tisdag 19 mars 2019

Topplista över kokböcker som jag knappt öppnat

Johannas deckarhörna håller i tisdagarnas topplistor. Denna gång handlar det om att lista fem favoriter bland kokböcker. Gulp! "Använder ni kokböcker, inspireras ni av dem eller köper ni hellre hem en pizza och låter dem fortsätta att samla damm?" undrar hon. Det där är lite lustigt: finns det inte ett alternativ där man lagar god och näringsriktig mat utan att kolla i en kokbok?

I vår familj är det jag som lagar i stort sett all mat. Jag gör den oftast helt från grunden och tycker att jag försöker variera mig. Men kokböcker har jag aldrig gillat.

Det är nog för att min pappa, som är duktig på att laga god och vacker mat, har visat mig sedan jag var pytteliten hur man tar vad man har och höftar ihop något. Det var han som lagade all maten när jag var liten och vi ungar fick gärna hjälpa till. Några recept fanns aldrig.

I vårt kök finns en liten bokhylla med kanske femton kokböcker. Alla böckerna där är presenter, tror jag. Jag har knappt öppnat dem, än mindre använt dem.


Långpannans lov av Anna Braw är en väldigt liten bok men riktigt bra. Där finns långpannekakor som är hur enkla som helst att göra. Rekommenderas till alla som ska baka till ett helt hockeylag (som jag) eller fotbollsklubb eller klassfika eller något annat stort.


Kärlek oliver och timjan av Anna Bergenström är verkligen jättefin att bläddra i. Och det är väl ungefär vad jag har gjort också...



Det bästa från Arla-köket är jättebra. Inte för att jag lagat mycket ur den, men ändå. Den är uppdelad i vettiga kapitel typ "Höst", "Jul", "Bröllop", "Student", "Påsk" och så vidare. Gillar den! Det är som Arlas gratisbroschyrer man kan ta i mataffären men strukturerat.



Sedan har jag en bra kokbok från Milda. Jag fick den gratis för säkert 25 år sedan, man fick väl skicka in en kupong eller något (för detta var på den tiden då man fortfarande skrev med kulspetspenna på en liten färgglad talong där strecken satt på tok för tätt - och sedan skickade in med snigelpost). Kokboken heter "Hur du lyckas i köket med Milda" eller något sånt och har beskrivningar som är så enkla att man kan vara lobotomerad och ändå klara av att laga maten.

Och så får jag väl puffa för den här enkla kokboken, 65+, som jag själv layoutat, formgett och fotograferat. Det var en projekt för Upplands-Bro kommun, där äldre människor fick skicka in sina favoritrecept. Riktigt bra mat som jag lagat många gånger!


torsdag 14 mars 2019

En helt vanlig familj


Bokens titel: En helt vanlig familj
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 455

Kompisarna Amina och Stella är nitton år och delar i stort sett allt: de har lekt tillsammans från de var riktigt små, de har gått i samma klass, de har spelat i samma handbollslag och de vet exakt allt om varandra. Tjejerna bor i universitetsstaden Lund, där de ska börja plugga till läkare (Amina) och jobbar på H&M för att tjäna pengar till en Asien-resa (Stella). På helgkvällarna går de ut och festar, dansar, dricker och raggar på de inneställen som staden erbjuder.

Båda tjejerna kommer från vanliga, ordinära hem - eller hur man nu ska beskriva det, men det är i alla fall inga extrema uppväxter i konstiga familjer. Stellas pappa är präst i Svenska kyrkan och hennes mamma är jurist. Stella har inga syskon - vilket tydligen varit påfrestande för föräldrarna som önskade sig ytterligare ett barn.

Just föräldrarnas yrken blir väldigt intressanta i boken, då pappan naturligtvis förväntas vara en "god" människa som aldrig ljuger, alltid vill alla väl och sannolikt litar på att Gud ska skipa rättvisa - medan mamman är en framgångsrik, kanske något cynisk och realistisk jurist som kan det mesta om rättsväsendet och domstolar men aldrig trott att hennes egen familj skulle hamna där.

Boken inleds nämligen med att Stella blir tagen av polisen en sen sommarnatt. Hon anklagas för ett mord som hon inte säger sig ha begått. Det dröjer inte länge innan vi inser att här handlar det inte bara om att sanningen måste komma fram; lika mycket handlar det om värdet av att hålla ihop inom familjen. Var pappan verkligen vaken när Stella kom hem mitt i natten och vad var isåfall klockan? Dolde hon något? Vad visste mamman om detta? Vad hade Stella gjort den där sena kvällen och natten - var hon ens i närheten av lekparken där mordet skedde?

Om det inte var hon som var mördaren, vem var det då?
Om det var hon som mördade - hur kunde det bli så?

Det här är ingen kriminalroman och själva brottet är förvisso viktigt men det är relationerna som allt kretsar kring. Pappan inleder med sin version och sedan följer Stellas berättelse. Sist får vi höra mammans historia (den känns minst äkta, i mitt tycke, medan de andra två är riktigt bra beskrivna och högst trovärdiga).

Mitt omdöme: En oerhört spännande roman som frågar sig just det som väl de flesta föräldrar någon gång tänkt: "Hur långt är jag beredd att gå för mitt eget barn?".

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 11 mars 2019

Böcker som alla läst utom du



Jag fick en blänkare på mejlen från ett stort förlag som skrek ut "Årets mest efterlängtade bok!" och det var visst del tjugosju i Millennium-serien.

Då slog det mig att jag faktiskt har en fråga till er andra, ni superbelästa människor som tittar in här ibland. Vilka böcker har ni INTE läst, som ni kan säga sådär på rak arm, som ni tror att "alla" har läst?

Nu menar jag inte Homeros Odysséen i inbunden 1800-talsutgåva eller Shakespears samlade verk eller Kafka på originalspråk eller något sånt.

Själv har jag nämligen inte läst en enda av de där Millennium-böckerna som varenda svensk har plöjt och älskat.

Jag har inte heller läst en enda bok av Läckberg, vilket väl närmast är oförlåtligt (men jag har sett någon sommardeckare på teve, baserad på hennes bok, tror jag. Alla hade matchande blå skjortor och blå klänningar och blårutiga blusar, minns jag. Scenografen måste ha haft migrän under inspelningen och beordrat att varenda detalj skulle se ut som i ett Sköna Hem-reportage där allt harmonierar.)

söndag 10 mars 2019

Gamla omslag av Per Åhlin



Bara ett litet inlägg, skräddarsytt för en ny Instagram-bekant som gillar Per Åhlins illustrationer. Jag har de tre nedersta (mitt foto), de tre översta är en bild jag hittat på nätet för länge sedan.

fredag 8 mars 2019

Gamla tips blir som nya!

På en föreläsning om digital marknadsföring påpekades att man mycket väl kan lyfta upp foton man använt tidigare (främst då på Instagram, men funkar säkert även i andra kanaler) eftersom det hela tiden tillkommer nya följare, nya läsare, nya vänner.

Jag tyckte det lät helt sinnessjukt. Ska man inte lägga ut nytt hela tiden? Ska man återanvända gamla inlägg? Så slött. Så oengagerat.

Men så tänkte jag om: jag gillar ju återbruk i alla andra sammanhang. Varför skulle det vara så fel med återbruk just i en blogg?

Det är trots allt nästan inga som läst mina första år på Boktanken, skulle jag tro. Jag hade inga läsare alls. Sannolikheten att någon skulle ha så vansinnigt tråkigt att den började scrolla igenom Boktankens inlägg från 2013 eller 2015 är närmast mikroskopisk.

Så här kommer några böcker från min knackiga start som bokbloggare, som återanvända tips till den förkrossande majoritet av mina läsare som faktiskt inte läste dem då jag skrev dem. Samtliga böcker är mycket läsvärda!

--

Hemligheten av Philippe Grimbert (recenserad december 2011)




Medicinen av Hans Koppel (recenserad januari 2012)




Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd (recenserad januari 2012)







torsdag 7 mars 2019

När man inte gillar bokens huvudperson

Ser att Mia hunnit slänga ut sin helgfråga redan (hjälp, är arbetsveckan redan slut?!) och denna gång handlar det om att tycka om huvudpersonen i boken man läser. Eller kanske snarare att inte tycka om? Hur viktigt är det att man gillar den man läser om?




Jag tyckte inte om Elena Ferrante-boken sådär väldigt mycket som resten av jordklotet, och det tror jag beror på huvudpersonerna. Jag gillade dem inte. Det finns jobbiga beröringspunkter med mina egen uppväxt och tjejerna som var mina "kompisar" (citattecken eftersom jag undrar om de verkligen var mina vänner). Jag läste den första boken men kommer inte att läsa de följande.

Likadant den uppmärksammade debuten "Annabelle", som verkligen var välskriven och spännande på många vis men där jag inte klarade av huvudpersonen Charlie (detta överanvända namn!) som rent ut sagt verkar vara en sjukt jobbig typ. Jag får mest har lust att vråla "skärp dig för faan!" åt henne. Det finns gränser för hur påfrestande även fiktiva personer får vara innan jag smäller i en dörr och går därifrån.

onsdag 6 mars 2019

Det hantverksmässiga




Det är något särskilt med gamla böcker! Jag älskar att köpa böcker som har vackra omslag, men riktigt gamla böcker (som inte alltid nödvändigtvis har genomtänkt formgivning eller är snygga med dagens mått) är ändå något speciellt. De luktar så gott! Det är något charmigt över hantverket, den totala frånvaron av digitalisering, Photoshop och Illustrator, moderna tryckmetoder, ja, till och med bindningen.


tisdag 5 mars 2019

Cut off


Bokens titel: Cut off
Författare: Mark Billingham
Förlag: Quick Reads, Sphere, 2017
Antal sidor: 98

Lägg inte hela ditt liv i mobilen! Unga, vackra Louise gör det: hon har alla kontakter där, mängder av sms och foton - ja, till och med de små reklamfilmer som hon gör i sitt jobb (med förhoppningen att någon gång få spela in en riktig långfilm).

Hon kan inte låta många minuter gå innan hon tittar på mobilen, den är nästan som en förlängning av hennes kropp.

Total katastrof sålunda när Louise lägger ifrån sig telefonen inne på ett café och istället plockar upp en annan - nästan likadan men fulare och sämre. Vem har tagit hennes egen? Louise ringer och ringer till sin egen mobil (ja, hon kan förstås inte göra det med den upphittade utan ber vänner att göra det åt henne) men ingen svarar.

Tiden går. Hur är det möjligt att det kan gå flera timmar utan att man glor på sin mobil?! Finns det ens människor som inte tittar på telefonen hela tiden? Nu har hon ju ringt säkert hundra gånger och ändå har den som fått Louises telefon istället för sin egen inte svarat!

Hela hennes liv ligger ju i den där mobilen. När Louise långt senare äntligen får kontakt med personen som hittat telefonen blir hon enormt lättad - men det är då den verkliga mardrömmen börjar.

Mitt omdöme: Jag gillar Quick Reads lättlästa engelska noveller, de är ofta skrivna av etablerade författare som kan konsten att jonglera med orden och snabbt bygga upp en spännande intrig. Mark Billingham är inget undantag! Det här är riktigt träffsäkert, på många vis trovärdigt - och väldigt läskigt.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

måndag 4 mars 2019

Nu finns Boktanken på Instagram


Hörni, nu får ni som har Instagram gå in och följa mitt konto där! Jag har under 2018 experimenterat med ett privat konto som blivit en enda konstig sörja av företagsgrejer, kundcase, privata foton, hundbilder och bokbloggerier. Det funkar inte. Jag måste renodla!

Nu har jag fantasi_mona för mina jobbuppdrag och mig själv privat samt boktanken för den här bloggen. Har slängt in lite (gamla) bilder så att det inte ska vara alldeles tomt därinne!

Än så länge har jag en handfull följare, men det kommer förhoppningsvis att ändras. Gå gärna in och kolla om ni tycker om upplägget - så kan ni "följa" kontot eller klicka på ett hjärta, så är det lättare för mig att hitta er andra också.

Tanken är väl att göra som många andra bokbloggare: lägga ut en bild och en extremt kortfattad åsikt på Instagram, men puffa för recensionen som finns här inne på bloggen. Det som är kul med Instagram är ju hashtaggarna som gör att man väldigt enkelt kan se alla andra som taggat samma bok eller samma författare.

Förhoppningen är såklart att helt nya människor ska hitta till bloggen; eller folk som kanske inte orkar läsa hela blogginlägg men tycker det är kul med kortfattade boktips.

söndag 3 mars 2019

En familjemiddag


Bokens titel: En familjemiddag
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: A Family Supper
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Novellix, 2018
Antal sidor: 24

Även för att vara en novell är "En familjemiddag" kortkort. Faktum är att texten är så kort, att jag när jag läst ut boken kände "Nämen vad tusan, var det inte mer? Har jag betalat 38 kronor för några rader?!"

Först var jag besviken, men sedan har jag tänkt på den här berättelsen varenda dag den senaste veckan. Kontentan är att den är så himla bra så det är värt att köpa den ändå.

"En familjemiddag" upptar inte ens de 24 sidorna i denna Novellix-bok; nej för texten börjar på sidan 7 och det blir följaktligen endast 17 (!) sidor text i detta minipocketformat. Snudd på ingenting! Ändå lyckas Ishiguro fånga stämningen perfekt och skapa en tydlig bild av en liten familjs inre slitningar.

Ett gott råd: läs inte översättarens inledning! Den avslöjar nämligen vad som står på de där sjutton sidorna. (Hur kan Novellix få för sig att inte lägga hennes förklaringar sist i boken? Jag blir faktiskt arg.) Här har jag sammanfattat åt er vad ni behöver veta:

1. Kazuo Ishiguro växte upp i strikta, artiga England som son till ett strikt, artigt japanskt par - och blev en strikt, artig man som skildrar miljöer där känslor trycks undan.
2. Fugu är en fisk man inte gärna vill äta.

Läs och njut av en iskall berättelse om de unga vuxna syskonen som återvänder hem till sin känslolöse far för att äta middag hos honom kort efter att deras mor dött...

Mitt omdöme: Ishiguro är som vanligt fenomenal på att levandegöra människor utan att egentligen säga så mycket om dem, utan mer koncentrera sig på allt osagt, alla slitningar, all smärta som man anar under den polerade ytan.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

lördag 2 mars 2019

Mamma är galen och pappa är full


Bokens titel: Mamma är galen och pappa är full
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 233

Jag undrar hur det skulle vara att sitta och prata med Fredrik Sjöberg. Jag föreställer mig att man sitter i varsin sliten, mysig fåtölj (en sån där armstöden börjar bli så nötta att man ser igenom tygets väv och där så många rumpor satt sig att det blivit en permanent grop i sitsen) i ett svalt rum i otätat gammalt sommarhus i skärgården - ett sånt med nötta brädgolv och prassel av möss i väggarna och två bokhyllor fulla av Svenska Turistföreningens årsbok från 1907 och framåt - med varsin stor kopp te i två koppar av en 50-talsservis och mumsar på rostbröd med hemlagad apelsinmarmelad.

Och så pratar Fredrik. Och pratar och pratar och pratar, fast man lite snyggt försöker säga "ska jag sätta på lite mer te?" eller "jag är lite kissnödig, om du ursäktar?" eller "du, det börjar mörkna nu - kanske dags att dra sig hemåt?". Och allt han säger är så fantastiskt så man undrar om han kanske hittar på; kan det verkligen stämma, är det inte lite väl märkvärdiga sammanträffanden?

Jag vet inte hur han ser ut, hur gammal han är, hurdan han är - men i mitt huvud är han alldeles på pricken som min mormor (men kanske fyrtio-femtio år och man istället).
Hon kunde också hundrafyrtioelva förgreningar av varje människas släkt, visste alla pikanta detaljer, kände till oväntade äktenskap och hemliga affärer, berättade om kopplingar till adeln eller släktingar som adopterats bort, visste vilka som tagit livet av sig och vilka som hamnat på sinnessjukhus. Hon sparade på kvitton, vykort, visitkortsfotografier, biljetter och allt mellan himmel och jord. Det var som om hon hade ett inbyggt kartotek med alla sina vänner, släktingar och bekantskaper.

Det är alldeles underbart att ha en sån där sprudlande berättare i sin närhet, kan jag säga! En sån som inte riktigt kan behärska sig, för det finns alltid något mer att berätta.

"Mamma är galen och pappa är full" är en liten bok om konstnären Ivar Arosenius som gifte sig med den rika Eva Adler och fick en liten dotter med henne - Lillan, som vi alla känner till från "Kattresan" - och sedan dog, samt om Evas nye man Anton Dich, den danske konstnären som ytterst få minns.

Mycket handlar om Eva och hennes syskon som föddes kring 1880; de var unga vuxna då första världskriget bröt ut. Reste genom Europa, levde lyxliv, gifte sig med judiska män som flydde eller "försvann" under andra världskriget, fick små barn som dog och andra som de försummade. De levde spännande, omtumlande, händelserika (och inte nödvändigtvis lyckliga) liv.

Mitt omdöme: Det här är inte en bok för alla; men jag tycker den är underbar. Dessutom är formgivningen utsökt både in- och utvändigt och formatet väldigt trevligt; Nina Ulmaja är otroligt duktig har jag sagt länge.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

fredag 1 mars 2019

Helgfrågan: Varför slutar man bokblogga?


Vackert bibliotek! Jag fotade Stockholms Stadsbibliotek förra veckan, 
när jag var i stan på kundmöte.


Mia frågar i denna veckas helgfråga "Varför tror du många slutar blogga?" och "Ge ett tips på en bra bokblogg!".

Jag misstänker att folk slutar för att de får småbarn (i alla fall har jag sett flera bloggare som lagt av när de nyss fött barn), när de får nya och mer krävande arbeten, när de drabbas av en livskris eller svår sjukdom. Sedan finns ett gäng som tycks ha slutat för att de helt enkelt tröttnat - det kanske inte ger dem någon större tillfredsställelse längre.

Ganska ofta verkar det vara stress som får bloggarna att sluta: man orkar inte med sitt vanliga, jäktiga liv och dessutom känna pressen att läsa böcker och recensera dem.

Själv läser jag inte alls så mycket som många andra bloggare. Jag skriver inte lika ofta heller. Jag får inte särskilt många recensions-ex alls. Inte så konstigt: förlagen vill säkert ha någon som spottar ur sig snygga inlägg fem dagar i veckan och helst samtidigt på Instagram (med tjusiga bilder). Det funkar inte i mitt egenföretagarliv just nu.

Men, men. Jag gillar min bokblogg så jag fortsätter ändå!

När det gäller att tipsa om andra bloggar så hänvisar jag till min lista med favoriter, som ligger här i vänstermarginalen (om man kollar på datorn - på mobilen tror jag inte den syns alls, tyvärr...).

Många skriver fantastiskt bra inlägg, genomtänkta texter, tar fina foton, är aktiva och pålästa och insatta. Det kryllar av duktiga bokbloggare där ute! 

Mars månad


Redan mars! Hur gick det här till? Bloggen har fått lugna sig lite och jag ser att jag inte är ensam om att ha det så. Jobbet och familjen måste gå före. Jag som älskar att läsa böcker har mest känt att jag inte orkar: har ägnat mig så mycket åt texter i mitt arbete att jag inte mäktar med att läsa på kvällen.

Snart är sportlovet slut - det sista någonsin i vår familj! - och även om det kommer snö och kyla igen så är ändå våren här nu. Bilden här ovan tog jag på Mälaren imorse. Det smälter, fryser på, smälter, fryser på... Isarna sjunger i vårsolen.

Under februari har jag mest läst tidningar och noveller, men nu hoppas jag orka med alla dessa skönlitterära romaner jag suktat in mig på.

Bokrean struntade jag i denna gång, trots att det alltid varit en speciell högtid för mig. Förbeställde från Adlibris men de böckerna kom inte fram förrän idag fredag så det var ju lite dåligt med tanke på att man kunde handla reaböcker redan i tisdags.

onsdag 20 februari 2019

Risk för regn


Bokens titel: Risk för regn
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket, 2019
Antal sidor: 162

På etthundrasextiotvå sidor hinner man skriva betydligt mer än en vanlig novell men mycket mindre än en vanlig roman - och det är ett riktigt trevligt format, i mina ögon. Lagom långt för att man ska hinna lära känna huvudpersonerna och sätta sig in i historien, lagom kort för att det ska kännas som en snabbslukad bok (perfekt att ha med på pendeltågsresor och i väntrum).

Anna Fredriksson är duktig på att levandegöra människorna i sina berättelser. Här är de kanske onödigt förutsägbara men ändå: jag kan lätt se dem framför mig.

Lena är 55 år och nyförälskad i Staffan. De är båda frånskilda och har vuxna barn. Nu är det deras tremånadersdag och de ska ge sig ut på en bilresa över en långhelg för att hälsa på sina ungar i Örebro, Jönköping och Göteborg - och introducera sina nya kärlekar för dem och deras familjer.

Det blir förstås - givetvis! självklart! - diverse konflikter utmed vägen. Staffans enda barn skiljer sig väsentligt från Lenas tre. Den svala, tjusiga Filippa lever ett i det närmaste "perfekt" liv och efter att ha besökt henne ser Lena på sina egna barn med helt andra ögon. Glamourös lyx ställs mot sjaskighet och stök. Exklusiva trerättersmiddagar mot ketchupdränkt pasta. Skräddarsydda designerkläder mot urtvättade linnen och slitna jeans.

Inget går riktigt som det medelålders kärleksparet tänkt sig. Man kan undra om förhållandet ens klarar av att överleva helgen?

Min enda invändning mot den här boken är att jag inte blev fintad eller överraskad någonstans egentligen. Kanske är det just att texten är så kort som gör att det inte blir mer komplext? Men jag gillar verkligen de här Månpocket Exklusiv-böckerna så då får det vara så.

Länk till boken på Adlibris: MINI-POCKET DANSKT BAND
Länk till boken på Bokus: MINI-POCKET DANSKT BAND

söndag 17 februari 2019

Har ni sett Månpocket Exklusiv?



Nej, det här är inte ett "betalt samarbete" eller vad det kallas när bloggare gör reklam för en produkt. Det är bara min glädje och förvåning över att hitta små fina pocketböcker som är lite mer av tjock novell i lyxförpackning.

Har ni spanat in Månpocket Exklusiv? Jag visste inte ens att de existerade!

De är mindre än en vanlig pocket i alla bemärkelser: bredden, höjden, tjockleken. Dessutom danskt band, som känns lite lyxigt. Och snygga omslag! Perfekt liten bok att ha i handväskan (har man ryggsäck kan man ju kånka hur tungt som helst, men handväska över axeln är begränsande).

Väldigt dyra, dock. Jag köpte en av dem på Akademibokhandeln och pröjsade 59 spänn för den, vilket jag tyckte var i saftigaste laget. Såg att Adlibris vill ha 88 kronor styck för dem - det tar verkligen emot...

Jag har läst "Återträffen" av Camilla och Viveca Sten, men jag fick den som pdf (recensions-ex) så jag hade inte en aning om att den ingick i den här fina serien. Nu håller jag på med "Risk för regn" av Anna Fredriksson, eftersom jag har gillat i stort sett allt annat hon skrivit.



Länk till Älska pocket där det står mer om dem.

lördag 16 februari 2019

Onödig antibiotikaanvändning

Med anledning av de senaste veckornas pärs här hemma - där döden har flåsat oss i nacken - skulle jag bara kort vilja säga några ord om det här med att använda antibiotika i tid och otid, istället för att lita på att kroppen oftast orkar läka ut sjukdomar av sig själv.


Bild tagen från LäkemedelsVärldens hemsida. 

Jag vill tipsa om barnboken "Förkylt" om antibiotikaanvändning. Det är en liten bok som man kan ladda ner från nätet. Den delas ut gratis i Stockholms läns landsting, till förskolebarn. Layouten driver mig till vansinne, men antagligen tycker upphovsmännen att den tilltalar småungar - och syftet är gott. Klicka HÄR så kommer ni till pdf-boken.


Skärmdump från utmärkta, informativa sidan antibiotikaellerinte.se 

Vi måste jobba för att få ner onödig antibiotikaanvändning. Hade det inte funnits superdunderkurer med bredspektrum-antibiotika att ge intravenöst så hade inte mitt barn överlevt. Det måste finnas tillgång till de här fantastiska medicinerna när det verkligen är skarpt läge! MÅSTE!

För övrigt tipsar jag om att gå in på Sannas bokhylla som idag inte alls handlar om böcker, utan om EU-medlemskap. Är det något vettigt vi kan använda EU till så är det väl sånt som att se till att vissa nationer i vår närhet lägger av med det sanslösa bruket av antibiotika i djurhanteringen...

Slutligen: Kolla gärna på sajten Antibiotika eller inte som drivs av Strama Stockholm tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting - där beskrivs tydligt hur viktigt det är att vi alla tar ansvar för att hushålla med medicinerna för att värna om de allra sjukaste, som VERKLIGEN behöver dem.

Tack för att ni orkade läsa!
//Mona

Oanade konsekvenser


Bokens titel: Oanade konsekvenser
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: A Banquet of Consequences
Översättare: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 612

Jag vet många som i åratal hängivet följde den slafsiga och obstinata assistent Barbara Havers på New Scotland Yard och hennes kollega den stilige, vänlige, överklassige kommissarie Thomas Lynley, men som gav upp ungefär halvvägs då författaren bestämde sig för att göra sig av med en av de mest älskade karaktärerna kring dessa två.

Själv fortsatte jag att läsa serien, trots att jag tyckte väldigt illa om just det där. Nu har Elizabeth George gett ut tjugo böcker och "Oanade konsekvenser" är den nittonde. Jag tror jag läst nästan alla. Det är något speciellt med att följa två personer där man kan allt om deras vänner, kärleksrelationer, familjer, bakgrund och arbetskamrater.

Tyvärr får jag säga att den här boken var sällsynt platt. Dock inte rent fysiskt, för den är så tjock så det var svårt att orka hålla den när jag låg på rygg och läste - men innehållsmässigt var den tämligen oinspirerad.

Om Havers fick vi i princip inte veta något alls, hon var rena pappfiguren. Om Lynley fick vi endast fragment av hans kärlekshistoria med en veterinär, men det var närmast pliktskyldigt för att inte läsekretsen skulle rasa.

Resten av denna smälltjocka bok var en härva av knepiga relationer, den ena mer osannolik än den andra. I centrum för historien står Caroline, en vacker kvinna i medelåldern. Det är kring henne allt kretsar, mest för att hon är så duktig på att manipulera och intrigera.

Hennes exmake kirurgen och hans nya kvinna finns där i bakgrunden, liksom hennes nuvarande make och hans älskarinna (!) som alla känner till. Därutöver hennes två vuxna söner Will och Charlie, som båda två blir övergivna av sina respektive flickvänner - varav den ena flickvännen är en neurotisk tatuerare med anorexia och den andra är en velig människa som rusar rakt in i ett nytt förhållande.

Och så Carolines uppdragsgivare, den framgångsrika feministen och författaren Clare - hon som ganska tidigt i boken dör. Frågan är bara varför? Av sjukdom eller självmord eller annan "ond bråd död"?

Mitt foto: Här har jag spritt ut lite kristalliserat gift, precis som det som förekommer i boken. Eller nåja, det är salt men man kan ju låtsas...

Mitt omdöme: En helknäpp historia som broderats ut till vansinneslånga sexhundra sidor om ingenting - och mina polisfavoriter blev nästan statister i sin egen bok. Nej, ingen höjdare.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET eller POCKET (inbunden verkar inte finnas längre)

måndag 11 februari 2019

Quick Reads är fantastiska!


Jag har en liten samling av Quick Reads, det har jag berättat för er förut. Det är noveller utgivna av ett engelskt förlag, på enkelt språk. Väldigt lättlästa! Jag begrep inte det där med att de är speciellt skrivna och utgivna för att vara läsfrämjande, utan trodde att "quick" syftade på att det var korta historier som gick snabbt att läsa.

Hur som helst är det bra historier som håller hög kvalitet - och i Storbritannien har de blivit enormt uppskattade.

Idag läste jag inne på Boktugg om hur feelgoodförfattaren Jojo Moyes klivit in och räddat projektet "Quick Reads" från nedläggning genom att investera motsvarande 4,2 miljoner kronor. Läs gärna deras artikel, den är riktigt intressant.

Jag gillar idén med att låta bästsäljande, duktiga, välkända författare knåpa ihop actionfyllda, lättlästa historier som sedan säljs till allmänheten men även delas ut gratis till många vuxna som annars aldrig skulle läsa.

söndag 10 februari 2019

När Kalle Anka och Lynley & Havers är för komplicerade...


Det här är vad jag köpte till min sjuka familjemedlem, innan jag insåg att han var så sjuk att han inte ens klarade att läsa en Kalle Anka-pocket.

Själv har jag haft mina tankar hos honom hela tiden i snart två veckor, knappt kapabel att jobba - eller göra bokbloggsinlägg för den delen. Min läsning har begränsats till att läsa en tegelsten av Elisabeth George (i slow motion för att begripa vad där står, är inte klar med den än).

Under tiden ser jag hur det rasslar in sprillans nya recensions-ex eller vårens nyköpta böcker hos andra bloggare, som pallar att läsa en bok om dagen (eller varannan dag kanske). Här händer ingendera. Nu börjar vardagen återvända och med den hoppas jag att jag hinner läsa mer och blogga mer.

Men allt, precis allt, är ändå oviktigt i jämförelse med att få leva och få vara frisk.

lördag 9 februari 2019

Ultimata längden på en bok


Jag har gått med i Dagens Nyheters Facebook-grupp "Snacka om böcker!". Det är väl sisådär, om jag ska vara ärlig...

Många inlägg av typen "Nu har jag läst Känd Författares fantastiska roman "Bok 2". Den är bland det bästa jag läst!" och sedan inget mer. Eller "Kan någon tipsa om böcker skrivna av en polack, gärna 1800-tal, gärna feministisk vinkling, helst på temat svartsjuka?!" eller annat omöjligt.

Den senaste tiden har jag dock sett fler intressanta inlägg, där man verkligen ställer intressanta frågor eller är ute efter ett givande meningsutbyte.


Båda illustrationerna: Mia Nilsson, Dagens Nyheter

För någon vecka sedan gjorde DN-reportern Kristofer Ahlström ett inlägg där han frågade "Vad tycker ni läsare är det optimala sidantalet för en bok?" och sedan fick man kryssa i olika alternativ. Jag valde 250-350 sidor och det var inget svårt val för mig. Jag tycker att många böcker jag läser är "klara" på drygt 300 sidor och det är jag nöjd med. Sedan hoppar jag glatt vidare till nästa bok!

Jag tycker mig att ha sett att många romaner är längre nuförtiden än för bara 15 år sedan. Tittar jag i bokhyllan så finns många fina skönlitterära böcker som är 250 sidor, men bland de sprillans nya är böckerna ofta 450 sidor istället.

De absolut flesta röstade som jag gjorde. Sedan fanns det ett gäng högljudda kommentarer där folk skrek att vi andra inte var kloka, för det var den dummaste frågan som ställts - och bra litteratur kan man minsann inte sätta ett sidantal på.

Nä, självklart inte. Jag är ingen idiot.

Men om jag får välja så är det oftast så att deckare, feelgood och vanliga relationsromaner klarar av att berätta sin historia på 350 sidor utan att vare sig kännas stympade eller för utbroderade.

Idag fanns Kristofer Ahlströms artikel med i DN. Jag har inte läst den, ska göra det nu genast! Ville bara inte vara påverkad av vad han skrivit innan jag själv författat denna text. Här är länken till DN-texten: HUR LÅNG ÄR DEN PERFEKTA ROMANEN?

torsdag 7 februari 2019

Liten förhandsbeställning


"Barnet från ingenstans" av Kari Rosvall har jag beställt.

Jag älskar bokrean! Ända sedan jag var barn har jag tyckt att det är en högtid; veckan då jag har råd att köpa inbundna böcker och MÅNGA böcker.

Det senaste decenniet har förstås varit lite annorlunda; till stor del för att man kan förbeställa via nätet. Innan dess fick man förbeställa via handskrivna listor som lämnades in i den verkliga bokhandeln och sedan hämta ut de tunga papperskassarna i affären när rean hade börjat. Och innan dess fick man inte förbeställa alls, utan fick armbåga sig fram och slita åt sig de böcker man ville ha innan någon annan snott dem.

Lite av den där hetsen, ha-begäret och charmen har gått förlorad. Samtidigt är det såklart otroligt bekvämt att få hem böckerna snyggt paketerade utan att behöva stångas alls. Minns att jag fick ledigt av chefen för att stå i kö utanför Akademibokhandeln i Solna centrum på morgonen, för att vara en av de första som rusade in i butiken och norpade ett åtråvärt exemplar av någon bok man sett fram emot.

I år har jag knappt beställt något alls. En handfull böcker som jag haft i min önskelista och som nu kom på rea (ja, jag hade kalkylerat med det!), det är allt.


"Husdjuret" har fått diverse utmärkelser och jag har aldrig läst något 
av Camilla Grebe så jag är nyfiken på denna. 

tisdag 5 februari 2019

1793


Bokens titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 446

Den är fantastiskt att få följa med till Stockholm i slutet av 1700-talet, där fattigdomen är utbredd och människorna gjorde allt för att bokstavligt talat bara överleva: slet och släpade, sålde vad man kunde - inte bara sina tjänster eller varor utan även sina kroppar, man stal och slogs och lurades för att komma över mat för dagen eller några slantar som garanterade ens överlevnad ytterligare en kort tid.

Den mordgåta som "palten" Cardell, en enarmad krigsveteran, ska lösa tillsammans med den svårt lungsjuke men alltid klipske herr Winge är brutal och hemsk på alla vis men det är inte den som är bokens stora behållning; det är istället berättelserna runt omkring.

Boken blev "Årets bästa deckardebut" men jag fastnar för de detaljerade, rysliga, svarta skildringarna av det fasansfulla spinnhuset och stadens vidriga horhus, de slitna gästgiverierna och nerspydda ölstugorna, de mörka gränderna, det stinkande vattnet som omger staden, de dragiga rum där man sover under många filtar för att inte frysa ihjäl och det iskalla kontor som polismästaren huserar i.

Jag vill ha mer! Kan vi få fortsätta följa staden, tack?

Författaren tar helt osentimentalt livet av alla möjliga viktiga personer i sin bok, snabbare än man hinner blinka, och resten behandlar han också illa genom att skicka sjukdomar, sorg och elände på dem. Jag gillar att han inte besparar ens de människor man skulle önska kunde slippa...

Mitt omdöme: En obehaglig mordgåta som inte intresserar mig nämnvärt, men en fantastisk skildring av ett Stockholm som plågades av korruption och brist på övergripande styre förutom svält, kyla, fattigdom och sjukdomar. Allt var inte bättre förr, verkligen inte.

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

måndag 28 januari 2019

Stockholm läser


Jag brukar hålla ögonen på "Stockholm läser", det är himla kul att se vilken bok som väljs till årets stockholmsbok.

Tidigare år har det bland annat varit "Kungsgatan" av Ivar Lo-Johansson, "Norrtullsligan" av Elin Wägner, kultboken "Barnens ö" av P. C. Jersild, "Var det bra så?" av Lena Andersson, klassikern "En dåres försvarstal" av August Strindberg, fantastiska "Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström (såklart!) och en av mina favoritböcker: "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen. Förra året var det dock någon konstig bok som jag inte alls kände för att läsa...

Det är vettiga kriterier för "Stockholm läser", tycker jag. Bokens handling ska helt eller delvis utspela sig i Stockholm, författaren ska ha tydlig anknytning till Stockholm. Boken får inte vara alltför omfångsrik, den ska locka både män och kvinnor till läsning, vara äldre än 15 år (därmed är nyss utlästa "1793" ute ur leken för de närmaste 14 åren...) och den ska lämpa sig för diskussioner - författarsamtal - debatter - stadsvandringar etc.

Stadsbiblioteket i Stockholm har lagt ut små ledtrådar på sin hemsida den senaste veckan, men det var först idag de avslöjade vilken bok som är vald. Nu vet jag vilken boken är (dock har inte Stadsbiblioteket lagt ut det på sin hemsida eller Facebook-sida än) och det var ett väldigt bra val. Så pass att jag kanske själv väljer den boken för en kommande bokklubbsträff, faktiskt...


Allt var inte bättre förr


Visst är det bra; först skryter jag om mina 200.000 besök - och sedan går jag i ide?! Inte vidare sympatiskt. Så blir det när verkligheten kommer emellan. 

Jag har under den gångna veckan läst Niklas Natt och Dags "1793", säkert sist i Sverige. Inte för att jag inte velat läsa den tidigare, men ibland får man invänta pocketutgåvan och en lucka i all annan läsning.

"1793" är en fantastisk bok på många vis. Den påverkade mig så mycket att jag drömde om den på nätterna - alla de där hemskheterna som huvudpersonerna råkar ut för.

Det var inte bättre förr. Om det är något jag bär med mig av den här storsäljaren så är det svälten, kylan, supandet, hungern, de svåra sjukdomarna, det hårda slitet. Och allra mest: maktlösheten! Fy tusan vad vi människor utnyttjar varann. 

måndag 21 januari 2019

En femtedels miljon, imponerande!


Inte så tokigt, va?

Egentligen kan man ju knappast mäta bloggens framgång i antalet sidvisningar. Det intressanta (för förlagen) är ju hur lång tid det tagit att skramla ihop tvåhundratusen sidvisningar - är det från 2003 eller från förra sommaren? Det har förstås avgörande betydelse.

För mig spelar det dock ingen som helst roll. Jag är mest bara lycklig och fascinerad över att det överhuvudtaget finns folk som vill gå in och läsa på bloggen så pass frekvent och uthålligt.

2015, 2016, 2017 och 2018 - drygt fyra år är det sedan jag bestämde mig för att inte bara lägga in ett kilometerlångt inlägg varannan vecka, utan faktiskt satsa på en mer aktiv närvaro på bloggen. Skriva oftare, skriva kortare, surfa runt mer, kommentera andras bloggar, engagera mig. De första åren jag skrev tillförde inte så mycket för läsarna skulle jag tro.

Tack alla fina läsare och bokbloggarvänner för att ni håller liv i Boktanken!

lördag 19 januari 2019

Nuckan


Bokens titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor: 117

Den illgröna lilla boken i danskt band kallas för "en essäistisk berättelse" och det är nog en bra beskrivning. Malin Lindroth berättar på ett väldigt krasst och utlämnande sätt om hur det är att vara den ratade. Hon som aldrig hittar en livskamrat, trots att hon längtar och försöker så förtvivlat. Hon som alltid blir vald sist, som aldrig klarar konkurrensen. Hon som ofrivilligt får leva ensam, trots att hon verkligen vill leva med någon.

Det är ingen lång text, men den är stark och mycket berörande. Jag fastnar särskilt för det där med att vi lär redan våra små barn att man förväntas leva i par, att "det finns någon för alla", att det är skamligt att inte vara vald till hustru, flickvän, partner.

Att vara "nucka" är inte att vara singel, det är författaren noga med. Den som är singel tenderar ofta att ha avslutat ett förhållande och njuter av ensamlivet innan det är dags för nästa relation. Inte ens änkor är nuckor, de har ofta haft ett långt liv tillsammans med någon.

Men det finns ju en massa kvinnor - för nu är det just ensamma kvinnor det handlar om, inte män så mycket - som faktiskt aldrig har haft ett längre förhållande, varit gifta, levt ihop med någon. De är den där trevliga kompisen, snälla mostern, schyssta tjejen, kanske någon man har sex med - men ingen man delar livet med.

Jag blev väldigt berörd av Lindroths lilla essä, det är en sorglig bok men med stor revanschlusta!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND
Länk till boken på Bokus: DANSKT BAND

fredag 18 januari 2019

Bokbloggsjerka: bästa barnboken


Annikas bokbloggsjerka har en ny fråga varje fredag och denna vecka är det "Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin skrivits?" En naturligtvis fullständigt omöjlig sak att besvara!

Det är lätt att säga Harry Potter, men jag läste den som vuxen och tycker den passar alla åldrar - det är inte en barnbok för mig. Så jag tänker tillbaka på min egen barndom istället. Vad gillade jag då? "Emil i Lönneberga" - det var tre böcker och jag läste dem om och om igen. "Kajsa Kavat" av samma författare - en bok med små korta sagor, helt underbar.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra och sedan dess har jag varit en bokslukare med stor förkärlek för mystiska världar parallellt med vår egen. "Huset Ardens gåta" av Edith Nesbit är en sådan. "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe är en annan.


Och den bästa av dem alla då: Narnia! Det finns väl ingenting som går upp mot C. S. Lewis serie om lejonet Aslan och alla de engelska barnen som på olika vis hamnar i Narnia-världen. Jag har mer eller mindre läst sönder mina gamla exemplar från 70-talet. (Bäst är "Häxan och lejonet", här på bilden mitt ex från 1975.)

Nu som vuxen ser jag bibliska referenser överallt i texterna - inte bara i det godmodiga, ädla lejonet Aslan - men allt sånt gick mig helt förbi som barn (tack och lov).


Helgfrågan om att avsluta en serie innan slutet


Den här ligger oläst i min bokhylla och jag misstänker att det inte längre är den nyaste i serien 
utan att det tillkommit ytterligare några Lynley-tegelstenar.

Mias bokhörna har Helgfrågan på torsdagar och denna vecka lyder den: "Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?".

Njaaaaa, inte som jag kan påminna mig. Teveserier har jag många gånger slutat följa men bokserier brukar jag nog läsa klart. Med serie menar jag när det är mer än bara en trilogi.

Böckerna i Elizabeth Georges serie om kommissarie Lynley har jag varenda en (tror jag) men nu har det kommit nya böcker som jag inte vet om jag har köpt eller inte för alla omslagen ser ju likadana ut och alla har ungefär samma titlar... De är säkert uppe i ungefär hundra stycken (nåja) så jag har ingen koll längre. Alla är så snarlika varann och det går åratal mellan gångerna då jag läser.

Och de olästa som ligger i bokhyllan måste jag googla på för att veta vilken av dem jag ska hugga in på först.

Det var vi


Bokens titel: Det var vi
Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018
Antal sidor: 220

Det unga paret Nahid och Masood flyr från Iran med sin lilla dotter, efter att de har deltagit i demonstrationer mot regimen och sett flera av sina bästa vänner dödas eller föras bort för att aldrig mer höras av. De hamnar i Sverige och bygger upp en ny tillvaro här, men de både plågsamma och ljuva minnena från hemlandet lämnar dem aldrig. 

Nu har trettio år gått, Masood är död och Nahid - som rimligen bara är i femtioårsåldern - har just fått veta att hon har obotlig cancer. I sin förtvivlan, bitterhet och självömkan anklagar hon allt och alla. Varför får hon inte leva längre än så här?! Varför är hennes väninnor i Iran fortfarande vid liv, de som inte flydde utan stannade kvar?! Finns det ingen rättvisa alls? Hon tar ut mycket av sin frustration på Aram, den numera vuxna dottern som levt nästan hela sitt liv i Sverige.

Det här är tveklöst en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge! Den grep tag i mig fullständigt och det berodde nog till stor del på det alldeles fantastiska språket. Korta, kärnfulla meningar. 

Jag kan ofta tycka att det är söndertjatat att växla mellan dåtid och nutid (känns som att alla gör det, hela tiden!) men i den här boken stör jag mig inte det minsta på förflyttningarna mellan universitetsungdomarnas dödsföraktande revolt mot regimen och den trettio år äldre kvinnans tankar om livet, sjukdomen, döden när hon sitter ensam i Sverige.

Nahid längtar till värmen, sanden och det myllrande livet i Iran men älskar samtidigt den svenska skogen och ser trädens starka rötter som det som håller oss kvar här, som gör att vi är svåra att rycka upp eller välta omkull. Hon hoppas att hennes dotter och ofödda barnbarn ska få de där rötterna som gör dem starka och håller dem kvar. 

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: POCKET

torsdag 17 januari 2019

Stora små lögner


Bokens titel: Stora små lögner
Författare: Liane Moriarty
Originalets titel: Big Little Lies
Översättare: Anna Strandberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 442

Madeline är en sån där människa man kan bli smått galen på: högljudd, tar plats, alltid i centrum, utseendefixerad. Boken börjar samma dag som Madeline fyller 40 år och vrickar foten i sina högklackade skor, eftersom hon stannar bilen vid ett rödljus och öppnar dörren och springer fram till en annan väntande bil för att skälla ut dess förare som fipplar med mobilen.

Madeline blir ompysslad av en ung kvinna, Jane, som visar sig ha exakt samma ärende: de ska nämligen båda två åka till skolan med sina femåringar som denna dag har introduktion i förskoleklassen. Jane är bara 24 och därmed så mycket yngre än alla de andra mammorna att de flesta tar henne för au pair. In i handlingen kommer sedan Celeste, den stormrika och vansinnigt vackra tvillingmamman vars söner också ska gå i klassen - och som även hon är en av Madelines vänner.

De här tre kvinnorna är bokens stomme. Sedan kryllar det av makar, ex-män, pojkvänner och frånvarande pappor också. För att inte tala om alla dessa mammor till andra femåringar! Men det knyts ihop snyggt och är inte svårt att hänga med i vem som är vem. De tre kvinnornas vänskap är fint beskriven och författaren är skicklig på att gradvis ge karaktärerna mer och mer djup.

Redan i första kapitlet får vi veta att det kommer att inträffa ett dödsfall på skolans föräldrajippo ett halvår senare. Vem som är död vet vi inte och inte heller vem som orsakat det hela. Tyvärr förstör författarens upplägg så mycket för mig: de flesta kapitel avslutas med infantila och högst osannolika citat från företrädesvis mammorna i klassen då de utfrågas av en polis. Det de säger är så urbota korkat:

Gabrielle: "Celeste såg fantastisk ut, förstås. Jag har med egna ögon sett hur hon stoppar i sig kolhydrater utan att blinka, så kom inte och säg att det finns någon rättvisa här i världen."

Bonnie: "Vi hade faktiskt ingen möjlighet att komma på introduktionsdagen för vi var på en familjeretreat med healing i Byron Bay. Det var en otroligt andlig upplevelse. Du kan få adressen till deras webbsida om du vill."

Tänker er såna imbecilla kommentarer boken igenom, det är bedrövligt och drar ner mitt betyg rejält. Finns det någon som snackar på det viset i ett polisförhör?

Egentligen är det här en riktigt bra historia om vänskap, lojalitet och skuld. I boken figurerar ett ganska stort antal kvinnor som blivit våldtagna, utnyttjade, misshandlade eller vars män varit otrogna. Viktiga berättelser förpackade på feelgood-vis (hur man nu lyckas med den bedriften, men det gör faktiskt Liane Moriarty).

Mitt omdöme: Det är en bra bok och den är lättläst, men sluta tramsa med läsarna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET