torsdag 28 april 2016

Så många böcker, så lite tid...

"Så många böcker, så lite tid", tänker jag inne i huvudet.
"Så mycket jag vill läsa men inte hinner. Så många böcker som bara står och skriker LÄS MIG men som väljs bort när något annat kommer emellan. Så många böcker, så lite tid."

Funderar på det där uttrycket. Varifrån kommer det, är det ett citat från någon bok kanske? Googlar lite och översköljs av inlägg som heter just "Så många böcker, så lite tid" - och påtagligt många av dem är skrivna av andra bokbloggare. Jag är inte ensam!

Hittar också en artikel i Svenska Dagbladet, signerad författaren Niklas Rådström (som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om tidigare men nu har en obefintlig lust att läsa eftersom allting verkar handla om gud och Jesus). Han skriver en intressant krönika om det omöjliga i att hinna läsa alla böcker man vill. Så här avslutas den:

"Med mängden böcker som finns i världen är det som med himlavalvets stjärnor: de förblir hopplöst oräkneliga och oöverskådliga. Dessutom befinner sig en del ohjälpligt på andra sidan jordklotet. Det överväldigande flertalet kommer att för alltid försvinna i namnlösa galaxer och stjärnhopar.

Till sist måste man således fråga sig om inte bokens naturligaste livsform är att förbli oläst. Också den olästa boken har ett självklart existensberättigande. Jag är säkert inte ensam om att skaffa mig böcker som jag vet att jag aldrig kommer att läsa, men vars närvaro ändå fyller mig med tillfredställelse och njutning.

De olästa böckerna är de potentiella vänner vi aldrig träffat, men som vi vet oss skulle ha tyckt om.
De är löften givna i övermod och aldrig infriade, men uppriktigt menade.
De är den bild vi ger oss av vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara."

Du har så rätt, Niklas! Och du beskriver det så fint.

Nu måste jag försöka trycka i mig "Americanah" inför morgondagens bokklubb, men jag har också två andra påbörjade böcker på nattduksbordet och en mängd som väntar i hyllan. Och jag VILL ju läsa allt! Det är inte viljan det är fel på. Jag tror som herr Rådström att de där olästa böckerna är potentiella vänner som jag antagligen kommer att gilla om jag bara går fram och presenterar mig och pratar en stund. (När jag nu skulle hinna det...)

måndag 25 april 2016

Tematrio: Par som aldrig borde blivit par

Parrelationer handlar ju många böcker om, det är ett tacksamt ämne. Både kärlek och hat, lojalitet och svek! Lyrans bloggutmaning till oss denna vecka i Tematrion är att berätta om romaner med parrelationer. Här är mina förslag på några riktigt usla parrelationer:


Sirener
En knepig kärleksrelation mellan en gift man och en ung kvinna som han är handledare för på universitetet - men kanske i ännu högre grad hans förhållande till sin hustru och sina föräldrar.



Allt ligger samlat
Jag har en kompis som blev nästan förbannad när jag gav henne denna bok som present - hur kunde jag ge något så deprimerande?! Det är verkligen en förskräcklig bok, men inte för att den är förskräckligt dålig utan för att den är förskräckligt plågsam om man lever sig in i den. Här kan man verkligen snacka om usla parförhållanden!



Örfilen
Jag både gillade den - och inte! En hård, hemsk och väldigt sexfixerad och tämligen brutal skildring av flera parförhållanden i ett grekiskt samhälle i Australien idag. Ramhistorien är en örfil, en jobbig unge och en diskussion om barnuppfostran, men kärnan i boken är de många äktenskapen och kärleksrelationerna bland de människor som befinner sig på den fest där den olycksaliga örfilen delas ut. Fast jag egentligen inte var överdrivet förtjust i den så har den stannat kvar i minnet...

Eldflugor


Bokens titel: Eldflugor
Författare: David Morrell
Originalets titel: Fireflies
Översättare: Hans du Rietz
Förlag: Wiken, 1990
Antal sidor: 230

I juni 1987 dog 15-årige Matthew av cancer, eller snarare: den cancersjuke pojken dog av en septisk chock. Boken "Eldflugor" är hans pappas försök att samla ihop sina tankar och erfarenheter kring tiden då Matthew blev sjuk och vårdades för dödliga cancer.

Jag kollade på nätet och det är tydligen stor skillnad mellan 2016 och 1987 när det gäller prognoserna för dem som drabbas av Ewings sarkom, den sjukdom som Matthew led av. Förr överlevde nästan ingen. Nuförtiden kan hälften friskförklaras och långt fler har i alla fall många år kvar att leva (lite beroende på vilken sajt man tittar på). Men det här var alltså i mitten av 80-talet och tekniken var helt enkelt inte densamma som nu. Matthew dog och lämnade förstås en förtvivlad familj.

