Kråkorna

Bokens titel: Kråkorna

Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.

Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.

Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.

Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 

De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 

Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

Hundens 50 favoritlekar

Bokens titel: Hundens 50 favoritlekar
Författare: Suellen Dainty
Originalets titel: 50 Games to Play With Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & c:o, 2020
Antal sidor: 125

Man kan vara säker på att husdjursböcker från Lind & c:o håller hög klass och är snyggt formgivna. Även den här boken har mängder av fina frilagda fotografier av hundarna som utför de olika aktiviteterna, snygg layout, trevliga faktarutor samt lättlästa och korta texter. Jag gillar också det nätta formatet, ungefär en A5:a. 

Ändå blir inte den här boken min favorit - och det finns en enkel anledning till det. 

Jag lämnade vidare boken till min man, som älskar hundböcker. Han kom med samma invändning. Jag satte boken i händerna på en kompis som snart får hem sin nya valp - hon kommenterade på exakt samma vis. Lät boken ligga på soffbordet i vardagsrummet och hörde ena sonen yttra exakt samma invändning som alla vi andra:

Den här innehåller inte femtio favoritlekar. 

Den innehåller inte femtio trix och knepiga övningar. 

Den innehåller inte femtio hjärngympa-aktiviteter heller. 

Den är ett hopkok av lite allt möjligt och just därför blir den oanvändbar. 

Om man är ny hundägare så vill man kanske ha enkla knep som "vacker tass". En hundägare som måste hitta på svåra övningar för att få sin hund stimulerad gillar säkert sånt som "öppna kökslådan med hjälp av en repstump". En rutinerad hundägare kanske köper en bok om rallylydnad eller nosework. Det här är inget och allt - och den blandningen funkar varken för nybörjare eller avancerade.

Kasta en frisbee. Leka dragkamp med ett grovt rep. Krypa genom en tygtunnel. Gömma godisar, som hunden får leta efter. Några exempel på "favoritlekar" (!) som knappt ens tjänar som inspiration, det är så basalt så man förväntar sig inte att hitta det i en bok. Jag ser det som ren utfyllnad. 

Flera sidor ägnas åt att man kan promenera eller vandra med sin hund. (Nähä, menar du?) "En promenad runt kvarteret är inte samma sak som en vandringsled i fjällen. Både du och hunden bör vara i god form innan ni ger er iväg på långa vandringar." Slut på de goda råden. Känns oseriöst att tipsa om att campa med hund om det är på den nivån! Jag har skrivit två hela uppslag i vår klubbtidning där jag tipsade om reseapotek för hunden, klövjeväskor, tass-skydd, lämplig övernattningsutrustning, hur man bär med vatten och proviant, vilken träning som är bra innan. Jag kanske skulle ge ut en egen hundbok? 

Boken utkom första gången 2012 (i Sverige - då hade den redan några år på nacken) och detta tycks vara en snyggare nyutgåva. 

Som sagt: Lindh & c:o har så många fina hundböcker. Investera i någon av dem istället.

Varmt tack till förlaget som skickade detta recensions-ex!

Livet med klimakteriet (och en personlig betraktelse)

Bokens titel: Livet med klimakteriet: Hormoner, träning, välbefinnande
Författare. Katarina Woxnerud
Uppläsare: Kerstin Weman Thornell
Förlag: Fri Tanke, 2020
Antal minuter: 4 tim 48 min

Jag skulle tro att det här är en underbar bok om man köper den fysiska, tryckta versionen. Snyggt omslag, endast tvåhundra sidor, proppfylld av fakta varvat med små rutor (föreställer jag mig!) med personliga berättelser. 

Jag var beredd att ge den högsta betyg. Satt en långlunch med bästa väninnan och bara öste ur mig hur fantastiskt bra Katarina Woxnerud är som skrivit denna klimakterie-bibel.

Ljudboken däremot. Nej och åter nej. 

