onsdag 27 mars 2019

Husdjuret


Bokens titel: Husdjuret
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018
Antal sidor: 492

Det här är så otroligt bra! Alltså: inte otroligt bra för att vara en deckare - utan helt enkelt en väldigt bra roman alldeles oavsett att den innehåller några ouppklarade dödsfall. Jag har haft svårt att släppa den (och det är länge sedan jag kände så!). På kvällarna hade jag knappt lust att släcka lampan för att sova; ville bara läsa "lite till"...

Camilla Grebe vet jag inte ett dyft om. Inte en enda bok har jag läst av henne - jag vet inte ens hur många hon har skrivit. För mig är det här ett totalt okänt författarskap. Men vilken härlig överraskning!

Omslaget till "Husdjuret" är så fult och tråkigt så jag har inte lockats att läsa boken tidigare, trots alla lovord. (Hur kan man välja en arkivbild av en hand med patetiskt låtsasblod och ett smycke som inte ens liknar det som nämns i boken? Och när hela romanen utspelar sig en smällkall vinter med massor av snö kanske man ska välja bort grå lera?!)

Alla är dock inte så fixerade vid omslag som jag är, så nu lägger vi det bakom oss.

Texten! Den är så fantastiskt bra. Lätt att komma in i, riktigt bra flyt, oerhört spännande, fina miljöskildringar och trots att det är så många människor att hålla reda på så lyckas författaren få dem alla att framstå som rimliga människor av kött och blod.

Det här är en väldigt läskig bok, på många vis. Den är skrämmande på det där smygande, hotande sättet som filmer ofta är; finns mördaren därute i den kalla vinternatten? Men det är mycket annat som är obehagligt också - för det handlar verkligen inte bara om ouppklarade mordfall, utan kanske ännu mer om avfolkningsbygd och de ungas längtan bort från småstadsliv och nedlagda brukssamhällen. Det handlar om den stora flyktingströmmen häromåret som av många upplevdes som ett hot.

De tre huvudpersonerna tycker jag så mycket om. Malin, den unga polisen som är tillbaka i sin barndoms miljö. Hanne, den klipska polisen som drabbas av en svår sjukdom. Jake, den tonåriga pojken som tyngs av en hemlighet som upptar hans tankar hela tiden.

Mitt omdöme: Det här är en riktigt bra kvalitetsdeckare, i stil med de fina kriminalromanerna av Tove Alsterdal som jag tycker så mycket om: där samhällsfrågor och etik blandas in i den spännande ramberättelsen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och STORPOCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

tisdag 26 mars 2019

Topplista: Romaner med verklighetsbakgrund

Dagens bloggutmaning står Johanna för, som ber oss "lista skönlitterära berättelser som bygger på verkliga händelser". Jag läser en hel del sånt och tycker väldigt mycket om det.

I romanens form tillåts ju verkliga personer få tankar som man inte kan veta om de faktiskt haft - och verkliga händelser kan skruvas till litegrann eller broderas ut. Jag tycker att man kan lära sig mycket av de romaner där författaren gjort grundlig research och sedan diktat ihop en berättelse om något som hänt i verkligheten.


Först ut är "Wolf Hall", en favorit om kung Henrik den åttondes hov och hans närmaste förtrogna, men även hans hustrun, släktingar, rådgivare, fiender och utmanare. Vilken fantastisk roman detta är! Som är förflyttas till London på 1500-talet och uppleva det på plats. Författare: Hilary Mantel.


Serien om Stockholm under 1800-talet (och halva 1900-talet) är också alldeles otrolig i sin detaljrikedom; här blir de faktiska platserna levande igen, trots att de ofta rivits och byggts om. De politiska händelserna i bokserien är sanna men människorna förstås uppfunna. "Stad"-serien kan jag varmt rekommendera om någon nu inte har läst den! Författare: Per Anders Fogelström.


Visserligen är "Underdog" en berättelse om författarens barndom, så han vet ju garanterat bäst själv vad som är fakta och vad som är fiktion, men det är en makalöst bra barndomsskildring som jag skulle kalla just skönlitterär men med verklighetsbakgrund. Författare: Torbjörn Flygt.


I "Blodbunden" får vi följa författarens alter ego genom funderingar kring barn, planerade graviditeter, spermadonatorer och provrörsbefruktning kontra hans egen uppväxt i en minst sagt märklig familj... Det här var verkligen en läsupplevelse för mig! Jag skulle tro att i stort sett allt är verklighetsbaserat, men det är skrivet som en roman. Kanske skulle man helst kalla det autofiktion. Författare: Augustin Erba.


Slutligen får jag väl nämna "Sekten på Dimön"-trilogin som verkar så skruvad så man knappt kan tro att det finns någon verklighetsbakgrund alls - men det gör det. Plågsamt mycket, dessutom. Böckerna har sålt i enorma upplagor och översatts till många andra språk. De kan läsas som spänningsromaner inifrån en sekt, men är också en skrämmande skildring av hjärntvätt och människans hänsynslöshet. Författare: Mariette Lindstein.

måndag 25 mars 2019

Dagens Boktanke: Tecknens Rike


Vackra omslag roar mig att studera. Men vackra inbindningar, präglingar, fina pappersark, folieringar... allt det där tycker jag om att titta på och känna på.


En bok som är väldigt vackert inbunden är Cecilia Lindqvists kvadratiska "Tecknens Rike" (Bonniers, 1989). Se själva! Tecknen på omslaget betyder tydligen "båt" och det förstår man när man jämför de fyra stiliserade teckningarna till vänster med ett foto taget ovanifrån av en traditionell, kinesisk roddbåt.

Det är alltid roligt att se vad som döljer sig inunder, tycker jag, när man hittar en inbunden bok med skyddsomslaget kvar.

tisdag 19 mars 2019

Topplista över kokböcker som jag knappt öppnat

Johannas deckarhörna håller i tisdagarnas topplistor. Denna gång handlar det om att lista fem favoriter bland kokböcker. Gulp! "Använder ni kokböcker, inspireras ni av dem eller köper ni hellre hem en pizza och låter dem fortsätta att samla damm?" undrar hon. Det där är lite lustigt: finns det inte ett alternativ där man lagar god och näringsriktig mat utan att kolla i en kokbok?

I vår familj är det jag som lagar i stort sett all mat. Jag gör den oftast helt från grunden och tycker att jag försöker variera mig. Men kokböcker har jag aldrig gillat.

Det är nog för att min pappa, som är duktig på att laga god och vacker mat, har visat mig sedan jag var pytteliten hur man tar vad man har och höftar ihop något. Det var han som lagade all maten när jag var liten och vi ungar fick gärna hjälpa till. Några recept fanns aldrig.

I vårt kök finns en liten bokhylla med kanske femton kokböcker. Alla böckerna där är presenter, tror jag. Jag har knappt öppnat dem, än mindre använt dem.


Långpannans lov av Anna Braw är en väldigt liten bok men riktigt bra. Där finns långpannekakor som är hur enkla som helst att göra. Rekommenderas till alla som ska baka till ett helt hockeylag (som jag) eller fotbollsklubb eller klassfika eller något annat stort.


Kärlek oliver och timjan av Anna Bergenström är verkligen jättefin att bläddra i. Och det är väl ungefär vad jag har gjort också...



Det bästa från Arla-köket är jättebra. Inte för att jag lagat mycket ur den, men ändå. Den är uppdelad i vettiga kapitel typ "Höst", "Jul", "Bröllop", "Student", "Påsk" och så vidare. Gillar den! Det är som Arlas gratisbroschyrer man kan ta i mataffären men strukturerat.



Sedan har jag en bra kokbok från Milda. Jag fick den gratis för säkert 25 år sedan, man fick väl skicka in en kupong eller något (för detta var på den tiden då man fortfarande skrev med kulspetspenna på en liten färgglad talong där strecken satt på tok för tätt - och sedan skickade in med snigelpost). Kokboken heter "Hur du lyckas i köket med Milda" eller något sånt och har beskrivningar som är så enkla att man kan vara lobotomerad och ändå klara av att laga maten.

Och så får jag väl puffa för den här enkla kokboken, 65+, som jag själv layoutat, formgett och fotograferat. Det var en projekt för Upplands-Bro kommun, där äldre människor fick skicka in sina favoritrecept. Riktigt bra mat som jag lagat många gånger!


torsdag 14 mars 2019

En helt vanlig familj


Bokens titel: En helt vanlig familj
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 455

Kompisarna Amina och Stella är nitton år och delar i stort sett allt: de har lekt tillsammans från de var riktigt små, de har gått i samma klass, de har spelat i samma handbollslag och de vet exakt allt om varandra. Tjejerna bor i universitetsstaden Lund, där de ska börja plugga till läkare (Amina) och jobbar på H&M för att tjäna pengar till en Asien-resa (Stella). På helgkvällarna går de ut och festar, dansar, dricker och raggar på de inneställen som staden erbjuder.

Båda tjejerna kommer från vanliga, ordinära hem - eller hur man nu ska beskriva det, men det är i alla fall inga extrema uppväxter i konstiga familjer. Stellas pappa är präst i Svenska kyrkan och hennes mamma är jurist. Stella har inga syskon - vilket tydligen varit påfrestande för föräldrarna som önskade sig ytterligare ett barn.

Just föräldrarnas yrken blir väldigt intressanta i boken, då pappan naturligtvis förväntas vara en "god" människa som aldrig ljuger, alltid vill alla väl och sannolikt litar på att Gud ska skipa rättvisa - medan mamman är en framgångsrik, kanske något cynisk och realistisk jurist som kan det mesta om rättsväsendet och domstolar men aldrig trott att hennes egen familj skulle hamna där.

Boken inleds nämligen med att Stella blir tagen av polisen en sen sommarnatt. Hon anklagas för ett mord som hon inte säger sig ha begått. Det dröjer inte länge innan vi inser att här handlar det inte bara om att sanningen måste komma fram; lika mycket handlar det om värdet av att hålla ihop inom familjen. Var pappan verkligen vaken när Stella kom hem mitt i natten och vad var isåfall klockan? Dolde hon något? Vad visste mamman om detta? Vad hade Stella gjort den där sena kvällen och natten - var hon ens i närheten av lekparken där mordet skedde?

Om det inte var hon som var mördaren, vem var det då?
Om det var hon som mördade - hur kunde det bli så?

Det här är ingen kriminalroman och själva brottet är förvisso viktigt men det är relationerna som allt kretsar kring. Pappan inleder med sin version och sedan följer Stellas berättelse. Sist får vi höra mammans historia (den känns minst äkta, i mitt tycke, medan de andra två är riktigt bra beskrivna och högst trovärdiga).

Mitt omdöme: En oerhört spännande roman som frågar sig just det som väl de flesta föräldrar någon gång tänkt: "Hur långt är jag beredd att gå för mitt eget barn?".

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 11 mars 2019

Böcker som alla läst utom du



Jag fick en blänkare på mejlen från ett stort förlag som skrek ut "Årets mest efterlängtade bok!" och det var visst del tjugosju i Millennium-serien.

Då slog det mig att jag faktiskt har en fråga till er andra, ni superbelästa människor som tittar in här ibland. Vilka böcker har ni INTE läst, som ni kan säga sådär på rak arm, som ni tror att "alla" har läst?

Nu menar jag inte Homeros Odysséen i inbunden 1800-talsutgåva eller Shakespears samlade verk eller Kafka på originalspråk eller något sånt.

Själv har jag nämligen inte läst en enda av de där Millennium-böckerna som varenda svensk har plöjt och älskat.

Jag har inte heller läst en enda bok av Läckberg, vilket väl närmast är oförlåtligt (men jag har sett någon sommardeckare på teve, baserad på hennes bok, tror jag. Alla hade matchande blå skjortor och blå klänningar och blårutiga blusar, minns jag. Scenografen måste ha haft migrän under inspelningen och beordrat att varenda detalj skulle se ut som i ett Sköna Hem-reportage där allt harmonierar.)

söndag 10 mars 2019

Gamla omslag av Per Åhlin



Bara ett litet inlägg, skräddarsytt för en ny Instagram-bekant som gillar Per Åhlins illustrationer. Jag har de tre nedersta (mitt foto), de tre översta är en bild jag hittat på nätet för länge sedan.

fredag 8 mars 2019

Gamla tips blir som nya!

På en föreläsning om digital marknadsföring påpekades att man mycket väl kan lyfta upp foton man använt tidigare (främst då på Instagram, men funkar säkert även i andra kanaler) eftersom det hela tiden tillkommer nya följare, nya läsare, nya vänner.

Jag tyckte det lät helt sinnessjukt. Ska man inte lägga ut nytt hela tiden? Ska man återanvända gamla inlägg? Så slött. Så oengagerat.

Men så tänkte jag om: jag gillar ju återbruk i alla andra sammanhang. Varför skulle det vara så fel med återbruk just i en blogg?

Det är trots allt nästan inga som läst mina första år på Boktanken, skulle jag tro. Jag hade inga läsare alls. Sannolikheten att någon skulle ha så vansinnigt tråkigt att den började scrolla igenom Boktankens inlägg från 2013 eller 2015 är närmast mikroskopisk.

Så här kommer några böcker från min knackiga start som bokbloggare, som återanvända tips till den förkrossande majoritet av mina läsare som faktiskt inte läste dem då jag skrev dem. Samtliga böcker är mycket läsvärda!

--

Hemligheten av Philippe Grimbert (recenserad december 2011)




Medicinen av Hans Koppel (recenserad januari 2012)




Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd (recenserad januari 2012)







torsdag 7 mars 2019

När man inte gillar bokens huvudperson

Ser att Mia hunnit slänga ut sin helgfråga redan (hjälp, är arbetsveckan redan slut?!) och denna gång handlar det om att tycka om huvudpersonen i boken man läser. Eller kanske snarare att inte tycka om? Hur viktigt är det att man gillar den man läser om?




Jag tyckte inte om Elena Ferrante-boken sådär väldigt mycket som resten av jordklotet, och det tror jag beror på huvudpersonerna. Jag gillade dem inte. Det finns jobbiga beröringspunkter med mina egen uppväxt och tjejerna som var mina "kompisar" (citattecken eftersom jag undrar om de verkligen var mina vänner). Jag läste den första boken men kommer inte att läsa de följande.

Likadant den uppmärksammade debuten "Annabelle", som verkligen var välskriven och spännande på många vis men där jag inte klarade av huvudpersonen Charlie (detta överanvända namn!) som rent ut sagt verkar vara en sjukt jobbig typ. Jag får mest har lust att vråla "skärp dig för faan!" åt henne. Det finns gränser för hur påfrestande även fiktiva personer får vara innan jag smäller i en dörr och går därifrån.

onsdag 6 mars 2019

Det hantverksmässiga




Det är något särskilt med gamla böcker! Jag älskar att köpa böcker som har vackra omslag, men riktigt gamla böcker (som inte alltid nödvändigtvis har genomtänkt formgivning eller är snygga med dagens mått) är ändå något speciellt. De luktar så gott! Det är något charmigt över hantverket, den totala frånvaron av digitalisering, Photoshop och Illustrator, moderna tryckmetoder, ja, till och med bindningen.


tisdag 5 mars 2019

Cut off


Bokens titel: Cut off
Författare: Mark Billingham
Förlag: Quick Reads, Sphere, 2017
Antal sidor: 98

Lägg inte hela ditt liv i mobilen! Unga, vackra Louise gör det: hon har alla kontakter där, mängder av sms och foton - ja, till och med de små reklamfilmer som hon gör i sitt jobb (med förhoppningen att någon gång få spela in en riktig långfilm).

Hon kan inte låta många minuter gå innan hon tittar på mobilen, den är nästan som en förlängning av hennes kropp.

Total katastrof sålunda när Louise lägger ifrån sig telefonen inne på ett café och istället plockar upp en annan - nästan likadan men fulare och sämre. Vem har tagit hennes egen? Louise ringer och ringer till sin egen mobil (ja, hon kan förstås inte göra det med den upphittade utan ber vänner att göra det åt henne) men ingen svarar.

Tiden går. Hur är det möjligt att det kan gå flera timmar utan att man glor på sin mobil?! Finns det ens människor som inte tittar på telefonen hela tiden? Nu har hon ju ringt säkert hundra gånger och ändå har den som fått Louises telefon istället för sin egen inte svarat!

Hela hennes liv ligger ju i den där mobilen. När Louise långt senare äntligen får kontakt med personen som hittat telefonen blir hon enormt lättad - men det är då den verkliga mardrömmen börjar.

Mitt omdöme: Jag gillar Quick Reads lättlästa engelska noveller, de är ofta skrivna av etablerade författare som kan konsten att jonglera med orden och snabbt bygga upp en spännande intrig. Mark Billingham är inget undantag! Det här är riktigt träffsäkert, på många vis trovärdigt - och väldigt läskigt.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 4 mars 2019

Nu finns Boktanken på Instagram


Hörni, nu får ni som har Instagram gå in och följa mitt konto där! Jag har under 2018 experimenterat med ett privat konto som blivit en enda konstig sörja av företagsgrejer, kundcase, privata foton, hundbilder och bokbloggerier. Det funkar inte. Jag måste renodla!

Nu har jag fantasi_mona för mina jobbuppdrag och mig själv privat samt boktanken för den här bloggen. Har slängt in lite (gamla) bilder så att det inte ska vara alldeles tomt därinne!

Än så länge har jag en handfull följare, men det kommer förhoppningsvis att ändras. Gå gärna in och kolla om ni tycker om upplägget - så kan ni "följa" kontot eller klicka på ett hjärta, så är det lättare för mig att hitta er andra också.

Tanken är väl att göra som många andra bokbloggare: lägga ut en bild och en extremt kortfattad åsikt på Instagram, men puffa för recensionen som finns här inne på bloggen. Det som är kul med Instagram är ju hashtaggarna som gör att man väldigt enkelt kan se alla andra som taggat samma bok eller samma författare.

Förhoppningen är såklart att helt nya människor ska hitta till bloggen; eller folk som kanske inte orkar läsa hela blogginlägg men tycker det är kul med kortfattade boktips.

söndag 3 mars 2019

En familjemiddag


Bokens titel: En familjemiddag
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: A Family Supper
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 24

Även för att vara en novell är "En familjemiddag" kortkort. Faktum är att texten är så kort, att jag när jag läst ut boken kände "Nämen vad tusan, var det inte mer? Har jag betalat 38 kronor för några rader?!"

Först var jag besviken, men sedan har jag tänkt på den här berättelsen varenda dag den senaste veckan. Kontentan är att den är så himla bra så det är värt att köpa den ändå.

"En familjemiddag" upptar inte ens de 24 sidorna i denna Novellix-bok; nej för texten börjar på sidan 7 och det blir följaktligen endast 17 (!) sidor text i detta minipocketformat. Snudd på ingenting! Ändå lyckas Ishiguro fånga stämningen perfekt och skapa en tydlig bild av en liten familjs inre slitningar.

Ett gott råd: läs inte översättarens inledning! Den avslöjar nämligen vad som står på de där sjutton sidorna. (Hur kan Novellix få för sig att inte lägga hennes förklaringar sist i boken? Jag blir faktiskt arg.) Här har jag sammanfattat åt er vad ni behöver veta:

1. Kazuo Ishiguro växte upp i strikta, artiga England som son till ett strikt, artigt japanskt par - och blev en strikt, artig man som skildrar miljöer där känslor trycks undan.
2. Fugu är en fisk man inte gärna vill äta.

Läs och njut av en iskall berättelse om de unga vuxna syskonen som återvänder hem till sin känslolöse far för att äta middag hos honom kort efter att deras mor dött...

Mitt omdöme: Ishiguro är som vanligt fenomenal på att levandegöra människor utan att egentligen säga så mycket om dem, utan mer koncentrera sig på allt osagt, alla slitningar, all smärta som man anar under den polerade ytan.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

lördag 2 mars 2019

Mamma är galen och pappa är full


Bokens titel: Mamma är galen och pappa är full
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 233

Jag undrar hur det skulle vara att sitta och prata med Fredrik Sjöberg. Jag föreställer mig att man sitter i varsin sliten, mysig fåtölj (en sån där armstöden börjar bli så nötta att man ser igenom tygets väv och där så många rumpor satt sig att det blivit en permanent grop i sitsen) i ett svalt rum i otätat gammalt sommarhus i skärgården - ett sånt med nötta brädgolv och prassel av möss i väggarna och två bokhyllor fulla av Svenska Turistföreningens årsbok från 1907 och framåt - med varsin stor kopp te i två koppar av en 50-talsservis och mumsar på rostbröd med hemlagad apelsinmarmelad.

Och så pratar Fredrik. Och pratar och pratar och pratar, fast man lite snyggt försöker säga "ska jag sätta på lite mer te?" eller "jag är lite kissnödig, om du ursäktar?" eller "du, det börjar mörkna nu - kanske dags att dra sig hemåt?". Och allt han säger är så fantastiskt så man undrar om han kanske hittar på; kan det verkligen stämma, är det inte lite väl märkvärdiga sammanträffanden?

Jag vet inte hur han ser ut, hur gammal han är, hurdan han är - men i mitt huvud är han alldeles på pricken som min mormor (men kanske fyrtio-femtio år och man istället).
Hon kunde också hundrafyrtioelva förgreningar av varje människas släkt, visste alla pikanta detaljer, kände till oväntade äktenskap och hemliga affärer, berättade om kopplingar till adeln eller släktingar som adopterats bort, visste vilka som tagit livet av sig och vilka som hamnat på sinnessjukhus. Hon sparade på kvitton, vykort, visitkortsfotografier, biljetter och allt mellan himmel och jord. Det var som om hon hade ett inbyggt kartotek med alla sina vänner, släktingar och bekantskaper.

Det är alldeles underbart att ha en sån där sprudlande berättare i sin närhet, kan jag säga! En sån som inte riktigt kan behärska sig, för det finns alltid något mer att berätta.

"Mamma är galen och pappa är full" är en liten bok om konstnären Ivar Arosenius som gifte sig med den rika Eva Adler och fick en liten dotter med henne - Lillan, som vi alla känner till från "Kattresan" - och sedan dog, samt om Evas nye man Anton Dich, den danske konstnären som ytterst få minns.

Mycket handlar om Eva och hennes syskon som föddes kring 1880; de var unga vuxna då första världskriget bröt ut. Reste genom Europa, levde lyxliv, gifte sig med judiska män som flydde eller "försvann" under andra världskriget, fick små barn som dog och andra som de försummade. De levde spännande, omtumlande, händelserika (och inte nödvändigtvis lyckliga) liv.

Mitt omdöme: Det här är inte en bok för alla; men jag tycker den är underbar. Dessutom är formgivningen utsökt både in- och utvändigt och formatet väldigt trevligt; Nina Ulmaja är otroligt duktig har jag sagt länge.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

fredag 1 mars 2019

Helgfrågan: Varför slutar man bokblogga?


Vackert bibliotek! Jag fotade Stockholms Stadsbibliotek förra veckan, 
när jag var i stan på kundmöte.


Mia frågar i denna veckas helgfråga "Varför tror du många slutar blogga?" och "Ge ett tips på en bra bokblogg!".

Jag misstänker att folk slutar för att de får småbarn (i alla fall har jag sett flera bloggare som lagt av när de nyss fött barn), när de får nya och mer krävande arbeten, när de drabbas av en livskris eller svår sjukdom. Sedan finns ett gäng som tycks ha slutat för att de helt enkelt tröttnat - det kanske inte ger dem någon större tillfredsställelse längre.

Ganska ofta verkar det vara stress som får bloggarna att sluta: man orkar inte med sitt vanliga, jäktiga liv och dessutom känna pressen att läsa böcker och recensera dem.

Själv läser jag inte alls så mycket som många andra bloggare. Jag skriver inte lika ofta heller. Jag får inte särskilt många recensions-ex alls. Inte så konstigt: förlagen vill säkert ha någon som spottar ur sig snygga inlägg fem dagar i veckan och helst samtidigt på Instagram (med tjusiga bilder). Det funkar inte i mitt egenföretagarliv just nu.

Men, men. Jag gillar min bokblogg så jag fortsätter ändå!

När det gäller att tipsa om andra bloggar så hänvisar jag till min lista med favoriter, som ligger här i vänstermarginalen (om man kollar på datorn - på mobilen tror jag inte den syns alls, tyvärr...).

Många skriver fantastiskt bra inlägg, genomtänkta texter, tar fina foton, är aktiva och pålästa och insatta. Det kryllar av duktiga bokbloggare där ute! 

Mars månad


Redan mars! Hur gick det här till? Bloggen har fått lugna sig lite och jag ser att jag inte är ensam om att ha det så. Jobbet och familjen måste gå före. Jag som älskar att läsa böcker har mest känt att jag inte orkar: har ägnat mig så mycket åt texter i mitt arbete att jag inte mäktar med att läsa på kvällen.

Snart är sportlovet slut - det sista någonsin i vår familj! - och även om det kommer snö och kyla igen så är ändå våren här nu. Bilden här ovan tog jag på Mälaren imorse. Det smälter, fryser på, smälter, fryser på... Isarna sjunger i vårsolen.

Under februari har jag mest läst tidningar och noveller, men nu hoppas jag orka med alla dessa skönlitterära romaner jag suktat in mig på.

Bokrean struntade jag i denna gång, trots att det alltid varit en speciell högtid för mig. Förbeställde från Adlibris men de böckerna kom inte fram förrän idag fredag så det var ju lite dåligt med tanke på att man kunde handla reaböcker redan i tisdags.