En djupfryst man i gula byxor

Bokens titel: En djupfryst man i gula byxor

Författare: Kalle Löfqvist

Inläsare: Fredde Granberg
Förlag: Word Audio Publishing Int., 2022
Antal minuter: 9 tim 49 min

Jag har under hösten påbörjat sex-sju omtalade böcker, där jag inte orkat läsa mer än 100 sidor eller pallat att lyssna mer än några timmar. Det är ändå böcker som fått bra kritik. Livet är för kort för att ödslas på historier som inte engagerar mig ett dugg.

Att jag då lyssnade klart på "En djupfryst man i gula byxor" är obegripligt. Vad drev mig till detta?! Boken är så dum så det liknar ingenting. Den kallas för deckare, men det är verkligen ingen deckare - låt er inte luras! Det är snarare romanens motsvarighet till utomhusteatrarnas olidliga folklustspel, de där outhärdliga farserna där man ska skratta på befallning åt att folk ramlar över (!) soffor och smäller i fyrtioelva dörrar medan de skriker sina imbecilla repliker. 

Det börjar bra med att resebyråägaren Oskar dels räddar livet på den förmögne gubben som äger affären vägg-i-vägg och dels får en fantastiskt driftig tonårstjej som prao. Men direkt havererar historien; Oskar är 30-någonting och egenföretagare, men vet inte ens att man kan annonsera på sociala medier, kan inget om bokföring och har en resebyrå som inte erbjuder några resor. Han är så enfaldig och lättledd så jag undrar om han är lobotomerad. 

Historien utspelar sig i Lund, som verkar vara en mysig stad, men eftersom Oskar och den där gubben måste fly ner till kontinenten i en gammal Volvo så tvingas vi snart besöka Otto von Bismarcks slott och någon medeltida stad (Prag?) där den 14-åriga praon ensam ansvarar för Oskars resesällskap av fylleskrålande svenskar på shoppingresa medan hennes chef kryper ut genom restaurangens toafönster eftersom han är jagad av Interpol. Ja, och så ska de ordna en resa till Golanhöjderna för att studera syrianska marsvin eller något sånt, jag orkade inte lyssna så noga. Exakt så här rörig är hela boken. Släng in en korkad svensk (manlig) polis också, som är gift med en lättskrämd (kvinnlig) journalist, där båda i paret tävlar om vem som kommer först till en brottsplats... 

Det förekommer ett lik - en djupfryst man i gula byxor, som ni begriper - och det liket behandlas så respektlöst och äckligt, så det kryper i mig. Det ska väl vara kul men jag skrattar inte. Att den döde mannen överhuvudtaget KAN skyfflas omkring som en frostskadad kycklingfilé beror på Oskar, som inte klarar att tänka en enda rationell tanke. 

Jag lyssnade dock klart på hela. Bra tidsfördriv medan jag bakade pepparkakor. Att författaren planerar att göra en hel bokserie av detta är beundransvärt. Grattis till unisont, femstjärnigt betyg på Bokus och fyrstjärnigt dito på Adlibris! Wow! Jag måste vara totalt humorbefriad.

Stackars Birger

Bokens titel. Stackars Birger
Författare: Martina Montelius
Uppläsare: Martina Montelius
Förlag: Storytel Original
Antal minuter: knappt 1 tim per avsnitt x 10

Hejdlös skröna i raskt tempo, med mängder av samtidsfenomen och reflektioner kring dem. "Stackars Birger" handlar om sufflösen som får nog av teaterns kände regissör Birger och kidnappar honom samt placerar honom i en jordkällare i Åkersberga där han matas med äggmackor och päron-Festis.

En sanslös historia om batikhäxor, metoo-rörelsen, arga nät-troll, tramsiga influencers, gubbslem och framför allt makt. Makt! Martina Montelius läser med stor inlevelse och är så rolig att lyssna på. En allvarlig text i grund och botten, men där superproffsiga teatersufflösen Gisela kliver upp på barrikaderna (iklädd gula manchesterbyxor) och tar kommandot. Vilken historia...

(Ursäkta den bristfälliga recensionen. Ögonen pallar inte att titta på skärmen längre, det får bli så här kortkort.)

Lektioner i mord

Bokens titel: Lektioner i mord - 
Hur man skriver en svensk succédeckare utan att bli det minsta trött
Författare: Henrik Lange
Förlag: Kartago förlag, 2015
Antal sidor: 159

Varje sida i denna bok är till större delen en teckning - svartsmutsig och lite ruffig - och ovanför den ett ytterst kort textstycke där vi pedagogiskt presenteras konsten att skriva en bästsäljande svensk deckare från början till slut.

Det här ser lättviktigt ut, ger kanske intryck av att vara tramsig underhållning rent av, men är fantastiskt bra och mitt-i-prick. Jag småler hela boken igenom och tänker att jo, man kan faktiskt skriva en deckare med denna "lärobok" som utgångspunkt.

Alla ingredienser ingår: den deppige, småfete kriminalaren som är frånskild och klunkar i sig ohyggliga mängder kaffe. Han har en dotter som han glömmer att hämta på ridskolan när det är hans tur, ja, han glömmer henne nästan jämt eftersom han alltid måste jobba över. Hans far är dement och borde få komma till ålderdomshem, men det finns inte plats. Ute singlar höstlöven ner för att visa riktigt hur deprimerande allt är; vackert väder existerar inte i en äkta, svenska deckarsuccé. Rå kyla och uppvikta rockkragar är obligatoriskt.

Polisens chef är en oförstående besserwisser som givetvis kopplar bort honom från fallet just när han så behövs som mest - och kollegan är förstås hög på anabola, klipper till misstänkta (som självklart är oskyldiga) och är allmänt primitiv.

Vi får också lära oss precis hur man bäst fyller ut romanen så att den inte tar slut efter femtio sidor: relationstrassel för igenkänningsfaktorns skull och detaljerade miljöbeskrivningar där varje IKEA-möbel redogörs för.

Mitt foto: Kriminalkommissarier dricker alltid kopiöst med kaffe, gärna ur fula gamla muggar, gärna att det stått i bryggaren tills det blivit en besk, svart sörja också...

Mitt omdöme: Genast upp på favoritlistan!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Brev till samhället / Brev till utlandet

Bokens titel: Brev till samhället
Bokens titel: Brev till utlandet
Författare: Eric Ericson
Förlag: Kartago Förlag, 2006
Antal sidor: ? (båda böckerna saknar paginering men är mycket tunna)

"Brev till samhället" och "Brev till utlandet" är en sjuk samling brev, återgivna som faksimiler - svårtydda emellanåt och med den där typiska skuggningen och svärtan som kopierade papper får - som man både får rysningar av och skrattar åt.

Eric Ericson skriver sinnesrubbade brev till olika myndigheter och storföretag och publicerar sedan deras artiga, knastertorra och alldeles äkta svar. Det är komiskt men samtidigt sådär obehagligt som radiosända busringningar är.

Brev från Eric till ett polskt hotell:
"Hallo,
First of all, I want to thank you so much for your invitation. I was both moved and surprised. I had not expected it in the least. I will arrive at your place on January 8 as agreed. I will bring approximately 200 small animals and about a hundred midsized and large animals. You should not pet the big animals. (Här följer en längre sekvens om bokning av chartrat plan för honom och djuren.) See you soon!
Eric"

Deras överrumplade svar:
"Dear Sir, 
Regarding to the mail, concerning your visit in Torun (Poland), I inform you, as following:
1. We don´t know you.
2. We have never invited you to Poland.
3. We do only deal with banking business - not with animals.
4. We don´t expect you and especially your 300 animals.
5. We will not pay any invoice received from airline.
Best regards."

Omdöme: Två alldeles utmärkta böcker att sitta och fnissa åt en dag när man är på småelakt humör.

Länk till "Brev till samhället" på Adlibris: POCKET. Det finns även en MP3 där författaren själv läser upp båda böckerna.

Människor det varit synd om

Bokens titel: Människor det varit synd om
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér, 2010
Antal sidor: 282

En något absurd bok som folk som blivit baktalade, blivit missförstådda, blivit hånade, blivit förlöjligade eller på annat vis fått utstå så mycket att man (kanske) måste tycka synd om dem.

Ibland har jag lite svårt att hänga med i svängarna - det är en hel del människor som omnämns som jag inte känner till. De är väl kändisar, eller var det förr, men många av dem är redan gamla, döda eller helt passé. Nåväl, själva känslan av genans och ilska kan man ju begripa oavsett.

Kalle Lind berättar en mängd pinsamma historier, påstått helt sanna, som får en att sitta och vrida sig av obehag över hur en del behandlar sina medmänniskor. Man ska tydligen skratta så man nästan kissar på sig, men även om jag fnissar ibland så tror jag att jag har för stort medlidande för att riktigt kunna skratta åt de flesta av händelserna. Eller så är jag humorbefriad eller på tok för allvarlig.

Nu låter det som att jag inte gillar boken, men det stämmer inte. Den är uppdelad i massor av korta och underhållande kapitel och passar utmärkt som reselektyr eller då man känner sig upplagd för något enkelt och lättläst.

Kalle Lind är en duktig berättare (synd bara att många av huvudpersonerna i boken är folk jag inte orkar engagera mig i) och man kan inte påstå annat än att han är skicklig på att skriva underhållande om fakta (?). Vissa av de små anekdoterna är hysteriskt roliga, andra betyder ingenting, men samtliga är skrivna med en bitande ironi som jag gillar.

