Höstlöv över Jönköping

Bokens titel: Höstlöv över Jönköping

Författare: Gabriella P. Kjeilen
Förlag: Seraf förlag, 2022
Antal sidor: 175

Det här är en kort roman med ett varmt och kärleksfullt tema. En feelgod-romance-bok om rätt okomplicerad kärlek där det mesta löser sig. Både mannen och kvinnan i boken sägs ha saker som spökar i bakgrunden och riskerar att förstöra deras förhållande: för kvinnans del en utmattningsdiagnos, för mannens ett abnorm behov av att inte göra sitt barn ledset vid något enda tillfälle, men alla läsare begriper att det inte är något som de inte kan lösa.

Boken inleds väldigt konstigt: Alina springer så fort hon bara kan genom en äppellund. Trädens grenar smeker hennes kinder (har ni som jag sprungit genom en äppellund så vet ni att trädens grenar är oflexibla, knotiga, hårda och faktiskt gör ont att få i ansiktet). Varför springer hon, är hon jagad? Är det här en historisk roman och nu kommer kungens riddare för att ta henne?! Nej, det hela utspelar sig i nutid och Alina bara gillar att kuta bland äppelträd. Sedan bromsar hon in. (Har hon motor? Kan hon inte bara sakta in och stanna?) 

Efter den allra första sidan hittar jag dock inget mer som verkar underligt. Tvärtom är det en söt berättelse om Alina som bor i Jönköping och jobbar på en exklusiv liten chokladfabrik efter att ha kämpat med utmattning i flera år. Johannes är en (snygg) ensamstående pappa i full färd med att öppna en lokal butik i Tändsticksområdet. Han ska sälja choklad, såklart. Frågan är om de här två passar ihop? Vad tror vi om det?

Jag fick boken i julklapp och tyckte det var väldigt roligt att läsa den, för jag har sett Gabriella P. Kjeilen i flera år men ännu inte läst något hon skrivit. Storyn är bra, språket är rätt enkelt, boken är av det snabbslukade slaget. 

När jag var liten läste jag min farmors Allers och andra veckotidningar; där var alltid långa noveller med kärlekshistorier just av det här slaget - kärlek med förhinder, sött, lättsmält, som mjukt ludd i ens inre när man behöver koppla bort tankar från annat. Gott så.

Min bild: En chokladbomb som innehåller mini-marshmallows.

Djävulspakten

Bokens titel: Djävulspakten
Författare: Max Seeck
Originalets titel: Kauna (tror jag, efter detektivarbete)
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal sidor: 458

Max Seeck är Finlands utmärkta svar på svenska Kepler, skulle man nog kunna säga, korsat med Dan Brown. Han skriver actionfyllt, spännande, alltid med högt tempo, i korta kapitel som avslutas med cliffhangers. 

Miljöerna är mycket bra beskrivna, medan persongalleriet är tämligen stereotypt: bitchig lesbisk chef, sunkig och svettig datanörd, vackra unga kvinnor med långt hår och stiliga unga män, muskulösa mördare, fåordiga vakter och såklart snabbtänkta kriminalare. 

De två tidigare böckerna i serien - "Den trogne läsaren" och "Ondskans nätverk" - hade en osannolikt hög andel seriemördare, ritualmord, sekter och mystiska ordenssällskap i sig... Kanske inte mitt favorittema direkt, så just därför uppskattar jag denna tredje bok allra mest. Här är det en klassisk mordgåta med förgreningar decennier bakåt i tiden. Riktigt spännande deckare, där jag uppskattar att vi slipper de hemliga sällskapen och där kommissarie Jessica Niemi tonas ner rejält till förmån för sin kollega Jusuf. Bra drag av författaren att skifta fokus!

I "Djävulspakten" mördas en av Finlands mest inflytelserika företagsledare, just den kväll då koncernen ska fira ett stort jubileum. Företaget är mitt i ett generationsskifte och det är lite oklart vem som ska ta över, samtidigt som man varslat några tusen anställda efter ett beslut om nedläggning av en lokal fabrik. Men det är inte bara dagsaktuella händelser som gör att folk önskar livet ur den stenrike VD:n, det finns många i hans närmaste omgivning som har minnen av oförrätter och hemska händelser flera decennier tillbaka...

Den som gillar Da Vinci-koden och egentligen skulle gilla Kepler om det inte var så sinnessjukt mycket blod, våld och tortyr i de böckerna, den ska absolut läsa Max Seeck! Helst dock i ordning, för även om böckerna är fristående så vinner de på att man lär känna Helsingfors kriminalare.

Min bild: Vem gillar inte gröna marmeladkulor?! (Hade inte något mer finskt än detta hemma.)

Tack till förlaget för recensions-exet! 

Fasader

Bokens titel: Fasader
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2023
Antal sidor: 381

Jag har alltid varit fascinerad av "Sliding Doors", ni vet, den där känslan av att om jag går ner i tunnelbanan och väljer ett tåg framför ett annat - ett plötsligt infall - så leder det mig obönhörligen mot ett annat livsöde än om jag hade gjort det motsatta valet. 

Jag tänker ofta på det, kanske varje dag faktiskt. Att det är så betydelsefullt vilka val vi gör. När någon dör så är det lätt att tänka "om han hade slutat röka....", "om hon hade sökt vård tidigare". Ännu värre om det är en riktigt traumatisk och oväntad händelse: "vi skulle aldrig gett oss ut på isen om vi vetat..." eller "varför gick han så nära kanten - om han bara stått fem centimeter längre bak så hade det aldrig hänt".

Viktoria Höglunds nya bok är inte en deckare som de tidigare, utan en roman med stark känsla av just detta att vi dagligen gör val som formar vårt liv. Våra omtalade "ryggsäckar" är fullpackade med erfarenheter som andra kanske inte vet något om. 

Vi tror oss veta något om en person bara genom det vi ser framför oss. Jag säger inte att ytan är dålig per automatik, vi kan ju inte gå runt och spilla ut vårt innersta för varenda människa vi möter; det krävs en barriär för att vi ska klara våra vardagsliv - men förhoppningsvis har vi människor vi kan vara helt avskalade inför. 

Jag tyckte mycket om den här boken, även om den är förutsägbar. De saker som döljs bakom fasaderna kan vi lätt känna igen oss i: stress, prestationsångest, kärlekssorg, skuld, längtan och en känsla av att inte duga eller räcka till.

Handlingen är i korthet att ett extremt framgångsrikt konsultföretag åker på gemensam "konferens" i södra Europa för att under en långhelg umgås och få lite extra guldkant på tillvaron. Alla konsulterna får ta med sina familjer. I bungalows och sviter väller de in med dyra kläder, smycken, klockor, parfymer och ett världsvant sätt. De flesta av dem är både förmögna och framgångsrika. 

Resan är ett överdåd i lyx för människor som redan har en ekonomi långt bättre än de flesta andras. Ändå brakar de ihop, en efter en, men försöker dölja det till varje pris. Det är så mycket de inte vet om varandra och inte heller tänker berätta.

Höglund skriver med sånt flyt så det lätt blir en sträckläsningsbok - och när man väl klivit ombord på planet ner mot solen och konflikterna så vill man såklart hänga med på hela resan!

Tack till författaren för recensions-exet!

En hamn i stormen

Bokens titel: En hamn i stormen

Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2022
Antal sidor: 372

Jag vet inte vad som hände här - den här boken har jag läst för länge sedan och TROTT att jag har lagt ut en recension för. Ber om ursäkt till både författaren och förlaget för den tabben.

Jag har tidigare läst "Det enda jag vill är att leva" av Bergin och det roliga med "En hamn i stormen" är att vi får återse en av personerna som figurerade där. Sånt tycker jag är kul: när författaren bygger upp ett eget litet universum och befolkar det. 

Det är såklart ett klassiskt grepp att sätta en grupp människor på en ö (som i denna roman) eller på annat vis isolera dem genom att låta dem bo på en enslig kursgård i snöstorm eller en sommarstuga när elektriciteten slutar funka eller inlåsta i en skola medan någon ondskefull har tillgång till nyckeln. 