Uppläsaren är mo-no-ton på gränsen till att man undrar om hon ens vet vad intonation är för något. Kanske är hon inte en livs levande människa utan en automatisk telefonsvarare eller en robot? 

Eller begriper hon kanske inte vad hon läser? Då kan det ju lätt bli så där. Jag föreställer mig att jag skulle ha svårt att högläsa en fysikbok på tyska, kanske är det så Kerstin Weman Thornell känner när hon med entonig röst stakar sig igenom "östrogen balanserar mot många hormoner, som vi ska se, som progesteron, endorfiner, follikelstimulerande hormon liksom testosteron". Hon kunde lika gärna läst upp en inköpslista.

Jag tar nästa klagomål på samma gång. Titta på citatet ovan. Ser ni det lilla ordet "liksom" precis i slutet? Någon på förlaget borde ha bankat knytnäven i bordet och sagt åt författaren att "nu får det vara nog med "liksom" - det går faktiskt jättebra att skriva "samt" eller det helt ordinära "och" också!". 

Klimakteriet ger mig rysningar. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte få ett skelett där jag riskerar att bryta lårbenshalsen om jag ramlar. Jag vill inte tappa mitt långa tjocka hår och istället få något tunt och risigt. Jag vill inte ha platt rumpa och hängbröst och putig gubbmage. Jag vill inte ha mustasch på överläppen och skrynkliga hudpåsar under hakan. Jag orkar inte med förfallet! 

I mitt huvud försvarar jag det uppenbara: såvida jag inte dör så kommer jag att åldras, och om jag åldras så kommer jag gradvis att förfalla rent fysiskt. Sånt är livet. Villkoren är lika för oss alla! Ingen slipper undan. 

Ändå är det så djupt rotat i mig och de flesta andra: ungdom övertrumfar mognad. Det fysiska är inte oväsentligt, hur mycket vi än kallar oss feminister eller anser oss se bortom utseendehetsen. Få av oss klarar av att koppla bort kraven på att vara attraktiv. 

Och exakt hur attraktiv är en kvinna i femtioårsåldern, egentligen? Jag ser mig i spegeln och tänker "men hur gick det här till?!". Jag har blivit någon som måste ha läsglasögon, har tunn hud i ansiktet - där inget vackert underhudsfett fyller ut och ger mjuka, runda anletsdrag, har pigmentfläckar på handryggen och inga hårda biceps på överarmarna längre.

Ska man mitt i sorgen över en förlorad upplyftande "jag-är-mitt-i-livet"-känsla och en kropp som bryts ner dessutom behöva stå ut med humörsvängningar, oregelbunden mens, konstiga temperaturskiftningar där kroppen brummar som ett extra värmeelement, existentiell ångest över att döden kryper närmare och att man kanske snart är den äldsta i sin släkt, sorg över att barnen flyttar hemifrån och desperation över att man inte längre är förstahandsvalet på arbetsmarknaden?

Det är mycket som är tufft med klimakteriet. Jag hatar blotta ordet. Min terapi just nu är att gå runt och upprepa det högt i alla möjliga sammanhang och försöka få det att låta lika odramatiskt som att säga "jag är förkyld" eller "jag har fått ont i ett knä"; "jag har kommit in i klimakteriet". Jag har inte lyckats förlika mig med det än, men det kommer väl. Vad har jag för val?

Boken då. Den är som faktaspäckad kurslitteratur. Kontentan är: bygg muskler redan innan du kommer in i klimakteriet för sedan blir det svårt. Träna motion, kondition, balans och styrka (helst hela dagen, dygnet runt, året runt, resten av ditt liv). Ät nyttigt, sov ordentligt. Håll igång. Lev sunt. Acceptera ditt nya jag. Och inse att det kommer en massa skit med att bli äldre - det är oundvikligt men det kanske känns lättare om du är påläst.

Hm. Jag vet inte. Jag blir mest bara ledsen.