Han har skrivit en hel serie i samma stil:

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Tre män i en båt

Bokens titel: Tre män i en båt
Författare: Jerome K. Jerome
Originalets titel: Three men in a boat
Översättare: Jan Gehlin
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker, 1979
Antal sidor: 224

Det hör väl till allmänbildningen att ha läst "Tre män i en båt" - och jag trodde uppriktigt att jag hade gjort det. När boken valdes som månadens läsning i vår bokklubb så trodde alltså både jag och några andra att vi redan hade läst den någon gång på gymnasiet i tidernas begynnelse. Misstänker att jag bara skummat något i en antologi, för jag insåg snabbt att jag har inte alls tagit mig igenom denna bok förut.

Det började med att jag hade svårt att överhuvudtaget få tag på boken. De andra tjejerna visade upp sina exemplar, begagnade och lånade, och inte ett enda såg ut som det andra! Denna bok utkom första gången redan 1889 (ja, ni läste rätt!) i England och hette då "Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog". På svenska kom den redan året därpå, 1890, och sedan ytterligare sex gånger fram till dags dato, ibland med tillägget "För att inte tala om hunden".

Jag lyckades roffa åt mig ett billigt, inbundet och väldigt fint ex på Bokbörsen - men mina bokklubbsväninnor hade helt andra utgivningar och det är alltid kul att jämföra.

Boken är helt lysande som puttrig, varm och roande underhållning. Jag är uppriktigt fascinerad över hur en roman kan överleva så länge och fortfarande vara både lättläst och rolig. Humorn är fantastisk: underfundig och klipsk.

Historien är mycket enkel: Jerome själv, i boken kallad J, bestämmer att han måste vila upp sig. Inte för att han direkt har ett ansträngande liv i mina ögon - han älskar arbete, åtminstone att titta på andra som jobbar - och tar med sig sin ettriga terrier Montmorency samt sina två vänner Harris och George. Alla tämligen lättjefulla ungkarlar! De tre männen och hunden hyr sedan en roddbåt och tar sig en långtur på Themsen, med ideliga stopp för övernattning i småstäder utmed floden. De råkar ut för många missöden och framstår som inkompetenta i de flesta avseenden, kan knappt laga mat eller tvätta kläder, vet knappt hur man angör en brygga eller styr en båt.

Jag läste på en hel del fakta under läsningens gång, dels för att jag ville se hur de färdades utmed Themsen och dels för att jag ville veta mer om den tidens nöjen. Mycket intressant, gör det ni med!

Under den viktorianska eran var folk pryda på många vis, men de hyllade också friluftsliv med motion och frisk luft. Det där med att hyra en båt över en helg verkar ha varit mycket vanligt. På floden fanns segelbåtar, pråmar och ångbåtar men även mängder av roddbåtar (som inte nödvändigtvis roddes utan kunde dras med hjälp av draglinor på land).

I de många småstäderna vid flodbanken fanns pubar och gästgiverier, övernattningsmöjligheter som liknar dagens bed & breakfast, och den tidens folknöje: att besöka historiska platser där kungar och erövrare hade utkämpat slag, krönts, gömt sig, gift sig eller dött och begravts.

Förutom själva historien tyckte jag att det var roligt att läsa om sånt som matlagning, inköp i alla dessa specialiserade bodar, hästdroskor, fotsida klänningar, springpojkar och annat som visar på en tid som är så skild från vår. Det mesta i boken, även de mer osannolika historierna, är tydligen självupplevt av författaren som rott på Themsen med sina vänner åtskilliga gånger.

Mitt foto: De tre orutinerade matlagarna försöker öppna en burk konserverad ananas utan att använda en burköppnare...

Betyg: En otroligt positiv överraskning, inte alls en mossig gammal bok utan skön underhållning!

Rekommenderas till: dem som gillar läsning som lägger sig som mjuk bomull inom en.

Snackis: Vi i bokklubben hade en väldigt rolig kväll med många skratt när vi pratade om de tre unga herrarnas drönaraktiga liv på floden.

Boken får ni försöka hitta på bibliotek, på antikvariat, på Bokbörsen eller hos bekanta som har ett tummat ex i bokhyllan.

Hemma hos Martina + Martina-koden

Bokens titel: Hemma hos Martina
Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2005
Antal sidor: 184 + extramaterial

Martina Haag skriver lättsamt på gränsen till simpelt. Det är underhållande, roande och bjuder på småleenden - samtidigt som jag känner att det är för gulligt och lustigt för min smak. Tuggummirosa, bubblande, glittrigt och sådär nästan hyperaktivt tokskuttande.

Jag vet inte hur Martina Haag är egentligen, men hennes ord får mig att tänka att om jag var hemma hos henne, i hennes kök, med hennes ungar och husdjur och Martina själv så skulle jag få hjärtklappning och ett intensivt behov av att styra upp både henne och allt runtomkring. Det är lite för mycket, lite för hysteriskt, lite för spontant och sprudlande. Jag blir nervös av det där.

"Igår när jag var hemma hos min kompis hörde jag mig själv säga, på blodigt allvar:
-Jessica, jag måste fråga, hur bär du dig åt egentligen för att få din pelargon så fantastisk?
Hon började svara, sen stirrade vi på varandra och rusade ut i köket och öppnade varsin folköl som vi svepte direkt ur burkarna och la av värsta rapen efteråt: -BÖÖÖÖP. Men det hjälpte inte. 
Vi satte på NRJ och skruvade upp på högsta och försökte dansa till låtarna. Men det gick inte, det var sån konstig dunka-dunka-takt. Hur fort vi än dansade kändes det som om vi inte kom in i groovet.  (---) Vad vi än gjorde lyste det igenom. Vi har blivit tanter. VI HAR BLIVIT TANTER!!!"

Jag skriver ibland kåserier åt tidningar och olika communities. Ofta skriver jag små underhållande, anekdotiska texter i min egen blogg, vilket mina läsare ständigt påpekar är så roligt och att jag borde ge ut en bok. Det här är samma sak. Martina har skrivit en serie kåserier, tror jag, och sammanställt dem till en bok. Folk har sagt till henne: "Du som skriver så bra. Du borde ge ut en bok!" eller "Jag skrattade så jag grinade när jag läste vad du hade skrivit! Du borde verkligen ge ut en bok".

Det är lättsamt men en passande läsning om man vill sluka något banalt, inte bli upprörd, inte behöva analysera, inte leta efter ett djup som inte finns. Och vem är jag att kritisera? Om mina kåserier någonsin skulle ges ut i bokform så skulle de säkert upplevas som Martina Haags alla böcker fast sämre...

-

Bokens titel: Martina-koden
Författare: Martina Haag
Förlag: Pocketförlaget, 2007
Antal sidor: 184 + extramaterial

Märkligt nog är denna bok exakt lika lång som den ovanstående. Omslagen är supersnyggt designade av Lotta Kühlhorn (vad skulle bok-Sverige göra utan henne?!). Det finns en tredje och en fjärde bok också, de är tydligen två romaner som hänger ihop. Och Haags femte bok är sedan en kåserisamling, som just "Martina-koden" och "Hemma hos Martina"; den heter "Fånge i hundpalatset".

Martina-koden är en lite lugnare, roligare och mer välskriven version av den första succéboken. För mig var igenkänningen större. Boken slukas enkelt på en kväll eller två. "Fånge i hundpalatset" har jag inte läst. Jag tror att Martina Haags kåserier skulle passa bättre utpytsade en och en i lagom takt, snarare än att sträckläsas. Jag blev lite övermätt, helt enkelt.

Mitt foto: Mina barns pärlhalsband från dagis passar utmärkt till dessa böcker.

Betyg: Avstår från betygssättning här.

Rekommenderas till: vuxna tjejer, unga morsor, nedstämda människor som behöver piggas upp, folk som vill gotta sig i en feelgoodkåserisamling.

Snackis: Nej, nej.

Länkar till böckerna på Adlibris: POCKET och POCKET.

Julfritt

Bokens titel: Julfritt
Författare: John Grisham
Originalets titel: Skipping Christmas
Översättare: Lennart Olofsson
Förlag, Bonnier Pocket, 2004
Antal sidor: 178

En tunn liten pocketbok med en sällsynt vackert omslagsillustration, tilltalande att se på. Boken är luftigt satt, snabb att läsa, enkel att ta till sig. Inte på det minsta vis krävande, snarare nästan barnsligt simpel. Dessutom skriven av en amerikansk gigant till författare. En perfekt gå-bort-present i glöggmingeltider!

I korthet kan man säga att det handlar om att våga säga nej till julhysterin, pyntandet och pysslandet, bakandet och matlagandet, det tvångsmässiga konsumerandet, den påtvingade "julglädjen". Kan man inte bara fly till Karibiens sol istället för att dekorera hela villaträdgården med glittrande julljus?

Mitt foto: Vanliga julgranskulor fick duga, men egentligen skulle jag väl haft en gigantisk Frosty the Snowman eftersom det är vad mycket av boken kretsar kring...

Betyg: Helt okej. Lite "Ett päron till farsa"-varning, men så är det ju också en bok vars enda syfte tycks vara avkopplande underhållning i juletider.

Rekommenderas till: jäktade julfirare, med fördel med viss kunskap om amerikanskt julfirande.

Snackis: Helt ointressant som sådan. Bara till för att avnjutas helt kravlöst efter lussebullsbak och knäckkokande.

Den svenska pocketboken är slutsåld på förlaget, men här är en länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET.

En liten smula underbar

Bokens titel: En liten smula underbar
Författare: Dawn French
Originalets titel: A tiny bit marvellous
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Printz Publishing, 2012
Antal sidor: 381

Det händer i stort sett aldrig att jag lägger ifrån mig en bok innan jag läst klart den. Det här är dock en. Recensionen måste därför bli kort.

