onsdag 11 mars 2020

Små pikanta dråp


Bokens titel: Små pikanta dråp
Författare: Jussi Adler-Olsen
Uppläsare: Stefan Sauk
Originalets titel: Smaa pikante drab
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 1 tim 48 min

Om mord någonsin är underhållning, så ska de vara på det här viset! Jag kom på mig själv med att sitta och flina fånigt under en stor del av lyssningen till "Små pikanta dråp", som utspelar sig i Danmark.

Lars har en tråkig fru, som överger honom för att hon i sin tur tycker att Lars är väldigt tråkig. Det tar honom hårt. Hon ska minsann få se att han inte är tråkig! Han tar sina sista sparpengar och går till en skönhetssalong, där man klipper hans hår, ger manikyr och fixar med hans ansikte så han blir förvandlad till en snygg karl med raggningspotential.

Men Lars är inte intresserad av att hitta en ny kvinna att leva med. Han är ute efter att hitta en kvinna som önskar sin make död - för dyra pengar... Snart ger sig Lars ut på en mordturné som är rent komisk, men mycket inkomstbringande.

Mitt omdöme: Det här var lättsamt, glatt, underhållande. Stefan Sauk läser väldigt bra och ger liv åt figurerna.

Skogsnävan


Bokens titel: Skogsnävan
Författare: Karin Brunk Holmqvist
Uppläsare: Louise Raeder
Förlag: Storyside
Antal minuter: 24 min

Ursäkta, men det här hamnar på min bottenlista. Gubbig gubbe och tantig tant är gifta sedan hundra år tillbaka, pratar infantilt med varann och beter sig som om det inte vore 2000-tal utan snarare 1940. Vuxne sonen ska komma hem för att fira midsommar med föräldrarna och visa upp sin flickvän. Tyvärr är hon psykolog och stockholmare, vilket är ungefär det värsta man kan tänka sig.

Det här är en riktigt dålig novell där klichéer staplas på varann. Jag avhåller mig från att skriva mer, för sist jag gjorde en sån där riktig sågning blev jag själv närmast dekapiterad på sociala medier.

Det här är den andra boken jag läser av Karin Brunk Holmqvist. Jag kommer inte att läsa något mer, uppenbarligen är hon och jag på kollisionskurs. Hon har gett ut ett dussin romaner och sålt i stora upplagor så tydligen finns det många svenskar som gillar hennes böcker.

tisdag 10 mars 2020

Vuxna människor


Bokens titel: Vuxna människor
Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi
Originalets titel: Voksne mennesker
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 3 tim 27 min

Jag utnämner Exil Designs omslag till 2020 års snyggaste. Det är fantastiskt! Otroligt fint att se på och extra fyndigt när man väl har läst boken.

Jag utnämner Lo Kauppi till min nya älskling bland ljudboksuppläsarna. Hon är briljant! Hennes röst följer så fint allt som sker i boken, höjs och sänks, viskar och fräser, är glad och ledsen. Tydlig och inte teatralisk. Hon läser som man pratar.

Min plan var att ha den här kortromanen som mitt val när bokklubben träffas. Det baserade jag enbart på det snygga omslaget och att det lät kul med en familj som träffas i en sommarstuga och gör upp på Norénskt vis. Alltid smaskigt med syskonbråk och dumma föräldrar och idioter till ingifta!

Nu är ju inte "Vuxna människor" alls som jag trodde.

Det är inte en "Festen", där folk beter sig som svin mot varann. Tvärtom vill man varandra väl men det blir väldigt tokigt i alla fall. De båda systrarna som det hela kretsar kring är nyss fyllda 40 (huvudpersonen Ida) och strax under (lillasyster Marthe). Mycket i deras liv handlar om barnlöshet - ingen av dem är mamma än - och en trygg kärlek i livet. Hur svårt kan det vara att träffa den rätte? Systrarnas mamma kommer till sommarparadiset med sin nye man som lägger sig i alldeles för mycket. Och Ida själv trasslar till det för sig alldeles enormt. Hon är expert på att göra sig själv illa med sina ogenomtänkta val.

Slutligen utnämner jag "Vuxna människor" till en av de bästa romanerna jag läst på väldigt länge. Då ska man veta att jag har inte ens en syster! Och jag hade både man och flera barn innan jag fyllde fyrtio, så mitt liv är inte likt Idas alls. Ändå känner jag en samhörighet med henne och den familj som både älskar henne och gör henne illa. Läs!


De blå skorna


Bokens titel: De blå skorna
Författare och uppläsare: Linda Olsson
Förlag: Novellix
Antal minuter: 48 min

Det här var inte något för mig. Jag hade förväntat mig något poetiskt och vemodigt, men fick en osannolik historia om en vuxen dotter som åker till Paris för att städa ur sin fars lägenhet sedan han avlidit - och hittar ett par blå mockaskor i damstorlek.

Beskrivningen av dottern och hennes relation till fadern känns märklig rakt igenom, inte alls äkta. Skildringarna av hur hon lyssnar på hans skivor och gråter fungerar mest som utfyllnad. Twisten med de där skorna är bara löjlig. Möjligen skulle det passat i någon rar romantisk film men själv vägrar jag svälja såna beten.

Jag har hört så mycket bra om just "De blå skorna" då den kom ut och om man läser omdömena på Storytel så är folk överförtjusta. Detta är en berättelse som "stannar kvar i mig" och "berör" och är "underbar". Jag förstår inte vad de ser som går mig förbi, för jag tyckte det här var rent ut sagt patetiskt.

Precis allt i denna berättelse hänger på att vissa tillfällen går oss förbi och kommer aldrig åter. En dörr stängs, en annan öppnas. En vän försvinner ut ditt liv, en annan kommer in. Den där killen du var kär i när du gick i åttan, han kanske var ditt livs kärlek och nu när du är fyrtio inser du att du har missat chansen och saknat honom hela ditt liv? Jag resonerar inte så och därför är den här novellen inget för mig.

måndag 9 mars 2020

Nässlorna blomma


Bokens titel: Nässlorna blomma
Författare: Harry Martinsson
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 8 tim 45 min

Min mormor pratade alltid om hur bra den här boken var, ja, hur bra nästan allt var av Harry Martinsson. En klassiker! En bok om en bortauktionerad unge som far illa hos alla han hamnar hos. Gripande skildring av fattig-Sverige. Författaren fick tydligen Nobelpriset i litteratur också.

Det här är en sån bok man måste ha läst. Sannolikt måste man tycka om den också.

Men alltså: det är nio timmar som känns som tjugonio. Och då tycker jag ändå att Torsten Wahlund är mycket behaglig att lyssna till! Det är såååå långsamt och det händer för lite. Jag blir knollrig av otålighet.

Lille Martins familj har det ganska gott ställt egentligen, men så dör både pappan och Martins syster i någon lungsjukdom, TBC kanske - strunt samma, de dör. Mamman får då den lysande idén att sticka till Kalifornien för att söka lyckan. Ungarna lämnar hon hemma, kommunen får väl placera ut dem bäst de vill.

Martin är liten till växten och bara sju år om jag minns rätt, och han skickas från den ena hemska gården till den andra. Han får frysa, vara hungrig, slita hårt och jobba långa dagar. Han blir aldrig kramad, aldrig sedd, aldrig får han ens ett vänligt ord. Husbonden slänger honom i väggen eller ger honom en massa stryk.

Martin flyr in i dagdrömmeri och böckernas värld. Han lallar ramsor och uråldriga folkvisor och jag är nästan tvungen att snabbspola Wahlunds berättande för att stå ut.

Ingenting bra händer med Martin. Hans liv är ett nattsvart helvete. Boken slutar när han är elva år gammal och har varit med om fler hemskheter än de flesta av oss erfar under en hel livstid. Det är vidrigt. Det är plågsamt att detta var sant för bara hundra år sedan!

Men det är faktiskt en ganska tråkig bok i långa stycken. Ideliga stickspår som inte tillför historien något. Jag är glad att jag har läst (lyssnat på) den här romanen med starkt självbiografiska drag och det var intressant att veta mer om förra sekelskiftets Sverige, men någon längtan efter uppföljaren känner jag inte.

--

För övrigt begriper jag inte hur man kan släppa en ljudbok som är identisk med den omoderna CD-boken, och behålla speakerrösten som tio gånger förkunnar "Torsten Wahlund läser Nässlorna blomma av Harry Martinsson CD fyra", CD fem, CD sex, CD sju... Varför klipptes det inte bort?!


söndag 8 mars 2020

Klubben


Bokens titel. Klubben
Författare: Matilda Gustavsson
Uppläsare: Ella Schartner
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 8 tim 53 min

Jag vet att det redan skrivit spaltmeter om denna bok - bokstavligt talat, för initialt var det ju  på Dagens Nyheters kultursidor som Matilda Gustavsson publicerade sina texter. Men ändå; lite kort vill jag sammanfatta vad jag tyckte.

Jag laddade ner boken och började lyssna - den är nästan nio timmar lång - men trots att den var fängslande så klarade jag inte av att sträcklyssna. Det äcklar mig hur kvinnorna i denna reportagebok behandlas av Jean-Claude Arnault, hur fruktansvärt illa han gör dem och hur många som såg och visste vad som försiggick men inte agerade.

Jag tycker om Gustavssons sätt att lägga upp boken: hon låter de drabbade kvinnorna vittna om vad de varit med om och varvar med sina egna betraktelser samt knastertorrt konstaterande av fakta kring de olika personerna, ställena, evenemangen. Det som från början är en vinkling av #metoo förvandlas till ett enormt genomarbetat reportage kring våldtäkter, sexuella övergrepp och allmänt skamligt beteende mot arton kvinnor - och hur detta kunde leda till turbulensen i Svenska Akademien.

En mycket, mycket bra reportagebok som verkligen engagerade.

lördag 7 mars 2020

Glatt överraskad över flera bra ljudböcker!


Jag har lyssnat på flera böcker som faktiskt är otroligt bra, bara denna vecka! Återkommer med rapport, men hinner inte skriva om alla just nu.

Det är "Klubben", "Hunden", "Nässlorna blomma" och "Vuxna människor" som jag lyssnat på sedan sist. Alla fyra var väl värda tiden!

onsdag 4 mars 2020

Ravioli


Bokens titel: Ravioli
Författare och uppläsare: Klas Östergren
Förlag: Novellix
Antal minuter: 41 min

Handlingen utspelar sig för några decennier sedan, strax norr om Stockholm. Det är inte lätt att försörja sig som författare, så för att dryga ut kassan extraknäcker berättarjaget som snickare en försommar. I en fin förorts villakvarter ligger ett överklasshus där hemmafrun Louise är byggherre för någon sorts ateljé som ska byggas i den syréndoftande trädgården. Louise är emellertid väldigt, väldigt lockande...

"Ravioli" syftar på de konservburkar med ravioli som byggarna äter varenda lunch när de inte snickrar på huset (eller ägnar sig åt annat med Louise!).

Ett minne med sens moral, återberättat långt senare. Tyckte verkligen om denna novell, även om den egentligen inte sa så mycket utan mest är en skimrande anekdot från författarens liv. Men vilken underbar uppläsning av Klas Östergren! Himla härlig röst har han. Jag har inte läst något av honom tidigare (ja, jag begriper att jag borde skämmas här...) och heller aldrig hört honom prata, så detta var en trevlig överraskning.

Mitt omdöme: Väl värd att lyssna på - eller kanske ännu hellre köpa den vackert formgivna lilla novellen.


Äventyret med julpuddingen


Bokens titel: Äventyret med julpuddingen
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Mitcho Batalov
Originalets titel: Adventure of the Christmas Pudding
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 1 tim 49 min

Nu gjorde jag det igen! Lyssnade på en Agatha Christie trots att jag försökt flera gånger tidigare och varje gång konstaterat att det är värdelöst.

Jag har svårt att hålla reda på alla betjänter, pigor, drängar och trädgårdsmästare som jobbar hos alla dessa överstar, lorder och deras fruar. För många grannar, barnbarn, vänner och avlägsna släktingar som kommer på besök. Christie har dille på att fylla böckerna med så många figurer hon kan. Det funkar inte bra i en ljudbok...

Här är det dessutom rekorddåligt uppläst av en människa som gör de mest märkliga betoningar, han trycker liksom på fel ord i varje mening. Och uttalar Hercule Poirot "Härr-kul Pwa-råt". För guds skull!

Idiotisk, idiotisk historia. Inte undra på att den inte blivit känd. Är det någon av er som någonsin hört talas om "Äventyret med julpuddingen"?. Skulle inte tro det.

En exotisk prins vänstrar med en tjusig brittiska, som snor hans dyrbara ärvda ädelsten. På det mest konstruerade sätt lyckas författaren knöla in Härr-kul Pwa-råt tillsammans med bedragerskan på en tjusig engelsk herrgård i juletid. Såklart är godset fullt av julfirande ungdomar som är kära - eller inte, som är släkt - eller påstår det, som är skumma - eller bara verkar så. Undrar om han lyckas lösa mysteriet?

Mitt omdöme: Ni kan hoppa över den här boken, både i tryckt och intalad form. Och något äventyr är det absolut inte, vad än titeln lurar en att tro.

Rum 112


Bokens titel: Rum 112 - en spänningsnovell
Författare: Sofie Saranbrant
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Förlag: Word Audio Publishing (och Hoi Publishing)
Antal minuter: 39 minuter

Underhållande deckarnovell om Petra som vaknar i en hotellsäng, bakfull och med förvirrande minnen av gårdagen. Visst tog hon in på hotellet efter ett bråk med pojkvännen Henke, som hon hotade att göra slut med? Vad hade hon egentligen gjort igår kväll, efter att hon rusat iväg från Henke och tagit tåget till stan?

Och vem är den där killen som ligger i dubbelsängen, intill henne?!

Mitt omdöme: Ytterst okomplicerat, men en perfekt lyssning eftersom den är spännande och inte inbegriper mer än max en handfull personer.

tisdag 3 mars 2020

Det tar lång tid att lyssna på ljudböcker

Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att läsa en lång bok. Har inte klockat mig själv, ser ingen anledning till att göra det. 

Men vad jag lärt mig av att vara enögd och hänvisad till ljudböcker, är att det är väldigt långt att lyssna på en bok i tio timmar. Jag har inte riktigt tålamod, märker jag. 


Jag har nyss lyssnat klart på "Klubben". Den är bara 227 sidor, enligt min googling. Inte farligt! Men den är nio timmar lång när man lyssnar på den. Det tog mig flera köra-bil-på-motorvägen-med-mobilen-på-passagerarsätet-resor och åtskilliga plocka-in-i-diskmaskinen-vändor innan jag hade lyssnat klart på den. (Kan inte recensera den dock, eftersom jag först ska träffa bokklubben.)


Jag är nästan klar med "Nässlorna blomma" också. Det är ju en sån där klassiker man borde ha läst. Jag gillar verkligen uppläsningen av Torsten Wahlund, men berättelsen om sockenpojken Martin som slussas runt bland fattiga gårdar och inte möts av kärlek någonstans tär på mig. 

Jag tänker "Nu får jag lyssna en stund så jag blir klar någon gång!". Boken är långsam och krävande. Uppläsningen tar knappt nio timmar och som fysisk bok är det en ordinär pocket på 339 sidor. Det känns som tusen sidor! Jag har fortfarande två timmar kvar och lider så ohyggligt med den stackars ungen - och önskar samtidigt att boken kunde ta slut, för jag har inte tålamod för så här långa lyssningar.


Jag längtade efter att läsa "Knutby", men ögonen pallade inte så jag har laddat ner den för lyssning. Nu orkar jag inte längre. Har hört hälften. Det funkar inte; jag tror aldrig jag kommer att höra slutet. Boken är på 344 sidor, som vilken bok som helst, men tar tio timmar att lyssna sig igenom. Det går bara inte. Jag har redan läst så mycket annat om fallet och det här är bara en upprepning. 

Jag är nog inte gjord för ljudböcker.


måndag 2 mars 2020

Julklappsboken - Selma Lagerlöf berättar ett barndomsminne


Bokens titel: Julklappsboken
Författare och uppläsare: Selma Lagerlöf
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 14 minuter

Det här är knappt en bok. Nej, det är en författare som berättar ett minne ur barndomen, förvisso nedtecknat och uppläst och kallat för novell.

Ursprungligen är det Sveriges Radio som spelat in det hela, nu har Bonnier Audio förvandlat det och paketerat det så att vi alla kan lyssna på Selma. Jag hade aldrig hört hennes röst förut och blev väldigt förvånad. Hon pratar inte så utpräglad värmländska som jag hade trott - och hennes "r" låter med som dem jag hör i Halland om somrarna.

Inspelningen är från 1930-talet och knastrig och lite burkig, men helt okej. Det är det värt, för att få höra självaste Selma Lagerlöf läsa sin egen julberättelse!

Den korta novellen handlar om hur skolflickan Selma sitter på julaftons kväll och längtar efter att få en bok i julklapp, men det verkar som att alla paketen innehåller sybehör...

Det som är så spännande, är väl att detta utspelade sig kring 1870. Nästan exakt 150 år sedan. Det är så otroligt mycket som skiljer vår tid från deras - och ändå inte. Underbart att höra en förstahandsbeskrivning av ett julaftonsfirande från den tiden! Men jag är tveksam till att någon tioåring nuförtiden skulle vara så glad över de presenter lilla Selma får av sin familj...

söndag 1 mars 2020

Bleknande berg


Bokens titel: Bleknande berg
Författare: Kazuo Ishiguro 
Uppläsare: Irene Lindh
Originalets titel: A Pale View of Hills
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 6 tim 44 min

Allt jag har läst av nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, har jag tyckt om. Den här boken kände jag dock inte till - den utkom redan 1982 och var författarens debut - men när Sannas bokhylla tipsade om den så tänkte jag att den måste vara bra. 

Laddade ner den som ljudbok och lyssnade till Irene Lindhs ganska gnälliga, snipiga röst. Det var så mycket bättre när hon bara berättade handlingen, men så fort det inbegrep dialoger så kom det där gnälliga fram.

Andra världskriget är slut, atombomberna har fallit över Japan och nu har Nagasaki börjat återuppbyggas. I utkanten av staden bor den unga Etsuko, som är gravid med sitt första barn. Hennes otrevlige man kör med henne och aldrig säger ett vänligt ord. Hans far bor hos dem några veckor. Om jag inte helt missförstått det, har Etsuko känt den äldre mannen innan hon lärde känna den yngre. Varför hon valt att gifta sig med Jiro fattar jag inte, och det är nästan så jag undrar om hon inte blivit med barn med sin svärfar istället, för honom är hon rar emot och han är snäll mot henne. 

Etsuko möter en ung änka, Sachiko, som bor i en enkel stuga alldeles i närheten. Sachiko drömmer om ett nytt liv, tillsammans med amerikanen Frank och allra helst långt borta i Amerika. Att hennes lilla dotter Mariko är traumatiserad bryr sig inte Sachiko om. Hon lämnar barnet vind för våg och visar varken värme eller kärlek. 

Boken kräver lyhördhet och uppmärksamhet; vi serveras fragment som inte helt logiskt hänger ihop. Det mesta är enkelt beskrivet i korta påståenden; den stora dramatiken sker mellan raderna och ställer krav på en läsare (lyssnare!) som är klarar av att notera detaljer och finner sig i att det inte finns några svar. 

Varför har Sachiko övergett sina släktingar? Vem har mördat de småflickor som hittas hängda  i deras grannskap? Dog Sachikos man i kriget och dog Etsukos man senare? Har svärfadern haft en kärlekshistoria? Vad har egentligen svärfadern gjort under kriget, som får Nagasakis unga intellektuella att protestera mot honom? Och vad är det med Jiro, den buttre karriäristen som inte verkar tycka det minsta om sin hustru?

Många år senare är Etusko gift med en engelsman och flyttar med honom och Jiros dotter Keiko till England. Vad har hänt med den förste maken? Vi vet egentligen ingenting. När boken är slut, har jag fortfarande ingen aning om vad som utlöste händelserna den där varma sommaren på 1950-talet eller varför Etsukos liv blev som det blev. 

En sorglig roman med mängder av obesvarade frågor, men lika fantastiskt välskriven som Ishiguros andra. Han har en märklig förmåga att få oss att se vad som händer, även när han inte säger det rent ut. Som i flera av de andra romanerna fångar han så fint vad ensamhet innebär och hur svårt det kan vara att öppna upp sig mot andra människor, våga berätta vad man egentligen tänker och känner.

tisdag 25 februari 2020

Äääääntligen är hon klar med boken!

Som jag har väntat! Hur kan man lova att ge ut en trilogi, sedan skriva ettan och tvåan - och därefter börja producera en massa annat emellan? Borde sånt vara tillåtet, ens? Är det rimligt att låta beundrarskaran vänta mer än ett decennium på att få läsa klart serien? Nej.

Men NU är Hilary Mantel äntligen klar med den tredje boken om Thomas Cromwell. Den utkommer om någon vecka (på engelska). Jag längtar tills den utkommer på svenska!

Så här ska den se ut:


torsdag 20 februari 2020

Den lilla zombien på strandkyrkogården


Vissa typsnitt passar helt enkelt inte särskilt bra ihop med innehållet. När jag bara har en stund över, tänkte jag reflektera (högt!) över detta med färger, former, bildval och hur vi sekundsnabbt vet om det är en bok vi tänker sträcka ut handen mot, grabba tag i, vända för att läsa på baksidan av.

Det är oerhört intressant hur formgivning påverkar de flesta av våra köp; och då menar jag inte bara böcker utan matförpackningar, illustrationer på vinets bag-in-box, parfymflaskor... Vi kanske inte vill tro att vi påverkas av förpackningsdesignen, men det gör vi allihop - hur medvetna, pålästa och insatta vi än är.

-

Bokomslaget ovan är inspirerat av Sannas kommentar på mitt förra inlägg.
Fotot på zombien är från The Walking Dead, sjätte säsongen. Okänt vem som är fotograf.

tisdag 18 februari 2020

En avlägsen kust



Bokens titel: En avlägsen kust
Författare: Jenny Colgan
Uppläsare: Irene Lindh
Originalets titel: A Very Distant Shore
Översättare: Birgitta Karlström
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 2 tim 53 min

Jag har lyssnat på en feelgood-bok om Lorna som bor på ön Mure utanför den skotska kusten. Det är en gudsförgäten håla där skolan knappt har elever och där läkarmottagningen har en halvdöd gammal gubbe som enda doktor. Det stora nöjet är att supa på bygdefesterna eller promenera på den blåsiga stranden.

Jag insåg försent att detta inte är en fristående bok, utan en sorts pendang till en serie om Lornas kompis Flora. Den ska visst förklara en kärlekshistoria som figurerar i fyra andra böcker. Det visste inte jag när jag bestämde mig för att ge boken de tre timmars uppmärksamhet som krävs.

Jag var inte alltför välvilligt inställd när jag började lyssna och är det inte nu efteråt heller. Det här var en rätt meningslös underhållning. Lorna är skolans unga lärarinna. Saif är en syrisk läkare som kommer som flykting till ön. De blir - nog - lite kära i varann, men det säger de förstås inte. De går runt på stranden och moltiger eller säger fåniga saker som de ångrar direkt. Det händer absolut ingenting, annat än en massa resonerande i deras huvuden.

Nej, i jämförelse med Lucy Dillon var Jenny Colgan inget vidare kul - men jag har hört av andra bloggare att jag borde ha läst någon av de andra romanerna istället, inte huggit in på den kortaste och sämsta.



Den lilla bokhandeln-antikvariatet-caféet-bageriet på stranden...

 



När jag ser en författare som vräker ur sig böcker på löpande band enligt något vinnarkoncept, blir jag alltid lite cynisk och tänker att hen bara skriver för att dra in pengar. Jenny Colgan tänker jag på just nu. 

Hon har skrivit en hel serie om en tjej som heter Polly, som har ett bageri på en engelsk strandpromenad. Hon har skrivit om en tjej som heter Nina som har en gullig bokhandel i Skottland - det blir säkert en serie, det med. Och hon har skrivit en serie om en tjej som heter Flora som har ett café på en ö utanför skotska kusten.

Alla omslagen ser likadana ut och förlagets beskrivningar av innehållet är förvillande snarlika. Samtliga verkar kretsa kring kvinnor i 30-årsåldern och deras kärlekshistorier mixat med lite vardagsproblem.

Jag har inte läst en enda av dem, så jag ska inte uttala mig om kvaliteten. Antar att det är skönt att läsa en serie sådär - jag tycker ju själv det när det gäller vissa deckare: gillar att man träffar samma personer i bok efter bok, nästan som om de fanns på riktigt. Ändå är jag lite fascinerad över att det nästan känns som en industri. 

Man talar om "deckarundret" och "deckardrottningar" men nog gäller det här i lika hög grad för de kvinnliga feelgoodböckerna? 

För övrigt verkar uttrycket chick-lit helt ha försvunnit. Eller hur? Allting är olika varianter på feelgood och romance nu. Har det en bättre klang? Vill man inte kategorisera böcker som chick-lit längre?

fredag 14 februari 2020

Jag klyver er itu


Bokens titel: Jag klyver er itu
Författare: Tamara Mivelli
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 123

Måste en bok ha ett syfte? tänker jag när jag läst klart Tamara Mivellis debutroman. 

Den sägs passa unga vuxna, men jag misstänker att den är lite svår att ta till sig om man mest läst rappa, spännande böcker där handlingen hela tiden drivs framåt. Matiga böcker, om ni förstår? Det här är nämligen en avskalad, enkel, närmast poetisk bok som släpper ner oss mitt i handlingen och lämnar oss där. Vi vet nästan inget om vad som hänt eller vad som ska hända. Det mesta sker inuti huvudpersonens huvud, det är hennes tankar vi tar del av. 

Men som svar på min egen fråga: Nej, en bok måste kanske inte alltid prestera något. Den kan få bara vara. 

En nyutkommen bok måste inte bli en bästsäljare eller dra in stora pengar, vinna Alma- eller Augustpriser, efterfrågas på vartenda bibliotek eller bloggas om av hundratals, hyllas på DN:s kultursidor eller lyftas fram i Babel-samtal. 

Den måste inte vara en roman eller en novell utan kan vara något mittemellan. Den måste inte ha ett budskap, lära mig något eller vilja säga något. Det kan faktiskt räcka fint med att den är skön att läsa.

Mary har just tagit studenten och nu hamnat i något slags limbo, där hon varken pluggar eller jobbar. Hon har flyttat hem till sin pojkvän Filip, som fortfarande går i skolan, och bor där utan att göra något alls. Hon fördriver dagarna med att äta den mat Filips pappa lagar, glo i taket eller stirra i tomma intet. I ett rum på övervåningen sitter Filips mamma, som drabbats av utmattning, och är osynlig för omgivningen. 

Mary - som egentligen heter Maryam och har persiska föräldrar - saknar sin mamma och lillebror, som nu bor i en trång lägenhet och inte verkar sakna henne alls. Hon saknar kanske till och med sin pappa, som flyttat ihop med en svensk kvinna i tvåvåningshus och minsann har det bra med hennes barn. Maryam funderar på hur hon ska passa in i Sverige, när hon inte är "som alla andra", samtidigt som hennes pojkvän är enormt kärleksfull och gör allt för att få henne att inse sitt eget värde.

Vi vet inte vad som hände innan Mary flyttade hem till Filip och vi vet inget om framtiden. Jag hade velat veta mer om henne och båda familjerna, men samtidigt är det okej att bara få vara med om fragment av någons liv också. 

Däremot håller jag inte alls med om titeln: Jag klyver er itu. Jag kan inte se att Maryam vare sig har splittrat sin egen skilsmässofamilj eller sin pojkväns, där gå-in-i-väggen-mamman isolerar sig medan den omtänksamme pappan och farmodern helt accepterar Mary, rakt av. 

Nej, jag håller verkligen inte med om att hon klyver familjerna - hon bara står där mitt i och observerar. Men det är mest sig själv hon tittar på, inte de andra.

--

Tack till förlaget för recensions-exet! 


torsdag 13 februari 2020

Radiovågor


Bokens titel: Radiovågor
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Kristina Leon
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 35 min.

Agatha Christie har visat sig vara helt omöjlig att konsumera som ljudbok. Hennes böcker har minst tjugo viktiga karaktärer som allihop tituleras herr, fru, fröken, major eller överstinna följt av ett totalt obegripligt och outtalbart efternamn.

Jag har inga problem att läsa Christies böcker eller se dem filmatiserade - men att lyssna på dem är hopplöst, jag fattar på riktigt inte vad jag hör. Namnen är för många, för långa, för krångliga. Jag skulle behöva se dem skrivna en gång först, innan jag påbörjar lyssnandet.

Den här novellen hade jag aldrig läst förut, men den var ytterst medioker. Alla kan räkna ut vad som kommer att hända. Överraskningsmomenten är obefintliga. Hela historien är väldigt lam.

Till råga på allt misstänker jag att Kristina Leon - hon som läser för oss - hade exakt 35 minuter på sig och inte fick förbereda sig alls, för hon läser fel och uttalar saker konstigt på flera ställen. Är det här en snabbproducerad budgetgrej? Har man spelat in den utan att ens höra slutresultatet?

I korthet: gammal rik tant har dåligt hjärta men inga schyssta arvingar, tja, utom den unge systersonen då... han som är så trevlig, artig och lägligt nog flyttar in hos henne just när hon fått veta att hon inte har långt kvar.

Hoppa över den här, om ni liksom gamla tant Mary inte har all tid i världen.

onsdag 12 februari 2020

Kinesiskt te


Bokens titel: Kinesiskt te
Författare: Anna Winberg
Uppläsare: Hanna K. Schmitz
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 13 min.

En ytterst kort novell, föredömligt uppbyggd. Några få personer, några få händelser - ändå både spännande och lite ryslig. Perfekt novell, helt i min smak!

Läraren Matteo får en avskedspresent av en av sina asiatiska studenter sedan hon klarat sin tenta (på bara andra försöket...). Det är en liten ask med kinesiskt te. Matteo tar hem asken och där samlar den damm tills hans sambo Emilia en dag bestämmer sig för att provsmaka. Men något händer med dem när de dricker det blaskiga och inte särskild goda teet...

(Bilden föreställer e-boken, eftersom jag inte lyckades skärmdumpa ljudboken.)

fredag 7 februari 2020

Var det bra så?


Bokens titel: Var det bra så?
Författare: Lena Andersson
Uppläsare: Anna Lassen
Förlag: Storyside
Antal minuter: 3 tim 52 min

Inspelningen är inget vidare; burkig och amatörig. Ideliga klick och knäppningar som jag antar är uppläsarens ljud då hon på vänder blad digitalt. Anna Lassens röst är metalliskt kall och entonig på ett sätt som inte passar mig det minsta - i synnerhet inte ihop med en text som denna. Hade hellre lyssnat på författaren själv: hon har en behaglig röst och läser sina egna texter med inlevelse.

Men boken då? Ja, jag har alltså lyssnat på Lena Anderssons debutroman från 1999, en oerhört träffande beskrivning av en flickas uppväxt i förorten.

Det hela utspelar sig under 70- och 80-talet, vilket gör det till så plågsamt lätt för mig att leva mig in i. Jag växte upp i en Stockholmsförort under just den tiden, och får nästan ont i magen av den här boken. Den ljusnande framtiden, de socialdemokratiska idealen, folkhemmet.

Allt kunde bara bli bättre, våra liv bara skulle bli ännu bättre än tidigare generationers. Frihet, jämlikhet, broderskap - eller gemenskap åtminstone! - och en ny värld som vädrat ut sunkiga ideal och var m-o-d-e-r-n.

Samtidigt: det var inte så det kändes, med hotet om Kalla Kriget, med industrier som lades ner och jobb som försvann, med stora sociala orättvisor hur gärna man än ville låtsas annat. Jag minns en hel del ångest från min barndom och då växte jag ändå upp i en välmående förort bland medelklassbarn som det inte gick någon större nöd på.

"Var det bra så?" är skriven i korta stycken, där vi får följa en hel grupp barn och deras familjer under två decennier. Mycket kretsar kring Lotta som lever med sin ensamstående mamma och en bror i en liten lägenhet. Pappan finns där i bakgrunden, gravt oengagerad och med en ny familj som han föredrar. Lotta och hennes bror Jonas får komma dit på lov och helger. Mamman är desillusionerad och sliter ut sig totalt på sitt jobb.

Det är verkligt drabbande att läsa om Lotta, Åsa, Anna, Mia och de andra från dagis och genom grundskolan. Hur uppgivna de är, hur lite de tror på utbildning och sina egna chanser att slå sig fram i samhället. Hur mycket våld de ser, slagsmål och mord, fylla och droger, skilsmässor och iskalla förhållanden. Skolans korridorer är rena gladiatorspelen. Lärarna vänder bort blicken när olika grupperingar spöar upp varann besinningslöst.

Den här boken blev enormt uppmärksammad när den kom ut, och jag förstår varför. Nu är det tjugo år sedan men tyvärr är den inte inaktuell.

När jag skriver det här, har en ung människa i mina egna barns ålder just blivit ihjälskjuten några kilometer från mitt hus, ute på busstorget i vårt centrum, alldeles utanför ungdomsgården och kommunhuset. Jag var rädd för att vara ensam där när jag var liten, men då var det för fyllisarna som satt på parkbänkarna och skrek svordomar eller de drogade, magra vålnaderna med simmig blick som väste "haru en spänn?" mellan bruna tänder... Det var våld och hemskheter där hela tiden, men åtminstone inte folk som blev ihjälskjutna klockan två en vardagseftermiddag just när de enda som går över det blåsiga busstorget är föräldralediga, pensionärer och en massa skolungdomar. Vidrigt. En 20-åring har mist sitt liv - självklart ett fasansfullt övervåld, vad han än har gjort - och mängder av andra hade kunnat skadas för att de var på fel plats vid fel tidpunkt.

"Var det bra så?" är en bok som inte blivit dammig. Den berör än.

Då i vårt mörka hus


Bokens titel: Då i vårt mörka hus
Författare: Inger Frimansson
Uppläsare: Stefan Sauk
Förlag: Bokfabriken
Antal minuter: 39 min

Det här är en prefekt komponerad novell! Jag menar det verkligen. Inger Frimansson behärskar totalt konsten att skriva en väl sammanhållen berättelse som inte hoppar för mycket i tid och rum eller mellan platser och personer.

Handlingen rör sig konsekvent i en enda riktning: mot det läskiga slutet. Författaren är inte övertydlig utan vågar lita på att läsarna (lyssnarna!) är intelligenta människor som faktiskt begriper vad som händer, även när hon inte berättar varenda liten detalj. Mycket skickligt, måste jag säga! Det är precis så här jag tycker att en novell ska vara: liten men naggande god. Lätt att komma in i, utan långa förklaringar kring vem som gör vad och varför.

"Då i vårt mörka hus" är den ruggiga berättelsen om en ung kvinna som lyckas bli av med både jobbet och pojkvännen (och snudd på sin egen mor) efter att under lång tid ha supit. Hon tycker dock själv att hon inte gjort något fel, utan börjar smida planer på hur hon ska få tillbaka sin kärlek och sitt arbete - eller ge igen, när de svikit henne så gruvligt.

Den här är värd att läsa, om man gillar noveller!

En julsaga


Bokens titel: En julsaga
Författare: Malin Persson Giolito
Uppläsare: Anja Lundqvist
Förlag: Bonnier Bookery
Antal minuter: 14 min

En superkort novell, som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter på julafton 2018. Jag minns att jag såg den i tidningen men inte hann läsa den - kul att hitta den bland alla titlar på Storytel och kunna lyssna på den såhär ett år senare.

Det är en kort och lite vemodig berättelse om (vuxna) Ebba som sörjer sin mamma som nyligen dött. Julen närmar sig och med den alla krav på lycka och perfektion, pynt och presenter. Ebba känner sig stressad över att julstämningen inte infinner sig. Kan man strunta i allt? Måste "julstämning" betyda just tindrande ljus, glöggdoft och lackade paket?

Fint berättad. Kan dock inte säga att den egentligen berörde mig särskilt eller stannade kvar i mig.

måndag 3 februari 2020

Dalagatan 14


Bokens titel: Dalagatan 14
Författare: Karina Berg Johansson och Magnus Nordin
Uppläsare: Mirja Turestedt
Förlag: Storytel Original
Antal minuter: ca 30 min x 24 = ca 12 tim

Nu har jag lyssnat på "Dalagatan 14" under en veckas tid. En mycket spännande berättelse, om än något rörig när man inte kan läsa och bläddra tillbaka. Många skeenden, många människor och framför allt många årtal att hålla reda på.

Genom ett inlägg på Instagram fick jag reda på att de 24 avsnitten fungerat som julkalender på Storytel för något år sedan - det visste jag inte då jag började lyssna.

Handlingen tilldrar sig i Stockholm, i ett hus på Dalagatan 14 i Vasastan. Vi får mestadels vara med om åren 2017 (nutid) och 1954 (den viktigaste delen av handlingen), men även några tillbakablickar till 1929 och någon enstaka till 1967. Vissa delar av de två sistnämnda åren lyckas jag faktiskt inte få ihop de lösa trådarna för.

Det är svårt när en mordhistoria beskrivs under minst fyra vitt skilda år och där man kan få höra "hon gick in i rummet och såg inte skuggan bakom gardinen förrän det var försent" (påhittat exempel). Okej, nu gäller det att ha i minnet hur gammal flickan från 1929 kan ha varit 1954 och 1967. Eller är det inte henne vi pratar om - är det hennes väninna, hennes mor, hennes syster? Eller någon som inte har med den egentliga berättelsen att göra?

Som lyssnare tar det för lång tid att göra de här kalkylerna. Som läsare skulle jag inte ha något emot dem, men nu - efter tolv timmars lyssnande - blir jag frustrerad över att jag inte kommer att få veta vem som eldade i en viss kakelugn hos en elak man på 20-talet och vem som överföll en minikjolsklädd ung kvinna på 60-talet.

Jag är dock helt fast i historien redan efter första avsnittet och lyssnar ivrigt till alla 24 delarna. De utspelar sig mellan just första och tjugofjärde december.

Privatdetektiven Jessica sover i en iskall bil utanför Dalagatan 14, hon spanar på Henrik som smyger dit för att vara med sin älskarinna Sasha. Jessica har i uppdrag av Henriks hustru Magda att fotografera och dokumentera otroheten. Det lyckas hon bra med, hon har länge varit polis - men slutade sedan hennes man Christoffer dog och hela hennes liv rasade samman.

Under snokandet kring Henriks och Sashas kärlekshistoria hamnar Jessica mitt i en virvelvind av hemska och oförklarliga händelser, då Sashas lilla dotter Jolie försvinner och senare hittas strypt. Exakt just så som hände i lägenheten på 50-talet, då den unga ogifta Harriet levde där med sin dotter Yvonne...

Mitt omdöme: En skön ljudbok som fyller sitt syfte: att trollbinda och underhålla under en halvtimme här och där.

P.S. Boken finns numera utgiven som pocket.

söndag 2 februari 2020

Pälsen


Eftersom jag inte lyckas ta en skärmdump av Storytels omslag, 
får ni nöja er med ett gammalt foto av min egen ljuvligt varma lottapäls.

Bokens titel: Pälsen
Författare: Hjalmar Söderberg
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 9 min

Patienterna har slutat komma till doktorn, kanske har de blivit krya allihop eller så har de börjat gå till någon annan. Doktorn är fattig och sjuklig, pengarna sinar, snart är det jul och han måste som vanligt låna lite från sina rikare kollegor för att klara storhelgens utgifter.

Ute är det kallt och snöigt, den gamla vinterrocken duger inte mycket till. Doktorn får inte bara låna en hundring av sin vän, utan även en värmande päls. Och något förändras i hela honom, när han går hem genom ett kallt, vintrigt Stockholm iklädd en dyrbar pälsrock...

Verkligt fin liten novell, kortkort formulerat, tog bara nio minuter att lyssna på - men den sorgliga berättelsen kommer att finnas kvar i mig ändå. Torsten Wahlund har en underbar röst att lyssna till, den passar perfekt för en klassiker som denna.

Återförening

Bokens titel: Återförening
Författare: Tove Alsterdal
Uppläsare: Stefan Sauk
Förlag: Bokfabriken
Antal minuter: 30 min

Jag har läst det mesta av Alsterdal och tycker hon är lysande då hon gör mordgåtor och kriminalhistorier av något som egentligen i grund och botten brukar vara samhällsfrågor eller historiska händelser. Det här är dock något helt annat, en kort men ryslig rysare i bästa Roald Dahl-stil.

Johanna återser en handfull av sina gamla klasskompisar, några tjejer som hon gick i grundskolan med för flera decennier sedan. De tillbringar ett dygn i en avlägsen stuga i skogen - långt från civilisationen, nära en kall sjö. En av vännerna kommer dit oinbjuden men visar sig enbart för Johanna - ingen annan. Hon ser likadan ut som då de gick i högstadiet, hon har till och med samma tröja som då...

Usch, en riktigt obehaglig mysrysare; välskriven och precis så läskig så att man absolut inte ska lyssna på den ensam i mörkret. Stefan Sauk gör ett bra jobb med att läsa med stor inlevelse. Jag var rädd att han skulle spela över och bli "för mycket", men han är riktigt bra som historieberättare.

tisdag 28 januari 2020

Ditt livs affär


Bokens titel: Ditt livs affär
Författare: Fredrik Backman
Uppläsare: Fredrik Backman
Förlag: Bokförlaget Forum / Bonnier Audio
Antal minuter: 56 min

Texten skrevs av en sönderarbetad, utmattad Fredrik Backman en sen kväll innan julen 2017 för att publiceras i en större dagstidning. Kanske var han extra vidöppen själv när han skrev det här, för det är en sorgsen, vemodig och tät berättelse med mycket innerlighet.

Det här är den Backman jag gillar! Rak, eftertänksam, smått poetisk (och utan de där tjatiga flosklerna som ibland staplades på varann i några av hans senare romaner). Mer tillbaka till de kåserier som jag först föll pladask för, långt innan "Ove". Naket och avskalat, på något vis, med mycket kärlek i varje mening.

En saga om Döden som finns där kring oss hela våra liv, beredd att ta oss med eller skydda oss från att gå för tidigt. Döden som stickar vantar i grått yllegarn och inte tillåts titta sina offer i ögonen, eftersom hon inte får börja känna för de utvalda, utan bara måste göra sitt jobb. Döden som bär runt på en fulltecknad pärm med de utvaldas namn, som stryks ett efter ett...

Kanske är jag onödigt mottaglig, men den här boken lämnade en sorgsen känsla kvar i mig och bet sig fast ordentligt.

måndag 27 januari 2020

Stackars Birger


Bokens titel. Stackars Birger
Författare: Martina Montelius
Uppläsare: Martina Montelius
Förlag: Storytel Original
Antal minuter: knappt 1 tim per avsnitt x 10

Hejdlös skröna i raskt tempo, med mängder av samtidsfenomen och reflektioner kring dem. "Stackars Birger" handlar om sufflösen som får nog av teaterns kände regissör Birger och kidnappar honom samt placerar honom i en jordkällare i Åkersberga där han matas med äggmackor och päron-Festis.

En sanslös historia om batikhäxor, metoo-rörelsen, arga nät-troll, tramsiga influencers, gubbslem och framför allt makt. Makt! Martina Montelius läser med stor inlevelse och är så rolig att lyssna på. En allvarlig text i grund och botten, men där superproffsiga teatersufflösen Gisela kliver upp på barrikaderna (iklädd gula manchesterbyxor) och tar kommandot. Vilken historia...

(Ursäkta den bristfälliga recensionen. Ögonen pallar inte att titta på skärmen längre, det får bli så här kortkort.)


söndag 26 januari 2020

Terapeuten


Bokens titel: Terapeuten
Författare: Helene Flood
Uppläsare: My Holmsten
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Bokförlaget Polaris
Antal minuter: 12 tim 17 min

Det här blir knepigt att skriva om. Boken är alldeles fantastiskt bra, men jag har hört den som ljudbok och är inte ett dugg positiv till just det.

Om jag börjar med det negativa, så är det avklarat.

Tolv timmar och sjutton minuter är som att sitta i två hela arbetsdagar - endast med paus för lunch - och lyssna oavbrutet på en lång monolog. Vansinnigt lång tid. Den inbundna boken har 346 sidor, vilket brukar vara en bra längd på en roman men det är ohyggligt långt när man får boken uppläst för sig.

Uppläsare är My Holmsten. Jag har varit nära att stänga av flera gånger för jag klarar absolut inte av hennes helt förskräckliga sätt att förställa rösten så fort en man kommer in i dialogen.

Det är snudd på att jag orkar lyssna klart, så illa är det. Poliskommissarien, den unge maken, pappan, larminstallatören, makens arbetskompisar, makens bror, terapeutens manliga klienter, en begravningsentreprenör - alla pratar de i slow motion och så tydligt så man undrar om My Holmsten tror att lyssnarna har något förståndshandikapp. Och värst av allt: hon sänker rösten en oktav och låtsas prata manligt, vilket bara låter som en usel parodi.

Hennes kvinnliga röst är behaglig medan den "manliga" rösten låter som när man spelar en LP-skiva på för lågt varvtal, om nu någon minns vad jag menar när jag säger så. Så extremt konstlat! Min bokklubbsväninna sa (om en helt annan bok) att uppläsaren kan bli ett filter mellan henne och romanen. Nu fattar jag vad hon menar. My Holmsten är ett GoreTex-filter mellan mig och "Terapeuten".

Om det inte vore för att jag inte kan läsa med ögonen för tillfället, så skulle jag gett upp ljudboken för länge sedan.

Nu till det positiva: det är en otroligt välkomponerad och ryslig bok! Utspelar sig i Norge, där den unga psykologen Sara bor tillsammans med sin ambitiöse make Sigurd i ett gammalt hus de ärvt av Sigurds morfar. De renoverar villan, samtidigt som de startar upp varsin egen verksamhet: Sigurd är arkitekt och Sara driver en liten mottagning i hemmet, där hon tar emot klienter för terapisamtal.

En fredagsmorgon lämnar Sigurd huset för att åka upp till en fjällstuga tillsammans med vänner, men han kommer aldrig fram. Sara är orolig och snart är även killkompisarna det. Vi sugs in i en otroligt spännande och detaljerad historia kring Sigurd och hans familj, hans försvinnande, de många klienterna - och inte minst Sara själv som har en problematisk och sorglig barndom...

Hade jag läst boken så skulle jag nog gett den etiketten "Favorit" här på bloggen, men nu sabbade uppläsningen den möjligheten. Däremot kan jag varmt rekommendera den här obehagliga och mycket välskrivna thrillern där man aldrig riktigt vet vem som är galen och inte, vem som ljuger och inte. Det jag trodde var en bra deckare, visade sig vara långt mycket mer.


lördag 25 januari 2020

Äldre dam med onda avsikter


Bokens titel: Äldre dam med onda avsikter
Författare: Helene Tursten
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Bokförlaget Nona
Antal minuter: 3 tim 20 min

Det här var rolig lyssning! Marie Richardson är fullständigt fenomenal; hon talar extremt tydligt utan att bli teatralisk och hon har en härligt djup röst. Verkligen skönt att lyssna till henne.

Boken är fem kortare berättelser om en 88-årig dam, Maud, som bor i en ärvd lägenhet i Göteborg. Det är en grandios lägenhet - en våning på över trehundra kvadrat - och det finns rätt många som är villiga att göra mycket för att komma åt den.

Men Maud är seg och frisk, inte det minsta virrig även om hon spelar det och inte alls skröplig även om hon låtsas så ibland. Jag förmodar att Helene Tursten hade väldigt roligt när hon skrev boken, för här har hon gått lös fullständigt. Gamla Maud är ingen gullig tant: exempelvis har hon snott rollatorn som står i hennes tambur (den fanns utanför vårdcentralen, så hon tog den helt enkelt).

Hon har även en tendens att kanske gå liiiite för långt när hon ska ge igen på folk som inte vill henne väl, om man säger så.

Jag fick en vision av de extremt populära Lasse-Maja-böckerna fast för vuxna. Många associerar till Agatha Christies miss Marple, men nej, jag tycker inte det finns många likheter alls. Det här är  skrivet nästan som en barnbok - men för vuxna då. Inga svåra ord, inga långa meningar, inga komplicerade händelser. Knappast några människor att hålla reda på, inga intriger alls. Rakt och enkelt berättande, med roliga detaljer och målande beskrivningar.

Underbar bok att lyssna på när man behöver distraktion som inte är komplicerad! Ni som läst Turstens böcker om Irene Huss (det har inte jag...) kommer säkert att uppskatta att Mauds vägar korsas med Irenes vid ett tillfälle.


fredag 17 januari 2020

Finns det björkar i Sarajevo?


Bokens titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Uppläsare: Martin Wallström
Förlag: B. Wahlströms
Antal minuter: 6 tim 24 min.

Mitt livs första ljudbok, det ni!

Bokklubbsväninnan valde en ljudbok till kvällens träff, dels för att vi faktiskt under alla år aldrig har diskuterat fenomenet ljudböcker och dels av vänlighet mot mig som har svårt att läsa med ögonen nu. Det var en rolig uppgift!

Det vill säga; det var väl inte så kul inledningsvis, när jag skulle försöka lista ut om jag ville använda Nextory eller Storytel.
Eller om jag skulle köpa loss boken från nätbokhandeln, för att slippa prenumerera på någon tjänst jag egentligen inte vill ha.
Eller om jag skulle lyckas låna ljudboken från bibblan på något magiskt vis (det borde ju gå).
Eller om jag skulle strunta i instruktionerna och läsa den i smyg...

För det där med ljudböcker har nämligen aldrig lockat mig. Jag har total aversion mot hörlurar, öronproppar, hörselkåpor och såna där små vita mobiltelefonploppar som man gräver in i öronen. Vi behöver inte gå in på varför, utan kan bara konstatera att jag vill ha ljudet runt mig i rummet - inte rakt in i öronen.

Hur gör man då, när man ska lyssna på en ljudbok? Tja, "man" åker nog till jobbet och lyssnar i diskreta hörlurar på vägen föreställer jag mig.

Själv har jag kontoret hemma i bostaden så min resväg till arbetet är obefintlig. Jag löste det så, att jag tog med mig mobilen in i köket och satte på full volym och lyssnade på berättelsen medan jag lagade middag. Det tar väl en dryg vecka så har man lyssnat klart på en bok i den här storleksordningen. Inte optimalt, men hanterbart.

--

"Finns det björkar i Sarajevo?" då: det är en ungdomsroman om Kevin, som går på gymnasiet, bor i Göteborg, spelar mycket fotboll, har föräldrar från forna Jugoslavien och en storebror som mest är att betrakta som en lillebror eftersom han har något slags förståndshandikapp.

Kevin har en schysst kompis, Hannes, som han gärna hänger med, men i övrigt är han rätt ensam och det mesta av hans liv kretsar kring skolan och fotbollen. Han pratar inte gärna med andra, får lätt ångest av prestationskrav, vågar inte tro att han är något värd. Han går till skolpsykologen men tycker inte att det ger något.

Man förstår snabbt att han bär på en tung börda att vara den i familjen som känner glädje och skaffar sig ett bra liv. Föräldrarna har hemska minnen från kriget och sonen ska uppfylla alla deras drömmar om en ljus framtid.

När det äntligen lossnar för Kevin - han ska gå på Liseberg med Hannes, hans flickvän och hennes tjejkompis som råkar vara lite förälskad i Kevin - så tvingas han ta hand om sin bror. Typiskt! Och till råga på allt försvinner brorsan spårlöst och går inte att hitta hur mycket tonåringarna än letar.

Mitt omdöme: Berättelsen är skickligt komponerad, där bilden av Kevin och hans föräldrar gradvis växer fram. Skildringen av vännerna är helt sannolik, med kärleksstrul, längtan, skitsnack och felaktiga föreställningar. Det är en hoppfull, varm och skön bok om vänskap men också med allvarliga tankar kring ursprung och hur mycket av föräldrarna som lever vidare i en. Jag tyckte mycket om boken men tror att jag skulle föredragit att läsa den, framför att lyssna på den. Martin Wallström har en behaglig röst på alla vis men märkliga betoningar som jag inte riktigt klarar av.

torsdag 16 januari 2020

Starkt kul


Bokens titel: Starkt kul: Inledning - Du kan bli så stark som du vill
Författare: Micael Dahlén
Uppläsare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Antal minuter: 1 tim 14 min.

Micael Dahlén har jag läst några böcker av tidigare; han är påläst, intressant och lättbegriplig - och fullkomligt sprudlar av berättarlust. Så även denna gång! Detta är en kort introduktion till pappersboken "Starkt kul". Riktigt underhållande att lyssna på, eftersom boken kryllar av goda idéer kring hur man kan bli stark, snabb, vig och vältränad.

Det börjar inte så bra. Dels hakade jag upp mig på att ljudkvaliteten inte var den bästa, dels säger författaren (för det är han själv som talat in manuset) att "Kan du så kan jag".

Nu råkar det vara så att jag genuint hatar den meningen. Vad är det för skitsnack att bara för att DU kan, så kan JAG? Okej, Micael är nog inte så rik så han kan omge sig med personliga tränare och dietister och inspiratörer och coacher - men det finns faktiskt ingenting som säger att jag kan lyckas med min träning bara för att han har lyckats med sin. Påtagligt ofta kommer den idiotiska påståendet från unga människor med antingen för mycket pengar, för mycket ledig tid eller alldeles fantastiska förutsättningar (i form av kontakter med rätt människor - eller "rätt" efternamn).

Micael Dahlén återkommer senare till just det där med Hollywoodkändisar och andra som faktiskt har möjligheten att få all hjälp att bli tjocka, smala, vackra, fula - vad man nu vill uppnå - nästan på beställning. Skönt att han klargjorde det; att livet faktiskt ser annorlunda ut för de flesta av oss.

Under en timme berättar han inspirerande om många små knep till att få sju minuters träning, eller tjugosju eller fyrtiosju - men aldrig en timme, för varför envisas vi med att mäta tiden i just timmar? Och han säger inte bara det där vi redan hört (ta trapporna istället för rulltrappan, gå av en hållplats tidigare när du kliver av bussen... suck) utan har andra småtokiga knep på hur man kan hitta träningstillfällen i vardagen.

Gillade den här! Och jag slutade reta mig på ljudkvaliteten redan efter några minuter, eftersom ämnet var intressant, så det var inte så farligt med det heller.

torsdag 9 januari 2020

Helgfrågan - om bloggens namn



Mias fråga denna vecka är: Hur kom ditt bloggnamn till? 
Jag kan inte svara på det. Jag har en märklig förmåga att leka med ord och uttryck. Kanske inte så mycket i tal som i skrift. Jag har hittat på både mitt eget företagsnamn och flera andra, för att inte tala om fyndiga slogans och djurnamn. Men jag vet sällan hur det går till, det bara dyker upp och känns rätt.

Boktanken är lite av "tankar om böcker" och lite av "baktanke". Det skulle vara enkelt, lättläst och på svenska - och finnas ledigt på Blogspot.

Bonusfrågan i Mias "Helgfråga" är vilka planer vi har för 2020. Vad gäller läsningen så tänker jag att jag ska läsa fler Augustpristagare, för det var målet med bloggen när jag startade. Får se hur det går med det, jag har halkat efter rätt rejält.

Rent privat har jag inte så många planer för året, mer än anteckningar om ställen jag skulle vilja besöka, utflykter jag vill göra, saker jag vill se.

tisdag 7 januari 2020

Drömmen runt hörnet


Bokens titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: Where the light gets in
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2019
Antal sidor: 425

Åter till småstaden Longhampton, där den som läst Dillons tidigare böcker redan känner till hyggligt många i befolkningen. Nu är vi dock mitt inne i den charmiga stadskärnan, i ett galleri på en av huvudgatorna.

Lorna köper konstgalleriet och flyttar in i den stora lägenheten på övervåningen. Hon har vuxit upp i staden men bott i London i många år - nu är hon tillbaka för att förverkliga sin dröm om en kreativ samlingspunkt för konstnärligt skapande.

Som vanligt figurerar hundar i huvudrollerna: Lorna får en liten tax på halsen och snart är hon även hundrastare åt en gammal dams livliga borderterrier. Hon har nyss fyllt trettio men har ingen livskamrat och inledningsvis njuter hon av att ha det stora huset helt för sig själv. Galleriet går väl inte lysande - snarare hankar hon sig fram på gamla sparpengar - men genom konsten får hon många nya vänner och vågar hoppas att hon hittat sin plats i livet.

Egentligen är det en rätt intetsägande bok, men jag gillade den ändå. Fokus ligger på den fina vänskapen mellan unga Lorna och den åldrade konstnären Joyce och jag tycker verkligen om att läsa om deras konstprojekt, trots att boken är rätt långsam och inte har någon märkvärdig handling. Det är en fin liten historia om trogen vänskap, gulliga hundar, lojala systrar, svåra förluster, knepiga ungdomsförälskelser och att våga lita på att man klarar mer än man kanske först tror.

Mitt omdöme: Kärleksrelationer får stå tillbaka i denna bok, istället har Dillon fokuserat på huvudpersonens vänner: den jämnåriga tjejkompisen, den tonåriga systerdottern, den åttioåriga konstnärinnan och flera andra. Bra, tycker jag.

onsdag 1 januari 2020

Nyårslöften vs bucket list


Jag ger inga nyårslöften. Jag tänker sällan på tiden som om den vore avgränsad, knuten till ett år eller en vecka, med en början och ett slut, A och O, måndag till söndag, januari till december.
Visst har jag föresatser om mitt liv och hur jag vill leva det, men jag kan inte påminna mig att jag bestämt mig för att något visst ska inträffa den första januari och infrias innan den sista december samma år.

Många gånger har jag tänkt "Jag ska lära mig..." om något särskilt jag önskar bli bättre på - men sedan kommer verklighetens realiteter emellan och det är svårt att avsätta tid för eget lärande när betalda uppdrag pockar på att bli prioriterade. Jag är nöjd med att jag ändå stjäl mig egentid för att i det lilla både lära mig nytt och utveckla de saker jag redan är bra på.

Många gånger har jag tänkt hälsosamma saker som att jag borde gå ner i vikt, motionera mer, börja äta något särskilt eller sluta äta något annat.
Men sedan blir det liksom inte så, för vanans makt är stor. Inköpen i affären går av bara farten, maten lagas som alltid förut. Vanor är svåra att rubba och jag försöker istället intala mig att det nog duger bra att fortsätta som jag gör nu, på det hela taget.

Många gånger har jag tänkt att jag ska resa någon särskild stans, träffa en särskild människa, uppleva något jag längtat efter. Den biten brukar jag vara bättre på, men även där finns utrymme för förbättringar.

Alla saker jag vill göra! Tänk så kort livet är och så mycket jag vill hinna med.

Det är ändå det allt handlar om: att jag älskar att leva och att jag har miljoner saker jag ännu vill vara med om. Man får väl vara glad och tacksam för den tid man får och göra det mesta man kan av den.

Några nyårslöften om att jag ska läsa ett visst antal böcker tänker jag alltså inte avlägga. Inga andra löften heller. Men jag ser fram emot ett nytt år och ett sprillans nytt årtionde. Jag försöker att inte tänka på att jag har fler decennier bakom mig nu än vad jag rimligen har framför mig.

Jag tänker fortsätta utmana mig själv att våga prova nya grejer. En bucket list tilltalar mig mer än nyårslöften. Att leva livet till fullo behöver inte vara att resa jorden runt eller göra bländande karriär, det kan vara små, små saker som ser obetydliga ut för andra men som jag själv längtat efter och sett fram emot.