristallen den fina", "Kom hjärtans fröjd", "När morgonvind blåser", "Spelar min lind", "Röd är ryttarens häst". Ja, för mig personligen är det titlar som gör att jag inte tittar en gång extra på boken.

Mormor gav mig den här inbundna boken när den kom ut 1992, antagligen för att hon visste att jag är väldigt intresserad av historia - i synnerhet svensk och i synnerhet kvinnors historia. Men otacksam som jag var ställde jag tydligen in boken i bokhyllan och glömde bort den i två decennier...

Ett misstag! Mormor brukade ha rätt (det var hon som lärde mig att älska Kerstin Ekman och Niklas Rådström) och hon hade rätt även den här gången. Boken om Karolina och hennes medsystrars liv i kung Karl XII armé och tross under de första åren på 1700-talet är väldigt välskriven och givande.

Vi får inte veta något alls om slagen egentligen, utan boken börjar med att den svenska armén har blivit besegrad i det ödesdigra slaget vid Poltava (det ligger i nuvarande Ukraina, men tillhörde då Ryssland) i juni 1709. Av 24.000 svenska soldater dog inte mindre än 6.900. Ohyggliga siffror! Karolina och de andra överlevarna blir i praktiken ryska slavar, ett levande krigsbyte.

Bilden har jag lånat från Wikipedia. Det är Klas Sandberg som gjort illustrationen av slutstriderna.

Boken skildrar den tunga vandringen från Poltava mot Moskva och hur folk dör av svält, sjukdomar och många andra hemskheter på vägen.

Det värsta är nog ändå att läsa om deras tröstlösa längtan hem till Sverige. Ska de någonsin få återse sitt fädernesland? De går till fots, de är hungriga och fattiga och tillfångatagna - räcker deras krafter för att ta sig hela vägen hem igen och kommer de någonsin att få möjligheten?

Kung Karl hade helt utarmat Sverige med sina ständiga krig. Folk var utfattiga och dessutom krigströtta. Sedan slog pesten till 1710-1713 medan kungen fortfarande var ute och härjade (och bokens Karolina ännu var på sin långa, tröstlösa marsch) och tog livet av ungefär en tredjedel av storstädernas befolkning.

Som om inte eländet var nog med krig och pest, så drabbades Sverige av hungersnöd och svält som tog livet av många. Det här var stormaktstidens sista skälvande år och jag blir nästan tårögd bara av att tänka på hur fruktansvärt prövande livet måste varit för majoriteten av den svenska befolkningen - både i riket och alla de som på kungens order befann sig utomlands.

Omdöme: "Karolinas Poltava" är väl värd att läsas, den bygger på gedigen research men är helt skönlitterär, lättläst och lätt att leva sig in i. Jag blev väldigt nyfiken på Karl XII och livet i Europa på 1700-talets början. Började rota i släktforskningspapper för att se om jag kunde hitta några karoliner bland mina anfäder. Nu tänker jag läsa mer om pesten, blev inspirerad att lära mig mer!

Länk till boken på Adlibris: LJUDBOK. Eller kolla på Bokbörsen, de har flera exemplar!

Fästmön

Bokens titel: Fästmön
Författare: Anton Tjechov
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Nevesta
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 35

Ännu en bok i kvartetten Ryska klassiker från Novellix. Jag har valt att köpa två av dem; "Fästmön" och "En löjlig människas dröm". Valde bort Nikolaj Gogols "En dåres anteckningar" och Michail Bulgakovs "Livets stråle".

"Fästmön" publicerades 1903, inte långt innan det ryska folket revolterade mot tsar Nikolai (år 1905) och försökte utjämna de massiva sociala orättvisorna i landet. Upproret slogs ner och inte förrän 1917 inträffade den revolution som störtade tsaren för gott och ledde till att Lenin tog över styret.

I denna lilla novell möter vi ett Ryssland där staden står för det unga, glada, vackra, intellektuella. Där man hyser framtidshopp och jobbar för människors lika värde. I småstäderna och på landsbygden härskar en gammal tid som bokstavligt beskrivs som dammig, grå, tung, deprimerande och långsamt kvävande.

