torsdag 31 december 2020

Vi överlevde det här


Usch, säger jag bara. Det är minsann inte bara den där viruset som varit jobbigt i år - mycket annat också. Men! Jag får försöka se allt bra också. Innan Corona-skiten brakade lös, hann vår familj fira att det gått ett helt år sedan minstingen närapå dog av septisk chock (blodförgiftning i samband med blindtarmsinflammation). Tack och lov för att han överlevde och blev helt återställd! 

Och jag fick en fin utmärkelse från Friluftsfrämjandet för lång och trogen (ideell) tjänst. Och jag opererade ögat tre gånger - och blev faktiskt hyfsat bra, även om det tog tid! Och jag har haft fantastiska kunder som gett mig uppdrag hela den här kämpiga tiden, så jag faktiskt lyckats ha kvar mitt företag genom krisen.

Bäst i år: att se den enorma välvilja, medmänsklighet och omtanke som så otroligt många visat.
Gott nytt år, alla ni som orkar gå in och läsa här. Tack för att ni fortfarande tittar in hit emellanåt.
//Mona




måndag 28 december 2020

Får jag följa med dig hem?


Bokens titel: Får jag följa med dig hem?
Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi
Originalets titel: Kan jeg bli med deg hjem?
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal minuter: 2 tim 23 min

En novellsamling som är briljant författad, men rysligt jobbig att läsa. Alla dessa självdestruktiva människor! Alla dessa katastrofala tabbar de gör och som de borde begripit att de skulle låta bli. 

De är kärlekstörstande, de hatar sig själva, de längtar, de manipulerar, de förför, de ljuger. De är som pansarvagnar som bara kör rakt in i en folkmassa, trots att de borde förstått vilken förödelse de skulle åstadkomma. 

Marie Aubert är expert på att skriva om människor som längtar efter tillhörighet, gemenskap, familjeliv och stor kärlek - men som oupphörligen förstör för sig själva. I de här romanerna använder de ofta sex för att få sin vilja igenom, men det funkar sällan så bra som det är tänkt. 

Jag lyssnade spänt på hela boken och tyckte visserligen mycket om den, men blev samtidigt väldigt illa berörd. Inte bara en gång eller två, utan genom i stort sett hela uppläsningen. Det är deprimerande hur vi människor kan bete oss - mot andra och mot oss själva. 

Mitt omdöme: Självdestruktiv är det ord som blinkar i stora röda bokstäver för mitt inre när jag tänker på den här novellsamlingen. 


söndag 27 december 2020

Monica Magnus 1966


Bokens titel: Monica Magnus 1966
Författare: Ulrika Ewerman
Förlag: Bookmark, 2020
Antal sidor: 267

Det är lite knepigt, detta med romaner som baseras på verkliga händelser och är så snubblande nära sanningen att det blir lite fånigt att kalla dem skönlitterära romaner. Vad är riktigt och vad är inte? Jag har tänkt det nu senast apropå Alex Schulmans böcker om sig och sin släkt. Han kallar alla sina böcker för romaner trots att merparten tycks vara hämtat från verkligheten, bara förvrängt och utfyllt. Nyss läste jag Martina Haags "Det är något som inte stämmer", där stora delar tycks vara helt självupplevt och verkligt, men kallas påhittat. 

Men är det en roman för att det inte är en strikt faktabok? Varför står det inte "autofiktion" eller något liknande på omslaget istället?

I "Monica Magnus 1966" beskriver Ulrika Ewerman sin storasyster - men kallar det för roman eftersom hon broderat ut texten, gjort antaganden och beskrivit situationer hon inte i detalj kan känna till. 

Det handlar om året 1966, då Monica fyller 16 år och rymmer hemifrån med sin betydligt äldre pojkvän Magnus. De två älskar varann, men Magnus pappa tycker att Monica är för ung för honom och dessutom har ju Magnus vissa psykiska problem som den unga flickan inte känner till. Monicas pappa bekymrar sig också, men försöker tänka att dottern är ju smart och mogen. 

Monicas mamma förgås av oro, ångest och ilska över hur dottern beter sig. Deras förhållande har varit problematiskt i många år, eftersom Monica länge sökt sig bort från familjen. Hon umgås med äldre kompisar, röker, dricker, har sex, är ute sent, sover borta, äter för lite, struntar i föräldrarnas förmaningar, gör lite som hon själv behagar. 

Mamman vill att Monica ska lyda henne. Hon är ofta arg och bestraffande, men inuti bär hon på en enorm rädsla att dottern inte ska ta chansen att bli något bättre än vad hon själv lyckats med. Hon önskar att Monica pluggar vidare, får ett bra jobb, gifter sig med en rejäl karl och hamnar i en trevlig förort och lever ett lyckat och lyckligt liv. Varför kan inte ungen bara förstå det?

Förklaringen till titeln "Monica Magnus 1966" kan tyckas självklar: det handlar om dem och allt utspelar sig under det året - men titeln har en långt mycket hemskare innebörd också, som vi inte får veta förrän i slutet. 

Det är en otroligt bra roman; jag sträckläste den och levde mig in i den totalt. En grym berättelse om tonårskärlek som är förödande och om både sprakande livslust och livslång sorg. 

Allt utspelar sig i Uppsala i mitten av 1960-talet och det är fascinerande med de många tidsmarkörerna. Jag blir väldigt nyfiken på lillasyster Ulrikas research inför skrivandet och alla känslor och tankar hon måste haft under arbetets gång. För det som Monica och Magnus gör, det påverkar deras familjer i decennier framöver...

Mitt omdöme: Lättläst, varm och innerlig - och otroligt sorglig. Mycket läsvärd!


lördag 26 december 2020

En oönskad julklapp


Bokens titel: En oönskad julklapp
Författare: Sara Molin
Uppläsare: Viktoria Flodström
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 8 tim 36 min

Jag ville så himla gärna gilla Sara Molins debutroman, "Som en öppen bok", som kom alldeles i början av året. Lyssnade förgäves på de första timmarna av den boken men somnade gång på gång, så tråkig var den. Sara bor bara någon kilometer ifrån mig och verkar så rar och ambitiös... och jag ville verkligen tycka om debuten, men orkade aldrig lyssna klart på den. 