Mitt omdöme: Köp boken och använd den som uppslagsbok när du vill kolla upp något. Informativ, saklig, lättläst och modern. Bara grejen att den ens existerar är positivt, för då kanske det blir lättare att närma sig detta laddade ämne.

Mitt liv som dront

Bokens titel: Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering

Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 58 min

Jag har visserligen läst Helena von Zweigbergks tidigare romaner, men i ännu högre grad är hon för mig en av de briljanta deltagarna i radioprogrammet Spanarna. Alltid lika genomtänkt och välformulerad, rolig utan att vara elak, och sådär beundransvärt behärskat lugn.

Här är en självbiografisk betraktelse, inte en roman (och tack gode gud inte en sån där autofiktion som det går tretton på dussinet av numera!). Författaren har hunnit fylla 60 år och ser tillbaka på sitt liv, gör upp med sitt förflutna, vrider och vänder på sina erfarenheter.

Varför tänker hon på sig själv som en dront, ett utdött djur? Varifrån kommer uppfattningen att hon var ett blygt och lite kuschat barn som ständigt ville vara till lags och inte vågade opponera sig? 

Och sedan, som vuxen: hur uppstår de där konflikterna mellan två personer i en relation, mellan Helena och hennes man - han som numera är hennes föredetta och som väl de flesta av oss känner till och har läst något av. Hon funderar kring invanda mönster, förväntningar och hur man dansar den där pardansen som ett äktenskap är.

Jag valde att lyssna till ljudboken, för jag tycker så mycket om Helenas egen röst. Just att det här är en bok där hon betraktar sitt yngre jag gör att man kommer extra nära när det inte är en utvald uppläsare, utan författaren själv.

"Mitt liv som dront" är fem timmar av kåserande berättande där jag kan känna igen mig själv i somliga delar, och där jag kommer på mig själv med att hett önska att Helena var min storasyster eller väninna eftersom hon uppenbarligen lyckats med sånt jag själv skulle vilja. Stänga några dörrar, avsluta några kapitel, komma till något avslut med det som varit - och tänka på sig själv med värme, överseende och ett krasst "det var så här livet blev". 

Helena, jag önskar mig en dos av dina tankar lite oftare, en "Spanaren von Zweigbergk" som bjussar på berättelser ur verkliga livet - om hur man gör för att acceptera sin ålder och sina livsval så där som du lyckas göra.

Mitt omdöme: Lyssna hellre än läs. "Mitt liv som dront" borde tilltala många medelålders människor som känner ett behov av att lämna det gamla och fokusera på ett liv i nuet.

Jag borde sagt det först

Bokens titel: Jag borde sagt det först

Författare: Annika Wall
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 224

Fia hänger framför scenen och beundrar den åtta år äldre Kricke som spelar i ett rockband och är stadens kändis. Alla vill vara med honom; han är snygg, tuff, spelar gitarr och har en lysande framtid som musiker och låtskrivare. Och han väljer Fia, av alla tjejer! Bjuder in henne till bandets hotellrum efter spelningen och visar att det är just henne han vill ha.

"Jag var ju kär i en annan tjej egentligen, men hon ville inte ha mig just då för hon var ihop med en annan. Och så stod Fia där längst fram på ett gig och hon såg lite kåt ut, så jag tänkte att jag kanske kunde få ligga den kvällen - och det fick jag ju. Men sen var hon ju så jävla envis, bara kom och satte sig i mitt kök, så det rullade på och helt plötsligt var vi gifta och hade barn och hus utan att jag visste riktigt hur det hade gått till."

Så förklarar Kristian det för parterapeuten när han och Sofia går dit för att försöka reparera sitt förhållande. De är nu i 40-årsåldern, har två unga tonårssöner och bor i ett trevligt villaområde med många vänner bland grannarna. 

