Bokens titel: Rosor, kyssar och döden
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Vingförlaget (Kooperativa Förbundet, LTs Förlag, Norstedts), 1955
Antal sidor: 211
Jag har knappt ens bläddrat i en Maria Lang-deckare förr, men nu har jag alltså läst flera under bara de senaste veckorna. Jag blir inte riktigt klok på om det verkligen är Dagmar Lange som skrivit allt. Är det så? Finns det några teorier här, som jag inte känner till? Min egen åsikt är att böckerna skiljer sig så fundamentalt åt att det är omöjligt att samma person skrivit dem...
"Mörkögda augustinatt" (utkom 1956) och "Rosor, kyssar och döden" (utkom 1953) är charmiga med sina beskrivningar av svenska småstäder och Bergslagsbyar på 50-talet. En tidsresa som kanske inte beskriver det verkliga livet, men är hemskt trevlig som underhållning och avkoppling.
Kvinnorna bär hatt och handskar, männen röker pipa, folk har skor inomhus, de vuxna sippar drinkar på cocktailpartyn och om man badar bär man en rejäl baddräkt i bomull. Att säga "kära barn" till en vuxen kvinna är helt normalt. Inte utövar man snuskiga sexualakter utan kysser romantiskt i månskenet. Alla tituleras med herr, fru, prostinnan, disponenten, doktor eller annat för att markera status och ställning. Man har en piga som tar hand om hushållet och en barnflicka som passar ens ungar.
Deckargåtorna är sinnrikt konstruerade och som jag skrev tidigare så påminner de om sällskapsspelet Cluedo, där alla kan vara mördaren och där man samlas i biblioteket eller matsalen på slutet för att gå igenom samtligas alibin och konstatera inför en hänförd församling vem som begått dådet.
De senare böckerna jag läst - eller tänkt läsa, men ångrat - är så fullständigt annorlunda: "Staden sover" (utkom 1970) och "Arvet efter Alberta" (utkom 1977). Språket i synnerhet. Jag ordar inget mer om dem, kan bara konstatera att jag tycker de är direkt dåliga och inte alls läsvärda.
Åter till boken: denna gång är Puck gäst hos en släkt på en fin gård i närheten av Skoga, där en rik brukspatron bor med sina vuxna barn och barnbarn. Kriminalkommissarie Christer Wijk ska förlova sig med en av döttrarna - men innan förlovningsfesten hinner ett mystiskt dödsfall ske... Jag gillar upplägget skarpt och tycker att det här var en riktigt mysig pusseldeckare. Lite fascinerad också över vibbarna mellan gifta Puck och snart förlovade vännen Christer - klart opassande känslor, som ändå ligger där mellan dem som elektriska sprakande gnistor.
Omdöme: Maria Lang är en skicklig deckarförfattarinna! Men håller er till dessa tidiga böcker i utgivningen och läs dem gärna i kronologisk ordning.
Boken hittade jag på Bokbörsen, det är något alldeles speciellt att hålla i en nött, gulnad, vacker gammal bok. Jag njuter verkligen av sånt! Men du kan köpa en äckligt dyr e-bok om du vill: Adlibris har en nyutgiven version från Norstedts: E-BOK.
Det är en speciell känsla att läsa en gammal gulnad bok. Fram för fler begagnade böcker!
Lite konspirationsteorier där, kul! Har bara läst hennes första, men blev inte överdrivet förtjust så det blev inga fler.
SvaraRaderaAha. Jag har INTE läst den där första men det tänker jag göra. Har upptäckt att det här är perfekt läsning för mig när jag har stressigt på jobbet - precis lagom avkoppling.
RaderaDet är väl så med väldigt produktiva författare som skrivit mycket under lång tid - allt kan helt enkelt inte bli bra. Många av Langs böcker är jättemysiga pusseldeckare som den här - andra är helt platta och trista. Jag gillar inte de flesta som innehåller Almi Graan, från senare halvan av hennes skrivliv.
SvaraRaderaSäkert stämmer det att man inte kan hålla samma kvalitet genom femtio böcker - men de är så otroligt olika i stil så jag häpnar. Jag läste i en recension att många ogillar att Puck och Eje skrevs ut ur romanerna och att istället kriminalkommissariens hustru Camilla (?) fick ta den rollen. Själv har jag ingen åsikt om det, har inte hunnit läsa så många böcker så jag kan inte uttala mig om just detta.
RaderaDetta är en av mina favoriter. Gillar Puck men faktiskt även Camilla. Men i de senare böckerna är det den unge Janne som jag fastna för som ung. ;)
SvaraRaderaDu kan uppenbarligen mycket mer om detta, än vad jag kan. Har bara hunnit läsa några få. Jag är rätt fascinerad av allt titulerande och niande - tänk att det inte ligger längre bak i tiden! Att man på 1950-talet frågade om man fick tilltala varann med förnamn, det känns märkligt.
Radera