Tjechov skriver så vackert om Nadia som bor med sin farmor och mamma, som båda är änkor, i ett stort hus på landet. De lever alla tre på farmoderns pengar, men reflekterar aldrig över det faktum att de inte är självförsörjande eller har arbeten. Den bohemiske konstnären Sasja bor hos farmor på somrarna och han försöker blåsa lite liv i Nadia. Han får henne att se orättvisorna mot tjänstefolket och raljerar över de tre kvinnorna och deras bekantskapskrets där ingen har ett vettigt arbete utan lever på gamla förmögenheter medan underklassen svälter och fryser.

Nadia lyssnar med ett halvt öra, tycker Sasja gnäller, men något fastnar ändå. Senare den sommaren ska hon gifta sig - det är Nadia som är titelns fästmö - men plötsligt börjar hon få kalla fötter...

Omdöme: Beskrivningar av ett svunnet Ryssland som fascinerar. Jag tycker mycket om Tjechov och hans vackra språk! Men kanske skulle novellen vunnit på att växa till en kortroman istället, eftersom det ibland blir som en film där man råkat klippa bort för många scener. Tid och rum ändras utan förvarning och flera gånger blir det löjligt när huvudpersonen har en stark åsikt om något, för att på nästa sida ha gjort en 180-gradersvändning (och då ska man begripa att det gått ett halvår och en massa tankeverksamhet däremellan).

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

En löjlig människas dröm

Bokens titel: En löjlig människas dröm
Författare: Fjodor Dostojevskij
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Son smesjnogo tjeloveka
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 40

Det kan låta väldigt lite med fyrtio sidor text, till och med för en novell. Nästan så man inte ids köpa den vackra lilla boken om det är så lite man ska läsa. Men jag har samlat på mig ett gäng Novellix-böcker sedan 2014 och de har legat i min bokhylla och sett väldigt snygga ut ett par år nu. Varför jag inte läst dem kan jag inte svara på.

"En löjlig människas dröm" publicerades redan 1877 i "En författares dagbok" men är nu alltså nyöversatt till svenska och nyutgiven av Novellix. En applåd för dem! Bra gjort att ordna en lättläst översättning, beställa en serie snygga omslag och uppmuntra folk att läsa de ryska mästarna - när man vanligen tänker sig att dessa böcker måste vara tjockare än Bibeln.

Berättarjaget i denna novell är en löjlig människa, enligt honom själv. Så löjlig så han funderar på att ta livet av sig. Men samma natt det ska ske, drömmer han en fantastisk dröm som fullständigt ändrar hans syn på livet och upphäver den monumentala likgiltighet han känt.

Jag uppskattar att berättelsen är skriven i jag-form, det är inte alldeles vanligt längre. Språket är också tilltalande. Det är en lättillgänglig liten novell, vad man än kan tro om Dostojevskij, och trots att den har närmare 150 år på nacken.

Däremot ger den mig absolut ingenting. Inget alls. När berättarrösten kommer till en ö vid ett glittrande turkost hav där han möter oförfalskat godhjärtade människor får jag visioner av oompaloompierna från "Kalle och chokladfabriken". Självmördaren kommer in i deras perfekta tillvaro och får en uppenbarelse - men själv agerar han som ömsom ormen i paradiset, ömsom Kristus som ska dö på korset.

Omdöme: En novell som jag kunde varit utan. Det var för mycket som påminde mig om Jehovas vittnens små skrifter för att jag skulle uppskatta den. Hade hellre stannat kvar i 1870-talets Petersburg (noterade att författaren utelämnade "sankt") i självmördarens hyrda våning bland hans rumskamrater den galne kaptenen, den konflikträdda värdinnan, ett gäng superkompisar, en sjuk änka och hennes döende ungar.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Kvinnan med de vackra händerna

Bokens titel: Kvinnan med de vackra händerna - och andra livshistorier
Författare: Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Da jeg blev vred
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2005

Danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst är (eller möjligen var) goodwillambassadör för FN:s befolkningsfond vars syfte är att förbättra den sexuella och reproduktiva hälsan i världen, i synnerhet för kvinnor. I det uppdraget ingick tydligen att åka jorden runt och intervjua intressanta kvinnor om sånt som aborter, graviditet och förlossningar, sex och preventivmedel, AIDS och andra könssjukdomar men i också om kvinnors möjligheter till ett gott liv.

Holst åkte till Vietnam 2001, Nicaragua 2002, Uganda och Ryssland 2003, Egypten 2004. Sedan gav hon ut denna bok.

Det absolut sämsta med den är att den är helt daterad och att så mycket hunnit hända under det decennium som gått. Jag kan inte sluta tänka på det under läsningen. "Stämmer det här verkligen? Föder de fortfarande så här många barn? Smittas så här många av hiv? Omskärs verkligen så här stor procent fortfarande, tio år senare?".

Det är alltså tretton kvinnors berättelser som kryddats med fakta som vi inte har en aning om hur gammal den är. Är Uganda-fakta från 2003 då hon besökte landet? Eller från 2004 då hon skrev boken? Och hur är det egentligen idag, 2015? Jag föredrar att läsa den här sortens faktatexter i ett magasin, där man kan anta att det är snudd på dagsfärska siffror.

Förutom de sidor som inleder varje kapitel och där fakta om länderna finns, serveras vi små påståenden i nederkant av boksidorna, i själva sidfoten (sådär som Kalle Anka & c:o gjorde när jag var liten, under serierutorna fanns små meddelanden om brevvänner och tävlingar!). Det kan stå sånt som "55% av alla hiv-smittade afrikaner är kvinnor." och det är verkligen inte alltid det passar in i sammanhanget eller har någon relevans i den text man just läser.

En annan sak jag ogillar skarpt med denna bok är att dess namn. Originalets titel - "Da jeg blev vred" - säger något om en kvinnas känslor i ett specifikt läge, men den svenska boken heter "Kvinnan med de vackra händerna". Hallå?! Vilken objektifiering! En bok som handlar om enormt kompetenta, starka, modiga, kämpande, fantastiska kvinnor som är rent beundransvärda  - ska de beskrivas med en mening ur boken som syftar på deras utseende?

Det positiva med denna samling intervjuer är att författaren låter oss se hur verkligheten kan se ut för kvinnokämpar i Putins militäriska Ryssland, i muslimska fundamentalisternas Egypten, i det lantliga Vietnam, i det svårt hiv-drabbade Uganda. (Nicaragua hoppade jag över att läsa.) Jag uppskattar verkligen att vi får se även de mindre smickrande sidorna hos dessa kvinnor och att Hanne-Vibeke Holst låter sina egna känslor lysa igenom, så att personerna inte bara är fantastiska übervarelser utan helt mänskliga.

Så här ser boken ut (jag köpte min begagnad på Bokbörsen, så den saknade skyddsomslag):

Omdöme: Det här hade varit kanonbra, verkligen! - om jag hade läst det i morgontidningens söndagsbilaga och kunnat tänka "det här händer nu", men det blir ganska platt när boken har drygt tio år på nacken.

Jag vill leva!

Bokens titel: Jag vill leva!
Författare: Nina Lugovskaja
Originalets titel: Chotju zjit
Översättare: Magnus Dahnberg
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2006
Antal sidor: 333

Nina Lugovskajas dagböcker skrevs under Stalintiden, då hon var tonåring. Hennes åsikter ansågs "kontrarevolutionära" (bara det uttrycket säger så mycket - annars brukar man väl dömas för mot revolutionära åsikter, men i Stalins rike var det kontrarevolutionära åsikter som var farliga). Nina utsatte hela sin familj för fara i och med sina uttalade åsikter om kommunismen och landets styrande.

Lugovskajas dagböcker från 1932 till 1937 har legat i KGB:s arkiv tills de återfanns av en forskare på 1990-talet och sedan sammanställdes och renskrevs (mycket hade blivit struket av såväl Nina som säkerhetstjänsten) inom ett projekt kallat "De politiska fångarnas öden under den bolsjevikiska terrorns år".

Boken utkom 2004. Jag kan inte låta bli att undra om den verkligen skulle kunnat ges ut nu, idag, så som Putins Ryssland ser ut. Efter att en glipa öppnats och man kunde skymta en demokratisering och öppenhet ser nu åter igen Ryssland ut att sluta sig som en mussla. Att hysa avvikande åsikter är inte att rekommendera.

Boken är hemsk och omskakande, om än lite seg på sina ställen, och mycket intressant för den som vill veta hur det kunde vara att leva i Sovjetunionen under mellankrigstiden och andra världskriget. Den ger en unik inblick i livet i Moskva under den tiden och har med rätta jämförts med "Anne Franks dagbok".

Vitt på svart

Bokens titel: Vitt på svart
Författare: Ruben Gallego

Originalets titel: Beloje na tjornom

Översättare: Ola Wallin

Förlag: Ersatz, 2006

Antal sidor: 192

Jag vill varmt rekommendera denna lilla bok om ett ryskt barnhemsbarn! Det är en upprörande, sorglig och förskräckligt hemsk berättelse - alldeles sann dessutom - men också full med hopp och livsglädje. Det är svårt att lägga ifrån sig den och svårt att sluta tänka på den.

Ruben Gallego föddes 1968 i Moskva. Förlossningen blev svår och Rubens tvillingbror dog. Själv överlevde han men fick en CP-skada som skulle komma att påverka hela hans liv. Hans stackars mamma fick höra att båda pojkarna dött under förlossningen, trots att det bara var den ene, och Ruben placerades på barnhem. Han hade ingen aning om att han hade en mor och hon hade inte aning om att han levde.

Det är en fasansfull tanke att Ruben och jag föddes ungefär samtidigt och i länder inte alltför långt ifrån varann, men ändå är det som två olika världar. Medan jag fick en trygg uppväxt i Sverige (förvisso är jag inte CP-skadad, men ändå - SÅ hemskt behandlar vi knappast våra handkappade) växte Ruben upp under extremt svåra förhållanden, i misär och utan god omsorg.

Endast 15 år gammal placeras han på ett ålderdomshem, väl medveten om att det är en slutstation där man negligerar de intagna så omfattande att de slutligen dör. Men Ruben verär en riktig överlevare med stor aptit på livet och mängder av knep för att klara sig i sin svåra vardag - och han möter räddningen i form av en sjuksköterska.

Boken har fått lysande recensioner överallt där den givits ut. Mycket välförtjänt! Det här är en gripande självbiografisk roman som man inte glömmer i första taget.

Jag vill gärna ge er ett utdrag ur vad den eminente Kjell Albin Abrahamsson har skrivit i sin recension på Kulturnytt:

"Sina minnen har Ruben Gallego med vänsterhandens förvridna pekfingrer långsamt, bokstav för bokstav, tryckt ner på datorns tangentbord. [...] en självbiografisk roman som fullständigt tar andan ur en. Jag vet inte när jag senast läste en bok som innehåller så mycket förtvivlan - och så mycket hopp, en sådan helvetesskildring med ett så livsbejakande, trotsigt perspektiv. Ruben älskar livet, människor och världen trots att han flera gånger fick höra: Det hade varit bäst för dig grabben om du aldrig hade fötts."

Omslaget: En svart-vit bild av Ruben som barn, med en sovjetiskt röd snusnäsduk runt halsen. Vad kunde vara mer passande?

Mitt foto: Dagen till ära - det är den 14 februari idag och Alla hjärtans dag - vill jag ge Ruben gelehjärtan som får symbolisera den kärlek han förtjänade men inte fick. Jag hoppas han får mycket glädje i sitt nya liv nere i Spanien, nu som vuxen.

Betyg: En fantastisk bok som får mycket högt betyg.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av vad den forna supermakten i öst gjorde med sina allra svagaste medborgare.

Snackis: En bra snackis om man samtidigt diskuterar en annan bok (exempelvis en bok om Sovjet under 1970-talet eller en bok om ett CP-skadat barns väsensskilda uppväxt i Västeuropa).

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET