Doodlar med folksagor

Såna här saker kallas "Google Doodle" har jag lärt mig. 

"A Google Doodle is a special, temporary alternation of the logo on Google´s homepage that is intended to celebrate holidays, events, achievements and people" står det på engelska Wikipedia.

När jag skulle leta efter något på nätet häromdagen - googla alltså! detta verb bildat av ett företagsnamn - så ploppade en teckning upp med den sovande Törnrosa. När jag gick in för att googla något annat senare samma dag så kom Askungen upp och sedan mästerkatten i stövlar. Då blev jag nyfiken! Fina bilder och med litterär anknytning, klart jag var tvungen att klicka.

Anledningen var Charles Perraults födelsedag, han skulle blivit 388 år om han fått leva. Här är en LÄNK till Wikipedia-sidan om mannen som år 1697, några år innan sin död, gav ut sagosamlingen "Gåsmors sagor". I den hittar man Askungen, Mästerkatten och Törnrosa men också bland annat Rödluvan. Hundrafemtio år senare dammsög bröderna Grimm kontinenten på sagor till sina tyska samlingar och de tog bland annat flera av Perraults sagor.

När jag läste Philip Pullmans version av Grimms sagor - och hans insatta kommentarer om var och en av dem - insåg jag att folksagorna sällan går att spåra till en enda upphovsman eller ens ett enda land; många av dem har berättats i vitt skilda länder och tillskrivits helt olika upphovsmän trots att de är så snarlika.

Vi lär nog aldrig riktigt få veta vem som kläckte den ursprungliga idén bakom våra gamla folksagor som cirkulerat, återberättats och skrivits ner under århundraden. Läs gärna Pullmans bok "Grimm Tales for Young and Old", jag som älskar sagor tyckte att den var rena rama skattkistan!

Fina omslag till vårens böcker

Jag har dålig koll på vilka bokförlag som finns i Sverige och inte har jag råd med någon prenumeration på den där tjocka (och ohyggligt dyra) katalogen som sammanfattar all utgivning. Inga kontakter har jag heller inom förlagsvärlden och jag skulle knappast tro att min lilla blogg har särskilt många besök av folk som jobbar på de större förlagen - möjligen de små, om jag recenserar något.

Men i alla fall. Nu har jag snokat lite på de hemsidor jag hittar till, för jag ville se vad som väntar på att ges ut i vår. Och eftersom jag till vardags arbetar med grafisk formgivning är jag lika nyfiken på omslagen som på innehållet! Här kommer några verkligt fina bokomslag som jag föll direkt för:

"Frihet" som utkommer på Weyler förlag. Kanske inte så snygg, men som jag förstår är den 

mycket väl anpassad till bokens innehåll och onekligen intresseväckande.

"Paradisbaden" ska ges ut på Sekwa. Visst är den vacker?!

"Den sista grisen" ges ut av Albert Bonniers förlag. Så fin.

"Gryningsfeber" utkommer på Massolit. Snyggt och oerhört skickligt komponerat omslag.

"Istider" från Sekwa. Skulle man kunna ha som tavla på väggen!

"Begravd jätte" ges ut av W&W senare i vår. Makalöst fin!

"Hustrun" ges också ut av W&W. Gillar den skarpt!

"För vad sorg och smärta" utkommer på Albert Bonniers förlag och 

passar så väldigt fint ihop med bokens innehåll.

"Om du vill" kommer på Norstedts senare i vår. Ååå, den är ju helt underbar!

Den tionde mannen

Bokens titel: Den tionde mannen
Författare: Graham Greene
Originalets titel: The Tenth Man
Översättare: Olov Jonason
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 1987
Antal sidor: 204 (varav 42 sidor svamlig inledning som inte hör till berättelsen)

En kort liten roman på sisådär 160 luftiga sidor, lättläst och snabbt avverkad men jag misstänker att den kommer att stanna kvar i mitt minne länge. Graham Greene skrev synopsis redan under andra världskriget men glömde sedan bort det hela. Berättelsen kom på avvägar, rättigheter köptes och såldes. I mitten av 1980-talet återfanns "Den tionde mannen" och gavs ut som något sorts överraskningsmästerverk, till alla Greene-fantasters stora glädje.

(Själv hade jag inte läst en enda bok av honom förrän i somras, men jag föll direkt för "Resor med moster Augusta" och "Den tionde mannen" - nu ska jag ge mig ut på jakt efter fler av hans böcker, kanske "Vår man i Havanna"?)

Själva intrigen är både ohyggligt enkel och ohyggligt spännande: Trettio tillfångatagna fransmän sitter fast i en cell, vaktade av tyska nazister. Gruppen blir beordrad att till nästa dag ha avgjort vilka tre av dem som ska bli avrättade. Var tionde man ska alltså möta döden - men hur avgör man det? Genom att låta gifta män och barnafäder få leva? Genom att spara de rika och offra de fattiga? Genom att låta den viktiga borgmästaren leva men finna att arbetarnas liv är mindre värda?

Utan att avslöja något avgörande (spoila, eller vad man skulle kalla det nuförtiden) kan jag berätta att man bestämmer sig för att dra lott. Tre män ska dö, tjugosju klarar sig ännu ett tag. Men en av de tre som dragit nitlotten börjar förhandla...

Mitt foto: Ruggigt att dra lott om sitt liv.

Omdöme: Spännande, välskrivet, lättläst och tänkvärt. Rekommenderas varmt!

Boken finns inte i nätbokhandlarna längre. Borde ju finnas på antikvariat och andra utförsäljningar. Blanda inte ihop den med samme författares "Den tredje mannen" som utkom tidigare.

Tematrio: När böcker blir film

Filmatiseringar av böcker är dagens tema hos Lyrans Noblesser. Jag gillar oftast inte filmatiseringar, ärligt talat. Och jag tittar inte så mycket på teve och nästan aldrig går jag på bio, utan föredrar att läsa böcker istället.

En av mina favoritböcker som jag aldrig skrivit om här på bloggen, är "De hundra och en hundarna" av Dodie Smith, numera omdöpt av förlagen till "De 101 dalmatinerna" som en eftergift till alla människor som bergis tror att det är Disney som hittat på storyn.

Hur som helst är boken alldeles underbar och jag tycker även om den tecknade Disneyfilmen från 1961, "Pongo och de 101 dalmatinerna". Däremot inte den nyare spelfilmen med Glenn Close som Cruella de Vil.

Jag har letat i bokhandeln men det verkar som att den ursprungliga boken inte längre säljs, utan bara trams med tecknade Disneyhundar på omslaget. Om ni hittar den gamla "De hundra och en hundarna" på loppis så köp den! Underbar bok. Här är några av illustrationerna i min bok:

En annan filmatisering - som jag däremot skrivit om - är "När lammen tystnar" av Thomas Harris. Här får jag säga att filmen är så bra så det gör ingenting om man ser den före boken. Eller om man läser boken först, så blir man knappast besviken på filmen. Hu, så ruggig den är!

Det finns ju så många böcker som filmatiserats! Så fort något blir tillräckligt sålt så får man höra att filmrättigheterna har köpts upp och nu ska minsann boken göras om till långfilm och göra succé över hela världen.

En bok som förtjänar att läsas och som man borde låtit bli att göra film av, är "Den franske löjtnantens kvinna" av John Fowles som är en nästan kräkframkallande struntfilm men en otroligt gripande bok. Jag vägrar att ens lägga ut en bild av hur min tummade gamla Månpocket ser ut, med en fånigt stirrande Meryl Streep i huckle. Tack och lov har Bonnier Pocket gett ut romanen med nytt snyggt omslag så man slipper smussla med vilken bok man läser...

Tillbaka till Magi

Bokens titel: Tillbaka till magi
Författare: Jennifer Andersson
Förlag: Vulkan, 2015
Antal sidor: 27

Det är inte ofta jag läser barnböcker längre. "Tillbaka till magi" (på omslaget Magi) fick jag som recensions-ex av författaren. Det är en tunn bok som vänder sig till barn i åldern 6-9 år. Jag skulle tro att de kan läsa ut den på en enda kväll om de är läskunniga eftersom den bara har tryck på tjugotvå sidor och stora delar är illustrationer.

Positivt med boken är att det är korta texter på varje sida, med lagom stor och lättläst text. Ett plus också för de färgglada och naiva illustrationerna. Jag uppskattar att det är en berättelse som syftar till att bygga upp barnen, beskriva att det går att förändra och förbättra ens liv.

Det negativa är att jag - som är vuxen - inte begriper de råd som sjuåriga Hilma får, då hon blir mobbad i skolan och missförstådd av sina egna föräldrar.

En liten förtrollad råtta säger åt henne att hon ska tro på sig själv - och därefter visar hon Hilma en jättelik bok där det står att man måste tro på riktigt, inte bara önska sig. (Är det en bibel? Är det lösningen för lilla Hilma: att tro på Gud?) Det känns som att det här viktiga rådet - att tro på sig själv och älska sig själv för den man är - slarvas bort. Man kanske hade behövt fler exempel eller en bättre förklaring.

Råttan säger också att man ska göra det man tycker är roligt, för sånt mår man bra av. Hilmas mamma berömmer dottern för en vacker teckning och då mår Hilma bra, eftersom hennes mamma aldrig tidigare har brytt sig om henne. (Vad är det för mamma?!) Men jag undrar om Hilma själv gillar att teckna eller om hon främst hittat ett sätt att få uppskattning...

Märkligt nog säger den kanske kristna trollråttan att det tredje goda rådet är att ge jultomten gröt och önska sig något. Hur som helst så fungerar inte tipset, för tomten hjälper inte Hilma (möjligen för att hon inte riktigt trodde innerligt på det själv).

Eftersom jag misstänker att jag kanske är kritisk på ett helt annat sätt än vad barn i den berörda målgruppen är, har jag bett min bokklubbsväninnas lilla dotter att recensera boken. Hon är medveten om vad hennes mamma och vi andra "tanter" gör då vi pratar böcker och jag tror att hon kan vara en bra representant för kategorin barn 6-9 år. Här är Nessas recension:

"Den var bra. Den hade riktiga känslor i sig. Den var lite fånig i början av boken. Olika saker i boken är för olika åldrar.
Det var ett fel med boken. Det stod ordet "som" på två ställen där det inte ska det.
Det var en bra sak att skriva om mobbing och framför allt att skriva tips på det.
Det var en blandning av verklighet och hitta-på-värld. 
Att komma på någonting som man själv är bra på och att tro på sig själv är jätteviktigt." 
Boken får betyg 4 av 5. Stort tack, Nessa, för att du kunde ge värdefull kritik!

Omdöme: Jag förstår intentionerna med boken men anser att de inte genomdrivits tillräckligt. Det är lovvärt att ge ut en varm, positiv och hoppfull bok om att vara annorlunda - men jag skulle gärna sett att författaren utvecklade och förtydligade berättelsen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Jennifer Andersson för recensions-exet!

Läsa trehundratrettio böcker om året

Otroligt bra, DET HÄR vill jag att ni läser! Jan Gradvall skriver i DI Weekend om hur man ska kunna hinna med att läsa alla nya böcker och lyssna på all ny musik innan ens liv är slut. Mycket välformulerat och angeläget.

"Att få bra koll, med bibehållet förstånd, handlar snarare om att släppa tanken på att ha koll. Att inse att alla missar nästan allt. Ingen har koll, framför allt inte de som påstår att de har det. 
Istället blir det alltid (jag tror det egentligen ska stå ALLT, inte alltid, faktiskt) viktigare att välja bort."

Livet är så kort. Tiden rinner ut. Så många böcker, så mycket annat som ska hinnas med. Det gäller att prioritera. Klicka gärna på länken ovan och gå in och läs Gradvalls funderingar.

Populärmusik från Vittula

Bokens titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 2001
Antal sidor: 238

"Vem är det som läser den här?" säger mellanbarnet och viftar med min bok som ligger på en byrå i tamburen.
"Va? Vem ska läsa den här?!" säger strax därpå det äldsta barnet och viftar förvånat med samma bok.
När jag säger att det är jag som läser "Populärmusik från Vittula" just nu så ruskar båda två på huvudet och suckar. De har fått boken i skolan och tvingats analysera den i småbitar så deras sammanfattning blir "Den är rätt bra - men skolan förstörde den för mig".

Själv har jag undvikit romanen under alla dessa år - den fick Augustpriset redan hösten 2000 - eftersom jag fått intrycket att den enbart handlade om pubertala grabbar, finska svordomar, supande och onani.

Jag hade också trott att den var komisk, kanske eftersom förlaget valt att lägga citatet "Jag har svårt att finna ord för hur roligt det är att läsa honom" från SvD på omslaget. Men roligt? Är det verkligen roligt, det här? Jag tycker det är dråpligt, humoristiskt på sina ställen, sådär lite tokigt som det kan bli när man är ung och dum - men mestadels faktiskt rätt sorgesamt.

Författaren är skicklig på att levandegöra miljöerna, de egensnickrade husen, den pennalistiska skolan, den ångande kyrkan, det lilla samhället, de ensliga vägarna, de stora skogarna, de gamla stugorna. Jag fick leta reda på Pajala för jag hade dålig koll på var någonstans i Sverige det ligger (väldigt, väldigt högt upp! och snudd på gångavstånd till finska gränsen) och när jag såg fotona därifrån fick jag ett enormt sug att åka dit. Det ser makalöst vackert ut och jag har aldrig varit särskilt långt norrut.

Även om huvudpersonen Mattias - Matti - och hans kompisar längtar därifrån så förstår jag att det också är svårt att lämna en sån hembygd. I ett fint kapitel om hur hans pappa ska ha ett avgörande samtal i bastun (som en initieringsrit då Matti tror att han ska få sig lite sexualkunskap till livs) får han istället höra allt som är värt att veta om sin släkt och alla förgreningar av den, om de som gick före honom, om hur släktled uthärdat kyla, svält, mörker, fattigdom och kämpat hårt hela sina liv för att nå dit de är idag.

Boken är fylld av tonårssex och fylleri, slagsmål och rock´n´roll, men även en hel del grubblerier kring den kvävande religionen och utanförskapet i att vara en tornedaling där man varken är riktigt svensk eller riktigt finsk utan något annat, något som inte går att läsa sig till i de rikssvenska skolböckerna.

Jag kan inte känna igen mig alls i Mattis uppväxtår, men det gör dem kanske bara ännu mer intressanta. För mig var boken en härlig blandning av osannolika skrönor, rena fantasier, plågsam vardagsrealism och väldigt mycket vemod. Framför allt var det en ögonöppnare att jag själv kan så lite om allt som är norr om de största vintersportorterna - att resten för mig mest är obygd och högst uppe ligger Esrange (kanske inte riktigt så förenklat, men ni begriper vad jag menar) och att vi även i skolan knappt får lära oss något alls om den övre halvan av landet. Jag känner mig mycket inspirerad att läsa mer om våra norra landskap, deras historia och människorna som har levt där.

Mitt foto: De viktiga händelserna i en tornedalings liv tycks utspela sig i bastun!

Omdöme: En uppväxtskildring från 1960-talet blandad med huvudlösa skrönor och tonårspojkars fantasier i en karg miljö där de vuxna mest tycks sköta sig själva och lämna ungdomarna vind för våg, där stränga laestadianer och djupt troende lever och arbetar sida vid sida med inbitna kommunister.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Du store gud?

Bokens titel: Du store gud? Hur religionen förgiftar allt
Författare: Christopher Hitchens
Originalets titel: God is not Great
Översättare: Margareta Eklöf
Förlag: Fri Tanke, 2014
Antal sidor: 343 + referenser

Christopher Hitchens var en ateisternas gigant, en världsberömd gudsförnekare, debattör, journalist och retoriker. Nu är han död sedan något år tillbaka, men hans texter lever kvar i allra högsta grad. Jag lockades att läsa boken eftersom jag ville höra mer om hans budskap "religionen förgiftar allt".

Det är svårt att skriva recensioner om faktaböcker, i synnerhet i sakfrågor. En helt annan grej än att skriva ett utlåtande om en skönlitterär roman där det är fritt fram att tycka lite vad man vill utan att nödvändigtvis förklara varför eller försvara sin åsikt.

Men säg något om hälsoriskerna med LCHF så får du det hett om öronen. Eller fördelarna med att leva ett antroposofiskt liv i Järna, med alternativmedicin och Waldorfpedagogik. Eller varför man borde använda sig mer av tarotkort och sierskor inom polisväsendet. Det är svårt att läsa en bok i ämnet och sedan inte uttrycka sin egen personliga åsikt och hur man kommit fram till den ståndpunkten.

När religion är inblandat blir det ännu mer uppskruvat än om man diskuterar kosthållning (som annars enligt min mening verkar vara bland det mest laddade man kan prata om i Sverige).

Säg att du hatar halalslakt och koscher.
Säg att du tycker det är sorgligt med munkar och nunnor som viger sina liv åt gud.
Säg att du vill återinföra kristen morgonbön i skolan.
Säg att du tycker det är förskräckligt att man tillåts bära heltäckande slöja på förskolan.
Säg att du tycker att man ska tvingas utföra aborter trots att man är en katolsk barnmorska.
Säg att du tycker det är sunt med lite omskärelse, så länge det sker på nyfödda.
Säg att du anser det vara ett intellektuellt bottennapp att på allvar tro att det finns en gud som skapat allt liv på jorden.

Religion är på blodigt allvar. Bokstavligt talat.

I "Du store gud? Hur religionen förgiftar allt" tar Hitchens upp en hel del av sånt som jag själv grubblat över, motstridiga uppgifter och inkonsekvens i de heliga skrifterna, motsättningar mellan olika falanger inom samma världsreligion och krig mellan missionerande religiösa samfund.

Jag ska inte skriva en hel uppsats om detta. Precis som Hitchens tydligt påpekar, med hänvisning till sig själv, Salman Rushdie, Lars Vilks och flera andra, så är det ju dessutom FARLIGT att aggressivt angripa vissa religiösa företeelser med ord och logiska resonemang.

Bokens stora behållning är just författarens mycket lättsamma och underhållande men fortfarande oerhört insatta kommentarer kring historia och nutid, vetenskap och tro, logik och önsketänkande, inkonsekvens i egna skrifterna och framför allt i de handlingar som utförs att många djupt troende. Det är också spännande att läsa delarna om hur man pådyvlar andra sin tro med hjälp av hot och tvång.

På slutet skummade jag dock igenom kapitlen, fastän jag hade tänkt mig att dessa skulle vara bland de viktigaste att läsa: nackdelarna med ateism. Där var för många utdrag ur filosofers skrifter och för många invecklade historieberättelser.

Författaren har ett raljerande sätt att skriva om troende som först är uppfriskande respektlöst men snabbt känns jobbigt. Jag uppskattar inte den nedlåtande tonen. Boken är väldigt viktig men min totalupplevelse grumlas av Hitchins våldsamma angrepp på alla som tror på någon gud. Om jag fick önska, så skulle jag vilja se undervisning även om ateism i skolan - inte bara de stora världsreligionerna som barnen får lära sig mycket om under flera skolår - men då utförd på ett mindre hånfullt sätt än i denna bok.

Min bild: Julkrubbans herde och lilla lamm får symbolisera de troende som följer sin profet.

Omdöme: Välskriven, insatt, underhållande, väl underbyggd och en riktig käftsmäll för de troende som får så många sakliga argument att motarbeta eller överbevisa och för de icke-troende som måste inse hur hela vår värld är genomsyrad av osannolika sagor som miljarder människor tycks tro på.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET 

Ögonöppnare

Ur boken jag läser just nu:

"I kartboken kom Skåne först, tryckt i en extra stor skala, fullständigt nerlusat med röda streck som betydde landsvägar och svarta prickar som betydde samhällen. Därefter kom de andra landskapen i normal skala, allt längre norrut ju längre man bläddrade. Och allra sist kom Norra Norrland, tryckt i extra liten skala för att få plats, och ändå fanns där knappt några streck eller prickar alls. (---)

Bläddrade man tillbaka såg man att Skåne var lika stort till ytan som hela Norra Norrland, fastän grönfärgat av helvetes bördig jordbruksmark.

Det tog många år innan jag genomskådade skalsystemet och insåg att Skåne, hela vårt sydligaste landskap från kant till kant, skulle få plats mellan Haparanda och Boden."

Det här var en riktig ögonöppnare för mig. Jag hade också den där kartboken - alla fick väl samma Bergvalls Atlas i skolan! - och minns hur stort Skåne var och hur märkligt jag tyckte att det var att de norra delarna var så små i slutet av kartboken men ändå bevisligen tog upp så stor del av Sverige när man såg en översiktsbild över hela landet.

Jag är rätt usel på geografi men man kan ju ändra sig. Som vuxen har jag allt oftare börjat leta reda på orter på kartan och försöka lära mig mer. Nu idag letade jag reda på Pajala. (Jag vågar knappt skriva det här, men gömmer mig bakom mitt alias och hoppas att ingen kommer på mig...) Jag hade inte fattat hur långt norrut Pajala ligger. Och hur tomt det är på kartan däromkring! En lång stund satt jag och stirrade på kartorna på nätet och försökte lära mig de inbördes förhållandena mellan Gällivare, Piteå, Luleå, Kalix, Kiruna och självaste polcirkeln.

Spännande! Det är aldrig försent att lära sig. Mer om Pajala inom kort.