"En hamn i stormen" skeppar iväg en ribbåt med vuxna människor - lika delar män och kvinnor - för att tillbringa en hösthelg på en karg klippö på västkusten, där de ska övernatta i den mysiga fyrvaktarbostaden. För att isolera gruppen ännu mer så låter författaren en storm dra in över havet vilket omöjliggör för deltagarna att lämna ön eller för någon annan att ta sig dit.

Man kan tycka att Bergin därmed gör det enkelt för sig, men hon är så duktig på att göra miljön trovärdig och människorna älskansvärda så det är lätt att ha överseende med spänningsboksreceptet. Dialogerna känns rimliga, människornas ageranden likaså (på det stora hela taget). 

Under några dygn vrålar stormen runt fyren och boningshuset, regnet piskar, mörkret ligger tätt när stället blir strömlöst. Människorna hamnar i något sorts krisläge när de inte når omvärlden utan tvingas ta itu med sina egna tankar och sina krånglande relationer. Det är en underhållande roman, välskriven men inte överraskande. Helt enkelt vad jag skulle kalla "en god bok".

Tack till Piratförlaget för recensions-ex och till författaren för vänlig hälsning inuti boken!

Blodspakten

Bokens titel: Blodspakten
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 220

Det här är fortsättningen som egentligen inte skulle funnits! Efter tre böcker om den unga barnhemsflickan Mika Månvind och hennes vän den åldrande kommissarien Valdemar Hoff och deras spännande äventyr i Stockholm under 1880-talet skulle serien vara slut. Nu kom ändå en fjärde, efterlängtad bok!

Jag har ruggigt dåligt samvete för den här sena recensionen. Det har varit så himla svårt att skriva den. Jag borde varit klar för ett halvår sedan, allra minst.

Jag älskar de tre första böckerna i serien, men inte den här fjärde, och då blev det plötsligt omöjligt att skriva något om den eftersom jag är rädd att det verkar som att jag isåfall inte uppskattar serien. Men det gör jag! Månvind & Hoff bjuder på en underbar historisk Stockholmsskildring i barnversion med spänningsmoment som duger för vilken vuxen som helst.

I "Blodspakten" åker Mika och Valdemar till ett gods i Uppland. (Det är just det som är mitt problem. Jag vill läsa om den verkliga storstaden, inte om en påhittad herrgård i Maria Gripe-stil.) Det udda paret är på jakt efter Mikas mamma, en person flickan vet ytterst lite om och aldrig känt. Men när de kommer fram stöter de på många problem: Valdemar är dödssjuk och Mika blir inte särskilt väl mottagen. Det fina godset har fått förfalla och de som bor där har många hemligheter som inte får röjas. 

En isolerad herrgård med stor prakt, skumma godsherrar, dyrbara pärlhalsband och frasande siden, alléer med döda träd, grå åkrar och leriga vägar ute i en gudsförgäten obygd. För mycket saga, för att jag riktigt ska uppskatta det. Men jag vet att jag skulle älskat det när jag var 10-11 år. Antagligen skulle jag läst boken flera gånger om! 

Så därför ger jag "Blodspakten" högsta betyg ändå, även om den medelålders versionen av mig föredrar de tre första böckerna. 

Jag hoppas Mika och Valdemar återvänder till Stockholm igen, så vi hellre får en barnvariant av Per Anders Fogelström än en saga som Agnes Cecilia. Just nu läser jag den vidrigt läskiga "1795" av Niklas Natt och Dag - och kommer på mig med att hitta delar av det Stockholm som Mika och Valdemar befolkar (även om de kom nästan hundra år senare...) i den skrämmande romanen. Ser fram emot en femte bok!

Problemet med får och getter

Bokens titel: Problemet med får och getter

Författare: Joanna Cannon
Originalets titel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2016
Antal sidor: 350

En finurlig roman där vi läsare sakta serveras allt fler delar av helheten, innan vi klart kan se vad som egentligen hänt och varför.

