Min europeiska familj

Bokens titel: Min europeiska familj de senaste 54.000 åren
Författare: Karin Bojs
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2015
Antal sidor: 486 (428 av dessa är själva "boken", 57 av dem är faktaredovisningar, resmålsförslag, källförteckningar etc)

Jag brukar läsa Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och uppskattar hennes sätt att skriva: så nyfiket och glatt på något vis, så där så man dras med och tänker att "ja, det här var ju verkligen intressant!" även om man inte trodde det från början. Hon har en förmåga att skriva lättbegripligt och kan presentera och paketera nya rön åt alla oss som inte har tid, ork eller möjlighet att läsa tunga rapporter i ämnet.

När jag såg att hon gett ut boken "Min europeiska familj" ville jag förstås genast ha den, historietokig som jag är. Men lite dyr var den kanske för min budget just då... Jag önskade mig den i julklapp (ja, detta var redan i början av hösten!) och tänkte att det var en perfekt grej för släkten att köpa till mig. Men så bestämde vår bokklubb att vi skulle läsa just den här till nu i november, så jag fick pallra mig iväg och införskaffa den för egna pengar trots allt.

Och jag blev inte besviken!

Först det rent estetiska, som jag redan nämnt här på bloggen. Ett otroligt snyggt omslag (jag skulle kunna tänka mig att ha det som plansch på väggen!), en underbar omslagsillustration (se tidigare inlägg) och en skickligt layoutad inlaga av Eva Lindeberg. Sammantaget en mycket vacker bok att se på - om det nu var så att man inte begrep den svenska texten. Själva diagrammen och illustrationerna inuti boken är väl måttligt kul däremot.

Det som är lite speciellt med denna bok framkommer egentligen redan av titeln: det handlar inte alls bara om människans ursprung och sedan i kronologisk ordning fram till idag. Det handlar om Karin Bojs mormors mormor och farmorsmor och alla dessa andra kvinnor som leder från vår högst levande vetenskapsjournalist ända bak till de första kvinnorna som utvandrade från den afrikanska kontinenten. Det gör tilltalet personligt och inte alls så skolboksaktigt som man annars hade kunnat tänka sig.

Jag ska villigt erkänna att detta var en bok jag slukade. Ibland tror jag nästan att jag förstärker mina egna förutfattade tankar om böcker, på gott och ont, för här hade jag redan från början sagt "Den här boken vinner nog Augustpriset" trots att jag inte läst en enda sida och när jag sedan fick boken så var den precis så lärorik och lättläst som jag föreställt mig. (Vi får väl se i eftermiddag vilken bok som får fackbokspriset i år!)

Det är lite svårt ibland att hänga med i alla svängarna kring mitokondrier och DNA och vem som fick barn med vem och vilka grupper som ägnade sig åt vad - men det är som om Karin Bojs själv ser det och går in och säger "Jag har ju redan berättat att folk ur den här gruppen gjorde si och så, som ni kanske minns, och nu kan vi se att..." - vilket är bra, för ibland behöver jag påminnas.

Mängder av nya forskningsrön presenteras och även de krig som utkämpas mellan rivaliserande forskare. Alla är inte nöjda med utvecklingen av tekniken, som gör att gamla teorier kullkastas då DNA kan påvisa andra förflyttningar och folkvandringar än vad man kanske föreställt sig fram till  nu.

Jag skulle kunna skriva mycket längre, men här får jag begränsa mig. Läs boken istället för min recension! Jag har inte en enda negativ sak att säga om den utan sätter helt förbehållslöst etiketten "Favorit" på "Min europeiska familj".

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

P.S. Kunde man möjligen inte ha tänkt sig en sån där bilaga som böcker hade förr i världen, då färgtryck var dyrt och man gav ut illustrationer i ett separat häfte? Jag hade velat ha många fler bilder av det som beskrivs i boken.

Rapsbaggarna

Bokens titel: Rapsbaggarna
Författare: Karin Brunk Holmquist
Förlag: Kabusa Pocket, 2006
Antal sidor: 237

Ibland blir det ju bara så helfel. Man kanske ser ett avsnitt av en teveserie och känner att man varken vill se fortsättningen eller någonsin mer se något av samma manusförfattare. Ungefär som jag känner när jag ser Sveriges svar på "Arga kocken" där en okänd grabb springer runt i förkläde och är låtsas-arg, viftar med kockkniven och försöker se ut som att han har pondus medan han gapar på rutinerade restaurangägare att de inte sköter sig. Eller någon musik man lyssnar på och sedan skyndar sig att ratta bort så fort bilradion spelar låten en gång till. Som det mesta man hör på Melodifestivalen, vad mig anbelangar.

Ibland blir det så med böcker också. De får en chans men inte två.

Enligt min läsdagbok var det i januari 2008 som jag läste "Rapsbaggarna" och sedan dess har Brunk Holmquist utkommit med ytterligare sex böcker i den löst sammanhållna serien, om jag räknar rätt.

"Rosa elefanter" (2009), "Stenhimlen" (2010), "Kaffe med musik" (2011), "Surt sa räven om rabarberna" (2012), "Kranvridarna" (2014) och nu senast "Akutbjällran" (2015). Det kan finnas fel i uppräkningen, jag försökte bara få ihop den utifrån vad jag kunde hitta på nätbokhandelns hemsida.

Det är otroligt vad produktiv hon är! Jag blir imponerad. En roman om året. Tänk att sälja såna stora upplagor av sina böcker så man faktiskt kan leva på det. Det är bara att gratulera till framgångarna.

På Adlibris har andra privatpersoner recenserat boken med ord som "charmig", "varm", "hög mysfaktor", "småmysig", mysig", "härlig", "underbar" och "en pärla". Men läsarna verkar vara uppdelade i två läger: de som ger boken en femma och skriver alla dessa trevliga omdömen och de som ger boken låga betyg.

Bland alla översvallande recensioner finns nämligen följande kommentarer:
"En banal historia med inslag av klichéer", 
"Författaren växlar ständigt mellan imperfekt och presens i mening efter mening. Stod inte ut. Storyn var inte heller bra.", 
"En bok, papper och lite ditslängda bokstäver som inte har någon mening alls. Texten och historien ligger på barnnivå, men vilka barn vill läsa om två gamla gubbar som bara är allmänt tråkiga?", 
"Denna var ok, men inte mer. Mest beroende på att jag inte tycker det är charmigt med gamla gubbar som inte tvättar sig, snyter sig i disktrasan och sen torkar bordet med den."

I min egen läsdagbok står följande korta sammanfattning:
Två gamla skruttiga gubbar ältar att deras barndomshem används till nersupna kvinnor. Den här boken kunde jag varit utan. Lite puttenuttig på ett kväljande sätt. Retar mig på konstig tempusskrivning rakt igenom boken."

Frågan är om jag kanske ska ge författarinnan en chans, trots allt? Jag kanske var på dåligt humör när jag läste "Rapsbaggarna". Det verkar ju som att jag är i klar minoritet. De flesta andra tycks uppskatta skildringarna av egensinniga gubbstruttar från Österlen.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Vintagebilder som väcker ha-begär

Jag är lite lätt förälskad i det underbara omslaget till boken jag läser. Inlagan är också ruggigt snyggt satt! Yrkesskadad som jag är, måste jag kolla vilka som ligger bakom.

För formgivningen står Eva Lindeberg, som jag inte har den blekaste aning om vem det är men som uppenbart är duktig på det hon gör (jag tänker att om jag någonsin ger ut en egen bok så är det precis så här den ska se ut!).

Men den tuffa mammuten då? Den har en mystisk Hein Nouwens gjort. Googlar man lite så dyker hans namn hela tiden upp med referenser till Meyers Konversations-Lexikon från 1897, vilket är lite märkligt eftersom han på andra sidor ser ut att vara en ung och högst levande man. Hans alster ligger i alla fall hos Shutterstock och det skulle de nog inte göra om han hade levt kring förra sekelskiftet. Jag får inte riktigt detta att gå ihop men orkar inte leta mer på nätet, utan nöjer mig med att konstatera att jag skulle vilja ha en av hans illustrationer.

Mot bättre vetande och all min professionalism vill jag visa några bilder trots att jag inte har betalat för dem. De tillhör alltså inte mig, utan Shutterstock och jag hoppas de har överseende med detta. Vill bara visa vilken oerhört talangfull illustratör Nouwens är!

Möjligen är det så att Hein Nouwens bara ("bara") är en duktig fotograf, för nu när jag snokat vidare finner jag att det står att han använder en Nikon D800 för att producera bilderna. Kanske har han plåtat det gamla konversationslexikonet och retuscherat bilderna, inte alls tecknat eller graverat?

//Joelinda

Älskar benbitar, kol14-dateringar och arkeologiska utgrävningar...

...men det är helt hopplöst att hinna bli klar med Karin Bojs bok i ett nafs om man samtidigt är så kolossalt trött på kvällarna så man stupar i säng.

Boken är fantastisk. Precis en sån faktabok som jag älskar att läsa! Den innehåller allt, ner på petig detaljnivå, men är så lättläst och underhållande och spännande. Jättebra, helt enkelt. Men jag orkar kanske tio sidor - sedan ramlar ögonlocken ihop. Och det är verkligen inte författarens fel, utan min arbetsbörda.

Den senaste tiden har det vällt in förfrågningar om logotyper, foldrar, hela grafiska profiler, annonser, klisterdekaler, texter till hemsidor, korrläsningar. Jag vågar inte tacka nej. Det är nackdelen med att vara egenföretagare. Ett underbart yrke men det suger musten ur mig ibland. Ni får ursäkta att det är alldeles dött härinne på bloggen för närvarande.
//Joelinda

Tematrio: Knepiga syskonrelationer

Syskon är ett tacksamt ämne att skriva om. Särskilt tvillingar, verkar det som när man kollar närmare i bokhyllan. Elaka och goda tvillingar. Hemska djävulstvillingar. Roliga bustvillingar som driver med omgivningen. Enäggstvillingar som byter plats med varann. Tvillingar som inte växer upp tillsammans. Tvillingar som förstår varann telepatiskt. Det mesta är rätt tramsigt.

Andra syskonrelationer handlar nästan alltid om avundsjuka. Vilka syskon får mest kärlek och flest materiella ting av sina föräldrar?

Lyran tycker att kvällens tematrio ska handla om syskon, och här kommer mina förslag:

Bland mina favoriter i kategorin syskonrelationer är den norska trilogin om de tre bröderna på Neshov: grisfarmaren, begravningsentreprenören och livsnjutaren. Anne B. Ragde har skrivit den fina berättelsen. Rekommenderas varmt! "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" heter böckerna.

Nästa bok om syskon får bli Joyce Carol Oates "Karthago" där den tämligen udda Cressida och hennes vackra storasyster Juliet trasslar in sig i en romans med den krigsskadade soldaten Brett som visar sig ha våldsamma tendenser. En snackig bok men jag tyckte i alla fall om den.

En alldeles underbar bok som berättar om syskonrelationer i flera generationer är Elin Olofssons "Då tänker jag på Sigrid". Bland det vackraste jag läst, faktiskt. En enslig gård i norra Sverige lever upp och relationer skakas om då en ung kvinna kommer dit för att vara med sin far och hans släkt. Det är mycket man inte får prata om i den familjen...

//Joelinda

Regissören

Bokens titel: Regissören
Författare: Angelika Braun (Alexanderson)
Förlag: Lava, 2015
Antal sidor: 285

Per Morberg är för mig en grabbig skådespelare och judoka, som på något märkligt vis blivit känd som tevekock (trots flottiga hårtestar som hänger ner i den brutalt tillagade maten) och tjänar kolossala pengar på att ge ut kokböcker. Morberg ska spela huvudrollen i filmen som baseras på boken jag nyss läst: "Regissören". Rollen är vikt för honom och har varit det under hela bokens tillkomst, vad jag förstår. Lustigt då att jag inte alls ser hans ansikte framför mig när jag läser, utan för mig är Rikskrims beteendevetare Björn Fors någon helt annan.

Förhandsinfon om boken sa bland annat så här:
"Boken har flera bottnar, den kan läsas både som en spännande pusseldeckare, en titt bakom kulisserna i den cyniska film- och modevärlden, en psykologisk roman om våld mot kvinnor och en kritik av ett samhälle som inte låter människor vara det de är."
Det där allra sista lät ju lockande, tycker jag som i övrigt inte är världens största deckarfantast.

Nu ska jag väl erkänna att jag också blev lite förvånad över att en egenutgiven bok hade snyggt omslag, färdigt pressmaterial och dessutom lyckats snärja Per Morberg. Man kan väl säga, utan att vara alltför elak, att många egenutgivna böcker av tidigare opublicerade författare kanske inte håller högsta klass.

Just deckare känns lite extra vanskligt för "alla" kan tydligen skriva en mordhistoria nuförtiden - och gör det också. Kvaliteten är inte alltid den bästa och klichéerna staplas på varann. Såklart finns det undantag - och det här är ett av dem.

Angelika Braun kommer att lyckas. Det vet jag. Ingen tvekan om saken.

Det är beundransvärt att kläcka ur sig en så genomarbetad deckare när man inte är uppbackad av ett stort förlag och inte är etablerad författare än. En eloge till dig bara för ditt mod, Angelika Braun. Friskt vågat, hälften vunnet, brukade min farmor säga - och du lär vinna mycket på att du vågade ge ut "Regissören" och satsa så stort på den.

Det är snabbt, fartfyllt, händelserikt, inte en död sekund. Dialogerna är överraskande verklighetstrogna, berättelsen är inte tillkrånglad utan rakt på sak med korta kapitel. Själv har jag svårt för det där med seriemördare som är löjligt pålästa, intelligenta, kallt beräknande och pedantiskt planerande - och den här mördaren är just en sån. Men strunt samma, "Regissören" kommer att slå stort och jag misstänker att vi kommer att få träffa Björn Fors och hans gäng igen.

Omdöme: Snyggt paketerat, välskrivet och förvisso inte på något vis unikt men spännande deckarunderhållning.

P.S. Varför har så många av karaktärerna något efternamn som plockat direkt från skogen? De två huvudpersonerna heter Signe Grahn och Björn Fors, Signes kusin heter Marcus Eek och Björns chef heter Johanna Bark.

P.S. igen. Jag skippar det där med själva intrigen och vad som händer. Det här är en deckare och folk blir mördade på spektakulära sätt, som brukligt är. "Regissören" är bara en i mängden av romaner med kluriga mordgåtor och intelligenta galningar - men god underhållning i höstmörkret!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Lava Förlag för recensions-exet!

Julens vänner

Bokens titel: Julens vänner
Författare: Maria Stenberg
Förlag: Vulkan, 2015
Antal sidor: 133

Ett recensions-ex damp ner i min brevlåda och hamnade nog helt rätt - för jag gillar verkligen julen och den här boken är ett frosseri i hur vi svenskar firar jul. Jag tänkte att författaren nog skulle bli glad om hon visste att hennes bok råkat komma till just en person som faktiskt gillar julfirande - när de flesta jag känner bara beklagar sig över stress, jäkt, prestationsångest, presenter och släkttrassel. Men redan på försättsbladet inser jag att jag haft fel: "82% av svenskarna gillar julen" står det.

"Till dags dato har faktamaterialet om julen mest bestått av känslor, känslor, känslor, siffror om vår konsumtion och en stor dos tyckande. 
Jag saknade hårda fakta av den typ som ingenjörer, och de som tycker att det är bäst att spela Monopol enligt reglerna, gillar. Jag behöver statistik tänkte jag, och ringde TNS Sifo. Det samtalet ledde till en webbenkät med drygt 30 frågor. Och en bok." 

Så står det på en av de sista sidorna i Maria Stenbergs bok. Det är en bra sammanfattning, för boken bygger helt och hållet på statistik.

Vi får veta allt om till exempel vilka som gillar julen och inte, vilka man firar ihop med, vad man gör i julhelgerna, hur mycket man pyntar, hur många som bygger pepparkakshus, när man brukar plocka bort julsakerna för året och vem som arrangerar släktens sammankomster. Det är både ålders- och könsindelat.

På ett sätt är det ju lite trist att läsa tabeller, kan jag tycka, men man kan skumma igenom siffrorna och koncentrera sig på författarens sammanfattningar i de ämnen man inte tycker är de mest intressanta. Helheten växer i alla fram väldigt bra och jag uppskattar mycket mer att få reda fakta än en massa tyckanden.

Insprängt i bokens SIFO-undersökningar får man också läsa om "kommunikationsplanering", en metod som säkert används på stora kontor och är vettig men som framstår som närmast komisk i sammanhanget med sina målgruppsanalyser, kommunikativa mål och planer. Eller inspiration till hur man får fram julkänslan med små medel genom att låta det dofta och låta som jul samtidigt som man mumsar på något passande. Eller bakgrundsfakta om julgransplundringar.

Jag älskar julen men är inte så besatt som Maria Stenberg och hennes väninna som bildat sällskapet Julens vänner. Däremot stämmer en hel del in på mig av det hon skriver om: jag har en särskild kartong för julpapper, snören, röda lackstänger och etiketter. Jag har röda dukar som aldrig används annars. Jag har ett schema i datorn där jag skrivit in allt om julmaten som serveras för att lättare hålla koll nästa år på vad som var lyckat och vad man kan skippa (varför ska man ha massor av nötter när ingen knäcker dem, varför ska man köpa fin julöl på Systemet när alla ändå ska köra bil hem - den sortens kommentarer till mig själv). Lite störd är jag nog!

Författaren tycks ha en bra distans till sig själv och låter oss småskratta snällt åt hennes julhysteri, det bjuder hon på. Sammanfattningsvis kan man säga att det är en varm och vänlig bok, mycket uttömmande i sitt ämne. Jag gillar den humoristiska tonen:
"Naturligtvis har inte julen klarat sig ifrån gör-det-själv-från-grunden-trenden. Det är något alldeles extra fint att kunna lägga oändligt mycket tid på någonting. Att åka ett vasalopp inklusive träning tar lite längre tid än att stöpa ljus. Jag vill ändå bara klargöra att det tar timmar att få vekar att gå från sladdriga snörstumpar till präktiga och raka ljus, ungefär lika lång tid som det tar att staka sig igenom ett vasalopp. Ett dagsverke. Tar du dig de nio milen från Sälen till Mora får du ett snyggt diplom. Har du stöpt ljus en hel dag kan du inte ens vara säker på att du får ljus som går att använda med värdigheten i behåll."
Lite synd på det gedigna arbetet att den snabbt kommer att kännas passé, då siffrorna blir inaktuella.

Men Maria, kunde du inte gjort boken i julrött istället för den där rostigt brunröda nyansen?!

Mitt foto: Min helt autentiska plastback med julprylar som inte är pynt.

Omdöme: En trevlig bok som är perfekt att låta gästerna bläddra i när man själv måste stå i köket under julaftonsfirandet - det borde få släktingarna att snacka även när de egentligen inte har något att säga till varann.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Utmaningen besegrade mig

Om någon kanske minns, så bestämde jag när Augustpriset delades ut förra november att jag under året - fram till den 23 november 2015 - skulle hinna läsa samtliga skönlitterära pristagare och dessutom några barn- och ungdomsböcker samt flera fackböcker.

Problemet är bara att jag har så mycket annat som jag också vill läsa! Jag har inte hunnit med så många som jag hade trott och hoppats.

På min lista står 33 böcker. Det här är ju min egen högst personliga utmaning, så jag behöver inte känna någon stress från min bokklubb eller från andra bokbloggar - det här är BARA för mitt eget höga nöjes skull och för att utmana mig själv att läsa något som jag kanske annars inte skulle valt.

Av de 33 böckerna har jag läst 14, nästan hälften alltså, och ytterligare några har jag läst för länge sedan så dem behöver jag bara skumma för att friska upp minnet. Men så återstår ändå en massa! Bland annat:

"Livläkarens besök" av P-O Enquist - den förväntar jag mig mycket av.
"Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson - den måste jag ju läsa.
"Korparna" av Tomas Bannerhed - den köpte jag inbunden på rean och nu väntar den på att bli läst.
"Pojkarna" av Jessica Schiefauer - henne blev jag nyfiken på under årets nominering.
Och förstås en massa andra.
"Berömda män som varit i Sunne" - är det något att läsa? Låter ju hur trist som helst. Jag har aldrig läst något av Göran Tunström och vet inte vad jag kan vänta mig.
"Spill" - den lockar mig nästan minst av allt på listan, jag har fått intrycket att den är rätt konstig.
"De fattiga i Lódz" - den gav jag mina föräldrar i julklapp men själv vet jag inte om jag skulle orka igenom en så tung bok, tung i dubbel bemärkelse.

Nåväl, vi får väl se hur många jag har hunnit med till hösten 2016 istället! Och bland de nominerade i år ville jag läsa nästan allt, så vem som än vinner blir jag glad.
//Joelinda

Kanske är det allt du behöver veta

Bokens titel: Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart (pseudonym för Emily Jenkins)
Originalets titel: We Were Liars
Översättare: Carina Jonsson
Förlag: Lavender Lit, 2015
Antal sidor: 259 + extramaterial

Nu känns det som att precis hela bloggosfären redan har läst denna bok och jag är allra sist - men ändå. Min läsupplevelse är ju min egen och jag skulle inte velat avstå från att läsa den här underbara romanen bara för att "alla andra" redan har läst, kommenterat och recenserat för länge sedan.

Boken kom ut på svenska som inbunden i oktober 2014, då med stämpeln "Unga vuxna". Redan då tänkte jag att det här var något för mig, men det blev inte av. Nu har förlaget satsat på att trycka upp en pocketupplaga och det tror jag både de och boken tjänar på.

På ett sätt passar etiketten "Unga vuxna" (eller Y.A. som jag nyss fått lära mig att man tydligen ska kalla denna genre...) då boken handlar om tonåringar och har ett språk som jag tror skulle tilltala unga läsare. Men vad vet jag om det, egentligen? Unga människor är inte mer lika varann än vad äldre är. Själv har jag passerat ung vuxen med marginal och får nog till min fasa räknas som tant eftersom jag är närmare 50 än 40. Mig passar boken alldeles utmärkt!

Bokens handling i korthet, helt utan spoilers:
Amerikansk överklassfamilj - alla är vita, ljushåriga, blåögda, långa och mycket vackra förutom äckligt rika - bor på sin egen lyxiga privatägda ö nära Martha´s Vineyard. Morfar och mormor i det stora gamla huset fyllt av konst och souvenirer, deras tre vuxna döttrar med respektive familjer i varsitt tjusigt hus intill.

De tre systrarna är konstant i luven på varann om arvet, om vem som är de åldrande föräldrarnas gunstling, om vem som fått mest eller borde få mest. De bråkar om äkta pärlor, värdefulla lägenheter och kontanta pengar. Deras äkta män lyser med sin frånvaro, alla tre. Äktenskapen såg så lyckade ut, men det var bara en fasad.

Barnen - alla kusinerna - sträcker sig från småbarn till tonåringar och det är kring dem historien kretsar. De lever i en idyll, där allt synes vara perfekt. Men de äldre barnen vet mycket väl hur verkligheten egentligen ser ut.

Författaren har gjort ett enormt arbete med att låta bokens huvudperson, Cady, långsamt berätta vad som hände under en dramatisk sommar. Bit för bit får läsaren en inblick i familjens liv och gradvis förstår vi vad som hänt. Innan Cady ens själv har begripit det, har vi sett vad som gick fel och hur tragedin nalkas. Mycket skickligt!

Jag förstår mycket väl att den här romanen har vunnit mängder av priser överallt där den getts ut. Själv sträckläste jag den!

Omdöme: Det här måste vara i det närmaste en perfekt bok att sätta i händerna på en ungdom som är lite lästrött. Eller på vem som helst som gillar ett långsamt stegrande drama som är svårt att slita sig ifrån. Spänningen byggs upp redan från första kapitlet och gör att man bara måste läsa lite till.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET