Mord under solen: Ett fall på Capri

Bokens titel: Mord under solen - Ett fall på Capri
Författare. Anders och Anette de la Motte
Förlag: Bokförlaget Forum, 2025
Antal sidor: 437

Innan jag framstår som en elak jävel, vill jag vara exceptionellt tydlig med att det inte är det minsta fel på denna bok, på författarna eller språket. Det är mig det är fel på.

Jag kan inget om vin och vill inte lära mig heller. Jag får aktivt tygla mig från att himla med ögonen när bekanta provsmakar vin, snurrar det i glaset och frågar hovmästaren om druvorna. Herregud, drick eller låt bli!

Likaså mat. Man äter för att överleva och det är en bonus om det är gott, vällagat och vackert upplagt. Däremot är jag komplett ointresserad av vänners Facebookbilder på tjusiga middagar och blir rent av uttråkad av berättelser om mat. 

För det tredje: Jag älskar att resa, upptäcka nya ställen och andra kulturer. Men jag kommer aldrig att bli hängiven ett särskilt ställe; skulle aldrig kunna säga "Du vet, när vi är i New York då går vi alltid på XXX-restaurangen för deras stekar är ju överlägsna" eller "Å, ska ni till Milano? Då måste ni besöka XXX för deras ravioli är bäst i hela stan". Ärligt? När jag väl kommer till New York, Milano eller vad det nu kan vara så 1) orkar jag inte leta reda på det där stället och 2) har det antagligen redan slagit igen.

För att gilla "Mord under solen" ska man helt klart uppskatta många och långa beskrivningar av allt som Lara och hennes resesällskap äter till frukost, lunch, middag och däremellan - inklusive detaljerade beskrivningar av lokalproducerat vin och närodlad ruccola. Jag gäspar stort och tänker att de nog snart kommer till mördandet, så jag får stå ut.

Men nej. Inte ens mordet är tillfredsställande. Det är tamejtusan så oblodigt så Agatha Christie och Maria Lang framstår som splatterförfattare. Döden är extremt nedtonad för att vara en deckare. 

Däremot är persongalleriet just som hos Christies och Lang: unga och gamla, kvinnor och män - och samtliga har motiv för att mörda. Det trevliga och blandade lilla svenska gänget som tagit sig ner till den italienska ön Capri för att njuta av kultur, mat och vin får en odräglig dansk skådespelare på halsen, samt några skumma typer som ingår i ett ordenssällskap och en märkligt tystlåten husfru på San Michele... Gruppen leds av researrangören Lara och vår huvudperson är änklingen Hugo som patetiskt nog förvandlas från vanlig, hygglig, medelålders svensk man till en blommande charmör så fort han får på sig italienska mockaloafers, linnekostym och stråhatt... 

Jag noterar även besviket att båda gångerna som Neapels flygplats nämns, så används samma ord för att beskriva den: en kakofoni. 

Boken är säkert helt ljuvlig för alla som avskyr blodiga kriminalromaner och njuter av ljuv kärlek i soliga Italien. Själv har jag just inget emot novembermörkret och några rejäla mord.

Under samma tak

Bokens titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström och Jan Andersson
Förlag: Modernista, 2022
Antal sidor: 255

Lisa har fått ett jobb i Göteborg - och otroligt nog även lyckats hyra en lägenhet där i andra hand. Kruxet är att när hon kommer dit så är hon inte den enda som har nyckel... I lägenheten bor även Frans (händelsevis jämnårig med Lisa) som inte alls är särskilt kompatibel med henne och som vägrar flytta ut. 

Lisa har flyttat från Luleå för att hitta en tillvaro som inte bestäms av vad hennes syrra och föräldrar tycker och förväntar sig. Frans kämpar för att orka leva ett liv utan tvillingbrorsan som nyss dött. 

Det börjar som en stel överenskommelse om att bo tillsammans tills de kunnat lösa problemet (och såklart att en av dem får flytta därifrån), men utvecklas snabbt till ett prövande samboförhållande där Lisa får vara med i Frans band och de unga tu börjar få varmare känslor för varann.

Det är en feelgood för 20-plussare, skulle jag säga. Mycket känslor och grubblerier om livet, kärleken och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor. Ska jag sammanfatta "Under samma tak" med ett enda ord så får det bli: rar.

Lögnaren i skafferiet

Bokens titel: Lögnaren i skafferiet
Författare: Kristina Appelqvist
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 408

Egentligen utomordentligt tramsigt, på gränsen till såna där (olidliga) teaterrevyer med Eva Rydberg och Nils Poppe - ni vet, där någon öppnar dörren samtidigt som en annan kastar sig bakom en soffa och en tredje är död inne i en garderob? Allt medan publiken gapskrattar och skådespelarna vrålar sina repliker så man får tinnitus. Men vad roligt jag hade medan jag läste!

Tydligen är det här den andra boken i en serie, som inleds med "Klänning för korta kvinnor" och har en fortsättning i "Vykort från en bortglömd prins" och "Död man på rymmen". Kan dock säga att det inte var några som helst problem att läsa den helt fristående, utan att ha bakgrundskunskaper om persongalleriet. Mycket enkel att komma in i. 

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på något departement - och dessutom äger hon en herrgård ute på vischan. Till vardags är hon alltså korrekt, kompetent och kostymklädd i storstan, men på fritiden förvandlas hon till multitaskande, kreativ kursledare. Nu har hon lyckats få tag på en självupptagen författare som ska hålla skrivarkurser, men han är helskum och det kan man nog säga att även deltagarna är. I värsta Lasse-Majas detektivbyrå-stil försvinner några förstaupplagor av Astrid Lindgrens böcker från det lokala biblioteket och snart riktas polisens blickar mot Ninas herrgård...

Samtidigt måste hon kämpa med - eller snarare mot - sin absurt osympatiska chef Diana, en generaldirektör som är karriärstörstande på en heeeeelt ny nivå. Träffsäker igenkänning för alla som haft en halvtokig chef i sin närhet. Lättläst, fånigt och overkligt om maktens högkvarter, men ja, det är mycket underhållande!

Rent hus

Bokens titel: Rent hus
Originalets titel: Limpia
Författare: Alia Trabucco Zeràn
Översättare: Hanna Nordenhök
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2025
Antal sidor: 226

På många vis är det här en väldigt bra bok - men slutresultatet är ändå en känsla av tomhet. Varför fick vi inte krypa närmare inpå huvudpersonen?

I bokens inledning börjar hembiträdet Estela berätta rakt ut i tomma luften om hur dottern i hennes arbetsgivares familj hittas död. Estela sitter ensam i en cell hos polisen och hoppas att hennes berättelse ska avlyssnas av dem, så att de förstår hur allt hänger ihop. 

Hon är drygt fyrtio och har hunnit vara med om en hel del i livet, men samtidigt kan jag tycka att hon är rätt oerfaren, naiv och lite begränsad. 

I läkarparets vackra hem finns flickan som Estela har sett sedan hon föddes, barnet som hon har tagit hand om när föräldrarna inte orkar, lekt med, underhållit, matat, klätt och skött. Men flickan är inte nöjd och glad. Även hennes mamma ser att något är fel. 

Vi får följa Estelas smått osammanhängande berättelse där hon beskriver det moderna slavarbetet hon utför, familjens sätt att ta henne för given, tanken att hon varken hör hemma där eller i sitt ursprungshem - och vad blev det egentligen av hennes liv?

Det är fantastiskt välskrivet, lättläst, spännande och jag sugs in i berättelsen. Men det är också som en hinna mellan mig och Estela, trots allt hon beskriver - jag kan inte riktigt leva mig in i hennes liv, får inte riktigt veta vem hon är och hur hon tänker, kan inte helt känna med henne utan sympatiserar delvis med familjen hon arbetar och bor hos. Hur som helst en bok värd att läsa.

Tre

Bokens titel: Tre
Originalets titel: Trois
Författare: Valérie Perrin

Översättare: Sara Gordan
Uppläsare: Charlotta Jonsson
Förlag: Éditions Albin Michel, 2025
Antal minuter: 22 tim 52 min

Antal sidor: 681

Det är för långt (för mig) att läsa 681 sidor eller lyssna i tjugotre timmar när Perrin babblar på utan att en lektör hugger en vass kockkniv genom luntan att säger "Skär bort hälften, Valérie! Du MÅSTE börja begränsa dig! Det är inte rimligt att du kastar in en okänd skolkamrat i sista kapitlen och insisterar på att berätta om hans liv bara för att du ska kunna knyta ihop en av alla trådar."

"Tre" är en synnerligen snacksalig bok om ingenting. Man skulle med god vilja kunna säga att den handlar om vänskap - men det är väldigt, väldigt svårt att känna med de tre huvudpersonerna och ännu svårare att leva sig in i deras vänskap. Tre barn växer upp tillsammans, går i samma klass, delar varje dag och nästan varje andetag. Men som unga vuxna bryter de upp och tar varsin egen väg, alltid med en längtan efter de andra.

Boken skulle också kunna handla om könsdysfori eller trans, det är en stor del av intrigen. Nu låter jag raljerande men jag får känslan av att backa hundra år i tiden och låta en homosexuell vara den okända mördaren i en Agatha Christie-deckare - typ en KVINNLIG läkare som är gift med doktorinnan... 

"Tre" kan sägas handla om skam, skuld och rädsla. Att man måste våga vara sig själv. Men vad vet jag? I mitt tycke finns ingen riktig historia eller sens moral eller ens en baktanke med berättandet.

Jag tuggade mig igenom närmare sjuhundra sidor (omväxlande lyssnade på de tjugo timmarnas ljudbok...) ord för ord, men jag kan inte säga att det berikade mitt liv. 

Sommaren 1985

Bokens titel: Sommaren 1985
Författare: John Ajvide Lindqvist
Uppläsare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2023
Antal minuter: 10 tim 0 min

Sommaren 1985 sändes LiveAid-konserten på teve över hela världen exakt samtidigt och sågs av 400 miljoner tittare. Det var något alldeles enastående då - innan internet kopplade ihop världen - och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen och kvällen.

På lilla Särsö i Roslagen har sommargästerna kommit för att stanna. Barnen som har växt upp tillsammans återses nere vid bryggan. Nu har de fyllt 14 år och varje sommar i deras liv har de lekt, badat, cyklat och delat hemligheter. Den här sommaren är annorlunda redan från start: de tre tjejerna och fyra killarna har tagit klivet från barn till tonåringar. De har vuxit på alla ledder, färgat håret, druckit folköl, hånglat, börjat lyssna på musik och fått rejäla humörsvängningar - nu lockar inte längre barnsliga lekar.

Någons föräldrar ska skiljas, någons mamma är svårt sjuk, någons pappa har inte hållt efter och renoverat huset han hyr av en annan förälder. Splittring uppstår, nya pakter bildas och det hela blir än värre av att tjejerna har blivit så söta, farligt sexiga, spännande och mystiska. Killarna behöver imponera på dem och det räcker inte med gitarrspel vid lägerelden och storebrorsans starköl...

En något äldre pojke har nyligen drunknat utanför Särsö och det sägs att en sjöjungfru ledde honom i döden. Kan det vara sant? När grabbarna olovligen snor en motorbåt och tar sig ut till en livsfarlig klippö, hittar de en sjöjungfru som trasslat in sig och sitter fast i ett rep. De måste rädda henne! Men vem är hon och varför har någon bundit fast henne?

Värst av allt: vad gör hon med dem?! Sjöjungfruns sång förhäxar tonåringarna och får dem att göra saker de aldrig annars skulle drömt om. Hon blir som ett gift för dem, de längtar efter henne och den ljuvliga sången samtidigt som hon är ett illasinnat monster.

Jag gillar ju allt av John Ajvide Lindqvist och det här är så otroligt bra att jag måste sätta etiketten "favorit" på boken (något jag sällan gör) och bara konstatera att han är så ruggigt skicklig på att berätta en historia där man sympatiserar med i stort sett alla personerna och känner igen sig i så mycket.

Jag orkar inte gissa vad boken ska förmedla. Vilka metaforer som finns där, vad det innebär att folk i generationer har både längtat efter och fruktat sjöjungfrun. För mig räcker det med att det här är en av årets bästa läsupplevelser.

Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Freida McFadden
Originalets titel: The Housemaid
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Modernista, 2024
Antal minuter: 8 tim 43 min (jag läste dock ljudboken i mobilen, istället för att lyssna)

Det är vansinnigt underhållande att plöja folks kommentarer om "Hembiträdet" på Storytel, Bokus och Adlibris. "Höll mig på tårna", "Svårt att släppa den", "Tar vändningar du ej förutser", "Ville inte lägga ifrån mig den", "Oväntade twister hela tiden", "Smart och genomtänkt", "När du tror du har svaret så svänger det igen!". Så står det. Jag blir nyfiken på vad de personerna har läst tidigare och vad de räknar som spännande. 

Majoriteten älskar boken och tycker den är en "ruskigt spännande nagelbitare" - och att man inte kan gissa hur det ska gå. (Va?! tänker jag.) Boken har sålts i mångmiljonupplagor och fått två fortsättningar som verkar vara karbonkopior på denna första.

Själv instämmer jag i kommentarerna "Inte trovärdig", "Stereotypa människoskildringar", "Förutsägbart, passar en ung publik" och "Inte vidare intelligent".

Det är inte alls spännande. Om jag hade skrivit ett prov på "Hembiträdet", där jag i intervaller fått läsa 50 sidor och sedan berätta vad som skulle hända härnäst så skulle jag fått rätt på det mesta. 

För att inte sabba historien för er andra kan jag ta några oviktiga exempel. Hembiträdet - den vackra, unga kvinnan Millie - blir inneboende i en kolossalt rik familj som det är något uppenbart fel på. Mannen och dottern kan vi lämna därhän, men kvinnan är helt knäpp i huvudet. 

När Millie städar så häller Nina ut mjölk på golvet. När Millie kallar Nina för mrs Winchester blir hon tillsagd att säga "Nina", men när hon gör det så får hon en utskällning för att ha slopat titlarna. När Millie inte har några fina kläder så skänker Nina henne en hel kasse tjusiga designerklänningar (eftersom hon ändå är för tjock för att ha dem och Millie är som sagt otroligt smal och vacker). Det krävs väl ingen större thriller-erfarenhet för att begripa att Nina strax därpå kommer att säga att Millie har stulit kläderna av henne? 

Så håller det på hela tiden. Och eftersom vi redan i första kapitlet får veta att Millie är en dömd brottsling som just avtjänat ett tioårigt fängelsestraff så kan man ju gissa att hon inte kommer att vara timid och gullig hela boken igenom...

Det är meningen att läsaren ska bli överraskad av det rika paret, deras osnutna skitunge, familjens elaka farmor samt områdets sexige italienske hunk till trädgårdsmästare. Men jag har läst för mycket och genomskådar den platta historien direkt.

Din tid kommer

Bokens titel: Din tid kommer

Författare: Carl-Johan Vallgren
Uppläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2024
Antal minuter: 

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken. Det är den spänningsroman, den innehåller mord och våldsamheter, tortyr och grova brott. Den är nominerad till Årets bästa kriminalroman 2024 av Svenska Deckarakademin - vi får veta om någon vecka om den vunnit. "Din tid kommer" har det välkända upplägget med en smart karriärist från Rikskrim som återvänder till sin hembygd för att utreda ett mord trots att hon som ung vuxen ville fly därifrån för att undkomma barndomens trauma, samt en av sorg nedbruten kommissarie som ska hantera sin hustrus död i cancer samtidigt som hans tonårsdotter försvinner efter en skogsutflykt och förmodas vara i fara. Så långt är det en dussindeckare.

Men egentligen är det ju en roman om existensen, om att älska någon som dör ifrån en, om att sakna någon som inte finns kvar. Om att på något vis hitta en gnutta hopp och dra sig upp till ytan för att själv överleva när de älskade är borta.

Vissa delar var rätt trista på det lite sega sättet, för att tempot saknades och mitt engagemang i polisen Johanna var svagt. Andra delar hade tvärtom actionfilmstempo och var oerhört obehagliga, där människor plågas. Men större delen av romanen var ren njutning, för Vallgren har ett så vackert språk, så poetiskt och fullständigt genomtänkt. Kanske njöt jag lite extra av att handlingen är förlagd till början av 90-talet, precis lagom långt bort i tiden. Det spelar också in att uppläsaren Ludvig Josephson har en så fin röst som perfekt förmedlar huvudpersonens sorg och smärta.

För mig var den stora behållningen att läsa om det vakuum som uppstår efter en hustrus plågsamma död i cancer och en dotters obegripliga försvinnande - hur orkar man med all den oro, längtan, ångest och sorg som gör livet nästan outhärdligt? Mitt i allt brutalt och hemskt så finns en stor glädje över att få leva och finnas kvar och en spirande känsla av "jag klarar det här".

Födelsedagen

Bokens titel: Födelsedagen
Författare: Sofie Sarenbrant och Carina Bergfeldt
Förlag: Bokförlaget Forum, 2023
Antal sidor: 405

Jag läste hela boken på min mobil, vilket kanske låter omöjligt men var helt okej. Tycker Sarenbrant skriver riktigt bra (har inte läst något av Bergfeldt så kan inte uttala mig om henne) och därför hade jag höga förväntningar på den här spänningsromanen. 

Upplägget är helt underbart! Frånskilda föräldrar som är snuskigt rika och självupptagna. Ett enda gemensamt barn, sonen Samuel som fyller sju år den dagen då boken börjar. Problemet är att han inte ligger i sin säng när föräldrarna - mamma, pappa och nya bonusmamman - kommer in för att gratulera. Älskar starten på den här historien!

Bra: Det är underhållande att läsa om mamma Frida som har en talkshow på teve och lägger ut Instagram-inlägg om sitt perfekta liv, pappa Ted som är stenrik men verkar olycklig och otrogen, bonusmamma Pernilla som är simpel medelklass och småmullig och höggravid och allmänt nedvärderar sig själv hela tiden. Hur ska de här tre egotrippade människorna kunna samarbeta i en så monumental kris som att deras barn försvinner?!

Bra: Det är spännande på ett rappt Da Vinci-koden-vis.

Dåligt: Det är tunt, blaskigt, osannolikt. Ytligt och klichéartat. 

Sammanfattningsvis: Extremt lättsmält underhållning för stunden.

Svalors flykt

Bokens titel: Svalors flykt
Författare: Majgull Axelsson
Uppläsare: Gunnel Fred
Förlag: Norstedts, 2023
Antal minuter: 11 tim 40 min (jag både lyssnade och läste)

Jag tycker otroligt mycket om Majgull Axelssons bokproduktion som helhet. Hon har en fantastisk förmåga att levandegöra alla möjliga, udda personer och deras skiftande livsöden. 

Norrköping i nutid. Psykologen Christel arbetar på stadens sjukhus - men eftersom hon nyss blivit diagnosticerad med Parkinsons måste hon överväga att snart gå i pension. Christel vill inte riktigt kännas vid sina svårigheter, hur knepigt det blivit med balansen och koordinationen. Undviker att berätta ens för bästa väninnan Lisbeth (som också är hennes kusin).

Christel lever ensam. Hon fick aldrig några barn och anledningen är fortfarande svår att tänka på, ett helt vuxenliv senare. Kusin Lisbeth däremot har en son och det är knappt att Christel orkar lyssna på pratet om denne begåvade unge man och allt han tar sig för. 

Lisbeth har varit överläkare på förlossningen och sett så mycket sorg och elände som man bara kan göra på en sådan avdelning. Bland annat förlöste hon en nerknarkad, alkoholiserad kvinna med en misshandlande partner; ett litet flickebarn som fick sämsta tänkbara start i livet med två riktiga pundare till föräldrar. Molly heter barnet och det är henne vi får följa något decennium senare, då hon kallar sig Zadie och tvingas gå till Christel för terapisessioner som ska ge henne chansen till en egen lägenhet. Föräldrarna avtjänar ett straff för Mollys lillebrors död och hon är trött på att valsa runt bland fosterhem, jourfamiljer och andra som ändå inte förstår sig på henne eller begriper vad hon varit med om.

Berättelsen om Zadie/Molly är otroligt välskriven och engagerande, den parallella historien om Christel och Lisbeth ger mig inte lika mycket. Det finns många beröringspunkter mellan terapeuten som ung och vår huvudperson Zadie.

"Svalors flykt" nominerades till Årets bok 2023. Jag sträckläste den och den har samma höga kvalitet som allt jag hittills läst av Axelsson.

Men! Författaren säger att hon blev "inspirerad" av fallet med Esmeralda, Lilla Hjärtat, som blev fosterhemsplacerad som bebis. När föräldrarna senare begärde att få sin dotter åter, flyttades hon till dem och vanvårdades och misshandlades där svårt under många månader innan hon slutligen avled i något som liknar en blandning av mord och total underlåtenhet. 

De bitarna som handlar om Mollys lillebror är så plågsamt lika vad som hände Lilla Hjärtat att jag tycker Axelsson har klivit långt över gränsen. För mig blir det alltför snaskigt. Det är som att ta ett rättegångsprotokoll och införliva det i en skönlitterär handling. Jag ogillar att Mollys lillebror i alltför mycket är av en kopia av Esmeralda. 

"Svalors flykt" är en angelägen bok, i ett ämne som man önskar inte existerade: barns utsatthet gentemot psykiskt instabila vuxna med drogproblem. Välskrivet såklart, men i mitt tycke var fiktionen för nära verkligheten och jag kunde inte bortse från det.

Levande och döda

Bokens titel: Levande och döda

Författare: Christoffer Carlsson
Albert Bonniers förlag, 2023

Antal sidor: 412

Som jag skrev i förra inlägget, så köpte jag denna bok i oktober 2023 då författaren var på besök i vårt förortsbibliotek tillsammans med Niklas Turner Olovzon. Jag har läst några böcker av Carlsson tidigare och tycker om hans sätt att berätta om de små halländska samhällena under 80-, 90-, 00-talet och med en parallell historia i nutid. 

Det handlar mer om människors känslor av att vara ensamma, utsatta, ofria, kvävda och osynliga än om de mord och våldsdåd som är själva grunden för romanerna. Känslan av skuld ligger tung över hela boken; både den som man bär själv inuti och den som andra vill att man ska känna.

Här är det en tonårsfest som spårar ur - många av grabbarna och tjejerna som är med på den visste redan från början att det skulle sluta illa; där finns folk som avskyr varann - ibland för något de själva varit med om, ibland för något deras föräldrar bråkar om. Utöver gamla såriga grannfejder finns de vanliga rivaliteterna mellan en söt tjej och två killar som vill ha henne. Men också vänner som vuxit upp tillsammans, delat allt, verkligen älskar varandra och ändå sviker på värsta sätt. 

En av killarna vill vidare, står inte ut i det lilla samhället längre. Han måste bort från det här. Men han hinner inte ens ut ur byn innan han möter döden. En olycka? Ett självmord? Eller någon annan som ville se honom död?

Nu har det gått ett år sedan jag läste boken men kan varmt rekommendera den ändå, för den är så mycket mer än en spännings- eller kriminalroman. 

Isberg

Bokens titel: Isberg

Författare: Turner Olovzon
Förlag: Harper Collins, 2023
Antal sidor: 535

När Niklas Turner Olovzon var bjuden till vårt lilla bibliotek för ett år sedan (!), var jag där och lyssnade på honom och Christoffer Carlsson. Ett så otroligt bra samtal! Jag köpte deras böcker efteråt och fick dem signerade - och passade på att ställa en massa frågor. Till slut var det bara jag, de två författarna och en bibliotekarie kvar innan jag insåg att jag måste sluta fråga så mycket och ta mina nyköpta böcker och gå hem. Det var bara så himla roligt att få höra mer om hur man släpper sitt reklambyråjobb för att skriva en spänningsroman (Niklas) och hur man vågar vara såpass djup i sina kriminalromaner (Christoffer) utan att gå sönder av oro inför vad kompisar, släktingar och andra ska säga. 

Nåväl. Jag slukade förstås böckerna direkt men skrev aldrig om dem. Här kommer nu, 13 månader senare, en kort sammanfattning av mina tankar kring "Isberg". För det första: man kan omöjligt tro att detta är en debutroman, den är alldeles för välskriven, slipad, smart uppbyggd, skickligt komponerad för det. Jag tänker att det är en lång erfarenhet som copywriter som lagt den grunden. För det andra: det är oerhört spännande men på det där vemodigt sorgliga viset som moderna, engelska kriminalserier tenderar att vara (har just sett flera, bland annat "Sherwood" och "The Responder" som jag får ont i magen av). Så många trasiga livsöden! Så lite vi lyssnar på varann och bryr oss om andras känslor!

I en liten by i Dalarna händer flera hemska saker på kort tid: någon försvinner i den täta granskogen men man vet inte riktigt vem, ett barn kommer bort och befaras ha gått genom isen, en ensam man som få pratar med sedan hans hustru övergav honom, och ett ödehus där det plötsligt lyser i fönstren. Det är som sagt sorgligt och spännande på samma gång - och som upplagt för att bli en tevefilm.

Fyra famnar under marken

Bokens titel: Fyra famnar under marken
Författare: Christina Larsson
Förlag: Romanus & Selling, 2024
Antal minuter: 14 tim 18 min.

Jag fattade ju inte att det här är del fyra i en serie. (Är så trött på att det knappt går att hitta en spänningsroman utan att det antingen är del fyrtioelva eller att det utlovas en fortsättning.) Storstädade hemma en hel dag så jag lyssnade på boken, inläst av Jonas Malmsjö. Han är himla bra.

Klickade på boken bara för att det var en snygg framsida, ärligt talat. Larsson har tydligen sålt i miljonupplagor, men sån marknadsföring faller jag inte för. Ett snyggt omslag, däremot!

Handlingen är banal och förutsägbar, persongalleriet likaså. Men visst, jag fattar mycket väl varför folk gillar det här. Annars skulle jag knappast lyssnat i 14 timmar! Lite vibbar av forna tiders tevedeckare på fredagskvällarna, där gentlemannatjuvar försvann med pengar och där mördare hade spännande alibin och invecklade procedurer för att inte bli ertappade. Helst någon uppenbar otrohetsaffär som krydda! 

Det mest uppseendeväckande och moderna inslaget i denna bok är något som aldrig skulle förekommit i Helgonet, Magnum, Kojak och allt vad de hette: en rik, handlingskraftig, uppkäftig dam i 80-90-årsåldern som leker detektiv och vägrar ta skit. Hon är tuff, fräser ifrån och ifrågasätter. Gillrar fällor och driver på handlingen.

Romanen i korthet är väl så här: sjukskriven, skadad polis och hennes privatspanare till make hjälper sagda gamla kvinna att hitta en av Sveriges mest efterlysta män: en person som blåst folk på miljoners miljoner. Kruxet är bara att även om några påstår sig ha sett honom, så är han de facto död och begraven. Eller?

Tiga som muren

Titel: Tiga som muren

Författare: Maria Adolfsson
Serie: Doggerland del 7

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2024
Antal sidor: 344

Jag älskar ju den här serien och har skrivit många gånger om hur fantastiskt jag tycker det är att kunna förflytta sig till en ö som är helt fiktiv men känns fullständigt verklig. 

Får sjukt dåligt samvete över att förlaget var snälla och gav mig ett recensions-ex och så skriver jag inte förrän nu, nio långa månader senare. Känns otacksamt, med tanke på att jag fick en bok som jag sett fram emot - och min blogg är varken stor eller särskilt välbesökt. Ledsen, men livet kom emellan.

Jag var enormt skeptisk till att Karen - allas vår doggerska kriminalinspektör - skulle åka till Stockholm i denna bok. Vad ska hon här att göra?! Håll dig i Doggerland, det finns tillräckligt med svenska deckare! Men jag hade fel, såklart. Maria Adolfsson vet vad hon gör. Resan till Sverige är både befogad och lyckad. Som stockholmare i många generationer tillbaka kan jag ändå sympatisera med hur Karen och hennes halvsyster, den jagade journalisten Helena, känner inför att komma till Sveriges huvudstad. Deras kommentarer om vår stad och dess befolkning känns rimliga. Det är också roligt att få besök av dem här, när de ramlar omkring i Gamla stan och springer i högklackat över kullerstenarna. Tur nog utspelar sig det mesta på den karga ön i Nordsjön; de har minsann korrupta politiker, maktgalna män, kriminella ligor, tjuvar, lögnare och mördare även där.

Spännande som vanligt! Det här måste höra till mina favoritdeckare, alla kategorier. Karen Eiken Friis är inte alltid trevlig, men hon är mänsklig och mångfacetterad.

Käraste Lena

Bokens titel: Käraste Lena
Författare: Ninni Schulman
Uppläsare: Mirja Turestedt
Förlag: Bazar förlag, 2024
Antal minuter: 11 tim 40 min

Man bör definitivt ha läst "Som vi lekte" innan man hugger in på "Käraste Lena", det är närmast en förutsättning. Den första boken i serien, som utspelar sig på 1980-talet, berättar hela bakgrundshistorien till varför polisen Ingrid hamnar i Dalarna, varför hennes dotter inte är med henne, varför hon är förtvivlat rädd för sin ex-man och varför hon får idén att starta Siljans Spaningsbyrå. Där får vi också följa Ingrid när hon försöker lösa sitt första fall.

I "Käraste Lena" kallas hon ut till en familj på landsbygden, där den unga bondhustrun Lena tagit livet av sig - helt utan förvarning. Ett mycket tragiskt fall, men hennes föräldrar anar oråd. De nöjer sig inte med polisens prat om självmord utan vill ha en second opinion - som kanske Ingrid kan ge dem. Inte helt enkelt dock, då Lena gift in sig i en stor släkt där alla bor på samma ställe och håller stenhård koll på allt som sker.

För några år sedan kände jag knappt till Ninni Schulman; nu kastar jag mig över de här deckarna! De är spännande, välskrivna, har fantastiska 80-talsvibbar och riktigt trovärdiga människoporträtt. Inga fåniga övernaturligheter, inga deppiga alkis-poliser som älskar opera, inga löjligt tillkrånglade intriger som aldrig skulle kunna hända. Här är det kusliga snarast allt elakt som folk gör, tänker, planerar, önskar... All missunnsamhet, allt hämndbegär, all girighet.

Kan varmt rekommendera Ninni Schulman (säger jag, utan att ha läst hennes fyrtioelva tidigare böcker - men ändå!) till den som gillar dramatik och spänning i ett modernt Sverige som samtidigt är eoner från idag.

Djuphamn

Bokens titel: Djuphamn

Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2024
Antal sidor: 347

Den tredje boken om polisen Eira ska tydligen vara den sista, men egentligen finns det väl viktiga politiska händelser så det räcker för en fjärde och femte bok också? Alsterdal väver nämligen in historiska skeenden i alla sina böcker, där vi får lära oss om allt från framväxande industrier, stora bruk, avfolkningsbygder, proteströrelser och politik parallellt med någon mordgåta.

Den här gången ska Eira snart föda sitt barn - vem som är fadern är rätt oklart för både henne och oss läsare - och borde inte sylta in sig i livsfarliga situationer. Men inte kan det vara så farligt att utreda vad som hänt med den människa vars skelett hittas ute i älven, helt renätet av fiskar och genomspolat av vatten under decennier? Jodå, vissa saker är inte över bara för att det gått många år - och Eira utreder något som kanske inte alls är en drunkningsdöd utan ett mord.

Behållningen med Alsterdals böcker är alltid samhällskritiken, historiska rörelser som ställs mot dagens samhällsproblem, politik förd nu och för hundra år sedan. Jag föreställer mig att större delen av hennes skrivande är ren research, för allt är så vansinnigt väl underbyggt och påläst. 

Kanske kommer jag inte att sakna just Eira och hennes kriminelle brorsa så mycket, men däremot Ångermanland och folket där. Platser jag aldrig besökt men ändå ser framför mig. Nu ska det bli spännande att se vad Tove Alsterdal har planerat för nästa bok, med eller utan Eira!

Änkan

Bokens titel: Änkan

Författare: Helene Flood

Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2024
Antal minuter: 9 tim 8 min

Det är något riktigt skumt i familjen! Pensionären Erling faller död ner under en cykeltur. Hans änka Evy märker den ena underliga grejen efter den andra: dörrar som står öppna, saker som försvinner, och framför allt att de tre vuxna barnen helt klart döljer något för henne. De kommer med motstridiga besked, de lyssnar inte på Evy, de förstår inte att det är något onaturligt med Erlings död. Dessutom tjafsar de sinsemellan och verkar mest bara tänka på arvet.

Men Evy försöker luska på egen hand. Kontaktar Erlings gamla arbetsplats, möter hans barndomsvän, pratar med sina barn en-och-en för att få en bättre bild av vad som händer. Hon upptäcker trassliga trådar tillbaka till tiden när hon själv var ung, ambitiös och söt student som blev kär i sin brors bästa kompis: Erling. Så mycket som hänt sedan dess! Under tiden fortsätter den obehagliga känslan av att någon vistas i huset och försöker röja bort spår.

Som läsare tänker jag att Evy måste vara dement. Då framstår nog omvärlden så där obegriplig, trots att den är så välbekant. Helene Flood har skrivit en kuslig, oblodig deckare där alla är misstänkta.

Marie Richardson är som vanligt otroligt bra till den här sortens uppläsningar! 

Det tredje ljuset och Små ting som dessa

Bokens titel: Det tredje ljuset + Små ting som dessa

Författare: Claire Keegan
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2023
Antal sidor: 147

En väninna rekommenderade mig att läsa den här boken, som jag sneglat på men inte känt för att läsa - helt baserat på att jag inte gillade omslaget. "Du kommer att tycka om den!" utlovade hon, och så blev det ju.

En tunn liten bok med två längre noveller som utspelar sig på Irland för några decennier sedan: 

"Det tredje ljuset" är en vansinnigt vacker och vemodig skildring av en ung flicka som under några månader får bo hos ett par släktingar hon inte känner. Hennes mamma är åter igen gravid, pappan har inte råd med fler ungar, barnen är hungriga och smutsiga. Livet blir så mycket bättre hos det där barnlösa paret, men även där ligger tragedier och djupa sorger och ruvar... Tyckte otroligt mycket om denna!

"Små ting som dessa" är berättelsen om Furlong som kommer från mycket fattiga förhållanden men som har arbetat sig upp och nu driver ett företag som säljer ved, kol och annat att värme hus med. Under sina resor strax innan jul, möter han en förvirrad och skräckslagen flicka som är inlåst hos nunnorna i deras kloster. Furlong grubblar mycket på flickan och det nyfödda barn som hon säger att nunnorna tagit ifrån henne... Jag har både läst om Magdalena-tvätterierna och sett åtskilliga filmer om dem, men det är ändå drabbande att läsa en kortkort berättelse om de unga irländska flickor som utsattes för katolska kyrkans bestialiska sätt att hantera oönskade graviditeter och "oäkta" ungar.

Sammanfattningsvis: min kompis hade rätt. Det här är en oerhört välskriven och vacker bok som förtjänar att läsas.

Under

Bokens titel: Under
Författare: Anna Ahlund
Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Natur & Kultur, 2023
Antal sidor: 156

En fin liten bok, skriven i kapitel som representerar var och en av de tio ungdomar som figurerar i boken. De går i samma skola och känner varandra - mer eller mindre - när plötsligt en av dem får ett anonymt brev i sitt skåp i skolan. I kuvertet ligger en liten målning med ett motiv som går att känna igen: en plats i Uppsala. 

Lukas får det första brevet och beger sig till kyrkogården som är avbildad. Därefter får kompisarna också bilder, en efter en, med platser som betyder något för dem eller där något magiskt kan komma att hända. Vem är det som skapat målningarna, lagt dem i skåpen och arrangerat de oväntade händelser som utspelar sig?

Väldigt fina akvareller av Johan Unenge och som alltid en varm, inkännande text av Anna Ahlund. Nu är det evigheter sedan jag läste boken och jag minns inte allt men känslan som stannade kvar är ändå: det finns hopp! En perfekt bok för ungdomar, skulle jag säga.

Lova mig tystnad

Bokens titel: Lova mig tystnad

Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Bokförlaget Forum, 2024
Antal sidor: 336

Systrarna Isabella och Amanda är varandras bästa vänner och rivaler; de är båda två duktiga i skolan och otroligt bra på sport, den ena är söt och den andra är sexig, den ena har stadig pojkvän  och den andra är ständigt uppvaktad. Deras föräldrar driver på med tävlingar, träningar och pluggande. 

Men lillasyster Amanda mår inte bra - det har hänt grejer som hon har svårt att skaka av sig, sånt hon skäms för och skulle vilja glömma men inte tillåts fly ifrån eftersom andra påminner henne. Isabella och hennes snygge Sixten försöker ta hand om henne men det blir bara värre. Allt eskalerar snabbt och blir en mardröm efter att Amanda skämtsamt flirtat med syrrans pojkvän.

Och vad fattar mamma och pappa egentligen? Ingenting. De stressar på om skolan, om träningarna, om framtiden. Amandas stora kärlek Niko är tydligen totalt förbjuden, det är något med Nikos föräldrar och hennes egna, en ful gammal historia som inte får sippra ut. Hur kan det som hände för decennier sedan spela någon roll för det unga kärleksparet? Nikos föräldrar vill inte att deras begåvade son ska umgås med vilda Amanda och ber honom göra slut med henne. Se där, ännu ett föräldrakrav som blir en knuff rakt ner mot avgrunden.

Titelns "Lova mig tystnad" gäller för de flesta av de inblandade; föräldrar, barn, grannar, gamla kompisar och fiender. Vilka har hållit tyst genom åren, vilka känner till vad som hände, vilka kan man lita på? För Amanda tycks det inte finnas någon räddning, ingen som vill lyssna, trösta eller förklara.

Som vanligt en tät relationsroman från Mattias Edvardsson, där man som läsare nästan måste öppna fönstret och dra ett djupt andetag frisk luft emellanåt för att inte bli helt galen på alla människor som håller tyst, tiger ihjäl, slätar över, låtsas som ingenting.