onsdag 29 augusti 2018

Kvinnor som redan fått nobelpriset i litteratur


Igår läste jag en kort text i DN om att sju svenska förlag har gått ihop sig om att ge ut fjorton kvinnliga nobelpristagare i litteratur, med anledning av att priset inte kommer att delas ut just i år. Jättekul, säkert, och jag borde väl klämma ur mig en smart analys eller bildad kommentar här - ämnet är som gjort för det: kvinnor, metoo, Svenska akademien...

Men det enda jag tänkte var: lyckliga Kristin Lidström, som får nöjet att designa bokomslagen! Vilken grej att få alla dessa uppdragsgivare - och försöka sätta ihop det till en tydlig enhet, som om det var ett och samma förlag som gav ut alla böckerna.

Å, vad jag skulle velat vara den formgivaren! Ska bli intressant att se hur hon knyter ihop böcker från så skilda tidsepoker, skrivna av så olika människor och om så olika ämnen.

söndag 26 augusti 2018

Mest ambitiösa bokomslagsfotot!


Får jag presentera: mitt överlägset mest ambitiösa bokomslagsfoto! "Gamla Uppsala" av Kristina Ekero Eriksson, en bok som med största sannolikhet kommer att få epitetet favorit och högsta betyg på den här bloggen.

Gjorde en utflykt till Gamla Uppsala idag (ungefär resten av Uppland tänkte tydligen samma sak, för köerna på E4 var vidriga...) för att se det ganska så nya muséet där - och för att köpa pärlor.

Jag trodde jag skulle hinna läsa boken i somras, men nej. Kan dock rekommendera den redan nu, även om jag inte läst ens hälften. Alldeles fantastisk för en historieälskare!

Den väger bly, så man kan verkligen inte ta med sig den på pendeln till jobbet - men att sitta hemma och läsa den går utmärkt. Massor av foton, illustrationer, skisser och proppfull med fakta om Gamla Uppsala och Kungshögarna och livet där under vendel- och vikingatid.

Ni som följer mig på Instagram (jag har minsann noterat att det är ett gäng bokbloggare som brukar ge mig hjärtan där!) har kanske redan sett de här kvadratiska bilderna jag lagt ut där:



Min järnfibula, som ska hålla ihop en kaftan eller mantel.



Jag lekte med pärlor igår och satte ihop två halsband där jag även trädde på de berlocker jag fick i födelsedagspresent förra året. Det är glas- och stenpärlor, absolut ingen plast, men däremot är de på tok för färgkoordinerade för att likna vikingarnas. Där gällde så färggrant och glittrande som möjligt (inte riktigt min stil).

Förhoppningsvis är mina vikingakläder klara ikväll eller imorgon, så att jag kan ha dem den kommande helgen. Under tiden läser jag mer i den otroliga boken och önskar att jag hade blivit arkeolog...

På Sveriges Radios "Vetenskapsradion Historia" kan man lyssna på när författaren berättar om det hon skrivit och om de nya rönen. Länk HÄR.

Och HÄR finns ett riktigt läsvärt och bra reportage från Dagens Nyheter, med intressanta fakta och bra bilder.





tisdag 21 augusti 2018

Bingo som bidde lite misslyckat

Igår drog väl Sverige igång på riktigt. Det verkar som att alla är tillbaka från sina semestrar nu och skolorna startar denna vecka. Därmed kan sommaren sägas vara över.

Mitt bokbingo blev rätt misslyckat, nu när jag sammanfattar det.

Dels hängde jag på en utmaning som ingen annan tydligen var med i. Bara DET var ju rätt misslyckat!

Dels insåg jag nyligen att det visst finns folk som gör bokbingot - men de håller till i en Facebook-grupp som jag totalt missat. En sluten grupp med 120 medlemmar.

Dels har den gruppen en regel som säger att bingot gäller från 1 juni och slutar den 15 september (men hallå - är det en riksdagsman som har satt datumen? Så här lång "sommar" har väl ingen annan?! Inte ens skolbarnen.)

Dels lyckades jag inte läsa 16 böcker, så brickan blev inte full. Men strunt samma! Jag gjorde ett försök.


måndag 20 augusti 2018

Korta sensommarfrågor

"Tio snabba augustifrågor" kallar Johannas Deckarhörna den här lilla utfrågningen som jag ser att mängder av mina bloggarvänner hakat på. Här är mina korta svar!


1. Nya höstböcker eller hyllvärmare?
Jag fokuserar på hyllvärmare: böcker jag sett fram emot att läsa eller recensions-ex som jag borde skynda mig med. Nya böcker har jag sällan råd med.

2. Kräftor eller surströmming?
Har aldrig provat surströmming i hela mitt liv och har ingen lust att göra det i år heller. Min västkustske man har introducerat mig till havskräftor och det är vansinnigt mycket godare än kinesiska och turkiska flodkräftor, kan jag säga.

3. Läsplatta eller fysisk bok?
Jag läser allt på papper, har ingen läsplatta och är inte så förtjust i ljudböcker.

4. Svenska författare eller utländska?
Oj, det är nog ungefär lika! Men sensommarens böcker är nog mest svenska, så jag tar det alternativet.


Foto: Burde.

5. Bullet journal eller vanlig kalender?
Jag vet inte vad en bullet journal är. Har allting inskrivet i en rejäl årsalmanacka. Använder inte ens mobilens kalender, som alla normalt funtade människor verkar göra.

6. Crimetime Göteborg eller bara Bokmässan?
Här kan jag faktiskt inte välja någondera. Jag skulle tycka att det var kul att besöka Bokmässan i Göteborg men har aldrig varit där och lär inte åka i höst heller.


Foto: SVT.

7. I soffan: Netflix eller vanlig TV?
De andra i familjen kollar på Netflix på sina datorer, men inte jag. Å andra sidan kollar jag inte på teve heller, om det inte är fotbolls-VM. Däremot har jag sett "Morden i Midsomer" på SVT Play den här sommaren - på min dator.

8. Deckare eller feelgood?
Deckare tilltalar mig oftast mer.


Foto: Mitt kök/Expressen. Olof Abrahamsson.

9. Äppelkaka eller blåbärspaj?
Den enda lätta frågan! Blåbär luktar ju bajs (sorry!) när man värmer dem, medan kanel-och-socker-pudrade äppelklyftor doftar ljuvligt. Alla gånger att jag väljer äppelkaka!

10. Nytt från bokaktuella Stephen King eller Bengt Ohlsson?
King har jag läst mycket av tidigare, men inte de senaste tegelstenarna. Ohlsson har jag endast läst "Gregorius" av men tror ändå jag skulle vilja läsa mer av honom.

Augusti är en härlig månad!


söndag 19 augusti 2018

Riktiga lågvattenmärken


Någon som minns den här recensionen? Nä, skulle inte tro det. Den handlar i alla fall om en skrattretande dålig roman, där huvudpersonen Ronnie dör i en trafikolycka men hans flickvän blir i alla fall gravid fem år senare - lite lagom retroaktivt, sådär - och hon fattar verkligen inte hur, vet bara att det är Ronnies barn.

Sedan blir hon jagad av mördare, om jag minns rätt. Någon i boken blir i alla fall jagad av mördare. Det är så dumt så det är olidligt. Hejdå, "Otroligt, men sant" av John Searles.

Om halva jordens befolkning kan tro på Bibeln så kanske man kan tycka att den här romanintrigen inte är ett dugg konstig, men jag tycker den är bedrövlig.


Vidare till nästa bok i kategorin "Usel skönlitteratur". En av mina bloggläsare kommenterade att hon hade sett filmen flera gånger för att den är så bra. Det gäller "PS Jag älskar dig" av Cecelia Ahern.

Möjligen är filmen bättre än boken. Möjligen är jag en känslokall idiot. Oavsett så tycker jag inte om böcker där folk dör när de är 30 och lämnar brev till sin livskamrat med visdomar i (som en livserfaren Yoda - eller Dalai Lama eller Mahatma Gandhi kanske...) för att "lotsa genom sorgen och visa hur livet trots allt rymmer både tårar och skratt". 

Så - nu ska jag inte rapportera om fler böcker som jag inte gillar, utan fokusera på något bra!


Till secondhandbutiken

Javisst ja, här kommer några fler som inte får bo kvar hos mig.


Båda dessa är skrivna av svenska författare, båda har en upprepning i titeln. Ingen av dem tilltalade mig. Att Peter Pohls bok nominerades till Augustpriset 1992 är obegripligt (för mig). Men, men. Någon tilltalades väl av det snyftiga och lyckades bortse från det omoderna, konstlade språket.


Sedan är det de tre männen som knåpat ihop "Dingo dingo"; de presenterades 2011 som Sveriges nya författartrio men det verkar inte som att de jobbade så bra ihop för de har väl inte gett ut några fler böcker?! "En av årets mest omdebatterade böcker!" heter det på baksidan - jag undrar i mitt stilla sinne vad man hade att säga om den...

Papperskorgen nästa!

Jag har enormt svårt för att slänga böcker, det bär mig emot något alldeles otroligt. Jag försöker in i det längsta att spara dem, därefter att skyffla ut dem på landstället, släktingar, vänner eller secondhandaffärer och antikvariat. Men ibland händer det att riktigt usla böcker åker till soptippen.

En uppgörelse mellan mig och maken (han måste ge bort en kartong med DVD-filmer som ingen vettig människa ändå vill se på, mot att jag måste rensa ut böcker ur bokhyllan) resulterade i att ett gäng böcker kommer att skänkas bort den kommande veckan.


Några som jag gillade jättemycket på 90-talet, var Torey Haydens böcker om barn som far illa. Nu vill jag inte ens bläddra i dem! Misstänker att föräldrar till barn med olika varianter av autism eller med psykiska handikapp skulle bli upprörda över hur barnen i böckerna beskrivs. De är "emotionellt störda" och "psykiskt handikappade" och allt möjligt annat.

Torey Hayden är speciallärare och barnpsykolog i en småstad i Mellanvästern. Hon beskriver knepiga ungar som hon haft i sin klass och inte kan glömma. Jag misstänker att det mesta utspelar sig på 1980-talet.

Varenda en av ungarna har blivit utsatt för våld och misshandel, incest och sexuella övergrepp, varit gravida som 11-åringar, flyttat runt mellan hundra familjehem, varit inlåsta eller utelåsta, utsatts för satanism, ockultism och rituella slakter eller sett sin mamma döda någon familjemedlem. Typ så.

Nej tack, de här behöver jag inte ha i min bokhylla längre.



En annan författare som jag har åtskilliga böcker av, är Slas (Stig Claesson), som min mormor var förtjust i - antagligen beroende på att han var Stockholmsskildrare och bodde i hennes kvarter och var i hennes ålder - men när jag bläddrar igenom romanerna kan jag inte känna någon dragning alls. Pratiga, tråkiga, som om tiden sprungit förbi dem. Hejdå, Slas-böckerna, ni får också återvinnas!



Unga tjejer som dyker under vatten är gemensamt för två av pocketböckerna som jag hivar ut: "En himmel för Elliott" och "I en familj finns inga fiender" - båda skrivna av svenska författarinnor. Båda handlar om relationer, föräldraskap och svunna barndomar. Ingen av dem fastnade i mig, sorry.


onsdag 15 augusti 2018

Sommarens läsning: elva böcker

Sommarens läsning var inte alls så omfattande som den brukar vara. Här är i alla fall vad jag hann med, för er som inte följt mig under sommarmånaderna:


"Fördelarna med en kollaps" - pubertalt trams om en döende man.


"Vi möts på museet" - en brevroman med feelgoodkänsla.


"Vi mot er" - den spännande uppföljaren till "Björnstad".


"Tjänarinnans berättelse" - om en tänkbar framtid utan demokrati.


"De förlorade" - ungdomsroman om en parallell värld.


"Dagbok från ditt försvinnande" om lusten att leva, mitt i övermäktig sorg.


"Going Solo" om ung, ensam engelsman i livsfarliga strider under andra världskriget.


"Himmelstrand" är en blodig skräckbok om mörkret inom oss...


...och "Rörelsen" är en blodig skräckbok om ensamma människor.


"Ormen i Essex" kan väl beskrivas som en klassisk roman.


"Knutbykoden" - om en skruvad kristen sekt.

Det var vad jag hann med under sommaren i år. Nu gäller "Oryx och Crake", men den fixar jag bara att läsa i portioner.


tisdag 14 augusti 2018

Going Solo


Bokens titel: Going Solo
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2016
Antal sidor: 210

Roald Dahl är precis lika underhållande när han berättar om sin egen barndom som när han berättar om listiga rävar, utbytta sköldpaddor, sluskiga gamlingar eller barn som besöker en chokladfabrik.

Jag gillar hans lite syrliga humor blandad med svärta - allt är verkligen inte gulligt eller roligt i hans böcker! - och det gäller lika mycket för självbiografin "Boy - Tales of Childhood" som för alla underbara barn- och ungdomsböcker han skrivit.


Efter att ha läst om Roald uppväxt ville jag såklart veta hur det gick för honom som ung vuxen. Den förra boken slutade med en hint om Afrika och flygplan, så jag blev inte överraskad när "Going Solo" inleds med att den 22-årige engelsmannen reser med ett stort fartyg från London till Mombasa i Kenya. Det tar två veckor och han hinner vara med om en hel del roligt ombord.

Afrika är förtrollande vackert. Allting är helt fantastiskt - utom ormarna, som Roald Dahl fortsatte att vara rädd för hela sitt liv. Hösten 1938 kommer han fram till östra Afrika och reser genom flera länder - vars namn ändrats sedan dess - och njuter av de vackra blommorna, det härliga vädret, de fascinerande djuren och hur uppassad han blir. Han är engelsman på en kontinent där Imperiet roffat åt sig det mesta och där befolkningen förväntas lyda sina härskare.

Det här stör mig enormt, men jag försöker tänka att det var ju faktiskt så här Roald upplevde tillvaron - och det är hans självbiografi. Vi kan inte ta ifrån honom hur han tänkte, vi kan inte i efterhand ändra på det som skedde, vi kan inte sudda ut att det var så här de vita behandlade de svarta och vice versa.

Jag väljer att se det som en nyttig historielektion, berättad av en som var med på den tiden och som var uppfostrad i den andan. En som på plats upplevde rasismen, segregationen och det brittiska imperiets styre.

Roald Dahl är alltså väldigt ung och oerfaren, anställd av Shell som ingenjör och reparatör. Han reser runt massor och får uppleva möten med närgångna lejon, giftiga ormar, giraffer och annat spännande. Han stortrivs!

Den svarta lokalbefolkningen beskrivs som varma, vänliga, generösa, arbetsvilliga, plikttrogna. De lagar god mat, är yrkesskickliga och kunniga inom det mesta. De är vackra och vältränade, snabba och slanka. Men man får väl inse att de helt enkelt inte är så klipska utan det är bäst att engelsmännen förklarar för dem hur saker fungerar här i livet...

Kombinationen underhållande anekdoter från kolonial-Afrika och de utlovade illustrationerna av Quentin Blake (det finns inga i boken, bara på omslaget) förbereder mig inte på det som komma ska:

Kriget.

Dahl får en snabbkurs i flygteknik och sedan skickas han som stridspilot in i döden. Jo, just så. Jag ska inte säga hur, men den nye piloten skickas alltså ut på ett uppdrag som är millimeter från att kosta honom livet.

Efter en konvalescens skickas han vidare till Grekland. De är 16 unga engelska piloter mot tusen (!) tyska. Tretton av dem dog, bara tre överlevde krigets fasor. Befälens beslut gör mig vansinnig. Jag vet att miljoner människor dog i andra världskriget, men jag blir komplett galen när jag läser om hur lättvindigt man skickade iväg unga, friska män i trasiga flygplan utan någon som helst teknisk hjälp för att lätt bli nedmejade av Messerschmittar - och hur befälen sedan bara ryckte på axlarna.

Det gör mig rent illamående. Jag är tvungen att avbryta läsningen flera gånger.

Även Dahl själv får mig att vilja skrika högt. Han konstaterar lakoniskt att nu kom inte den och den hem efter dagens flygning; han visar ingen sorg eller ångest över förlusterna, bara en avsky mot hur de blev behandlade som utbytbara spelpjäser.

"Going Solo" är hemsk. Jag har lust att gråta över alla spillda liv, allt dödande, alla föräldrar som fick besked om att deras söner stupat i främmande land när det handlade om ett cyniskt spel med människoliv.

Ursäkta en alldeles för lång recension, men jag blir verkligen berörd. Krig är vidrigt! Även när det gått åttio år och även om hemskheterna berättas av en sagoförfattare.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD


fredag 10 augusti 2018

Vi möts på museet


Bokens titel: Vi möts på museet
Författare: Anne Youngson
Originalets titel: Meet me at the museum
Översättare: Camilla Jacobsson
Förlag: Sekwa förlag, 2018
Antal sidor: 262

Detta är en brevroman - och det är ju lite speciellt tycker jag, när man saknar en berättarröst eller ett "jag", och istället får följa ett skeende genom två olika personer som brevväxlar sinsemellan.

Den ena brevskrivaren är den medelålders museiintendenten Anders som arbetar på museet i Silkeborg i Danmark där man förvarar Tollundmannen (ni vet, det där mossliket som är så välbevarat). Han är änkling och mycket ensam, eftersom barnen flyttat hemifrån och han helt tycks sakna vänner. Jobbet är hans allt, tills han får kontakt med en engelsk kvinna. Hon skriver till museet för att ställa några ganska luddiga frågor - och Anders gör allt för att svara korrekt på dem.

Den andra brevskrivaren är alltså Tina, den engelska kvinnan i 60-årsåldern som drömmer om att någon gång få åka till Danmark och se Tollundmannen. Hon lever i ett äktenskap med en lantbrukare som mest ser henne som hushållerska. De tre vuxna barnen arbetar på gården, men Tina är ändå ensam eftersom hennes bästa väninna nyss dött i cancer.

Den formella brevväxlingen övergår till att bli något mer privat, där Anders och Tina hittar en potentiell vän i varandra. När de båda två råkar ut för svårigheter hemma - jag ska inte avslöja vilka! - så finns den andre där med goda råd, stöd och framför allt nya infallsvinklar.

Deras vänskap ger styrka när allt annat känns nattsvart. Det låter sliskigt, men är det inte. Romanen är en berättelse om varm kärlek mellan människor som aldrig någonsin har träffats eller ens pratat med varann. 

Jag har själv haft många brevvänner - både som barn och nu som vuxen - och vet av egen erfarenhet att man faktiskt kan få vänner för livet bara genom att skriva brev. Det är inte osannolikt eller underligt alls. I brev kan man kanske tillåta sig att säga sånt man inte skulle våga om man stod ansikte mot ansikte. Dessutom tar man sig nog oftare tid att välja sina formuleringar, till skillnad från i ett verkligt möte där man kan kasta ur sig något obetänksamt.

Mitt omdöme: Detta är en feelgood i dess rätta bemärkelse med saknad, vemod och trassliga relationer där värme, omtanke och välmening ändå dominerar. En skön må-bra-bok!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till förlaget för recensions-exet!

torsdag 9 augusti 2018

Sorglig Roald Dahl och ännu sorgligare Atwood

Jodå, jag finns kvar. Dock har jag inget att rapportera på bokfronten. Läste just ut Roald Dahl andra självbiografi "Going solo" - och den var hemsk på alla möjliga vis. Håller nu på med Margaret Atwoods "Oryx och Crake" som är så deprimerande att jag bara orkar några kapitel i taget. I vanliga fall ägnar jag massor av tid åt att läsa på somrarna, men så har det inte blivit i år.



onsdag 1 augusti 2018

Puzzle i Reno - i morfars bokhylla

I min egen bokhylla står numera även ärvda romaner som min mormorsmor, mormor och morfar har ägt. Det är inte ofta jag läser någon av dem, men ibland tar jag fram dem och bläddrar litegrann. Och drar in doften av gulnat papper och trycksvärta, förstås!


"Pappa och vi" av Clarence Day utkom på Albert Bonniers förlag år 1940. Den är tämligen trasig nu, men jag kan inte se att det saknas några sidor. Mitt exemplar köptes av mormors mor Sigrid, det kostade 6 kronor och 25 öre.

På baksidan står:
"Clarence Days "Life with Father" hör redan till de mindre klassikerna. Det är nu några år sedan den kort efter författarens död första gången utgavs, men sedan dess har dess popularitet varit i oavbrutet växande.
I slutet av förra året kunde den amerikanske förläggaren notera 126,940 tryckta exemplar, varjämte tusentals människor gjort bekantskap med Pappa och hans familj via den scenbearbetning som var den stora teatersuccén i New York förliden vinter och som snart torde komma att uppföras även i Stockholm."


Patrick Quentin minns jag väldigt bra, för det fanns nämligen böcker av Quentin Patrick också! Det var min morfar som köpte dem. De kallades "detektivkomedi i romanform". Samme författare skrev även under namnet Jonathan Stagge. Jag vet inte vilket av alla namnen som var hans riktiga, om ens något. Mitt exemplar av "Puzzle i Reno" utkom på Skogslund Bokförlag år 1946 och såldes för 6 kronor och 75 öre.

"Det mest anmärkningsvärda med denna bok, som på svenska fått titeln PUZZLE I RENO är att den kanske är Quentins b ä s t a  b o k  h i t t i l l s !" står det på baksidan (versaler och spärrningar helt enligt originalet...).


Klassikern "Varg-Larsen" av Jack London hittade jag också i mormors bokhylla, när sommarhuset städades ut då hon var gammal och sjuk. Den gavs ut av Forum, trycktes 1946 och kostade "per volym" 4 kronor och 50 öre.

En lite beskäftig baksidestext deklarerar:
"Ingen klassisk bok kommer in i serien (Forumbiblioteket, min anm.) enbart därför att den är berömd (---). Ingen modern bok kommer med enbart därför att den haft stor framgång, den måste först och främst vara god litteratur som har utsikter att stå sig genom tiderna."

De hade godkänt "Stolthet och fördom" (Austen) samt "Candide" (Voltaire) och "Klockan klämtar för dig" (Hemingway) noterar jag. Personligen skulle jag bli avskräckt av en sån baksidestext, men mormor verkar inte ha brytt sig.