Jag har läst boken två gånger, men nu är det ett bra tag sedan. Det märks att den har blivit "gammal" och det gör den faktiskt mindre intressant. Pappans upplevelse av att förlora ett barn är dock tidlös och han skriver väldigt kärleksfullt om sin familj och deras prövningar.

David Morrell är mannen bakom "Rambo", men det kan man inte tro. Han har gett ut mängder av hårdkokta actionthrillers, men just "Eldflugor" är tvärtom en varm och innerlig bok om sorg.

Omdöme: En bok som det inte pratades om ens när den kom ut; jag köpte den på rea några år senare och den verkar ha fallit i total glömska. Ingen jag har pratat böcker med säger sig ha läst den. Även om den känns lite daterad är det en fin bok om djup sorg och hur man greppar efter tro, övernaturligheter och inbillade händelser för att finna någon mening i tillvaron.

Tim


Bokens titel: Tim
Författare: Colleen McCollough
Originalets titel: Tim
Översättare: Ann Henning
Förlag: Askild & Kärnekull, 1983
Antal sidor: 215

När jag plockar fram den här boken från bokhyllan och ser den fina akvarellen på framsidan, blir jag lite lätt illamående. Det är trettio år sedan jag läste "Tim" men uppenbarligen finns det något i den som fortfarande får mig att känna mig lite äcklad.

Redan på de första sidorna får vi vara med om mötet mellan den medelålders kontorskvinnan Mary och den unge Tim. Hon blir så betagen av honom att hon bara stirrar på honom, där han står i ett arbetslag med byggnadsarbetare. Hans shorts är upprullade så man ser "skinkornas nedersta kurva skymta" och Mary tänker (dreglande, förmodar jag) på en grekisk gud och hur den unge mannen skulle passat som marmorstaty.

"Han vände för ett ögonblick sidan åt henne och huden glittrade i solen som levande, smält guld. Hans ben var så vackert formade att hon föreställde sig att han var löpare. Hela hans kropp tydde faktiskt på det - lång och slank och graciös. Och då han vände sig mot henne, såg hon hur hans plana bröst gradvis avsmalnade från de breda axlarna mot de utsökt slanka höfterna."

Det är bara det att Tim är väsentligt mycket yngre än Mary - och han är lätt utvecklingsstörd. Det hela är en tämligen motbjudande historia om hur en inbunden ungmö (ja, hon har oskulden kvar och därmed även mödomshinnan som hon senare ber en gynekolog "ta hand om" - känns inte det otroligt förlegat?) blir besatt av en vacker yngling och hur de utvecklar en vänskap som gör att båda utvecklas. Jamen, det låter väl fint att huvudkaraktärerna utvecklas? Bara det att jag gärna hade sluppit läsa om deras fysiska intimitet också, som för mig framstår som rena övergreppen.

Omdöme: Nej. Nej. Det är något läbbigt med den här onaturligt vackre unge mannen som inte begriper sitt eget bästa och som på många vis är outvecklad, när han följer efter Mary som en trogen hundvalp - allt medan hon suktar efter hans tvättbrädemage och slanka höfter och fylliga kyssvänliga läppar... Blurk.

Boken finns inte längre att få tag på, utan ni får väl leta igenom loppislådor för att hitta den om min recension gjorde att ni kände ett starkt behov av att läsa den.

Kärleksbarn


Bokens titel: Kärleksbarn
Författare: Joyce Maynard
Originalets titel: Baby Love
Översättare: Annika Preis
Förlag: Hammarström & Åberg, 1983
Antal sidor: 244

Inuti boken står skrivet med min mormors handstil "Till min dotterdotter på 17-årsdagen". Jag blev sjutton ungefär samtidigt som "Kärleksbarn" kom ut på svenska. Men vad i hela fridens namn fick min mormor att tro att det var passande att ge mig en bok om fyra amerikanska tonåringar som är gravida eller småbarnsmammor?!

Bokens är Joyce Maynards debut och hon var bara 29 år då hon fick den utgiven. Jag googlade lite på henne för att få se vad som hänt under de här trettio åren sedan jag fick boken. Även om jag inte tänker grotta ner mig i snaskigheter här på bloggen, finns det en hel del intressant att läsa om Maynards kärleksaffär med den mer än dubbelt så gamle J. D. Salinger, de etiopiska flickorna hon adopterade men lämnade bort igen (!) efter bara ett år och att hennes pojkvän beskrivit henne som den mest självupptagna personen på jordklotet.

