Modersmjölken

Bokens titel: Modersmjölken
Författare: Nora Ikstena
Uppläsare: Lily Bigestans

Översättare: Juris Kronbergs
Förlag: Bokförlaget Tranan, 2020
Antal minuter: 6 tim 23 min

Jag har inte läst så mycket från baltstaterna, men när Storytels algoritmer sa "Du kanske gillar det här" så blev jag nyfiken. Och datorn hade rätt! "Modersmjölken" är en fantastisk berättelse från Lettland, proppad med liknelser och metaforer. Men framför allt är den intressant, djupt gripande och lärorik. 

Det är en inifrånberättelse om Sovjettiden och hur bokens huvudpersoner upplever frihetslängtan, förtryck och samhällets styrning. Parallellt med den moder som är Sovjet skildras en annan mor: hon som arbetar som kvinnoläkare och utför aborter och inseminationer, själv blir gravid och föder en liten dotter som hon inte har några större känslor för.

Den lilla flickan växer upp hos sin försumliga mamma men också hos sina morföräldrar. Alla har de sett Sovjetockupationen på olika sätt och har lidit under den av olika anledningar. Det är krig och motstånd, det är svält och fattigdom, det är ett samhälle där arbetskompisar och studiekamrater anger dig så snart du sätter dig på tvären och gör motstånd. Det är en flicka som mår illa av modersmjölken och en mamma som inte vill amma. 

Jag kunde knappt slita mig från den här. Läs!

Smultronhyllan

Bokens titel: Smultronhyllan
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2023
Antal sidor: 381

Agnes har nyligen skilt sig eftersom hon inte hade mycket kvar att säga till maken Nils, men nu när hon bor ensam i en fin lägenhet i Stockholm inser hon att det är måttligt kul att Nils genast hittat en ny kvinna och att tvillingdöttrarna ska plugga i Lund. Det blir väldigt tyst och ensamt! 

En arbetskompis föreslår Tinder och det går raskt undan när Agnes börjar nätdejta. Lite för fort på alla vis... Vill hon verkligen ge sig in i ett nytt förhållande, flytta ihop och planera en gemensam framtid?

Från att ha varit en författare med flera bestsellers bakom sig, väljer nu Agnes att sluta skriva - och istället börja jobba inom äldreomsorgen. Hon är nyanställd på boendet Smultronhyllan, där hon domderar och gör om innan hon ens hunnit presentera sig för chefen och resten av personalen. 

Jag blir lite matt. Lugna ner dig, Agnes! Man kan faktiskt spana in hur arbetsplatsen funkar innan man börjar förändra och obstruera. Agnes har nämligen många idéer: de gamla borde få dansa, äta vid fint dukade bord, lyssna på vågornas (inspelade) kluckande och någon gång ta ett glas vin. Det har ju ingen annan tänkt på innan henne! (Ursäkta om jag raljerar lite här. Det är inte mot författaren utan mot Agnes.) Alltså hugger hon genast in på planerna att göra äldreboendet till en riktig drömplats; hon får med sig de flesta arbetskompisarna men inte chefen - och då kör hon helt enkelt över honom. Bildligt, alltså.

På det hela taget är Agnes rätt självcentrerad, vilket hon också får höra från flera vänner och bekanta. Naiv, skulle jag vilja tillägga. Och impulsiv! Det är inte lätt att gilla henne, men däremot gillar jag boken som helhet. Den befolkas av intressanta typer, varav flera är såna vi lärt känna i Bergins tidigare böcker. 

Något större inlägg i samhällsdebatten kan boken inte sägas vara. Jag har - i jobbet - varit på flera ställen som redan funkar just som Agnes drömställe och mycket bättre än så. Men nu är det här en feelgood med underhållningsvärde, och man får ta den för vad den är.

Lite spännande är "Smultronhyllan" också för det är inte helt givet hur Agnes eller hennes inställsamme dejt ska reagera i vissa situationer. Jag gillar att Bergin inte alltid slänger in en standardlösning på vad som ska hända. Kul att få bli överraskad ibland!

På ett ögonblick

Bokens titel: På ett ögonblick
Författare: Suzanne Redfearn
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2023
Antal minuter: 10 tim 26 min

Jag är så kluven, vet knappt vad jag ska säga om "På ett ögonblick". Den är så sorglig och tänkvärd, en underbar bok om hur ett oväntat dödsfall ställer till det i en alldeles vanlig familj. 

Samtidigt är den oerhört ytlig, men den insikten smyger sig på först då jag läst halva boken. Hur kan exakt varenda en av karaktärerna vara så vacker? Det är löjligt utseendefixerat. När jag väl får upp ögonen för det, inser jag att detta är en roman där alla måste vara stora skönheter för att få vara med. 

Även vissa beteenden blir lite väl osannolika: en far som går bärsärkagång och närmast slår ihjäl en ung man, en väninna som inte gråter trots att hennes bästa kompis är borta, en syrra som tänker mer på sitt bröllop än att hennes lillasyster ska begravas, en mamma som slänger allt på tippen och menar att hon måste lägga barnets död bakom sig för att kunna gå vidare. (Hela tiden är de vackra medan de gör detta.)

Å, jag vet inte?! Om jag inte vore en så kritisk läsare så skulle jag nog grinat till den här boken och sedan höjt den till skyarna. Den är helt underbar! Men nu ÄR jag en rätt kritisk person när det kommer till romaner, och jag hakar upp mig på det konstant ytliga och osannolika. Hade så mycket hellre sett lite fler smutsiga känslor och fula människor.

Utgångspunkten är att den stora familjen - mamma, pappa, två döttrar i övre tonåren och en utvecklingsstörd nästan vuxen son samt en moster, hennes man och deras tonårsdotter färdas i en minibuss. Där finns också en pojkvän till en av döttrarna och en grabb som får skjuts samt familjens stora hund. De åker genom ett bergigt landskap, iskallt, snöigt, halt och med vinterstormen vinande. De krockar, störtar ner för en brant och huvudpersonen Finn dör. (Ingen spoiler, det är premissen för hela storyn.)

Genom resten av boken följer vi Finn då hon måste acceptera att hennes liv tog slut redan efter 16 år. Att hennes familj sörjer, att de bråkar, att de kämpar för sina liv för att ta sig till bebodda trakter, att de sviker vänner och varandra, att de längtar efter kärlek och att de ropar till Finn där hon svävar omkring någonstans i luften och ser allt utan att kunna ingripa.

Jag vet inte om det här är jättebra eller mediokert. Däremot är Lo Kauppi suverän på att läsa med nerv och inlevelse! Synd bara att hon bräker "farbror Ba-aab" rakt igenom. Det dröjde tills jag läste e-boken innan jag fattade att hon säger Bob. Sjukt störigt uttal som jag inte kan bortse från, hur skickligt hon än läser i övrigt.

Svartstick

Bokens titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Uppläsare: Emma Peters
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2023
Antal minuter: 9 tim 43 min

Egentligen har vi hört den här historien förr. Många, många gånger dessutom. Den är berättad på samma sätt som så många andra romaner: med växlingar mellan dåtid och nutid - och där persongalleriet hänger ihop, mer eller mindre tydligt.

Men det ÄR något visst med Paborn bok ändå! Jag sträcklyssnade på den (för övrigt en otroligt bra inläsning av Emma Peters, hon håller aldrig på och gör sig till eller är teatralisk) medan jag rollade väggarna i en liten lägenhet. Jag hann precis förvandla en mörkt grafitgrå vägg till ljuvligt retro-turkos under de nära tio timmar som boken varade.

Det är det klassiska: den naiva tonårsflickan Anita förälskar sig i den unge handlaren Bengt någon gång i slutet av 1950-talet. Hon dras till hans världsvana stil, hans mognad, hur han uppvaktar henne. Han däremot är gift med en vacker amerikanska och har tillbringat några år "over there" och nu kommit tillbaka till hembygden med idén om ett modernt snabbköp där man slipper handla över disk. Han är flirtig och får Anita dit han vill. Ni kan ju gissa vad som händer...

