torsdag 29 december 2022

Bästa läsupplevelserna 2022



Nu när året ska sammanfattas så kan jag väl konstatera att jag inte hunnit läsa alls lika mycket som vanligt och - hemskt nog! - inte heller uppskattat böckerna lika mycket som jag brukar. 

Det gäller i synnerhet några storsäljande böcker som jag försökt lyssna på som ljudbok men storknat på redan efter några kapitel, ibland på grund av uppläsaren men oftare för att jag tycker själva kärnan i boken är så konstruerad, tillgjord, overklig, osannolik, rent irriterande. 

Där finns också tryckta böcker som legat etta på bestsellerlistorna men som jag inte klarat av att läsa klart, för att de är så tråkiga. 

När det händer brukar jag undra hur jag egentligen är funtad. Bokklubbsväninnan M har tröstat mig med att det sannolikt beror på att jag läst så ohyggligt mycket i mitt liv så det inte längre går att överraska mig. En del av böckerna höjs till skyarna, men själv känner jag ingenting. Ändå ser jag mig som någon med massor av fantasi, så jag BORDE kunna leva mig in i det hur uppdiktat och otroligt det än är.

Nåväl. Det finns också böcker som är helt makalöst bra! Den allra bästa läsningen under 2022 är för min egen del, utan inbördes ordning:

Ann Helen Laestadius "Stöld"
Ella-Maria Nutti "Kaffe med mjölk"
Ingvild H. Rishöi "Stargate"
John Ajvide Lindqvist "Vänligheten"
Bengt-Erik Engholm och Lina Blixt "Korpen - fakta och myter"
Kristina Sandberg "En ensam plats"

Fantasiska böcker som jag varmt rekommenderar!

onsdag 28 december 2022

Skilsmässan


Bokens titel: Skilsmässan
Författare: Moa Herngren
Uppläsare: Charlotta Jonsson
Förlag: Norstedts, 2022
Antal minuter: 11 tim 1 min
Antal sidor: 347

Jag har aldrig genomgått en skilsmässa men det innebär ju inte att jag är helt ovetande om hur slitsamt det kan vara att leva i ett långt förhållande och hur olika man kan se på situationer som uppstår. 

I den nyaste romanen av Moa Herngren - hon är för övrigt suverän på att skildra vardagens slitningar, sorger och små glädjeämnen - möter vi en kärnfamilj i obalans. Det är Niklas och Bea och deras två döttrar som bor i en fin våning på Östermalm och lever ett gott liv. På skolloven åker de till Niklas släktgård på Gotland. 

Nu är det sommar och dags för en resa till ön, men efter ett bråk försvinner Niklas ut i sommarnatten och kommer inte tillbaka. Bea tar döttrarna och åker till svärföräldrarna på Gotland i alla fall, hon tänker inte låta maken sabotera hela den noggrant inplanerade semestern. Huset på ön betyder enormt mycket för Bea. Det gör för övrigt den fina lägenheten också, med det påkostade köket och den vackra inredningen. 

Hur kan Niklas riskera hela sin familj på det här viset? Varför vägrar han komma hem? Varför hävdar han att han håller på att kvävas av Beas förväntningar?

"Skilsmässan" skildrar det brutala uppbrottet, först ur Beas synvinkel och sedan ur Niklas. Jag har förstått att många känner starkt med Bea - i synnerhet Niklas eventuella otrohetshistoria, som (om den ens skett) ger henne frikort att göra och säga vad som helst. 

Själv blir jag oerhört provocerad av Beas omogna beteende, hennes självupptagenhet, hennes besatthet vid det ytliga. Jag har svårt att tycka synd om henne för att maken (kanske) legat med någon annan. Hon är en person jag inte skulle vilja vara vän med. Niklas är lättare att begripa, men han är usel på att berätta hur han egentligen vill leva sitt liv. Tror han att hustrun är telepatisk? Han kör sitt race, nu när han bestämt sig, och är förskräckligt dålig på kommunikation.

Boken nominerades till Årets bok 2022. Den hamnar inte överst på min lista, men är en underhållande roman om ett ordinärt, trassligt kärleksförhållande som kraschlandar liksom så många andra. Vi får även glimtar av hur svärföräldrar, barn, kompisar, bekanta och andra uppfattar äktenskapet och skilsmässan. 

Jag ömsom lyssnade, ömsom läste, båda delarna var lika bra.

onsdag 21 december 2022

En djupfryst man i gula byxor


Bokens titel: En djupfryst man i gula byxor
Författare: Kalle Löfqvist
Inläsare: Fredde Granberg
Förlag: Word Audio Publishing Int., 2022
Antal minuter: 9 tim 49 min

Jag har under hösten påbörjat sex-sju omtalade böcker, där jag inte orkat läsa mer än 100 sidor eller pallat att lyssna mer än några timmar. Det är ändå böcker som fått bra kritik. Livet är för kort för att ödslas på historier som inte engagerar mig ett dugg.

Att jag då lyssnade klart på "En djupfryst man i gula byxor" är obegripligt. Vad drev mig till detta?! Boken är så dum så det liknar ingenting. Den kallas för deckare, men det är verkligen ingen deckare - låt er inte luras! Det är snarare romanens motsvarighet till utomhusteatrarnas olidliga folklustspel, de där outhärdliga farserna där man ska skratta på befallning åt att folk ramlar över (!) soffor och smäller i fyrtioelva dörrar medan de skriker sina imbecilla repliker. 

Det börjar bra med att resebyråägaren Oskar dels räddar livet på den förmögne gubben som äger affären vägg-i-vägg och dels får en fantastiskt driftig tonårstjej som prao. Men direkt havererar historien; Oskar är 30-någonting och egenföretagare, men vet inte ens att man kan annonsera på sociala medier, kan inget om bokföring och har en resebyrå som inte erbjuder några resor. Han är så enfaldig och lättledd så jag undrar om han är lobotomerad. 

Historien utspelar sig i Lund, som verkar vara en mysig stad, men eftersom Oskar och den där gubben måste fly ner till kontinenten i en gammal Volvo så tvingas vi snart besöka Otto von Bismarcks slott och någon medeltida stad (Prag?) där den 14-åriga praon ensam ansvarar för Oskars resesällskap av fylleskrålande svenskar på shoppingresa medan hennes chef kryper ut genom restaurangens toafönster eftersom han är jagad av Interpol. Ja, och så ska de ordna en resa till Golanhöjderna för att studera syrianska marsvin eller något sånt, jag orkade inte lyssna så noga. Exakt så här rörig är hela boken. Släng in en korkad svensk (manlig) polis också, som är gift med en lättskrämd (kvinnlig) journalist, där båda i paret tävlar om vem som kommer först till en brottsplats... 

Det förekommer ett lik - en djupfryst man i gula byxor, som ni begriper - och det liket behandlas så respektlöst och äckligt, så det kryper i mig. Det ska väl vara kul men jag skrattar inte. Att den döde mannen överhuvudtaget KAN skyfflas omkring som en frostskadad kycklingfilé beror på Oskar, som inte klarar att tänka en enda rationell tanke. 

Jag lyssnade dock klart på hela. Bra tidsfördriv medan jag bakade pepparkakor. Att författaren planerar att göra en hel bokserie av detta är beundransvärt. Grattis till unisont, femstjärnigt betyg på Bokus och fyrstjärnigt dito på Adlibris! Wow! Jag måste vara totalt humorbefriad.

tisdag 20 december 2022

Mysteriet med de sju julkorten


Bokens titel: Mysteriet med de sju julkorten
Författare: Anthony Horowitz
Originalets titel: The Adventure of the Seven Christmas Cards
Översättare: Henrik Karlsson
Inläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Storyside, 2022
Antal minuter: 1 tim 3 min

Den här lilla Sherlock-novellen publicerades i Daily Mail för några år sedan, nyskriven av Horowitz och utan koppling till sir Arthur Conan Doyle. Jag är helt allergisk mot att etablerade författare tar över någon annans skapelse; tänker inte bara på Millennium-serien utan i ännu högre grad på Christies Miss Marple och Hercule Poirot. Hitta på något eget istället för att snylta på andra!

Men ljudboken är så himla härligt inläst av Ludvig Josephson (oklart för mig vem han är, men skön berättarröst har han!) och förmedlar sån engelsk julstämning att den är värd att lyssna på i en timme. 

Egentligen händer absolut ingenting på de här 63 minuterna, men texten gör att jag lätt kan föreställa mig London på 1800-talet - en decemberdag då mängder av snö oväntat faller över England. Här är springpojkar, hästdroskor, sprakande eld i öppna spisar, tjocka mattor på golven i dragiga lägenheter, fladdrande ytterrockar, koppar med värmande te, eleganta rökrockar, spatserkäppar - och radarparet Holmes och Watson.

En klient kommer till detektiven: hans dyrbara klocka har stulits. Några obehagliga julkort cirkulerar i staden; de tycks dyka upp precis innan någon ska mördas. Vem får nästa livsfarliga julkort? Vem är klocktjuven? Hänger det ens ihop?! Helt ointressant handling - det är den mysiga engelska julstämningen som är hela behållningen.

Ludvig Josephson skulle jag för övrigt gärna lyssna mer till, föreställer mig att han är perfekt till att läsa Dr Jekyll och Mr Hyde, något av Dickens, en av de gamla äventyrsklassikerna eller kanske Frankensteins monster...

måndag 19 december 2022

Gränslös


Bokens titel: Gränslös
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Grenselös
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 350 enligt Bokus

När man följt en hel, lång deckarserie är det så trevligt och välbekant att läsa ännu en bok i serien. Nästan så det inte spelar någon roll vad som händer - det är bara så roligt att få återse favoritpolisen och hans eller hennes arbetskompisar och familjemedlemmar. 

jag har köpt och läst varenda bok om William Wisting, skriven av Jörn Lier Horst, och gillar verkligen att det inte "bara" handlar om mord, utan en hel del om droger, trafficking, ensamhet, utsatthet, övergrepp, grooming, pengatvätt, mental ohälsa, mobbing, utanförskap, stress (dock inte allt på en gång, tack och lov!).

Men i somras bjöd Dagens Nyheter oss på den senaste boken, "Gränslös", i form av femtio upphackade delar i en sommarföljetong. Och det här är tyvärr inte en bra bok. Platt och ointressant story, inte ens spännande. Värst av allt är nog att vi knappt får träffa den där favoritpolisen, han är en skuggfigur denna gång, och mordoffren engagerar mig ingenting. Det enda bra jag kan komma på, är själva titeln: tvetydig och fyndig.

Den trista berättelsen kretsar kring en digital nätverksgrupp som gillar att lösa verkliga mordgåtor, bara genom att de är så duktiga hackers, nördiga på kriminologi, kan spåra folk eller dechiffrera meddelanden eller glo på övervakningskamerors videofilmer. Gänget är en mördare på spåren när en av amatördetektiverna själv försvinner och förmodas vara dödad. 

Allt utspelar sig dessutom i Spanien (eller är det Portugal, jag minns inte?) vilket är urtrist, tycker jag. Också trist att mordoffren är kvinnor som skändats - känns inte hela den grejen uttjatad? Måste påhittade mord så ofta kretsa kring vackra unga kvinnor som en monstruös mördare stoppar in fjärilar, stenar eller USB-stickor eller annat konstigt i - inuti svalget eller slidan?

Jörn Lier Horst är vanligen en bra deckarförfattare men det här var segt, oinspirerat och helt olikt honom. Ni kan lugnt hoppa över att läsa den.

söndag 18 december 2022

Alla ljuger


Bokens titel: Alla ljuger
Författare: Camilla Grebe
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 416

Grebes kriminalromaner är verkligen just kriminalromaner (i den snåriga djungeln av olika slags deckare) - oftast ett fruktansvärt brott som mord eller kidnappning kombinerat med ingående beskrivningar av brottsoffren, deras anhöriga, folk runt omkring dem och poliserna som ska utreda det hela. 

Jag fick tips av andra bokbloggare om hennes böcker och har slukat dem: "Älskaren från huvudkontoret", "Husdjuret", "Dvalan" och "Skuggjägaren" - de är väldigt bra på så många sätt. Spännande, välskrivna, med intressanta porträtt av både utredare och drabbade. Det här är den femte boken i serien men så skriven att man kan läsa den helt fristående från de övriga. Jag ska dock inte hymla med att det här är den jag tycker sämst om. Om jag nu rekommenderar de fyra första så måste jag samtidigt säga att "Alla ljuger" är den svagaste länken. Det beror dels på att polisen Gunnar är så jädrans otrevlig och äcklig så jag har svårt att alls känna med honom, och dels på att själva historien känns så osannolikt hoptråcklad så jag köper den inte riktigt.

Samir är en snygg och charmerande fransman med rötter i Marocko. Han bor i Sverige sedan en tid, tillsammans med sin tonårsdotter Yasmin. De båda har hastigt lämnat Frankrike sedan Samirs hustru och andra dotter omkommit i en våldsam bilolycka. Nu ska Samir och Yasmin börja om i en ny omgivning. Han är forskare på Karolinska och under en fest hos gemensamma bekanta blir han förälskad i svenska Maria, en ensamstående mamma med en liten son som har Downs syndrom. Maria är lärare, bohemisk och rätt präktig. 

Samir sveper in som en virvelvind i Marias liv. Han flyttar snart in i hennes stora hus på en halvö i Stockholms utkant. Samir blir som en far för lille Vincent, men Maria blir inte som en mor för Yasmin - deras relation är mycket krångligare. 

Så försvinner Yasmin. Hon har varit nedstämd en längre tid, dragit sig undan. Nu står hennes kängor på klippan ovanför stupet och förmodligen ligger hennes döda kropp nere i vattnet. Har hon tagit livet av sig och isåfall varför? Eller är det Samir som mördat sin egen dotter? Kan man ens det? Fast det skulle förstås kunna vara någon annan som gjort sig skyldig till mord...

Så långt är historien bra. Sedan kommer polisen Gunnar in och han är en sån slemmig typ så urrrk. Kladdar, tafsar, flirtar och ligger runt på ett maniskt sätt. Och historien på halvön blir alltmer av kioskdeckare: med rika grannar som har saker att dölja, med väninnor som intrigerar, med möjliga hedersmord och omöjliga kärleksrelationer. 

Jag ser fram emot nästa bok i serien, men just den här lägger jag åt sidan som något som mest får passera.


lördag 17 december 2022

Spökläraren


Bokens titel: Bims värld - Spökläraren
Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Jenny Jordahl
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 154

Härlig kapitelbok för lågstadiebarn! Jag är så fel i målgrupp som man kan bli, men just den här uppskattade jag. Gulliga, glada illustrationer på exakt vartenda uppslag. Snygg, luftig och lättläst layout. Själva storyn är också bra, inte alltför inriktad på enbart en enda händelse. Det finns en första bok i serien om Bim, men det är inte nödvändigt att läsa den för att fatta handlingen i den här. 

Vi får följa kompisarna Emon och Bim som smyger på ett spöke som påstås vara en gammal lärare som spökar i gympasalen, vara med om kärlekspirr och ett akut sjukhusbesök och ett födelsedagskalas där det gäller att inte göra bort sig. En massa annat också, ser jag nu när jag snabbläser igenom den för recensionen (det var några månader sedan jag först läste den). 

Som jag minns min egen lågstadietids böcker så var de helt fokuserade på en enda grej. Här vävs så många bitar samman och vi får en mer heltäckande bild av Bims liv både i skolan och hemma. Glada bus, pinsamheter, avundsjuka, vänskap och lite barnsligheter. Mycket bra kapitelbok, skulle jag säga! Både text och illustrationer.

fredag 16 december 2022

Hidden Winter


Bokens titel: Hidden Winter - kreativitet och inspiration inför vintern
Författare: Sofia Vusir Jansson
Förlag: Bookmark förlag, 2022
Antal sidor: 190

Allt är vackert i den här boken, precis allt. Det är helt underbart inspirerande och estetiskt tilltalande att bläddra i "Hidden Winter", stanna upp på vart och vartannat uppslag och tänka att "det där skulle man nog göra!". 

Samtidigt är det lite som att bläddra i inredningsmagasin där formsäkra, förmögna människor köpt en gammal skola i Hälsingland och inrett den med linoljemålad pärlspont, handtryckta tapeter, hemmagjorda trasmattor som perfekt matchar de olikfärgade pinnstolarna med vackert broderade sittdynor och de loppisköpta spetsgardinerna i de spröjsade fönstren. Ni fattar. I den här boken är barnen vackra, deras kläder är otroligt vackra, omgivningarna är vackra - och de huserar i byggnader som är så vackra att man dreglar.

När jag pysslade med mina tre barn satt de vid ett kladdigt köksbord och klippte i färgglada papper med sina grällt färgade plastsaxar, limmade med fula limstift och hällde sedan glitter över allt. Aldrig någonsin att de fick ha fina kläder på sig utan snarare förkläden... 

Därför är jag lite kluven till en så otroligt tjusig bok: skrämmer den iväg eller lockar den? Det är dubbelt. För vem vill inte ha det som på storgodset Julita gård eller det makalösa sommarnöjet Svindersvik från 1700-talet (båda två nu i Nordiska Museets ägo och förvaltning)? Barn som är söta som dockor, klädda i något som ser ut som en av stadsteatrarnas kostymförråd.





Men ändå: hur osannolikt långt från verkligheten detta än är, så ÄR det en inspirerande pysselbok med riktigt fina grejer i gammaldags hantverkstradition. Vika papper är det som fångar mig mest: stjärnor, blommor, girlanger. Ingående beskrivningar av hur man gör, vad man behöver för verktyg, goda råd, lite bakgrundshistoria.

Jag är väldigt glad för den här boken. Tack Bookmark förlag för fint recensions-ex! Denna bok skulle vara perfekt för jullovslediga ungar på besök hos pyssliga mor- och farföräldrar som har tid, ork och lust att knåpa med barnbarnen, tror jag.

torsdag 15 december 2022

Hämta andan, börja om igen


 

Hur många gånger har jag skrivit "Ursäkta att jag inte skrivit på ett bra tag, men NU ska det bli bättring?". Det är som förgjort. 

Ni som känner mig privat eller träffar mig mycket genom jobbet vet att det har varit rätt tufft under många, många år nu. Åtta år, faktiskt. Sedan ett halvår tillbaka är det dock lite lättare i en del bemärkelser. Jag kan slappna av lite mer. 

Jobbet stjäl dock fortfarande enormt mycket av min vakna tid och jag har svårt att styra över det - det spelar ingen roll hur många spark-i-rumpan-föredrag av handlingskraftiga, allvetande entreprenörer jag lyssnar till. Jag får inte ihop det, riktigt.

Genom bokbloggandet har jag lärt känna så många fina människor och fått vara med om så mycket spännande - men under flera år nu har jag känt mig som en riktig svikare som inte klarar av att hålla igång maskineriet. Inget blev direkt bättre av hotande näthinneavlossning och ett gäng ögonoperationer; efter det har jag inte alls samma ork att läsa. Ögonen blir trötta fortare. Eller så har det inget med ögontjafset att göra, det kanske bara är jag som blivit gammal?! Gah. 

Och bloggens ursprungliga idé, att jag skulle läsa varenda Augustprisvinnare, den ligger jag så sjukt långt efter med så jag fattar inte hur jag någonsin ska hinna ikapp. Men hörrni, nu ska jag försöka skriva om alla fina böcker jag läst under hösten. Finns mycket bra att tipsa om! Och en hel del uselt med, men det är svårt att skriva såna recensioner, tycker jag.


torsdag 8 december 2022

Stargate - en julberättelse


Bokens titel: Stargate - en julberättelse
Författare: Ingvild H. Rishöi
Originalets titel: Stargate - en julefortelling
Översättare: Marie Lundquist
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Flo förlag, 2022
Antal minuter: 2 tim 33 min

En alldeles underbar julsaga - vacker, hemsk och sorglig, men ändå med värme och ljus mitt i allt det ledsamma. "Stargate" är en kortroman, eller kanske en lång saga, och jag lyssnade på ljudboken som är inläst av Philomène Grandin, helt perfekt för detta uppdrag. Hon läser klart, tydligt och stillsamt som en äkta sagoberätterska.

Här finns tydliga blinkningar till H.C. Andersens "Flickan med svavelstickorna", en saga som bokens huvudperson refererar till flera gånger. Hon är en liten tjej som heter Ronja - kallad Rövardotter av sin far - och på många vis är hon och sagan lik Astrid Lindgrens "Kajsa Kavat" som ju också handlar om en modig liten flicka som ger sig ut för att sälja på torget när det annars inte kommer in några pengar.

Ronja och hennes storasyster Melissa växer upp i Oslo med en kärleksfull men gravt alkoholiserad pappa. Det här inträffar just den decembermånad då stormen Gudrun drar in, och flickorna - som knappt har mat på bordet - bestämmer sig för att jobba ihop pengar genom att sälja julgranar nere vid macken.

Ja, vad kan jag säga? Det är så otroligt fint skildrat ur den utsatta Ronjas synvinkel, men hon är så liten än - nio, tror jag - och ser saker på ett annat sätt än vad de vuxna gör. Hon ursäktar och förlåter, hon drömmer sig bort och hon blir gång på gång sviken. Vi förstår genom hur författaren planterar små kommentarer, att både skolpersonal och grannar ser hur illa flickorna far - men särskilt mycket hjälp får de inte, även om flera personer gör vad de kan.

Det här är en otroligt fin liten saga som griper tag. Toppbetyg, får den av mig!


söndag 9 oktober 2022

Räkna hjärtslag


Bokens titel: Räkna hjärtslag
Författare: Katarina Widholm
Förlag: Historiska Media, 2021
Antal sidor: 413

Historien om den unga Betty som reser från Hudiksvall för att vara hembiträde hos en rik familj i Stockholm är inte unik på något vis. Faktum är att den är både förutsägbar och välkänd. De flesta av oss har nog någon liknande berättelse i vår egen familj! Eller så känns 17-åriga Bettys öde igen från teveserier och böcker. Fattig och ung, men flitig och med framtidstro. Naiv och ett lätt offer för de mer slipade storstadsbor och förmögna herrskap som hon möter.

Men ändå. Den här romanen fångar mig från första sidan och jag kan inte annat än säga att jag tycker den är jättebra! Litteraturvetare och kulturskribenter skulle säkert formulera det bättre och förklara varför, men jag nöjer mig med att konstatera: jag gillar Betty och jag gillar de fantastiskt verklighetstrogna skildringarna av Östermalm och centrala Stockholm år 1937. Författaren har gjort imponerande research och det märks tydligt i varenda detalj.

Betty får slita väldigt hårt i sin tjusiga men dysfunktionella doktorsfamilj; hon ska vara uppe före alla andra, jobba hela dagen, lägga sig sist och hon har bara ledigt en eftermiddag varannan vecka. Det är helt omänskligt och jag blir rent förbannad över arbetsvillkoren och överklassens syn på pigor, hembiträden, städerskor, springpojkar och annat tjänstefolk. 

Kan inte låta bli att undra hur det var för min mormor, som växte upp i just en doktorsfamilj (om än på Kungsholmen) och hade egen jungfru - det var så mormor benämnde henne - som ordnade ungefär allt i familjen. Jag skulle bra gärna vilja veta hur det var att tjänstgöra för min mormors mor och mormors far och deras tre döttrar under 1920- och 30-talet, men det finns ingen kvar att fråga.

Hur som helst: läs den här boken om du tycker om nutidshistoria och älskar att förflyttas i tid och rum. Det är lätt att leva sig in i Bettys och hennes vänners liv och ger en inblick i en bit modern historia som inte ligger alltför långt tillbaka. Du kommer inte att bli överraskad av handlingen, men sannolikt av författarens skicklighet.

onsdag 21 september 2022

De kapabla


Bokens titel: De kapabla
Författare: Klas Ekman
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 362

Nominerad till "Årets bok 2021" är ändå någon sorts kvalitetsstämpel, tycker jag. Och att min man, som fick låna boken efter att jag läst ut den, svor högt och muttrade att han blev galen på huvudpersonerna är ett ännu bättre betyg. Kan man reta upp läsaren så till den milda grad, då har man lyckats engagera!

Det här är en roman där man inte behöver vara en luttrad läsare för att inse redan i första kapitlet att det kommer att gå käpprätt åt helvete. Ett par i 35-årsåldern har tillbringat en kärleksnatt på ett avlägset beläget hotell och nu är det dags att köra hem. Hon, Anna, ska hem till två jobbiga ungar och en minst lika jobbig man. Han, Johan, ska hem till sitt utplockade hus, där knappt något finns kvar efter att hustrun gått ifrån honom. Deras otrohetshistoria är det ingen som känner till. Så ska det förbli, tänker Anna som vill göra slut. Hennes älskare däremot, tror att de ska starta ett liv tillsammans.