Jag tyckte mycket om denna roman, berättad ur en liten flickas synvinkel. Hon observerar hur de stora människorna beter sig, hur motsägelsefulla de är, hur de påstår något fast det inte är sant eller hur de ler fast de är sorgsna eller låtsas vänliga trots att de ogillar varann. 

Allt utspelar sig utmed en gata i England i slutet av 1960-talet. Det är en varm sommar och barnen är lediga från skolan. En av granntanterna är försvunnen, hennes man är förtvivlad och några av de vuxna är mycket oroliga - medan andra tisslar, skvallrar eller bara fnyser åt det hela. Mitt i historien är vår huvudperson, den lilla Grace som smyger omkring och snokar, frågar alldeles för mycket, lägger sig i, funderar och drar sina egna (inte helt korrekta...) slutsatser.

Det här var en bokklubbsbok som jag fastnade mycket för, kanske främst för det skickliga sättet att skriva så att vi läsare fattar mer än vad Grace själv gör. Om den försvunna kvinnan, om alla grannarna, om Grace och hennes uppväxt. Om den skumma enslingen som blir anklagad för allt ont som sker på gatan och därför aldrig visar sig utanför huset. Och om Jesus Kristus som borde övervaka allt - kanske gör han till och med det?

Nästan ett år sedan jag läste boken lever den fortfarande kvar i mig. Något av det bästa jag läste under 2022!

Anledningen till att jag inte har ett eget foto av boken, är för att jag gav bort den till min pappa och glömde att jag borde fotat den först. 

Som vi lekte

Bokens titel: Som vi lekte

Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2023
Antal sidor: 431 (jag läste en digital version på mobilen)

Ninni Schulman har skrivit sju deckare tidigare, men jag har inte läst en enda av dem. Däremot läste jag självbiografin "Flickebarn nr 291" häromåret och tyckte den var alldeles otroligt bra. För några veckor sedan såg jag på Instagram att kända författare minglade på ett releaseparty för "Som vi lekte", den första delen i en planerad ny serie av Ninni Schulman. 

Den ville jag såklart läsa! Så fort jag hittade boken på Storytel satte jag igång att läsa den (på mobilen...) och efter bara något kapitel insåg jag att det här är en människa som kan konsten att bygga upp en spännande historia, väva ihop en trovärdig intrig och pytsa ut ledtrådar i lagom takt för att man ska känna att man som läsare har full koll på hela handlingen - och i nästa sekund inse att det har man inte alls.

Efter att ha blivit gravt besviken på ett gäng omsusade böcker som jag "borde" gilla men bara har gäspat stort till, hittade jag äntligen en roman att helt uppslukas av.

Handlingen utspelar sig i en litet samhälle i Dalarna, sommaren 1983. Polisen Ingrid hyr ett gammalt, lantligt hus bara över sommaren, men hon har inte semester utan söker intensivt efter ett avlönat jobb. Anledningen är att hon efter tre år på kvinnofängelset Hinseberg måste skynda sig att få en vettig inkomst, om hon överhuvudtaget ska kunna återfå vårdnaden om sin lilla dotter. Men vem vill anställa en avdankad polis som visat sig vara kriminell? Ingen. Vad Ingrid har gjort, får inte ens vi läsare veta förrän en bra bit in. 

Ingrid tar på sig uppdraget att försöka reda ut ett hemskt brott som inträffade i det lilla samhället precis ett år tidigare, då buspojken Mattias spårlöst försvann. Hans föräldrar vägrar ge upp hoppet om att han lever, men polisen har avskrivit det hela som en drunkningsolycka - trots att pojkens kropp aldrig hittats. Ortsbefolkningen däremot mumlar om mord och spekulerar i vem som kan vara skyldig. 

I kategorin spännings-, detektiv- och kriminalromaner skulle jag ge denna högsta betyg och det beror på hantverket. Schulman är mycket skicklig, det är bara att inse.

Det är som att förflyttas till 1983, en nostalgitripp för mig som var tonåring då, men utan detta ständiga frossande i markörer, som påminner mig om "name dropping", när man på ett påklistrat vis berättar vilka kläder personerna bär, vilka tidningar de läser, vilka glassar de äter, vad som står på middagsbordet och vilka modeller bilarna har, vilka teveprogram som visas och vilken musik som spelas på topplistorna. Allt det där gör Ninni Schulman, men så snyggt invävt att det bara upplevs som helt naturligt. 

Giftmakerskan

Bokens titel: Giftmakerskan
Författare: Sarah Penner
Uppläsare: Sofia Berntsson
Översättare: Helena Tusås
Förlag: Harper Collins Nordic, 2021
Antal minuter och sidor: 9 tim 28 min eller 289 sidor

Jag blev nog lite förförd av det vackra omslaget, måste erkännas. Och tanken på att hitta en blå glasflaska på Themsens leriga botten, och nysta i dessa historia för att sedan (orimligt snabbt) hitta att den kommer från ett hemligt apotek som i slutet av 1700-talet försåg Londons kvinnor med gift avsett att döda män med.

 
Tyvärr lever inte romanen upp till vare sig omslaget eller baksidestexten. Främst för att den varvar de historiska delarna med nutida som är helt ointressanta, för att inte säga löjliga och klichéartade. Kvinna som försakat alla sina drömmar bryter sig fri från sin egoistiske man för att förverkliga sig själv. Jag har plöjt ett stort antal recensioner av "Giftmakerskan" och skulle säga att ungefär 99% av alla läsarna känner detsamma: varför i hela friden var vi tvungna att läsa om huvudpersonen som flyr ett tråkigt, tryggt liv i USA för att bli engagerad filosofie doktor på Cambridge?!

Kopplingen mellan nutiden och 1700-talshistorien är däremot fullständigt underbar, en dröm! Amerikanskan (hon som har en otrogen skitstövel till man och åker till London för att slicka sina sår) ramlar över en blå glasflaska, hittar med några knapptryckningar dess kopplingar till den giftframställande apotekaren tvåhundra år tidigare, snokar i en handvändning upp detta apotek som - hör och häpna! - står orört kvar i en bortglömd gränd mitt i centrala London och som INGEN ANNAN har hittat! 

Inga knarkare har hittat apotekets lönnrum. Inga hemlösa uteliggare. Ingen girig fastighetsägare, trots bostadspriserna i London. Inte ens några uttråkade ungar som snokar i sitt eget kvarter. Vem skulle inte öppna en gammal trasig trädörr som leder till något outforskat? Och hur kan allt finnas kvar trots andra världskrigets bombningar och efterkrigstidens explosionsartade byggande?

Nåväl. Historien om hur den ensamma Nella förser kvinnor med gift, när deras makar eller fästmän är elaka mot dem är rätt underhållande. Inte mer än så. 

Jag började lyssna på ljudboken, men gav upp efter några kapitel då jag fick nog av att uppläsaren uttalat fyra-fem ord helt fel. Läste resten av romanen på min mobil, inte optimalt men fullt görligt.

Before the coffee gets cold

Bokens titel: Before the coffee gets cold
Författare: Toshikazu Kawaguchi
Uppläsare: Arina Ii
Förlag: Picador, 2019
Antal minuter: 6 tim 52 min

Årets först utlästa bok är "Before the coffee gets cold", en verkligt fin berättelse i låååångsamt tempo.
Ett litet café i Tokyo - under markplan - med bara några få bord och stolar, där utspelar sig precis hela handlingen. Ägarna, servitriserna, stamgästerna. Deras liv är sammanflätade på ett sådär vardagligt sätt som jag tycker är så vackert.

Det finns en möjlighet att resa bakåt i tiden, om man sitter på en särskild stol i caféet - men reglerna är många. Du får bara resa tillbaka en enda gång och du kommer ingen annanstans än till caféet och vad du än säger eller gör kommer inte att påverka historien. Och - viktigast av allt! - du måste återvända till nuet innan kaffet kallnar i din kopp...

Så fin bok! Om föräldrar som förskjutit sitt barn, om makar som glider isär på grund av demens, om kärlekspar som missförstår varann och en ung mor som aldrig kommer att få träffa barnet hon väntar.

Jag lyssnade på den engelska översättningen.