Varvat med detta får vi följa den överspända Paula som flytt från sin genomtrevlige pojkvän i nutid. Hon har gjort en dum grej - en verkligt dum grej! - och tror att det tar slut om hon berättar för pojkvännen. Hennes berättelse är klart minst intressant, för övrigt, men en vettig brygga mellan de övriga historierna. 

För att rensa tankarna anmäler Paula sig till en sömnadskurs på en stor folkhögskola ute på vischan. Där möter hon Gunni som är alltiallo och har en koppling till både gården och till redan nämnda Anita. Jag gillar verkligen Gunni, hon har en trovärdig röst och en hjärteknipande historia om utanförskap och obesvarad kärlek.

"Svartstick" ser ut att vara en sån som det går tretton på dussinet av, men den är mer än så. Varmt och fint berättat!

Kalla fötter

Bokens titel: Kalla fötter
Författare: Karin Janson
Uppläsare: Frida Hallgren
Förlag: Storytel Original, 2019
Antal minuter: 11 tim 39 min (om jag räknat rätt)

Jag skäms lite för att skriva den här recensionen. Jag slutade alltså inte lyssna, trots att jag blev grundlurad. 

Är jag inte för gammal och läsvan för att bli lurad av en författare? Borde jag inte fattat redan halvvägs att det inte skulle bli bättre? Kan man ens säga att en bok inte är så himla bra om man de facto orkat lyssna sig igenom elva timmar av den - ända till slutet?

"Kalla fötter" är en sorts radioföljetong, eller ljudbok i tio delar. Den har den riktigt puckade storyn att australiensiska Holly, 27 år, åker (ensam) till svenska byn Kallberget (i ett obestämbart norr) för att leta efter sin svenske pappa som hon knappt har träffat (mitt i förberedelserna inför sitt stundande bröllop). 

Hon hyr in sig hos en svensk familj som är lätt dysfunktionell. Sedan börjar hon leta efter pappan, som ska ha varit från Kallberget men det är tydligen helt fel att nämna honom, ingen vill kännas vid honom och ingen vet ett dugg om vad som hänt honom. 

Såklart börjar Holly få känslor för alla möjliga män i byn, irrar bort sig i fjällen en smällkall vinternatt, blir osams med byns mäktigaste man, blir kompis med byns enda bögar, börjar undra om hennes fästman är kär i henne - och bestämmer sig för att bjuda hela Kallberget på australiensisk barbecue party. 

Varvat med den feelgood-romantiska delen av boken finns det som höll mig kvar: tillbakablickarna på syskonskaran som omhändertogs av myndigheterna i början av 1900-talet för att deras föräldrar tillhörde resandefolket. Jag vill så gärna veta hur det går för dem!

Elva timmar senare har jag tagit mig igenom en sliskigt söt feelgoodföljetong med ett tämligen värdelöst slut och ändå får jag inte veta så mycket om resandefolket.

En eloge dock till Karin Jonson som undviker de mest givna kyssarna, de allra vanligaste relationsförvecklingarna, de fånigaste kärleksproblemen, de löjligaste kulturella missförstånden och de mest standardiserade skildringarna av romer och resandefolk (de som kallades zigenare och tattare och som verkligen intresserade mig). Hon faller inte i fällan att beskriva allt så som det brukar beskrivas - vilket inte minst de sista kapitlen är ett bevis för. När man tror att det är uppenbart hur hon ska knyta ihop säcken så tar hon inte den enklaste vägen ut. 

Men nej, den här boken lär jag inte minnas om ett år.

Bokklubben som slutade läsa

Bokens titel: Bokklubben som slutade läsa
Författare: Helen Burman
Uppläsare: Sofia Berntsson
Förlag: Lind & c:o, 2023
Antal minuter: 6 tim 33 min.

Jag lyssnade på denna ljudbok när jag låg sjuk i vintras. Det var Storytel som rekommenderade den och jag gillade upplägget med metoo-engagemanget. Men hade jag för hög feber, kanske? För det här var platt som en pannkaka, i mitt tycke.

Bokklubb med sex kvinnor i medelåldern ses för att snacka böcker men börjar prata om mäns övergrepp och feltramp, i såväl privatlivet som på jobbet och i skolan. Metoo var bra, men räckte inte hela vägen - det krävs hårdare tag, menar bokklubbsväninnorna.

Det var en bra idé till roman, men ointressant utförd. Förutsägbar och helt utan spänning. Hände ingenting - det smaskiga som utspelade sig (läs: kvinnornas hämnd på männen) fick vi bara höra talas om långt senare i andra hand. Jag hade svårt att leva mig in i en enda av de här kvinnorna och brydde mig inte om hur det skulle gå för dem. Att de hade en bokklubb ihop var dessutom bara ett berättartekniskt grepp för att lyckas få några olika kvinnor med skiftande bakgrunder att samlas av en rimlig anledning. Något boksnack hade de inte.

Nej, "Bokklubben som slutade läsa" var inget för mig.

Skriften i vattnet

Bokens titel: Skriften i vattnet

Författare: John Ajvide Lindqvist

Uppläsare: Johan Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront, 2022
Antal minuter: 11 tim 43 min.

Jag måste börja med att berätta att jag aldrig har läst Millennium-böckerna eller sett filmerna. (Det är sant.) 

Jag har såklart fattat att det finns en huvudperson som heter Lisbeth Salander och att hon är otroligt tuff. Det hör väl till allmänbildningen. Men vad böckerna handlar om, har jag faktiskt ingen aning om. Har aldrig känt ens en mild fläkt av intresse för att läsa Stieg Larssons böcker och än mindre uppföljarna av David Lagercrantz och Karin Smirnoff.

Däremot är jag ju ett stort fan av John Ajvide Lindqvist och har läst varenda bok han gett ut. Alltså måste jag spana in hans version av Millennium, som skrevs när han skulle få det uppdrag som Smirnoff sedan fick - men där hans version ratades och han i något raserianfall (?) skrev om boken så att den blev en hämnd på förlaget, en parodi på Millennium och samtidigt något nytt i hans egen utgivning: en actionthriller.

Här är Salander en ung androgyn man (Kim, såklart) med anemisk uppsyn, obefintliga muskler, übersmart hjärna, långt svart hår och med huden full av ärr. Och sinnessjukt mycket pengar, som gör att han kan ägna sig åt att vara ljusskygg hacker på heltid. 

Motparten, som i originalböckerna är journalisten Mikael Blomqvist, är här författaren Julia som skrivit en uppföljare till Millennium-serien men fått den refuserad. Hon är väldigt bitter, men kastas snart in i spännande äventyr om norska oljepengar, skummisar i Kina och knarkkarteller i Sydamerika. 

(Jag tänker att det knappast är en tillfällighet att Julia heter J-ohn A-jvide Li-ndqvist lite omkastat - men har inte sett det nämnas någonstans.)

Tillsammans har de sex (på Julias villkor), svävar i konstant livsfara samt löser mysteriet med de rika skärgårdssemesterfirarna som mejas ned med automatvapen. 

Jag lyssnade på författarens uppläsning - han har ju en ytterst märklig intonation (meningarna går "upp" i slutet på amerikanskt vis istället för "ned" som vi svenskar vanligen pratar), men om man kan överse med det så är det riktigt, riktigt bra inläst. 

Historien är ohyggligt brutal och extremt osannolik - men jag kommer på mig själv med att ha roligt under lyssningen och tycker mycket om boken. Här finns inga vampyrer, zombier eller spöken, utan osannolikt elaka människor istället. Men det är smart, klurigt och ofta komiskt! 

Om ni vet vem den fiktiva actionhjälten Jack Reacher är (två meter lång snygging med Hulken-kropp; kan bli skjuten, överkörd, innebränd och knivhuggen inom loppet av några minuter men ändå vrider han nacken av skurken och springer helskinnad därifrån...) så är det här lite åt det hållet, men klipskare och roligare skrivet. 

Sjöjungfrun

Bokens titel: Sjöjungfrun

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2022
Antal minuter: 11 tim 42 min.

Polisen Charlotte löser ännu fler mord tillsammans med kollegan Per i centrala Umeå; hon är fortfarande lika snobbigt elegant och han är fortfarande lika upptagen med sin diabetes, men den här gången tycker jag bättre om själva mordgåtan de ska lösa. 

Några flyktingkillar i övre tonåren rånar unga, svenska killar på mobiltelefoner. Allt tar en ände med förskräckelse då en av dem kliver ut på Rådhustorget iförd en uppenbart apterad bombväst... I samma veva hittas en kvinna död under en bro - hon påminner om en sjöjungfru där hon flyter i vattnet. Finns det någon koppling?

Det här var i mångt och mycket samma som i förra boken: högt tempo, riktigt spännande periodvis, många figurer att hålla reda på, mängder av trassliga förhållanden och tänkbara förövare. En bra bok att lyssna på som underhållning. Och lika knastertorrt uppläst av Maria Lyckow, igen.

Om jag får ge ETT enda råd till författaren så är det att i bok tre - för jag förmodar att det kommer en sådan? - helt undvika uttrycket "rumpan mötte...". Det ger mig rysningar när man hör ett ganska udda uttryck och inte bara en gång utan fem i samma roman. "Hon lät rumpan möta stolen", "han sjönk ner och lät rumpan möta golvet", "hon lutade sig bakåt och lät rumpan möta den kalla stenväggen". Jag avskyr när konstiga, ovanliga uttryck överanvänds och i de här två böckerna har tillräckligt många rumpor mött en hård yta för att det ska räcka för resten av serien.

Snöängeln

Bokens titel: Snöängeln

Författare: Anki Edvinsson
Uppläsare: Maria Lyckow
Förlag: Norstedts, 2021
Antal minuter: 9 tim 10 min.

Flicka i övre tonåren försvinner under morgontimmarna efter en vild fest där hon både supit och drogat - och hånglat med en supersnygg, jämnårig knarklangare. Hon och hennes föräldrar lever med skyddade personuppgifter, men kanske har någon ändå luskat ut vem hennes far är och letat reda på henne? Flickans bästa kompis är förtvivlad, men har samtidigt aningar om att saker kan vara långt värre än polisen misstänker... Och en av deras skolkamrater ställer sig på en hög bro för att kasta sig ut, mitt framför ögonen på sina föräldrar. Vad är det som händer bland ungdomarna i Umeå?!

Nu ska jag inte skriva för mycket, men folk dör på tämligen bestialiska sätt i den här boken. Det är lätt att misstänka ungefär ett dussin olika typer för att vara ansvariga. (Jag gissade rätt på huvudbrottslingen den här gången också, men det är mer regel än undantag, knappast författarens fel.)

Poliserna i denna nya serie heter Charlotte och Per. De beskrivs väldigt enahanda och repetitivt: frånskilda, vackra, eleganta Charlotte är överklass så det stänker om det, har dyra kläder, bor i ett lyxigt hus i Umeås allra finaste kvarter (efter att ha flyttat slash flytt från Stockholm där hon såklart äger en kolossal våning på Östermalm) medan den enkle, vänlige familjefadern Per beskrivs som diabetiker som kollar sitt blodsocker precis hela tiden.

Uppläsaren Maria Lyckow låter som vanligt som om hon tuggar sig igenom land- och sjöväderrapporten snarare än en kriminalroman - men jag gillar henne, hon passar för det här. Själva storyn är rafflande action i högt tempo; faktiskt riktigt spännande och underhållande. Många människor att hålla reda på och en hel del scener där poliserna agerar som Bruce Willis i någon amerikansk thriller men det är helt okej. Jag högg in på del två direkt efter att jag lyssnat klart på denna.