"Kärleksbarn" är en snabbläst och bitvis underhållande bok om de fyra flickorna Wanda, Tara och Sandy som trots att de bara är tonåringar redan är mammor - och deras jämngamla kompis Jill som är gravid. De bor i en amerikansk småstad och tiden är någon gång på 1970-talet. Några pappor till småbarnen finns inte, eller så skymtar de förbi i bakgrunden, oansvariga och opålitliga.

Jag har dock lite svårt för alla knäppa, konstiga och smått rubbade saker som folk säger och gör i boken. Tilltalet är så där naivt som om det var en omogen 17-åring som berättade för oss, men det som händer runt den lilla kvartetten är bara för märkligt ibland. Jag har också väldigt svårt för korkade människor och såna finns det gott om i den här boken...

Omdöme: Jag ser att många säljer boken på Bokbörsen för en struntsumma. Det kan den vara värd. Men på min favoritlista hamnar den inte, boken är inte tillräckligt trovärdig.

Namnad och uppmärkt

Hannele ställer en enkel liten fråga i sin blogg: "Skriver du ditt namn i dina böcker?". Ja, det gör jag! Och mer än så - jag skriver vem jag fått boken av (om jag inte köpt den själv förstås) och vilket år.

Jag skriver dessutom ANDRAS namn i böcker - nämligen alla böcker jag ger till mina barn, syskonbarn och fadderbarn: där skriver jag "Till XX från mamma/faster/moster/xx på födelsedagen 2010" osv. Mina barn har alltid fått böcker på Världsbokdagen och då står det inuti, för jag tycker att det kan vara kul att läsa anledningen till att man fick en bok.

Fråga mig inte varför, för jag har egentligen aldrig reflekterat över VARFÖR jag gör det här. Man skriver sitt namn i sina böcker, punkt slut. Så har mina föräldrar gjort och lärt oss, så jag tror knappt jag har en enda bok där inte mitt namn står. Man kan tydligt se hur min handstil har förändrats från 1973 till 2016!

Jag tycker också det är väldigt roligt att slå upp försättsbladet och påminnas: aha, gav jag den här boken till min man i 40-årspresent, tänk det minns jag inte! Eller som med boken jag nyss recenserade - "Karolinas Poltava" - där jag insåg att jag fått den för över tjugo år sedan av min mormor. Då är det kul att ha den lilla anteckningen!



Det är väl ett behov av att visa äganderätt också, antar jag. Emellanåt lånar jag ut böcker och då vill jag kunna bevisa att det var MIN bok som kompisen fick låna för ett halvår sedan. Tyvärr har det hänt att jag inte fått tillbaka böcker som jag lånat ut, eller att pocketböcker har behandlats som om de vore dagstidningar, så jag har blivit mer restriktiv med åren.

Vi har ärvt många böcker av såväl min mans släkt som min egen. Då kan det vara spännande att se inskriptionerna, som exempelvis hur mycket de har betalat för boken. Mina svärföräldrar har (hade!) ett snyggt exlibris som de klistrade in i varje bok. Jag har ritat ett till mig själv, men inte kommit mig för att låta trycka upp det.

fredag 22 april 2016

Karolinas Poltava


Bokens titel: Karolinas Poltava
Författare: Elsi Rydsjö
Förlag: Bonniers, 1992
Antal sidor: 243

Elsi Rydsjö är inte ett namn som jag förknippat med någon kvalitetslitteratur och därför har jag avfärdat hennes författarskap på helt osakliga grunder, utan att ens ha gett henne en chans. Jag vet fortfarande inte varför, men ibland har man ju förutfattade idéer som det är svårt att härleda varifrån de egentligen kommer.

Bland hennes många utgivna romaner finns "Kristallen den fina", "Kom hjärtans fröjd", "När morgonvind blåser", "Spelar min lind", "Röd är ryttarens häst". Ja, för mig personligen är det titlar som gör att jag inte tittar en gång extra på boken.

Mormor gav mig den här inbundna boken när den kom ut 1992, antagligen för att hon visste att jag är väldigt intresserad av historia - i synnerhet svensk och i synnerhet kvinnors historia. Men otacksam som jag var ställde jag tydligen in boken i bokhyllan och glömde bort den i två decennier...

Ett misstag! Mormor brukade ha rätt (det var hon som lärde mig att älska Kerstin Ekman och Niklas Rådström) och hon hade rätt även den här gången. Boken om Karolina och hennes medsystrars liv i kung Karl XII armé och tross under de första åren på 1700-talet är väldigt välskriven och givande.

Vi får inte veta något alls om slagen egentligen, utan boken börjar med att den svenska armén har blivit besegrad i det ödesdigra slaget vid Poltava (det ligger i nuvarande Ukraina, men tillhörde då Ryssland) i juni 1709. Av 24.000 svenska soldater dog inte mindre än 6.900. Ohyggliga siffror! Karolina och de andra överlevarna blir i praktiken ryska slavar, ett levande krigsbyte.


Bilden har jag lånat från Wikipedia. Det är Klas Sandberg som gjort illustrationen av slutstriderna.

Boken skildrar den tunga vandringen från Poltava mot Moskva och hur folk dör av svält, sjukdomar och många andra hemskheter på vägen.

Det värsta är nog ändå att läsa om deras tröstlösa längtan hem till Sverige. Ska de någonsin få återse sitt fädernesland? De går till fots, de är hungriga och fattiga och tillfångatagna - räcker deras krafter för att ta sig hela vägen hem igen och kommer de någonsin att få möjligheten?

Kung Karl hade helt utarmat Sverige med sina ständiga krig. Folk var utfattiga och dessutom krigströtta. Sedan slog pesten till 1710-1713 medan kungen fortfarande var ute och härjade (och bokens Karolina ännu var på sin långa, tröstlösa marsch) och tog livet av ungefär en tredjedel av storstädernas befolkning.

Som om inte eländet var nog med krig och pest, så drabbades Sverige av hungersnöd och svält som tog livet av många. Det här var stormaktstidens sista skälvande år och jag blir nästan tårögd bara av att tänka på hur fruktansvärt prövande livet måste varit för majoriteten av den svenska befolkningen - både i riket och alla de som på kungens order befann sig utomlands.

Omdöme: "Karolinas Poltava" är väl värd att läsas, den bygger på gedigen research men är helt skönlitterär, lättläst och lätt att leva sig in i. Jag blev väldigt nyfiken på Karl XII och livet i Europa på 1700-talets början. Började rota i släktforskningspapper för att se om jag kunde hitta några karoliner bland mina anfäder. Nu tänker jag läsa mer om pesten, blev inspirerad att lära mig mer!

Länk till boken på Adlibris: LJUDBOK. Eller kolla på Bokbörsen, de har flera exemplar!

tisdag 19 april 2016

Karolinernas kvinnor

Jag har ramlat över en bok som heter "Karolinas Poltava" och varit trollbunden de senaste dagarna. Tja, "ramlat över" låter ju som att jag helt oväntat fått boken i min hand, men så är det inte alls. Tvärtom har den stått i min bokhylla i några decennier... Ordet hyllvärmare har just fått en ny dimension!

Min mormor gav mig den här inbundna romanen av Elsi Rydsjö när den kom ut 1992. Något var det dock som inte tilltalade mig med den. Det hemska är att jag misstänker att det var författarinnans namn... Av någon anledning har jag fått för mig att det hon skrev en sorts sliskiga romaner för kvinnor - en gnutta av 80- och 90-talets "tantsnusk" kombinerad med lite halvt oseriösa och extremt lättsmälta kärlekshistorier.

Jag hade fel. Det här visar hur eländigt hårt livet var för många av de kvinnor som gick i trossen under kung Karls krig, tillsammans med sina karoliner som stupade på slagfält runtom i Europa eller dog en kvalfull död i sviterna av huggskador och infektioner, eller frös ihjäl i Ryssland eller tynade bort av svält. Hemma i Sverige härjade pesten och därefter flera år av svår hungersnöd.

Det är visserligen ingen faktabok och ingen av oss vet ju egentligen hur det var att leva i Europa vid 1700-talets början men Elsi Rydsjö får de här soldathustrurna att framstå som helt realistiska och levande. Recension kommer!

söndag 17 april 2016

ABC-morden


Bokens titel: ABC-morden
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The ABC Murders
Översättare: Einar Thermaenius
Förlag: Aldus, 1974

Jag köpte boken begagnad, delvis av den fåniga anledningen att den passade in i min serie Christie-deckare med omslag av Per Åhlin. Efter att ha gäspat mig igenom boken under några kvällar, kan jag bara konstatera att den aldrig hade getts ut om inte det var självaste deckardrottningen som hade författat den.

Suck. Långsam, tråkig, ointressanta karaktärer, noll action överhuvudtaget - och åtskilliga av de lösa trådarna spinns inte vidare på. Hercule Poirot är inte min favorit och här har han sällskap av kapten Arthur Hastings, som är hur imbecill som helst.


Omdöme: Borde nog inte ha getts ut alls. Saknar alla element som är viktiga för en god kriminalhistoria!

Länk till boken på Adlibris om ni verkligen inte vill låna den på bibblan istället: HÄFTAD 

fredag 15 april 2016

Sjuhundra sidor om Gösta Bohman? Njae...

Jag brukar inte vara med i Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg men den här gången tänkte jag att jag kanske kan frälsa några läsare som inte vanligen läser biografier att faktiskt våga göra det.

Veckans fråga är nämligen: Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit (---)?

Jag har varit totalt ointresserad av biografier. Ska jag vara fullständigt ärlig så är det så här jag tänker på dem:
1. De är tjocka. För tjocka! De ska rymma ett helt liv.
2. De handlar om människor som jag är ointresserad av.
3. De är skrivna av människor som däremot själva uppfattar sig som intressanta.
4. De kommer inte att tillföra mitt liv ett enda dugg. Vad skulle jag lära mig av dem?

Men så insisterade vår bokklubbsvärdinna på att temat skulle vara självbiografier vid en av våra träffar. Man fick välja fritt! Suck, vilket tråkigt val... Sjuhundra sidor om Gösta Bohman? Greta Garbo? Jag minns att jag satt och scrollade igenom nätbokhandelns listor av memoarer och baxnade inför människors självgodhet och behov av att skriva ner hela sitt liv.


Men så hittade jag Charles Darwins självbiografi, läste den och blev fullständigt betagen. Så enormt intressant! Jag ändrade fullständigt uppfattning om genren och tycker numera att det finns mycket som är läsvärt. Allt tack vare en bokklubb.


"Clementine Churchill" om en position bland världens mäktigaste under andra världskriget.


"Blåbärsmaskinen" om att växa upp som Slas son.




















"Hon älskade" och "Ernest Thiel - pengar & passion" kan med fördel läsas ungefär samtidigt 
om man är intresserad av Stockholms mest tongivande (ofta judiska) familjer med 
författare, konstnärer, politiker och mecenater i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

P.S. I: Det finns ingen sjuhundrasidig bok om Gösta Bohman.

P.S. II: Det är generellt sett lite tyngre och går avsevärt långsammare att läsa memoarer och självbiografier än skönlitteratur, tycker jag.


onsdag 13 april 2016

Vi


Bokens titel: Vi
Författare: David Nicholls
Originalets titel: Us
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Printz Publishing, 2014
Antal sidor: 421

Jag känner mig så ambivalent när det gäller den här boken, att jag har svårt att skriva en recension. Är den bra? Är den dålig? Vad tycker jag egentligen?! Här är en svamlig sammanfattning:

Romanen är upplagd på ett sånt sätt att jag hela tiden tänker att den skulle passa som amerikansk hjärteknipande film. Naturligtvis skulle hon den där vackra, smala, brunhåriga, evigt 20-åriga människan spela hustrun Connie.


Anne Hathaway heter hon, den formalinkonserverade skönheten.

Huvudpersonen vet jag inte, för han är så blek i alla bemärkelser, men han har - ovanpå allt det gullegulliga "vi-som-var-så-lyckliga" och "livet-sprang-ifrån-oss" - obehagliga likheter med semestertöntar som i filmerna om Sune eller "Ett päron till farsa på semester i Europa" eller den katastrofalt usla svenska "Vi hade i alla fall tur med vädret igen".


Chevy Chase är groteskt pinsam på sin europeiska resa.


Så dålig så jag knappt orkade se den.


Djupa känslor, vemod, vacker fiolmusik och några tårar behöver vi också 
och då är ju Hugh Grant obligatorisk.

"Vi" handlar om ett medelålders par som är på väg att separera efter ett långt liv ihop. De ger sig ut på en extremt välplanerad tågresa i Europa tillsammans med sin 17-årige son. Naturligtvis blir ingenting som huvudpersonen Douglas tänkt. Hans fru röker på ihop med sonen. Ingen vill gå på konstmuseum. Maten är konstig. Grabben raggar upp en dragspelsrockande (!) gatuartist till tjej som han högljutt har sex med i rummet intill föräldrarnas. Ingen har något att säga till Douglas - och om de har det så är det inte snällt.

Connie är konstnärlig, vacker, sprudlande, varm, impulsiv, livsbejakande. Sonen Albie är överjävlig i mitt tycke, men så får man väl inte säga. Antagligen ska man känna starkt med honom, det är uppenbart av de pusselbitar vi läsare får. Douglas är naturligtvis - vad annars? - forskare och studerar bananflugor. Jamen självklart! Och då måste man ju per definition vara töntig, socialt inkapabel och styrd av Excel-ark...

Men emellanåt blixtrar det till och då sitter jag istället med lite fuktiga ögon, för det är så ruggigt bra formulerat.

På en tågresa mot Bryssel passerar familjen ett slagfält från andra världskriget och en stor krigskyrkogård där Douglas farfar är begravd. Sonen Albie är totalt ointresserad av att besöka platsen, säger att han inte kan "relatera känslomässigt" till sin farfars fars öde.

Relatera känslomässigt, vilken idiotisk fras. 
"Det var bara sjuttio år sedan, Albie. För två generationer sedan fanns nazister i Paris och Amsterdam. (---) Du skulle blivit inkallad. Tänker du aldrig på hur det skulle ha känts? Att stå i en belgisk skog, helt vettskrämd, mitt i iskalla vintern, som min farfar? Och utan wi-fi, Albie?"
(---)
"Ursäkta mig pappa, men jag fantiserar inte om stridsvagnar ute i skogen och jag tänker inte låtsas att jag bryr mig om sådant som inte betyder något för mig."
Inte betyder någonting? Det här gällde min fars far. Min pappa växte upp utan någon pappa.

Det är skildringarna av den tafatte Douglas interagerande med sonen som griper tag i mig. Så svårt det är! Och så ohyggligt lätt det är att tro - när man inte själv varit i situationen att försöka uppfostra och leva med tonåringar - att allt fixar sig om man bara visar kärlek. Jag känner mig träffad, flera gånger är det som ett knytnävsslag i magen. Vad gör man med barnet man älskar över allt annat, men som inte på evigheter låtit en krama honom? Douglas frustration är många gånger min.

Oförmågan att kunna styra ett barns minnen är frustrerande. Jag vet att mina föräldrar gjorde sitt bästa för att ge oss soldränkta dagar med picknickar och utomhusbad, men jag kommer mest ihåg reklamslogans, våta strumpor på element, fåniga signaturmelodier till teveprogram, gräl om att inte slänga mat. 
När det gällde min egen son hände det att jag tänkte "kom ihåg det här" - när han snubblade genom det höga gräset på en sommaräng, när vi alla tre låg i sängen en vintersöndag eller dansade till en dum sång i köket - jag önskade att det hade funnits en inspelningsknapp, för vi tre fungerade så bra tillsammans, vi var äntligen en familj.
Det här stycket gick rakt in i hjärtat på mig.

Omdöme: "Vi" liknar inte alls "En dag". Det är en fint beskriven men inte alltför engagerande kärlekshistoria varvat med plågsamt fåniga misslyckanden. Behållningen är relationen mellan den obstinata tonåringen som tror att han är den enda som har äkta känslor - och den tillknäppte pappan som älskar sin familj men inte riktigt förmår visa det.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

tisdag 12 april 2016

Min pappa Ann-Christine


Bokens titel: Min pappa Ann-Christine
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2014
Antal sidor: 191

Hittade denna bok på bibblan, insorterad under "Livsöden". Lånade hem den och sträckläste den på ett dygn. Vilken alldeles fantastisk bok!

Tack Ester, för att du så naket lämnar ut dig och dina känslor - och i viss mån din pappas - utan att det känns som att man fått se något alltför privat eller klampat in i en familj där kanske inte alla vill figurera i en bok. Det är skickligt gjort.

"Min pappa Ann-Christine" lyckas förmedla kärleken mellan ett vuxet barn och dess förälder utan att bli sentimental. Men också irritationsmoment, sorg, skuld och skam, ilska, missunnsamhet och andra mindre trevliga sidor - och ingenstans känner jag att författaren lämnar ut sin familj på ett olämpligt sätt eller någonsin misskrediterar dem.

De flesta av oss har säkert redan sett Ann-Christine i någon morgonsoffa på teve eller Ester i någon dagstidnings bokrecension. Det skrevs en hel del om pappan och den unga, vuxna dottern för några år sedan då boken kom ut. Men i all korthet: Ann-Christine växer upp som Åke, mellanbarnet i en familj på småländska landsbygden, på 1950-talet. Han utbildar sig till präst, gifter sig med en kvinna han älskar högt, får tre döttrar, reser runt i världen och bosätter sig på många olika ställen i Sverige. Han är omtyckt i församlingarna och familjen är - eller framstår som - en kärleksfull enhet.

Men under hela sitt liv har Åke känt att han inte genuint är en Åke, han är inte den där myspysiga skäggiga farbrorn, han är inte den där snickrande mannen som ständigt bygger om sitt hus, han passar inte att klä sig i kavaj och slips. Han längtar efter klänningar och rasslande armband. Med ett enormt mod vågar han sig till slut som 58-åring på att berätta för döttrarna och resten av släkten, för arbetskamrater och biskopar, för församlingsmedlemmar och grannar: jag vill vara kvinna, jag vill från och med nu vara en Ann-Christine.

Under hela processen finns hustrun och de vuxna barnen där omkring honom, och det är ur Esters synvinkel vi får följa förvandlingen. Och vilken beskrivning sedan! Jag är helt tagen. Hon väjer inte för att berätta hur hon älskar sin pappa och samtidigt hoppas att han bara ska sluta prata om "det här". Jag försökte leva mig in i om något liknande skulle hända i min närmaste familj och hur jag skulle reagera. Det är nyttigt att våga tänka på och analysera.

Omdöme: En otroligt vacker kärleksförklaring till en pappa som inte är som alla andra. Sätter genast etiketten "favorit" på denna!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

fredag 8 april 2016

Spännande är att längta efter att få veta mer

Det cirkulerar diverse svar på en bokbloggsfråga just nu i cyberrymden, där man berättar för läsarna vilken som är den mest spännande boken man läst.

Jag har funderat lite över det där. Vad är egentligen en spännande bok? Jag läser sällan deckare, men när jag gör det så tycker jag att de är spännande. Men det kan såklart vara långt mycket mer spännande att läsa en Harry Potter-bok och undra över vem som EGENTLIGEN ligger bakom den senaste tidens hemska händelser eller vilken elev som kommer att råka illa ut. Då har jag svårt att släppa boken ens för en minut!

Mord, blod och elakheter är inte nödvändigtvis mer spännande än en handling där man är osäker på vad som kommer att hända - och LÄNGTAR efter att få veta.

Böcker som återberättar något verkligt kan också vara ruskigt spännande, trots att man lätt kan kolla upp hur de kommer att sluta. En bok som jag minns som väldigt spännande är Joseph Wambaughs "Ekon i mörkret" från någon gång i slutet av 1980-talet. Där har en actionförfattare rekonstruerat ett verkligt mord och rotat i polisförhör för att kunna skriva en riktigt läskig bok om ett mord på en kvinnlig lärare. Hu. Jag har läst om den senare och tyckte den var lika spännande och skrämmande då med.


Men spännande kan nästan vilken bok som helst vara för mig, verkligen inte bara deckare. Det är ofta så att jag sugs in i handlingen så mycket att jag bara måste få veta hur det går. DET är äkta spänning, även om den handlar om kärlek, vänskap eller något annat som inte skvätter blod.

tisdag 5 april 2016

Översatt bokserie i total oordning

"Jamen, varför inte börja med slutet?! Jag vet, vi översätter några utländska böcker och börjar med den åttonde. Sedan kan vi ta sjuan och nian också, när vi upptäckt att folk verkar gilla serien." 

Jag tycker inte sånt är kul. Det är begripligt att förlaget vill ge ut de allra senaste böckerna för att testa marknaden men knepigt för läsarna att inte ha möjligheten att tämligen omgående köpa även de tidigare böckerna i serien.




Jag är lite suktad att läsa några deckare, för en gångs skull. Det är en norsk författare som heter Jörn Lier Horst som jag funderar på att läsa. Men så här ser hans utgivning ut:

1. Nökkelvitnet (2004)
2. Felicia forsvant (2005)
3. Når havet stilner (2006)
4. Den eneste ene (2007)
5. Nattmannen (2009)
6. Bunnfall (2010)

7. Vinterstengt (2011) Denna har översatts till svenska och kallas Vinterstängt.
8. Jakthundene (2012) Denna har översatts till svenska och kallas Jakthundarna.
9. Hulemannen (2013) Denna har översatts till svenska och kallas Grottmannen.
10. Blindgang (2015) Denna har översatts till svenska och kallas Blindgång.

Den tionde boken, Blindgång, kommer ut på Lind & c:o nu i maj.

Jag är lite villrådig; ska jag vänta med att ens börja läsa serien tills dess att de första sex böckerna kommer ut? Eller får jag vänta förgäves då? Ska jag läsa dem på norska istället? Eller bara acceptera att det är bäst att läsa de fyra sista av tio?

måndag 4 april 2016

Tematrio: Huvudstäder i skönlitteraturen

Berätta om tre böcker som utspelar sig i huvudstäder, uppmanar Lyrans Noblesser i veckans tematrio. Det här var en lagom krävande aktivitet för mig just nu, så jag hänger på! Eftersom jag tipsat om så många Stockholmsskildringar tidigare, fokuserar jag på andra huvudstäder denna gång:



Berlin - som vi möter i "Hur ska det gå för Pinnebergs?" av Hans Fallada.
Modern klassiker om ett ungt par i Berlin under 1930-talet och deras umbäranden.


London - som vi möter i "Tre män i en båt" av Jerome K. Jerome.
En riktig klassiker om tre slöfockar och en hund, som alla färdas i en båt uppför Themsen.


Kabul - som vi möter i "The Taliban Cricket Club" av Timeri N. Murari.
En skröna om hur den afghanska Roxana ska ta sig ut ur landet för att slippa leva i förtryck.

Känns som att jag med lätthet hade kunnat göra den här listan mångdubbelt längre!

Plurala verbformer

Det känns lite som att luften har gått ur mig. Får inte så mycket gjort på jobbet. Hemmet ser ut som en soptipp. (Och jag själv ser antagligen ut som något man hittar på en soptipp.) Om jag hamnar framför teven så zappar jag värre än 15-åringen mellan kanalerna - inget duger. Jag börjar på nya böcker som inte engagerar mig det minsta.


Just nu läser jag David Nicholls "Vi", som jag enbart hört gott om och som blivit nominerad till Man Booker Prize 2014. Jag trodde jag skulle älska den eftersom jag tyckte "En dag" var så bra och eftersom intrigen verkade så lovande (medelålders par som snart ska skiljas ger sig ut på en Europaresa med sin truliga sjuttonåring).

Men gäsp! Jag har läst 118 sidor och hoppas fortfarande att boken ska ta sig. Den är onödigt tjock så jag har fortfarande trehundra sidor kvar att förhoppningsvis sugas in i.

Bläddrar igenom några dammiga gamla böcker i bokhyllan - i jakt på en gulnad utgåva av någon mossig Agatha Christie kanske - och hittar flera böcker som jag skulle vilja läsa. Pearl Bucks "Den goda jorden", till exempel, som är ett av mina förslag för bokklubben när det är min tur att välja.

Men vi får se. Mitt exemplar är från andra världskriget ungefär, den tid då man slutade använda imperfekt i plural även i skrift (det hade redan upphört i tal), men just den här boken kryllar av fingo, gingo, foro och voro. Får se om jag orkar. Ibland tycker jag att det tillför historien en hel del att läsa en gammal utgåva, ibland blir det snarare en bromskloss.

Just nu känns det dock mer lockande att läsa en angelägen, dammig bok på gammal svenska än att läsa en modern som inte lyckas gripa tag i mig.

fredag 1 april 2016

Domaren


Eget foto kommer senare.

Bokens titel: Domaren
Författare: Ian McEwan
Originalets titel: The Children Act
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Brombergs Bokförlag, 2015
Antal sidor: 256

Jag tycker om allt jag läst av Ian McEwan hittills - "Kärlekens raseri", "Försoning", "Lördag", "Cementträdgården" - och nu även "Domaren", men den här känns betydligt svagare än de övriga.

Den kompetenta och erfarna hovrättsdomaren Fiona Maye lever ett välbeställt övre medelklassliv tillsammans med sin make i en vacker lägenhet i ett av Londons lugnare områden. Paret saknar egna barn men har en stor släkt och många vänner. De ska båda snart fylla sextio år. De är musikaliska, intellektuella, går på teater och konserter, föreläser och minglar.

Fiona har att döma i några komplicerade fall som rör barns bästa, bland annat om man ska låta separera två siamesiska tvillingar från varann trots att föräldrarna motsätter sig det. Under bokens gång får vi konfronteras med flera religioner och deras påverkan på olika rättsfall. Vem ska få bestämma: föräldern eller barnet? Originalets titel "The Children Act" känns mer passande än den svenska översättningen.

En kväll kommer Fionas man hem och berättar lugnt och sakligt att han tänker lägga om sitt liv på ett sätt som i allra högsta grad påverkar paret. Fiona kämpar med sina känslor samtidigt som hon försöker koncentrera sig på sitt krävande arbete. Nu har hon fått ett komplicerat och mycket brådskande fall: ska man tvinga en leukemisjuk pojke på drygt 17 år att ta emot en blodtransfusion för att han ska överleva - även då man vet att han och hans djupt troende föräldrar är Jehovas vittnen och inte tillåtna enligt sin religion?

Fiona gör ett avsteg från rutinen, tar med sig en socialsekreterare och åker till sjukhuset där pojken Adam ligger för döden. Efter ett långt samtal med honom, mängder av information från läkare, argumentation från De Äldste inom pojkens församling och efter att ha tagit The Children Act i beaktande fattar hon sitt beslut: leva eller låta dö.

Så långt är boken otroligt spännande i flera avseenden, men efter domslutet tycker jag att det mesta faller platt. Långrandiga beskrivningar av miljöer, ännu tradigare beskrivningar av klassisk musik och en konsert. De intressanta moraliska frågorna försvinner in i en flod av ord - vad hände med de siamesiska tvillingarnas föräldrar, med familjen som tillhörde Jehovas vittnen, med Fionas man som går runt och mumlar "carpe diem"? Jag är mycket besviken på Ian McEwan för att han slarvar bort den sista delen av boken.

Omdöme: Som alltid skriver McEwan med en sådan lätthet, så vackert och så målande. Och som alltid lägger han in en stor portion etik och moraliska klurigheter. Tråkigt nog kände jag att han inte höll kvar mitt intresse hela boken igenom.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET och ENGELSK POCKET.