Nu i höstas kom "En oönskad julklapp", som är en feelgood i juletider. Den utspelar sig här i Sollentuna och det gör förstås allting extra kul. Jag ser ju gatorna framför mig! Att Viktoria Flodström inte har den blekaste aning om hur man uttalar Edsberg eller Ravalen gör att det skär sig lite i öronen (Raaaa-valln, inte Rá Valen), men strunt samma. 

Sjuksköterskan Diana har jobbat som volontär i Afrika i sju år, efter att ha lackat ur på sin klumpiga mamma - men nu är det senhöst och Diana ska bo i sitt gamla flickrum hemma hos mamma medan hon jobbar (på Danderyd, förmodar jag) i några månader. Hon har lovat att fira jul hemma innan hon återvänder till varmare breddgrader. 

Men det hinner hända mycket på sju år... Diana får veta lite mer om sin mamma - och sin försvunne pappa - och om vissa andra släktingar hon aldrig känt till. Hon får också höra mammans version av vad som hände den där gången de blev osams, och det är inte alls vad hon hade föreställt sig. Hon hade inte heller kalkylerat med att de nyvunna vännerna på sjukhuset skulle komma att spela så stor roll i hennes liv - och att det skulle vara så svårt att lämna dem.

Feelgood är inte min favoritgenre, även om jag konsumerar någon Lucy Dillon och lite liknande emellanåt. Sara Molin står sig väl i konkurrensen! Nu är jag ingen expert på feelgoodförfattare, men i mitt tycke är det här precis lika bra som Dillons böcker: kärlek utan att det blir sliskigt, förvecklingar utan att det blir tilltrasslat, vardagsliv som känns sannolikt. En väldigt mysig bok, faktiskt! Jag är häpen över hur mycket jag tyckte om den, hade inte förväntat mig att fastna i den så. 

Bra jobbat, Sara Molin, du har nog vunnit över en krass feelbad-läserska till din beundrarskara!

fredag 25 december 2020

Någon sorts uppriktig hyllning till Jonas Karlsson



Det här får bli ett inlägg om Jonas Karlsson. Jag blir generad när jag letar på Wikipedia efter vad den människan egentligen har varit med i för teveserier och filmer, eftersom jag så väldigt väl känner igen hans ansikte men inte kan påminna mig att jag faktiskt sett honom i något.

Det här är nog ett av de mest pinsamma inläggen på min blogg. Å andra sidan är det nästan inga som läser här - och definitivt inte Jonas Karlsson! 

(Jag har snokat. Han verkar inte ha ett Instagramkonto alls, vilket är tråkigt för då kan jag inte tagga honom när jag öser beröm över hans böcker. Han har inget Facebook-konto som ploppar upp överst när man söker. Jag kan inte se att han har en egen hemsida med beundrarbilder eller något sånt. Han kanske helt enkelt inte gillar sociala medier? Och isåfall kan jag skriva vad som helst här, för han lär aldrig hitta den här bloggen i alla fall.)

Tror ni inte att han varit med i sisådär 20-25 uppsättningar på de stora teaterscenerna i Stockholm? Och vad värre är: kanske 45-50 roller i svenska filmer, varav jag sett noll. Ingen! Sjukt pinsamt. 

Alltså: inte pinsamt att jag inte sett just Jonas Karlsson, utan att jag tydligen slutade gå på teater, bio, konserter och andra kulturella begivenheter när jag fick barn för 26 år sedan. Jag blir lite deprimerad av att tänka tanken. Försöker vifta bort den med att tänka att jag har trots allt läst massor av böcker och gått på mängder av muséer. Alltid något.

Senast jag var på teater var väl Stadsteaterns bedrövliga uppsättning av Fogelströms "Våra drömmars stad". Om ni inte såg den så kan jag viska att ni missade inget... Innan dess var det väl Eva Funcks dockteater med Höna-Pöna, sittandes på en stor kudde på golvet med min lillkille; det var fantastisk teater och jag kan komma på mig själv med att längta efter Eva Funck. 
Nu kom jag bort från ämnet. 

Jonas Karlsson. Han har alltså spelat med i mängder av filmer och teaterpjäser, och jag har missat veranda en. Men han har också varit med i några teveproduktioner, kanske tjugo stycken. Där har jag i alla fall sett hans ansikte i diverse komedier, deckare och julkalendrar. Så här ser han ut - jättefint porträtt, för övrigt, men jag kan inte ge fotografen cred för hens namn är inte angivet.


Foto från Dramatens pressrelease 2017 om att Karlsson vunnit ett pris.

Men nu handlar det alltså inte om skådespelaren Jonas Karlsson, utan om författaren. Det är ju så jag har upplevt honom och jag tycker han är genialisk. En jämn produktion. Berättelser om vardagliga svenskar. En blandning av sorg, vemod och längtan mixat med lite humor och en stor portion värme och ett uns absurditet. 

Att det här inlägget kommer i slutet av december beror på att nu samlar alla bokbloggare ihop sina tio-i-topp-listor och sammanfattningar. På min topplista över skitåret 2020 hamnar Jonas Karlsson högst upp. Vi kan kalla listan "Monas mest positiva överraskning bland författare hon inte läst förut" och där får han förstaplatsen. (Jag vet inte vem som kommer tvåa.)

Under detta år har jag gjort ett antal jobbiga ögonoperationer och därför tvingats lyssna på ljudböcker. Tro mig, man kan bli galen på en del uppläsare! Men just Jonas Karlsson hör till de där människorna jag skulle kunna lyssna länge, länge på utan att tröttna - och därför har det varit lätt för mig att beta av den ena efter den andra av hans böcker på Storytel.






Det började med att jag läste "Spår i snön" från Novellix, och sedan var jag fast.

Om jag fattat rätt, är hans böcker dessa:
Det andra målet: noveller (2007)
Den perfekte vännen: noveller (2009)
Spår i snön: novell (2011)
Spelreglerna (2011)
God jul: en berättelse (2013)
Jag är en tjuv: en berättelse (2015)
Ingenting: novell (2015)
Regnmannen: en trädgårdsberättelse (2019)

Säg gärna till om jag missat något! Om ni själva inte har läst eller lyssnat till något av denne talangfulle berättare, så vet ni vad ni ska skriva upp på era att-göra-listor inför 2021.

onsdag 23 december 2020

Det andra målet


Bokens titel: Det andra målet
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2007
Antal minuter: 4 tim 56 min

Jonas Karlsson läser själv upp sina sinnrikt konstruerade noveller i denna komplexa novellsamling och han gör det så himla bra. Jag gillar verkligen hans röst! 

Efter att jag har börjat läsa hans böcker (och lyssna på dem på Storytel) så har jag fått många kommentarer om att han är en känd skådespelare, men alltså... det har jag missat. Jag går nästan aldrig på bio och jag kollar inte på teve. Jag känner visserligen igen hans ansikte väldigt väl när jag ser foton av honom, men kan inte riktigt placera varifrån. 

För mig är han alltså en lysande författare som har en sagolik förmåga att läsa inlevelsefullt, med perfekt intonation och exakt avvägda pauser. Det skulle inte förvåna mig om han är en skicklig skådespelare med tanke på hur väl han behärskar konsten att fånga ens intresse. 

Här är en massa noveller där man inte först förstår hur de hänger ihop med varann, eller hur personerna egentligen känner varann, men det är bara att följa med i strömmen av ord och inte fästa så stor vikt vid att ens försöka förstå. Det är så smart uppbyggt att jag blir grön av avund! Hur kan man skriva så många noveller som i sig är gripande och spännande - och samtidigt lyckas tråckla ihop dem till en enhet? 

Om ni läser novellsamlingen fattar ni vad jag menar... 

Någon som bara beskrivs lite i förbifarten vid ett enda tillfälle som "mannen som hade en röd scarf runt halsen" återkommer flera noveller senare som huvudperson och knyter då just den röda scarfen runt sin hals. Den han ska träffa har kanske berättat att hen ska flytta till Kina - och som av en händelse handlar någon annan av novellerna om en person som pluggar kinesiska inför en flytt. Och i en tredje novell möter vi ytterligare en människa som hamnar vid bordet intill ett par där en bär en röd scarf och den andra - begriper vi - är den som ska åka till Kina. 

Långt senare kommer en novell som inte verkar hänga ihop med någon alls, men såklart gör den det; det är bara att ge sig till tåls. I slutet kommer i stort sett alla inblandade att på något sätt ha korsat varandras vägar eller spelat en roll i varandras liv.

Mitt omdöme: Jag väntar på att jag ska säga: "nej, hörrni, nu har jag tröttnat på Jonas Karlsson och det här var minsann hans klart sämsta hittills, det känns som ren slentrian". Men nej. Det är så otroligt bra, smart och lite sorgligt. Jag gillar varenda en av novellerna. Jämfört med de romaner jag läst tidigare är dock novellsamlingen mörkare och har inte det där lilla lustiga i sig, utan en annan svärta. 

tisdag 22 december 2020

Mellan djävulen och havet


Bokens titel: Mellan djävulen och havet
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 389

Jag har verkligen sett fram emot att återvända till fiktiva Doggerland, som är så verkligt att man omöjligt kan tro annat än att det lilla öriket ligger där i havet med Danmark, England och Holland som grannar - och som har historiskt stark anknytning till Sverige och Norge. Adolfsson är fullständigt fenomenal på att beskriva högtider och traditioner med en sån självklarhet att man funderar "finns det här eller har hon hittat på?". Majrall, till exempel, som hålls vid valborgsmässoafton. 

Nåväl, jag gillar Doggerland och dess poliskår men alldeles extra mycket tycker jag om beskrivningarna av kustsamhällena, landskapet och befolkningen. Och Karen, vår huvudperson, som är långt ifrån perfekt och just därför en så trevlig bekantskap.

Den här boken engagerade mig inte lika mycket som de två föregångarna, "Felsteg" och "Stormvarning". Huvudpersonen Karen och hennes vänner fick inte riktigt det utrymme jag hade önskat. Istället var det rätt mycket fokus på två fall som polisen skulle utreda:

Världsartisten Luna (som har stora likheter med Madonna...) kommer på hemligt besök till Doggerland. Ingen får veta att hon är där, mer än skivbolaget som hon ska spela in nya hitlåtar hos. När Luna inte kommer till studion som utlovat, börjar man misstänka att något hänt henne. Det här spåret kändes mest udda och tillgjort - även personerna kring Luna blev underligt platta.

Parallellt med detta utreds några vidriga kvinnoöverfall som har skett i ett utsatt område med hyreshuskomplex bebodda av låginkomsttagare och arbetslösa. Kvinnor har blivit överfallna, misshandlade, våldtagna med glasflaskor - och mördade. Hittills finns dock inga spår av förövaren. Detta fall engagerade mig mycket mer och kändes väldigt mycket mer troligt. Här finns bland annat nyanserade beskrivningar av poliskåren och massmedia, som jag gillade.

Mitt omdöme: Jag älskar den här miljön och längtar tills nästa bok om Karen kommer!

måndag 21 december 2020

Och eken står där än


Bokens titel: Och eken står där än
Författare: Sofia Lundberg
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 8 tim 39 min

Berättelsen börjar med att Esther halvt gråter ihjäl sig över en skilsmässa och knappt står ut de helger då sonen Adrian inte är hos henne, utan hos sin pappa istället. Hon grubblar mycket kring vad som gick fel, känner sig misslyckad och tänker att hon är en dålig mamma. 

För att alls stå ut tar hon långa promenader - och under en av dem kommer hon fram till en gammal ek på en stor äng. Hon är dock inte den enda som går till eken; dit kommer även Rut, en gammal kvinna som omedelbart får bra kontakt med Esther. Mellan de två kvinnorna växer en stark vänskap fram och den hjälper Esther mycket i hennes sorg och utsatthet under tiden som följer.


När Rut inte längre kommer till eken, blir Esther orolig och börjar göra efterforskningar. Hon vet ytterst lite om sin väninnas familj, men har förstått att det kan finnas en olycklig kärlekshistoria med en italienare...

Jag störde mig kopiöst på hur Esther tar sina sista slantar för att köpa en flygbiljett till norra Italien, där hon på måfå börjar leta efter Rut. Hon klänger sig fast vid folk hela boken igenom; först sin man och sedan tanten Rut, men i Italien går hon ännu längre: hon hänger glatt på en kvinna som hon mött på flyget, följer med henne hem, blir helt otvunget kompis med henne och tycker tydligen inte det är någon grej att hon lånar säng, mat, kläder och främlingens vänner... 

Tillsammans med sina nyfunna, nyvunna svensk-italienska vänner (tänk om man kunde få kompisar så där lätt, utan att framstå som en galning?!) vid Comosjön, reser hon runt (läs: de skjutsar henne i sina bilar, de har ju inget annat för sig ändå och vad spelar tid eller bensin för roll när man hittar en gränslös svenska på flyget - klart man skjutsar henne runt halva norra Italien på jakt efter en potentiellt död tant).

Så blir det förstås lite kärlek också! Det är lättare att vara vacker i Italien, där man kan blomstra, bära fina klänningar, dansa hela natten, dricka bubbel och verkligen leva. 

Breven och dagboksanteckningarna leder faktiskt detektiv-Esther rätt och hon lyckas hitta Rut till slut - och allt som är hennes långa, spännande livshistoria.

Esther är jag inte förtjust i, men däremot Sofia Lundbergs berättarlust. Lyssnade på ljudboken någon gång i våras och tänkte att jag gillade boken. Märkligt nog fastnade historien i huvudet på mig, trots att jag inte uppfattade den som så märkvärdig. Det här är en bra bok och den säger en hel del om vänskap och om att gå vidare i livet, även efter att man gått på några nitar.

söndag 20 december 2020

Det är något som inte stämmer


Bokens titel: Det är något som inte stämmer
Författare: Martina Haag
Uppläsare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2015
Antal minuter: 4 tim 26 min

Jag lyssnade klart på denna berättelse i förrgår men var ändå tvungen att kolla idag om jag verkligen hört slutet. Så intetsägande var delar av denna historia för mig, att jag inte ens kunde minnas hur den slutade. 

Alla känner väl till "Det är något som inte stämmer" eftersom den utkom redan hösten 2015, för drygt fem år sedan, och snabbt blev omtalad då den tycks handla om tre i Sverige mycket populära personer: Martina Haag själv, hennes dåvarande man Erik Haag och hans tevekompanjon Lotta Lundgren.

Pocketboken är tunn, inte ens på tvåhundra sidor, men vad mig anbelangar hade Haag kunnat skippa den vansinnigt ointressanta och förvirrade historien om författaren Petra som åker upp till Turistföreningens lilla övernattningsstuga i fjälltrakterna i norraste norr, för att återhämta sig efter en uppslitande skilsmässa. De här "äventyren" är urlöjliga: knäppa norrmän som stövlar in i stugan och domderar, mystiska män som förför stugvärden, livsfarliga strapatser, medelålders tanter med tarotkort och annat märkligt. 

Det är så tråkigt att jag knappt orkar lyssna på Haag - hon läser lite läspande och slarvigt - när hon försöker blåsa i liv i den konstruerade historien. Tanken är väl att den ska ge ett drag av skönlitterärt verk över texten. 

Det är så underligt, för resten av boken är rent lysande. Så otroligt välskrivet och sårigt och engagerande! 

På populärt vis har författaren varvat så vartannat kapitel utspelar sig i fjällvärlden i nutid och vartannat handlar om Petra när hon är i Stockholm i dåtid och lever sitt aningslösa vardagsliv med maken Anders, där hon skriver böcker och han spelar in teveprogram. 

Men... det är något som inte stämmer. Petras misstankar kommer sakta smygande men hon motar bort dem; inte kan Anders vara otrogen? De ligger ju fortfarande med varann! De har det ju bra ihop! Frågan är bara hur stor plats Anders kollega Clara tar egentligen, den kvinna som han gör alla de populära teveprogrammen tillsammans med..?

Så här tänker jag. Jag gillar alla tre, var för sig: Erik och Lotta i teveprogrammen, Martina i sina kåserier. Det lilla jag bryr mig om dem, så är det såklart så att jag vill att de ska må bra och leva lyckliga liv. Jag har inget behov av att frossa i skvaller eller gotta mig i någons hemska, offentliga skilsmässa och otrohetsaffärer. Men Martina skriver så himla bra om den förlamande sorgen, det må vara utlämnande men det är också allmängiltigt och mycket väl fångat. Jag upplever inte alls att hon smutskastar paret Erik och Lotta, genom att låta fiktiva Anders och Clara bete sig illa. Inte ett dugg! Varför envisas folk med att säga att denna roman är en hämnd? Jag tycker nog att alla personerna verkar bete sig rimligt och naturligt i den uppslitande situation de är i. 

Men om hon bara hade kunnat skriva en essä om detta istället, då hade boken fått toppbetyg. Något i stil med Malin Lindroths "Nuckan". En kortkort uppsats som griper tag så hårt att man nästan får fysiskt ont. Kapitlen om Petra när hon kämpar med näbbar och klor för att få behålla Anders, som redan är på väg bort och inte tänker vända sig om - de är fantastiskt bra och klarar av att stå för sig själva, utan en obegriplig fjällhistoria att luta sig mot.

måndag 7 december 2020

Jag är en tjuv



Bokens titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2015
Antal minuter: 5 tim 13 min

Här får vi följa den medelålders Roland, som är anställd som säkerhetsansvarig på en stormarknad. Han har jobbat där länge, kanske för länge. Hela hans liv har nog fortgått lite för mycket på gammal vana, utan att något nytt har hänt: han har inga barn, han umgås endast sporadiskt med sin stroppige bror och dennes familj, hans fru har gått ifrån honom för en löjlig dramapedagog som otvunget grenslar bakvända skolstolar och försöker vara en "skön" lärare. 

Det enda trevliga i Rolands liv är nog arbetskamraten Lena, som skriver värdelösa dikter och är gift med en tråkig redovisningskonsult - men som är ett bra lunchsällskap på pizzerian.

Stormarknadens nye, karismatiske och unge chef Erik inbjuder till personalmöten, brainstorming och delaktighet men Roland är inte så intresserad av att lägga fram konstruktiva idéer på förbättringar, det är bara konstlat och fånigt. Han vill patrullera runt i gångarna i butiken, snacka lite med stammisar, ta en cigg. 

När butiken drabbas av flera stölder av det senaste dataspelet som alla ungdomar vill ha, kläcker Roland ändå ur sig en idé: skulle man inte kunna göra en stor skylt där det står "JAG ÄR EN TJUV" och hänga den runt halsen på snattaren? Ojoj, Roland, om du visste vilken händelsekedja du satte igång med den högt uttalade tanken...!

Mitt omdöme: Roland är sorglig och patetisk och mycket, mycket mänsklig. Jonas Karlsson är en fantastisk historieberättare, både vad gäller bokens berättelse och den inlevelse han har då han läser upp den. Okej - boken är väl vad man skulle kalla en lättviktare, men strunt samma: jag hade inte tråkigt en enda minut och är inte det bland de bästa betyg man kan få?

söndag 6 december 2020

Käre Edward


Bokens titel: Käre Edward
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329

Familjen Adler ska flytta från New York till Los Angeles. De lämnar hela sin välkända vardag, sin bekantskapskrets och sina närmaste vänner bakom sig - men det är nödvändigt av olika anledningar. Pappa Bruce skriver på någon matematisk eller vetenskaplig rapport, mamma Jane skriver både egna manus och redigerar andras, pojkarna Jordan (15) och Eddie (12) blir hemskolade av sin pappa. De är på väg till ett helt nytt liv på västkusten. Lägenheten är såld och möblerna fraktas i detta nu med lastbil tvärs över kontinenten.

Det är försommar ute när de kliver ombord på flight 2977 den där tidiga morgonen i juni 2013. De har givetvis ingen aning om att detta är den sista sak de gör tillsammans. Några timmar senare kommer Airbusen att störta och av de 191 passagerarna ombord är det endast pojken Eddie som överlever.

Växelvis får vi följa flygplanets färd från amerikanska östkusten innan det kraschar i Colorado; vilka passagerarna är, vad de ser fram emot, vad de lämnar bakom sig. Det är otroligt gripande på många vis, för exakt sådär har jag tänkt många gånger: vi är fast här inne tillsammans, vi gör den här resan ihop och sitter bara centimeter från varandra - men vi vet ingenting om varandras liv: vad vi lämnar bakom oss och vad vi hoppas på att ha framför oss. Som läsare vet vi ju också det oundvikliga slutet. 

Författaren Ann Napolitano har detaljstuderat flera verkliga flygplanskrascher och utifrån dem konstruerat den påhittade kraschen i "Käre Edward". Det märks, för skildringarna av flygresan är mycket realistiska.

Vartannat kapitel handlar istället om Eddie, han som är den ende som klarat kraschen med livet i behåll. Han hittas av räddningsmanskap på olycksplatsen, förs svårt skadad till sjukhus där han blir kvar i månader och får sedan flytta hem till moster och morbror. 

Där börjar hans mödosamma liv tillbaka, utan mamma, pappa och storebror. I en ny identitet, nu som Edward, känd av alla men vän med ingen. Berättelsen handlar mycket om hans försök att hantera den situation han hamnat i, finna en mening med att livet. Den delen är lite svagare än resten, upplever jag. Man lär aldrig riktigt känna Edward utan får mer veta vad han gör och säger, än vad han tänker och känner.

På baksidan nämns en händelse som Edward och hans vän Shay råkar ut för. Man får intrycket att den händelsen sker tidigt och är själva navet i romanen. Så är det verkligen inte! Nej, den starka kraften i berättelsen är nog vemodet och sorgen som följer med den oundvikliga undergången. All kärlek och desperation. Alla liv som gick förlorade. Alla drömmar som inte infriades. 

Ann Napolitano skriver i efterordet att hon hoppas att det framgår att hon vill visa de döda (de som dog i verkliga flygolyckor som hon studerat) både kärlek och respekt - och det tycker jag verkligen att hon gör.

Mitt omdöme: En läsvärd roman som griper tag i mig, även om jag tycker att vissa delar är lite platta och att huvudpersonerna aldrig riktigt framstår som verkliga människor. Tyckte ändå mycket om den.

söndag 29 november 2020

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 




Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.





Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!


onsdag 25 november 2020

Kulturfrågan: Litterära priser

Denna veckas Kulturfrågan hos Enligt O lyder "Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du isåfall mest på?"

Det här är intressant! Vissa priser är ju fiiiinare än andra. Men själv har jag andra bevekelsegrunder.


Jag noterar Nobelpriset i litteratur och rycker på axlarna, oftast har jag inte läst författarna och nästan aldrig får jag lust när jag ser de styltiga motiveringarna från Akademien.

Bland vinnarna är Seamus Heaney, Wislawa Szymborska, Günter Grass, Imre Kertész, Elfriede Jelinek och Harold Pinter. För mig: ett enda stort jaha. Jag har bestämt mig för att släppa ner garden lite och inte verka mer akademisk, litterär, bildad eller högkulturell än vad jag är, och då måste jag tillstå att för mig är de flesta nobelpristagarna svårbegripliga. 

--

Jag ser Årets bok på Instagram, där Bonnier Bokklubbar låter publiken rösta. Nomineringarna kan ge en fingervisning om böcker jag skulle vilja läsa; vinnaren är inte den intressanta för min del. 

Vinnare har varit "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag, "Glöm mig" av Alex Schulman, "1793" av Niklas Natt och Dag, "Silvervägen" av Stina Jackson och nu "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Böcker som tilltalar mig - och som sagt, det finns många pärlor bland nomineringarna!

--

Andra priser som är intressanta är Alma-priset, till bästa barnbok och CrimeTime Awards, en serie priser till deckare av olika slag. Utländska priser har jag ingen koll på alls, men imponeras gärna av när jag ser dem i splashar på bokomslagen... Typ "Etta på New York Times bestsellerlista i tjugonio veckor!" eller "Årets bästa bok enligt Oprah Winfrey Show". Jag är nog väldigt lättlurad på den fronten.


Detta foto tog jag efter prisutdelningen i Konserthuset i Stockholm 2016.

Jag följer däremot Augustpriset slaviskt. Faktum är, att det var en av anledningarna till att jag startade bloggen! Tanken är att jag ska läsa varenda en av de vinnande böckerna. Någon gång... Jag tycker det är oerhört intressant att se de nominerade i alla tre klasserna; det ger många bra lästips av hög kvalitet och öppnar upp för författare jag annars inte hade läst.

tisdag 24 november 2020

Unorthodox


Bokens titel: Unorthodox
Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

söndag 22 november 2020

Dina händer var fulla av liv


Bokens titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Uppläsare: Siham Shurafa
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 6 tim 46 min

Jag är vanligen inte så förtjust i ljudböcker - men den här... alltså, wow! Jag måste säga att Siham Shurafa gör lyssnandet till bland det bästa jag hört i år. Hon har en fantastisk berättarröst: varm, stark, tydligt artikulerad, inlevelsefull och dessutom kan hon uttala alla de här orden som jag själv inte behärskar. 

Jag är övertygad om, att om jag hade läst den tryckta boken så hade jag inte haft riktigt samma utdelning eftersom det förekommer så många uttryck som jag förmodar är somaliska ord eller muslimska termer. Bara att höra personnamnen uttalas exakt så som författaren menat dem, ger boken ett helt annat liv än om jag hade läst dem och hört min egen svenska version av dem i huvudet.

"Dina händer var fulla av liv" har faktiskt allt: det är en kärlekshistoria med förhinder, det är berättelsen om överklass och samhällets botten, det är krig och fred, det är livsglädje och självmordsförsök, det är en ung flickas vackra uppväxt i Somalia och en vuxen kvinnas tunga vardag i Sverige.

När boken börjar, förstår vi att huvudpersonen Nora är på väg från Sandviken (eller är det Gävle, jag minns inte?) hem till en nära anhörig som lämnats kvar i Somalia. Hur hamnade Nora här och varför är släkten kvar där borta? Varför är hon inte lycklig när hon funnit en fristad i trygga Sverige? 

För mig var berättelsen första gången jag kom i kontakt med Somalias moderna historia. Jag har inte förstått varför folk flyr därifrån - och i ärlighetens namn har jag inte heller tagit reda på det. Arrogant, kanske. Så många andra invandrares och flyktingars bakgrund vet jag ju något om: Chile, Turkiet, Finland och Syrien, men Somalia har för mig bara varit en land vid Afrikas horn, nära Etiopien. Något jag förknippat med flyktingläger, våld och elände.

Tack för den här fantastiska boken, Suad Ali! Jag har lärt mig mycket om klansamhällen och om somaliska seder, men även om hur det kan vara att komma som flykting till Sverige och tvingas känna tacksamhet och visa upp en påklistrad glädje.

Noras lever med mamma, pappa och lillasyster i ett privilegierat, välmående område för de välbärgade i Baidoa. Jag kan nästan känna hur det är att dricka Noras mammas goda te, äta drypande bakelser och saftiga frukter, få sitt långa hår kammat och sin kropp insmord i väldoftande oljor. Men tiderna förändras och när inbördeskriget kommer förbyts familjens liv i sjukdom och död, flykt och skräck, ruiner och förföljelse. Det är plågsamt att lyssna till. 

Sedan kommer den grå tomheten i den svenska småstadslägenheten. Nora har inga pengar, ingen status, knappt några vänner, och inga drömmar kvar. Hon har överlevt men det är knappt att hon vill leva. 

När de svenska arbetskamraterna välmenande försöker inkludera Nora i sina samtal och pratar om henne som om hon vore en exotisk blomma, skäms jag förskräckligt. Jag minns mina egna precis lika välmenande försök att inkludera några arabiska mammor på ungarnas förskola genom att fråga dem om vinbladsdolmar och hummus... Kanske fick de också kämpa för att le mot mig och svara på mina naiva frågor? Jag kommer aldrig att få veta. Och jag vågade aldrig prata om något djupare än så.

Mitt omdöme: "Dina händer var fulla av liv" är en otroligt välskriven berättelse om det goda livet i Somalia innan kriget, så livfullt berättat att man önskar att man varit där. Det är en roman om hur svårt det blir när familjer ställs mot familjer, klaner mot klaner, en samhällsgrupp mot en annan - det resulterar i en förödelse som pågår i åratal, ja decennier. En mycket stark kärleksskildring av ett land och dess folk, men också en glimt av hur livet kan te sig för de somalier som kommer hit och försöker bygga upp ett nytt liv. 

lördag 21 november 2020

Ingrid Bergman - Mitt liv


Bokens titel: Ingrid Bergman - Mitt liv
Författare: Ingrid Bergman och Alan Burgess
Originalets titel: My Story
Översättare: Ann Henning Jocelyn
Förlag: Norstedts, 2015
Antal sidor: 525 + efterord och källhänvisningar

Ingrid Bergman är tveklöst en av Sveriges största stjärnor, men fram tills nyligen visste jag ingenting om henne (mer än att hon har en dotter som heter Isabella Rossellini - varför jag nu lagt en sån sak på minnet?). Jag har inte sett några filmer med henne i huvudrollen, inte ens "Gasljus" eller "Casablanca" och jag har inte heller haft någon lust att göra det.

Nu har jag tagit mig igenom den över femhundra sidor tjocka biografin om henne och lärt mig en hel del om villkoren för filmstjärnor i Hollywood, slitet som skådespelare, hur tidningarna skrev och paparazzi-fotograferna inte lämnade Ingrid ifred. 

Ingrid, född 1915, framstår i mina ögon som en oerhört kavat och handlingskraftig flicka. Familjen bodde på Strandvägen i Stockholm, nära Dramaten. Mamman dog när Ingrid bara var ett par år så hon hade aldrig några minnen av henne. Pappan dog då hon var tretton och den kära faster Ellen dog när Ingrid var fjorton år. 


Alldeles ensam i livet, flyttade hon till sin farbror och hans fru. Det var då mellankrigstid i Stockholm och Ingrid var visserligen duktig i skolan men längtade efter att få börja på scenskolan eller arbeta vid teatern.

Så blir det ju också! Sedan sker allt i rask takt: hon blir snabbt populär, hon gifter sig med den betydligt äldre Petter, får barn, flyttar till Amerika i stort sett med bebisen fortfarande i navelsträngen, klampar in i Hollywood och vägrar fixa sitt utseende, står på sig mot kändisregissörer, får den ena fina rollen efter den andra, blir en megakändis av stora mått och tjänar enorma pengar - som hennes make förfogar över och pytsar ut som hushållspengar till henne om hon nödvändigtvis måste ha en ny klänning på en galaföreställning. Hon spelar in filmer på löpande band och uppträder för de inkallade under krigsåren. Pladask blir hon kär i en italiensk regissör, dumpar Petter och flickebarnet Pia, flyttar med älskaren Roberto Rossellini till Italien, blir gravid innan hon hunnit skilja sig och orsakar därmed massiv skandal. (Senare gifter hon sig med honom, får tvillingflickor, skiljer sig från honom och blir snudd på tvungen att överge även de tre barnen...) 


Det är mycket spännande att få en inblick i hennes liv och i filmhistorien. Tråkigt nog känns boken, rent litterärt, väldigt passé. Den skrevs för fyrtio år sedan, 1980, vilket gör att den känns rätt dammig. Alan Burgess staplar händelserna på varann ungefär som jag gjorde här ovan. Först hände det, sedan det här, och kolla nu har vi ett långt och tråkigt brev! Gott om "name dropping" också, varenda 40- och 50-talskändis som någonsin existerat ska nämnas vid namn.

Inget som helst ifrågasättande, inte petande i historien, inga djupdykningar, inget klia-på-sårskorporna. Bara: så här levde Ingrid Bergman. Varför blev hon kär i gubbstrutten Petter? Varför fann hon sig i Rossellinis tyranni? Hur kunde hon överge Pia och tycka att det var okej att träffa dottern bara på somrarna? Varför tog hon inte hand om sina egna pengar? Hur stod hon ut med att lämna de tre yngsta barnen vind för våg med barnflickor? Och de här älskarna hon hade...?!

Layoutmässigt är boken sällsynt uselt upplagd: Alan Burgess stycken går sömlöst över i huvudpersonens egna, så meningarna inpå varann kan det stå "hon" och "jag". Vem är det egentligen som berättar? 


Mitt omdöme: En biografi av 2020 hade aldrig sett ut så här, men tydligen var det okej 1980. Boken hade mått bra av hårdare redigering, fler foton, färre brev. Om Ingrid ville berätta sitt liv i kronologisk ordning utan att utelämna en enda sak, så kunde ändå förlaget ha krävt lite mer av medförfattaren att rota i sånt som får en att skratta och gråta. Som det är nu, så känner jag inte särskilt mycket alls med henne.

onsdag 18 november 2020

Höstens kulturfrågor

"Vilken amerikansk författare är din favorit?" Jag ser att flera av mina bokbloggarkompisar har svarat på den frågan. Men vad är det här för något? En ny veckofråga/utmaning som jag aldrig hört talas om? 

Jag snokar litegrann och inser snart att Linda ("Enligt O") har haft något hon kallar "Veckans kulturfråga" sedan i augusti. Oj. Har jag helt missat! Men vad sjutton, det är väl inget som hindrar att jag svarar på alla veckors kulturfrågor på en enda gång?


v. 33: Vilken är den bästa bok du läst i sommar?
Om jag räknar juni, juli och augusti så är det "Goda grannar" av Mattias Edvardsson (och även "Bergtagen" av Camilla Sten).


-

v. 34: Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen och vilken är hens bästa bok?
Jag gillar Jörn Lier Horst, Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Camilla Grebe, Elisabeth George och Robert Galbraith. Bara för att jag sällan nämner den sistnämnde så väljer jag väl hen då.


-

v. 35: Vilken är den mest spännande film- eller teveserie du sett?
Men herregud, jag är ett halvt sekel gammal och det är helt komplett omöjligt att välja ut en enda! Jag struntar i Lindas formulering och säger EN spännande teveserie istället: "Sopranos". 

Jag och min man satt som klistrade framför teven på söndagskvällarna. Det här var innan Netflix och "binge-tittande". Man fick finna sig i att kolla en ynka timme varje söndagskväll och sedan längta till nästa helg! Jag älskade Sopranos, trots att den var så rå. Där fanns så mycket annat, förutom de vidriga morden, hoten, utpressningarna och tortyren. Familjerelationer, sorg, kärlek - och samtal med en psykolog: hela upprinnelsen till serien, inledningsscenen. Maffiabossen som måste prata ut med en terapeut för att han mår dåligt.

-

v. 36: Vilken bok ser du mest fram emot att läsa i höst?
Tveklöst "The Mirror and The Light" och "Den falska rosen". Den ena har jag inte köpt än, men den andra.


-

v. 37: Vilken är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?
Oj. Pass.

-

v. 38: Vilken teveserie planerar du att se i höst?
Ingen. Vi har ställt undan teven sedan något år tillbaka och jag ids sällan kolla via datorn. Senast såg jag "Bonusfamiljen", men nu vet jag knappt vad som är sevärt.


-

v. 39:  "Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?"
Utan tvekan: Kristina Sandberg. Jag var helt tårögd när jag gick därifrån. Hennes böcker betydde mycket för mig och Maj var plågsamt lika en nära släkting till mig, till och med in i några hemska detaljer som gjorde att jag fick hjärtklappning. Hur var det möjligt? Ett fantastiskt fint författarsamtal runt ett gigantiskt bord i en underbar biblioteksmiljö på Norstedts. 


-

v. 40: Var läser du helst? Vilka tillbehör behövs för att skapa den perfekta lässtunden?
Helst läser jag i min säng på landet, där det är så tyst så det susar i öronen. Men dit kommer jag sällan, så jag får väl svara: i min säng hemma. Några tillbehör har jag inte. 

-

v. 41: Vem är din favorit bland tidigare nobelpristagare i litteratur?
Pass.

-

v. 42: Vilken författare tycker du får på tok för lite uppmärksamhet?
Svårt. Jag säger: Annika Sandén. Hon skriver om historia, mitt favoritämne, på ett oerhört engagerande sätt och mycket initierat. Hur kommer det sig att hennes böcker inte säljs i massupplagor?!


-

v. 44: Vilka är dina favoritskildringar av hösten?
Några sådana har jag inte.

-

v. 45: Vilken bok i din bokhylla har stått där väldigt länge, trots att du egentligen vill läsa den?
Mobergs Utvandrarna - hela serien i pocket (så pinsamt svar så jag vågar knappt skriva det)
1794 (som jag ville ha direkt efter jag läst klart 1793, men sedan inte ens öppnat...
Svälten - hungeråren som formade Sverige (som jag önskade mig i julklapp för två hela år sedan, fick i present av min pappa och ännu inte har öppnat trots att jag är helt säker på att jag kommer att gilla den!)

-

Och nu så är jag äntligen ikapp er andra!

v. 47: Vilken amerikansk författare är din favorit?
Curtis Sittenfeld!








tisdag 17 november 2020

Trio i mord och mysterier

Mord och mysterier är temat för Tisdagstrion hos Ugglan & Boken. Och så många mordgåtor och deckarmysterier som jag läst, ska jag väl kunna hitta tre att tipsa er om!


Jag börjar med något av det läskigaste jag läst någonsin. En bok som var så obehaglig att jag inte klarat av att läsa den igen - och därför inte har en aning om ifall jag fortfarande skulle tycka att den är skrämmande. Kanske har jag blivit avtrubbad med åren? Eller så är "Ekon i mörkret" av Joseph Wambaugh fortfarande lika hemsk. Det är ett verkligt mordfall i USA. Min bok är från 1988 så jag antar att den är svår att få tag på.

En betydligt roligare och mer lättviktig bok, är den fantastiska "Lektioner i mord" av Henrik Lange. Man kan förledas att tro att det är en tramsig serietidning, men nej: det är tvärtom en mycket noggrann analys av vad som bör ingå i en deckare om man vill att den ska bli en bästsäljare - samt en komplett tidslinje med alla mord, poliser, vändningar, biljakter och sammanfattningar. Jag älskar den!


Slutligen vill jag tipsa om "Den tomma stolen" av J. K. Rowling, för den som vill läsa en klassisk deckarhistoria men inte pallar blod, våld, hemskheter och alltför verklighetstrogna mordgåtor. Det här är mer myspysigt och trevlig underhållning. Rowling är bra på att skriva ihop intressanta personligheter. Jag minns i stort sett inget av själva storyn längre, men kommer ihåg känslan: den där varma, goa känslan av att försvinna in i en uppslukande bok.



torsdag 12 november 2020

Helgfrågan: Verklighetsflykt

Jag är väldigt enkelspårig när det gäller att hitta verklighetsflykt. Mia undrar - i denna veckas Helgfrågan - vilken genre vi föredrar när vi "vill fly undan denna värld".

Mitt svar är: kriminalromaner och deckare. Det är det enda som är tillräckligt lättsmält för att jag ska orka ta in det, och samtidigt tillräckligt engagerande för att jag ska stänga ute resten av världen. Vilken bok som helst i serien om kriminalkommissarie Lynley och assistenten Havers, till exempel (och där finns det ju så det räcker för några år framöver...). Eller något av Maria Lang eller Agatha Christie, om jag inte ens pallar att fokusera på en deckare.

Jag har just köpt den senaste av böckerna om Doggerland - väldigt bra deckare skrivna av Maria Adolfsson - och den ser jag mycket fram emot att koppla av med.


Mia brukar alltid klämma till med en bonusfråga också. Denna gång "Vilket är ditt favoritsnask att ha till bokläsningen?". Svårt! Jag äter nästan aldrig medan jag läser. Dricker ofta te till, men det är inte så ofta jag tuggar på något. 

Jag har dock en stor svaghet och det är kex. Ni anar inte! Både lite sötare kex och saltare smörgåskex. Jag kan säkert trycka i mig en hel rulle Brago-kex själv. Eller kardemummaskorpor. Eller en förpackning Tom & Jerry-figurer. Allt som är torrt och gott! Men smulor i böckerna är inte så kul, så jag brukar avhålla mig.