Kristian sitter hela dagarna i husets källare där han inrett en studio (som absolut ingen får komma in i) och försöker skriva låtar, men det går inget vidare. Sofia däremot är framgångsrik i sitt yrke på en reklambyrå i stan och det är hon som försörjer familjen, allt medan maken blir mer och mer bitter över sitt misslyckande.

"Jag borde sagt det först" är Fias första tanke när hennes man säger att han vill skiljas. 

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om jag fnös åt vissa partier som kändes lite Bridget Jones-tramsiga. Den innehåller en god portion girl power och kvinnor-kan, och visar en rad kompetenta kvinnor. Pluspoäng på det!

Texten är lite lättviktig, såtillvida att ett långt äktenskap upplöses på nolltid och det är inga enorma problem med det. Visst, Sofia gråter och ömkar sig själv och vill hämnas på Kristian. Hon är bitter, besviken och ledsen. Men man får ändå säga att det går över väldigt fort - kanske för att hon får bra hjälp av vänner och arbetskamrater - och skilsmässan verkar inte så svår. De av mina vänner som gått igenom liknande situationer har inte handskats lika lätt med det som Sofia gör. Hennes acceptans av det havererade äktenskapet verkar gå hand-i-hand med ilskan; när hon upptäcker saker som maken undanhållit henne (både fysiska ting och händelser) blir hon rasande arg och med det kommer också en befrielse.

Mitt omdöme: En slukarbok som jag läste nästan i ett svep. Lätt och ledigt skriven, sackar aldrig utan har ett bra driv rakt igenom. Fias materiella sida - att det kanske inte är så lätt att skiljas från ett hus man renoverat eller från vackra prylar man köpt in för sparade pengar - är något jag kan sympatisera med, hur ytligt det än låter. Gillar också passagerna där man får läsa om hennes tankar på vad som kunde varit, vägvalen som gjordes, livet som blev.

Dikter vid död

Jag sköter några av mina kunders Instagramkonton. Ska väl inte säga vilka, för jag är ju den som verkar i bakgrunden, osynlig. 

En av mina kunder kan jag med rent samvete tipsa om, för där har jag syltat in mig så mycket: Evigheten begravningsbyrå. Inte nog med att jag gör deras trycksaker och sköter deras Instagramkonto, jag har även hjälpt till på deras kontor emellanåt. Jag har nog skrivit om det förut, tror jag?

Det är enormt givande att arbeta på en begravningsbyrå, kan jag berätta. 

För att de ska kunna ha kontoret öppet även när det saknas personal - begravningsyrket är svårt att schemalägga - så har jag lovat att sitta där istället för på mitt eget kontor när jag ändå producerar deras foldrar, minnesalbum eller tidningsannonser.

Jag är förstås väldigt tydlig med det när folk besöker kontoret, så att de inte tror att jag kan så mycket. Men responsen, kära bokbloggare och läsare, responsen! Det är makalöst vad sorg och akut saknad kan ta fram det vackra och äkta i människor. Jag älskar ju att lyssna på människor och höra deras berättelser - och det är precis vad de behöver. Och en kram! (Nej, nu har jag inte varit där under Corona. Lugn.) Några gånger har jag tagit med mig min hund, som är fenomenal på att känna av när människor är ledsna. Det är så fint att se hur hon går fram till dem och bara låter dem klappa henne tills de mår lite bättre.

För mig har det varit oerhört fint och givande att sitta där någon dag i månaden. Många bra samtal, varma leenden och innerliga kramar.

I min roll som den som sköter de sociala medierna, får jag leta reda på dikter och citat om döden, om sorg och saknad. Jag har försökt att variera mig - inte bara ta de där klassiska stroferna som alltid står i dödsannonserna. Jag har fotograferat allting själv, gjort många illustrationer och sedan letat reda på trösterika ord. Det kan vara Winnerbäck eller Ferlin, Laleh eller Kent. Jag försöker tilltala alla åldrar.

På kuppen lär jag mig mycket!

Vår nyaste nobelpristagare i litteratur, exempelvis. Hon skriver en hel del som jag kommer att kunna använda, misstänker jag.

Jag har också fått smisk på fingrarna av en läsare som noterade att jag citerat Karin Boye fel, eftersom jag skrivit "Om av det långa livet, en enda dag var kvar, då sökte jag det vackraste som jordelivet har". (Det ska vara jordlivet.) En annan viktig läxa är: tro inte att du kan leta information på andra hemsidor, utan kolla, dubbelkolla, trippelkolla - och avsluta med att låna boken på bibblan för man kan ge sig tusan på att annars blir det fel. En gång skrev jag att en vacker låttext var skriven av Marie Backman - för så stod det på alla sidor jag surfade runt på - och då fick jag flera arga meddelanden där man påpekade att jag var okunnig, slarvig och inte hade någon koll alls: Marie Backman är nämligen Py Bäckman och det borde jag ju vetat. Såklart.

Hur som helst. Man brukar säga att alla sånger handlar om kärlek. Jag är benägen att säga att alla dikter handlar om sorg.

Kajakbyggerskan

Bokens titel: Kajakbyggerskan
Författare: Gunilla Cullemark
Förlag: Hoi förlag, 2020
Antal sidor: 285

"Jag är ingen genuin friluftsmänniska och jag är inte ett dugg intresserad av hantverk" berättar Mia, den medelålders kvinna som är bokens huvudperson. Trots att hon aldrig paddlat en kajak, inte gillar friluftsliv och knappt kan något om hantverk, verktyg eller båtar så tänker hon alltså ge sig i kast med att bygga en egen kajak. 

Mia fördriver ensamma kvällar med att slösurfa på nätet och det är så hon har hittat en australiensisk hemsida där en karl som heter Jim visar steg-för-steg-anvisningar i hur man bygger sin egen träkajak. Det kan väl inte vara så svårt, tänker hon. 

För övrigt passar det perfekt som det projekt hon behöver ha för att slippa tänka på Ola, som efter många år plötsligt ville skiljas från henne. Mia har ont i kroppen av saknad och hon klarar inte längre av att jobba, äta, hålla fint i lägenheten eller ens sköta sin hygien. Hon lever i ett vakuum, i en ensamhet som är i det närmaste total. Kompisen Hanna finns där i periferin liksom storasyrran - och älskade Elin, syrrans tonårsdotter som Mia ser som sin egen - men i övrigt är livet tomt, händelselöst och kärleksfattigt.

Tills det där med kajaken, då. 

Mia utser Jim till sin mentor, alldeles oavsett vad han tycker om det, genom att börja mejla honom dagligen. Gradvis öppnas en ny värld av gemenskap upp framför henne; grannar, båtbyggarvänner och andra som hon inte tidigare känt men som börjar betyda mycket för henne. 

Cullemark är skicklig på att få de första kapitlens Mia att verka deprimerad, förvirrad, osammanhängande och sådär jobbig som utbrända människor kan te sig i sin totala handlingsförlamning. Allt eftersom medicinen kickar in och saknaden efter Ola sjunker undan, blir också Mia en gladare, varmare och mer analyserande person.

Jag gillar verkligen den här romanen! Det är så roligt att få tag på en bok man inte har några förutfattade meningar om, och inse att den är så bra så man skulle vilja dela med sig till andra av den. Särskilt gillar jag Mias babblande. Det är som om hon är en snacksalig väninna som ringer och pratar tills man får röda öron. Hon pratar om stort och smått, hon snöar in på totalt ovidkommande detaljer, hon försöker hitta bortförklaringar till allt möjligt dumt eller tramsigt hon gör, hon resonerar och fantiserar kring olika scenarier där man som åhörare har god lust att gå in och säga "Men Mia, lägg av!" eller "Kom till saken!" eller "Du tolkar in för mycket, så menade han nog inte!". 

Mia är en impulsiv person som det är lätt att tycka om. Jag gillar att hon berättar i jag-form och får det att låta just som en ändlöst lång monolog med en väninna.

Mitt omdöme: En lite dyster feelgood med svärta, om en ogift, barnlös, sjukskriven femtioårig kvinna som kämpar med klimakterievallningar, ångest, kärlekslängtan och behovet av att ingå i en gemenskap - och som själv hittar ett sätt att ta sig ut på andra sidan. Hoppas innerligt att denna bok når ut till många!

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattar det mycket.

- - -

Jag vet att det är känsligt att säga negativa saker i en recension där författaren inte är megakänd och ges ut på ett jätteförlag, så förlåt men jag kan inte avhålla mig från att kommentera formgivningen:

Omslaget är helt bedrövligt. Alltså, usch så fult och missvisande. För mig är omslag verkligt viktiga. 

Kvinna med ryggsäck (varför?) istället för flytväst (!) sitter i kortärmad tröja och keps (så går det inte till i boken, kan jag avslöja...) i något som mest liknar en fabriksbyggd SUP-bräda korsad med uppsvälld kanadensare. Likheten med en träkajak är väl möjligen att de flyter på vatten. Lite gulligt med rosa blomblad och rosa himmel så att vi fattar att det är en feelgood-romantisk bok för tjejer. Strunt samma att författarnamnet blir lite svårläst. Det känns oengagerat och för sött.

Där fanns potential i form av en trulig tonåring, undangömda gamla fotografier, dyra silkesunderkläder, en blomma som mirakulöst ger frukt, ett omtänksamt äldre par, en leende man med en sliten tygväska och ett torp där man kan dricka kaffe på förstukvisten. För att inte tala om den handgjorda kajaken! I sobra och varma färger, som den bruna linolja Mia först vill använda.

Ursäkta utläggningen. Den har absolut inget med innehållet i boken att göra!

Höstlövsdikt

Jag var tvungen att kapa Elsa Beskows dikt lite om den skulle vara läsbar.

 

De fina höstlöven fotograferade jag vid vårt torg igår. 

Hoppas det kommer några oktoberdagar till med klart väder 

innan alla löv multnat bort och ligger i bruna drivor på asfalten.

Reserverat för ....vissa?

Jag hade paxat på en bok på bibblan, innan den ens var inköpt. Eller: den var säkert beställd och betald av kommunens bibliotek, men den hade inte ens levererats när jag reserverade den. I mitten av september skulle romanen komma in och då borde jag få ett mejl att den fanns där.

Men det kom inget mejl. Tre veckor efter utsatt datum verkade boken ännu inte finnas för utlåning.

Jag gick ner till bibblan, har ju MerÖppet-kort och kan ta mig in när jag vill. Det hade jag inte behövt, för nu var det bemannat och där stod en bibliotekarie som verkade ha koll. 

"Har du sett den där romanen jag reserverade?" undrade jag. "Det står att jag är köande nummer ett av två. Visst borde det betyda att jag har första tjing?".

Bibliotekarien tittade konstigt på mig när jag sa vad boken hette. Hon liksom både sken upp och såg lite mystiskt bekymrad ut på samma gång. 

"Vänta här ska jag kolla", svarade hon utan att titta mig i ögonen.

"Finns den alltså?" frågade jag hennes rygg, som var på väg bort.

"Ja, men den är utlånad", svarade hon utan att vända sig om.

Några minuter senare kom hon tillbaka med boken i högsta hugg. Biblioteket hade två exemplar av romanen, och det ena hade de lånat ut - trots att jag var först av alla i hela kommunen på kölistan - och det andra exemplaret hade de också lånat ut: lite sådär vid sidan av. Till just den bibliotekarien som jag mötte, visade det sig.

"Du kan få mitt exemplar, jag hinner inte läsa den riktigt nu ändå. Ja, alltså, egentligen är det ju ditt exemplar, kan man ju säga. Inte mitt, om man är noga."

Ja, det kan man säga.