När typsnittet är oläsligt på webben

En av de trevligaste bokbloggarna tycker jag är Fiktiviteter. Mycket läsvärd, välskriven och underhållande! Om jag kunde läsa den, vill säga.

Det bär mig emot att erkänna att jag tvingas ha läsglasögon numera (hatar det!) men det är inte därför. Jag läser ju massvis med andra bokbloggar, men just Fiktiviteter är helt omöjlig. Texten är tunn som sytråd. Oläslig! Hade det varit en av mina kunder hade jag sagt åt dem att omedelbart ändra, formgivare som jag är, för det är trots allt LÄSBARHETEN som är det viktigaste - inte hur snyggt det är - om man vill nå ut till folk. Det gick så långt så jag plockade bort den där bloggen från min bästa-bokbloggarna-lista för jag kunde ändå inte se vad det står...

Men så satt jag på pendeltåget och insåg att jag kunde surfa runt på några bloggar med min mobil. Ja, jag hör själv hur det låter - som om dinosaurien uttalar sig! - men jag brukar aldrig använda min mobil till att surfa, utan sitter vid datorn. Jobbar framför en stor och fantastiskt fin bildskärm hela dagarna så varför skulle jag vilja se hemsidor i ungefär en tiondel så stor storlek på en mobildisplay?!

Döm om min förvåning när jag plötsligt ser alla bloggarna i mobil"mode" (eller vad de kallar det). Snyggt, rakt, tydligt, läsbart typsnitt. Visserligen missar man alla marginaler där det kan ligga olika scroll-listor och faktarutor, men själva inläggen är mycket tydligare.

Ett foto av min bildskärm på jobbet, när jag hoppat in på en bokblogg. Om man klickar på bilden så ser man den större - men å andra sidan gör bilden inte verkligheten rättvisa. Det är nämligen SVÅRARE att läsa i naturlig storlek rakt på bildskärmen än det är att läsa från mitt foto där kameran fyller i viss svärta i bokstävernas staplar, vilket underlättar avsevärt.

Ett foto av min mobil när jag kollar på exakt samma sida. Klicka på bilden om du vill se bättre.

Det fick mig ju att börja fundera på om folk i gemen läser bokbloggar på mobilen. Isåfall gäller det även för Boktanken att se så bra ut som möjligt just i mobilen och lägga mindre krut på en snygg fullstor bildskärmslayout. Eller läser man på något mittemellan, som en Ipad eller annan läsplatta kanske?

Nu är jag uppriktigt nyfiken. Ni som brukar kolla in här: gör ni det via mobilen eller datorn eller någon läsplatta? Det är ju en tämligen viktig fråga, som kanske avgör hur man vill lägga upp sin blogg eller hemsida.

Enkelrum

Bokens titel: Enkelrum
Författare: Hans Gunnarsson
Förlag: Novellix, 2015
Antal sidor: 27

Hans Gunnarsson har jag läst en del av tidigare och tyckt mycket om, men när jag tittar på vad han gett ut och vad som står skrivet om honom på nätet så inser jag att jag tydligen läst de där romanerna som det inte har pratats så mycket om - och missat de andra som gjort honom känd. Så kan det bli.

Jag gillar hans krassa vardagsrealism som blandas med ganska osannolika händelser. Människorna i hans berättelser är inte särskilt trevliga, de har mängder av brister och beter sig illa mot varann. Så som människor faktiskt gör!

Novellen "Enkelrum" är rätt plågsam, för huvudpersonen är så ensam och kärlekstörstande men samtidigt så fruktansvärt osmidig och socialt handikappad att det är svårt att ha fördragsamhet med honom. Jag orkar inte med honom, och det gör inte heller människorna han interagerar med i boken.

Jag ska inte säga för mycket om intrigen, men den utspelar sig i dötrista lilla Finspång där enda nöjet är att dricka öl i en folktom bar eller strosa genom en ödslig och vacker slottspark eller mums snabbmat från korvkiosken i centrum. Så för att fördriva tiden kan man terrorisera sin före detta flickvän genom att skicka opassande mms och ringa henne stup i kvarten fast hon inte vill.

Omdöme: I typisk Gunnarsson-anda är det en svart, sorglig och skitig korthistoria om en människa som inte förmår anpassa sig och som inte riktigt kan reglerna i det sociala spelet.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Fas 3

Bokens titel: Fas 3
Författare: Ann Heberlein
Förlag: Novellix, 2015
Antal sidor: 24

Det unga förälskade paret, hon 20 och han 24, gifter sig någonstans kring 1970, de är attraherade av varann men inser snabbt att det mest var köttets lustar. De får två döttrar, tvingas bli ansvarsfulla och tråkiga föräldrar, gnetar på skitjobb på det lokala sjukhuset, sparar ihop till ett radhus.

Han har ett jobb han hatar. Hon har ett jobb som bränner ut henne fullkomligt. De snålar sig igenom livet, unnar sig ingenting och begraver sina framtidsdrömmar. Kärleken är slut sedan länge.

De uppfostrar flickorna som sedan försvinner iväg till egna liv någon gång på 90-talet. Döttrarna lämnar dem ensamma med tystnaden och den växande irritationen.

Nu är han avtalspensionär, har slutat jobba några år tidigare än det var tänkt. Hon är sjukskriven för värk och utbrändhet men nu är alla arbetsmarknadsåtgärder och sjukvårdsinsatser klara - hon är utförsäkrad, utmattad och utblottad.

De borde ha skilt sig men kom sig aldrig för. Livet är grått, tråkigt, innehållslöst och det blev inte alls som de hade hoppats och tänkt. Och ingen solidaritet finns, vare sig i samhället eller mellan makarna, det är väl det minsta man kan säga...

Ja. Det var den novellen det. Så deprimerande. Finns det folk som lever så här?

Omdöme: Men-för-faan-ta-dig-bort-från-den-där-idioten-och-lev-ditt-eget-liv!!!

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

Ojura

Bokens titel: Ojura
Författare: Stina Stoor
Förlag: Novellix, 2013
Antal sidor: 28

Nu får jag pinsamt nog erkänna att jag köpte denna novell av två usla anledningar:
1. Den har så himla snyggt omslag (i synnerhet när man öppnar upp den, vilket inte syns i nätbokhandeln). Lina Ekstrand har formgivit.
2. Stina Stoor blev ju Augustprisnominerad för sin bok "Bli som folk" förra året - och då borde man kanske läsa henne, bara för att.

Sedan får jag väl erkänna att jag tänkte att jag nog inte orkar med den här sortens texter. Jag hade fått för mig att det var någon sorts experimentell lyrik. Antagligen för att så många har påpekat att språket är eget och orden uppfinningsrika. Ibland orkar jag inte med för mycket av just experimenterande och nyskapande litteratur.

Så fel jag hade! Stoor plockar ut en enda dag ur lilla Sandras liv och beskriver världen så som den ser ut för henne. Hon är kanske sex år eller något sånt, bor med sin pappa och storasyster i ett hus på landet (som tycks ligga någonstans långt upp i norra Sverige) och har en spännande vild trädgård som sin lekplats. Jag skulle gissa att det här är någon gång i början av 1980-talet. Just den här dagen ska hon göra sig fin och åka iväg in till samhället, eftersom hon är bjuden på kalas - men tyvärr har pappa glömt bort det så det finns ingen present att ta med...

Sandras krassa, vardagliga noteringar av allt hon ser är bokens behållning. Hon är inte värderande utan mest konstaterande: så här är det. Vi som är läsare förstår mer än hon gör själv, vi ser varför saker händer och förstår (efter ett tag) även vad som redan skett innan vi kom in i handlingen.

Sandra är en underbar unge som har sina egna ord på det hon upplever: kallbäcken (det hörs ju riktigt hur kallt och strömmande vattnet är!), kalasbarn (uppklädda ungar med finkläderna på sniskan och sockerkladdiga händer), kepskarl (stadig man med keps på huvudet och lössnus som knåpas ihop mellan fingrarna), det nyklippta gräset är "grönsnaggigt" och ett gammalt nerfallet getingbo liknar "papperstjafs".

Omdöme: Jag hade inte väntat mig något av den här novellen, ärligt talat, men blev rätt överrumplad av hur precist Stina Stoor kan beskriva en dag i en liten tjejs liv. Imponerande!

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Till havet

Bokens titel: Till havet
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 27

En lättläst novell skriven på en något snubblande svenska, sådär som det blir när man har mycket att säga och bubblar ur sig, lite huller om buller, lite. Avbrott. Mitt i. Och en nypa opåkallad poesi mitt i allt, känns lite pretentiöst men då får man rum med meningar som "järnvägen slamrar sig iväg genom natten" och "när kalaset börjat dö i systrarna som ett salt löst i vatten".

Det tog en stund innan jag insåg att de fyra systrarna Berit, Kerstin, Maria och Stina inte är unga kvinnor - de är tvärtom medelålders eller mer än så. Men än lever de med löften de gav som barn och lojaliteter som skapades redan då. Varenda dag hörs de per telefon, de träffas hela tiden, de har full koll på sina systrar och svågrar.

"Till havet" är en sorglig historia om hur mycket - eller lite! - man är beredd att göra för sina systrar när man har möjligheten. Och om Marias längtan till havet, som får fortsätta att bara vara en längtan eftersom hon inte har tillräckligt med pengar för att ta sig dit.

Omdöme: Jag tyckte om boken och Lindbergs sätt att skriva. Det är ett intressant dilemma han ställer sina fyra huvudpersoner inför och roligt att se hur han löser det.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Lära sig

Bokens titel: Lära sig
Författare: Cilla Naumann
Förlag: Novellix, 2011
Antal sidor: 28

Jag har inte läst något av Cilla Naumann tidigare, men såklart inte undgått hyllningarna av hennes "Bära barnet hem". Lite nyfiken på hennes berättarstil beställde jag "Lära sig", som är en kort novell på tjugoåtta luftiga sidor.

Oj, så bra hon skriver!

Jag säger bara det: Ulf, jag känner med dig. Bokstavligt talat. Jag känner också sådär som du gör, när jag blir arg och utsatt på samma gång. Som jag känner igen mig i dig!

Ulf är berättelsens högstadielärare och får en ny tjej i klassen, en irriterande elev som driver honom till vansinne med sina ständiga provokationer. På de få sidorna hinner även jag få krypningar i kroppen av den arroganta tjejens beteende.

Omdöme: Jag ser högstadieskolan framför mig med de stora, heta elementen som doftar av torrt damm, med smältsnö och grus som slaskar i de ekande trapporna, med fiskdoften från skolmatsalen och slamret där som överröstar allt annat, med lärarrummets intorkade kaffekoppar... och den arga, arga läraren Ulf som verkligen försöker behärska sig men som längtar efter att använda sin överlägsna makt mot eleven han börjat avsky. Beundransvärt hur man lyckas fånga så många detaljer på så få sidor!

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Fästmön

Bokens titel: Fästmön
Författare: Anton Tjechov
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Nevesta
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 35

Ännu en bok i kvartetten Ryska klassiker från Novellix. Jag har valt att köpa två av dem; "Fästmön" och "En löjlig människas dröm". Valde bort Nikolaj Gogols "En dåres anteckningar" och Michail Bulgakovs "Livets stråle".

"Fästmön" publicerades 1903, inte långt innan det ryska folket revolterade mot tsar Nikolai (år 1905) och försökte utjämna de massiva sociala orättvisorna i landet. Upproret slogs ner och inte förrän 1917 inträffade den revolution som störtade tsaren för gott och ledde till att Lenin tog över styret.

I denna lilla novell möter vi ett Ryssland där staden står för det unga, glada, vackra, intellektuella. Där man hyser framtidshopp och jobbar för människors lika värde. I småstäderna och på landsbygden härskar en gammal tid som bokstavligt beskrivs som dammig, grå, tung, deprimerande och långsamt kvävande.

Tjechov skriver så vackert om Nadia som bor med sin farmor och mamma, som båda är änkor, i ett stort hus på landet. De lever alla tre på farmoderns pengar, men reflekterar aldrig över det faktum att de inte är självförsörjande eller har arbeten. Den bohemiske konstnären Sasja bor hos farmor på somrarna och han försöker blåsa lite liv i Nadia. Han får henne att se orättvisorna mot tjänstefolket och raljerar över de tre kvinnorna och deras bekantskapskrets där ingen har ett vettigt arbete utan lever på gamla förmögenheter medan underklassen svälter och fryser.

Nadia lyssnar med ett halvt öra, tycker Sasja gnäller, men något fastnar ändå. Senare den sommaren ska hon gifta sig - det är Nadia som är titelns fästmö - men plötsligt börjar hon få kalla fötter...

Omdöme: Beskrivningar av ett svunnet Ryssland som fascinerar. Jag tycker mycket om Tjechov och hans vackra språk! Men kanske skulle novellen vunnit på att växa till en kortroman istället, eftersom det ibland blir som en film där man råkat klippa bort för många scener. Tid och rum ändras utan förvarning och flera gånger blir det löjligt när huvudpersonen har en stark åsikt om något, för att på nästa sida ha gjort en 180-gradersvändning (och då ska man begripa att det gått ett halvår och en massa tankeverksamhet däremellan).

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

En löjlig människas dröm

Bokens titel: En löjlig människas dröm
Författare: Fjodor Dostojevskij
Översättare: Alan Asaid
Originalets titel: Son smesjnogo tjeloveka
Förlag: Novellix, 2014
Antal sidor: 40

Det kan låta väldigt lite med fyrtio sidor text, till och med för en novell. Nästan så man inte ids köpa den vackra lilla boken om det är så lite man ska läsa. Men jag har samlat på mig ett gäng Novellix-böcker sedan 2014 och de har legat i min bokhylla och sett väldigt snygga ut ett par år nu. Varför jag inte läst dem kan jag inte svara på.

"En löjlig människas dröm" publicerades redan 1877 i "En författares dagbok" men är nu alltså nyöversatt till svenska och nyutgiven av Novellix. En applåd för dem! Bra gjort att ordna en lättläst översättning, beställa en serie snygga omslag och uppmuntra folk att läsa de ryska mästarna - när man vanligen tänker sig att dessa böcker måste vara tjockare än Bibeln.

Berättarjaget i denna novell är en löjlig människa, enligt honom själv. Så löjlig så han funderar på att ta livet av sig. Men samma natt det ska ske, drömmer han en fantastisk dröm som fullständigt ändrar hans syn på livet och upphäver den monumentala likgiltighet han känt.

Jag uppskattar att berättelsen är skriven i jag-form, det är inte alldeles vanligt längre. Språket är också tilltalande. Det är en lättillgänglig liten novell, vad man än kan tro om Dostojevskij, och trots att den har närmare 150 år på nacken.

Däremot ger den mig absolut ingenting. Inget alls. När berättarrösten kommer till en ö vid ett glittrande turkost hav där han möter oförfalskat godhjärtade människor får jag visioner av oompaloompierna från "Kalle och chokladfabriken". Självmördaren kommer in i deras perfekta tillvaro och får en uppenbarelse - men själv agerar han som ömsom ormen i paradiset, ömsom Kristus som ska dö på korset.

Omdöme: En novell som jag kunde varit utan. Det var för mycket som påminde mig om Jehovas vittnens små skrifter för att jag skulle uppskatta den. Hade hellre stannat kvar i 1870-talets Petersburg (noterade att författaren utelämnade "sankt") i självmördarens hyrda våning bland hans rumskamrater den galne kaptenen, den konflikträdda värdinnan, ett gäng superkompisar, en sjuk änka och hennes döende ungar.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET.

Tematrio: Skrivet i USA

Om jag ska skriva om böcker skrivna i USA, som Lyran föreslår i veckans tematrio, så ska de också handla om USA, tycker jag.

Winter´s Bone (En helvetes vinter) av Daniel Woodrell. Ja, jag vet att jag tjatat om den - men det går inte att komma runt att den är så otroligt bra. De hemska förhållandena i de ogästvänliga bergen där ord som hillbillies och white trash är för snälla. Det är tunga droger, svår fattigdom och usla framtidsutsikter.

American Wife (Presidentens hustru) av Curtis Sittenfeld har jag också haft uppe förr. Men det får man väl? Det här är en fiktiv berättelse om presidenthustrun Laura Bushs liv. Så himla bra och spännande!

Ett stulet liv av Jayce Dugard är däremot ingen höjdare, men jag tog med den ändå. Egentligen hade jag hellre sagt vad som helst av favoriten John Irving, till exempel, men nu valde jag denna för jag tycker det är så typiskt USA att man kan bli bortrövad på vägen till skolan och hamna hos en psykopat som våldtar en och gör en gravid och låser in en i tjugo år. Det finns skrämmande många missing children i USA. Jayce kom ut levande - det är mer än många andra haft turen att göra...