Men inget går som någon av dem planerat. En olycka sker och de fattar katastrofala beslut som bara leder till sorg, död, elände och galenskap. De idiotiska val de gör förstör inte bara för dem själva utan för alla i deras närhet.

En bisarr, äcklig och faktiskt lite rolig historia tar sin början och sedan är det inte en lugn minut. Boken bara gasar sig igenom de mest vansinniga vändningar och komplikationer innan slutet (äntligen) kommer. Mycket spännande, ohyggligt enerverande (Johan och Anna är sympatiska och man lider med dem samtidigt som man nog gärna skulle se att de oskadliggjordes innan de började gå bärsärkagång) och skickligt skrivet. 

Hela historien är totalt flippad, men ändå någonstans trovärdig eftersom den utspelar sig i nutid bland småbarnsfamiljer i förorten. Titeln avslöjar en hel del om innehållet: vad vi är kapabla att göra för att skydda oss själva eller våra älskade.

Jag sträckläste med stor behållning. Anna och Johan måste vara de värsta huvudpersonerna jag läst om detta år, utan konkurrens.

-

För övrigt: För några år sedan läste jag en novell av Anna Jansson: "Farlig sanning". Den har en hel del likheter med Klas Ekmans roman, initialt. Någon mer som tänkt samma sak?


tisdag 20 september 2022

Var inte rädd för mörkret


Bokens titel: Var inte rädd för mörkret
Författare: Kristina Agnér
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 9 tim 29 min

Den här boken valde jag på Storytel, bara för att jag sett andra bloggare tipsa om den. Ibland är det riktigt skönt att inte ha den blekaste aning om vem författaren är, vad boken handlar om eller vilken litterär kvalitet man kan förvänta sig! Bara att hugga in, utan några som helst förutfattade meningar.

"Var inte rädd för mörkret" startar med att unga Alva flyr storstan efter att hennes pojkvän varit otrogen. Väldigt dålig tajming, för Alvas mamma har nyss dött. Nog borde Alva snarare ha blivit extra ompysslad, kan jag tycka. 

I Småland finns ett litet torp som Alva ärvt efter sin mamma, som i sin tur ärvt det efter sin mor - den mystiskt försvunna Evy. Dit åker Alva, med intentionen att röja ur stugan och lägga ut den till försäljning så snart det bara går.

Bland djup granskog och små undangömda sjöar ligger en by, Tosseboda, där Alva har sitt ursprung men inte känner någon. Här försvann hennes mormor under oklara omständigheter och har aldrig återfunnits. Här dog hennes mamma - och inte heller det verkar vara en naturlig död. Inte undra på att Alva blir lite skraj då någon klampar in i stugan för att sabotera. Skrämma iväg henne, kanske?

Det är en klassisk, mysig pusseldeckare förlagd i ett bedövande vackert Småland. Persongalleriet är nästan som i ett Cluedo-spel, med lika många män som kvinnor, lika många unga som gamla, lika många vänliga och välmenande som elaka och skumma. Alla ingredienser man kan önska sig i den här genren: lojala hundar, nya vänner, mängder av småkakor, fullmåne, höststorm, beckmörker, olåsta dörrar och låsta dagböcker. 

Det är välskrivet och inte på något vis unikt, men en riktigt trevlig lyssning medan man ägnar sig åt tråkiga hushållssysslor. God och välformulerad underhållning, tack för det!

måndag 19 september 2022

Det tomma boet


Bokens titel: Det tomma boet - om livet när barnen flyttar ut
Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Saga Egmont, 2017
Antal minuter: 6 tim 53 min

Tanken med att läsa denna tio år gamla bok (den utkom redan 2012 och känns i ärlighetens namn ännu mycket äldre) var att få ta del av författarens tankar kring just "det tomma boet", vakuumet som uppstår då ens barn är vuxna och flyttar hemifrån.

Jag blev besviken. Dels för att det handlar förhållandevis lite om just detta att återigen bli ett par utan barn; istället avhandlas författarens förhållande till sin dementa mor, till sitt eget åldrande och mycket, mycket mer. Dels för att tonen är... beskäftig. Mästrande. Inte tillräckligt inkännande.

Lena Katarina Swanberg blandar dessutom in små historier i sitt berättande; hela boken är som en samling essäer, men tydligen ska den luckras upp med hjälp av obegripligt löjliga bilder ur vardagslivet, instuckna mitt i texten (utan förvarning, vilket gör det hela komplett obegripligt om man lyssnar på ljudboken). Dessa berättelser handlar om att man inte vill dela säng längre, eller att man oroar sig för att ens barn inte ska vilja komma hem på besök. Fånig ton, jag retar mig enormt på hur personerna pratar i dessa inskjutna texter. 

Jag känner inte igen mig i hennes skildringar och upplever inte heller att jag lärt mig hur andra ställer sig till den fas i livet då man ska leva utan barn efter att ha varit förälder i kanske 20-30 år. 

Författaren gör klart att vi som ej har några döttrar har gått miste om mycket. Det kan aldrig vara samma sak att ha söner, sådetså. För övrigt speglar sig alla döttrar likt Snövit i en spegel som måste visa att dottern är vackrare än modern. (Fråga mig inte vad Swanberg vill ha sagt med detta.)

Den mästrande tonen löper rakt igenom hela boken. Tänk inte si, tänk inte så - det kommer ändå att bli på det här viset. Säg inte det där och inte heller det här, för det är dumt. Grubbla inte över det där, jag vet redan att det ändå slutar på det här viset. Små gliringar: Vilka är de där idiotiska människorna som försöker uppfostra sin partner? Ingen vuxen GÖR väl sånt?! (Jo, jag. Och jättemånga andra jag känner.) 

Vad Lena Katarina tycker om att hennes fem (?) ungar flyttar ut har jag ingen aning om, efter den här boken. Inte heller vad DE tyckte om att flytta hemifrån. Eller vad hennes make tyckte om att behöva umgås hela dagarna med Lena Katarina utan att ungarna fanns där som gemensamt intresse.

Att författaren är jämngammal med min egen mamma gör också att det känns lite märkligt att läsa: är det så här 40-talisterna ser på sin barn, 70-talisterna? Och sina barnbarn, millennieskiftets ungar? Mycket känns förlegat, men visst finns det kvicka formuleringar, igenkänning och tänkvärda fraser här och där.


tisdag 6 september 2022

Slukhål


Bokens titel: Slukhål
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2022
Antal sidor: 333

Boken "Rotvälta" slutade så att man nästan var tvungen att läsa "Slukhål", och nu slutar även den så att vi måste läsa den tredje boken i serien ("Djuphamn", utkommer i maj 2023). Spännande!

Polisen Eira kör bil fram och tillbaka mellan Härnösand, Kramfors, Malmberget, Myckelgensjö, Gällivare, Bureå, Umeå, ja, jag minns inte alla namnen, men jag blir helt vilsen, vet knappt vart alla de här städerna ligger. Att Eira kör bil långt, mycket, ofta och fort för att överhuvudtaget kunna hinna med att se alla brottsplatser och hålla förhör med alla vittnen, det är solklart. Däremellan verkar hon äta förvånansvärt lite och bara sova när det finns möjlighet. Undrar hur hon orkar...?

Det är ingen större action i dessa böcker om kriminalarna i de tysta, vidsträckta, ångermanländska skogarna. Men det behövs inte heller: det går faktiskt utmärkt bra med en deckare där det sparas på blod, snask, biljakter och bomber som tickar ner. Jag gillar det! 

Ett mycket stort plus för att Eira ständigt kontaktar chefen, arbetskamraterna, åklagaren och de andra som hon jobbar med. Det är verkligen så långt man kan komma från tevedeckarnas alla smarta snutar som minsann klarar sig själva och aldrig frågar om tillåtelse eller väntar på hjälp. Eira ingår i ett team av utredare och det märks tydligt; hon är en viktig kugge men hon klarar sig inte utan de andra.

I den här boken hittas en man i en källare, död, uttorkad, hopkrupen. Har han lämnats där att dö? Av vem isåfall? Och varför i ett ödehus mitt ute i ingenstans? Han verkar inte heller vara den förste som gått detta öde till mötes - frågan är bara om det är ryska gangsters, en svensk seriemördare eller om dödsfallen har helt naturliga förklaringar.

Det är en bra bok, visserligen inget extraordinärt men för mig dög det bra med en välskriven berättelse som lockade till sträckläsning.

lördag 3 september 2022

Hemligheternas skafferi


Bokens titel: Hemligheternas skafferi
Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: My Holmsten
Förlag: Massolit förlag, 2017
Antal timmar: 11 tim 20 min

Tyvärr, detta är olyssningsbart. Tänk er tjejen i GPS:en som säger "Om tvåhundra meter, ta första avfarten till vänster" får i uppdrag att läsa en roman. I elva långa timmar. Nej, det funkar bara inte. Så stelt, och kantigt har jag sällan hört någon läsa. Alla huvudpersonerna låter onaturliga, inte avslappnade och vardagliga - men det blir också extra tydligt att författarens starka sida inte är dialoger. Figurerna tillåts inte ha ett (rimligt) talspråk, det är möjligen repliker på Dramatens stora scen. 

Jag ger upp efter halva tiden och det är främst uppläsarens förtjänst, inte författarens. Boken har fått  fem stjärnor av fem på Adlibris. Jättepoppis på Storytel. Fina omdömen, snälla ord - inte som mina här. Säfstrand har gett ut många böcker efter denna och det skulle hon rimligen inte ha fått göra om hon inte var väldigt uppskattad. Till och med en bok om hur man skriver feelgood, och då får hon väl anses vara expert. Alltså ska ni inte läsa den här recensionen så noga.

Handling: Dödssjuk mitt-i-livet-kvinna vägrar berätta för andra att hon är döende, tja, faktiskt ens sjuk. Beter sig överhuvudtaget egocentriskt och svårbegripligt. Det är nästan omöjligt att tycka om henne. Hon har givetvis en osannolik bakgrund som ingen känner till, knappt ens hon själv. Konstruerar ett korsord istället (det är ju så mycket bättre för hennes änkeman att senare tvingas lösa det för att begripa vad hans döda hustru dolde, än att sitta ner tillsammans och prata...). Reser till sin barndoms gård och rotar i det förflutna och försöker trixa ihop det med nuet. Dör. Lämnar åt alla andra att hantera chocken bäst de kan och förmår.

Den här sortens "jag dör och lämnar efter mig handskrivna lappar, intrikata brev, en röd kappa, ett knepigt korsord och tusen frågor - men jag kan inte säga att jag älskar er och är rädd för att dö", det är inget för mig. Men det är nog mig det är fel på, jag är en alltför krass och jordnära människa som borde hålla tassarna borta från feelgood.

fredag 2 september 2022

Vänligheten


Bokens titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2020
Antal sidor: 716

Sommarens bästa läsning? Jag har läst allt av John Ajvide Lindqvist och även om det finns sånt jag gillar mindre än annat så är det som helhet ett fantastiskt författarskap. I "Vänligheten" är det, enligt min mening, den bästa version vi ser. Den som finns i "Låt den rätte komma in" och som banade väg för alla de andra romanerna och novellerna. Här finns den där svärtan, sorgen och livströttheten - ni vet, som i Roy Anderssons grådeppiga reklamfilmer med sakta tickande väggklockor - blandat med värme, kärlek till vänner, omtanke om familjen, ljusglimtar som visar att livet ändå är värt att leva. 

"Vänligheten" är en väldigt fin bok om vänskap och hur vi människor i stort ändå vill varandra väl. Bortsett från då en mörk, ondskefull massa sipprar ut ur en gul container i Norrtälje hamn, förstås!

Som vanligt finns ett mått av övernaturlighet, här i form av ett antal högst ordinära människor som har egenskaper utöver det vanliga. De kan se eller höra fragment ur framtiden, vilket gör att de i vissa fall kan planera hur de ska ingripa i ett skeende som ännu inte hänt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och människorna vi lär känna; tre kvinnor och tre män, alla i sisådär 25-30-årsåldern. Några är vänner sedan barnsben, några är syskon, några bara bekanta. På olika vis är de insyltade i varandras liv och alla bär de på känslor av otillräcklighet och underlägsenhet. En kväll möts de i centrala Norrtälje för att spela Pokémon Go. Det är upptakten till att några börjar hata varann, några blir förälskade, andra ventilerar känslor de haft i decennier. Extra fint att personerna faktiskt ändras under romanens gång.

Låt er inte avskräckas av de sjuhundra sidorna - den här romanen är väl värd det. Nu ser jag så väldigt mycket fram emot att läsa den nyaste boken, "Verkligheten", som jag hoppas går i samma stil. Hoppas, hoppas att den kommer på pocket snart!


torsdag 1 september 2022

Hon som kom före


Bokens titel: Hon som kom före
Författare: J. P. Delaney
Originalets titel: The Girl Before
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 392

Det här är en lysande intrig - men den hade passat bättre som novell eller kortroman. Att sega sig igenom nästan fyrahundra sidor är onödigt, för det händer i princip ingenting som inte hade kunnat avhandlas på hundra.

Emma och hennes pojkvän Simon flyttar in i ett märkligt hus i London - ett pyttelitet hus, nybyggt, ultramodernt, med extrem arkitektur och i stort sett ingen inredning. Huset är bevakat på alla möjliga vis och paret tillåts inte ens lägga frukt på köksbänken eller några bokhögar i sovrummet, skor i tamburen eller handdukar på badrumsgolvet. 

Allt ska vara perfekt. Inga saker får stå framme. Barn och husdjur är inte tillåtna. Taklampornas ljusstyrka och duschens vattentemperatur styrs av AI (eller mjaaa, något...). Men för Emma är det värt det, för hon har just varit med om ett skrämmande inbrott som även innefattade en våldtäkt.
 
Så träffar hon arkitekten, tillika ägaren, en stilig och rik man som heter Edward. Han är givetvis helt sinnessjuk egentligen - annars skulle vi ju inte ha någon story här. Han har full koll på exakt allt som sker hos personerna som bor i huset, inklusive vad de äter, hur mycket de sover, om de är friska och glada. Emma blir kär i honom och inleder ett förhållande med honom, Simon åker ut med huvudet före.

Några år senare flyttar Jane in i huset. Emma är inte med i bilden, om man säger så... Även Jane övervakas i detalj - och även hon uppvaktas av den skogstokige Edward. 

Vi följer Emma och Jane i vartannat kapitel. Deras historier är väldigt lika och upprepar sig ständigt. Men vem drar i trådarna: galne Edward, hans kumpan, huset själv? Framför allt: vem ljuger och vem talar sanning? När vi hör vad psykologer, väninnor, ex-pojkvänner, grannar och arbetskompisar berättar så inser vi att både Edward, Emma och Jane väljer att servera friserade fakta om sig själva...

En perfekt bok att läsa på tåget, när man försöker tänka bort medpassagerarnas oupphörliga snackande om svenska ko-raser (!), fotbollsligor och dagishämtningar - och idioten som satt intill mig och smaskade på en övermogen banan (det borde nästan vara grund för att bli avkastad från tåget!). 


torsdag 18 augusti 2022

Vad jag har läst:


Tre månader sedan jag senast skrev om en bok här. 

Jag gillar mest att skriva om BÖCKER och då blir det knepigt att hela tiden lägga ut något. De riktigt aktiva bokbloggarna och "bookstagrammers" är ju såna som lägger ut något varje dag. VARJE DAG! Kanske vilka böcker de fått, vilka de tänker läsa och vilka de faktiskt har läst. Eller tävlingar, tips, lekar, utmaningar och annat. Författarintervjuer. Förhandstips från förlagen. Releasefester.

Jag har inget av det där. Jag har bara mina recensioner. Jag inser att det gör att jag aldrig någonsin kommer att nå en större publik, för jag varken syns eller hörs tillräckligt bra.

Här är vad jag har läst och vill berätta för er om, den närmaste tiden:
"Vem har sagt något om kärlek?" av Elaf Ali
"Stöld" av Ann Helen Laestadius
"Problemet med får och getter" av Joanna Cannon
"Det tomma boet" av Lena Katarina Swanberg
"Skilsmässan" av Moa Herngren
"Hemligheternas skafferi" av Caroline Säfstrand
"När vargarna kom" av Charlotte McConaghy
"Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist
"Blodspakten" av Johan Rundberg
"De kapabla" av Klas Ekman
...och ytterligare några läsvärda böcker som jag plöjt sedan jag slutade blogga.

Skolstart och tillbaka till vardagen!


Nämen hörrni, FINNS det fortfarande någon som kikar in här emellanåt? Jag har inte skrivit på år och dag, känns det som, och det beror på att jag får allt svårare att klona mig själv. Borde det inte vara LÄTTARE nu när alla tre barnen är vuxna och självgående? Hunden likaså? Jag vet inte varför, jag får bara inte ihop mitt liv.

Jag har ett konto på Instagram. Det heter Boktanken, precis som bloggen. Tyckte det var torftigt jämfört med bloggen, men NEJ - det är inte det längre. På Instagram kan jag lättare lägga ut fina bilder och det går på många vis snabbare. Man tillåts skriva betydligt mer text nu även man fick tidigare, så jag tycker inte att boktips och recensioner blir lidande.

Men jag ska göra en kraftansträngning att ta mig tillbaka här ändå. (Eller så får det här vara min läsdagbok på nätet även om det inte finns en enda läsare kvar...)


fredag 20 maj 2022

En ensam plats


Bokens titel: En ensam plats
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2021
Antal sidor: 389

Det har gått mer än en månad sedan jag läste "En ensam plats", men jag tänker ofta på den än. Något i den bet sig fast och kröp in under skinnet. 

Jag har läst att andra menar att den har för stort fokus på cancern, och att Kristina Sandberg grottar ner sig i självömkan samt är för detaljerad i sin skildring av sjukdomen - som om det rimligen skulle intressera andra att läsa om mediciner, biverkningar och behandlingar?

Jag fattar inte alls den kritiken. Det är ju det hela boken handlar om: hur totalt ens liv förändras vid ett svårt cancerbesked. Skulle det vara mer passande om hon bara skrev om existentiella funderingar? Skulle det vara finare med grubblerier kring hennes egen lust och längtan att få finnas lite till?

För mig var det här precis så brutalt vardagsnära skildrat att jag kunde förstå (om än inte vidden av det hela så ändå) hur det är att drabbas av en sjukdom som hotar att ta ens liv. Det är en fantastisk bok, i sin ärliga skildring av allt det fula och oglamourösa och rasande svarta i att vara så svårt sjuk. 

Familjens semesterresa blir av, trots att den där oroande knölen i Kristinas bröst inte blivit ordentligt undersökt och nu pockar på uppmärksamhet. Hon störtar runt och håller föredrag om sina Augustprisbelönade böcker, kör slut på sig själv i sin strävan efter att finnas till för alla. För den krävande svärmodern. För den alkoholiserade pappan som oväntat dör och lämnar efter sig en stor släktgård i fullständig oreda. För förlag, bibliotek, bokhandlare och läsare. För maken och döttrarna, för deras skola och fritidsintressen. För sina egna väninnor.

Jag uppskattar skildringarna av släktingar som tycker att hon ska se positivt på livet, inte bara tänka på sig själv, typ "lite cancer har ingen dött av". Väninnorna som säger att "alla får ju bröstcancer nuförtiden",  kompisarna som inte orkar lyssna på vad just Kristina drabbats av utan envist klumpar ihop alla bröstcancerpatienter de någonsin känt. Släktingarna som inte gör skillnad på små tumörer hos en 70-åring och aggressiva tumörer hos en 40-åring. 

Det kan verka utlämnande, men sådär är folk - och sådär är vi alla till mans mot andra, liksom vi också själva råkar ut för det. Att lyssna och leva sig in i en annan människas liv är inte alltid lätt.

Faktiskt är det just den saken Kristina Sandberg skildrar så utomordentligt fint: hur ensamma vi alla är i grund och botten. 

Vi har nära vänner, vi har familj - men vi är också solitära, ensamma varelser. Det är drabbande att läsa om hennes utsatthet och förtvivlan under den långa tid hon behandlas mot cancern, men där finns givetvis även hos Kristina brister när det gäller att lyssna. Då pappan dör och hans (och farmoderns) vackra gård i norr ska röjas är det Kristina som inte lyssnar på släkten och knappt på sig själv heller. 

Jag har lärt mig en hel del jag inte visste tidigare - och som jag önskar jag hade haft kunskap om då en närstående släkting drabbades av just aggressiv bröstcancer i 40-årsåldern och genomled allt detta utan att jag begrep hälften av vad hon tvingades vara med. 

Läsning som lever kvar i mig. 



onsdag 18 maj 2022

Bokklubbsmordet


Bokens titel: Bokklubbsmordet
Författare: Lena Lundgren och Lisbet Wikner
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Lind & c:o, 2022
Antal minuter: 7 tim 25 min

Någon som minns SvD Helgs artikel för några år sedan, som blev så hånad för sin text om teppanyaki-hällen? Tja, det här är som en roman byggd på Svenskans överklassläsare. När man knappt tror att det kan bli värre, så blir det just det. 

Vi får följa åtta kvinnor - samtliga är svenska och har fint klingande efternamn, samtliga är lyckade och framgångsrika inom sina gebit, samtliga bor i Stockholms innerstad och har mycket gott om pengar - då de bildar en bokklubb som ska diskutera Maria Langs författarskap och deckare. 

Louise Malmgren och Anna Creutz verkar ha hängt ihop länge. De bjuder tre kvinnliga bekanta var till sin nystartade bokklubb och tror att inte de andra känner varann, men jisses vad de bedrar sig! (Ska inte avslöja något här, men det finns alla möjliga kopplingar mellan dessa åtta - samt deras partners, inte minst...)

När bokklubbsvänninorna träffas utanför sina prestigefyllda, kulturstinna, berikande och välavlönade jobb så går de på teater, fikar på dyraste caféet, lunchar på finaste restaurangen, shoppar kläder till sig själva i chica boutiquer eller bebisplagg på NK till det väntade barnbarnet. 

De är i 50-årsålern, driftiga, kompetenta, erfarna. Det upplägget tilltalade mig - men jag storknade snabbt på all "name-dropping" där vi får höra om verkliga restauranger, affärer, paradgator, skådespelare och kändisar. Visst skapar det en känsla av "Stockholm här och nu", men också det utanförskap som artiklar om teppanyaki-hällar ger. 

Det här är inte jag och inte mina väninnor. Det här är gräddan och de fattar inte själva hur bra de har det.

Men människor är otrogna, svekfulla och lögnaktiga även inom kultureliten och överklassen - så en medlem i bokklubben utsätts för ett mordförsök (knuffas mot Maria Langs stenstaty i Nora) och en annan mördas verkligen. (Tror vi. Inte säkert. Död, hur som helst.)

Det lockade mig att lyssna på den här ljudboken, om en grupp kvinnor som startar en bokklubb och plöjer Maria Lang-deckare samtidigt som en hel del av deckarna utspelar sig i deras egna liv. Charmigt feelgoodmysigt men med en oerhört stolpig och onaturlig dialog (har författarna ens provat att läsa sina repliker högt?!). 

Det händer just ingenting i den, om jag ska vara ärlig, och någon spännande mordintrig har den inte heller. Men vi får ju följa med till lyxiga takvåningar med stuckatur, designmöbler, färska snittblommor och take-away från finaste kvarterskrogarna (tillsammans med noggrant specat vin...) och lyssna på medelålders storstadskvinnor med makt och pengar som planerar att ligga med sin kompis man eller sin plastikkirurg eller den mörke, stilige kulturmannen de träffat på jobbet...

Lite lättare liv?


Fem veckor sedan senaste inlägget. Det är ju inte det att jag läser, det är att jag inte hinner blogga längre. Det har varit tufft i flera år - extremt mycket jobb och jag orkar inte gå in på varför jag inte bara jobbar mindre. 

Spyr på nästa människa som säger att vissa koketterar med att de har mycket att göra, för det är verkligen inte min mening. 

Det finns ingenting kul i det här, det är rent tvång: jag MÅSTE jobba så här mycket för att ha råd att existera (i nuvarande form, men det är klart att jag skulle kunna bara hiva allt över kanten och flytta härifrån och bo spartanskt resten av livet och TRO MIG, tanken har föresvävat mig tusentals gånger).

Men nu ser saker ut att ändras. Kanske kan jag andas lite lättare? Kanske kan jag sova om nätterna? Kanske får jag inte tillbaka magsåret? Kanske kan även JAG unna mig att ta ledigt efter middagsmaten, istället för att skynda tillbaka till kontoret en sväng på kvällen - och faktiskt lata mig på helgerna?!

Jag hoppas få återkomma med boktips. Det är tveksamt om jag har några läsare kvar efter att i åratal ha varit allt mindre aktiv, men det här startade ju ändå som en läsdagbok och får så förbli.

söndag 10 april 2022

Peril on the Page


Bokens titel: Peril on the Page
Författare: Margaret Loudon, pseudonym för Meg London, som är en pseudonym för Peg Cochran
Uppläsare: Marnye Young
Förlag: Tantor Audio, 2022
Antal minuter: 6 tim 50 min.

Oftast kommer Storytel med jättedåliga förslag på böcker de tror att jag skulle gilla. En massa feelgood och romantik, trots att jag nästan aldrig läser eller lyssnar till sånt. Men så föreslog de att jag skulle lyssna på "Peril on the Page" och jag fastnade för något med den. 

Kanske att den var så behagligt kort, knappt sju timmar? 
Kanske för den underbara inledningen "A murder in her quaint British bookshop drops American Gothic novelist Penelope Parish into her deadliest caper yet." 

På många vis är boken helt fantastisk: En supermysig engelsk bokhandel där man ständigt bjuder på te och kakor, har bokcirklar och vernissage och skrivarträffar. Handgjorda träskyltar med affärernas namn. Pubar, pajer, ölkvällar med frågesport. Mossiga farbröder och fnissiga tanter. En tjusig ung grevinna som väntar barn.

Den unga, amerikanska skräckförfattaren Penelope bor i en liten lägenhet i den här charmiga småstaden - Upper Chumley-on-Stoke - tillsammans med sin egensinniga katt. Och så dejtar hon stadens gulligaste polisman, såklart. Javisst ja, hon jobbar lite i bokhandeln, men även på en fin privatskola strax utanför staden, där hon undervisar i just litteratur.

Under ett litet evenemang i bokhandeln blir en lokal kändis mördad. Hoppsan! (Nästan barnvänligt, inget äckligt.) Penelope är genast där och rotar i detaljer kring dödsfallet, hittar skumma kopplingar, frågar ut den dödas arbetskamrater (som råkar vara på Penelopes egna på skolan...) och utreder mordet så gott hon kan. Hon berättar inte för polisen om vad hon misstänker och vad hon fått veta. Nej, hela hon är som om Lasse-Majas detektivbyrå skulle placeras i England och skrivas om för vuxna. Möjligen är Lasse och Maja smartare och mer väluppfostrade än den här oborstade amerikanskan...

En släng av "Morden i Midsomer" kanske - beroende på säsong - men nja, den är både vuxnare, blodigare och har långt fler svåra relationer i sig. Det här är en gullig mordhistoria som gång på gång får mig att tänka på sällskapsspelet Cluedo, ni vet med överste Senap som blivit mördad i biblioteket och professor Plommon som slagits ihjäl i köket. Penelope går igenom en massa tänkbara mördare, undersöker deras eventuella motiv, misstänker halva stan och hittar sedan en tänkbar förövare.

Uppläsaren pratar så t-y-d-l-i-g engelska att jag nästan undrar om detta är en språkintroduktion för ny-engelsmän. Det är lätt att begripa och historien är simpel. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag inte. Det här var feelgood fast med mord och elakingar, jättetrevlig lyssning och helt underbara miljöer. Toppen för den som vill ha mysig historia med mycket te, kakor, snokande deckarförfattare och kopiösa mängder skvaller.

lördag 9 april 2022

Rodham


Bokens titel: Rodham - a novel
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Penguin Random House / Black Swan, 2020 
(Blir galen på hur de i engelska böcker anger vem som äger rättigheter nu och ägde dem förr och vem som tryckte första upplagan eller gav ut den tjugoelfte och vilket förlag som är uppköpt av vilket annat men ingår i en tredje koncern. Det är en pingvin på framsidan, det räcker för mig)
Antal sidor: 417

Det här borde vara fantastiskt bra. Jag gillar det mesta av författaren Curtis Sittenfeld, inklusive hennes roman om presidenthustrun Laura Bush, så nog borde jag gilla romanen om Hillary Clinton, där hon aldrig blir en Clinton? 

Det är ett väldigt roligt upplägg! Bill Clinton och Hillary Rodham möts på universitetet och blir förälskade. De är ett par under några år men bryter sedan upp och går åt varsitt håll. Båda kandiderar till president, precis som i verkligheten, och deras kontakt under årtiondena är inte särskilt stor.

Det fiktiva paret gör sånt som det verkliga paret gjorde och i boken nämns riktiga politiker, domare, skådespelare, nyhetsankare vid namn. Politikern Bill Clinton och politikern Hillary Clinton har gjort just sånt som deras kopior i boken också gör. Det här ställer till det för mig, för jag känner igen mycket som sanna händelser eller åtminstone förvrängningar av inträffade händelser, med verkliga personer eller med fiktiva. Ibland är det däremot uppdiktat, påhittat, helt utan verklighetsgrund. Hur vet man vad som är vad?

För mig blir det svårt att skilja den verkliga, levande Hillary Clinton från författarens förvrängda men ändå väldigt verklighetsnära Hillary Rodham. Det är ytterst problematiskt, för jag inser att hjärnan är så beskaffad att man till slut lägger ner allt i samma fack: saker som har hänt.

Vi vet alla vad president Clinton utsatte en ung praktikant för - jag mår illa bara jag tänker på hur hon fått lida av detta i hela sitt vuxna liv och hur hennes namn i flera decennier har förknippas med något som de flesta tycker är småsnuskigt, komiskt och sexuellt snaskigt. Som om man kan bortse från att hon var just ung, oerfaren och i underläge! Som om man kan negligera detta att han var charmig, karismatisk, äldre, utöver att han var den fria världens starkaste makthavare - och hennes chef. 

När jag i Curtis Sittenfelds roman läser om en massa andra, liknande saker som författaren säger att Bill Clinton har gjort, så sväljer jag det helt. Tänker "ingen rök utan eld" - trots att det är ett förskräckligt förhållningssätt till faktauppgifter som man inte kontrollerat. Tänker "kunde han göra så mot den unga praktikanten, så gjorde han nog så mot andra". Plötsligt har det i min skalle planterats ett bestämd åsikt om att han förgrep sig på och sexuellt utnyttjade ett antal unga kvinnor som kom i kontakt med honom. Jag ogillar skarpt att bli manipulerad på det viset.

Likaså det sätt varpå Hillary beskrivs i boken: hon är ful, oattraktiv, osexig, ingen begriper varför Bill väljer just henne. Utseendefixeringen är enorm. Jag tänker "jaha, i USA är det tydligen allmänt accepterat att Hillary Clinton är en ganska ful kvinna". Trots att jag egentligen tänker på Hillary Rodham, den semi-fiktiva. Å, vad det stör mig!

Det här är helt enkelt alldeles för nära sanningen för att det ska bli riktigt läsbart, det känns... spekulativt, utlämnande, manipulativt. Dessutom är det olidligt tråkigt och segt att läsa om alla valkampanjer och underliga val som de ägnar sig åt i USA och där bokens senator Rodham ställer upp.

Det är dock väldigt spännande att se hur amerikanska politiker hela tiden måste tänka flera steg i förväg. Hur de ska klä sig rätt, ses på rätt ställen med rätt människor och alltid har perfekta svar på allting - och hur de ändå blir felciterade eller får fokus på något bagatellartat. Sinnessjukt mycket pengar och starka kontakter måste de också ha, det räcker inte att ha en vision om en bättre värld. 

Det måste krävas en exceptionell läggning för att klara av att vara presidentkandidat i USA.

fredag 8 april 2022

1959


Bokens titel: 1959 Ingrid och Georg, en kärlekshistoria
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2022
Antal sidor: 436

Ingrid har vuxit upp i Småland, men känner sig kvävd där och vill bort. Se något annat, träffa spännande människor, komma upp sig i den lite finare världen. Andra världskriget är över, Europa byggs upp på nytt, nu ska nya tider råda! 

Den mystiske, mörke Istvan kommer in i hennes liv - en 14 år äldre ungrare som först gör henne till sin hustru och sedan till ung mor innan han tragiskt omkommer i en bilolycka. Ingrid är nu ensam kvar i Stockholm, en änka på kanske 25 år, som på egen hand måste försörja sig och sin lille son Tom. Hon ordnar det genom att ta anställning som lärarinna på en flickskola. Och hon stortrivs! Hon och barnet bor i en minimal kokvrå och de äger inte mycket, men de har varann och Ingrid är nöjd med sitt nya, fria liv där hon bestämmer helt över sig själv.

Genom bästa väninnan Britt och hennes man, den framgångsrike filmregissören Ingvar, möter Ingrid skådespelare, hemmafruar - och journalisten Georg som hon blir förälskad i. Han är inte alls lika imponerad av sekelskiftesvåningar i innerstan, rika bekanta, fina kläder. Nej, han vill vara den moderne mannen som delar lika med sin hustru, bor i en bekväm förort, tar del i sina barns uppväxt och inte fjäskar för överklassen. Men först måste Ingrid lova hon trohet, gifta sig, säga upp sin anställning och flytta ihop med honom...

Det blir en hel del krockar när det unga paret ska försöka leva ihop, och här är nog berättelsen som bäst: i skildringarna av hur man presenterar varandra för sina respektive familjer och vänner, i det gemensamma vardagslivet och i drömmarna om framtiden.

I ett av kapitlen stoppar Ingrid i vredesmod ner handen i kakburken och äter upp den ena hallongrottan efter den andra, trots att hon bakat för att det ska räcka i några veckor. Hon glufsar i sig så många kakor  hon vill och det blir så tydligt: man kan inte båda ha kakan och äta upp den, men nog är det just vad Ingrid önskar (och jag med, rätt ofta).

Jag har läst varenda en av Helena von Zweigbergks böcker och tycker att hon är skicklig på att föra fram åsikter från båda sidor - många gånger handlar ju hennes böcker om havererade äktenskap eller uttjatade parförhållanden. Man kan lätt sympatisera med båda sidor och se förhållandet ur flera vinklar. Det uppskattar jag. Skulle jag och min man berätta om vårt äktenskap för någon utomstående så skulle vi garanterat lyfta fram helt olika sidor och inte alls ha samma syn på varför saker blivit som de blivit (eller vems fel det är...).

Mitt omdöme: En roman som många kommer att kunna igen sig och sina familjer i. Välskrivet och spännande trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Tyckte mycket om denna.

Tack för recensions-exet, en glad överraskning!


--
--
--

För den som orkar läsa lite till, mer privat:

Mina egna föräldrar var för unga 1959 för att kunna vara Ingrid och Georg. Mina mor-, far- och svärföräldrar däremot: år 1959 var de en bra bit äldre än bokens huvudpersoner men levde säkerligen med deras erfarenheter och värderingar. 

Jag känner igen en hel del och ryser åt det. Det hårdhänta sättet mot barnen, de arga greppen runt ens smala överarm, de ilskna blickarna. Ingrid gör det mot Tom; hon knuffar undan, hon bänder loss fingrar, hon är brysk, hon svarar inte på hans frågor, hon mutar honom att hålla tyst, hon tröstar inte utan tänker att han måste härdas. Georgs föräldrar är ännu värre, men tyvärr är de inte bara en författares påhitt, utan såna vuxna fanns det gott om... 

Det konstanta hånandet har även jag tidiga minnen av från den äldre generationen. Det var nog inte meningen som hån, utan som en rak uppmaning som skulle ge en god karaktär och fin uppfostran, men jag minns hur hånfullt det kändes när jag var liten, rädd, arg, ledsen, förtvivlad eller bara inte begrep att jag återigen hade gjort fel. "Sluta lipa, vad gnäller du för? Upp och hoppa, du är väl inget småbarn heller? Tyst med dig, nu får du låta mig vara ifred, sluta kläng, sådär gör man inte. Du är stor flicka nu! Gå ordentligt, dra inte i mig, hälsa fint på tanten! Sitt ordentligt, ät ordentligt, sparka inte med skorna! Har du sagt tack? Sluta med det där genast, var inte så besvärlig, låt maten tysta mun." Vad jag önskar att de bara kunde ha trott att jag skulle bli en bra människa även utan alla dessa gliringar och förmaningar. 

Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar och hos min mormor och morfar när jag var liten. Det fanns mycket som var bra med det, men det dåliga var just känslan av att man måste passa sig hela tiden. Akta sig för att göra fel. 

Och morfars vrål om man störde nyheterna på P1 eller sjöväderrapporten, herregud. Helena von Zweigbergk kanske har haft en sån morfar hon också, för i boken är det Georg som blir tokig om han inte får höra radionyheterna i tystnad, vilket gör att Ingrid och Tom tvingas tassa tyst och knappt andas förrän sändningen är över.

Jag har svårt att tro att min mormor eller farmor själva gjorde en abort, men däremot måste de rimligen ha känt flera unga kvinnor som gjorde det. Jag önskar jag hade fått veta mer om sånt, men det var svårt att prata med den generationen om sex, graviditeter, kärlek - annat än det sagoskimrande romantiska. När jag väntade mitt första barn tyckte min farmor att jag visade upp magen i för åtsmitande kläder (på 1990-talet), nu kunde ju alla se att jag var havande och därmed begripa vad jag hade gjort... Hon var tydlig med att hon tyckte att det var närmast genant att se på mig. 

Då är det inte så lätt att prata om djupt privata saker som om människor gifter sig av kärlek eller konvention, om de är glada för sina barn eller önskar att de sluppit dem, att de arbetar med det de vill eller får ge upp sina drömmar.

I "1959" ser jag drag av många av mina släktingar. Tänk att vi gärna föreställer oss att vi är unika, när vi i själva verket delar så ofantligt många erfarenheter. Någon annans berättelse kan kännas som en variant på ens egen släkthistoria. Visst är det fascinerande?


torsdag 7 april 2022

Spring eller dö


Bokens titel: Spring eller dö
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022
Antal sidor: 375

Kriminalinspektören Karen är nu höggravid och ska snart föda sitt andra barn. Hon är närmare femtio och har blivit med barn helt på naturlig väg och högst oplanerat. (Detta känns osannolikt, men det kanske händer att 49-åringar blir gravida utan att ens försöka, vad vet jag? Hade varit lättare att smälta om hon varit 44, inte snart 50, tycker jag.) Genom hela boken verkar Karen knappt tänka på förlossningen eller barnet, annat än i korta stunder som då säkerhetsbältet knappt går runt magen eller då arbetskamraterna kommenterar hennes föräldraledighet. Eller då hennes irriterande familj envisas med att barnanpassa hemmet...

Några grubblerier kring bebisen förekommer knappt, men dels skulle det ju inte bli så mycket av en deckare då, dels har Karen mycket i bagaget som antagligen gör att det känns riktigt jobbigt att tänka på barnet. Hennes första son dog ju i en hemsk olycka.

Den som tror att "Spring eller dö" handlar mer om Karen, hennes uteliggare till man och deras gemensamma, ofödda barn har alltså fel. Det är en kriminalroman och beskrivningarna av Karens privatliv är korta och tillför bara mer "kött på benen".

Jag är ju stormförtjust i Doggerland och dess seder, språk och små egenheter. Inte heller denna gång blir jag besviken. Doggerland ska ha sin första pride-parad, helgen innan Oistra (den stora årliga ostronfesten). Det är strålande sol och kanske sista lediga dagen man kan sitta ute på hösten, innan stormarna och regnen kommer. Massor av folk är samlade i städerna, sitter ute i parker och på uteserveringar eller strosar runt på gatorna. 

Mitt i den sköna höstsolen, strax innan paraden, skjuter en gärningsman upprepade gånger rakt in i folkmassan. Där sitter även Karen, med sex veckor kvar till förlossningen, och ser hur offren faller till marken.

Det jag gillar med den här boken är väl främst att Maria Adolfsson inte upprepar sig, inte tjatar ut ett framgångsrecept, inte kör samma historia om och om igen för att den var lyckad. Hon förnyar sig. 

Min enda invändning är att premisserna för några av de grövsta brotten i boken (utan att säga vilka), bottnar i en förlegad syn på vad som är passande. Något som man kunde vänta sig av 1950-talet, men varken idag eller under 1990-talet som en kort del av boken handlar om. Det känns väldigt omodernt med de fördömanden och den bestraffning som några personer utsätts för på grund av hur de lever, vad de gör eller vilken situation de hamnar i.

Men jag gillar boken, såklart. Ingen tvekan!

Del 1 Felsteg
Del 2 Stormvarning
Del 3 Mellan djävulen och havet
Del 4 Spring eller dö
Del 5 Fallvind