Jag köpte boken främst för att jag tycker att Dawn French är så rolig på ett snällt och intelligent sätt (ni vet, den engelska skådespelerskan som spelade i "French & Saunders" och som är den tjocka, okonventionella prästen i "Ett herrans liv"?). Nog borde hennes debutroman vara riktigt rolig, tänkte jag.

Det här är den otroligt tramsiga historien om mamma Mo, pappa Denys - båda är snart 50 år, tror jag - och deras tonåringar Dora och Peter. Alla får egna kapitel för att berätta om sina liv och det är där hela boken faller platt: rösterna är för konstruerade och dessutom för svåra att tro på. Sonen Peter i synnerhet, han tror sig vara Oscar Wilde reinkarnerad, pratar gammaldags struttigt och beter sig inte som en 16-åring med friskt psyke, skulle jag säga. 17-åriga dottern Dora hatar sin mamma, funderar på att ha sex, tvingas iväg till ungdomsmottagningen samt skriver på Facebook hela kvällarna istället för att plugga. Mo får någon slags livskris och funderar över sitt liv med maken, men det sätt varpå hon gör det känns inte autentiskt för fem öre.

Jag fixar helt enkelt inte att läsa de styltiga "egna rösterna". De är för övrigt alldeles för lika varann - trots att de pratar som få människor skulle göra i verkliga livet. Allting är som en klämkäck halvtimmeslång underhållningsserie på teve - precis så som jag är van vid att se Dawn French men det är inte hälften så roligt när det är skrivet...

Själva intrigen är så simpel så man begriper direkt vad som kommer att hända (ja, jag har skumläst och bläddrat igenom den del av boken som jag inte orkade till och ja, jag fick rätt).

Gav boken till min man och sedan min mamma, men båda två mäktade bara några få kapitel av samma anledning som jag själv.

Betyg: Köp inte, det här är kul på teve men inte i skrift.

Rekommenderas till: vet inte.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Här bor Brynebrinks

Bokens titel: Här bor Brynebrinks
Författare: Lena Ackebo
Förlag: Kartago Förlag, 2006
Antal sidor: 111

Jag har alltid gillat serier, åtminstone såna som har något särskilt att säga. (Kalle Anka är inte min grej!) Det finns många duktiga serietecknare, både i Sverige och resten av världen, som ritar socialrealistiskt och humoristiskt. Rocky är ett exempel, men det finns många andra.

Lena Ackebo har en skön stil, tycker jag: hennes figurer är så noggrant och omsorgsfullt tecknade med mängder av detaljer. De är nästan alltid fula, men på något vis helt ordinära svenskar. Just "Här bor Brynebrinks" är en sanslöst bra bok om att konsumera och spendera.

Jag har bara lovord att säga om detta seriealbum, för det är i mina ögon en helt enastående satir om den köplystna familjen Brynebrink och deras grannar Muppemyrs. Familjerna läser reklambladen som information och IKEA-katalogen som bibeln. De anser att TV-shop är ett konsumentupplysningsprogram och tycker att bland det roligaste man kan göra är att besöka den nya shoppinggallerian - och träffa tevekändisar av den där sorten som man bara kan namnet på under ett halvår eller så.

Så otroligt bra och så hejdlöst roligt! Först hade jag lite svårt att begripa en del av talspråket (som yang ikea - det vill säga Young IKEA) men nu tycker jag att talspråket tvärtom tillför mycket.

Boken har några år på nacken, men försök låna den eller skaffa fram den i alla fall. Väl värd att läsa och känna igen sig (eller sina vänner) i. Klicka på fotona om du vill se en förstoring.

Betyg: Helt suverän samtidsskildring av en köpglad och okritisk Svensson-familj.

Rekommenderas till: alla.

Snackis: kanske, kanske inte.

Boken tycks vara slutsåld, men det är väl värt att leta reda på den.

En man som heter Ove

Bokens titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman 
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2013
Antal sidor: 348

Fredrik Backman har jag följt ända sedan jag ramlade över en länk till en fantastisk text  - Personligt meddelande - som han skrev på sin Café-blogg i juli 2011. Det är två år sedan och jag har kontinuerligt läst hans texter sedan dess.

Att Backman skulle ge ut en bok och att den skulle vara just så som "En man som heter Ove" är, förvånar mig inte särskilt. Han skriver rappt, välformulerat, fyndigt, skrattretande och tårframkallande om vartannat. Att varenda svensk läst denna bok förvånar mig inte heller, för den är lätt att ta till sig och känna igen sig i (om än något skruvad).

"Årets roligaste bok!" basuneras ut på omslaget. Men? Är det här verkligen årets roligaste bok? Jag tycker den är finstämd och underhållande, på sina ställen alldeles dråplig men oftast faktiskt vemodig. (Det är inte kritik, det är beröm!) För Fredrik Backmans sätt att trolla fram pensionären Ove, hans numera döda fru, hans heroiske far, de söta barnen i huset intill, alla grannarna och de gamla vännerna är makalöst: jag ser dem framför mig. Men historien är på det hela taget mer gripande än lustig, tycker åtminstone jag.

Jag tror jag struntar i att beskriva handlingen annat än så här: Det här är en roman om en man som är sin egen lyckas smed, en ytterst kompetent man av den sort varav vi alla har en pappa eller farfar eller granngubbe. Han är stingslig och med extremt rättspatos, en besserwisser som dessutom faktiskt oftast verkligen har rätt. Han är dömande och granskande, han är full av känslor som inte syns, han är lidande inuti men kan inte visa en känsla utåt. Vi får se hur hans uppväxt var, hur hans äktenskap blev och vad som ledde fram till att han är på vippen att begå självmord eftersom han inte längre har något att leva för. Och naturligtvis dyker det upp både människor och djur värda att älska och beredda att ge honom kärlek...

Betyg: Fredrik Backman, du skriver så himla bra!!!

Rekommenderas: till alla som vill ha något roligt och underfundigt på samma gång.

Snackis: Här finns en del att spinna vidare på, om människokärlek, empati och omtanke - men kanske inte en riktig diskussionsbok ändå.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Två nötcreme och en moviebox

Bokens titel: Två nötcreme och en moviebox - hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige
Författare: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Förlag: Bonnier Fakta, 2005
Antal sidor: 269

Skildring av författarnas uppväxt i småstads-Sverige på 1980-talet, inklusive det decenniets alla tidstypiska företeelser. Mycket sex, fylla och tusen detaljer från skolåren. En god portion larvig, grabbig tonårshumor. Känns lite pubertal och just "grabbig" - men kanske är jag några år för gammal? Vissa delar av boken ropar man "JA! Precis så var det!" men stora delar går mig förbi. Jag känner varken igen mig i småstadslivet eller skildringarna av tonårssex och konstant bakfylla. Inte skrattar jag mig fördärvad heller, vilket jag hade trott att jag skulle göra.

Ett plus för den klockrena titeln och det underbara omslaget dock!

Det är lätt att tro att det här är en underhållande bok för alla som gillar Fredrik och Filip från teve - men så är det inte alls. Man ska nog vara född 1975, punkt slut, för annars finns inte den igenkänningen som HELA boken bygger på. Om du själv var 15 år samtidigt som Fredrik och Filip är det kanske en bok med hög nostalgifaktor. Var du 10 år så var du någons ohängda lillebror på den tiden och var du 20 år så hade du garanterat vuxit ifrån tramset som 15-åringarna höll på med.

Omslaget: Så himla bra! Det typiska skolfotot från slutet av 1980-talet, där några klasskompisar har fått sina huvuden utbytta mot utomjordingen Alf, hela Sveriges lilla älskling "Främling"-Carola, tönten från Beverly Hills-serien, kanske-Palmemördaren-Christer Pettersson och flera andra av den tidens kändisar.

Mitt foto: VHS-filmerna, som bara hette "video" tills för några år sedan, och som man laddade den hyrda movieboxen med.

Betyg: Helt okej och inget mer.

Rekommenderas: till dem som var tonåringar i Sverige på 1980-talet, specifikt killar födda 1975.

Snackis: Möjligen för dem som känner igen sig och har lust att prata gamla minnen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET. Min bok är ett danskt band med bra papper i inlagan och rejäla pärmar, men nuförtiden ges den tydligen bara ut som billig pocket eller som CD-bok.

Hjälp jag heter Zbigniew

Bokens titel: Hjälp jag heter Zbigniew
Författare: Zbigniew Kuklarz (pseudonym)
Förlag: Bonnier Pocket, 2006
Antal sidor: 238

För några år sedan läste jag denna underhållande och tankeväckande berättelse om hur det kan vara att växa upp i en stockholmsförort med sina polska föräldrar och försöka anpassa sig till ett liv i Sverige, när man egentligen är svensk men alltid ses som en polack med ett outtalbart namn och konstiga seder.

Zbigniew heter Kuklarz i efternamn och lider när han ska göra lumpen och får de tre första bokstäverna i sitt efternamn på namnbrickan, till alla andras stora nöje. Här berättar han om hur hela släkten samlas för att fira en 40-årsfest och hur hans stora, galna familj skrattar och skrålar, gråter och bråkar.

Det är en hysteriskt rolig och ändå vemodig bok. Minnen från författarens uppväxt varvas med dråpliga beskrivningar av en vansinnig födelsedagsfest. En mycket sympatisk bok med en rätt osympatisk huvudperson.

Mitt foto: Bilden ska symbolisera det konstanta drickandet av starksprit.

Betyg: Gott betyg.

Rekommenderas till: alla som gillar varma, vemodiga, roliga uppväxtskildringar.

Snackis: Det är alltid intressant att diskutera kulturkrockar!

Länk till boken på AdLibris: hittar den bara som E-BOK.

Kungens födelsedag

Bokens titel: Kungens födelsedag

Författare: Hans Koppel (pseudonym)

Förlag: Telegram bokförlag, 2010

Antal sidor: 180

Det är helt klart såna här små pärlor som Hans Koppel ska skriva, inte rysare av det slag som han gett sig i kast med på sista tiden.

Boken "Kungens födelsedag" läser man ut på en kväll eller två. I vanliga fall gillar jag inte noveller och alltför korta romaner, men de här små historierna är väl värda att läsa ändå. (Snygg formgivning också!) Som vanligt är det dialogerna som är Koppels styrka, de är fantastiskt trovärdiga, mitt-i-prick och med ord som känns helt vardagliga och nutida.

Några unga miljöaktivister protesterar mot biltrafiken i Stockholms innerstad samtidigt som svenske kungen bestämmer sig för att ta en liten avstickare från den planerade färdvägen till slottet. Av en slump hamnar kungen och drottningen mitt i händelsernas centrum och det är miljöaktivisterna inte sena med att utnyttja.

Jag gillar hur Hans Koppel ger oss så många karaktärer i denna lilla roman och sedan binder ihop dem. Ska inte avslöja alla kopplingar här, men det kan vara sånt som att en kille och en tjej stöter ihop i ett obehagligt sammanhang som kan tyckas lösryckt - men båda två är på olika vis involverade i historien eller är släkt eller vänner med personer som är det. Litegrann som när man säger "vad världen är liten ändå!"

Betyg: Riktigt bra men tveksamt om den gav något mer än underhållning.

Rekommenderas: Till dem som vill läsa något lättsamt om att förändra världen, en bit av Sverige av idag och som inte orkar plöja en tung, tjock bok.

Snackis: Kan kanske vara kul att diskutera. Det fanns många ställningstaganden där man kan spekulera i hur man själv skulle betett sig.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Far och jag. Fortsättningen

Bokens titel: Far och Jag. Fortsättningen
Författare: Jan och Maria Berglin
Förlag: Ordfront Galago, 2012
Antal sidor: 150

"Far och jag" kom ut 2005 och nu, många år senare, har fortsättningen släppts. Det här är serier som jag föreställer mig att folk klipper ut ur tidningen (jag antar att stripparna trycks i någon dagstidning?!) och sätter upp på kylskåpsdörren. Så träffsäkra iakttagelser och en underbart torr, krass humor!

I Berglins serier finns en pappa, född någon gång på 1960-talet, som försöker nå fram till sin son, född någon gång på 1990-talet. Här berättas i små seriestrippar delar av deras liv - oftast framför datorn eller över köksbordet - där de förhandlar om pengar, betyg, sommarjobb, flickvänner och killkompisar, läggtider och hushållsgöromål.

Ibland känns språket eller meningarna lite krystade men oftast tvärtom: det är precis så här det är att ha tonåringar i huset. Pappan menar bara väl men det blir rätt ofta fel i alla fall. Sonen är nog en rätt schysst kille egentligen, men ganska ofta framstår han som irriterande ignorant.

Betyg: Mycket gott betyg för en fin och humoristisk skildring av förhållandet mellan en far och son, de som egentligen älskar varann men alltsomoftast tjafsar, missförstår eller talar förbi varann.

Rekommenderas: Till alla tonåringar och deras föräldrar, kanske i synnerhet till alla oss som faktiskt är födda på 60-talet och har barn födda på 90-talet - vi lever mitt i den verklighet som serieskaparna gör.

Snackis: Skulle inte tro att det finns mycket att prata om, mer att skratta tillsammans och igenkännande åt.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Sju jävligt långa dagar

Bokens titel: Sju jävligt långa dagar
Författare: Jonathan Tropper
Originalets titel: This is where I leave you
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Gilla Böcker, 2012
Antal sidor: 351

Snyggt, snyggt, snyggt! En snygg översättning till svenska, där man för en gångs skull inte hakar upp sig på de konstiga formuleringarna och önskar att man hade läst boken på engelska istället. Bra jobbat av översättaren! Snygg formgivning av omslaget, med läckert foto - där det utspillda vinet är partiellt lackat - och en rubrik som ritad med krita.

Snyggt skrivet också - inte minst! - för det här är en bok som man gladeligen sträckläser. Jonathan Tropper kan verkligen konsten att beskriva udda människor och dråpliga situationer på ett sätt som inte känns tillgjort utan helt naturligt och liksom "av bara farten".

"Sju jävligt långa dagar" är en bok om en dysfunktionell judisk familj som sitter shiva efter att fadern har dött. Under en lång och tålamodsprövande vecka ska de inte göra annat än umgås med varann, och det säger väl sig självt att massor av gamla oförrätter dyker upp, sanningar ska sägas, folk ska gråta och skratta om vartannat - och man ser sidor hos varann som man aldrig sett förut.

Huvudpersonen är Judd som i bokens inledning blir dramatiskt bedragen av sin fru. Berättelsen handlar i mycket om hur han ska hantera sveket, otroheten, skilsmässan och en mängd andra komplikationer som jag inte borde avslöja här.

Bland det bästa i boken är skildringarna av syskonrelationerna - Judd har två bröder och en syster - samt tankarna på livets förgänglighet, framtiden och döden. Vissa saker är lite väl förutsägbara, som åtminstone två hemliga förhållanden som jag listade ut så fort jag ens hörde talas om personerna, men på det hela taget är det en bok som väcker en del tankar och framför allt underhåller.

Var beredd på att ordet "sex" förekommer på varenda sida boken igenom. Jag överdriver inte! Det står, helt sant, något om sex på exakt varenda sida. Överhuvudtaget är Judd väldigt fixerad vid sex, tycker jag, och det tog inte lång stund innan jag tröttnade på att läsa om alla lena ben och putiga läppar och svettiga lakan och ohämmade stönanden.

Betyg: Mycket högt betyg till en bok om livet, döden, syskonrelationer och äktenskap. En kärleksbok, fylld med sex.

Rekommenderas: Till alla som vill läsa en rolig och välskriven bok om kärlek och känslor. Och det är inte en "tjejbok".

Snackis: Det känns som att man ganska snart skulle ha diskuterat färdigt, om man nu valde "Sju jävligt långa dagar" som diskussionsbok.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Medicinen

Bokens titel: Medicinen
Författare: Hans Koppel (pseudonym)
Förlag: Månpocket, 2010 (efter överenskommelse med Wahlström & Widstrand)
Antal sidor: 162

Jag upptäckte Hans Koppel genom en länk på AdLibris, där jag såg boken ""Vi i villa" och köpte den på ren chansning. Hade aldrig hört talas om författaren förut och blev mäkta förvånad över att boken var så himla bra trots att ingen jag kände hade läst den eller pratat om den. Därför letade jag reda på om det fanns några fler böcker av Hans Koppel och hittade då "Medicinen".

Boken är så kort så man läser ut den i ett nafs. Dialogerna är ruskigt inkännande och verklighetstrogna. Berättelsen i övrigt har väl vissa udda och smått osannolika inslag - annars skulle det ju bli en tråkig bok! - men huvudpersonen Johannas relation till människorna runt omkring henne är oehört bra beskriven.

Då här lyder första stycket i boken:

Jag är med i en bokklubb. Det är ungefär vad jag är med i. Vi är några från tidningen som träffas då och då och diskuterar en bok vi har läst. Vi dricker vin och äter gott. Inga barn får vara med, inga män.
Om jag inte hunnit läsa klart boken kollar jag på nätet vad folk har tyckt och så tycker jag ungefär samma. Det har funkat bra flera gånger men nu sitter jag i skiten.
Det är Louise som utmanar.
-Har du ens läst boken? säger hon.
-Det är väl klart att jag har läst boken, säger jag för vi har redan pratat om boken i en timme och jag har haft synpunkter och fått medhåll för mina åsikter och känt mig trygg.
Dessutom sitter vi vid mitt köksbord och nån fördel ska det väl vara med hemmaplan.
-Jag tror inte att du har läst boken, säger Louise.

Jag föll direkt för det här! Sedan fortsätter det på samma sätt: Johanna kämpar med exmaken och sina två barn, med sin vidriga chef på tidningen där hon jobbar och framför allt med Louise och de andra översittartjejerna på redaktionen.

Boken har en story om en medicinsk studie som Johanna deltar i och som gör henne stark, modig och uppkäftig - men den stora behållningen är beskrivningen av hur arbetsplatsen fungerar och vad de olika personerna säger till varann.

Betyg: En riktigt bra bok, men så hade jag inte heller väntat mig något annat. Dialogerna är oslagbara - de är tamejtusan bland de bästa jag har läst! Så verklighetstrogna så det känns som en bandinspelning. Tyvärr är boken så tunn så den bara räcker en kväll eller två...

Rekommenderas: Till alla vuxna som känt av visst mått av vuxenmobbning på arbetsplatsen, i vänkretsen, i bokcirkeln eller i sin familj. Inte riktig mobbning, utan mera det där tråkandet... och som sedan velat slå världen med häpnad, resa sig och göra något som får tyst på de andra!
Eller förresten till alla överhuvudtaget, för det här är en väldigt bra bok som känns fullständigt autentisk.

Snackis: En solklar snackis med många samtalsämnen om vänskap och rangordning.